Spelskatter Till PS3 on PSBloggen

Spelskatter till PS3: Burnout Paradise

Thu, 20 Feb 2014 14:00:17 +0000

Burnout-serien har länge varit en personlig favorit när det gäller bilspel, mest på grund av det konstant höga tempot och fokus på spelglädje över realism. Blixtrande snabba lopp där du hela tiden är på gränsen till att tappa kontroll över ditt fordon blandat med en oöverträffad fartkänsla är några av kännetecknen för Burnout-serien, och det spel som fångat detta absolut bäst är Burnout Paradise. Jag har dock inte alltid haft samma positiva syn på just Burnout Paradise och det beror på att Criterion valde att plocka bort mitt absoluta favoritläge i Burnout-spelen, närmare bestämt Crash Mode. Detta är något som upprörde väldigt många innan spelet lanserades, men det visade sig att Criterion hade något större i sikte än att bara fila vidare på säkra kort. De lyckades skapa vad som fortfarande är det bästa bilspelet i en öppen spelvärld, och samtidigt erbjuda det bästa flerspelarläget jag har spelat. [caption id=“attachment_1528” align=“aligncenter” width=“550”] Det kan vara lätt att köra vilse i en så stor spelvärld.[/caption] Spelvärlden som Criterion skapade är en salig blandning mellan stadsmiljö och landsbygd som aldrig blir tråkig. Otaliga genvägar och hemliga områden gjorde att det var kul att bara köra runt planlöst och strunta i evenemangen och tävlingarna som är utspridda på kartan. Jag minns att jag kunde tillbringa timmar på att köra runt i stenbrottet eller på flygfältet och bara köra på ramperna för att få till den perfekta linjen och de längsta hoppen. Lägg sedan till några goda vänner att dela denna upplevelse med, och det faktum att det är kul att ”råka” förstöra deras hopp. Om du hellre vill ha ett målinriktat flerspelarläge finns det väldigt kreativa utmaningar som även kräver lite samarbete i vissa fall. Det kan vara att du behöver göra ett korkskruvshopp över din medspelare och utmaningen är inte avklarad förrän alla har lyckats. Detta tänk var banbrytande jämfört med andra bilspel och något som lyckades fånga mig under långa perioder, vilket är ganska sällsynt då jag sällan spelar flerspelarlägen. [caption id=“attachment_1529” align=“aligncenter” width=“550”] Att försöka äga alla gator i Burnout Paradise kan ta en del tid - men det är ett kul asynkront tävlingsmoment mot vänner och bekanta.[/caption] Även om du spelade ensam fick du kontinuerlig feedback om folk på din vänlista, något som väldigt många spel har anammat nu. Till exempel varje gång du kör in på en gata börjar en klocka ticka och du utmanas då att köra hela gatan så fort du bara kan. Om du sätter en tillräckligt bra tid ”äger” du gatan och detta reflekteras i dina vänners spel. Om någon av dina vänner slår din tid kommer du antingen att få leva med det eller tillbringa timmar med att försöka slå tiden. För min del blev det oftast det sistnämnda. En annan imponerande aspekt av Burnout Paradise är hur mycket spelet expanderades. Många av dessa expansioner var dessutom konstadsfria, men de som kostade pengar var väldigt omfattande. Bland annat öppnades ett helt nytt område upp som anslöts via en bro från huvudområdet och utökade speltiden ytterligare ett gäng timmar genom ett flertal nya utmaningar och gömda områden att utforska. [caption id=“attachment_1530” align=“aligncenter” width=“550”] Och vi får ju inte glömma bilarna. Alla dessa bilar. (Och senare: motorcyklar.)[/caption] Burnout Paradise är ett fantastiskt spel som går att återvända till då och då för att få en dos av härligt galna hastigheter och spektakulära krascher. Jag känner nu när jag skriver denna text att suget börjar öka och det är kanske snart dags att damma av spelet igen. Om du ännu inte har införskaffat denna härliga titel bör du starkt överväga det nu.

Spelskatter till PS3: Just Cause 2

Thu, 19 Dec 2013 11:11:24 +0000

Underhållande spel kan vara underhållande på vitt skilda sätt. Det kan till exempel betyda en djup och gripande berättelse i stil med The Last of Us eller The Walking Dead, men ibland är jag inte upplagd för något som är så pass engagerande. Då finns det lyckligtvis spel som Just Cause 2. I detta sandlådespel iklär du dig rollen som agenten Rico Rodriguez som får uppdraget att störta ledaren av det fiktiva öriket Panau. Detta leder dig genom en rad uppdrag som alla i grund och botten är lite småkorkade och som framförs av ganska dåliga röstskådespelare. Visst låter det lockande? Det är dock inte något du som spelare ska hänga upp dig på - vilket kanske låter märkligt – för att bakom denna fasad av b-film finns ett väldigt underhållande sandlådespel där du har en otrolig frihet att göra precis vad du vill. Gillar du inte militärbasen borta i horisonten? Stjäl en helikopter och demolera den! Är du trött på den skräniga propagandavagnen i byn? Fixa problemet med sprängdeg! Mängden föremål och byggnader du kan förstöra är enorm och de oförutsedda galenskaperna som uppstår när du väl börjar härja i en militärbas är den riktiga kärnan i spelet. Ju mer du spränger sönder desto mer uppmärksamhet får du från den lokala milisen, och i likhet med Grand Theft Auto-spelen stegrar deras ilska mot dig i takt med hur mycket dumheter du har för dig i deras baser eller byar. Detta leder till situationer som att du till exempel ”råkar” ha sönder ett vattentorn i en by, vilket framkallar en reaktion från myndigheterna. Detta kan utvecklas till en biljakt och när du tröttnar på dina förföljare kastar du dig ut på motorhuven och använder din fantastiska änterhake för att transportera dig från bilen till ett träd. Innan du når trädet fäller du dock ut din fallskärm som låter dig lugnt och fint glidflyga från denna actionfyllda situation. Detta låter ju som något som antingen är väldigt svårt att genomföra eller något som du normalt sett får se i en förrenderad filmsekvens men det är faktiskt något du gör ofta, och det blir aldrig tråkigt. Faktum är att din änterhake och fallskärm är ett av de bästa transportsätten i spelet tack vare ”slingshot”-tekniken. Detta innebär att du under tiden du glidflyger skjuter din hake mot marken och tar fart för att sedan släppa vid rätt tillfälle och skapa ett uppsving. Tekniken gör att du snabbt och enkelt kan ta dig runt utan att behöva bry dig om vägar och andra hinder. [caption id=“attachment_816” align=“alignnone” width=“550”] Det finns bara en hake med den här planen (eller helikoptern).[/caption] En stor del av nöjet i spelet är dessutom att utforska spelvärlden. Panau är en omfattande och omväxlande värld som stoltserar med över 1000 kvadratkilometer spelyta, och det mest imponerande är att det finns massor av intressanta saker gömda på kartan. Till exempel finns det en liten ö som fungerar som en referens till TV-serien Lost, och när du närmar dig ön i ett flygplan går motorerna oförklarligt sönder och planet störtar i havet. Det finns till och med en lucka på ön för att ta referensen ännu längre. I likhet med det fantastiska Saints Row: The Third erbjuder Just Cause 2 en lekplats där du kan utöva galenskaper. Du kan snabbt hoppa in och demolera en militärbas eller tillbringa timmar med att skapa kaos i Panau, men förbered dig på det sistnämnda. Just Cause 2 var dessutom långt före sin tid på PlayStation 3 genom att du kan spela in sekvenser från spelet och exportera direkt till Youtube. Tanken av vad en eventuell uppföljare kan bjuda på när vi har ny och kraftfull hårdvara tillgänglig är väldigt intressant, men innan det blir aktuellt lär jag väl hinna återvända ett par svängar till Panau igen.

Spelskatter till PS3: Dark Souls

Thu, 05 Dec 2013 11:00:19 +0000

Spelskatter till PlayStation 3 är en artikelserie ämnad att belysa spel som kanske inte alltid fått den uppmärksamhet de förtjänat. Såhär vid skiftet till en ny generation är det extra lätt att förbise spel som redan känner sig lite bortglömda. Dessutom brukar äldre spel gå ner en del i pris när nya konsoler kommer ut, så se det även som en guide till att kunna fynda riktigt bra upplevelser till lågt pris. Det finns väldigt få spel som inledningsvis får mig att känna mig så ödmjuk och försiktig som Demon’s Souls och dess spirituella uppföljare Dark Souls. Jag hade, när Dark Souls släpptes, tillbringat någonstans i storleksordningen 300 timmar med det första spelet. Självklart kände jag mig modig och självsäker i att jag skulle kunna hantera spelets egenheter. Jag hade fel. Jag hade något så fruktansvärt fel. De första inledande timmarna i Dark Souls dog jag ett antal gånger, tills jag insåg att jag fallit ner i fällan och misstagit spelet för något jag behärskade. Ödmjukhet och försiktighet fick ta vid. Skälet till att jag väljer att ta upp det här spelet från skattkammaren är delvis för att det har ett något skamfilat rykte, men även för att det fortfarande har en hejdundrande aktiv online-community och att dess influenser går långt bortom det egna spelet. Jag tänkte börja med att avhandla dess dåliga rykte och kanske den största myten som omger spelet. Dark Souls är skitsvårt! En vanligt förekommande missuppfattning är att Dark Souls är svårare än att balansera mynt på en citron nedsänkt i vatten. Det är en relativt vanlig myt från de spelare som aldrig orkar lära sig det delikata tempot eller balansen som spelet kräver från dig. Dark Souls är absolut ett krävande spel, men inte så svårt som det utmålas. Det kräver bara att det spelas under sina premisser - med försiktighet och iakttagelseförmåga. Skär man bort den tredimensionella ytan, den ibland problematiska kameran och de många sätten spelets geometri kan få för sig att aktivt motarbeta spelaren så är det egentligen inte särskilt mycket svårare än Mega Man. Till största del handlar det om att memorera och iaktta fiendemönster samt att lära sig fällors placering, samt hur bäst röra sig från punkt A till punkt B, och samtidigt hålla koll på livs- och staminamätaren. Men fienderna kommer ju tillbaks när jag dör och jag måste spela om så långa sträckor! Japp. För att dra ut Mega Man-analogin lite onödigt långt, så är det ju fortfarande samma grundregel. Dör du börjar du om från närmaste snabbstartspunkt (i Dark Souls markerade som lägereldar, som du självmant kan välja att vila vid) och fienderna du nyss besegrat kommer tillbaks. Vissa större, elaka fiender undantagna - minibossar återföds tacksamt nog inte. Är inte Dark Souls bara ett spel för självspäkande masochister? Därom tvistar de lärde. De av oss som fullständigt gått ner i träsket har gjort det av ett par olika anledningar - antingen för att miljöerna och världsbilden känns ovanligt konsekvent och sammanhängande, eller för att den grundläggande spelmekaniken är tillfredsställande. I samband med att första spelet kom beskrev många det som att spelet fick dem att lida av ett slags stockholmssyndrom. De kände sig så maktlösa mot spelets våld och otrevliga attityd att de inte kunde låta bli att fascineras av det, bli kära i det och sedermera vilja ta emot mer från detta till synes ohälsosamma förhållande. Jag skulle vilja hävda att det inte riktigt är så. Snarare är det så att Dark Souls i många fall är en resa åter till en tid då spel inte skrev oss på näsan, vägledde oss med blinkande pilar och där utforskandet och erövrandet av fientligt inställda världar var en lika stor del av spelupplevelsen som en precist regisserad berättelse med kända röstskådespelare. För att vara spel släppta 2009 respektive 2011 är spelbalansen och mekaniken väldigt inspirerad av de tidiga arkad- och datorspelen. Svåra, till synes bestraffande men samtidigt fruktansvärt tillfredsställande att bemästra. Själva kampen mot dessa svårigheterna, svordomarna som stundtals haglar och glädjen över att lyckas med något som vid första anblicken känns omöjligt går inte riktigt att jämföra med den stora delen av nutida spelproduktion. Att spelserien är inflytelserik är det inga tvivel om. Shuhei Yoshida, överhuvud för Sonys interna spelutveckling, utnämnde i det senaste avsnittet av den officiella bloggens podradio Demon’s Souls och Dark Souls till en delad andraplats i hans personliga lista över de tio viktigaste spelen den här generationen (slaget av Journey, såklart). Han berättade även att den asynkrona naturen i hur spelare kan lämna små ledtrådar till varandra, se andra spelares dödsfall (via genomskinliga spöken) och det sömlösa onlineläget till viss del har inspirerat hur PlayStation 4 beter sig. (Nej, jag tror inte att maskinen kommer vakna till liv mitt i natten och försöka ha ihjäl dig.) Trots att jag har tillbringat närmare 600 timmar i dess våld känner jag mig långt ifrån klar med Dark Souls. Det finns ett nästan oändligt antal vapen, tekniker och taktiker att lära sig bemästra för att ta sig igenom världen på olika sätt. Vissa mer effektiva än andra, men alla är speciella på sina egna vis. Och du har antagligen inte missat att en uppföljare släpps i mars nästa år. Det är dags att börja lägga sig i träning redan nu med originalet. Och förbered dig på att dö, ofta.