Indiespel on PSBloggen

Recension: Nidhogg [PS4]

Thu, 11 Dec 2014 16:07:47 +0000

Ingen var nog gladare än jag när den lilla utvecklaren Messhoff berättade att kultklassikern Nidhogg skulle släppas till PlayStation 4 i år. Det pixelblockiga fäktningsspelet släpptes under hösten 2013 till PC efter att endast ha varit spelbart på indiespelevenemang, och nu har det alltså tagit klivet till både PS4 och PS Vita. Nidhoggs spelupplägg är lika enkelt som genialt. Två grovhuggna fäktare måste göra sitt bästa för att döda varandra och ta sig till nästa skärm. Den som når den fjärde skärmen gör att motståndaren blir uppäten av drakormen Níðhöggr och vinner därmed matchen. Till din hjälp har du ett svärd, och det räcker ofta med en ren träff för att döda motståndaren. Det går såklart att parera - högt och lågt - hoppa, rulla och till och med kasta värjan mot din fiende. Slag, sparkar, nackbrytningar och hoppsparkar ingår också i arsenalen, och varje match brukar innehålla flera dussin dödliga anfall, med pixelerat blod som täcker arenan. Det är snabbt, roligt, frenetiskt, helt vilt och dessutom otroligt intuitivt. Vem som helst kan komma igång med Nidhogg och ha roligt. Spelet är dessutom otroligt tilltalande rent estetiskt, och Daedelus musik är både cool och stämningsfull. Fast det finns problem. För det första är själva konceptet väldigt begränsat. Matcherna böljar ofta fram och tillbaka, men efter några intensiva matcher finns inte mycket mer att göra. De fyra banorna är alldeles för få, och lägena sträcker sig från ett simpelt enspelarläge till några flerspelarlägen (inklusive ett turneringsupplägg) och några onlinematcher. Tyvärr fanns det aldrig en enda spelare när jag skulle testa matchmaking-läget, så hoppet fick i stället falla på Share Play-funktionen där man spelar det lokala flerspelarläget via internet. Detta fungerade riktigt bra, och trots lite fördröjningar från den andra partens håll gick det alldeles utmärkt att köra mot varandra. Andra flerspelarmöjligheter innefattar ett lokalt läge mellan en PlayStation 4 och en PlayStation Vita, eller den smått bisarra möjligheten att spela två personer samtidigt på PS Vita. Här får varje spelare varsin liten analog styrspak och de fyra ovanliggande knapparna, men trots att det är en rolig idé så fungerar det inte särskilt väl i praktiken. Det blir helt enkelt för pilligt. Men sedan tar det stopp. Visst, det går att ändra några av spelreglerna (bumerangsvärd är en favorit), men innehållsmässigt är spelet otroligt torftigt. Det är förvisso egentligen ett renodlat partyspel, men jag hade hoppats på flera banor och någon slags vidareutveckling av fjolårets PC-version. Att det dessutom kostar 139 kronor hjälper inte heller. Jag rekommenderar verkligen Nidhogg för hemmafesten eller spelkvällen med vännerna, för de intensiva matcherna bjuder på renodlad underhållning. Se bara till att ha fler spel redo när folk börjar tröttna.

OlliOlli 2: Welcome to Olliwood släpps till PS4 och Vita nästa år

Thu, 25 Sep 2014 16:39:12 +0000

Det charmiga skateboardspelet OlliOlli släpptes ju till PS Vita tidigare i år, och PS4-versionen kom för bara några veckor sedan. Om du ännu inte har spelat det finns det rabatterat fram till den första oktober, och kostar endast 39 kronor i stället för 91 spänn. Eller så väntar du till nästa år, då uppföljaren OlliOlli 2: Welcome to Olliwood släpps med massvis av förbättrade funktioner. Idag meddelade nämligen utvecklaren roll7 att de arbetar för fullt med nästa spel i serien, och att det kommer att innehålla ett lokalt flerspelarläge för fyra spelare, den kommande Share Play-funktionen där flera spelare kan spela online på ett inköpt exemplar, nya trick och kombinationer, större banor, ramper och helt ny grafik. Kolla in trailern här nedan, och bestäm dig sedan om du orkar vänta till 2015.

PSbloggens indiehörna: Senaste nytt [Vecka 7 2014]

Wed, 12 Feb 2014 15:00:10 +0000

Nu har det gått några veckor sedan den senaste nyhetsskörden, så då passar det bra att berätta vad som hänt inom indievärlden. Veckans nyhetssammanfattning tar upp det senaste om Hotline Miami 2: Wrong Number , Stealth Inc , Octodad: Dadliest Catch , Risk of RainochBroforce.

****Hotline Miami 2: Wrong Number släpps under tredje kvartalet 2014

Det svenska våldseposet Hotline Miami 2: Wrong Number (vars förhandstest kan läsas här, såklart) har fått ett release…kvartal, nämligen det tredje. Vi kommer alltså att få spela uppföljaren på PlayStation 4 och PS Vita mellan juli och september i år. Jag kan knappt bärga mig.

PSbloggens indiehörna: Senaste nytt [Vecka 4 2014]

Wed, 22 Jan 2014 10:00:57 +0000

Vi gillar ju indiespel här på PSbloggen.se, men istället för att överskölja er med mindre nyheter om dessa små godbitar passar vi på att samla dem i ett stort inlägg då och då. Det passar väl bra? Veckans nyhetssammanfattning tar upp det senaste om Nidhogg , Rime , Everybody’s Gone to the Rapture , Don’t Starve, La-Mulana II och Starwhal: Just the Tip. In och läs! ****Starwhal: Just the tip kommer till PlayStation 4 Okej, så vi börjar med en nyhet som är några veckor gammal. Den föll dock bort i mellandagarna, och eftersom det fantastiska spelet om fäktande narvalar i rymden inte har uppmärksammats särskilt mycket ville jag bara passa på att berätta att det även kommer att släppas en PS4-version. Du kan köra en demoversion av spelet i din webbläsare (klicka här) för 2-4 spelare, och den färdiga PC-versionen ska släppas redan nästa månad. När konsolversionen dyker upp återstår att se. Don’t Starve på väg till PS Vita? Det går visserligen att spela det utmärkta överlevnadseposet Don’t Starve (9/10) på PS Vita via Fjärrspel-funktionen, men det är ju inte riktigt samma sak som att ha en fristående version. Utvecklarna Klei Entertainment har meddelat att fler än en miljon spelare har kört spelet hittills, och att de tittar på möjligheten att skapa en särskild version till PlayStation Vita så att folk kan hålla hungern borta även när de är ute och reser. Nidhogg får förmodligen en konsolversion Nu börjar det bli rejält tunnsått, men det underbara fäktningsspelet Nidhogg, som släpptes till PC förra veckan, kommer “förmodligen” att få en konsolversion enligt CVG. Men eftersom vi inte ens vet vilken plattform det rör sig om (eller när det kan tänkas släppas) finns det inte mycket mer att säga. PC-versionen är i alla fall helt fantastisk, så det vore strålande med en PS3- eller PS4-version senare i år. La-Mulana II till PS4/PS3/PS Vita … om pengarna räcker till! Det ursvåra plattformsspelet La-Mulana ser ut att få en uppföljare, och om utvecklingsteamet drar in en till två miljoner dollar kommer de även att utveckla en konsolversion. Deras Kickstarter-kampanj lanserades igår och hittills har de fått in 64000 dollar (av de 200000 som krävs för PC-versionen). Om du vill spela La-Mulana II på PlayStation får du nog hjälpa till med finansieringen… och det med råge. Det verkar med andra ord inte särskilt troligt, men inget är omöjligt. Rime och Everybody’s Gone to the Rapture släpps inte förrän 2015? På en nu nedtagen artikel på PlayStation.com (som finns cachad här) om årets indiespel kunde man även läsa om två spel som ska släppas “lite senare”. Det ena är Rime från Tequila Works, som ser ut som en blandning mellan ICO och The Legend of Zelda: Wind Waker, medan det andra är The Chinese Rooms nya spel Everybody’s Gone to the Rapture. Vi får se hur det blir med dessa två spel, som presenterades på Gamescom-mässan i somras. Så, det var allt för den här gången. Tycker du att vi har missat något väsentligt som presenterats om indiespel är det bara att säga till i kommentarsfältet nedan!

Recension: Don't Starve [PS4]

Tue, 21 Jan 2014 18:01:11 +0000

Sandlådespel med överlevnadsinslag är en stekhet trend i spelbranschen, i synnerhet bland indieutvecklare. Permanent död, upptäckarglädje och frihet är ofta grundstommen, och förra året släppte Klei Entertainment, gänget bakom Mark Of The Ninja och de båda Shank-spelen, en hyllad tolkning av genren som nu även har fått ett hem på PlayStation 4. När du startar en omgång i Don’t Starve väcks du av en mystisk figur som kort och gott konstaterar att du nog borde hitta något att äta innan natten kommer. Därefter finns inga direktiv eller fingervisningar kring vad som ska göras, du vet bara att du inte får svälta ihjäl. Det går att plocka pinnar och gräs ifrån marken, och om du hittar en vass sten kan du tillverka en yxa. Hugg ner ett träd och lägerelden för natten är ordnad. Att undvika svält blir snabbt långt ifrån det enda problemet eftersom din psykiska hälsa falnar vid regn, mörker och monsterkonfrontationer. Fysisk hälsa är den tredje och sista mätaren att hålla koll på och också den enklaste att hantera till en början då hungern initialt är det enda du behöver fokusera på. Don’t Starve lyckas med något som många liknande spel inte riktigt fixar, nämligen att det gör mig både nyfiken och otroligt motiverad. I Minecraft känner jag mig likgiltig inför friheten och det blockiga utseendet (även om jag kan se storheten i spelet), men Don’t Starve lockar istället in mig med sin underbara handritade värld och känsla av mystik. Dessutom har det ett oerhört djup och jag upptäcker hela tiden nya saker som får mig att vilja göra om och klara mig bättre. Gränssnittet är väldigt intuitivt och trots att jag inte får någon hjälp alls förstår jag mig sakta men säkert på hur saker och ting fungerar. Jag uppskattar verkligen att ibland få spela ett spel där utvecklarna inte håller mig i handen. Berättelsen i spelet blir min personliga resa och jag har kommit på mig själv med att spontant berätta för nära och kära om mina eskapader efter att det oundvikliga snöpliga slutet inträffat. [caption id=“attachment_929” align=“alignnone” width=“640”] Bättre fly än illa fäkta[/caption] Jag har nog aldrig haft en så stark känsla av att vilja börja om med ett spel så fort saker går åt skogen som med just det här lilla mästerverket. Det är alltid mitt fel när jag slappnar av för mycket och ger jag mig ut på alldeles för vågade expeditioner när vintern kommer. Jag kan ha suttit ett tiotal timmar med en omgång och när jag väl biter i gräset startar jag ögonblickligen en ny. “Spelet ska inte få besegra mig, jag ska besegra spelet!” , tänker jag tyst för mig själv och svär ett par gånger. Don’t Starve är helt enkelt ett spel jag älskar att hata och Klei Entertainment har vuxit till en av mina absoluta favoriter bland indieutvecklare. Alla med medlemskap i PlayStation Plus kan ladda hem spelet gratis just nu och jag rekommenderar alla att göra så. För dig som inte hakat på det tåget kostar spelet 123 __kronor, och rekommenderas då ändå starkt.

PSbloggens indiehörna: De fem bästa Cross-Buy-spelen till PS3/Vita

Fri, 20 Dec 2013 12:53:36 +0000

Såhär i jultider gäller det att hålla i slantarna, och trots att indiespel inte kostar en förmögenhet så är det onödigt att spendera pengar i onödan. Det släpps ju en massa intressanta indiespel till PS4, PS3 och PS Vita nästa år, så det är ju ytterligare ett skäl till att inte bara slösa bort alla sina pengar. Vissa PlayStation-spel behöver du nämligen bara köpa en gång, så får du spela dem på flera plattformar tack vare “Cross-Buy”-funktionen. Tre PS3-klassiker har exempelvis fått kostnadsfria PS4-uppdateringar är Sound Shapes, Flower och Escape Plan (vars recensioner finns att läsa här), och i dagens lista går vi igenom fem prisvärda indiespel som du bara behöver köpa en gång för att spela oå din PS3 och PS Vita. De fem bästa Cross-Buy-spelen till PS3/Vita: Hotline Miami - 70 kronor Vårt svenska favoritspel ska ju få en uppföljare nästa år i form av Hotline Miami 2: Wrong Number, men för ynka 70 riksdaler får du spela ettan på teven eller den lilla skärmen. Ultravåld, blixtsnabba reflexer och det bästa soundtracket på den här sidan av 90-talet. Det fungerar otroligt bra att spela detta på PS Vita-skärmen, och det är otroligt beroendeframkallande tack vare att man bara blir bättre och bättre på spelet för varje minut man spelar. Till slut sitter de till synes omöjliga banorna som en smäck. Guacamelee! - 115 kronor (kostnadsfritt med PS+ just nu) Nacho! Patronsit! Om du har ett PlayStation Plus-konto får du faktiskt köra Guacamelee! helt kostnadsfritt just nu, vilket är ett tillräckligt gott skäl för att skaffa sig ett konto. Och om du redan prenumererar på tjänsten finns inga ursäkter! Charmiga plattformsslagsmål med en taco-doftande touch skadar ju inte, och den färgstarka grafiken passar både på en stor skärm som i bärbart format. Nu blev jag sugen på mexikanskt… **Spelunky - 135 kronor ** Det finns inget unket med det här spelet. Spelunky har kallats för det ultimata plattformsspelet, och det finns väl ett visst mått av sanning i det. Det är i alla fall smart, svårt och roligt på samma gång. Smyg dig fram genom de slumpmässigt framtagna grottorna i rollen som en äventyrare som känns mer som Rick Dangerous än Indiana Jones, hitta dörren till nästa grotta och svär högt när du missbedömt ett hopp och slagit ihjäl dig för hundrade gången. Precis som i de bästa spelen så är det nästan alltid ditt eget fel när du dör (Dark Souls, jag tittar på dig), vilket gör att segerns sötma blir ännu mer välsmakande när du klarat dig oskadd genom en nivå. Thomas Was Alone - 67 kronor Det här är faktiskt en tvättäkta indiepärla. Thomas Was Alone ser ohyggligt enkelt ut, men det är just denna enkelhet som gör att alla detaljer skiner som juveler. Det här är ett berättelsedrivet plattformsäventyr om beståndsdelarna i ett program som inte fungerar som det ska. Berättarrösten lyckas ge dessa fyrkantiga klossar personlighet, och det är svårt att inte känna med Thomas och hans vänner när de ivrigt utforskar sin omgivning. **Sound Shapes - 115 kronor ** Johan har som sagt redan recenserat detta spel, och beskriver det såhär: “I Sound Shapes styr du en liten boll genom diverse banor och plockar upp musikkomponenter som bildar den låt som blir banans soundtrack. Du stöter på diverse rödfärgade hinder som ser till att din resa från start till mål inte blir en alldeles för enkel sådan, och oftast rör sig dessa fiender eller hinder i mönster som matchas till vad som händer i musiken. " Och om det låter lite för statiskt och kliniskt räcker det väl med hans slutkläm, nämligen att det i princip är värt att köpa enbart för musiken. Har vi missat något bra indiespel med Cross-Buy som du tycker är värt att nämna?

PSbloggens indiehörna: Fem kommande indiepärlor till PS4

Fri, 06 Dec 2013 16:00:32 +0000

Under de senaste åren har små oberoende spelbolag fått allt mer uppmärksamhet, och de utgör numera en uppskattad motpol till de väletablerade och maffiga storspelen som skapas med stor möda och ännu större budget. Indiespelen är en slags återgång till spelutvecklingens ursprung, och ett litet team på några få anställda kan enkelt spotta ur sig en liten och intressant spelpärla på någorlunda kort tid. Det finns såklart både fördelar och nackdelar med att det ofta blir en mycket enklare spelupplevelse, men de positiva aspekterna brukar vara flest. Det gäller väl inte minst tack vare att prissättningen ofta är låg. När du betalar mellan 70 och 150 kronor för ett indiespel spelar det inte lika stor roll att grafiken är lite enklare och kampanjen är lite kortare. Ja, så länge det finns något nytt och fräscht, det vill säga. Ett bra indiespel måste ju såklart tillföra något nytt. Ett rent lågbudgetspel som kopierar storspel gör ingen glad, utan det är de små teamens önskan att experimentera och få utlopp för sin kreativitet som lockar mest. Vi kommer att återkomma med några av våra favoriter som redan har släppts, men idag blickar vi framåt och tittar på fem av de kommande indiefavoriterna till PS4 - och ibland även PS3 och Vita. Don’t Starve - PS4 [Januari 2014] Vi börjar med Don’t Starve då det faktiskt släpps redan i januari - kostnadsfritt för alla med PlayStation Plus dessutom. Spelet går ut på att du ska överleva i vildermarkerna så länge du bara kan. Bygg ett hem, utforska de närliggande områdena och slå undan monstren. Se till att du har mat för vintern och eld som håller mörkrets bestar borta, och bered dig på att lära dig av dina många misstag. Grafiken är charmigt tecknad och banorna är olika för varje gång. Finns redan till PC om du vill testa det redan idag. Octodad: Dadliest Catch - PS4 [2014] Det här är det roligaste spelet jag har kört på PS4 hittills, och det säger jag inte bara för att jag älskar bläckfiskar. Läs mitt förhandstest här så förstår du nog snart att kombinationen av helgalen fysik och slapstick bara blir roligare när man lägger till åtta sugkoppsförsedda tentakler. Spelet kommer även att ha Move-stöd, vilket faktiskt kanske kan fungera. Rogue Legacy - PS3/PS4/Vita [2014] Ytterligare PC-spel som släpptes i höstas med banor som förändras för varje spelomgång. Rogue Legacy är ett oförlåtande plattformsspel med den roliga twisten att du bara har ett liv. När du dör får du nämligen spela som en av dina ättlingar, och din nya familjemedlem har olika egenskaper som kan hjälpa eller stjälpa din framfart. Färgblindhet och alzheimers gör ingen glad, men ADHD gör dig snabbare och en överdriven hormonproduktion hjälper dig att stå pall för fiendens slag. Målet är att komma så långt som möjligt under varje genomspelning, så att släktens arvegods kan spenderas på uppgraderingar. Hotline Miami 2: Wrong Number - PS4/Vita [2014] Det svenska våldsvidundret är tillbaka i uppföljaren till ett av de bästa spelen från 2012. Hotline Miami 2: Wrong Number kommer att vara likt originalet, men som någon som redan spelat igenom det tre gånger (på PC, PS3 och Vita) ser jag fram emot det otroligt mycket. Stiliserat övervåld med DreamWeb-liknande estetik passar mig som handen i handsken. Läs mitt förhandstest här. The Witness - PS4 [2014] Jonathan Blow utvecklade Braid, som blev ett av det första riktigt stora indispelen. Det släpptes för mer än fem år sedan, och under tiden som förflutit har Blow jobbat med sitt nya spel. Exakt vad The Witness går ut på är svårt att säga i dagsläget, men vi kan nog se fram emot tilltalande estetik och smarta problemlösningselement. The Witness har försenats åtskilliga gånger (det skulle egentligen släppas i 2011) och har nu en utvecklingsbudget på uppemot 25 miljoner kronor. Men det kan nog klassas som ett indiespel ändå. Så, det var fem kommande indiespel som jag ser fram emot. Tycker du att jag har missat något, och tycker du ens om indiespel?

Förhandstest: Hotline Miami 2: Wrong Number [PS4/Vita]

Fri, 06 Dec 2013 00:01:41 +0000

Gamescom i Köln, augusti 2013. Dennis Wedin - den ena halvan av göteborgsduon Dennaton Games - har gått fram till väggen i det lilla båset med en spritpenna. Med stadig hand skriver han snabbt “Förbjudna frågor om Hotline Miami 2”, följt av en lista. “När släpps spelet till PlayStation 4 och PS Vita?”, skriver han först, följt av “Varför är det så svårt?” och “Är det inte lite väl våldsamt?”. Efter ett par minuter går han tillbaka till väggen och lägger till ett par frågor till i listan, som “Tycker du om att skada folk?”. Men en fråga skriver han inte upp, och det är hur de har hanterat den omtalade våldtäktsscenen från demoversionens första bana. Och tur är väl det, för det är inget man bara viftar bort. Dennis är väl medveten om detta. Hotline Miami 2: Wrong Number - den eftertraktade uppföljaren till fjolårets svenska succé Hotline Miami - inleds alltså med en bana där du slår dig fram genom ett par rum och dödar allt motstånd. Och när du väl tagit dig till det sista rummet - ett sovrum med en man och en kvinna - dödar du mannen och inleder ett övergrepp på kvinnan. Att det sedan visar sig vara en filminspelning vars syfte var att måla upp en större handling för uppföljaren är inte en särskilt förmildrande omständighet, och scenen har nu tonats ned något. Den är lite mindre brutal och avbryts mycket snabbare, men det känns i magen första gången jag spelar igenom den. Min första tanke är “jag vill inte spela ett spel där min karaktär gör en sån sak”, och den känslan sitter kvar långt efter att kapitlets regissör ropar “BRYT!” och sanningen uppdagas. Dennis Wedin väger orden innan han svarar på frågan om hur de tagit emot reaktionerna sedan den delen av demoversionen visats upp. “Vi visste ju att det var ett känsligt och väldigt otrevligt ämne. Och det är jättesorgligt att vissa som har varit med om hemskheter har fått det återuppväckt när de spelat spelet, och inte kunnat fortsätta. I demoversionen har vi nu gjort om det så att det blir en vanlig avrättning”. “Men det färdiga spelet innehåller mer än bara de här två karaktärerna, och det finns en mening med det. Det handlar inte bara om att vi vill vara kontroversiella. Men vi kände väl att det kanske krävs hela spelet för att se det, och vi kommer väl även att göra om det så att det blir lite tydligare vad vi försöker få fram”. Var det då ett medvetet beslut att ha med den scenen i demoversionen för att provocera fram en reaktion? “Nej… vi ville presentera Pig Butcher, och det är hans första bana… så vi hoppades att det skulle vara en fascinerande start som skulle få spelaren att fundera på den här scenen. Men det blev inte riktigt så som vi ville, och det kan vi ju förstå. Så därför har vi nu tagit bort det värsta”. Den andra halvan av demoversionen är såklart lika blodig den. Kontrollerna är lika tajta som i originalet, och själva spelupplägget har inte ändrats nämnvärt. Det är snabba strider sedda från fågelperspektiv där en felaktig eller för långsam klickning leder till att du dör och får börja om. Skillnaden här är att du inte längre spelar som Jacket från ettan, utan som medlemmar i en grupp med fans som försöker efterapa hans handlingar i originalet. Så i stället för att välja en mask väljer du i stället vilket fan (med tillhörande djurmask) som ska utföra uppdraget. Den extremt kraftfulla tigermasken finns kvar, med skillnaden att du inte längre kan använda vapen med den. Jag dör nästan lika ofta som tidigare, men jag antar att det är flera timmars nötande med ettan som har vant mig vid att snabbt sparka in en dörr och meja med motståndet med en fulladdad uzi. Men visst hinner jag dö en hel del under den korta demosessionen. Ibland så fort jag har kommit in i ett rum, och ibland i slutet mot den sista fienden. Frustrationen byts ut mot rutinmässiga attacker på de stackars knivbeväpnade fienderna, medan jag lockar alla med avståndsvapen runt hörn så att de får smaka på mina järnnävar. Vad är då nytt i Hotline Miami 2: Wrong Number? För de två nivåerna i demot är förvillande lika ettan. “Det här spelet kommer att bli lite mer berättelsedrivet i och med att det innehåller så många karaktärer. Om vi hade gjort dem lika blanka som Jacket [huvudpersonen i det första spelet] hade de varit rätt ointressanta, så nu försöker vi presentera dem och ge dem lite egen personlighet. De har en egen agenda och kanske skiter i dig. Det är lite som i ettan, för det var ju inte så många som fattade varför Jacket åkte till polishuset och sedan hittade baren med hjälp av filen. Men han behöver ju inte förklara sånt för spelaren, för han lever i sin värld. Antingen följer du med honom eller så gör du det inte, och vi försöker få med det lite mer i det här också. Som i sista scenen i demot där hela gänget spöar på den där killen. Men du får ju inga val… du styr ju inte de här snubbarna”. Precis som i filminspelningens övergreppsscen? “Ja, fast den var nog lite för magstark just nu, för vi ger inte spelaren hela bilden där. Vi vill ju att folk ska fortsätta spela, och vi kände att de fick en bild som kanske inte stämmer när de spelar hela spelet”. Innehåller Hotline Miami 2: Wrong Number många idéer som inte fick plats i ettan? “Nej, vi kände väl redan från början att vi ville göra en tvåa, med karaktärer som utökade den här världen. Det finns en fiende som inte fanns med i ettan som vi har med här, men den avslöjar vi senare. Han är i alla fall väldigt speciell, i likhet med de stora elitkillarna i ettan”. Så, om jag ställer frågan om jag tycker om att skada folk till mig själv är svaret givet. Så länge paletten går i neon och gränsen mellan dröm och verklighet suddas ut går det nog an. Men våldtäktsscenen hade jag klarat mig utan, oavsett om den tonats ned eller inte. Om den passar in i den övergripande handlingen är med andra ord något vi får se under 2014, då Hotline Miami 2: Wrong Number släpps till PlayStation 4 och PlayStation Vita. En sak är dock säker, och det är att jag inte har fått nog av den renodlade arkadbrutaliteten från originalet. Jag väntar vid telefonen så länge - ring mig när spelet är klart.

Förhandstest: Octodad: Dadliest Catch [PS4]

Fri, 06 Dec 2013 00:01:34 +0000

Octodad: Dadliest Catch är ett kommande indiespel till PlayStation 4 som undflyr att definieras så gott det bara kan. Men visst, jag kan väl försöka. Du spelar som Octodad - en bläckfisk som förklätt dig till en människa så pass framgångsrikt att du skaffat dig en människofamilj. Målet med din tillvaro är att klara av varje dag utan att din täckmantel avslöjas och att din tentakeldöljande förklädnad röjs. Och som tur är tänjer spelet något på gränserna för vad folk uppfattar som omänskligt beteende. För så länge du ikläder dig vanliga plagg och inte slår omkull alldeles för många saker med dina sugkoppsförsedda kroppsdelar kommer ingen att märka att du är ett ryggradslöst blötdjur. Och tur är väl det, med tanke på att kontrollerna är helt vilda i och med att du kontrollerar Octodads armar och ben separat. Med ena spaken skjuter du alltså ut vad som ska föreställa hans högra ben, och sedan gäller det att matcha en liknande rörelse för hans vänsterben med den andra spaken. Det är som att försöka lära sig att gå på nytt, och om du spelat andra indie-klassiker som QWOP eller Surgeon Simulator 2013 förstår du kanske hur galet skrattretande det kan vara att försöka få grepp om något så enkelt som att gå. Utvecklarna Young Horses har i och för sig förenklat kontrollerna avsevärt jämfört med det gamla originalspelet från 2011 så att det faktiskt går att ta sig fram genom ett rum utan att falla omkull vid varje steg. Och det finns bara fördelar med detta, då resultatet blir en otroligt rolig spelupplevelse. Octodads långa tentakler leder till långa, spretiga kliv genom rummet, och när jag växlar över till hans armtentakler med en enkel knapptryckning och ska börja plocka upp ett föremål från ett bord flyger allt annat innehåll åt alla håll och kanter. Jag välter krukväxter, raserar väggar och slår omkull klädhängare under min väg fram till altaret, då demoversionen går ut på att jag ska ta mig till mitt eget bröllop. Att hitta alla kläder jag behöver är ingen större bedrift, men det blir knepigare när jag måste gå ned för kyrkgången utan att röja min identitet som cephalopod för de inbjudna gästerna. De börjar nämligen ana oråd när jag trampar på ett illa placerat bananskal och vurpar omkull framför dem och river ned ett ljus, och deras misstankar når riskabelt höga nivåer när jag tar ett tremeterskliv över en av kyrkraderna i hopp om att snabbt ta mig till min tilltänkta brud. Spelet har en misstankesmätare som fylls på i takt med att du beter dig “omänskligt”, och om den slår över är spelet slut. Men som tur är hittar jag ringen och Octodad får därför äkta sin hustru med gud (och tiotalet stenkorkade människor) som vittne. Octodad: Dadliest Catch är alltså ett slags fysikbaserat Katamari Damacy där din kropp är det största hindret, och svårigheten att genrebestämma spelet gör det bara mer intressant. Håll utkik efter Octodad och hans missöden när spelet släpps till PlayStation 4 (även med Move-stöd) under 2014.