Artikel on PSBloggen

PSbloggen önskar en god jul och ett gott nytt år!

Tue, 24 Dec 2024 10:00:00 +0000

Vi börjar nu närma oss slutet på kalenderåret 2024, och det känns nästan som igår som jag satt och knåpade ihop detta inlägg för 2023. När jag blickar tillbaka till vad jag skrev för ett år sedan är det både upplyftande och väldigt trist att se att väldigt lite har förändrats under året som har passerat. På den positiva sidan har det än en gång varit otroligt tajt konkurrens på våra årslistor, och jag kan utlova en hel del spännande inslag.

PSbloggen önskar en god jul och ett gott nytt år!

Sun, 24 Dec 2023 10:00:00 +0000

Nu är vi här igen. Slutet av året är runt hörnet och det är dags att blicka tillbaka på spelen som har släppts. Det är ingen överdrift att kalla 2023 för ett fullsmockat spelår, och det har varit svårare än någonsin i PSbloggens historia att kröna vinnare i respektive kategori.

Och på tal om PSbloggens historia har vi faktiskt fyllt hela tio år för cirka en månad sedan, och det känns ganska galet hur fort dessa år har passerat.

Freelancer-uppdateringen blåser nytt liv i Hitman-serien

Fri, 10 Feb 2023 10:00:00 +0000

Om du följer bloggen är du säkert medveten om att jag är en stor fan av Hitman-serien, och i synnerhet den nya trilogin som IO Interactive påbörjade 2016. När **Hitman III (10/10) **dök upp för lite drygt två år sedan var utvecklarna inställda på att lämna serien på sparlåga och istället fokusera på James Bond-spelet som blir teamets nästa stora projekt.

Det visade sig dock senare att spelet sålde bättre än förväntat och som en följd av detta har kommit en ganska respektabel mängd expansioner och förbättringar under en längre tid. Den största uppdateringen kom i slutet av januari i år och har både ändrat om i paketeringen av innehållet och ett omfattande nytt spelläge.

Jul- och nyårshälsningar från PSbloggen

Sat, 24 Dec 2022 10:00:00 +0000

Ännu ett år har nu passerat, eller är åtminstone snubblande nära slutet, och detta betyder förstås att du snart kommer att kunna gräva ner dig i våra traditionsenliga topplistor där vi summerar de mest minnesvärda spelen från 2022. När jag i skrivande stund kikade tillbaka på förra årets julinlägg påmindes jag om att vi vid tillfället fortfarande var djupt inne i pandemirestriktionerna, vilket lyckligtvis inte är fallet i år.

De senaste årens prövningar har sannerligen visat behovet för verklighetsflykt då och då, och det är svårt att hitta ett bättre medium för detta än just spel. På ett personligt plan har PSbloggen varit väldigt viktig för mig under dessa år, då jag känner att jag och mina outtröttliga vänner i redaktionen bidrar med något positivt i tider där det har varit sparsamt med upplyftande händelser i omvärlden. Det är förhoppningsvis något som även du, som trogen läsare, känner. Jag och resten av redaktionen vill passa på att tacka för att ni läser våra texter och följer med oss på denna resa. Det är svårt att greppa att PSbloggen kommer att fylla hela tio år nästa år.

Jul- och nyårshälsningar från PSbloggen

Fri, 24 Dec 2021 10:00:00 +0000

2021 börjar närma sig sitt slut och det betyder förstås att det är dags att börja summera det väldigt märkliga, och på många vis prövande, år som har passerat. För många har spel varit viktigare än någonsin för att få en paus från vardagen med covid-19 och den isolering som har drabbat vissa. Även om vi inte har samma nivåer av restriktioner i samhället längre kan vi dock skymta dem runt hörnet igen med tanke på utvecklingen på sistone.

Ny expansion till Synth Riders

Wed, 06 Oct 2021 13:00:00 +0000

Vi brukar sällan skriva om extramaterial till spel här på bloggen och i synnerhet inte när det kommer till paketeringar av nya låtar och dylikt till musikspel. Men med Synth Riders (9/10) blir det en smula unikt, eftersom en del tilläggspaket inte bara innehåller nya låtar, utan även en upplevelse utöver det vanliga.

Men först och främst. Om du gillar supergruppen Muse, har du fem sköna låtar som du kan slänga runt dina armar till: Starlight, Uprising, Madness, Reapers samt Pressure.

Mina intryck från Koch Medias pressvisning

Thu, 10 Jun 2021 21:00:00 +0000

Med E3 och Summer Game Fest runt hörnet haglar förstås nyheterna från alla håll, men redan i tisdags förra veckan fick jag möjligheten att tjuvstarta denna spelhögtid. Jag fick nämligen delta i Koch Medias pressvisning för att få en inblick i deras kommande spel, och inte minst stora omvälvande nyheter i själva organisationen.

Presentationen inleddes med att Koch Media ska öppna upp ett nytt spelförlag som heter Prime Matter, som ska existera vid sidan av exempelvis Deep Silver och Ravencourt. Det kanske inte låter så spännande på ytan, men faktum är att det bådar gott för en framtida mångfald och bredd av intressanta titlar. Så pass gott att de sedan följde upp med att visa hela tolv nya titlar som är under utveckling.

Fler kommande spel från NIS America

Tue, 20 Apr 2021 10:00:00 +0000

I augusti var jag med på en pressvisning där höstens spel från utgivaren Nippon Ichi Software America (NISA) visades upp och nu har de visat upp kommande alster för 2021. Presentationen bjöd på en salig blandning av genrer som klassiska skjutare, rollspel och berättelsetunga visuella romaner. Några av spelen har ännu inte listat någon PlayStation-plattform, men jag nämner dem ändå eftersom jag ser det som sannolikt att de kan släppas även där framöver.

Jul- och nyårshälsningar från redaktionen

Thu, 24 Dec 2020 10:00:00 +0000

Vad kan man egentligen säga om år 2020 som inte redan är sagt? Det har varit ett på många vis omvälvande år som har tvingat oss alla till en omställning av vardagen. Med ett nytt samhällsklimat som innebär mindre social kontakt har förstås spel varit en stor faktor för att hålla humöret uppe, åtminstone för min egen del.

Det är ju därför tur att vi har ett så fantastiskt spelår att blicka tillbaka på, och detta ska vi förstås göra traditionsenligt med våra årslistor från och med juldagen.

NBA 2K21 på PlayStation 5

Tue, 01 Dec 2020 13:00:00 +0000

Tidigare i år skrev jag om mina upplevelser från NBA 2K21 (6/10) , som är en spelserie som är i lite av en nedåtgående spiral. Utveckling av själva spelsekvenserna har hamnat lite i baksätet jämfört med jakten på de där eftertraktade mikrotransaktionerna, och det har därför varit trist att se en förebild inom sportspelen kasta bort potentialen för att det inte finns någon konkurrent på marknaden.

När PlayStation 5 lanserades fick jag även möjlighet att undersöka vilka förbättringar som inkluderats i denna version och om det är värt den där förhöjda prislappen som 2K Games insisterade var nödvändig och befogad.

Assassin's Creed Valhalla på PlayStation 5

Fri, 27 Nov 2020 13:00:01 +0000

Efter att ha recenserat Assassin’s Creed Valhalla (9/10) på PlayStation 4 ville jag förstås utnyttja den kostnadsfria uppgraderingen och testa det även på PlayStation 5. Det var förvånansvärt enkelt att genomföra uppgraderingen då det fanns en ikon i PlayStation Store för ändamålet. Det var bara att markera den och initiera en nedladdning så dök spelet upp på min PlayStation 5.

När jag startar det får jag genomföra den initiala konfigureringen kring bland annat ljussättning och undertexter på nytt, och när huvudmenyn dyker upp ser jag bara “New Game”. Efter en sekund dyker dock både möjligheterna att fortsätta och ladda spel upp, alla mina sparfiler jag skapade på PlayStation 4 finns med helt utan handpåläggning från min sida.

Kommande spel från NIS America

Fri, 28 Aug 2020 13:00:28 +0000

På grund av den rådande pandemin ser ju spelmässorna lite annorlunda ut i år. Gamescom är i år helt virtuell och det innebär att spelbolagen bjuder in till videokonferenser och presenterar sina spel över nätet istället.
Jag deltog i en presentation av spelen som Nippon Ichi Software America, eller NISA, kommer att släppa under resten av 2020 och 2021.

Efter en presentation av spelen bjöd de på lite livestreamat spelande där jag fick se några av spelen i action. Jag tänkte kort presentera spelen som kommer att dyka upp på PlayStation 4 framöver.

Sony har presenterat specifikationerna för PS5

Thu, 19 Mar 2020 10:39:00 +0000

Under gårdagen fick vi bevittna en rejäl djupdykning i Sonys vision för nästa konsolgeneration, och precis som vid avtäckningen av PlayStation 4 var det systemarkitekten Mark Cerny som stod för informationen. Denna presentation var ursprungligen planerad att hållas under Game Developers Conference i San Francisco, men eftersom dessa planer sköts i sank av den globala pandemi som pågår just nu beslöt sig Sony istället för att släppa den publikt på YouTube.

PSbloggen gästade Nordisk Speldag 2019

Fri, 15 Nov 2019 10:00:36 +0000

I helgen som var, anordnade Halmstads**** stadsbibliotek Nordisk Speldag ; ett evenemang kopplat till Nordic Game Week vars syfte är att lyfta fram intresset för olika sorters spel. Som skribent på PSbloggen och hemmahörande i Halmstadtrakten blev jag inbjuden att delta.

Eftersom biblioteket har den fantastiska möjligheten att hyra ut spel till sina besökare beslöt jag mig bland annat att bidra till detta genom att ge personliga tips på spel ur deras samling. Resultatet blev ett antal kortare videor som lades upp på bibliotekets sociala medier dagarna innan evenemanget som en form av nedräkning. Mitt urval finns att skåda på Facebook-sidan Biblioteken i Halmstad och även på deras instagram.

Jespers platinautmaning

Fri, 02 Aug 2019 10:00:12 +0000

När redaktionen sammanställde årslistorna i slutet av förra året fick jag reda på att några av oss förde logg över avklarade spel. Jag bestämde mig snabbt för att göra det för 2019 och började fundera på kriterierna för att ha klarat ett spel. Att jag har sett eftertexterna? Att sparfilen säger 100%? Att jag tagit platinatrofén?

Det slutade med att jag har två listor; en för spel där jag har sett eftertexterna och en där jag tagit platinatrofén. Jag har länge varit troféjägare, men aldrig prioriterat den typen av spelande och ville dessutom utmana mig själv och satte därför ett mål. Jag skulle ta 52 platinatroféer under 2019 och hålla ett genomsnitt på en i veckan.

En nybörjares PvP-erfarenheter i Dark Souls-världen

Wed, 13 Feb 2019 10:00:32 +0000

Med ett hundratal speltimmar i bagaget och ett stort antal vredesutbrott i spelserien Dark Souls, känner jag att jag måste dela med mig av upplevelserna som jag har haft med metalagret online i dessa tre titlar.

Att andra spelare har möjlighet att invadera min värld i Souls-spelen har varit väldigt tydligt ända sedan min första djupa kärlekshistoria vid namn Dark Souls Remastered (10/10). Under hela min första genomspelning av titeln, blev jag av erfarenhet mer och mer rädd för att vara mänsklig då jag spelade. Visst hade jag möjlighet att få hjälp av vänliga fantomer, men samtidigt fanns alltid risken att en rödfärgad djävul också dök upp för att göra livet surt för mig.

God jul och gott nytt år från redaktionen

Sun, 23 Dec 2018 10:00:53 +0000

Som du säkert har märkt har det varit ganska tyst på bloggen de senaste veckorna. Det har ju dels med bristen på spelsläpp att göra, men vi har även haft fullt upp med att snickra ihop våra traditionsenliga årslistor.

I år har vi valt att fräscha upp kategorierna en aning och även expanderat antalet inlägg. Vi kommer därför att kunna tillhandahålla dagliga inlägg hela vägen in i det nya året och jag är säkert inte ensam om att se fram emot de slutgiltiga inläggen och inte minst reaktionerna från våra kära läsare.

En nybörjares tankar om storheten i Dark Souls

Thu, 27 Sep 2018 13:00:26 +0000

Ja, det var länge sedan du fick läsa ingående om mina framsteg i detta förträffliga spel. Äventyret har såklart fortsatt trots avsaknad av blogginlägg eller skrivna uppdateringar om mina framsteg. På min sons och min privata Youtube-kanal räknar jag dock till 28 avsnitt av strömmande i dagsläget och det visar tydligt att jag har funnit ett favoritspel. Men vad är det förutom den oförlåtande svårighetsgraden, det pumpande adrenalinet i bosstriderna och endorfinruset efter en besegrad jättedemon som gör detta verk så stort och så bra? Får jag bara använda ett ord i beskrivningen så blir det “genialitet”. [caption id=“attachment_23082” align=“aligncenter” width=“550”] Ååååååh, skit vad stor du är! Jag sticker![/caption] Att en spelutvecklare har ambitionen att göra ett grandiost äventyr hör väl sällan till ovanligheterna, men att lyckas leverera upplevelsen i ett kompakt format som ändå känns stort, kräver en alldeles speciell sorts magi. From Software verkar leva ett liv i magikerkläder och trollkarlshattar, eftersom jag nu tittar tillbaks på nivådesign och förmågan att komprimera en stor spelupplevelse till ett relativt litet område och blir alldeles vimmelkantig. Ta området Undead Burg som ett exempel. Det tar en bra stund att utforska området de första gångerna, speciellt då döden verkar lura bakom varje hörn. De förbaskade skelettkrigarna som kastar eldbomber måste rensas bort, det bepansrade vildsvinet måste nedgöras och de hemska, odöda riddarna måste elimineras innan jag når nästa utmaning. Men när jag i efterhand återvänder till området och börjar utforska alla vinklar och vrår, lyckas jag även låsa upp dolda vägar som leder tillbaka till början av området. Genvägarna i spelet är en formidabelt stor källa till känslan av tillfredsställelse. Att besegra en ruskigt stor riddare eller våga springa ner i en källare istället för att fly kan visa sig ovärderligt i kommande genomspelningar av området, och det väcker en oerhört stark upptäckarlust i mig. Att följa min sons kunskap som han insupit via Youtube är visserligen bra i pressade situationer, men jag känner den riktiga kärleken till spelet när jag i lugn och ro hackar mig fram genom fiender och upptäcker nya delar av nivåerna. Det bästa är att genvägarna genomsyrar hela spelupplevelsen. De dyker upp som belöning för mig nästan varje gång jag tar mig tid att våga utforska de mörka korridorerna till vänster eller när jag är nyfiken på vad som finns nedanför en rostig stege. En annan viktig sak är att återvända starkare till tidigare minibossar eller stora monster som i början känns oövervinnliga. Min personliga nemesis i början av mina videoströmmar var den röda drake som vaktade bron som leder från Undead Burg till Altar of Sunlight. Jag kallade henne Prinsessan Rödros och beslutade mig redan tidigt för att hon måste nedgöras. Väl uppe i nivå 70 med en hel del själar investerade i styrka, livskraft och uthållighet, tog jag beslutet att konfrontera henne en sista gång. Givetvis åkte jag på stryk några gånger men efter ett par försök lyckades jag äntligen besegra besten. Även om vinsten inte innebar någon stor utdelning av själar, kände jag mig ändå otroligt nöjd eftersom jag uppnått ett av de mål som jag satt upp för mig själv. [caption id=“attachment_23083” align=“aligncenter” width=“550”] Prinsessan Rödros (Hellkite Dragon), vi möts igen…[/caption] Jag är också fortfarande förbluffad över spelets sinnrika implementation av onda fantomer som kan invadera min värld. Konceptet bygger på att när jag är mänsklig, står min värld öppen för andra spelare att invadera i syfte för att försvåra min framgång. Jag tycker personligen väldigt illa om detta spelsätt eftersom jag hittills endast fått påhälsning av extremt duktiga Souls-spelare som gör slarvsylta av mig snabbt och effektivt. Genialiteten träder dock fram i de områden där datorstyrda karaktärer iklär sig rollen av internetfantomer och invaderar min värld. Dessa motståndare är givetvis mycket enklare att besegra, men samtidigt ger de en oerhört tillfredsställande känsla då jag lyckas besegra dem. I de båda fall som jag råkat ut för detta fenomen, har jag inte förrän långt efteråt lyckats inse att det inte var en människa som styrde fienderna, utan spelet själv. Med allt detta i beaktande, kan jag inte låta bli utan att le av lycka. From Software har inte bara lyckats skapa en liten värld med stort innehåll och väldiga vyer. De har dessutom klarat av att implementera ett slags meta-lager där invasionen av andra spelare blir en del i själva världen och i verkligheten där min hjälte kämpar sig mot framgång mellan dödsfallen.

En nybörjares kärleksförklaring till Dark Souls

Tue, 28 Aug 2018 10:00:46 +0000

Jag har tappat räkningen på det antal gånger jag sett lovord och skönsång som handlar om Souls-spelen, bubbla upp här på bloggen och inom redaktionen. Gång på gång har jag hört berättelser om kyrkogården i Firelink Shrine, de förhatliga bågskyttarna i Anor Londo och självklart de enorma bosstriderna som kräver tålamod och reflexer bortom det greppbara. Varje gång har min känsla av att spelen från From Software absolut inte är något för mig förstärkts. Under en sommar, hade jag som utmaning att prova på Bloodborne (10/10), och visst började jag se lite av storheten som mina vänner målat upp. Men det var alldeles för enkelt att lägga det prövande och krävande spelet på hyllan till förmån för andra, lite enklare spel. Tack vare min son, har det dock blivit skärpning i ledet nu under sommaren. Allt började med att grabben fastnade framför en kanal på Youtube där det spelades väldigt mycket Dark Souls. Tjatet började efter några dagar i form av “Pappa, kan vi inte köpa Dark Souls: Remastered, jag vill verkligen spela det”. Mitt svar var såklart det som vilken skyddande förälder som helst skulle kontra med; nej, det är för svårt för dig. [caption id=“attachment_22698” align=“aligncenter” width=“550”] Jag kallar henne Prinsessan Rödros. Hon har ett eldigt humör…[/caption] Efter några veckors tjatande, gav jag dock med mig och införskaffade titeln. Jag domderade varnande att jag inte på något sätt vill höra något gnäll för att spelet är för svårt. Snabbspola fram en vecka. När jag kommer hem från jobbet sitter grabben och övar sig på att parera och kontra attacker från skelettkrigarna i Undead Burg. Jag stannar upp och frågar mig själv vart allt tålamod kommer ifrån i min lille sons hjärna - han som knappt klarar av att läsa läxor utan att gnälla eller bryta ihop när han inte förstår. Efter ungefär en månads iakttagande och förundran gav jag till slut med mig när han för hundrade gången frågade om inte jag också ska prova Dark Souls: Remastered (10/10). Med sonens tips och råd lyckas jag ta mig en bit in i spelet innan jag dör, något som upprepar sig ett tiotal gånger. Istället för att tröttna på att se sin far misslyckas gång på gång, peppar han mig och fortsätter lära mig de viktiga grunderna. Efter några timmar lyckas jag med min första kontring av en fiendes attack, och då klickar något i mig, högt och ljudligt. Dark Souls belönar spelaren som vet vad den gör, är försiktig och har total kontroll över striderna. Det tar väldigt många timmar innan jag känner av någon belöning över huvud taget, men ju mer av den normala arkadspelsmentaliteten jag lyckas skrubba av mig, desto bättre går det. Jag beslutar mig för att dela med mig av mina försök och bjuda på förnedringen genom att streama varje spelsession. Efter några streamade sittningar, klickar spelet ännu mer med mig eftersom kollegorna från redaktionen börjar titta in och hälsa på under inspelningen. De ger mig tips när jag är vilsen och hejar på när jag tampas med övermäktiga fiender. Nu förstår jag plötsligt varför det alltid har varit ett sådant tjatter om spelserien. Det är ju precis som när jag träffade mina vänner under skolrasten och diskuterade helgens timslånga pass med rollspelet Mutant, eller när vi smed planer för hur vi skulle slå slutbossen i Metroid tillsammans. [caption id=“attachment_22699” align=“aligncenter” width=“550”] En lägereld betyder att jag kan pusta ut för tillfället. Praise the fun![/caption] Souls-spelen har sin skara trogna följare och jag misstänker att kärleken till spelen ter sig annorlunda beroende på vem du frågar. En del följer berättelsen och grottar ner sig i historiken kring områdena och karaktärerna medan andra utmanar sig själva genom att ta sig an spelets bossar om och om igen med olika förutsättningar. Som nybörjare glider jag dock runt på ständiga rus av endorfin efter varje avklarad strapats eller efter att ha memorerat en knepig fiendes attackmönster. I början av min Dark Souls-karriär avslutades i princip varje spelsession av en omogen, trotsig avstängning av spelet men på senare tid känner jag att jag lyckas ta varje nederlag bättre. Istället för att svära åt spelet, fienderna och den överlag fientliga miljön, försöker jag ta lärdom av mina misstag och planera för framgång i nästa försök. På så sätt liknar spelet verkligheten och jag tror att det är därför jag inte kan låta en dag gå utan att hälsa på i From Softwares underbara värld. Om du vill läsa mer om mina äventyr, lovar jag att återkomma med fler tankar och fortsätta förklara varför Dark Souls förmodligen är ett av världens bästa spel! Martin: Level 52 Warrior. Senast observerad i Anor Londo.

Fem förslag till ändringar i Friday the 13th: The Game

Wed, 15 Nov 2017 13:59:23 +0000

Jag har tillbringat hundratals timmar i Camp Crystal Lakes skogar tillsammans med Jason Voorhees och de hariga lägerledarna. Det är fortfarande riktigt underhållande att jaga tilltänkta offer eller att undvika att bli hackad i småbitar av en maskerad mördare. Trots att Friday the 13th: The Game (8/10) är filmerna troget och är ett roligt spel för flera spelare, kan upplevelsen förbättras genom radikala förändringar. Det har gått nästan ett halvår sedan lanseringen och visst har IllFonic eliminerat störande saker, exempelvis den förargliga belägringen på Packanack Lodges hustak. Men jag har under spelstunderna observerat irriterande saker som behöver ändras eller utvecklas till det bättre. Därför ska jag ge fem önskemål på olika justeringar som kan vara nödvändiga för att förstärka herr hockeymasks spel avsevärt.

Spelscenen i Iran

Wed, 05 Jul 2017 12:00:13 +0000

Iran är kanske inte det första land du tänker på och associerar med en aktiv spelscen, men faktum är att det finns ett stort spelintresse där. De ekonomiska sanktionerna har dock under många år satt käppar i hjulet för spelare som vill skaffa en spelkonsol och mjukvara, och en kultur av piratkopiering har vuxit fram. Under mina tidigare besök har jag sett spel med pressade skivor, färgtryck och kartongomslag för några tior, och jag ser fortfarande sådana för äldre plattformar som Xbox 360 och PlayStation 2. I ett hem ser jag en PlayStation 3 och det visar sig att den har en inkopplad extern hårddisk och ett förvånande sofistikerat piratverktyg för att ladda spel därifrån. När jag frågar får jag reda på att det självklart finns originalspel också och jag får hjälpa till med ett pussel i Uncharted 3: Drake’s Deception där ägaren kört fast. [caption id=“attachment_18318” align=“aligncenter” width=“550”] Pressade piratspel förekommer fortfarande, men betydligt mindre utsträckning än för tio år sedan[/caption] Efter min uppgradering till PlayStation 4 Pro har jag med mig min gamla PlayStation 4 dit som en present till min dotters kusin och hennes familj. Nyfiken som jag är frågade jag om det finns en marknad för PlayStation 4 i Iran och min svåger tar med mig till en galleria med elektronikbutiker. Det första jag får syn på är en officiell Sony-butik som skyltar med PlayStation 4 Pro i fönstret. Dock säljer de inga spel, och vi går snabbt vidare. Inne i gallerian ser jag handkontroller, PlayStation VR, kameror och Move-kontroller i skyltfönstren. Inne i en av butikerna frågar jag om de har spel, och jag får direkt en iPad i handen där fotogalleriet innehåller omslag från de spel som finns i lager. Det visar sig att det finns en uppsjö av begagnade spel i olika genrer och de vill ha ungefär 360 svenska kronor per titel. Dock är de snabba att poängtera att när jag tröttnat får jag självklart byta in spelet och välja ett nytt för motsvarande en femtiolapp. [caption id=“attachment_18316” align=“aligncenter” width=“550”] PlayStation 4 är ett populärt skyltföremål i den här gallerian[/caption] Jag fortsätter med att fråga om möjligheterna att spela online med PlayStation Plus. Butiksinnehavaren utbrister entusiastiskt att han kan hjälpa till att skapa ett konto och aktivera PlayStation Plus och att de säljer koder för medlemskap. Vidare berättar han att domänen playstation.com inte blockeras av den statliga censuren och att det går hur bra som helst att spela online. Vi köper inga nya spel där, utan nöjer oss med de jag hade med mig. Det visar sig att min dotter lär sin kusin en massa tips och tricks i Minecraft och det blir många timmars samarbete på delad skärm. [caption id=“attachment_18320” align=“aligncenter” width=“550”] Space Invaders Frenzy är svårt, men roligt[/caption] Jag hann också med ett besök på en kombinerad arkadhall och lekland, och det som förvånade mig mest var att det fanns flera mobilspel i arkadutförande. Jag såg exempelvis Doodle Jump och Temple Run i uppskalade versioner. Favoriten är dock en enorm kabinett med en nyversion av Space Invaders där två spelare sitter med varsitt gevär och skjuter rymdvarelser på en hög skärm. Då arkadscenen nästan helt försvunnit från Sverige är det också kul att se moderna arkadspel som The Walking Dead och Ghostbusters dela plats med klassiker som Sega Rally och Outrun. [caption id=“attachment_18319” align=“aligncenter” width=“550”] Personligen har jag svårt att betala per omgång för spel som Doodle Jump som jag kan spela när som helst på min telefon[/caption] Olika kulturformer kommer alltid att ena människor jorden runt och spel är självklart inget undantag. Jag frågade min svåger om det var något särskilt spel han ville att jag skulle ta med till PlayStation 4, och hans svar fick mig att köpa min första Call of Duty-titel sedan jag fick med Call of Duty 3 till min PlayStation 3.

Återblick: The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel del I och II

Mon, 27 Feb 2017 13:00:16 +0000

Under det senaste året har Class VII från Thors militära skola varit mina resekamrater i 224 timmar. Det tog två genomspelningar i vardera spel för att erhålla de eftertraktade platina-troféerna från de två första delarna i Falcoms Erebonia-serie. När jag recenserar ett rollspel som tar tresiffrigt antal timmar att spela igenom fullständigt, måste jag göra en avvägning när jag tror att jag sett tillräckligt mycket av spelet för att göra en rättvis bedömning. Jag vill härmed göra en pudel på den nia jag gav i betyg eftersom båda spelen är solklara tior för mig. De 35 timmar jag hade spelat när jag skrev The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel II (9/10) visade sig inte vara representativa, då den senare delen ändrade karaktär och lyfte rejält. Jag skulle också ge The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel (8/10) full pott. Jag har länge besvarat frågan om vilket mitt favoritrollspel är med en lista bestående av bland annat Xenogears , Final Fantasy IX , Persona 4 Golden och Baldur’s Gate II. Om någon frågar mig idag, behöver jag inte längre någon lista; jag svarar utan betänketid Trails of Cold Steel I & II. Det är svårt att separera dem, eftersom del två inte är en uppföljare som det brukar vara, utan en direkt fortsättning där du förväntas veta vad som hände i del ett. Vad är det då som gör spelen så bra? Jag vill lyfta fram några egenskaper som gör att spelen sticker ut från den vassa konkurrensen. [caption id=“attachment_16404” align=“aligncenter” width=“550”] Det är många som tar ett svärd till en eld-, magi-, eller robot-fajt[/caption]

De dolda guldklimparna till PlayStation VR

Tue, 07 Feb 2017 09:00:44 +0000

Ända sedan jag köpte mitt PlayStation VR har jag varit riktigt nöjd med det mesta som jag har provat. Personligen tycker jag dock att priset på en del av titlarna är alldeles för högt för att tilltala mig, speciellt då det ibland handlar om upplevelser som är över på några få timmar. Därför är det glädjande att se kostnadsfria alternativ dyka upp på PlayStation Store. och jag vill därför dela med mig av några tips som gör VR-upplevelsen lite bättre, eller behagligare. Kanske hittar du också en dold funktion som du uppskattar?

Två anledningar att skaffa ett japanskt PSN-konto

Wed, 21 Dec 2016 15:00:32 +0000

Nu när julen står för dörren och skämshögarna har förtvinat, kan det väl vara en god idé att prova på lite nytt? På PlayStation Store i Japan bjuds en hel del nyheter som vi inte ännu får ta del av i Europa. För dig som är sugen på de riktigt stora titlarna som släpps under nästa år, går det redan nu att börja hämta hem demoversioner. Om du inte har ett japanskt PlayStation Store konto, är det ganska enkelt att skapa ett. Personligen valde jag att skapa mitt med hjälp av Google Chrome och den inbyggda tjänsten för översättning, men om du föredrar att göra det på din konsol, finns en del guider på internet. [caption id=“attachment_15389” align=“aligncenter” width=“550”] Om du säger ordet “utvärderingsversion” en gång till, slår jag dig med ett bordsben![/caption] Ett av de hett efterlängtade spelen som redan nu finns i demoversion är Yakuza 6, den senaste iterationen av det komplicerade maffialivet i Japan. Här erbjuds traditionella slagsmål vid sidan av mängder av tidsfördriv såsom arkadspel, fiske, bakning och bilkörning. Du kan sedan slutet av november hämta hem testversionen här. Ett annat spel som många ser fram emot, är Valkyria Revolution. Denna spirituella uppföljare till Valkyria Chronicles-serien tar ut svängarna en del från originalspelen, och därför kan det vara på sin plats att utvärdera hur det går i utvecklingen. Demoversionen släpps i morgon och dyker upp tillsammans med de andra titlarna för utvärdering på PlayStation Store. Uppdaterat: direktlänk till demoversionen av Valkyria Revolution.

UPPDATERAT: Inför PlayStation Experience 2016

Sat, 03 Dec 2016 19:00:03 +0000

I helgen kommer vi att få årets troligtvis sista nyhetsanstormning, för nu är det dags för det årliga PlayStation Experience-evenemanget. Till skillnad från sommarens stora mässor är detta riktat helt och hållet till konsumenter och fans, men de håller ändå en presentation där de tidigare har visat upp en hel del godbitar. Vi kommer sannolikt inte att få se avslöjanden av E3-storlek, men det det har ju inte heller varit de stora nyheterna som har glatt mig mest under de tidigare PSX-evenemangen. Mycket är fortfarande oklart om vad vi kommer att få se, men det finns en del lösa trådar som jag gärna ser att Sony följer upp på. Först och främst vill jag ha ett släppdatum för den tillkännagivna nyversionen av Full Throttle. Det må vara ett litet spel i det stora hela, men det är samtidigt ett av mina absoluta favoritspel från Lucasarts storhetstid. Det bjöd på en spännande berättelse, lysande karaktärer och en briljant prestation av Mark Hamill som den ondskefulle Adrian Ripburger. Jag gissar på en lansering framåt våren, och det finns faktiskt få spel jag ser fram emot mer än att återuppleva denna pärla från min ungdom. Mycket pekar åt att vi kommer att få se ett nytt Marvel vs Capcom-spel, vilket är något som har efterfrågats av många fightingspelfans under en längre tid. Marvel vs. Capcom 3: Fate of Two Worlds har gett upphov till många spännande turneringsmatcher, och med tanke på hur populärt Marvel-varumärket är för tillfället är det troligtvis en bra idé att smida medan järnet är varmt. Detta är dock fortfarande i ryktesstadiet, så det kan vara värt att ta med en nypa salt innan det faktiskt visas upp. Trots att jag inte brukar spela så många japanska rollspel finns det två stycken jag vill ha lite mer information om. Vad händer till exempel med Ni No Kuni II: Revenant Kingdom? Jag spelade förvisso inte igenom hela första spelet, men jag gillade mycket av det som spelet hade att erbjuda och jag hoppas därför på att få se en ny trailer, och kanske till och med ett lanseringsdatum! Det andra japanska rollspelet som gärna får visas upp är förstås den länge omtalade nyversionen av Final Fantasy VII. Eftersom Square Enix planerar att släppa det episodiskt borde vi ju närma oss ett tillfälle där vi faktiskt kan börja få se något konkret från den första episoden, och jag är nog inte ensam om att hålla tummarna för att det ska bli bra. Avslutningsvis kan jag nästan garantera att vi kommer att få se en trailer för den utlovade berättelsedrivna expansionen till Uncharted 4: A Thief’s End (10/10). Enligt Naughty Dog ska de ta inspiration från framgången med The Last of Us: Left Behind (10/10), vilket bara det låter fantastiskt lovande. Den 3 december kommer vi att veta mer, och hela presentationen kommer att strömmas med start klockan 19.00 svensk tid. Uppdatering: Nu finns det även en videolänk här nedanför! Vad hoppas du att vi får se på PlayStation Experience?

Resguide för spelare: Osaka och Kobe

Wed, 23 Nov 2016 09:00:14 +0000

Min förra resa till Japan fungerade mångt och mycket som en slags rekognosering av landet där jag tillsammans med min familj skapade oss en uppfattning om städer vi gillar bäst. Efter några dagar i Tokyo stod det klart att staden var lite väl hektisk för oss som familj; smaken är som baken, men vi trivdes betydligt mycket bättre i lite “mindre” samhällen. Ingenting är dock litet i Japan och även de mindre städerna huserar såklart mängder av människor - det bor trots allt över 127 miljoner människor på en yta som är betydligt mindre än Sverige. Valet inför den här semestern föll på Kobe och Osaka med 1,5 respektive 2,7 miljoner invånare - nog med speltokiga människor för att husera ett antal affärer med lockande innehåll. Ett generellt tips till alla som reser till Japan är att hålla utkik efter butikskedjan “BOOKOFF”. I dagsläget finns det runt 1000 affärer spridda över landet och affärsidén är att återförsälja begagnade böcker, tidningar, musik, film och spel. De affärer som jag har besökt har varit rena drömfabrikerna; det går ofta att hitta helt nya spel här, men till halva priset eller ännu billigare. [caption id=“attachment_14675” align=“aligncenter” width=“480”] Håll utkik efter den här skylten - paradiset är nära![/caption] För den som är intresserad av retrospel, finns det en stor chans att hitta de större titlarna (och konsolerna) till väldigt låga priser. Mangaserier finns det i överflöd där en bok kostar c:a 100 yen (8-10 kronor) och inplastade, kompletta säsongssamlingar ligger på runt 3000 till 4000 yen. I mitt senaste besök hittade jag en hel del Xbox 360-konsoler för runt 3000 yen men självklart också produkter från PlayStation som av någon anledning var lite dyrare.

Comic Con Stockholm 2016

Tue, 08 Nov 2016 09:39:04 +0000

Spelmässor som E3, Tokyo Game Show eller Gamescom kommer vi nog aldrig att få se i Sverige. Mångkulturmässan Comic Con Stockholm startade ju som Gamex för några år sedan, men spelen tar tyvärr mindre och mindre plats. Det känns som om de flesta av stånden säljer prylar som rör japansk popkultur med massor av manga och anime-relaterade t-shirts, figurer och affischer. Det gick även att köpa retrospel och några butiker sålde nya spel. Tyvärr tycker jag Comic Con Stockholm blir mindre och mindre för varje år och sedan spelfokuset fick ge plats för andra media går det ganska fort att beta av ett besök. Mitt mål med besöket var att få testa PlayStation VR (8/10) och ta en ordentlig titt i Bandai Namcos monter. [caption id=“attachment_14459” align=“aligncenter” width=“550”] Eftersom Martin är borta får jag lägga upp en poster på Hatsune Miku[/caption] Mitt första stopp blev Sonys monter och VR-spelet Battlezone. Jag satte mig på en pall och fick hjälp att justera hjälmen och hörlurarna och satte igång. Min första upplevelse var inte överväldigande och när utställaren frågade mig om jag hade bra skärpa sa jag nej, men det visade sig att den suddiga grafiken skulle vara så. Inlevelsen var stor även om jag kände mig lite yr efter att ha klarat en bana. Det tillför verkligen en extra dimension när jag kör med vänster spak, siktar med höger och kan se mig omkring inuti pansarvagnens cockpit och ut genom dess fönster. I Bandai Namcos monter gick jag direkt till Tekken 7. Många har nog nostalgiska känslor inför Street Fighter -serien, men mitt hjärta klappar för Tekken (och i viss mån för Battle Arena Toshinden). Det första Tekken-spelet var ett av mina första spel på PlayStation även om det var Tekken 2 som tillhör toppskiktet i antal spelade timmar på plattformen. Tekken Tag Tournament blev även det ett av mina första spel till PlayStation 2. Jag satte mig förväntansfull vid en av konsolerna och fick lite extra puls när jag hittade favoriten Yoshimitsu. Jag hade ingen mänsklig motståndare utan valde Arkad-läget. Spelet är otroligt snyggt och kontrollerna är precis så tajta de måste vara i ett beat’em’up. Jag blev extra glad när flera av Yoshimitsus specialattacker fanns kvar där mina muskler mindes dem och jag satte mig ned och pumpade upp hälsan med svärdet. Tekken 7 seglade helt klart upp på önskelistan inför nästa år. I samma monter fanns även den japanska versionen av Tales of Berseria som släpps i Sverige 27 januari. Jag testade några strider, men gav snabbt upp då det var alltför många dialoger och uppdrag på japanska vars mål inte gick att tyda med kartsymbolerna. Mässans snyggaste monter stod Tarsier Studios och deras kommande skräckspel Little Nightmares för. Jag fick testa en demoversion på första banan och det hade härlig stämning och fantastiska skuggeffekter när jag lyste upp mörkret med en tändare. Sverige fortsätter att leverera stämningsfulla spel och jag får lite Unravel -känslor där jag känner igen detaljer i inredning och miljöer, även om det här är en helt annan kategori av spel.

En överblick på andra halvan av 2016 - Vita-utgåvan

Wed, 13 Jul 2016 09:00:20 +0000

Hittills i år har Vitan fått flera bra släpp som The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel (8/10) och Atelier Sophie: The Alchemist of the Mysterious Book (8/10) och trenden ser ut att hålla i sig. Det kommer dock färre stortitlar på Vitan än på PlayStation 4, och inget annat är väl att vänta då Sony inte satsar på plattformen på spelmässor. Jag skrev för ett par månader sedan om Vitans överdrivna dödsdom och i linje med den artikeln tycker jag resten av 2016 är ett mycket spännande år för Vitan. Det fortsätter att komma stora titlar i Japan, och jag håller verkligen tummarna att vi får en lokalisering av storspel som SaGa: Scarlet Grace , Demon Gaze II och grottkryparen Divine Prison Tower: Mary Skelter , men även smalare fan-servicespel av den mer gubbsjuka naturen som exempelvis Genkai Tokki: Seven Pirates. Och bortsett från spel som släpps i butik har vi även en levande scen där oberoende utvecklare fortsätter att överraska med spel som Steamworld Heist (10/10). Här följer nu min lista över de tre Vita-spel jag ser fram mest emot under resten av året.

En överblick på andra halvan av 2016 - otaku-utgåvan

Tue, 12 Jul 2016 09:00:25 +0000

Som en av bloggens otaku (individ med överdrivet intresse för bland annat japansk populärkultur), känner jag mig manad att följa upp Johans intressanta inlägg om kommande spel. Självklart tänkte jag inte fokusera på västerländska spel, utan istället uteslutande japanska titlar. Givetvis längtar jag oerhört mycket efter Abzû , No Man’s Sky och Adr1ft men hösten lyser som starkast från öst, åtminstone för mig. Här kommer min korta lista över fantastiska spel som kommer från Japan till oss under andra halvåret.

En överblick på andra halvan av 2016

Mon, 11 Jul 2016 15:00:38 +0000

Vi har nu sedan ett litet tag tillbaka passerat halvvägsstrecket på spelåret 2016, och det har varit ett riktigt kanonår hittills. Under första halvan delade vi ut inte mindre än tre stycken fullpottsbetyg i form av **Dark Souls III (10/10), Uncharted 4: A Thief’s End (10/10) **och svenskutvecklade **Steamworld Heist (10/10), **och efter att ha skummat igenom de bekräftade spelen inför andra halvan är det tydligt att vi har mycket att se fram emot fortfarande. För att ge ett smakprov på vad som fortfarande finns runt hörnet tänkte jag lista mina tre mest efterlängtade titlar som fortfarande inte har släppts. Jag vill förstås även veta vad du ser fram emot under de kommande månaderna, så lista gärna dina favoriter i kommentarerna nedan!

5 saker som du inte kommer att få höra om under E3

Fri, 10 Jun 2016 12:00:32 +0000

Vad vore E3 utan en massa drömmar om vad vi kanske kommer att få se? För mig är hela mässan som julafton, fast utan julklapparna då. Under förra årets evenemang har många drömmar kommit till liv där jag lovats uppföljare till mina favoritspel, som till exempel Mirror’s Edge och Ni No Kuni: Wrath of the White Witch. I min lilla önskelista för detta år, tar jag upp de saker som jag skulle bli väldigt glad över att få se, men där sannolikheten är väldigt liten att så blir fallet. Observera att detta är helt och hållet mina fantasier. Om något av nedan råkar bli sanning, firar vi tillsammans i PlayStation Home VR!

Inför E3 2016 - Jespers önskelista

Thu, 09 Jun 2016 12:00:33 +0000

Förra årets E3 blev en veritabel julafton för PlayStation-fans, och jag hoppas verkligen att Sony matchar eller till och med toppar 2015-konferensen. Självklart hoppas jag också på massor av PlayStation-nyheter från de stora utgivarnas konferenser och direkt från mässgolvet. Personligen hoppas jag på några fläskiga sensationer och inte bara fokus på saker vi redan känner till. Någon gång i mitt liv hoppas jag få uppleva detta underbara kaos på plats. Nu längtar efter ett exploderande nyhetsflöde i spelbranschen och i den här artikeln blandar jag nyheter, rykten och rent önsketänkande om vad jag skulle vilja se på E3 2016. Kommentera gärna med era önskedrömmar!

Ode till Uncharted 4: A Thief’s End

Tue, 17 May 2016 13:00:06 +0000

Å Uncharted, gamle vän Mycket känner jag igen Men när mallen är så bra All kritik kan bara dra Fyran kanske känns lite feg Men har byggts hit steg för steg Och när det görs med denna briljans Försvinner mitt tvivel någon annanstans Mina positiva känslor svallar Och min poetiska musa kallar Här bjuds ni på en dikt på rim Ursäkta om den den känns slim Det snyggaste spel du någonsin sett Och du kan söka vitt och brett Utan att finna dess like Inom och utom vårt rike Ljud och röster likaså Konkurrensen kan fälla sin ridå Röster, effekter och musik Gör din upplevelse extra rik Skattjakt efter en pirat Emellanåt med mycket prat Dialogen gör våra hjältar levande Och replikerna blir sällan trevande Berättelsen är välskriven och spännande Och runt hela jorden blir det rännande Vi bjuds på överraskningar, gråt och skratt Ja, äventyret är en känsloskatt Spela gärna timmar i sträck Annars kan interaktiviteten gå väck Mellansekvenserna är många Och flera av dem väldigt långa Hjärtat bultar, pulsen ökar Särskilt när man skjuter och stökar Eller svingar från ett rep Mellan lösande av pussel och knep Assassin’s Creed har fått stå mall För smyg och upptäckt under anfall En nyhet som striderna varierar Och fienders nederlag snabbt expedierar Båt och bil du också kör Mer än du i tidigare spelen gör Fordonsmomenten har arkadkontroller Som ser till att tempot håller Flerspelarlägen jag normalt inte gillar Men den här är bra och dit jag trillar Och mot mänskligt motstånd Går jag rond efter rond Det blir ännu inte bättre än så här På din PlayStation du håller så kär Naughty Dog har skapat ännu en fullpott Och har fri tillgång till min plånbok nått

Spelhallar: Sverige vs. Japan

Wed, 06 Apr 2016 09:00:36 +0000

Jag har fortfarande väldigt tydliga minnen av de spelhallar som gällde när de fanns i min hemstad. Det var mörka ställen; belägna antingen i anslutning till en videobutik eller nere i en källare någonstans dit solljuset aldrig nådde. Klientelet liknade de lokaler där de åtråvärda arkadspelen och flipperborden befann sig; de var en smula mörka, ensliga och höll sig gärna i sitt eget hörn. Berättelsen om Sveriges spelhallar handlar inte så mycket om gemenskap och igenkännande som det i mina upplevelser handlar om en verklighetsflykt. Personligen gick jag till dessa hålor för att upptäcka nya horisonter och prova nya upplevelser, trots att jag redan vid denna tid förstod att grundidén var att stjäla mina pengar. Jag vet inte hur mycket pengar jag matat in i myntinkasten för arkadspel som Rygar, Shinobi, Afterburner eller Gauntlet, för att inte tala om klassiska flipperspel som Terminator 2: Judgment Day, The Addams Family och Cyclone. En sak som dock slår mig när jag blickar tillbaks på tiden som gått; jag har alltid varit ensam, eller i sällskap av någon enstaka vän. Nu sitter jag här mitt i natten i Japan och har hittills hunnit uppleva ett tiotal relativt ansenliga spel- eller arkadhallar. Skillnaden är slående, både när det gäller människorna som njuter av att spela och när det kommer till helhetsupplevelsen. Sverige och Japan är verkligen två länder som är olika varandra! [caption id=“attachment_10515” align=“aligncenter” width=“550”] När du vill bejaka din manlighet: Fotosessioner i Usagi 2![/caption] Det första som slår mig är placeringen och själva miljön i japanska spelhallar; den är alltid ljus och trevlig, åtminstone de som jag har upplevt hittills. Golv och tak är oftast vita och bjuder, tillsammans med det skarpa ljuset, in till betydligt trevligare upplevelser än vad jag minns från Sverige. Det finns dessutom äventyr för precis alla, oavsett om du är 40+ som jag, eller en krabat på fyra, fem år. Intensiva rytmspel trängs tillsammans med Pokémon-liknande spel där du kan skaffa ett minneskort för att spara dina framsteg, och rena pengaslukande maskiner där du gång på gång drivs att mata in pengar för att vinna storvinsten. När jag tar alla mina upplevelser och känslor i beaktande, är det tydligt att japanerna lyckats med något som vi i väst har misslyckats med totalt. När det kommer till spelhallar heter receptet för överlevnad inte virtuell verklighet eller flipperspel kombinerat med hyperrealistiska skräckupplevelser; det handlar om gemenskap! Under helgerna i Japan trängs skolflickor med tonårskillar som börjar få skäggväxt; mödrarna hejar på sina döttrar att nå högre poäng i Hatsune Miku: Project DIVA Arcade , en hel familj spelar airhockey under glada tillrop och pojkvänner tittar uppskattande på när deras respektive dansar frenetiskt till Dancing Stage Supernova. De äldre damerna och herrarna har satt sig en bit ifrån och matar SEGA-mynt i de mångbottnade “skyffla mynt”-spelen där målet är att få så många “penningar” att rasa ur maskinen som möjligt. [caption id=“attachment_10516” align=“aligncenter” width=“550”] Taiko: Drum Master - ett vanebildande spel som frambringar skavsår och träningsvärk![/caption] Ljudnivån är alltid väldigt hög och i de mest intensiva spelhallarna går dessutom personalen omkring och hejar på med sina högtalarförstärkta, genomträngande röster. Alla uppmuntras till att ha kul och ingen är dålig; kort och gott är dessa samlingsplatser ett ställe där det är meningen att du ska ha kul tillsammans med dina nära och kära. Jag faller hårt för två rytmspel; dels Hatsune Miku: Project DIVA Arcade såklart men även Taiko: Drum Master. Trots att jag spelar på den normala svårighetsgraden, har jag ändå svårt att hänga med bitvis, men det händer ändå att folk flockas kring mig när jag spelar och även om jag misslyckas från gång till annan hör jag japanerna utbrista “sugoi” - duktigt, grymt spelat. När jag är klar, träder någon från publiken fram och spelar efter mig. Självklart väljs den högsta svårighetsgraden där det hamras på knapparna i en overklig takt och det är vid dessa tillfällen det slår mig; alla är duktiga, alla är “sugoi”, för varför skulle man behöva skryta eller låta någon annan vara mindre värd? Det är ju ändå en spelhall i Japan vi pratar om; ett ställe att träffas, umgås och dela glädje i!

Hatsune Miku Expo 2016: Osaka

Wed, 30 Mar 2016 12:00:57 +0000

Om du har hängt med bloggen ett tag och dessutom varit intresserad av den japanska kulturen eller galenskapen, har du nog inte undgått att observera den riktning en del av inläggen har tagit. Jag pratar så klart om den stora kärleken till den uppåtgående solens land och alla rikets annorlunda tolkningar av det många tycker är normalt. Jag har snart tillbringat min allra första vecka i Japan och fått uppleva ganska mycket säregna saker; toaletterna inte minst. En av de absoluta höjdpunkterna än så länge har dock varit den händelse som jag precis varit med om. Jag har sett den virtuella pop-divan Hatsune Miku med egna ögon - “live” om man nu kan kalla upplevelsen för något sådant. Innan jag berättar om själva konserten, måste jag börja från början och tala om vilket fantastiskt folkslag japanerna tillhör. När jag och min son kommer fram till lokalen där själva evenemanget ska utspela sig, möts vi av en lång, ringlande kö som känns enorm. Vi måste dock fylla på med energi innan vi ens närmar oss Miku Expo och beger oss därför till ett närliggande kafé för lite iskaffe och snabba kolhydrater. Efter att vi har tillgodosett våra behov, spatserar vi raskt tillbaks till Zepp Namba, som lokalen heter, för att sälla oss till folkmassan. Vi är ute i väldigt god tid men får ändå stå över en timme i kö innan vi närmar oss ingången. När vi ska hämta ut våra biljetter, observerar kontrollanten att vi är en av sex utländska gäster, varpå han snabbt frambringar biljetterna och sedan ser till att vi får komma långt fram i kön som om vi vore kungligheter. Efter en kvart släpps vi in i den relativt trånga konsertlokalen och jag söker mig långt bak från scenen eftersom jag ser att det finns en plattform där min son kan stå för att se ordentligt. Efter några minuter fylls lokalen till max; även om allt känns stort, misstänker jag att vi ändå inte är mer än 3000 människor i huset. Det känns fullpackat. [caption id=“attachment_10434” align=“aligncenter” width=“550”] Många ljusstavar blir det… min har sex olika färger![/caption] Tajmingen är perfekt. Till skillnad från svenska evenemang där jag nästan plågas innan musiken startar, har vi bara några minuter på oss att ställa oss i en bekväm position. Fler människor trampar in och snart har jag inte mer plats att stå på än vad mina fötter erbjuder mig. Prick klockan 14:oo släcks belysningen och musiken börjar pulsera. Vi introduceras via en skärm snabbt till de fyra mänskliga musikerna och sedan tystnar allt igen. I ett virrvarr av grafik och ljud byggs stämningen upp. Jag känner hur hjärtat slår hårdare och jag sneglar upp mot min son för att kontrollera att han har det bra; ett stort flin har brett ut sig över hans ansikte. I ett musikaliskt, dubstep-liknande crescendo byggs känslorna upp för att inom kort explodera; hon står där på scenen, hon är här, hon är (nästan) verklig. Hatsune Miku greppar mikrofonen och levererar “The World Is Mine” utan pardon. Folkmassan verkar ha repeterat in ett slags repertoar som inkluderar synkroniserat viftande av ljusstavar; något som vi till en början har svårt att anpassa oss till men som ger sig efter en stund. Det finns ett antal rörelsemönster som är perfekt anpassat till den minimala ytan av rörelsefrihet som erbjuds. Det tar inte många minuter förrän vi hänger med i det frenetiska viftandet! [caption id=“attachment_10425” align=“aligncenter” width=“550”] En ensam Diva på scen och så många, japanska hjärtan som bultar![/caption] Med japansk effektivitet river divan och hennes mänskliga musiker av hitlåt efter hitlåt; World’s End Dancehall, Tokyo Teddybear, Remote Control, Love is War och The Singing Passion of Hatsune Miku är bara några av höjdpunkterna. Av någon anledning känner jag att tårar rinner nerför mina kinder när jag hör Weekender Girl och Tell Your World - jag vet inte varför, det bara händer! När Megurine Luka sjunger och dansar till Luka Luka★Night Fever, då släpper precis allt för mig. Jag tar tag i min ljusstav som kostade 3000 Yen, viftar den som om jag vore en japan men kan inte låta bli utan att hoppa och skrika samtidigt. Jag vet att jag inte borde bete mig på det sättet men när jag kikar till höger ser jag att den söta, japanska tjejen i 15 års-åldern gör likadant, då vet jag att jag är i gott sällskap. När vi stapplar ut från konserten vet jag att vi har varit med om något helt unikt. Jag och min son har fått uppleva en livekonsert där huvudrollen innehas av ett hologram, vars röst produceras av mjukvara. Vi har egentligen inte sett något verkligt, utan något som kräver att vi är mottagliga för en alternativ verklighet; vi har upplevt framtiden!

Läsarundersökning 2016

Wed, 13 Jan 2016 09:00:42 +0000

Som ni säkert märkte blev det ingen “veckans fråga” igår, det beror på att vi har suttit och läst igenom alla svaren som vi har fått i vår undersökning. Nu äntligen har vi lyckats sammanställa en del av informationen och tänkte delge er denna nu. Innan vi går in på detaljer, vill vi dock tacka alla våra underbara läsare som har tagit sig tid att svara på frågorna; det är sannerligen en glädjande och givande återkoppling vi har fått från er! Som incitament för att svara på de tio frågorna, lottar vi ut ett exemplar av King’s Quest: The Complete Collection - alltså samtliga delar i den omstartade spelserien, utvecklat av The Odd Gentlemen. För att dra ut lite på spänningen, presenterar vi vinnaren allra längst ned i inlägget! Det första svaret som vi tänkte presentera kretsar kring hur ofta ni läsare besöker bloggen. Där svarade 45 procent att ni besöker oss flera gånger i veckan, 36 procent hittar hit varje dag och 9 procent häckar konstant på bloggen och trycker febrilt på knappen för att uppdatera sidan. Typen av inlägg som är allra populärast är recensioner, tätt följt av artiklar och nyheter - något som är ett tecken på att vi satsar rätt när det kommer till utvecklingen under förra året. [caption id=“attachment_9340” align=“aligncenter” width=“550”] ALLA ser fram emot att “hänga med” i nästa del av Uncharted![/caption] När det kommer till spelen som ni uppskattar allra bäst är det intressant att se datan: 100% av alla som svarat valde actionbetonade äventyrsspel såsom Uncharted och Tomb Raider (detta var en flervalsfråga). På andra plats kom västerländska rollspel, följt av förstapersonsskjutare och racingspel på en delad tredjeplats. Musikspel som till exempel Hatsune Miku-spelen fick endast 9% av alla rösterna men det struntar jag i - ni kommer att få läsa mycket mer om denna spelgenre ändå! Inte helt överraskande är det många av er som vill ha tillbaka ett forum som på den gamla goda tiden. Det är en väldigt god idé men för att skapa ett levande och intressant forum, skulle vi i dagsläget behöva ta resurser från redaktionen vilket skulle innebära färre artiklar och/eller lägre kvalitet. Vi är väldigt petiga när det kommer till kvaliteten på innehållet i våra artiklar (till exempel korrekturläser redaktörerna varje inlägg som publiceras) och det tänker inte tumma på. Om vi får tillskott till bloggen i form av drivna skribenter, kan dock ett forum eventuellt komma på tal igen. Många av er vill även ha fler recensioner och det är väldigt glädjande att läsa! Idag recenserar vi i princip varenda spel som vi får möjlighet att prova och har en konstant dialog med utvecklare samt utgivare för att säkerställa att ni ska kunna läsa både om stora titlar men även små guldkorn som kanske gått er förbi annars. [caption id=“attachment_9341” align=“aligncenter” width=“550”] TACK!!![/caption] Det som är allra trevligast är er återkoppling om vad ni tycker allra bäst om PSbloggen. Här frossar vi i beröm från er; meningar som “proffsiga och välskrivna recensioner”, varvas med “…mer mogen än annan spelmedia i Sverige” och “…personligheten - det känns nästan som om man känner skribenterna”. Era kommentarer visar oss att vi är rätt ute i vår strävan att vara konkreta och faktabaserade, att inte lämna utrymme för slarv, spekulationer eller “klick-bete” men ändå låta våra personligheter lysa igenom. Tack, ni gör oss stolta över vårt arbete! Nu är det då äntligen dags att berätta vilken läsare som har vunnit King’s Quest: The Complete Collection… Vi får be att gratulera Jesper (vår trogna läsare “Motz”) till vinsten samtidigt som vi tackar honom för alla givande kommentarer, både i enkäten men även här på bloggen. Grattis! Koden till spelet skickar vi till dig under dagen.

The Game Awards utlovar 10 världspremiärer

Wed, 02 Dec 2015 13:06:06 +0000

Det är en evenemangsfylld vecka som inleder årets sista månad, och det ser ut att finnas mycket att se fram emot. Först ut är The Game Awards som i grund och botten är till för att dela ut priser till spel och utvecklare som har utmärkt sig under årets gång, men som mer och mer har utvecklats till en plattform för stora offentliggöranden och nya trailers. I år lockar arrangören och programledaren Geoff Keighley med inte mindre än tio stycken världspremiärer som ska visas upp under galans gång, och en av dem är bekräftad att vara Far Cry Primal. Eftersom spelet redan har offentliggjorts misstänker jag att det handlar om premiärvisning av spelsekvenser, vilket är riktigt spännande!

Intervju: Avalanche Studios

Tue, 01 Dec 2015 12:00:59 +0000

Idag släpps den kaotiska explosionssimulatorn lös för de som har törstat efter en enorm dos förgörelse i en öppen värld. Sjävklart är det Just Cause 3 som kommer till PlayStation 4 med dunder och brak (och en hel del demolerade bensinstationer). Jag fick möjligheten att provspela Just Cause 3, vilket bjöd på härliga galenskaper. Jag gillar speciellt den nya funktionen där jag kan använda flera linor ur änterhaksskjutaren och på så sätt leka med fysiken på ett helt annat sätt. Jag lyckades under spelomgången hitta ett nytt sätt att ta hand om helikoptrar som jagar mig genom att fästa en del av vajern i helikoptern och den andra i marken! På plats fanns Avalance Studios och jag tog tillfället i akt att fråga lite om tekniken i Just Cause 3, hur de tänker när det gäller öppna världar, och självklart explosioner… Texten “Blowing shit up since 2003” är skärmbakgrunden till Pim Holfves presentation, den sätter på något sätt tonen för dagen. Pim är VD på Avalanche Studios, och börjar dagen med att leverera en tillbakablick i studions historia. Presentationen ger en bra överblick av hur serien har utvecklats både grafiskt och spelmässigt; det är häpnadsväckande att se skillnaderna mellan PlayStation 2-versionen från 2006 och dagens produkt. När det pratas om öppna världar, är det lätt att fastna vid hur stort område kartan spänner över. Här är Pim tydlig i sin förklaring att Just Cause 3 handlar om utforskning och att ha kul under tiden (samtidigt som saker exploderar). Därför är kartan i Just Cause 3 ungefär lika stor som sin föregångare där skillnaden är att vi nu får ett större djup i upplevelsen. Utforskning ska inte vara tvådimensionell; det är mycket roligare att äventyra (och förstöra) när det går att hitta saker inuti själva kartan; kanske en grotta eller ett underjordskomplex? Avalanche mäter inte längre storlek i kvadrat - i Just Cause 3 är det kubik som gäller! [caption id=“attachment_8761” align=“aligncenter” width=“550”] Såg du inte att skylten “Rökning förbjuden” var tänd? VA?[/caption] Jag får även en stund tillsammans med Björn Röjgren, Environment Artist och Andreas Tillema som har titeln Senior Programmer. Öppna världar och explosioner går enligt dem hand i hand och har alltid gjort det så länge studion har funnits. “Vi levererar verktyg eller leksaker och sedan får du göra vad du vill med det”, säger Andreas och syftar på vissa spelares omåttliga törst efter fantastisk destruktion med tillhörande explosioner. Att använda den kompetenta Avalanche-motorn till något skapande i den öppna världen finns dock inte på kartan; förvänta er alltså inte ett nytt Minecraft med filmiska förstörelsemoment. Avalanche Studios har en intressant lösning på problemet med trasiga miljöer eller karaktärer som fastnar i omgivningen, något som ofta uppträder i stora öppna världar. Det handlar om att göra system och regelverk och låta världen rätta sig efter dem utan att ta hänsyn till manus eller att försöka tvinga spelaren att göra något specifikt. “I Just Cause kan vi aldrig förutspå vad spelaren kommer att göra, därför måste våra system vid varje tillfälle vara beredda på att vad som helst kan hända”, säger Andreas. Rico Rodriguez återvänder till sitt hemland Medici, landet som han en gång flydde då general Di Ravello kom till makten. Efter att ha specialutbildats av “The Agency”, till den diktatorstörtande specialagent han nu blivit är det nu dags att sluta cirkeln. Di Ravello måste bort från jordens yta, men även om mycket av fokus ligger i action och förödelse, berättar Björn att vi även kan förvänta oss en del inblick i Ricos karaktär. “Vi kommer att få lära känna fler sidor av Rico, han blir en tydligare karaktär än i tidigare spel”. Förutom att det går att skjuta ut fler vajrar med änterhaksskjutaren, har spelaren även möjlighet att kontrollera längden på dem. Detta öppnar upp för ännu mer galenskap där endast spelarens fantasi sätter gränserna. Andreas berättar att det till och med går att skapa gigantiska slangbellor där diverse stora och förmodligen explosiva föremål kan slungas iväg med kraft. [caption id=“attachment_8760” align=“aligncenter” width=“550”] Inget slår känslan av 20000 solrosor på ett fält, inte ens min vingdräkt![/caption] Efter att ha analyserat hur spelare tog sig fram med hjälp av fallskärmen i Just Cause 2, såg Avalanche ett behov av att ge Rico ett snabbare transportmedel. Den nya vingdräkten ger Rico möjlighet att fara fram genom skyarna mycket snabbare och smidigare och fallskärmen har blivit en stabilare plattform för strid, idealisk för att bevittna stora byggnader explodera. Andreas berättar vidare att det är en svår balansgång att fylla världen med händelser; det får inte hända för lite men å andra sidan vill de heller inte fylla kartan med för mycket uppdrag och utmaningar. I Just Cause 3 finns även ett system som analyserar spelarens beteende och handlingar. “Om vi märker att spelaren inte utsatts för något spännande på ett tag, ser vi till att en aktivitet söker upp spelaren”. I min sista fråga, lämnade jag bordet öppet för vilda spekulationer: vilken film, serie eller annat spel skulle ni vilja få nävarna kring och anamma “The Avalanche way”? Andreas svarar enligt PR-mallen att Just Cause fortfarande ligger honom varmt om hjärtat. Björn däremot förbluffar mig med ett fantastiskt svar: “Jag skulle vilja göra Zelda, ett episkt Zelda”. Vad säger du, vill du se Avalanche Studios tolka Zelda eller nöjer du dig med Ricos äventyr?

PlayStation Experience är runt hörnet

Mon, 30 Nov 2015 15:03:45 +0000

Vi är på väg in i årets sista månad, men det betyder inte att vi kan börja ta det lugnt riktigt ännu. I slutet av veckan är det nämligen dags för andra upplagan av Sonys spelevenemang PlayStation Experience, och om det blir lika spännande och underhållande som förra året har vi en hel del att se fram emot. Förra årets evenemang bjöd bland annat på premiärvisningen av spelsekvenser från Uncharted 4: A Thief’s End som verkligen slog fansen med häpnad med sedvanligt vacker grafik, och en intressant utveckling av spelstilen i Uncharted-serien med lite mer öppna områden som uppmuntrar kreativitet i striderna. Vad har då detta år för överraskningar i rockärmen? I likhet med årets presentation på Paris Games Week tror jag att fokus kommer att ligga mycket på PlayStation VR. Vår redaktör Toby blev eld och lågor vid förhandstestet han genomförde förra veckan, och det är ju ett positivt tecken! Faktum kvarstår att det är ett svårt medium att demonstrera på en scen, men jag tror att det är dags för Sony att börja prata om pris och släppdatum snart. Det är nog ingen tokig idé att berätta vad vi kommer att spela på plattformen heller med tanke på att det mesta som har visats upp är teknologidemonstrationer eller förrenderade filmklipp. Vi fick en del information under Paris Games Week, men det enda som egentligen visades konkret i sin helhet var robotsportspelet RIGS Mechanized Combat League från Guerilla Cambridge. Det såg visserligen intressant ut, men det kommer nog att bli svårt att sälja in ett VR-headset med hjälp av detta. [caption id=“attachment_8746” align=“aligncenter” width=“550”] Om vi får en ny demo av RIGS kan vi åtminstone hoppas på att få slippa de överentusiatiska kommentatorerna.[/caption] Flera av Sonys interna utvecklare har fortfarande projekt på gång som inte är offentliggjorda, och jag misstänker att God of War 4 är ett sådant. Hur Sony Santa Monica kommer att lösa själva innehållet i spelet är ju dock frågan, eftersom Kratos har effektivt utrotat i princip alla gudar i den grekiska mytologin nu. Sony Bend har också ett projekt på gång som har varit under utveckling under en längre tid och mycket tyder på att det kommer att bli något helt nytt, såvida de inte kommer att skaka liv i den gamla klassiska Syphon Filter -serien. Det har ju inte saknats rykten och spekulationer nu innan PlayStation Experience, och ett av de mer intressanta (och för den delen långsökta) ryktena är att From Software håller på med en PS4-version av Demon’s Souls. Det hela startade med en tweet från det officiella Bloodborne-kontot på Twitter som visade en hög med Bloodborne-kartonger, men med en Demon’s Souls-kartong överst. Långt ifrån en bekräftelse, men tillräckligt för att få fansen att drägla av tanken av att spela igenom denna klassiker igen.

Mina första timmar med Indivisible

Wed, 18 Nov 2015 09:12:34 +0000

Nja, det handlade väl egentligen inte om några timmar, utan snarare ungefär en timme. Jag skrev för några dagar sedan om att prototypen till spelet släppts lös på PlayStation Store och nu har jag fått en bättre bild av vad det kommer att handla om. Huvudpersonen heter Ajna och är en tjej som är välutbildad inom kampsport och verkar ha en förkärlek till stora yxor. Äventyret börjar då onda krigsherrar attackerar staden där Ajna bor, och hon upptäcker i detta ögonblick att hon kan framkalla andra medhjälpare i stridens hetta. Själva spelet börjar dock utan dessa medhjälpare - istället får jag guida Ajna in i en tempelliknande struktur i jakten efter hennes husdjur. Ganska snart står jag inför min första strid som till en början ter sig ganska enkel; jag har ett fåtal attacker jag kan utföra innan jag måste vänta på att Ajna återhämtar sig. Ganska snabbt får jag sällskap av en medkämpe som framträder i varje strid och nu behöver jag lära mig att kontrollera två karaktärer samtidigt i striden. Varje karaktär har sin attack kopplad till någon av knapparna kryss, fyrkant, triangel eller cirkel. I samband med knapptryckningarna kan jag även bestämma om hjälten ska attackera flera fiender, försöka förlama en fiende eller bara attackera med all kraft - detta gör jag genom att dra vänster styrspak uppåt, nedåt eller mot fienden. [caption id=“attachment_8566” align=“aligncenter” width=“550”] Alla fyra på plats…nu kör vi - attackera![/caption] Det dröjer inte länge innan spelet öppnar upp sig i komplexitet där jag lär mig mer och mer om spelmekaniken samtidigt som fler karaktärer läggs till attackknapparna. Indivisible, som från början kändes enkelt och gulligt, öppnar nu gapet och visar vad som väntar längre fram i äventyret. Jag försöker desperat kontra fiendeattacker genom att hålla ned respektive karaktärs knapp, samtidigt som jag planerar nästa drag för attack. Det råder inga tvivel om att Lab Zero planerar en rejält utmanande uppgift för de spelare som njuter av att jonglera många bollar i luften samtidigt. När jag i efterhand sitter och funderar på vad den här prototypen har väckt för känslor i mig, kan jag inte annat än att jämföra mekaniken med ett rytmspel. Motståndet från fienderna en bit in i prototypen bjuder så stor mängd variation att jag, när jag går segrande ur striden, känner mig lite stolt. Till slut lägger jag Indivisible ifrån mig och upptäcker att jag faktiskt använt nästan varenda knapp på min DualShock 4 i bosstriderna. Jag har gjort det i ett frenetiskt tempo för att parera, attackera och framkalla specialförmågor, allt omsätts i princip i varje strid om jag vill lyckas väl. [caption id=“attachment_8567” align=“aligncenter” width=“550”] Yxan kan användas till att klättra men också hugga ned mindre monster effektivt[/caption] När det kommer till navigering och plattformande, eller utforskande, känns det mer tydligt att spelet ännu är under utveckling. Jag har emellanåt lite svårt att ta mig dit jag vill och Ajna svarar inte riktigt så väl på mina styrkommandon som jag önskar. Detta ser jag dock som växtvärk eller utvecklingspotential - spelet ska ju inte släppas än på ett bra tag. Jag vill fortsätta att lovprisa Lab Zero eftersom de på sin Indiegogo-sida är fullständigt transparenta när det kommer till kostnader för projektet och vart pengarna ska gå till. Personligen tilltalas jag av denna typ av ekonomiskt stöd åt utvecklare och därför har jag bidragit till flertalet projekt med mina slantar. Dock har jag än så länge inte sett en öppenhet som denna någonsin - Lab Zero går verkligen in i detalj när de redovisar sina kostnader, vilken spelmotor de använder och hur de har planerat framtiden. Indivisible är ett spel att hålla ögonen på. Dels bjuder det redan i sin nuvarande form på ett högt underhållningsvärde men också kan du njuta av en oerhörd transparens när det gäller utvecklingsprocessen och vad som faktiskt pågår i bakgrunden när ett spel skapas. Jag tänker definitivt lägga några slantar på det här projektet - inte bara för att jag är övertygad om att spelet kommer bli riktigt bra utan också för att jag erbjuds en unik inblick i en spelstudios vardag!

Until Dawn-tävlingen är avgjord!

Wed, 09 Sep 2015 09:00:43 +0000

Förra veckan firade vi publiceringen av recension nummer 200 på PSbloggen genom en tävling med skräcktema i enlighet med spelet som låg till grund för vårt jubileum, nämligen **Until Dawn (9/10). **Vi fick ett flertal intressanta bidrag från våra kära läsare och redaktionen har nu, efter flera timmar inlåsta i ett kvavt rum, utsett tävlingens vinnare!

Vinnare av ett exemplar av Until Dawn till PS4

Xareena

Min första riktiga skräckupplevelse i spel hade jag i Resident Evil 2. Man går runt på polisstationen och letar efter loot och dödar fiender. I en korridor har man dödat allt och hittat allt och sedan går man igenom den igen efter att man hittat en nyckel och då bryter ett gäng zombies igenom en barrikad. Jag skrek som en galning och hade hjärtklappning i flera minuter. Var livrädd för korridoren länge efter det, men förstod tillslut att det bara hände efter att man hämtat nyckeln. Så i senare genomspelningar var jag beredd, men det spelade ändå ingen roll. Jag blev lika rädd varje gång. Ett litet senare skräckminne är i från Condemned som jag i vuxen ålder satt själv och spelade i ett mörkt rum. När man kommer ner i tunnelbanan kommer det monster krälande ut ur rörsystemet och jag blev så rädd så jag trillade av stolen (och blev dödad i spelet). Där och då lade jag ner Condemned och har aldrig spelat det igen. Jag lyckades få maken att spela det så jag fick titta på och jag är tacksam över att jag inte spelade det för det var läskigt även som baksätesspelare. Nu har jag inte spelat så många läskiga spel på senare dar, men däremot slukat skräckfilmer och böcker så pass att inte mycket skrämmer mig längre, så jag vill vinna Until Dawn för att än en gång få känna adrenalinpåslag som gör att hjärtat skenar och jag måste sova med lampan tänd.

Tävling: PSbloggen fyller 200!

Tue, 01 Sep 2015 09:30:49 +0000

Okej, det kanske låter lite mer dramatiskt än vad det är, men i och med Fredriks recension av Until Dawn (9/10) har vi på PSbloggen faktiskt hunnit med att publicera 200 recensioner sedan vi drog igång verksamheten i november 2013. Detta är vi förstås väldigt stolta över och vill därför passa på att fira tillsammans med våra fantastiska läsare, det är ju trots allt ni som driver oss att kontinuerligt bli bättre. Passande nog kommer vi att lotta ut ett exemplar av spelet som ligger som grund till vårt jubileum, nämligen Until Dawn, som är ett riktigt lystmäte för alla skräckfans. Tror du att du har vad som krävs för att hjälpa dessa vettlösa tonåringar att överleva en utmaningsfylld natt i en isolerad stuga uppe i bergen? För att få chansen att vinna detta eminenta pris vill vi gärna läsa om ditt absolut mest skrämmande spelminne, och det behöver inte nödvändigtvis handla om spel på PlayStation-plattformar. I kommentarfältet nedan är det med andra ord fritt fram att tala ut om dina mest traumatiska spelögonblick, hur de påverkade dig och varför inte en kort motivering om varför just du är en värdig vinnare av ett exemplar av Until Dawn. Vem vet, vi kanske till och med lyckas skaka fram ett tröstpris till andraplatsen! Du har till och med tisdagen den 8 september på dig att fängsla oss med din berättelse, därefter kommer vi att utse den värdiga vinnaren. PSbloggens redaktion agerar jury och kommer i samråd att utse den lyckliga vinnaren - priset tillhandahålls av PlayStation Sverige.

Mina första timmar med IA/VT Colorful

Wed, 19 Aug 2015 10:00:13 +0000

Vi som tycker om rytmspel från Japan får vår aptit mättad med råge nu under sommaren och hösten. Knappt har **Persona 4: Dancing All Night **släppts i Japan förrän nästa bidrag till genren släpps - jag pratar såklart om IA/VT Colorful , utvecklat av Marvelous AQL. Även om det är ett spel med vocaloidmusik, skiljer det sig en del från spelen med Hatsune Miku, trots att likheterna verkar många. Mina första timmar med IA/VT har varit omtumlande och trevliga samtidigt som jag känt mig mer utmanad än någonsin. Det släpps fler och fler vocaloidmjukvaror för varje år som går och nykomlingarna fokuserar på olika saker; en del är för engelsk sång medan andra riktar sig mot specifika musikgenrer. Vocaloiden IA har en enkel röst i grunden - utvecklarna ville att hennes röst skulle vara enkel att programmera om så att den går att forma enklare enligt musikernas önskemål. Mångfalden lyser igenom väldigt väl i spelet, låtarna är inte lika lättsamma som i övriga vocaloidspel utan här rör vi oss i musikens yttre kanter där dubstep och progressiv hårdrock blandas med knepig japansk rock. Själva spelmekaniken är från början enkel men utvecklas senare till en ordentligt distraherande blandning av Sparkle 2 och Hatsune Miku: Project Diva F 2nd. Det är svårt att beskriva i ord men om du tittar på videon nedan, förstår du nog vad jag menar (de tunga galenskaperna börjar vid 2:40). Jag har inte spelat igenom alla sångerna ännu, men liksom de flesta musikspel finns en del klockrena toppar blandat med en hel del medelmåttiga låtar som ibland känns en smula tråkiga. Något som jag reagerar på efter mina timmar av spelande är att dubbeltrycken, där jag behöver använda till exempel cirkel och höger knapp på styrkorset samtidigt, inte alltid registreras. Jag vet inte om det är spelet som är boven i dramat eller om det är så att jag har spelat sönder min PlayStation Vita. På det stora hela är IA/VT ett riktigt bra rytmspel som är enkelt att komma igång med även om du inte läser japanska med lätthet. Menyerna är på engelska men övrig information i spelet är skriven med hiragana och katakana - kanske är det dags att plugga lite mer japanska? Än så länge har utvecklaren inte berättat om spelet släpps i några andra länder än Japan. Med tanke på att vi trots allt fick det skandalösa (och halvdåliga) Senran Kagura Bon Appetit till Europa så kan vi ju alltid hoppas! Är du redo för mer knapptryckande i takt med musik?

Martins sommarutmaning: Hata Hunters!

Mon, 03 Aug 2015 17:00:33 +0000

Efter min antiklimaktiska uppgörelse med Father Gascoigne öppnades Yharnam upp ytterligare, något som jag välkomnade varmt. De gamla vanliga gatorna och gränderna i staden bjöd inte på någon pulshöjande stämning längre utan jag sökte mig till gamla stan. Efter att ha sprungit igenom lugna, fridfulla miljöer (fortfarande på min vakt) upptäckte jag till slut dörren som leder ut till Old Yharnam. Så fort jag kliver igenom dörrarna, känner jag att narrativet ändras en aning. Rösten av en främling börjar prata med mig och berättar kallt att jag verkligen inte är välkommen i den här delen av staden. En äcklig spindelvarelse ligger på marken och smiter så fort jag tar fram mitt vapen - fegis! Snart hittar jag en bro där jag får stifta bekantskap med en liten varulvsbest - ofarlig ensam men dödlig i flertal ska jag få lära mig. Gör om, gör rätt, bli bättre är mottot i Bloodborne och visst lär jag mig mina läxor igen. Ganska snart har jag nedgjort flertalet små lykantroper och en drös med hemskt läskiga spöklika monster. Nu är det dags att lära känna en feg rackare, en jägare som jag. Det visar sig visserligen att dessa marker beträds av tre jägare - en som står och skjuter maskingevär från ett torn, en som springer irrationellt runt en öppen yta och jag; jägaren som darrar av skräck. Fiende efter fiende nedgörs men mina konkurrenter lever fortfarande, även om jag gör mitt bästa för att ta kål på den virrige rackaren som springer omkring. Efter ett antal misslyckanden att nedgöra den första jägaren beslutar jag mig för att springa förbi och gömma mig. Nu hamnar jag istället inne i något som liknar en kyrka och nu blir allt bara värre - de spöklika monstren är i maskopi med varulvarna! Efter tio minuters hög puls och en förödande slakt av fiender, hittar jag min första genväg som tar mig… rakt i famnen på den första jägaren. Med en halv centimeter kvar på fiendens livsmätare kommer jag på att jag har glömt bort att hela mig och dör, igen. Jag får en ny idé som bygger på att förgöra det fega aset som pepprar bly från tornet och efter en stund tar jag mig upp till honom. Jag dör efter trettio sekunder och hinner observera att han är extremt effektiv med sin pistol och ungefär lika aggressiv som Father Gascoigne, minus varulvsformen. Under mitt nästa försök beslutar jag mig för att klara av minst en av de fega jägarna och lyckas så småningom med mitt uppdrag. Jag rensar vägen till nästa boss, låser upp genvägen som kommer att behövas, lägger ifrån mig min DualShock 4 och spelar Splatoon en stund för att lugna ned mig. Hur tror du att jag kommer klara nästa boss?

Mina första timmar med Persona 4: Dancing All Night

Fri, 31 Jul 2015 10:30:03 +0000

Rytmspel är en genre som definitivt har fått en nytändning på sistone med tre nya japanska musikspel som alla är aktuella nu. Jag talar förstås om Persona 4: Dancing All Night , IA/VT Colorful och det lite halvkonstiga Taiko no Tatsujin V. Samtliga titlar förutom IA/VT har släppts i Japan och eftersom jag är en stor fan av Persona 4: Golden förbokade jag så klart Persona 4: Dancing All Night. Nu har jag tillbringat några timmar med spelet och tänkte dela med mig av mina intryck så här långt. Spelets berättelse börjar en bit efter händelserna i Persona 4: Golden där vår modiga grupp av elever har löst mysteriet med The Midnight Channel. De får dock inte pusta ut speciellt länge eftersom ett liknande fall av försvunna personer återigen drabbar samhället. Denna gång är det dags att hoppa in i The Midnight Stage och befria oskyldiga(?) människor genom dansens kraftfulla magi. När jag startar spelet i läget för berättelsen, märker jag omedelbart att utvecklaren inte har sparat in på resurserna. Filmsekvenserna som förmedlar historien är mycket välgjorda och håller hög anime-kvalitet. Tyvärr innehåller detta spelläge ett tungt sjok av text på japanska, något som gör att jag redan från början har svårt att hänga med i vad som händer. Tydligt är dock att spelet följer ungefär samma formel som Persona 4: Golden när det kommer till uppbyggnad av berättelsen och interaktionen mellan karaktärer. Efter att ha avslutat första kapitlet i berättarläget, hoppar jag vidare till den del av spelet där jag bara får dansa, hela natten lång. Nu blir det så klart lite enklare att hänga med eftersom musiken talar sitt egna språk, ett språk som alla förstår. Utbudet av musik är aningen snålt i början men ju fler låtar jag klarar av, desto mer utökas musikbiblioteket. De flesta musikstycken från Persona 4: Golden finns att avnjuta tillsammans med moderna och riktigt sköna nytolkningar av originalen. Spelplanen för dansen är en cirkel där jag utmanas att trycka triangel, cirkel och kryss tillsammans med upp, vänster och ned på styrkorset i takt med musiken. Det låter enkelt och till en början är det faktiskt ett väldigt simpelt sätt att spela på. Efter några lyckade låtar ökar svårighetsgraden och jag lägger nu även märke till att jag kan använda styrspakarna för att göra lite DJ-scratch mellan noterna för att öka poängen. När jag använder DJ-funktionen och lyckas stränga ihop långa notkombinationer, aktiveras ett läge där ytterligare en protagonist från serien hoppar in och där vi kan dansa tillsammans. På det stora hela är jag väldigt nöjd med det jag har sett och hört av spelet så här långt. Musiken är definitivt lika bra som i Persona 4: Golden och nytolkningarna är av riktigt hög kvalitet och flera olika musikstilar blandas. Jag tänker köra igenom alla låtarna några gånger, mest för att jag är utsvulten på lite ny musik att trycka på knappar till. Efter det kommer jag nog att lägga den japanska versionen på hyllan tills den lokaliserade versionen släpps - jag vill ju gärna förstå vad som händer i berättelsen. Om du uppskattade musiken i Persona 4: Golden eller uppskattar spel där du trycka på knappar i takt med musiken, tycker jag att du ska hålla ögonen öppna efter Persona 4: Dancing All Night. Det släpps 29 september i USA, tyvärr har vi på den andra sidan Atlanten inte fått ett datum då det släpps i våra regioner.

Martins sommarutmaning: Father Gascoigne

Fri, 24 Jul 2015 16:34:21 +0000

Efter att ha nedgjort Cleric Beast, vilket du kan läsa om i mitt förra inlägg, var det dags att utforska Yharnam ytterligare. Det visade sig att jag redan hittat i princip alla hemliga fynd och genvägar, förutom den viktigaste förstås. Mitt nästa uppdrag handlar nämligen om att förgöra den äcklige Father Gascoigne som verkar älska smaken av rått, färskt människokött. Efter att ha fått lite tips om var jag kan hitta genvägen, som du kan se i början av klippet nedan, bar det av mot fadern och många, många dödsfall. Jag har hört av en del att Father Gascoigne är en av de mest utmanande bossarna i Bloodborne och jag håller med - så fort jag kommer in i stridsområdet, skjuter han mig. Jag måste lära mig att rulla undan så fort jag kommit in och sedan gäller det att jag lär mig att skjuta i tid och variera avstånd med närstrid. Jag klarar mig ganska bra i de flesta försöken och väldigt ofta stupar jag precis mot slutet, där bossen förvandlas till något som liknar en varulv. En centimeter till på hälsomätaren, sen är han klar! Jag försöker ett antal gånger, jag lär mig mer och mer om hans rörelsemönster. Även om jag känner mig mer komfortabel med striderna, känns pressen alltid lika stor - jag känner hur hjärtat bultar hårt varje gång Gascoigne förvandlas till varulven. Efter att ha försökt mellan femton och tjugo gånger, får jag en idé om att använda “Beckoning Bell” - den lilla klockan som gör att jag kan få hjälp av andra spelare på internet. Jag testar och inser efter bara några minuter att det var den sämsta idén jag har haft på länge! Jag får hjälp av, inte bara en, utan två extremt rutinerade spelare som gör processen kort med bossen. Visserligen vill jag tro att det är min molotovcocktail som är den dödande träffen men det spelar egentligen ingen roll; det här var alldeles för enkelt! Jag känner ingen stolthet, ingen lättnad, ingen eufori utan bara besvikelse. Jag skäms och känner mig lite smutsig över att jag använde klockan, men enligt vår chefredaktör kommer snart andra trevliga utmaningar. Jag är redo för stålbadet där jag kan rentvå mina synder!

Martins sommarutmaning: Cleric Beast

Mon, 20 Jul 2015 14:15:58 +0000

Bloodborne fortsätter att sätta tänderna i mig och jag fortsätter att njuta av känslan! Jag känner mig tryggare för varje steg jag tar på Yharnams gator och respekten för de tunga slagskämparna har minskat, även om de titt som tätt gör slarvsylta av mig. Cleric Beast har ändat mina spelomgångar ett tiotal gånger och faktum är att just nu är han den enda rejäla pulshöjaren i spelet. Eller var den enda pulshöjaren kanske jag ska skriva… Det sägs att Bloodborne är ett verkligt mästerverk när det kommer till att förmedla rena känslor av ångest och hopplöshet, känslor som på sikt byts ut mot glädje och stolthet. Detta hände mig precis, jag lyckades vända hopplöshet och frustration mot eufori, och anledningen är att den skrikande besten nu är nedgjord. Jag har lärt mig min läxa och From Software framstår mer och mer som en genial lärare - den som inte berättar allt men där jag efter examen inser hur väl jag lärt mig om ämnet. I den här striden fick jag två erfarenheter som är paradoxala rent ut sagt; respektera fienden men håll dig nära den. I andra spel där jag möter väldiga bossar, håller jag avståndet och springer mycket men när det kommer till Cleric Beast har det visat sig att det inte fungerar. I min kamp som jag delar med mig i form av en video, syns det väldigt väl att de tillfällen då jag är överlägsen min nemesis, är de tillfällen då jag är så nära att jag kan plocka fjädrar från honom. Då och då syns det dock att mitt djupt inpräntade tankesätt att hålla mig på avstånd är svårt att hålla i schack. Flera gånger springer jag panikslagen bort från besten och får ganska omgående sona för mitt misstag. Njut av den sista minuten där ni verkligen kan känna mina hårda pulsslag, min rädsla och panik. Jag har inga Molotovcocktails och inga helande drycker kvar när bossens livmätare närmar sig botten. Jag tvekar, håller avståndet men beslutar mig till sist för att attackera en sista gång. Jag lyckas faktiskt! Glädjen är lika stor som efter plinget från en platinumtrofé och jag lägger ifrån mig kontrollen, knäpper mina skakande händer och känner det varma ruset skölja fram. Ljuvligt!

Martins sommarutmaning: De första timmarna

Wed, 15 Jul 2015 09:00:10 +0000

Det kom ett vadderat kuvert hem i torsdags, mitt namn stod på adresslappen och formen skvallrade om att det förmodligen var dags att möta min utmaning. Det stämde - inuti kuvertet låg ondskan inkarnerad: Bloodborne. När det mörknat ute, startade jag upp min svarta PlayStation 4 och tittade lite längre än vanligt på konsolens pulserande blå ljus som indikerade att det snart var dags. Givetvis var jag ju tvungen att ladda ned några gigabyte uppdateringsdata men snart nog startade mitt mörka äventyr, min sommarutmaning. Efter en mycket mörk och kuslig inledande filmsekvens vaknar min karaktär upp i något slags sjukhus och jag har verkligen ingen aning om vad jag ska ta mig till. Efter lite utforskande av styrningen av karaktären lyckas jag demolera samtliga bokhyllor för att sedan knyta ihop händerna på något underligt vis. Jag tar mig ut ur rummet och stapplar nedför några trappor, stämningen är tät och spänningen så påtaglig att jag känner mig lite obekväm. Nedanför trapporna väntar en varulvsliknande best, den tuggar i sig av något som måste varit en människa en gång i tiden. Jag beslutar mig för att attackera den med mina händer som fortfarande sitter ihop. Känslan när jag lyckas få ner bestens livmätare till hälften fyller mig med mod - det här var ju inte så svårt! Så kommer motattacken och jag möter en snabb, smärtsam död. Min karaktär återuppstår och helt plötsligt befinner vi oss på något som liknar en kyrkogård och här tillbringar jag några minuter av utforskande samtidigt som jag försöker processa vad som hänt. Jag vet att de här spelen ska vara utmanande men någon slags introduktion kan man väl få av mekanik innan första dödsfallet? Nej, tydligen inte när det gäller From Software - här får jag känna mig fram som spelare, något som gör att jag känner mig vilsen till en början. [caption id=“attachment_6684” align=“aligncenter” width=“550”] Välkommen till Yharnam![/caption] Efter ett tag hittar jag dock till Yharnams bakgator och får lära mig den hårda vägen att det här inte är ett hack ’n’ slash-spel. Gång på gång överlistas jag av fienden och mitt övermod, jag luras hela tiden av den snabba stridsmekaniken som falskt utlovar snabba strider och segrar. Jag dör gång på gång och efter varje död måste jag försöka tvätta bort mitt inrutade spelsätt, något jag upplever som svårt men renande på något vis. Jag kämpar på, jag lär mig hur viktigt det är att att hitta genvägar att utnyttja och jag börjar förstå ekonomin i spelet. Till slut möter jag en av spelets första bossar, Cleric Beast, och nu sätts mina kunskaper på prov i flera sekunder innan texten “You Died” visas i rutan. Tillbaks till början igen, gör om gör rätt och ja, dö igen. Jag har faktiskt inte kommit längre i spelet men jag kan redan nu konstatera att min rädsla inför spelet faktiskt var relativt obefogad. Jag kommer på mig själv med att under dagtid planera hur jag ska konfrontera ett visst problem eller utforska ett nytt område och det borgar ju redan nu för ett högt betyg i min värld. Faktum är att det var länge sedan ett spel grep tag i mig på det här sättet, jag är så fokuserad och spänd när jag spelar att mina händer skakar efter varje sittning. Bloodborne har klorna i mig och jag njuter faktiskt av varje litet sår som det skrapar upp.

Martins sommarutmaning: omröstning klar!

Thu, 09 Jul 2015 10:07:34 +0000

Jaha, nu är det avgjort! Mitt straff är bestämt, ni har hittat det bästa sättet att plåga mig i sommar. För lite drygt en vecka sedan kom jag på den vansinniga idén att låta er välja någon av de två kategorier spel som jag verkligen inte trivs med; skräck eller tokigt utmanande spel. I skrivande stund vet jag faktiskt inte vad som flög i mig när jag kom på den här tanken men nu är det för sent - domen är utdelad! Någonstans djupt inom mig hoppades jag på att skräckspelen skulle vinna eftersom jag visste att plågan då skulle bli intensiv men relativt kort, ungefär som att laga hål i en tand. Tack vare er läsare och en del medlemmar i redaktionen (som jag ska straffa på mitt eget sätt vid tillfälle), föll dock valet på den verkliga utmaningen; att försöka köra igenom ett spel av From Software. Hade rösterna landat i majoritet på Outlast, ja då hade jag blivit rädd på ett sätt men nu när det står klart att jag måste sätta mig in i **Bloodborne (10/10) **är jag livrädd, på riktigt. Många av er skrattar säkert och tycker att PSbloggens Japan-nörd borde ha mindre respekt för ett actionbetonat rollspel men jag erkänner villigt att jag inte ens vet om jag är redo för detta! [caption id=“attachment_6630” align=“aligncenter” width=“550”] ARE YOU NOT ENTERTAINED? Nej, men jag är rätt kissnödig just nu![/caption] Nåja - ett vad är ett vad, en utmaning måste man konfrontera och därför välkomnar jag paketet som min kära chefredaktör redan har postat. Bloodborne ska spelas och jag siktar på att klara det men jag kan inte lova något - det enda jag kan lova är att ni får ta del av mitt lidande. Jag tänker uppdatera er med jämna mellanrum och kanske även publicera mina stapplande försök på Youtube, det enda ni behöver göra är att ta del i min misär. Se till att kommentera och ge tips, skratta åt mig, gråt med mig, knyt näven när jag härmar Maximus i filmen Gladiator där jag skriker: “Are you not entertained?”. Nu kör vi!

Martins sommarutmaning

Tue, 30 Jun 2015 10:29:38 +0000

Snart är juli månad här och det betyder ganska få spelsläpp. Visserligen har jag ett och annat rollspel kvar att nöta mig igenom men jag har faktiskt hela två veckors semester framför mig också. För mig räcker det med andra ord inte att klicka mig förbi långa sjok av text eller besöka samma nivå om och om igen för att öka mina karaktärers nivå! Nejdå, jag söker fler utmaningar och idén som jag har kommit på skrämmer mig, för det är du som bestämmer vad jag ska genomlida! I grund och botten är det hela en ganska enkel utmaning. Jag kommer att berätta vilka spel eller speltyper som jag fasar för allra mest och sedan får ni som läser bloggen bestämma hur ni vill plåga mig! Redan när jag startade min karriär här på PSbloggen hade jag ett rejält öppet sinne. Jag har provat på mängder av spel som jag tidigare inte ens skulle rynkat på näsan åt. Det som inte dödar mig gör mig starkare, eller hur? Nu är det dock dags, jag vill möta mina värsta mardrömmar i PlayStation-världen. Till antalet är kategorierna två: skräckspel och oerhört utmanande, bestraffande verk. Nu tänkte jag beskriva vilka slags spel jag har i åtanke - ni sadistiska läsare får välja det värsta ni kan tänka er. När kommentarerna har lagts och domen är fälld kommer jag att börja spela spelet som har fått flest röster (en per läsare). Jag kommer att rapportera med jämna mellanrum och slutligen återkomma med ett inlägg om mina upplevelser överlag. Jag hoppas att ni njuter av plågan och följer utvecklingen under sommaren!

Martins importguide

Wed, 24 Jun 2015 10:02:10 +0000

När konsoltillverkare skapar nya maskiner, har de möjlighet att låsa ned möjligheten att spela spel från andra världsdelar, eller regioner som det kallas. Sony har tack och lov under de senaste generationerna valt att inte låsa vare sig PlayStation Portable, PlayStation Vita, PlayStation 3 eller PlayStation 4. Detta innebär att det är fritt fram att köra spel från Japan, USA, Kina eller Sydkorea, hela världen ligger för våra fötter! Under mina år som konsolspelare har jag importerat spel i princip från dag ett. Mycket beror på att jag hela tiden upplevt att spelen jag vill spela inte kommer till oss i väst eller att de tar för lång tid på sig att lokaliseras. I det här inlägget tänkte jag dela med mig lite av mina erfarenheter och ge lite tips till dig som har tänkt börja importera eller precis lagt din första beställning. Vi blir väldigt glada om du delar med dig av dina erfarenheter gällande import, vilka sajter som är bäst och vad du brukar importera.

Är musikspelen på väg tillbaka?

Mon, 22 Jun 2015 10:58:09 +0000

Jo, Guitar Hero- och Rock Band-serien gör snart comeback på scenen med sina plastinstrument och licensierade mainstreamlåtar, det vet jag. Svaret på frågan är därmed givet men jag tänkte inte skriva om dem, utan istället de där traditionella typen av musikspel som fanns långt innan den första plastgitarren stöpts. Kärlekshistorian är för egen del ganska lång men är knuten till en annan plattform och första flirten med rytmspel på Sonys plattform var ju Hatsune Miku: Project Diva F (8/10) , tätt följt av Hatsune Miku: Project Diva F 2nd (9/10). Från Japan vankas en del nyheter och även här i väst har spelutvecklarna upptäckt att det faktiskt finns intresse för spel där spelaren håller takten genom att trycka på knapparna! Nu tänkte jag lista de spel som jag har hittat och som inte kräver några ytterligare tillbehör, utan som går att spela direkt på PlayStation Vita eller med en DualShock-kontroller. Om jag har glömt några godbitar hoppas jag se era tips i kommentarsfälten!

Spel som du kanske har missat hittills under E3

Wed, 17 Jun 2015 22:59:13 +0000

E3-mässan är fantastisk, det är det ingen tvekan om. Giganterna försöker överrösta varandra med sina exklusiva titlar, storsäljarnas uppföljare radas upp och någon startar ett Kickstarter-projekt. Sony visar stolt upp Uncharted 4: A Thief’s End , Bethesda retar aptiten med Fallout 4 och Electronic Arts pratar parkour, krig bland stjärnorna och sport så klart. Det är sannerligen svårt att försöka hitta de där små pärlorna eller guldkornen i detta grandiosa mångmiljonbrus men vi har hittat några titlar som vi tycker är värda att hålla ögonen på!

E3 2015: Martins önskelista

Wed, 10 Jun 2015 11:00:50 +0000

Om tomten nu inte finns och det dessutom inte är i närheten av julafton, vad skulle då kunna få en knepig spelare som jag att bli som ett barn igen? E3 såklart! Nu tänkte jag dela med mig av min önskelista, helt baserad på vad jag innerst inne verkligen skulle vilja se på mässan om jag fick välja fritt ur min fantasi. Observera att en del spel som jag skriver om förmodligen aldrig kommer att komma ut alls, det här är som sagt min önskelista!

Vad är det som händer hos Konami?

Tue, 28 Apr 2015 09:00:51 +0000

Konami har alltid funnits vid min sida som en trygg hörnsten i min uppväxt som spelare. Jag har upplevt höjdpunkterna i Track & Field-spelen, skjutit tusentals rymdfiender i Nemesis (Gradius), bekämpat Dracula i Castlevania-serien, räddat pingvinprinsessan i Penguin Adventure och blivit alldeles vettskrämd när jag spelat Silent Hill. Jag har i princip varit med från den absoluta början; Konami har nått stor framgång och jag har njutit av de flesta spelen som det Osaka-baserade företaget utvecklat och givit ut. Under den senaste tiden har dock en hel del saker hänt, saker som gör att jag blir djupt oroad över Konamis framtid, företaget som under lång tid har varit ett av spelvärldens mest tongivande. För ett tag sedan började ryktena florera om att Hideo Kojima (skaparen av Metal Gear-konceptet och mycket annat) helt och hållet skulle lämna Konami när Metal Gear Solid V: The Phantom Pain är klart. Det verkar som att Konamis omstrukturering under början av året inte var helt kompatibelt med Kojimas visioner, något som blev tydligare när Los Angeles studion Kojima Productions plötsligt bytte namn till “Konami Los Angeles”. Alldeles nyligen nämnde Konami i förbifarten att distributionsperioden av P.T. (ni vet skräckupplevelsen som visade sig vara en “teaser” till Silent Hills) upphör den 29 april. Själv blev jag mycket förvånad och laddade prompt ned demot för säkerhets skull, även om jag har många timmars terapi framför mig om jag ska klara av att spela det. De konstiga nyheterna slutar inte där! Den 27 april är dagen då Silent Hills , som varit ett spännande samarbete mellan Hideo Kojima och Guillermo del Toro, dör och visar “GAME OVER” på skärmen. Konami bekräftar att spelet Silent Hills är lika dött som efter ett oväntat möte med Pyramid Head - med andra ord stendött med tarmarna hängande ut från magen. De använde dock inte just den träffsäkra beskrivningen i sitt uttalande. Lite senare uppdaterar dock företaget sitt uttalande med något som ska lugna entusiasterna runtom i världen: “Vi kommer att fortsätta utveckla Silent Hill-serien”. När jag gräver djupare i informationen kring situationen blir jag tyvärr ännu mer bekymrad. Fredagen den 24 april överraskar Konami ännu en gång genom att frivilligt avlägsna sin närvaro från aktiemarknaden i New York (New York Stock Exchange). Konami-aktien har inte varit någon storsäljare på den amerikanska marknaden och eftersom det finns krav på omsättning för att finnas på New York Stock Exchange kändes det kanske logiskt att dra sig ur innan företaget blir tvingade att avlägsna sig ofrivilligt? Japaner håller huvudet högt i alla lägen och i detta fall är det förmodligen bättre att fly än illa fäkta men när jag konsumerar all den här informationen blir jag orolig. Vad är det som försigår i Osaka? Vad är det som hänt mellan Kojima och Konami? Kommer jag att våga spela P.T.? Blir det något Penguin Adventure 2? Två saker är dock väldigt tydliga:

Uppdaterat: PSbloggen söker skribenter

Sat, 07 Mar 2015 09:00:21 +0000

Som en följd av de omstruktureringar PSbloggen genomgick för ett par veckor sedan är det nu dags att börja leta efter duktiga skribenter som är sugna på att skriva om spel i allt från recensioner till krönikor. Målet med denna expansion är att dels erbjuda ett bredare innehåll, men framför allt ett bättre flyt i den dagliga aktiviteten här på bloggen. Känner du att du vill påverka innehållet på PSbloggen aktivt är det kanske dig vi letar efter. De tre självklara grundkraven vi har är att du har goda färdigheter i svenska språket, att du älskar spel samt att du har tillgång till minst en PlayStation-plattform. Utöver detta är förstås kreativitet och en bred spelsmak klara fördelar. Passar detta in på dig tycker jag att du ska ta kontakt med oss på redaktionen genom kontaktformuläret så att du kan ställa eventuella frågor du har om att skriva för PSbloggen. Uppdatering: Vi har haft lite tekniska problem med kontaktformuläret, men detta är nu åtgärdat. Om du har försökt kontakta oss och inte fått svar ber jag dig att testa på nytt.

Vad hände i veckan? [Vecka 8 2015]

Sun, 22 Feb 2015 10:10:59 +0000

Helgen är snart slut och jag hoppas att allt gick enligt planerna för er i allt spelande! Efter ganska mycket spelande har min PlayStation 4 börjat visa otäcka symptom på en barnsjukdom som handlar om Blu-Ray-läsaren. Lyckligtvis hittade jag en temporär lösning med sökmotorernas hjälp och den tänkte jag också dela med mig av. NIS America var även vänliga att dela med sig av information från deras presskonferens i torsdags natt.

Mina första timmar med Criminal Girls: Invite Only

Wed, 18 Feb 2015 08:11:28 +0000

Det minst sagt kontroversiella spelet Criminal Girls: Invite Only damp ned hos redaktionen för ett tag sedan och frågorna hopade sig. Ska man spela ett sådant här spel? Varför gör japanerna så konstiga saker? Ska vi recensera det? Det finns ju bara ett sätt att kunna svara på alla dessa frågor, någon måste våga att prova spelet helt enkelt - men vem? Ja ja, jag erkänner - jag frågade efter ett recensionsexemplar. Anledningen är helt enkelt den att jag är född optimist och vägrar tycka illa om något innan jag har provat det. I den här nya typen av inlägg tänkte vi utforska möjligheten att snabbt komma ut med den första känslan som ett spel ger oss. Målet med detta är att ge dig som läsare ett första intryck av spelet, specifikt när det kommer att innebära en omfattande tidsinvestering att ta sig igenom. På PSbloggen försöker vi alltid spela igenom hela spelet innan vi skriver en recension, något som ibland kan ta lite tid eftersom vi har andra jobb också. Den här typen av inlägg blir på så sätt ett slags minirecension av spelets allra första timmar som åtminstone ger dig en indikation på hur spelet är. Criminal Girls: Invite Only är ett rollspel sett ovanifrån där jag tar mig an rollen som någon slags fångvaktare och uppdraget består i rehabilitering av ett gäng upproriska, unga kvinnor. Berättelsen börjar i ett fängelse i närheten av helvetet där fyra av fångarna precis har flytt. Självkart vaknar min karaktär upp med minnesförlust och får till uppdrag att fånga och ta tillbaks rymlingarna. Spelet har fått väldigt mycket negativ kritik på grund av sättet som man utvecklar karaktärernas nya färdigheter, detta sker nämligen genom att aga dem för att ta kål på de osunda begären som flickorna har inom sig. Även om jag ser mig som härdad när det kommer till japansk galenskap håller jag med om kritiken. Det borde finnas andra sätt att presentera det här spelläget på - det känns onödigt på något sätt. För att göra saken ännu värre är den europeiska och amerikanska versionen så kraftigt censurerad att det nästan är löjligt. Den rosa dimman som ska skydda oss västerlänningar mot grafiskt snusk är bitvis så påtaglig att inget annat syns än just dimman. [caption id=“attachment_4824” align=“aligncenter” width=“550”] Här finns det ingen rosa dimma, då blir det enklare att slåss![/caption] Själva spelmekaniken bjuder dock på en rejäl överraskning där det under ytan bubblar av nytänk blandat med traditionella rollspelsingredienser. Spelet är turordningsbaserat, vilket inte är ovanligt för genren, men där Criminal Girls: Invite Only skiljer sig ordentligt från mängden är att det endast går att välja en attack per omgång. Inför varje omgång presenteras de fyra stridande karaktärernas olika handlingar som de tänker utföra men det går endast att välja en av dem! Detta bygger upp en spänning inför varje ny del av striden då det är omöjligt att förutse hur allt ska sluta. Jag har fortfarande många timmar kvar med Criminal Girls: Invite Only, men inledningsvis har det varit en positiv upplevelse. Skriv gärna vad du tycker om det här upplägget (Mina första timmar med…) och varför inte vädra dina egna åsikter om spelet, tänker du spela det?

Förändringar på PSbloggen

Mon, 16 Feb 2015 08:10:48 +0000

Som du säkert har märkt, har aktiviteten på PSbloggen varit en aning varierande på sistone. Anledningen till detta är att det håller på att ske en del omstruktureringar bland skribenter och redaktörer, och detta är nu på väg att färdigställas så att vi kan återgå till att ge dig som läsare det innehåll som förväntas. Den största förändringen som kommer att ske är att jag kommer att ersätta Jonas som chefredaktör, en position som han har haft sedan starten av PSbloggen. Jonas har varit ett ankare för både skribenter och redaktörer under en väldigt lång tid, och jag har personligen lärt mig otroligt mycket av honom. Jag hoppas kunna fylla hans skor och fortsätta se till att PSbloggen erbjuder intressanta inlägg i form av nyhetsartiklar, åsikter om händelser i spelbranschen och förstås recensioner av spel.

Sony detaljerar kompensationserbjudandet

Wed, 21 Jan 2015 10:00:33 +0000

Jag skrev för några veckor sedan om attacken mot PlayStation Network och nu har Sony berättat hur vår ersättning ser ut, ett tack för tålamodet. Självklart kan vi inte förvänta oss någon ersättning från gruppen som utförde attacken utan vi får glädja oss åt att personer som verkar ha varit inblandade eventuellt kommer att få sitt straff. Spelare som har PlayStation Plus kommer att få sitt medlemskap förlängt med fem dagar, vilket motsvarar den tid nätverket låg nere och var onåbart. Drabbade kunder kommer att få ett mail av Sony som bekräftar att de får ersättningen samt visar det nya slutdatumet. Som ytterligare plåster på såren erbjuds alla PlayStation Network-spelare 10 procent rabatt på ett inköp under förutsättning att detta sker mellan klockan 10:00 (lokal tid) den 23 januari fram till 10:00 den 26 januari. Det kan vara värt att notera att rabatten gäller på allt som du stoppar i kundvagnen, alltså inte bara ett spel. Har du sneglat på något speciellt spel som du bara måste ha eller har allmänt mycket att handla så är det definitivt dags nu! Uppdatering: Koden för Sverige är 3E4MBKJTG6 Det finns givetvis en del undantag för rabatten. Du kan inte använda rabatten till att köpa prenumerationer på PlayStation Plus eller Music Unlimited. Det går heller inte att förboka spel och koden går inte att använda via PlayStation Vita eller PlayStation TV. Rabattkoden hittar du på PlayStation Store och den kommer även att dyka upp i ditt flöde om du följer PlayStation på Twitter. Dags att tipsa andra läsare! Vad får inte missas? Vad måste köpas? Mitt stående tips är såklart att stoppa både Hatsune Miku: Project Diva F och Hatsune Miku: Project Diva F 2nd i korgen innan du trycker på “köp”!

Vad hände i veckan? [Vecka 52 2014]

Sun, 28 Dec 2014 10:00:02 +0000

Julafton har precis passerat och det är garanterat många av er som har hittat trevliga, hårda PlayStation-klappar under granen. Kanske är det så att du fått en ny konsol att spela på eller kanske ett efterlängtat spel som kräver uppkoppling till internet? Julen ska vara en glädjens högtid och får många blev det säkert så medan andra slitit sitt hår på grund av att de inte fått påbörja sin kriminella karriär i GTA V Online. Inlägget denna helg handlar såklart om den tråkiga händelse som inträffade under juldagen (amerikansk tid) men jag tänkte också ge er ett tips på vad ni kan göra under tiden som PlayStation Network är nere!

Tio i topp: Den bästa musiken från Hatsune Miku: Project Diva f 2nd

Tue, 18 Nov 2014 09:00:50 +0000

När Crypton Future Media släppte den “första rösten från framtiden” hade de nog planerat lite grann hur framtiden skulle se ut. Jag tror dock inte att de kunde förutspå den enorma framgång som röstsyntesen Hatsune Miku skulle nå på ganska kort tid. Inom fyra år hade producenter och artister låtit framtidsdivan vara frontfigur för över 100.000 sånger och med tanke på framgångarna nu under senare tid, undrar jag om inte den siffran har mångdubblats! Inför släppet av Hatsune Miku: Project Diva f 2nd i Europa tänkte jag delge er min lista över de tio bästa sångerna som spelet har att erbjuda. 10: Knife Vocaloid: Hatsune Miku, Rin Kagamine, Len Kagamine Producent: Reruriri Vad vore ett Project Diva-spel utan en sång där Hatsune Mikus höga tonläge får konkurrens av vocaloiderna Rin och Len Kagamine? I det här fallet blir resultatet en skön blandning av elgitarrer och det japanska stränginstrumentet koto, levererat i en vibrerande, funkig uppsättning. Videon bjuder dessutom på en vacker svärdsstrid mellan sångarna i det gyllene skenet av fullmånen. 9: Destroy, destroy (壊せ壊せ) Vocaloid: Meiko Producent: ELVN Meiko är en av mina favoriter när det kommer till vocaloid-musik och det beror såklart på att hennes röst är lite djupare än de andra kvinnliga sångerskorna, inget annat. Destroy, destroy drar nytta av Meikos register ordentligt men låter ibland sången sjunka i lite för låga tonlägen. Överlag är dock detta en av de bättre låtarna i spelet och det är en ren fröjd att kämpa sig igenom låten på “Hard” 8: Meltdown ( 炉心融解) Vocaloid: Rin Kagamine Producent: Iroha(sasaki) Här bjuds spelaren på en skön sång med den blonda vocaloiden Rin där hon verkligen får utnyttja sina färdigheter i de högre registren. Vad som är trevligt här är att låten är ganska enkel även på de högre svårighetsgraderna, även om man blir lite svettig om fingrarna. Mittenpartiet är magiskt och bjuder på ett lugn som verkligen är tillfredsställande. 7: Akatsuki Arrival ( アカツキアライヴァル) Vocaloid: Hatsune Miku, Luka Megurine Producent: Last Note Akatsuki Arrival - eller gryningstimmen som låten skulle heta på svenska - är en upplevelse som ger spelaren en bra helhetskänsla av vocaloidfenomenet. Den har de två bästa sångerskorna Miku och Luka, känslan av en live-spelning (inklusive publikens ljusstavar) och naturligtvis den frenetiska, gitarrdrivna popkänslan som man bara kan få levererad från Japan. 6: Kokoro ( ココロ) Vocaloid: Rin Kagamine Producent: Travolta Vocaloiden Rin måste vara en av de röster som är svårast att skriva musik för eftersom hennes röst är ännu ljusare än Mikus. Istället för att göra Smurf-Hits av allt så har istället producenten Travolta lyckats med konststycket att addera lite attityd till den späda rösten genom att förvränga den en smula i efterhand. Låten i sig är ljuvlig och har dessutom ett mycket bra tempo för löpning! 5: Two Breaths walking ( 二息歩行) Vocaloid: Hatsune Miku Producent: DECO*27 De som tittat på reklamen för Hatsune Miku: Project Diva f 2nd har nog inte missat tillfället att gunga lätt med huvudet till den här låten. Vocaloidprinsessan Miku ser ut som att hon är född med en elgitarr runt halsen och som vanligt är det inga fel på stämbanden…förlåt, röstsyntesen! 4: Envy Catwalk ( エンヴィキャットウォーク) Vocaloid: Hatsune Miku Producent: Toma Ibland tar Hatsune Miku på sig kattöronen och den mörkhåriga peruken och dansar långsam discodans till galet snabba och komplexa musikverk. Envy Catwalk levererar på alla fronter och bjuder inte bara spelaren på hysteriskt knapptryckande, knepiga baktakter och förvirrande placering av noter utan också på en av spelets bättre låtar. Förbered dig dock på många misslyckanden innan du klarar låten. 3: Erase or zero Vocaloid: Len Kagamine & Kaito Producent: Crystal P Kombinationen Len och Kaito är väldigt sällsynt i Hatsune Mikus värld men i Erase or zero tillåts de båda androgyna herrarna att äntligen sammanstråla i ett fantastiskt medryckande stycke musik. Gamla technorytmer blandas generöst med ackord och tongångar som lätt skulle kunna existera i en schlagerlåt med skillnaden att detta låter fantastiskt bra! 2: 2D Dream fever ( 二次元ドリームフィーバー) Vocaloid: Hatsune Miku Producent: PolyphonicBranch Det här är en härligt progressiv låt som förmodligen skulle kunna få medlemmarna i Dream Theater att nicka instämmande. Som spelare bör du dock förbereda dig på galenskaperna som är på gång efter en och en halv minuts knapptryckande. Det här är både en av spelets bästa låtar, samtidigt som det är en av de absolut svåraste. Dock är det en fantastisk känsla när man som spelare börjar kunna låten och klarar varje knapptryckning galant! 1: Meteor ( メテオ) Vocaloid: Hatsune Miku Producent: John Zeroness Redan i början av den här sången står det klart att spelaren och åskådaren har något speciellt att avnjuta. Här slängs publiken mellan sorgliga, ensliga tongångar och pumpande, underbart stegrande house-musik där de lugna partierna känns varsamt och vördfullt lånade från Ni No Kuni. Videon är häpnadsväckande vacker och andas underbara känslor av djup, välskriven animé. En fantastisk upplevelse både för öron och ögon! Videon ovan är från producenten John Zeroness Youtubekanal. Jag hoppas att ni också hittar de sånger som ni tycker är fenomenala i Hatsune Miku: Project Diva f 2nd när det släpps i sverige den 21 november - skriv gärna era favortilåtar i kommentarsfältet!

Dags att värma upp fingrarna inför Hatsune Miku: Project Diva f 2nd

Tue, 11 Nov 2014 09:00:13 +0000

Den 21 november är det dags igen - Hatsune Miku: Project Diva f 2nd släpps äntligen i Sverige och Europa! Innehållet är detsamma som i den japanska utgåvan som släpptes i mars i år men SEGA har berättat att de inför lanseringen i väst även har lagt till engelska undertexter till låtarna till skillnad från föregångaren som endast hade japanska men med västerländska bokstäver. Jag har redan kört igenom den japanska versionen några gånger och kan berätta att det här spelet både har större komplexitet och högre svårighetsgrad - redan på normalnivån upplevde jag svåra kombinationer av knapptryckningar som jag tidigare bara mött på den extrema svårigheten i det första spelet! För att ni inte ska känna er allt för utmanade så tänkte jag dela med mig av några tips som gör livet lite enklare och spelet lite mindre frustrerande. Om du redan har Hatsune Miku: Project Diva f så rekommenderar jag till en början att du går tillbaka till svårighetsgraden “hard” och börjar lära dig att växla mellan att använda styrkorset och knapparna när det kommer många likadana toner på skärmen. Styrkorset fungerar nämligen som knappar också, vilket innebär att upp kan användas för triangel, höger för cirkel, ned för kryss och vänster för fyrkant. När du till exempel ser en rad med fem fyrkanter så kan du trycka fyrkant, vänster, fyrkant, vänster, fyrkant och på så sätt minskar du stressen och anspänningen i armen och orkar spela längre. Sluta dessutom upp med att använda tummarna - dina pekfingrar är bättre skapta och har högre precision om du bara övar upp dem! [caption id=“attachment_3699a” align=“aligncenter” width=“550”] Här kan du inte bara sitta slapphänt - upp och tryck på knapparna![/caption] När du har övat upp dig i att växla knappar och styrkors är nästa naturliga del att gå över på den extrema svårighetsgraden och lära känna de komplicerade knappkombinationerna som bjuds. Kör gärna de lite lugnare låtarna i början som håller sig till 180bpm och under där det nu introduceras annorlunda visualiseringar över knapparna som du behöver trycka på. Till exempel visas ibland förvarning i formen av ett ensamt kryss där det i själva verket behöver tryckas sex gånger på knappen. Ett populärt grepp för att förvirra spelaren är också att bryta det monotona arbetet att trycka på samma knapp genom att istället visa kryss, fyrkant, triangel och cirkel samtidigt på skärmen och låta spelarens fingrar dansa. Min ständiga rekommendation till nya spelare är att börja lyssna på musiken även när inte Hatsune Miku dansar på skärmen. Själv lyssnar jag fortfarande till låtarna från spelet både i bilen på väg till jobbet och under tiden jag springer. När du omfamnar musiken och låter den bli en del av vardagen så kommer du att märka att du snabbt lär dig låtarna utantill och snart utvecklar förmågan att förutse vad som kommer att hända på skärmen. [caption id=“attachment_3699b” align=“aligncenter” width=“550”] OK - tungan rätt i mun nu, fingrarna på styrkorset![/caption] Det sista tipset är att dra nytta av en av de största förbättringarna i Hatsune Miku: Project Diva f 2nd, nämligen möjligheten att stänga av kommandona på pekskärmen och istället använda styrspakarna för specialnoterna (stjärnorna). Detta innebär att du, istället för att smeta ned skärmen och skymma kommande toner, enkelt kan snärta till valfri styrspak istället - precis som på PlayStation 3 versionen. Det här var mina rekommendationer för hur du ska öva upp dig inför den 21 november. Har du egna tips så tar jag gärna emot dem i kommentarerna nedan!

Troféer - en PlayStation-spelares ständiga morot

Mon, 21 Jul 2014 14:49:01 +0000

Virtuella belöningar är ett mycket märkligt fenomen som är svårt att värja sig från i dagens uppkopplade samhälle. Vi bombarderas dagligen av gillande på Facebook, favoriter på Twitter och rekommendationer på LinkedIn. I spelvärlden har vi motsvarande belöningar i form av troféer och andra bevis på prestationer i de olika plattformarnas ekosystem. För en del spelar de här virtuella morötterna inte så stor roll men för andra har det blivit ett nytt sätt att spela spel på, ett sätt där spelarna lockas att utforska andra sätt att ta sig igenom spelet eller göra andra val än tidigare gjorts. Några av skribenterna och redaktörerna på bloggen är djupt neddragna i “troféträsket” men det finns också de som håller sig på behörigt avstånd från dessa troféer som graderas i brons, silver, guld och platina. Hur kommer det sig att en del spelare faller så hårt för dessa belöningar som egentligen inte betyder någonting och hur kan de andra värja sig? Vi tog tillfället i akt att fråga Bubbelregn - som är en av Sveriges mest dedikerade troféjägare och dessutom PSbloggen-läsare - vad han tycker och tänker. För tillfället är du rankad som nummer åtta i Sverige (enligt psnprofiles.com) med över 8500 troféer. Är placeringen något som är viktigt för dig eller har det bara blivit så? Placeringen är absolut inte viktig för mig. Det bara blev så eftersom jag har mycket tid över till spel, och sedan gillar jag att få så hög procent som det går om jag känner att spelet är värt tiden. (Bubbelregn har erkänt att han är något av en “hundraprocentare” och har alltså lite svårt att hålla sig ifrån platinafärgen /reds.anm). För mig personligen tog det ett litet tag innan jag kände av den magi som ett trofépling skänker mig som spelare. Hur var det för dig, var troféer något som du nappade på på en gång eller är det något som växte fram? Det kom ganska omgående, helt plötsligt hade jag något annat att sträva efter än att bara klara spelet! Under tiden jag har samlat på troféer så har jag ändrat min syn på dem. I början handlade det mest om att ta så många som möjligt men det har jag slutat med nu. Nu för tiden spelar jag bara de spel jag verkligen vill, skräpspel intresserar mig inte längre. När jag tittar på de spel som du har en platinatrofé i så ser jag väldigt många spel som kräver mycket av spelaren både när det kommer till tidsinvestering och skicklighet. Hur mycket spelar du en genomsnittlig vecka? Jag gillar spel som kräver tid och engagemang, enkla spel är inte lika kul längre. Min speltid per vecka är ganska stor, jag skulle säga 30-40 timmar? Jag är inte riktigt hundra på det men det är extremt mycket då jag har ganska mycket fritid. Jag måste erkänna att jag skäms ganska mycket för att jag spelade Hannah Montana: The Movie för att få en snabb platina. Finns det någon trofé som du skäms för? Nu i efterhand skulle jag vilja påstå att det absolut är Hannah Montana: The Movie. Men jag har ändrat mig sedan den tiden, så allt jag har nu är jag ganska nöjd över (man får stå sitt kast)! Men jag skulle vilja säga att det är väldigt få troféer som jag skäms över. Vilken trofé är du mest stolt över? De troféer som jag är allra mest stolt över är från Persona 4 Golden; ett av mina favoritspel. Jag har spelat det spelet i 134 timmar och jag har fortfarande inte tröttnat på det. Spel som är längre och svårare utgör en häftig utmaning tycker jag. När det gäller “skräpspel” - visst det är coolt med en platinatrofé - men det är inte lika kul längre. Det var väldigt länge sedan ett sådant spel kom in i min lista över troféer. Vilken plattform trivs du bäst med i dagsläget - PlayStation 3, PlayStation 4 eller PlayStation Vita? Jag trivs absolut bäst med PlayStation Vita just nu men jag använder alla tre. De mest intressanta spelen släpps till PlayStation Vita just nu tycker jag. Slutligen, ett önskescenario där du bara får välja ett alternativ. Shuhei Yoshida ger dig möjlighet att förbättra Playstation Network, vilket av följande alternativ väljer du? 1) Möjlighet att ändra sitt PlayStation Network ID 2) Möjlighet att radera spel med noll procent från listan med troféer 3) Att varje trofé gav ytterligare förmåner (till exempel unika speltröjor i PlayStation Home eller extra utrustning i spelet du spelar)? Jag skulle nog säga nummer två eftersom noll procent aldrig är roligt att ha i listan men alla tre skulle väl vara bäst för alla spelare? Det där var Bubbelregns syn på troféer och virtuella belöningar. Vad tycker du? Är troféer ointressant, lagom trevligt eller kanske din hemliga last? Kommentera gärna, vi vill veta vad du tycker!