Reviews on PSBloggen

Recension: Ys X: Proud Nordics [PS5]

Tue, 17 Feb 2026 10:00:00 +0000

Ys-serien har genom åren byggt upp en värld som på många sätt är unik och ren fantasy men som på många sätt påminner om vår egen också. Nationer och kontinenter som Danmerk, Romun-imperiet och Britai har alla sina rötter i diverse europeiska regioner. Därför kändes det lite extra roligt att det var Skandinaviens tur att stå i rampljuset i Ys X: Nordics häromåret.

Detta äventyr, som kronologiskt sett är det tredje för Adol Christin, utspelas alltså i de norra delarna av Ys-spelens värld och vi introduceras för nordmännen, ett gäng plundrande pirater, lantbrukare och stundtals beskyddare av de andra folken i Obelia-golfen. Inga likheter med vikingarna alls, med andra ord.

Recension: Jimmy and the Pulsating Mass [PS4, PS5]

Thu, 12 Feb 2026 10:00:00 +0000

Kasey Ozymy heter en kille från Texas, men det är inte om honom som det här spelet handlar. Däremot är det den person som helt själv har skapat detta briljanta verk som verkar vara helt och hållet är tillägnat dig som ser tillbaka nostalgiskt på gamla JRPG-spel likt Earthbound , Breath of Fire samt tidiga Final Fantasy.

Hjälten i spelet är Jimmy och hela äventyret startar i det ögonblick hans mamma ber honom gå till ett gigantiskt träd för att hämta honung. Så fort han lämnar husets trygga tillvaro kastas han in en värld som både känns drömmande konstig, men också där faran lurar bakom varje hörn. Så småningom visar det sig att en enorm, pulserande massa hotar hela världen och självklart är det upp till Jimmy att ställa allt till rätta.

Recension: Code Vein II [PS5]

Wed, 11 Feb 2026 10:00:00 +0000

Code Vein II är en fristående uppföljare till Code Vein (8/10) som släpptes 2019. Det är fristående i den bemärkelsen att det handlar om en ny värld, en ny berättelse och nya karaktärer även om teman och terminologi är gemensamma. Woohoo.

Du är en revenant, en vampyr som lever tusentals år, men som är dödlig. Du skapas av Lou som ger halva sitt hjärta till dig då du är den enda som kan rädda världen från att gå under. För att göra detta behöver du resa i tiden och besegra fem hjältar som offrat sig för att bygga ett sigill som nu måste mjukas upp.

Recension: Romeo is a Dead Man [PS5]

Tue, 10 Feb 2026 15:00:00 +0000

Varje gång Suda51 och hans Grasshopper Manufacture släpper ett nytt spel är det bäst att vara på sin vakt. Spelen är kanske inte alltid några mästerverk, men om det är något du kan lita på så är det att det kommer vara något fullkomligt unikt. Deras senaste alster är Romeo is a Dead Man , och jag kan garantera att jag inte kommer att spela något liknande under hela 2026. Kanske inte någonsin.

Recension: Rune Factory: Guardians of Azuma [PS5]

Tue, 10 Feb 2026 10:00:00 +0000

Det första Rune Factory lanserades redan 2006 och var en mer äventyrlig tolkning av bondsimulatorn Harvest Moon. Två decennier senare har spelet fått flera uppföljare och ett par spinoff-titlar, alla med separata berättelser och egna metoder att balansera lantbruk och utforskning i vildmarken.

Rune Factory: Guardians of Azuma heter det senaste kapitlet efter Rune Factory 5 , som släpptes för fem år sedan.

Spelet inleds med en luftstrid mellan de två drakryttarna Subaru och Kaguya, där den ena är den valbara karaktär jag har valt. Mitt i stridens hetta vaknade jag plötsligt och insåg att det var en dröm. Det visar sig att protagonisten vaknat i en liten by i riket Azuma med få invånare. En mörk förbannelse har skrämt bort folk och fått flera träd att vissna, fast det finns hopp. Jag får reda på att min huvudsakliga roll är Azumas beskyddare, en så kallad jorddansare med särskilda magiska krafter som kan återställa naturens balans och utrota ondska. Huvuduppgiften är att göra Azumas rike tryggt igen och låta människor flytta tillbaka till sina hem.

Recension: I Hate This Place [PS5]

Fri, 06 Feb 2026 13:00:00 +0000

Elena har länge varit nyfiken på vad som hände hennes mamma. Hon försvann för många år sedan och vare sig hennes moster eller andra familjemedlemmar är pigga på att tala om det. Men hennes närmaste vän Lou har en idé - om de bara kan frammana den mytomspunna Horned Man så kanske han har lite svar på Elenas frågor.

Så en vacker sommarkväll ger de sig ut i skogen och börjar förbereda en ritual. Men ingenting går väl riktigt som planerat. Lou försvinner och Elena befinner sig ensam i en mörk skog, och skogen är full av faror. Efter ett litet tag finner hon sig i lite mer säkerhet - hon snubblar på en underjordisk bunker som hon ger sig ner i och stöter på en mystisk man med ett rådjurskranium som täcker hans ansikte.

Recension: UFOPHILIA [PS5]

Fri, 06 Feb 2026 10:00:00 +0000

När jag studerade filosofi en gång kom samtalsämnet ”utomjordiskt liv” upp på tapeten. Vår lärare sa lite lurigt att det hade varit konstigt om jorden var den enda platsen i universum med förutsättningar för liv. Det ligger något i den tanken, men i brist på bevis får vi nöja oss med vad populärkulturen kokar ihop åt oss. Utvecklarna bakom spelet UFOPHILIA har lekt med ämnet och resultatet är ett detektivspel där vi ska utreda utomjordingarnas vara eller icke vara.

Recension: I am Future: Cozy Apocalypse Survival [PS5]

Tue, 03 Feb 2026 10:00:00 +0000

Robin har det inte lätt. Eller jo, på ett sätt har han det väldigt lätt. Han vaknar upp en dag på ett tak och ser ut över den förut så livliga och krävande världen och upptäcker bara vatten överallt. Inga tutande bilar, inga skrikande människor, ingenting.

Det verkar som att Robin är väldigt nöjd över situationen och jag kan nicka lite igenkännande åt honom. Ibland skulle det vara skönt att få börja om med hela mänskligheten från början. Och det är precis det som I am Future: Cozy Apocalypse Survival handlar om. Att bygga upp samhället från början. Människorna verkar dock lysa med sin frånvaro.

Recension: Look Mum No Computer [PS4, PS5]

Thu, 29 Jan 2026 10:00:00 +0000

Den teknikintresserade brittiska mediepersonligheten Sam Battle har nu dessutom blivit ett spel. Hans artistnamn Look Mum No Computer är även titeln på spelet, och tillsammans med den tyska studion The Bitfather har det kokats ihop en retrodoftande tvåspaksskjutare. Battle, som bland annat har gjort en grej av att ”frankensteina” ihop udda musikinstrument, är huvudperson, och med sig har han den tjattrande ryggsäcken Cosmo. Tillsammans blir de ett udda par som med hjälp av Sams musik ska rädda staden Soldersworth från en mystisk angripare.

Recension: MIO: Memories in Orbit [PS5]

Mon, 19 Jan 2026 17:00:00 +0000

MIO: Memories in Orbit är ett spel jag utan att tveka skulle lägga i Metroidvania-kategorin. Genren utmärks av strider, plattformsutmaningar och utforskning av miljöer som låses upp efterhand. MIO checkar av alla dessa kriterier med råge.

Du är en liten robot som vaknar upp i en dystopisk värld som visar sig vara ett bortglömt arkskepp där allting verkar döende. MIO börjar genast utforska miljöerna för att se om det går att återuppväcka skeppet och i förlängningen rädda invånarna.

Recension: Vambrace: Dungeon Monarch [PS5]

Tue, 23 Dec 2025 13:00:00 +0000

Jag har alltid varit förtjust i både tornförsvarspel och kortleksbyggare och var därför lite nyfiken på Vambrace: Dungeon Monarch som lovade en blandning av de båda genrerna. Nu när jag spelat det skulle jag dock vilja påstå att det kanske är en sanning med modifikation.

Du axlar rollen som M5, en infiltratör som utger sig för att vara monark över ondskans trupper för att kunna förgöra hotet från insidan. En livlig dröm ger dock en föraning om att allt inte står rätt till och du måste söka upp sanningen.

Recension: Octopath Traveler 0 [PS4, PS5]

Tue, 16 Dec 2025 13:00:00 +0000

Det jag har upplevt av Octopath Traveler-serien hittills har varit en myckt trevlig upplevelse. Jag har erbjudits väldesignad pixelgrafik, bra musiksättning och intressanta berättelser. Spelen har varit tydliga med sina bestraffningar i de fall jag gör fel val - till exempel gå in i ett område rekommenderat för nivå 20 när mina karaktärer är runt nivå 10, det har straffat sig omedelbart och brutalt.

Tidigare titlar har också kunnat bli utmanande om jag gör ett ogenomtänkt val av yrke eller karaktär att börja resan med. Men det ska visa sig att denna vidareutveckling av mobilspelet Octopath Traveler: Champions of the Continent, rättar till alla tråkiga utmaningar och gör spelet mer strömlinjeformat.

Recension: The Last Case of John Morley [PS5]

Mon, 15 Dec 2025 13:00:00 +0000

Privatdetektiven John Morley vaknar upp efter märkliga mardrömmar i en sjukhussäng. Han är till en början lite osäker på varför han befinner sig där, men det verkar som att förra fallet höll på att sluta riktigt illa för honom. Nåväl, efter att ha blivit utskriven och tagit sig till sitt kontor är han redo att påbörja arbetet igen, och en liten stund senare dyker en ny klient upp.

Grevinnan Margaret Fordside har ett tufft fall för John att lösa, ett som polisen misslyckades med att lösa för närmare 20 år sedan. Hennes dotter blev brutalt mördad i familjens vackra gods, och hon menar på att John är precis rätt man för att lösa fallet och hitta rätt gärningsman.

Recension: Mutant Football League 2 [PS5]

Fri, 12 Dec 2025 10:00:00 +0000

Det finns sportspel, och så finns det sportspel. Mycket kan skilja dem åt, och då menar jag inte bara strukturellt eller regelmässigt, utan även tematiskt. I Mutant Football League 2 får vi uppleva en skruvad version av amerikansk fotboll där liv och lem offras för vinst och förlust. Efter att ha recenserat Blood Bowl 3 (7/10) för två år sedan var det hög tid att plocka upp en boll igen, och snart befann jag mig åter på den digitala fotbollsplanen.

Recension: Total Chaos [PS5]

Thu, 11 Dec 2025 13:00:00 +0000

Det krävs en speciell sorts talang för att skapa ett riktigt bra skräckspel. En välgjord implementering av saker som tema och berättelse kan dra det stora lasset när det kommer till att skapa obehag , men det krävs mer för att bibehålla känslan genom ett helt spel. I Total Chaos bygger Trigger Happy Interactive upp en berättelse kring psykisk hälsa, relationer och mystiska gruvkolonier; en lovande start på en upplevelse som snart blir betydligt mörkare än det djupaste gruvschaktet.

Recension: Blood: Refreshed Supply [PS4, PS5]

Tue, 09 Dec 2025 10:00:00 +0000

Jag har spelat spel i över trettio år och läst om utannonserade titlar under de gångna åren. Givetvis har jag gått miste om flertalet spel och en del av dem var för mig obekanta. Därför tycker jag att det är roande när en för mig tidigare oupptäckt speltitel från 1997 plötsligt träder fram.

Blood är en förstapersonsskjutare från nämnda år, utvecklat av Monolith Productions som släpptes till MS-DOS. Likt äldre titlar i genren som Quake och särskilt Doom , är hårda tag det enda effektiva bekämpningsmedlet mot hårda monster.

Recension: Anima: Gate of Memories I & II Remaster [PS5]

Wed, 03 Dec 2025 10:00:00 +0000

Det är alltid med en viss spänning man ger sig in i nyutgåvor av spel man aldrig har upplevt innan. Ju äldre den ursprungliga utgåvan är, desto mer spännande är det. I det aktuella spelets fall pratar vi om relativt blygsamma nio år, men nog kan man vara nyfiken ändå.

Titeln i fråga är Anima: Gate of Memories I & II Remaster som innehåller två sammanvävda äventyr i ett nypolerat paket. Det som gör det hela lite extra intressant är att båda i stort förtäljer samma berättelse, men upplevt från olika individers synvinklar.

Recension: Marvel Cosmic Invasion [PS4, PS5]

Mon, 01 Dec 2025 17:00:00 +0000

Efter att Tribute Games drog till med mästerliga beat ’em up-titeln Teenage Mutant Ninja Turtles: Shredder’s Revenge (8/10) har de nu ställt in siktet på en annan ikonisk popkulturell franchise, nämligen Marvel. Frågan är om de kan fånga blixten i flaskan två gånger eller om Marvel Cosmic Invasion är en lätt örfil jämfört med den knock out som Turtles var?

Av alla legendariska skurkar som Marvel har levererat genom åren är nog Annihilus den som både har det absolut bästa namnet och den som sorgligt nog har fått minst utrymme i nutida Marvels filmuniversum, där han inte har dykt upp överhuvudtaget än. Så som plåster på såren har nu Tribute Games haft den goda smaken att låta Annihilus agera huvudskurk i Cosmic Invasion.

Recension: Call of Duty: Black Ops 7 [PS5, PS4]

Thu, 27 Nov 2025 10:00:00 +0000

I dryga två decennier har Call of Duty skrivit sig in i historieböckerna som en av tidernas största spelserier. Sedan dess debuterande titel har tidslinjen ändrats markant från andra världskriget till nutid och dessutom utspelar flera Call of Duty-spel i en fiktiv framtid.

Black Ops är en av seriens sidotitlar, som nu adderar den sjunde installationen med ett nytt uppdragsläge och givetvis multiplayer.

Call of Duty: Black Ops 7 är vid mitt första intryck ett bekant återbesök i en klassiskt “leka krig med flera personer ”, fast inkluderande betoning av just samarbete. Tyngdpunkten har placerats i gemensamt lagspel online både i berättelse och multiplayer, därför går det inte att spela utan internetuppkoppling. Visserligen kan jag välja solospel i zombie-läget, men det känns överflödigt att behöva spela berättelsen med tre onlinespelare även om lagspelet flyter riktigt bra.

Recension: Rue Valley [PS5, PS4]

Wed, 26 Nov 2025 10:00:00 +0000

47 minuter. Tiden från 20.00 till 20.47. Det är så långt Eugene Harrows “dygn” är innan allting nollställs och han vaknar upp efter en terapisession i ett skumt motellrum mitt ute i ingenstans. Hur han kommit dit, varför saker nollställs var 47:e minut är dock en gåta som kräver en del utredning.

Rue Valley gör sitt bästa för att försöka vara en blandning mellan Disco Elysium, Måndag hela veckan och 12 Minutes, men lyckas kanske inte helt. Till en början är det svårt att inte falla för mysteriet, men vartefter handlingen fortgår blir jag dessvärre mer och mer förvirrad och frustrerad, likt Eugene själv.

Recension: Neon Inferno [PS5, PS4]

Fri, 21 Nov 2025 10:00:00 +0000

När jag började spela tv-spel för drygt 30 år sedan var arkadspelen fortfarande en återkommande faktor i vilka spel som portades eller utvecklades till konsoler i hemmet. Ofta handlade det om sidoscrollande actionspel med en jakten på ett personbästa med högst totalpoäng, och det var ett upplägg som fångade mig gång på gång.

Neon Inferno är ett nytt spel som ligger djupt rotat i dessa gamla arkadklassiker och utspelar sig i ett futuristiskt New York. Året är 2055 och det råder hög brottslighet i den amerikanska östkustens största stad. Maffiagänget “Familjen” och dess överhuvud Don anlitar lönnmördarna Angelo och Mariana till att röja undan hot från klanens fiender, närmare bestämt den japanska Yakuzan, New Yorks polis och Pangaea, varav de sistnämnda sysslar med högteknologiska vapen och utrustning.

Recension: Satisfactory [PS5]

Thu, 20 Nov 2025 10:00:00 +0000

Kolonisering av fjärran planeter är inte ett jobb för vem som helst. Detta kräver de absolut mest kompetenta pionjärer som går att finna, eller åtminstone någon som är villig att acceptera anställningsavtal utan att läsa det finstilta. I Satisfactory är du just en av dessa pionjärer som har fått i uppdrag av det dystopiska företaget FICSIT att bege dig ut mot okända planeter i hopp om att finna resurser för att rädda framtiden på hemmaplan.

Recension: Sektori [PS5]

Wed, 19 Nov 2025 13:00:00 +0000

Från sekunden jag startade upp Sektori på min PlayStation 5 fick jag omedelbara Super Stardust-vibbar. Kort därefter blev jag informerad om att utvecklaren bakom Sektori är en före detta anställd på Housemarque och då föll pusselbitarna plötsligt på plats. Frågan är om Sektori är tillräckligt unikt för att skapa sig en egen identitet från Super Stardust eller Resogun?

Precis som tidigare nämnda titlar är Sektori en så kallad tvåspaksskjutare, där jag kontrollerar en farkost med ena styrspaken och sedan siktar och skjuter med den andra. I Sektoris fall är nivåerna uppbyggda av olika mönster, där väggar får projektiler och fiender att studsa och där dunkande electro-musik och neonfärger attackerar sinnena på alla tänkbara sätt.

Recension: Dark Atlas Infernum [PS5]

Wed, 19 Nov 2025 10:00:00 +0000

Dark Atlas Infernum är ett skräckfilm i första person där en kvinna ska söka efter svar i en mardrömslik, sargad dimension. Spelet fick en första trailer redan 2023 och efter ett par års utveckling har det lanserats till bland annat PlayStation 5.

Huvudrollsinnehavaren Natalia är en föreståndare för religiösa Nattkansliet. Under inledningen vaknar hon upp i en öppen cell någonstans i ruinerna av en spansk stad. Hon får ett mystiskt samtal och beger sig till sjukhuset eftersom hennes son Samuel har hamnat på akuten.

Recension: Demonschool [PS5, PS4]

Tue, 18 Nov 2025 17:00:00 +0000

Vår protagonist Faye är på en färja på väg mot en ödslig ö för att börja en ny utbildning. Lite lätt asocial/översocial och abrupt försöker hon lära känna blivande klasskamrater, och det går väl ärligt talat sådär. Faye är kort beskrivet en ganska intensiv individ som insisterar på att demoner finns och att världen snart kommer gå under. Dock lyckas hon knyta någon form av kontakt med tjejen Namako under båtfärden, även om Namako verkar vilja hålla sig för sig själv. Väl i land på ön tar dock Faye Namakos parti när öns välkomstkommitté vill skicka hem henne direkt.

Recension: SpongeBob SquarePants: Titans of the Tide [PS5]

Mon, 17 Nov 2025 17:00:00 +0000

Den stimmiga tvättsvampen SpongeBob SquarePants har blivit något av ett fenomen sedan han gjorde entré på TV 1999. Tillsammans med sitt färgglada gäng vänner har han figurerat i en uppsjö av spel, och fler verkar det bli. Efter att föregångarna, Battle for Bikini Bottom: Rehydrated och The Cosmic Shake (5/10) gjort sig hyfsat populära fortsätter Purple Lamp Studios att smida, och nu är nästa äventyr här. Spelet heter SpongeBob SquarePants: Titans of the Tide , och jag har tagit mig tiden att syna det i sömmarna.

Recension: 1000xResist [PS5]

Mon, 17 Nov 2025 13:00:00 +0000

1000xResist är ett berättelsedrivet science-fictionäventyr i dess sanna bemärkelse där handlingen verkligen åker i framsätet. Jorden har till synes drabbats av en mystisk sjukdom och det verkar bara finnas kloner från en immun flicka kvar i livet. Du axlar rollen som Watcher, en av sex arketyper i samhället, vars huvuduppgift är att observera och dokumentera skeenden.

Det är svårt att gå in på en detaljerad beskrivning av handlingen utan att avslöja för många av spelets höjdpunkter, men huvudsakligen försöker du ta reda på vad som hänt och hur vi hamnat där vi är. Det jag kan säga är att manusförfattarna verkligen inte är rädda för att ta upp svåra ämnen och teman, där allt från förtryck, mobbning, megalomani, våld till överlevnad och religion ryms inom ramarna för denna upplevelse.

Recension: Dragon Quest I & II HD-2D Remake [PS5]

Fri, 14 Nov 2025 10:00:00 +0000

Redan under förra året påbörjade Square Enix sitt omfattande återberättande av den klassiska Erdrick-trilogin i rollspelsserien Dragon Quest. På ytan kanske det ser lite omvänt ut att börja med Dragon Quest III HD-2D Remake (6/10) , men rent kronologiskt i berättelsen börjar detta epos i där, för att sedan drivas vidare i de två föregående spelen.

Denna gång har de dock paketerat båda spelen i Dragon Quest I & II HD-2D Remake, för att knyta ihop säcken för hjältesagan i ett svep. Så mycket som man nu kan kalla två fullsmockade rollspel för ett svep då.

Recension: Sacred 2: Remaster [PS5]

Thu, 13 Nov 2025 13:00:00 +0000

Det var ett tag sen man hörde av spelserien Sacred. Lite drygt 11 år har gått sen det tredje spelet släpptes, och trots att just det spelet möttes av blandade åsikter hoppades fansen på mer rollspel i samma anda. Det visade sig att deras önskningar har blivit någorlunda uppfyllda, för här sitter vi nu med en remaster av seriens flaggskepp, Sacred 2: Fallen Angel. Ännu en gång har det blivit dags att välja sida i kampen mellan gott och ont, och vem av dem som går segrande, det är upp till oss.

Recension: Tales of Xillia Remastered [PS5]

Wed, 12 Nov 2025 10:00:00 +0000

Alla har vi olika spel som har en särskild plats i våra hjärtan. Spel som på ett eller annat sätt var formgivande för oss på en grundläggande personlighetsnivå och som pekat oss i en viss riktning inom spelvärlden. För många (inklusive mig själv) är de tidiga Super Mario-spelen sådana titlar. Samma sak med Super Mario Kart, Need for Speed II SE och The Legend of Zelda: The Wind Waker. En annan sådan titel är originalversionen av Tales of Xillia.

Recension: Painkiller [PS5]

Fri, 07 Nov 2025 15:00:00 +0000

När det ursprungliga Painkiller-spelet släpptes 2004 resulterade det i ganska stora framgångar för utvecklarna People Can Fly. Inte för att spelet blev någon direkt storsäljare, men för att det visade upp kreativitet och färdigheter i teamet som ledde till samarbeten med bland annat Microsoft i Gears of War-serien.

Painkiller var tydligt inspirerat av den blixtsnabba action som huvudsakligen Doom och Quake etablerade och förfinade på 90-talet och fokuserade mycket på stora fiendehorder som skulle avverkas i kampen mot demoner. En av sakerna som fick spelet att sticka ut var den kreativa vapendesignen, där i synnerhet Stake Gun stack ut i mängden, då det var enormt tillfredsställande att skjuta iväg en träpåle mot en fiende som sedan fastnade i väggen bakom.

Recension: Tormented Souls II [PS5]

Fri, 07 Nov 2025 10:00:00 +0000

Överlevnadsskräck där en spelare ska utforska ett läskigt hus fyllt av problemlösning och dödliga monster har varit en betydelsefull formel för genren i omkring trettio års tid. Titlar som Alone in the Dark , Resident Evil och Silent Hill är grundstenarna för denna inspirerande subgenre vilket fått flera spelskapare att ta sig an egna berättelser.

Under år 2021 lanserade spelutvecklarna Dual Effect Games den skräckfyllda debuten för hjältinnan Caroline Walker i Tormented Souls , där hon sökte efter sanningen i en mardrömslik herrgård. Nu är det dags för ett nytt kapitel där en till synes säker plats visar sig vara en skräckinjagande fasad.

Recension: Godbreakers [PS5]

Thu, 06 Nov 2025 13:00:00 +0000

De flesta av oss har troligtvis haft en chef eller två under vårt arbetsliv som vi inte riktigt har klickat med. Relationen mellan chef och medarbetare handlar ju trots allt ofta om en sorts maktbalans vars omständigheter inte alltid odlar en trevlig arbetsmiljö. I det actiontunga spelet Godbreakers blir maktbalansen extra påtaglig när hela solsystemets framtid hänger på ett gott samarbete, och vi spelare kommer att få göra grovgörat.

Spelet är i grunden ett actionspel med lite extra fokus på möjligheten att samarbeta med andra spelare, men det går även utmärkt att spela på egen hand. När jag startar äventyret är det i rollen som en namnlös och intetsägande krigare, utrustad med ett hillebardsliknande vapen och en ordentlig dos stridslust. Vem hen är vet vi inte, och det finns en förklaring till det.

Recension: Syberia Remastered [PS5]

Tue, 04 Nov 2025 15:00:00 +0000

Syberia Remastered är en ansiktslyftning av det klassiska äventyrsspelet Syberia från 2002. Det anses vara en uppföljare till Amerzone som också utvecklades av Microids med serie- och spelskaparen Benoît Sokal vid rodret. När jag spelade det för nästan 25 år sedan kändes det som en naturlig utveckling av genren som hade dominerats av Sierra On-Line och LucasArts under ett decennium.

Här axlar du rollen som advokaten Kate Walker som åkt till en fransk alpby för att avsluta ett köp av en fabrik som tillverkar mekaniska robotar som drivs med urverk. Allt är dock inte så enkelt, då ägaren avlidit medan Kate reste dit och det visar sig att hon hade en bror vid liv trots att han befarades död och begraven för länge sedan.

Recension: Once Upon a Katamari [PS5]

Tue, 04 Nov 2025 13:00:00 +0000

Katamari-serien har varit en välkommen färgklick i spelbranschen sedan Katamari Damacy dök upp till PlayStation 2 för drygt 20 år sedan. Det har kanske aldrig varit spelet som toppar försäljningslistor, men kan ändå onekligen benämnas som en kultklassiker i spelhistorien.

Trots detta har det ändå dröjt ett bra tag sedan vi fick en riktig uppföljare i serien. Trenden började dock peka mot detta när Bandai Namco släppte nyversioner av de två första spelen, och nu är det äntligen dags för helt nya äventyr med The King of all Cosmos i Once Upon a Katamari.

Recension: The Cabin Factory [PS4, PS5]

Tue, 04 Nov 2025 10:00:00 +0000

Som spelskribent får man uppleva mycket, men trots det slutar man aldrig att överraskas över spelutvecklares otroliga fantasi. Den här recensionen handlar om ett spel vars grundkoncept är lika skrattretande som det är genialiskt. Jag har nämligen spelat The Cabin Factory , ett spel vars titel är löjligt intetsägande, fram till dess att du får veta vad spelet handlar om. Då vänder det, och allt blir genast väldigt intressant. I det här spelet ska du nämligen kvalitetstesta spökhus och se till att de inte är hemsökta, och det är inte något som hör till vardagen.

Recension: Chickenhare and the Treasure of Spiking Beard [PS5]

Mon, 03 Nov 2025 13:00:00 +0000

När jag började spela Chickenhare and the Treasure of Spiking Beard så var min relation till titeln och karaktärerna enbart en trailer för spelet och inget annat. I efterhand har jag nu läst mig till att spelet är baserat på en filmlicens av två animerade filmer som i sin tur är baserade på en serietidning.

Jag slängs direkt in i hetluften och förväntas nog veta mer om karaktärerna än vad jag gör, då jag exempelvis inte hade förstått att huvudpersonen Hopper är en hybid av en kanin och kyckling och att det är fjädrar på hans öron som ger honom förmågan att glidflyga. Ibland kan jag uppskatta när spelaren inte dumförklaras och där jag får lägga lite jobb själv på att lära känna karaktärerna, men här blir det extremt tydligt att spelets målgrupp är de som redan sett och uppskattar filmerna.

Recension: Instruments of Destruction [PS5]

Fri, 31 Oct 2025 13:00:00 +0000

Vem gillar inte när saker exploderar, raseras eller förvandlas till dammpartiklar på andra sätt? Jag står stadigt i laget som älskar när saker låter “Boom”. Instruments of Destruction är ett spel som handlar om just detta då en rad olika fordon som trotsar fysikens lagar ska göra sitt bästa för att knocka byggnader på löpande band. Är detta en spelupplevelse som tornar upp sig över mängden eller kollapsar den?

En enkel spelidé kan med rätt utförande sväva till oanade höjder. Tetris handlar om att pussla ihop fallande block, DOOM går ut på att skjuta demoner och Red Faction Guerrilla tog konceptet med en öppen spelvärld och frågade sig “vad händer om man tar Grand Theft Auto, flyttar det till Mars och låter spelaren förstöra precis ALLT?”

Recension: Ball x Pit [PS5]

Thu, 30 Oct 2025 10:00:00 +0000

Det är inte världens enklaste uppdrag att slå sig in i den omfattande skaran med omgångsbaserade spel nuförtiden. Det finns allt från kortspel till actionrollspel, men jag är ganska säker på att Ball x Pit är det enda spel som har försökt sig på en Breakout-variant med detta upplägg.

När de sedan dessutom kryddar med lite av det som gör Vampire Survivors (9/10) så otroligt svårt att släppa finns det så klart potential för ett spel som kommer att bita sig fast permanent på konsolens hårddisk.

Recension: Simon the Sorcerer: Origins [PS5]

Wed, 29 Oct 2025 10:00:00 +0000

Simon the Sorcerer är en spelserie med rötter som sträcker sig hela vägen till början av 90-talet. Flera medlemmar här på redaktionen fick sig således en liten mental nostalgitripp när det sprillans nya Simon The Sorcerer: Origins damp ner i vår (digitala) brevlåda. Bland fans av peka-klicka-spel anses de första två spelen i serien vara något av klassiker, men många vill nog också påstå att det har gått lite knackigt för serien sen dess. Med den här titeln får serien en chans att vakna till liv igen, och det gör det hela extra spännande.

Recension: Wreckreation [PS5]

Mon, 27 Oct 2025 15:00:00 +0000

Jag håller Burnout Paradise (10/10) som ett av världens bästa spel. När första utgåvan släpptes för sjutton år sedan, banade det väg för helt nya typer av online-spel inom racing-genren. Jag minns fortfarande hur jag och mitt “crew” tillbringade timme efter timme för att klara spelets uppdrag i online-läget. Det byggde en vänskapskrets över hela världen som jag har kvar än idag.

Efter många år i studion, beslutade sig dock många av de seniora individerna i Criterion Games för att starta något eget, något mindre. Det resulterade i studion Three Fields Entertainment. Och när jag intervjuade Alex Ward, en av grundarna, 2016 kunde jag inte låta bli att fråga om de skulle skapa ett nytt Burnout-liknande spel. Hans svar var satt de självklart ville det, men att allt hängde på om deras mindre titlar såsom Dangerous Golf (7/10) , Lethal VR (8/10) , sålde bra och kunde ge dem en inkomst som möjliggjorde utvecklingen. Det verkar som att det gick vägen, för nu är äntligen Wreckreation släppt!

Recension: Just Dance 2026 Edition [PS5]

Mon, 27 Oct 2025 10:00:00 +0000

Just Dance 2026 Edition är precis som titeln antyder årets utgåva av Just Dance-serien som har haft årliga versioner ända sedan 2009. Från början var serien exklusiv för Nintendo Wii, men i takt med att fler konsoler började använda kameror och gyro i handkontrollerna har serien varit en stående punkt varje höst på PlayStation sedan 2011 och Just Dance 3.

Den kanske mest självklara nyheten är förstås att det kommer en samling med nya låtar som inte funnits i serien tidigare. Här finns några av årets hits som Azizam med Ed Sheeran, Abracadabra med Lady Gaga och A.P.T. med Rosé feat. Bruno Mars, men även några klassiker som All Star med Smash Mouth och Viva La Vida med Coldplay.

Recension: Final Fantasy Tactics - The Ivalice Chronicles [PS5, PS4]

Fri, 24 Oct 2025 10:00:00 +0000

Final Fantasy Tactics - The Ivalice Chronicles är en nyversion av det klassiska Final Fantasy Tactics som ursprungligen släpptes 1997 till den första PlayStation-konsolen, även om det inte dök upp i våra regioner. Jag har verkligen goda minnen av originalspelet, och möjligheten att importera det från Nordamerika var en av huvudanledningarna till att jag installerade ett modchip i min konsol.

Du axlar rollen som Ramza Beoulve, den yngsta, oäkta sonen till en ökänd adelsman. Utan att gå in i detalj och spoila berättelsen är det en komplicerad historia som kan gå en match mot Game of Thrones sett till tema och antal karaktärer. Under spelets gång utvecklas det till en maktkamp mellan adel och underklass om kontroll över riket, och självklart vill en religiös orden ha ett ord med i leken.

Recension: The Lonesome Guild [PS5]

Thu, 23 Oct 2025 18:00:00 +0000

Det kan vara tufft att vara ensam, framförallt i en värld som plötsligt börjar slukas av ett allt mörkare och kaotiskt samhällsklimat. När en mystisk röd dimma sprider sig i världen Etere görs en koppling till denna obehagliga utveckling, och en grupp ungdomar ger sig ut för att ta reda på dess ursprung. Tillsammans bildar de skämtsamt The Lonesome Guild , en klubb vars äventyr utgör kärnan i detta lättsamma rollspel om vänskap och nya relationer.

Recension: Powerwash Simulator 2 [PS5]

Wed, 22 Oct 2025 16:00:00 +0000

Det finns ju ingen brist på spel som använder sig av ordet ”Simulator” nuförtiden, och det är ofta svårt vid första anblick att se om utvecklarna har en genuin ambition med sin produkt eller om det är ett hafsverk som försöker jaga internet-memes. Med Powerwash Simulator råder det dock inga tvivel, även om jag var tveksam i början när originalspelet släpptes. Spelet lyckades dock fånga miljoner av spelare i den zen-liknande upplevelse som tvättandet av åtskilliga nedsmutsade områden och fordon levererade.

Recension: Kaku: Ancient Seal [PS5]

Tue, 21 Oct 2025 10:00:00 +0000

I PlayStation-världen anser jag att det länge har saknats spel i ren Zelda-anda. Självklart har vi välsignats med spel som är inspirerade av ett flertal spelmekaniker från Nintendos mästerverk, men jag har svårt att hitta något som är stöpt i samma form som till exempel Breath of the Wild eller Tears of the Kingdom.

Jag blev därför lyckligt överraskad när jag såg trailern för Kaku: Ancient Seal , eftersom det verkade ha samma typ av öppna värld, lika mysiga och vackra miljöer och mycket av den mekanik som jag vant mig vid i de senare Zelda-titlarna. Frågan är nu om den kinesiska utvecklarstudion Bingobell lyckas axla ansvaret som det innebär att skapa en titel med en så högaktningsvärd inspirationskälla?

Recension: Little Nightmares III [PS5, PS4]

Thu, 16 Oct 2025 10:00:00 +0000

När det första Little Nightmares (8/10) släpptes år 2017 fick spelet världens blickar riktade mot sig. Dess sammanslagning av plattformsspel och kluriga problemlösning tillsammans med en skräckinjagande omgivning ledde till stor popularitet och en uppföljare lanserades år 2021.

Nu är det dags för en tredje del av de små mardrömslika scenarion. Dock har inte svenska utvecklarna Tarsier Studios, som skapat de två föregångarna, något med Little Nightmares III att göra denna gång. I stället har det tredje kapitlet utvecklats av Supermassive Games, studion bakom bland annat Until Dawn.

Recension: Digimon Story Time Stranger [PS5]

Mon, 13 Oct 2025 10:00:00 +0000

Digimon Story-serien fortsätter att tuffa på och efter två väldigt underhållande delar i Cyber Sleuth-spelen anländer nu Time Stranger, som både försöker bygga vidare på tidigare titlar men även skapa sig en egen identitet. Har Digimon äntligen fått sitt Magnum Opus eller bör Time Stranger förbli en främling som snabbt bleknar med tiden?

I Digimon Story Time Stranger spelar jag en typ av hemlig agent (manlig eller kvinnlig är upp till spelaren) som arbetar för en mystisk organisation som utreder diverse oförklarliga fenomen eller “avvikelser”. I spelets inledning rapporteras just denna typ av avvikelse på en plats i Tokyo där något snarlikt hände åtta år tidigare och som har lett till att en enorm mur har byggts för att skärma av ett stort område.

Recension: Absolum [PS5, PS4]

Fri, 10 Oct 2025 10:00:00 +0000

Världen Talahm genomgick en kataklysmisk händelse när mäktiga trollkarlar roade sig lite för mycket med sina intriger. Azra, solkungen, tog snabbt fördel av denna katastrof och spärrade in trollkarlarna och satte sina lojalaste tjänare att styra över det splittrade landet och styr numera stora delar av världen med järnhand.

Men det finns hopp. En liten samling rebeller, ledda av en mäktig magiker, försöker göra motstånd och befria världen. Och naturligtvis är det dessa som vi får följa i Absolum.

Recension: PAC-MAN WORLD 2: Re-PAC [PS5, PS4]

Thu, 09 Oct 2025 10:00:00 +0000

PAC-MAN har länge varit en av mina favoriter när det kommer till klassiska arkadspel och under tidigt 1980-tal var min sänggavel tapetserad med PAC-MAN-klistermärken. PAC-MAN WORLD 2: Re-PAC är en nyversion av spelet som ursprungligen släpptes redan 2002 till PlayStation 2. Alla klassiska komponenter som en hungrig protagonist, färgglada spöken och frukter och pastiller finns på plats. Detta till trots så känns det här mer som ett klassiskt tredimensionellt plattformsspel än det labyrintartade PAC-MAN.

Recension: Dreams of Another [PS5, PSVR2]

Tue, 07 Oct 2025 10:00:00 +0000

Kyoto-baserade utvecklaren Q-Games, har en del legendariska spel bakom sig, där de flesta nog direkt kommer att tänka på alla Pixelunk-titlar de har släppt. Detta är en studio som går sin egen väg och tenderar att leverera överraskningar och nya tolkningar av befintliga koncept.

I Dreams of Another , bjuds jag en upplevelse som för mig är helt unik. Konceptet att spel är konst, har jag visserligen stött på i flera andra titlar, men inte på det här sättet. Spelets filosofiska formulering är att det inte går att skapa något utan att förstöra något, och kring detta uttalande försöker utvecklaren bygga sin värld.

Recension: Baby Steps [PS5]

Fri, 03 Oct 2025 10:00:00 +0000

Det sägs att resan är målet, och med många spel stämmer det verkligen. Jag tänker specifikt på till det formidabla SnowRunner (7/10) men även From Software spelen där jag vill påstå att min favorit är Dark Souls Remastered (10/10). I dessa fall är båda titlarna oförlåtande men samtidigt belönande. Här är minnena starka av själva kampen, eller njutningen att ta sig vidare, att klara sig lite längre.

Samma sak gäller för Baby Steps , vilket är utvecklat av en trio individer med stora planer för genren promenadsimulator där Death Stranding satte måttstocken. I den här upplagan av simulator, är fokus dock helt och hållet på vandringen och resan. Och kanske ett och annat snöpligt felsteg.

Recension: Hell is Us [PS5]

Thu, 02 Oct 2025 13:00:00 +0000

Krig är ett tema som förekommer allt som ofta i spelens värld, men för det mesta porträtteras det med ett milt eller passivt fokus på de hemskheter som krig faktiskt innebär. Det finns dock undantag, och det är en fin balansgång kring hur mycket man vill trycka på denna ömma punkt innan spelet riskerar att bli alldeles för ångestladdat.

Hell is Us utspelar sig i ett krigsdrabbat land, och dess handling tar ett intressant grepp om just fenomenet krig i landet Hadea där två folkgrupper har rykt i luven på varandra. Landet spärras av, men fredsbevarande styrkor ger sig in för att försöka ställa saker till rätta. Mitt i detta smiter soldaten Rémi in i landet, sökandes efter en familj han aldrig fick chansen att lära känna. Som om saker inte vore illa nog visar det sig att ett fenomen kallat ”The calamity” håller på att inträffa, och skrämmande varelser börjar terrorisera det krigshärjade landet. Berättelsen förs huvudsakligen vidare ur ett tillbakablickande perspektiv, och då och då återförs vi till nutiden där Rémi förhörs av en lika mystisk som obehaglig man. Det hela känns väldigt filmiskt, och spänningen ligger tät.

Recension: Towa and the Guardians of the Sacred Tree [PS5]

Thu, 02 Oct 2025 10:00:00 +0000

När Hades (10/10) släpptes för cirka fem år sedan lyckades Supergiant Games sätta en ny standard för hur man kan strukturera ett roguelike-spel. De lyckades implementera genuint välgjorda karaktärer och en berättelse som fick spelaren att gång på gång kämpa sig igenom de utmanande nivåerna. Det omgångsbaserade spelupplägget blev helt enkelt en del av själva berättelsen på ett naturligt vis.

Redan från början när jag startar upp Towa and the Guardians of the Sacred Tree känner jag att Hades har varit en väldigt stark inspirationskälla, då många designval påminner om detta upplägg. Det är ju dock ganska stora skor att fylla, samtidigt som det måste kunna stå på egna ben och göra något unikt.

Recension: The Legend of Heroes: Trails in the Sky 1st Chapter [PS5]

Wed, 01 Oct 2025 10:00:00 +0000

Man vet aldrig vad som ska bli ens personliga “stora grej” förrän det händer. När jag för över tio år sedan tog mig an att recensera The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel till PS Vita hade jag aldrig kunnat drömma om att det skulle bli mitt kliv in i spelvärldens kanske mest ambitiösa, pågående sammanhängande narrativ någonsin. Jag hade heller aldrig kunnat ana att Trails-spelen skulle bli en av mina absoluta favoritserier genom tiderna. Utöver detta hade jag heller aldrig väntat mig att seriens första del skulle få en fullfjädrad nyversion som skulle blåsa mig av stolen, upp i skyn likt ett luftskepp som är på väg från Rolent till Grancel.

Recension: Hotel Barcelona [PS5]

Tue, 30 Sep 2025 10:00:00 +0000

När det kommer spel från Swery eller Suda51 spetsar många öronen och vill höra mer om det. Hotel Barcelona har båda namnen med som upphovsmän och det borde väl vara indikation på kvalitet? På deras kollektiva CV hittar du spel som No More Heroes , Lollipop Chainsaw , och Deadly Premonition.

Här axlar du rollen som Justine, en nykokt US Marshal som efter en bilkrasch vaknar upp på ett mystiskt hotell mitt ute i ingenstans. Hon är dessutom besatt av själen av en ökänd seriemördare som har samma mål som hon har, fast av helt fel anledningar. Men på den ljusa sidan är detta något som även ger henne övernaturliga krafter.

Recension: Agatha Christie - Death on the Nile [PS5]

Mon, 29 Sep 2025 10:00:00 +0000

Även om äventyrsspelen inte är en ledande genre längre, som på 90-talet, finns det fortfarande en del studior som håller facklan tänd. Microids tolkningar av Agatha Christies Poirot-böcker är ett återkommande inslag, och även om de inte alltid bjuder på de mest omvälvande spelupplevelserna har de ändå oftast en del guldkorn att avnjuta.

För ett par år sedan kikade jag närmare på Agatha Christie – Murder on the Orient Express (7/10) och nu har turen kommit till en annan långfärd, nämligen Death on the Nile. Den stora frågan jag hade inför recensionen var om teamet har lyckats fräscha till upplevelsen lite för att bjuda på lite mer inlevelse, och till en början kändes det faktiskt lovande.

Recension: Wizordum [PS4, PS5]

Fri, 26 Sep 2025 10:00:00 +0000

Genom åren har jag sprungit på en och annan “Doom-klon” medan jag vadat fram genom alla spännande spelsläpp. För den som är ovan vid begreppet kan man väl kort förklara det som spel vars inspiration i mångt och mycket härstammar från den klassiska actionskjutaren Doom. En av de mest kultförklarade klonerna kan vara Hexen från 1995, och det kanske snarare är det som Wizordum påminner starkt om. Med ett smågulligt fantasytema och blodigt upplägg i grunden erbjuder man trollkarls-action för fulla muggar, och jag har tagit tempen på denna formel.

Recension: Ghost of Yōtei [PS5]

Thu, 25 Sep 2025 15:00:00 +0000

Det har nu hunnit gå drygt fem år sedan Sucker Punch sjösatte sin satsning på spel i feodala Japan i form av Ghost of Tsushima. Där fick vi följa den traditionsbundna samurajen Jin i kampen mot de invaderande mongolerna under 1200-talet, vilket blir en kamp som inte bara blir betydelsefull för det japanska riket, utan även på ett mer personligt plan.

I Ghost of Yōtei rör vi oss inte bara en bra bit norrut i Japan, utan även fram till 1600-talet. Lokalbefolkningen i skuggan av berget Yōtei har i viss utsträckning varit oberörd av stridigheterna mellan samurajklanerna i syd, men makthungriga ögon börjar riktas mot Ezo-området där vår protagonist Atsu avnjuter en idyllisk uppväxt med sin familj. Detta kastas omkull på ett dramatiskt vis när hela familjen mördas brutalt av Saito-klanens ledare och närmaste befäl. Ja, förutom Atsu då, för annars hade detta varit ett väldigt kort spel.

Recension: Atelier Resleriana: The Red Alchemist & the White Guardian [PS5]

Thu, 25 Sep 2025 14:00:00 +0000

Min förtjusning för spelen i Atelier-serien har varit på stark frammarsch ett tag nu. Allt började dock lite skakigt med Atelier Escha& Logy Plus: Alchemists of the Dusk Sky (6/10) men blommade ut i någon slags fulländad kärleksförklaring i och med det fantastiska Atelier Ryza 2: Lost Legends& the Secret Fairy (10/10). Senare titlar har dock visat på en trend som bär nedåt och frågan är såklart om vi kan få uppleva ett uppsving med Atelier Resleriana: The Red Alchemist & the White Guardian.

Recension: Borderlands 4 [PS5]

Tue, 23 Sep 2025 13:00:00 +0000

När Gearbox Software introducerade idén att para ihop utrustningsjakten från Diablo -serien med en Mad Max-inspirerad post-apokalyps i form av Borderlands är det ingen överdrift att säga att jag var omedelbart såld. Och mycket riktigt tillbringade jag otaliga timmar med spelet när det släpptes 2009, vilket resulterade i en av mina första platinatroféer på PlayStation 3.

Passionen för serien har dock avtagit en aning i takt med uppföljarna, även om Borderlands 2 på många vis förädlar spelmekanikerna och konceptet. Nu när Borderlands 4 är här hoppades jag på att det skulle väcka liv i de gamla känslorna igen, men jag känner mig kluven till upplevelsen på flera fronter.

Recension: Arctic Awakening [PS5]

Mon, 22 Sep 2025 10:00:00 +0000

Det hela börjar med att Kai skulle utföra ett rutinuppdrag, precis som jag skulle med denna recension. Att med hjälp av sitt flygplan leverera förnödenheter till en mindre utpost i norra Alaska. För mig handlade det om något så enkelt som att spela igenom ett spel och inhämta känslor av ett berättelsedrivet spel. Det skulle visa sig att ingen av oss skulle lyckas slutföra våra uppdrag då katastrofala skeenden drabbade oss båda.

Recension: EVERYBODY'S GOLF: Hot Shots [PS4, PS5]

Fri, 19 Sep 2025 10:00:00 +0000

Golf är kanske inte vad man skulle kalla den mest sociala av idrotter, men det hindrar inte utvecklarna bakom Everybody’s Golf: Hot Shots från att bjuda in alla till festen. Det här golfspelet är nämligen inte som alla andra spel i genren, utan siktar in sig på att skapa en balanserad upplevelse för såväl de initierade som de vars erfarenhet av sporten är desto mer blygsam. Själv är jag någonstans i mitten, vilket kanske gör mig till en lämplig person att ge mig i kast med den här upplevelsen.

Recension: Cronos: The New Dawn [PS5]

Mon, 15 Sep 2025 10:00:00 +0000

Även om de polska skräckexperterna från Bloober Team har hängt med i spelbranschen ett bra tag nu är det inte förrän på sistone som de har fått sitt riktiga genombrott. Det kom i samband med att Konami gav dem förtroendet att hantera nyversionen av deras älskade Silent Hill 2 , och det resulterade i en riktig kanonversion av ett spel som verkligen är en hörnsten i genrens historia.

Parallellt med detta jobbade de även på ett helt nytt verk, vid namn Cronos: The New Dawn. Även detta spel har tydliga rötter i den klassiska överlevnadsskräcken som Resident Evil etablerade och Silent Hill-serien spann vidare på, men vi hittar även mycket inspiration från Dead Space i detta dystopiska science fiction-äventyr.

Recension: Shinobi: Art of Vengeance [PS4, PS5]

Thu, 11 Sep 2025 10:00:00 +0000

Någonstans uppe på natthimlen måste stjärnorna stå i rad, för vem hade anat att 2025 skulle bjuda på såväl Shinobi som Ninja Gaidens återkomst? Två spelserier som på många sätt har fått representera den populärkulturella ninjans roll på våra spelkonsoler under många år, båda med rötterna i 80-talets ninja-fenomen. Shinobi: Art of Vengeance är det första spelet att släppas i serien sen 2011, så det är med stort intresse jag sätter mig ner för att spela igenom denna återvändare.

Recension: The Knightling [PS5]

Tue, 09 Sep 2025 10:00:00 +0000

Livet som lärling och vapendragare till en av rikets mäktigaste riddare är inte en dans på rosor. Du kanske får lära dig ett och annat om äventyrande, men trots ditt hårda jobb finns det inte mycket belöning för alla framgångar. Det hela vänds dock upp och ner när Sir Lionstone försvinner i samband med en hård strid mot en gigantisk varelse, och vår protagonist The Knighling plötsligt står utan vägledning.

Recension: Metal Eden [PS5]

Mon, 08 Sep 2025 10:00:00 +0000

Eden, eller Edens trädgård som vi kallar den på svenska lär ha varit platsen där gud, enligt bibeln skapade Adam och Eva, de första människorna. Idén förekommer i flera religioner, och det är därför inte helt förvånande att den även gör avtryck i populärkulturen. Framförallt är det kanske tankarna kring människans “vara eller icke vara” som fascinerar, och det förekommer ofta inom exempelvis science fiction. Favoriter som I, Robot , Blade Runner och Ghost in the Shell leker alla med idéer om det mänskliga medvetandet, och med moderna alster som exempelvis Ex Machina och Companion ser trenden ut att fortleva. I Metal Eden leker man också med detta tema.

Recension: Daemon X Machina: Titanic Scion [PS5]

Fri, 05 Sep 2025 10:00:00 +0000

Det ursprungliga Daemon X Machina släpptes aldrig till PlayStation utan var en Switch-exklusiv konsoltitel (spelet släpptes också till PC dock) som bjöd på en rejäl dos mecha-action som dessvärre rullade lite väl svajigt på Nintendos förra konsol. Nu när uppföljaren Titanic Scion är här dundras titeln ut på flera plattformar samtidigt och även på PlayStation 5 förstås.

Att kalla Titanic Scion för en “uppföljare” är dock en sanning med modifikation. De båda spelen utspelas i samma universum men utöver grundupplägget är det inte mycket som kopplar samman titlarna (om jag nu inte råkat missa någon väldigt tydlig bit av berättelsen under mina timmar med spelet).

Recension: Gears of War: Reloaded [PS5]

Thu, 04 Sep 2025 13:00:00 +0000

I takt med att spelbranschen utvecklas suddas ofta tidigare gränser mellan plattformar ut för att nå en bredare målgrupp. På 90-talet var det i princip otänkbart att se Segas blå igelkott på en Nintendo-plattform, men när Sega strukturerade om till att fokusera på mjukvara istället för hårdvara ändrades dessa förutsättningar ganska fort.

Samma utveckling börjar vi även se mellan Microsoft och Sony, även om hårdvara fortfarande är en del av Xbox-verksamheten. De många studioköpen som har gjorts de senaste åren har dels resulterat i brutala massuppsägningar trots ständiga rekordresultat, men även positionerat Xbox mer som ett spelförlag med sikte på att nå så brett som möjligt med sina lanseringar. Det gäller även hörnstenar som gjorde Xbox 360 till en maktfaktor i konsolbranschen, och då tänker jag förstås på Gears of War.

Recension: Metal Gear Solid Delta: Snake Eater [PS5]

Thu, 04 Sep 2025 10:00:00 +0000

Vid årets början fanns det en handfull spel som jag hade väldigt högt på min önskelista, och ett av dem var Metal Gear Solid Delta: Snake Eater. Det kanske är lite lustigt att ranka en nyversion så högt, i synnerhet med tanke på att det redan är spelbart på aktuella plattformar genom Metal Gear Solid Master Collection Vol.1 (6/10).

Detta spel har dock en väldigt speciell plats i mitt hjärta, och med tanke på att Master Collection i sin helhet var en tämligen oambitiös spelsamling fanns det fortfarande ett sug efter en riktig nyversion från grunden. Nästan två år senare har Virtous och Konami levererat just detta och jag har hårdgranskat spelet i hopp om att få den ultimata Snake Eater-upplevelsen.

Recension: The Rogue Prince of Persia [PS5]

Wed, 03 Sep 2025 12:00:00 +0000

Prince of Persia är för många en tongivande serie av spel, kanske framförallt som representant för actionbetonade plattformstitlar, men även för äventyrsspel överlag. Sen dess start 1989 har serien hunnit växa till ett ganska omfattande träd av spel, men det är först med The Rogue Prince of Persia som man ger sig på roguelike-genren. Bakom rattarna hittar vi dessutom studion Evil Empire som har sina rötter i Motion Twin, vilket är studion bakom ett annat, väldigt populärt spel inom nämnda genre, nämligen Dead Cells (9/10).

Recension: Echoes of the End [PS5]

Tue, 02 Sep 2025 10:00:00 +0000

Actionäventyr med inslag av fantasy eller mytologier har fått ett uppsving på senare år och jag vill lägga Echoes of the End i det facket. Myrkur Games är en isländsk 40-mannastudio baserad i Reykjavik och det är väldigt uppenbart att världen inspirerats kraftigt både av Islands miljöer och mytologi.

Du axlar rollen som Ryn, en krigare och magiker som dras in i intrigerna då grannlandet försöker invadera. Magi är något ovanligt och det visar sig snabbt att Ryn är en formidabel motståndare som utan problem kan ta sig an både fiendetrupper, jättar och troll.

Recension: Triangle Strategy [PS5]

Fri, 29 Aug 2025 10:00:00 +0000

Det har hunnit gå ett par år sedan jag avnjöt Square Enix:s lite simpelt döpta Triangle Strategy till Nintendo Switch. Nu har titeln dock väckts till liv igen i all sin HD-2D-prakt och släpptes lite från ingenstans till PlayStation 5 den 20 augusti. Håller berättelsen om Serenoa Wolffort och The Saltiron War fortfarande eller bör fans av strategiska rollspel titta åt ett annat håll?

Triangle Strategy (allvarligt talat, det är en riktigt usel titel) utspelas i riket Norzelia, ett land som är indelat i tre nationer. I norr finns Aesfrost, som kontrollerar Norzelias järnproduktion. Sydöst om Aesfrost ligger Hyzante som inte bara är den andliga mittpunkten utan även det område där salt utvinns. Mitt emellan ligger idylliska Glenbrook, där Norzelias stora flod rinner och möjliggör transport av såväl salt som järn.

Recension: Discounty [PS4, PS5]

Tue, 26 Aug 2025 10:00:00 +0000

Alla har vi någon sorts relation till matbutiker. För de flesta är det en plats att fylla på sitt kylskåp, skafferi eller förråd, men det kan vara så mycket mer än så. Matbutiker är för många även en arbetsplats där man tar sina första steg ut i arbetslivet eller kanske till och med spenderar en lång tid av sitt yrkesliv. Dess ägare och anställda jobbar hårt för att vi kunder ska hitta det vi letar efter, vara nöjda med våra besök, och helst spendera så mycket av våra pengar som möjligt i samma veva. Allt detta och lite till får vi uppleva i Discounty , en färgglad butikssimulator med förvånansvärd tyngd.

Recension: Vlad Circus: Curse of Asmodeus [PS4, PS5]

Fri, 22 Aug 2025 16:00:00 +0000

Två år har gått sedan jag gjorde mitt första besök på Cirkus Vlad, men redan då var det en upplevelse höljd i en illavarslande dimma, eller kanske rättare sagt rök? Faktum är att det jag upplevde genom ögonen på clownen ”Lazy Ollie” var en blandning av minnen och traumatiska händelser, rester av ett tragiskt förflutet som åter vaknat till liv. Vlad Circus: Descend Into Madness (9/10) var ett minnesvärt spel, och jag har sett fram emot att få veta mer kring denna spännande berättelse. I Vlad Circus: Curse of Asmodeus kommer vi att få bekanta oss med ytterligare minnen av den olycksdrabbade cirkusen, men den här gången tillhörande någon helt oväntad.

Recension: Mafia: The Old Country [PS5]

Tue, 12 Aug 2025 10:00:00 +0000

Mafia-serien kanske aldrig har haft riktigt samma genomslagskraft som Grand Theft Auto-serien, även om de är snarlika i ämne och struktur. Mafia har dock alltid varit mer fokuserat på själva berättelsen framför sandlådan, samtidigt som utvecklarna har hållit sig mer inom ramarna istället för att sväva ut i satirens område.

Hittills har de tre tidigare spelen i serien utspelat sig i USA från 1930-talet i första spelet till 1960-talet i Mafia III (7/10), men Mafia: The Old Country har istället tagit ytterligare steg tillbaka i tiden och har Sicilien som skådeplats.

Recension: Ninja Gaiden: Ragebound [PS4, PS5]

Fri, 08 Aug 2025 10:00:00 +0000

I början av 2025 hade det gått ungefär 10 år sedan vi senast hörde av serien Ninja Gaiden, en tidsrymd som blivit något av en lång och fruktlös ökenvandring för fansen. Med det i åtanke är det lätt att förstå glädjeruset som uppstod när det plötsligt utannonserades inte bara ett, utan tre nya spelsläpp, varav Ninja Gaiden 4 var det stora flaggskeppet. Man började med att släppa Ninja Gaiden 2 Black (7/10) , men passade även på att presentera en titel som skulle komma att flörta med seriens ursprung. Det spelet heter Ninja Gaiden: Ragebound , och jag har gett mig i kast med detta retrodoftande äventyr.

Recension: Neverwinter Nights 2: Enhanced Edition [PS5]

Thu, 07 Aug 2025 10:00:00 +0000

Neverwinter Nights 2: Enhanced Edition är precis som titeln antyder en upphottad version av rollspelet Neverwinter Nights 2 som ursprungligen släpptes 2006. Det följde upp en lång rad av framgångsrika adaptioner av rollspelssystemet Dungeons & Dragons och spann vidare på Baldur’s Gate , Icewind Dale och Planescape: Torment som alla blev framgångsrika. Här handlar det om D&D version 3.5 som tagit flera av den andra upplagans egenheter och gjort systemet mer generellt för att gå att anpassa till olika världar och miljöer. Neverwinter ligger i den klassiska Forgotten Realms-världen där de flesta av spelen utspelas.

Recension: Shadow Labyrinth [PS5]

Fri, 01 Aug 2025 13:00:00 +0000

När jag tänker på PAC-MAN så tänker jag primärt på tvådimensionella labyrinter där jag äter pastiller, jagas av spöken och kan vända på steken om jag får en uppgradering som gör att jag kan äta spökena. Med den premissen blev jag väldigt nyfiken när Bandai Namco avtäckteShadow Labyrinth , ett Metroidvania-spel som inspirerats av och omnämns som en andlig uppföljare till just PAC-MAN.

Du vaknar upp med minnesförlust i ett fängelse och kallas av en mystisk, gul, svävande robot för nummer 8. Du hittar ganska snart en mekanisk arm och ett svärd och äventyret kan ta sin början.

Recension: Patapon 1+2 Replay [PS5]

Fri, 01 Aug 2025 10:00:00 +0000

Under Playstation Portables livstid fanns det en oerhört hög experimentlusta hos ett par interna studior. Vi fick underbart märkliga, charmiga och innovativa spel som Echochrome , Loco Roco och Patapon. Med sin charmiga, enkla grafik och lika enkla spelmekanik var det svårt att inte falla pladask för de små ögonfotingarna och deras äventyr i Patapon och dess uppföljare.

Nu har Bandai Namco lyckats licensiera varumärket och släppt en nyutgåva av de två första spelen i serien, och det är dags att se om spelen fortfarande håller måttet, eller om det är en nostalgisk dimma som ligger över dessa två titlar.

Recension: Killing Floor 3 [PS5]

Thu, 31 Jul 2025 13:00:00 +0000

Killing Floor 3 är som titeln avslöjar Tripwire Interactives tredje alster i deras serie av populära förstapersonsskjutare. Tre spel in fortsätter det onda megaföretaget Horzine att pumpa ur sig massproducerade horder av mutanter som hotar att ta över världen, och det är upp till oss skjutglada spelare att göra något åt det. Lyckligtvis är organisationen Nightfall skurkarna hack i häl, och det är som deras specialsoldater vi tar oss an uppgiften.

Recension: Luto [PS5]

Mon, 28 Jul 2025 10:00:00 +0000

”Det här är ett spel som handlar om döden”, klargörs det för mig direkt i en allvarlig och uttrycksfull beskrivning för att förbereda mig på att Luto kommer att bjuda på en berättelse med tyngd. Jag har spelat många skräckspel i mina dagar, men få av dem sätter den stämningsmässiga ribban så tydligt redan i startmenyn.

En solig öken breder ut sig i bakgrunden, och kontrasten till den nattsvarta beskrivningen är total när jag sakta börjar stappla fram genom det ödsliga landskapet. Det visar sig att ökenvandringen är en dröm, och den som upplevde den en man vid namn Samuel. Vi får inte veta så mycket mer om ”Sam” än att han är mitt i en flytt, lider av svårtydda drömmar och våndas över något som har hänt tidigare i hans liv. Jag börjar så smått att utforska hans hus när jag inser att det är något som inte är som det ska.

Recension: Bridge Constructor Studio [PS4, PS5]

Thu, 24 Jul 2025 10:00:00 +0000

Nio år efter det första Bridge Constructor (6/10) , är utvecklarna ClockStone Software tillbaka med en ny titel. Senaste gången jag stiftade bekantskap med brobyggandet var med Bridge Constructor: The Walking Dead (7/10) , vilket kändes som en frisk fläkt och som erbjöd ett nytt sätt att uppleva serien.

Nu har studion tagit ett steg tillbaka och levererar i och med Bridge Constructor Studio en upplaga som ska locka både gamla och nya fans av serien. Nyheten för den här gången är att jag inte ska behöva hålla mig till någon budget samt att det introduceras ett VR-läge.

Recension: Tony Hawk's Pro Skater 3+4 [PS4, PS5]

Fri, 18 Jul 2025 13:00:00 +0000

För lite drygt fem år sedan skedde en sorts pånyttfödelse som många av oss hade väntat på under en väldigt lång tid. Det var en händelse som inte bara väckte liv i spelminnen från millennieskiftet, utan även känslan av att få ta del av en kulturell rörelse olik många andra. Det spelade ingen roll om du var skejtare på riktigt eller inte, för när du spelade Tony Hawk’s Pro Skater fick du en digital fribiljett till den gemenskap som utmärker just skejtkulturen. Nu är det dags igen, och den här gången har man slagit ner i vad som kan anses ha varit seriens storhetstid. Resultatet? Tony Hawk’s Pro Skater 3+4.

Recension: Somber Echoes [PS5]

Fri, 18 Jul 2025 10:00:00 +0000

Inom den mänskliga berättartraditionen finns en kärlek till att anpassa berättelser efter olika behov eller preferenser. För det mesta handlar det möjligtvis om att anpassa det man vill berätta om för en specifika målgrupp eller kanske skapa något annorlunda, och det finns olika sätt att göra det på. Utvecklarna bakom metroidvania-äventyret Somber Echoes har tagit ett omfattande grepp och applicerat grekisk mytologi på ett science fiction-skal, vilket förstås är ett ambitiöst mål.

Recension: Eriksholm: The Stolen Dream [PS5]

Wed, 16 Jul 2025 10:00:00 +0000

Eriksholm: The Stolen Dream har ett högst svenskklingande namn av en anledning. Utvecklaren River End Games är nämligen baserad i Göteborg och består bland annat av flera veteraner från DICE och andra studior. Eriksholm: The Stolen Dream är studions debutspel och siktar in sig på den sorgligt underskattade isometriska stealth-genren där titlar som Commandos , Shadow Tactics och Desperados länge varit måttstockarna att sträva efter. Kan Eriksholm ta sig an dessa giganter eller snubblar spelet i skuggorna?

Recension: Death Stranding 2: On the Beach [PS5]

Fri, 11 Jul 2025 10:00:00 +0000

Nu när vi närmar oss nästan sex år sedan Kojima Productions släppte **Death Stranding (9/10) **är jag säkert inte ensam om att grubbla på om jag verkligen förstår alla förbryllande vändningar i berättelsen. Men istället för att reda ut allting en gång för alla har jag nu kastat mig ännu djupare in i denna märkliga tjärfyllda bassäng av knappt sammanhängande begrepp.

Det kanske låter som att jag är kritisk, men faktum är att de snudd på David Lynch-liknande berättelsedragen är en stor del av charmen i denna dystopiska framtidsupplevelse som kläckts från Hideo Kojimas oförutsägbara tankar. Nu är det dags för en uppföljare till spelet som bjuder på lika delar av paketleverans och flummiga filosofiska tankar, och det dröjer inte länge innan jag märker att teamet inte håller tillbaka denna gång heller.

Recension: System Shock 2: 25th Anniversary Remaster [PS5]

Wed, 09 Jul 2025 10:00:00 +0000

Man fyller bara tjugofem en gång i livet, och de flesta skulle nog hålla med om att det är ett tillfälle värt att fira. Gänget på Nightdive Studios tycker om att hålla kalas, och i det här fallet har födelsedagsbarnet en speciell koppling till studion. Det är nämligen System Shock 2 som fyller år, och spelet som inte bara inspirerade grundandet av nämnda studio var även en fanfavorit när det ursprungligen släpptes där runt sekelskiftet. För att uppmärksamma detta släpper man nu System Shock 2: The 25th Anniversary Remaster , och jag har gjort en djupdykning.

Recension: ANTRO [PS5]

Fri, 27 Jun 2025 15:00:00 +0000

Det finns spel som är mer eller mindre svåra att kategorisera och lägga in i en genre och ibland handlar det om att de tickar många boxar. Det gör ANTRO som förutom att vara ett rytmspel och plattformsspel också har actionelement, railrunner, och bjuder på dystopisk samhällskritik.

Ordet antro används i latinamerika nedsättande för nattklubbar eller lönnklubbar som primärt används av kriminella eller underklassen. Det är också en term som används för en musikstil. Och båda betydelserna har legat som inspiration för spelet.

Recension: Tron: Catalyst [PS5]

Thu, 26 Jun 2025 10:00:00 +0000

Det tog ett rejält tag innan det blev något större väsen kring filmserien Tron. Även om den ursprungliga filmen nominerades till två Oscars när den släpptes 1982, försvann den relativt fort in i tidens dimmor. Först 2010 kom uppföljaren Tron: Legacy, och senare i år film nummer tre, Tron: Ares. På spelfronten har det sett bättre ut, och det har släppts en betydlig mängd spel där seriens universum antingen har utforskats eller karaktärer har gästspelat. Med en ny film i antågande är det ett gyllene tillfälle att besöka Trons digitala värld ännu en gång, ett tillfälle som Tron: Catalyst är tänkt att ta vara på.

Recension: Ruffy and the Riverside [PS5]

Wed, 25 Jun 2025 10:00:00 +0000

Ruffy and the Riverside är ett tredimensionellt plattformsspel av den gamla skolan och det finns tydliga influenser från 90-talsspel som Banjo-Kazooie och Spyro the Dragon. Det som sticker ut rent grafiskt är att alla karaktärer är platta som papper och handritade som från en tecknad serie.

Björnen Ruffy och hans trogne följeslagare biet Pip bevittnar när den uråldriga skurken Groll tar sig fri och hotar att ödelägga hela världen. Det visar sig dock att Ruffy är den utvalde och har unika förmågor som gör att han är den som kan återställa kaoset och besegra ondskan.

Recension: Nice Day for Fishing [PS5]

Thu, 19 Jun 2025 15:00:00 +0000

Världen Azerim är oftast full av hjältar som är ute och spöar upp monster, handlar drycker, rustning och får nya uppdrag av byborna i den lilla kuststaden Honeywood. I klassiskt maner pratar de knappast med byborna utan trycker sig frenetiskt förbi alla former av interaktioner eller dialoger. Men en vacker dag så försvinner hjältarna mystiskt, efter att först ha betett sig lite märkligt. Blev världen frånkopplad från Internet, eller har något annat märkligt hänt?

Recension: The Alters [PS5]

Thu, 19 Jun 2025 10:00:00 +0000

Ända sen barnsben får vi människor veta att vi är unika individer. Våra liv, tankar och beslut är våra egna, och livet förändras allt eftersom det formas av våra upplevelser. Många är vi nog som någon gång har stannat upp och funderat över våra livsval, och om saker hade kunnat vara annorlunda.

För astronauten Jan Dolski blir dessa funderingar plötsligt på allvar då han efter att ha landat på en öde planet blir varse om att hans kollegor har dött. Ensam och med brist på resurser ställs han inför ett vägskäl; att dö eller att ta till okonventionella metoder för att säkra sin överlevnad. I 11 Bit Studios nya spel, The Alters , är tunga beslut vardagsmat, och snart ställs både jag och Jan inför val som kommer att få långtgående konsekvenser.

Recension: Blades of Fire [PS5]

Fri, 13 Jun 2025 10:00:00 +0000

Som en eldboll kastad från tomma intet dök Blades of Fire upp på mitt skrivbord för några veckor sedan, och även om jag inte visste så mycket om titeln väcktes min nyfikenhet av den lovande trailern. Det är alltid spännande att ge sig ut på okänd mark, och lika oförberedd som jag var visade sig också spelets protagonist, smeden Aran vara då han en dag uppmärksammar en strid i skogen nära sin hydda. Godhjärtad som han är kastar han sig in i konflikten, och händelsen blir snart gnistan som initierar detta intressanta fantasy-äventyr.

Recension: Lost in Random: The Eternal Die [PS5]

Tue, 10 Jun 2025 15:00:00 +0000

Jag tycker verkligen om det så kallade roguelike-upplägget som är vanligt att se i spel numera. Det leder ofta till att varje omgång blir helt unik jämfört med den föregående, vilket gör spelet värt att spela om flera gånger. Titlar som The Binding of Isaac , Cuisineer och främst Hades (10/10) är praktexempel på speltitlar som använder detta upplägg på ett väldigt framgångsrikt vis.

Lost in Random: The Eternal Die är ett actionspel där kvicka strider i genererade nivåer äger rum inuti en tärning. Slumpen sätter verkligen prägel på spelet, vilket främst sätter sina spår i berättelsen. Drottningen Aleksandra leder riket Random med hjälp av sin magiska tärning, The Eternal Die. Kungariket har levt i fred tack vare drottningens rättvisa livsval, men allt förändras när den mörka riddaren Mare dyker upp.

Recension: Elden Ring: Nightreign [PS4, PS5]

Tue, 10 Jun 2025 10:00:00 +0000

När jag tänker på From Softwares spel som exempelvis Dark Souls eller Elden Ring (10/10) , föreställer jag mig storslagna kraftverk med aggressivt motstånd och enastående miljöer att utforska.

Nu har spelstudion lanserat en fristående uppföljare till deras senaste skapelse, fast med ett nytt grepp och flerspelarfokus. Elden Ring: Nightreign tar plats i Limveld, en alternativ version av Limgrave-området från förra spelet, och även om vissa saker känns bekanta finns det många överraskningar runt varje hörn.

Recension: Pipistrello and the Cursed Yoyo [PS4, PS5]

Thu, 05 Jun 2025 13:00:00 +0000

Maktgalna företagsledare och skruvade affärsmen känns som ett allt vanligare fenomen i såväl det verkliga livet som i våra fiktiva berättelser, och med Pipistrello and the Cursed Yoyo vill utvecklarna på Pocket Trap säga sitt om saken. I spelet befinner vi oss i staden New Jolt City, en plats där invånarna skinnas på såväl inkomst som rättigheter genom utstuderade fulspel från stadens makthavare. Detta är något som den unge pojken Pippit knappt märker av då han under vingarna på sin faster, den mäktigaste av de snikna aktörerna har gott om både pengar och frihet.

Recension: Monster Train 2 [PS5]

Mon, 02 Jun 2025 10:00:00 +0000

Kampen mellan änglar och demoner är antagligen lika gammal som de monoteistiska religionerna och det har gjorts ett otal tolkningar av det eviga kriget. I Monster Train 2 är änglarna skurkar och demonerna åker tåg. Den här uppföljaren handlar precis som sin föregångare om en kortleksbyggare där du ska frammana trupper, kasta besvärjelser och skydda tågets kamin från intrång så att du kan ta dig ända fram till tomheten.

Till en början har du två falanger att tillgå, men efter att ha klarat vissa milstolpar som att utrusta dina trupper med vapen och rustningar ett visst antal gånger, eller delat ut skada med trollformler så kan du låsa upp tre till. De olika arméerna har vitt skilda styrkor och svagheter och du väljer alltid två för varje spelomgång. Min favoritklan blir snabbt Underlegion, med sina svamptrupper som både är gulliga och dödliga, då det växer fram svamptrupper från både inbyggda egenskaper och från deras magi.

Recension: Copycat [PS5]

Thu, 29 May 2025 10:00:00 +0000

Den lilla katten (som senare kommer att kallas Dawn) har tillbringat ett bra tag i en bur på ett katthem efter att ha blivit övergiven av sina förra ägare. Men en vacker dag kommer en äldre kvinna dit letande efter en sällskapskatt. Hon väljer efter ett litet tag Dawn och skriver under ett adoptionsavtal för katten.

Bilfärden och de första timmarna i det nya hemmet är naturligtvis stressfyllda för katten, och Olive (som kvinnan heter) försöker locka ut henne ur buren med kel, mat och lugna ord. Det går till en början sådär, Dawn är av förklarliga skäl misstänksam mot människor. När en telefon plötsligt ringer får Dawn vild panik och springer och gömmer sig under ett skåp, morrar och fräser.

Recension: Shovel Knight Dig [PS5]

Wed, 28 May 2025 13:00:00 +0000

Ända sedan Shovel Knight grävde sig in i spelvärldens historieböcker för över tio år sedan har Yacht Club Games fortsatt bygga på dess framgångsrika formel. Det ursprungliga spelet fick undertiteln Shovel of Hope och kompletterades med fler kampanjer, spelbara karaktärer och spin off-titlar.

Genom åren har Shovel Knight-spelen släppts till i princip alla tänkbara plattformar. Ett av de senare tillskotten släpptes under 2022 till Steam, Nintendo Switch och mobiler och nu, ett par år senare har Shovel Knight Dig äntligen nått PlayStation 5.

Recension: Neon Apex: Beyond the Limit [PS5]

Wed, 28 May 2025 10:00:00 +0000

I takt med teknikens framfart för varje konsolgeneration har många utvecklare fokuserat på att fånga mer och mer realism och detaljrikedom, vilket i flera fall bidrar till spelupplevelsen. Detta har dock gjort att vi har fått färre och färre arkadfokuserade racingspel, och det har ju skapat ett ganska stort hål i en genre som bjöd på ganska mycket bredd förr i tiden.

Neon Apex: Beyond the Limit satsar dock på att leverera en fartfylld upplevelse som ger positiva vibbar från PlayStation 2-generationen och bjuder samtidigt på en intressant cellskuggad grafisk stil. Till ytan är det precis vad jag letar efter, men levererar det även en tillfredsställande spelupplevelse?

Recension: Doom: The Dark Ages [PS5]

Tue, 27 May 2025 10:00:00 +0000

Spelvärldens kanske brötigaste krigare är tillbaka, och den här gången får begreppet ”gå bärsärk” verkligen leva ut sin rätt då Doom: The Dark Ages (likt titeln avslöjar) utspelar sig i en annan tid. Serien vars teman vanligtvis lutar lite mer åt det futuristiska hållet gör här en liten sväng till förmån för nedgångna slott, kedjor och spikklubbor. Andra saker förblir däremot oförändrade. Sluga helvetesprinsar, ondskefulla häxor och horder av demoner konspirerar nämligen bakom kulisserna, och det dröjer inte länge innan helvetet bryter loss. Lyckligtvis finns det en effektiv åtgärd mot sådana problem.

Recension: Revenge of the Savage Planet [PS4,PS5]

Tue, 20 May 2025 10:00:00 +0000

Revenge of the Savage Planet är något av en futuristisk och skruvad tolkning av den klassiska överlevnadsberättelsen Robinson Crusoe. I föregångaren, Journey to the Savage Planet fanns i alla fall ett giltigt anställningsavtal för vår lilla rymdforskare, men nu har han lämnats vind för våg för att på egen hand säkra sin överlevnad. Hur detta ska gå återstår att se, för inget är säkert när jag drar på mig rymddräkten och ger mig ut i vildmarken på jakt efter rättvisa.

Recension: RoadCraft [PS5]

Mon, 19 May 2025 18:00:00 +0000

När jag tog mig an recensionen av SnowRunner (7/10) för lite drygt fem år sedan trodde jag inte att jag skulle snärjas så pass hårt att jag skulle samla på mig cirka 300 speltimmar så småningom. Det är mycket av nöjet med att vidga sina vyer med nya genrer eller spelserier, när jag plötsligt hittar det där som jag inte visste att jag saknade och det plötsligt blir allt jag pratar om. Det var dessutom ett spel som släpptes i precis rätt tillfälle för mig, och blev ett av mina stora avkopplingsspel under pandemin.

Recension: The Precinct [PS5]

Tue, 13 May 2025 15:00:00 +0000

The Precinct är ett polisspel där du är en nybörjarpolis i en hårdkokt småstad. Du är son till den förre polischefen som dött i tjänsten och har lämnat stora skor att fylla efter sig. Staden gäckas av gängkriminalitet och din insats kanske blir det som får vågen att tippa över till polisens favör?

Jag skulle beskriva The Precinct som ett actionäventyr i sandlådemiljö där jag ser många likheter med polisfokuserade TV-serier som exempelvis The Rookie. Trots sandlådeupplägget finns det en berättelse som driver handlingen framåt och knyter ihop helheten.

Recension: Spirit of the North 2 [PS5]

Tue, 13 May 2025 10:00:00 +0000

Det är mer än fyra och ett halvt år sedan jag spelade igenom och recenserade Spirit of the North (7/10) , en upplevelse som levererade mörker och tyngd utan andra hjälpmedel än ljud, musik och sin vackra grafik. Nu är spelstudion Infuse Studio tillbaka med uppföljaren där vi återigen får följa den andliga räven på sin resa genom en ödelagd värld.

I Spirit of the North 2 utlovas jag förutom en enorm spelkarta, även flera färdigheter, fler gömställen med skatter samt bossfajter. Med tanke på att jag hade utmaningar med både navigering och styrning av räven i föregångaren, är dock frågan om mer och större blir något positivt i detta medeltida, postapokalyptiska verk.

Recension: Chains of Freedom [PS4, PS5]

Fri, 09 May 2025 10:00:00 +0000

Efter att en mystisk meteorit har slagit ner på jorden sprids en dödlig och omfattande sjukdom som snabbt blir ett hot mot mänskligheten. Oro uppstår och våra samhällen genomsyras av misstro som utmynnar i ett totalt kaos. En organisation kallad ”The sovereignty” gör sitt bästa för att stävja oron och lyckas till slut med att återställa lugn och ro, mycket med hjälp av sin militära styrka. Mänskligheten jublar, men det finns de som tvivlar. Snart uppstår nya motsättningar, och det är upp till oss spelare att reda i vem som har rätt eller fel i Chains of Freedom.

Recension: The Elder Scrolls IV: Oblivion Remastered [PS5]

Wed, 07 May 2025 10:00:00 +0000

Det är nästan tjugo år sedan jag stiftade bekantskap med Bethesdas Elder Scrolls-serie tack vare The Elder Scrolls IV: Oblivion. Jag minns inte hur många hundra timmar jag tillbringade med verket på den tiden men jag vet att jag snurrade runt ändlöst många spelkvällar i Cyrodiil och helvetesvärlden på andra sidan av Oblivion-portalerna.

Nu har tiden kommit att återvända till samma värld och i en mycket mer högupplöst samt vackrare version, se till att stänga portalerna en efter en för att säkra världen från ett demoniskt hot.

Recension: Gal Guardians: Servants of the Dark [PS4, PS5]

Fri, 02 May 2025 10:00:00 +0000

Gal Guardians: Servants of the Dark är en uppföljare till Gal Guardians: Demon Purge som i sin tur är en spinoff på den radikalt annorlunda Gal Gun-serien (hängde du med där?). Istället för att rälsskjuta feromoner på lättklädda skolflickor bjuds vi i denna spinoff-serie istället på klassisk, demondoftande Metroidvania-action som imponerar med sin välanimerade pixelgrafik och musik som passar perfekt för genren.

Spelet skapar en atmosfär som drar in mig i dess demoniska värld och även om det förekommer en del fan service, är det på det stora hela en högst njutbar upplevelse. Grafiken är detaljerad och färgstark, vilket gör den gotiska miljön levande och engagerande. Musiken kompletterar detta genom att sätta rätt ton för varje scen, från intensiva strider till lugnare utforskning.

Recension: Bionic Bay [PS5]

Wed, 30 Apr 2025 10:00:00 +0000

Jag är den typen av person som oftast lockas av en medryckande berättelse först och främst, men det finns ju förstås undantag. I Bionic Bay kastas du rakt in i hetluften utan några direkta upplägg eller röda trådar, men det hela genomförs så väl att jag aldrig ens stannar upp för att reflektera över det.

Du spelar som en vetenskapsman som kastas in i en märklig biomekanisk värld, som förstås är livsfarlig på alla möjliga vis. Lyckligtvis får du en rad olika förmågor som hjälper dig att övervinna de många plattformsutmaningarna, där den huvudsakliga mekaniken handlar om teleportering. Du kan placera en manick på många av spelvärldens föremål, och när du aktiverar den byter du helt enkelt position med detta föremål.

Recension: Kiborg [PS4, PS5]

Tue, 29 Apr 2025 16:00:00 +0000

Det är ingen direkt hemlighet att de inslag som karaktäriserar roguelike-genren går att applicera på alla möjliga sorts upplägg och teman. Själv förknippar jag huvudsakligen genren med färgglada, detaljerade och retrodoftande stilar, men den tredimensionella och mörka fängelsevärld som Kiborg utspelar sig i visar att mekanikerna är precis lika hemma där. Snart omvälvs jag av mordiska fångar som gör allt för att ha ihjäl mig, men inte av vilken anledning som helst. Jag är nämligen deltagare i en show där våldet är vägen till frihet, i alla fall på papperet.

Recension: Indiana Jones and the Great Circle [PS5]

Fri, 25 Apr 2025 13:00:00 +0000

Jag har avnjutit Indiana Jones-spel i mängder av olika former under mitt liv som spelare; allt från flipperspel, till peka-och-klicka-spel och vidare till LEGO-versioner med allt vad det innebär. De upplevelser som dock skänkt mig en modern Indy-känsla har dock levererats via Nathan Drakes äventyr i Uncharted-serien.

Nu är det dock dags för den riktiga Indy att äntra scenen med piska och den ikoniska fedora vi känner igen från filmerna. Svenska utvecklaren MachineGames har, till skillnad från tidigare nämnda spel, valt att måla upp äventyr i förstahandsperspektiv, något som både känns fräscht men också ger miljöerna ett ordentligt djup.

Recension: Once Upon a Puppet [PS5]

Fri, 25 Apr 2025 10:00:00 +0000

Med den uppsjö av spel som släpps varje år börjar det krävas en hel del för att kunna sticka ut i mängden. Vad som krävs mer specifikt hänger ju förstås på många faktorer, men för min egen del är jag svag för en intressant visuell stil som inte används i vartenda spel som haglar ut på marknaden. Det var just detta som gjorde att Once Upon a Puppet lyckades fånga mig ganska omgående.

Recension: Commandos: Origins [PS5]

Thu, 24 Apr 2025 10:00:00 +0000

Många är vi nog som gillar det klassiska dramaturgiska upplägget om att utföra kupper bakom fiendens linjer. Vare sig man ser herrarna i Jönssonligan smyga runt i en nedsläckt banklokal, Jason Bourne bläddra sig igenom skurkarnas arkivskåp eller Splinter Cells Sam Fisher balansera bland takbjälkarna så är spänningen oftast på topp. I Commandos: Origins får vi följa en specialenhet av soldater i fiendeland, men det är inte i vilken konflikt som helst, utan den mellan axelmakterna och de allierade under andra världskriget.

Recension: Clair Obscur: Expedition 33 [PS5]

Wed, 23 Apr 2025 11:00:00 +0000

Clair Obscur: Expedition 33 är ett rollspel som funnit sin inspiration i japanska rollspel från 1990-talet och jag får många vibbar från de sena ensiffriga Final Fantasy-spelen. Till exempel känns resandet på världskartan som direkt taget från Final Fantasy VII eller VIII. Hela upplägget med de olika grottorna, hur de andra medlemmarna i äventyrargruppen portioneras ut, och inte minst stämningen formligen andas japanska rollspel trots att detta är utvecklat i Frankrike.

Recension: The Talos Principle: Reawakened [PS5]

Tue, 22 Apr 2025 10:00:00 +0000

Det har nu gått drygt tio år sedan Croteam tillkännagav att de skulle släppa The Talos Principle , och jag minns fortfarande hur jag gång efter gång gnuggade mina ögon för att se om jag läste fel. Innan dess var de mest kända för den actionfyllda Serious Sam -serien och på förhand kändes det väldigt förbryllande att se samma gäng tackla komplicerade tankenötter och filosofiska ämnen.

Det skulle förstås visa sig vara helt rätt beslut, med tanke på att spelet sålde väldigt bra och dessutom fick en uppföljare. Nu har den något föråldrade föregångaren dessutom fått en ansiktslyftning i form av The Talos Principle: Reawakened , och eftersom jag länge har sökt en anledning att damma av originalet från min skämshög tog jag tillfället i akt att kika närmare på denna version.

Recension: Phantom Breaker: Battle Grounds Ultimate [PS4, PS5]

Thu, 17 Apr 2025 15:00:00 +0000

Jag har vuxit upp med den klassiska sidoscrollande slagsmålsgenren under perioden mellan slutet av 80-talet, till mitten av 90-talet. Klassiska titlar som Double Dragon, Battletoads och Final Fight var både underhållande att spela och gav ett hårdkokt intryck för ungdomen i mig. Det var extra roligt att köra tillsammans med vänner för att kunna dela ut ännu fler knytnävslag mot skurkar.

Phantom Breaker: Battle Grounds Ultimate är en nyversion av PlayStation Vita-spelet från 2014, som nu har blivit uppsnyggad för aktuell konsolgeneration, med en helt ny spelmotor och nya spellägen.

Recension: Polterguys: Possession Party [PS4, PS5]

Thu, 17 Apr 2025 10:00:00 +0000

Av alla lekar vi utövar i västerländsk kultur lär den vi (i alla fall på min grundskola) kallar för ”Ta-fatt” vara en av de mest långlivade. Kärt barn har många namn, så kanske känner du snarare igen den vid namnet ”Datt”, ”Kull” eller något annat spännande. Poängen är i alla fall att det är en populär lek, och visst har varianter av den dykt upp i ett och annat spel genom åren. I Polterguys: Possession Party är det inte människor som jagar varandra, utan busiga små andar som gör allt för att få varandra på fall.

Recension: Atomfall [PS5]

Mon, 14 Apr 2025 10:00:00 +0000

Sedan min andra eller tredje genomspelning av det fantastiska Fallout 3, tappade jag känslan för ruinerna och supermutanterna i Bethesdas postapokalyptiska värld. Inget annat lyckades fånga stämningen på samma vis och jag lade till slut genren åt sidan till förmån för annat. Det är inte förrän nu som jag verkligen har hittat tillbaka, och allt är tack vare utvecklaren Rebellions Atomfall som utspelar sig på landsbygden i norra England.

Det är en alternativ historia som grundas i den verkliga Windscale-katastrofen år 1957, en av historiens värsta kärnkraftsolyckor. Det som händer i spelet är dock dolt i dunkel, mörker och intriger, och i vanlig ordning vaknar min karaktär upp utan minne. Men istället för att försöka ta reda på vem han är, lockas han istället av mysteriet som spelas upp framför honom.

Recension: Bubble Ghost Remake [PS5]

Fri, 11 Apr 2025 10:00:00 +0000

Ibland kan de enklaste av koncept vara grunden till riktigt utmanande spelupplägg. Eller vad sägs om det här? Du är ett spöke, och som de flesta spöken kan du röra dig genom väggar och andra fasta föremål utan problem. Haken är att du har som uppdrag att transportera en bubbla igenom ett helt spökhus, och den får inte röra något. Ingenting. Absolut nada. Spelet som utsätter mig för denna tuffa utmaning är Bubble Ghost Remake , en nyversion av spelet som släpptes till Atari ST 1987.

Recension: I Have No Mouth And I Must Scream [PS4, PS5]

Thu, 10 Apr 2025 10:00:00 +0000

Ett gemensamt drag som många äldre peka-klicka-spel har är den skruvade logik som gör spelens pussel allt annat än uppenbara. Man kan föreställa sig att det finns flera anledningar till detta, och då kanske framförallt att öka mängden timmar det skulle ta att spela igenom upplevelsen. Det ska däremot inte stickas under stol med att dessa kluriga pussel ofta utgjorde en passande serie fantasifulla inslag i lika fantasifulla (och inte sällan) väldigt skruvade berättelser.

Recension: Leila [PS4, PS5]

Wed, 09 Apr 2025 10:00:00 +0000

Leila är en berättelse om en författare med samma namn, och om hennes komplicerade uppväxt. Spelet är indelat i fragment från perioder av Leilas förflutna, där spelaren dels interagerar genom problemlösning och pussel, men också gräver djupt bland hennes minnen.

När spelet börjar är jag inne i Leilas undermedvetna, som föreställer en harmonisk skog. Jag kan vandra framåt eller bakåt och undersöka själva skogen tills en stillbild av ett viktigt minne uppenbarar sig när jag vidrör ett särskilt objekt.

Recension: Pilo and the Holobook [PS4]

Tue, 08 Apr 2025 10:00:00 +0000

Genren mysiga spel har fullkomligt exploderat på senare år och du kanske undrar vad det innebär? Spelen är ofta färgglada, förmedlar en lugn och varm känsla och är helt fria från våld. Pilo and the Holobook tillhör definitivt den kategorin och bockar av varje kriterieruta utan undantag.

Du axlar rollen som räven Pilo, som är medhjälpare till uppfinnaren Professor Chiron som utvecklat en bok som kan scanna av omgivningen och skapa ett klistermärke som sätts i boken för att bygga ett uppslagsverk. Ganska snart visar det sig att han även har lyckats bygga ihop ett rymdskepp som gör att du får utforska okända och främmande miljöer.

Recension: Karma: The Dark World [PS5]

Thu, 27 Mar 2025 12:00:00 +0000

Daniel McGovern har inte världens mest glamorösa jobb. Han är nämligen en Roam-agent och skickas ofta ut på uppdrag från tankebyrån för att undersöka brott mot den allmänna ordningen, eller illojalt beteende mot staten eller företaget Leviathan. För det mesta går det rätt enkelt - en brottsplatsundersökning eller ett förhör brukar räcka, men ibland krävs det lite mer och då får Daniel helt enkelt ta och dyka in i den misstänktas huvud och undersöka deras minnen.

Recension: Rendering Ranger: R² [Rewind] [PS4, PS5]

Thu, 20 Mar 2025 14:00:00 +0000

Om jag hade frågat er läsare huruvida ni har spelat Rendering Ranger: R² på dess ursprungliga konsol, Super Famicom (eller Super Nintendo som vi kallar den här i väst) hade troligtvis ytterst få svarat ja. Spelet, som släpptes 1995, var exklusivt för Japan och har på senare år blivit ett ytterst sällsynt samlarobjekt eftersom det bara producerades runt 10000 exemplar. Sedan 2022 har det viskats om att spelet skulle släppas på nytt, och här sitter vi nu med Rendering Ranger: R² [Rewind] , en rykande het och något moderniserad version till våra PlayStation-konsoler.

Recension: Assassin's Creed Shadows [PS5]

Tue, 18 Mar 2025 18:00:00 +0000

Redan från första början har det funnits en stor efterfrågan från Assassin’s Creed-fansen att få uppleva en berättelse baserat i feodala Japan. Dels för att det fanns en del referenser till perioden i de tidiga spelen, men till stor del även för att det finns en stor överlappning i upplägget mellan det mellanösternbaserade lönnmördargillet och den mytomspunna shinobin.

Nu, nästan 18 år och otaliga spel senare, har Ubisoft slutligen levererat Assassin’s Creed Shadows , som utspelar sig under 1580-talets Japan. Frågan jag ställde mig innan recensionen var om det kommer att vara tillräckligt för att få en något stagnerad serie i rörelse igen, och i ärlighetens namn är jag fortfarande en aning kluven.

Recension: Monster Hunter Wilds [PS5]

Fri, 14 Mar 2025 10:00:00 +0000

Monster Hunter-serien har varit ett av Capcoms flaggskepp sen den först gjorde entré till PlayStation 2 i mitten av 00-talet. Till en början var det framförallt i hemlandet Japan jakten på de gigantiska bestarna var som mest populärt, men på senare år har serien även byggt upp en rejäl fanskara här i väst. Med Monster Hunter: World (9/10) som släpptes 2018 lyckades man verkligen träffa en guldådra, så det är lätt att förstå hur mycket förväntan som har byggts upp för det alldeles färska Monster Hunter Wilds.

Recension: Morkull Ragast's Rage [PS5]

Tue, 11 Mar 2025 10:00:00 +0000

Efter att ha spelat igenom flertalet Metroidvania-spel på sistone och formligen stormtrivts i formatet, var jag sugen på mer. När recensionskoden till Morkull Ragast’s Rage dök upp i redaktionen kastade jag mig därför på det, då det såg ut som ett lovande spel i genren.

Morkull är dödens och mörkrets gud och har enligt utvecklarna också den underhållande förmågan att bryta den fjärde väggen. Han är nämligen fullt medveten om att han är fast i spelet som jag spelar och behöver min hjälp för att bryta sig ur spelet för att straffa utvecklarna som har låst in honom i Ragast.

Recension: Sorry We're Closed [PS4, PS5]

Fri, 07 Mar 2025 10:00:00 +0000

Överlevarskräckspelet Sorry We’re Closed handlar om Michelle som lever ett tråkigt liv i London. Tre år har gått sedan hennes flickvän gjort slut, fast Michelle blir påmind av sitt ex då den sistnämnde är med i en såpopera.

Kvarterets vardag kantas med osämja i människors förhållanden, konkurrens i restaurangbranschen och ångest. Det blir inte bättre för Michelle då en förförisk, kvinnlig demon inkräktar mitt i natten. Vem är denna förskräckliga varelse?

Recension: Two Point Museum [PS5]

Thu, 06 Mar 2025 10:00:00 +0000

Two Point Museum är vad jag skulle klassa som en affärssimulator där du ska bygga ett museum, eller ett imperium av muséer, som går runt ekonomiskt samtidigt som det utövas forskning och expeditioner för att hitta nya föremål och varelser.

Simulatorer är vanligtvis inte en av mina favoritgenrer, då jag ofta tråkas ut av repetitivt mikromanagerande av detaljer med liten positiv återkoppling. Men här finns en charm och ett upplägg på kampanjen som ändå får mig att spela vidare.

Recension: Glover [PS4, PS5]

Tue, 04 Mar 2025 10:00:00 +0000

Konceptet ”den onda tvillingen” används då och då i populärkulturens olika narrativ, men i Glover ger man det en annorlunda tolkning. När en trollkarl i det färgglada kristallriket råkar fumla till en formel åker nämligen hans ena handske ner i grytan, och den onda Cross-Stitch blir till. Den andra handsken, Glover, hamnar nu i en situation där han behöver stoppa sin kamrat, och det fort.

Som recensent får man ibland ta sig an uppdrag som inte alltid är så lätta att skriva om. Det kan handla om spel där ens bedömning kräver en mångfacettering utöver det vanliga, just för att spelet inte riktigt hör till det ”vanliga” utbudet. Den här utgåvan av Glover är ett sådant fall, då den i stort liknar den ursprungliga versionen från 1998, ett faktum som gör att spelet hamnar i en viss nisch när man tittar på det med moderna ögon.

Recension: Tomb Raider VI-IV Remastered [PS4, PS5]

Mon, 03 Mar 2025 10:00:00 +0000

Efter förra årets nyrelease av de tre första Tomb Raider-spelen har det blivit dags för Lara Crofts andra trilogi att få sig en ansiktslyftning. Tomb Raider IV-VI Remastered innehåller tre titlar som kanske inte håller samma höga standard som Laras ursprungliga äventyr men som tidsdokument är de ändå väl värda din uppmärksamhet, visar det sig.

Samlingens första titel, Tomb Raider: The Last Revelation släpptes ursprungligen 1999 och var det fjärde Tomb Raider-spelet som lanserats på lika många år. Vid tidpunkten stack det ut från mängden då det i mångt och mycket utspelas enbart i Egypten istället för att låta Lara resa vitt och brett över hela världen. Spelet blev också känt för sitt slut, där det (spoilervarning för ett 26 år gammalt spel) verkar som att allas vår Lara till slut biter i gräset.

Recension: Warriors: Abyss [PS4, PS5]

Wed, 26 Feb 2025 13:00:00 +0000

I kampen mot ondskan är det bra att vara många, och då menar jag väldigt många. Detta är något som Enma, kungen av underjorden har i åtanke när han en dag blir av med makten över sitt rike. En urgammal gud vid namn Gouma har nämligen vaknat ur sin dvala, och nu är det han som är herre på täppan. Desperat använder Enma de sinande krafter han har kvar för att frammana en mäktig krigare från de levande, och kampen är igång. Jag har spelat Warriors: Abyss , ett roguelike med actionvibbar där ”intensivt” är ett ord som knappast räcker till.

Recension: Sid Meier's Civilization VII [PS4, PS5]

Fri, 21 Feb 2025 10:00:00 +0000

I många år var strategispelen, och den ännu mer nischade 4X-subgenren, något som enbart kunde avnjutas om du hade en speldator. Detta har dock förändrats en del med tiden med tanke på att tunga strategititlar som exempelvis Civilization VI och Crusader Kings 3 har letat sig till konsoler. Det är ju inte världens enklaste projekt att översätta dessa menyfyllda spelupplevelser till en handkontroll, men det står klart att utvecklare är öppna för att hitta en lösning på dessa hinder.

Recension: Urban Myth Dissolution Center [PS5]

Thu, 20 Feb 2025 13:00:00 +0000

Vandringssägner är ett ämne som alltid kommer att fascinera, oavsett om det handlar om spöken, märkliga spökhus eller mindre kända sådana. Så att dyka ned med huvudet först i Urban Myth Dissolution Center var en fascinerande upplevelse. I rollen som Azami Furukai, en ung tjej med vissa klärvoajanta förmågor, kastas jag in i rollen som undersökare för organisationen Urban Myth Dissolution Center. Organisationens uttalade syfte är att slå hål på vandringssägner som florerar på sociala medier och som riskerar att missbrukas av en växande rörelse av ockultister.

Recension: Luck be a Landlord [PS4]

Thu, 20 Feb 2025 10:00:00 +0000

Något år innan Balatro tog världen med storm släppte en annan soloutvecklare ett spel som till synes har samma grundidé - att kombinera kort- eller symbolsamlande med välkänd spelmekanik från hasardspel. Luck be a Landlord tar dock fäste i mekaniken bakom enarmade banditer, och istället för att samla kort och jokrar så ska det samlas på de symboler som tillsammans kan bilda en jackpot.

Premissen är lika enkel som genial. Du har precis flyttat in i en ny lägenhet, och måste naturligtvis betala hyra. För att göra detta har du tillgång till en enarmad bandit, och genom att göra dragningar tjänar du pengar. Det låter enkelt, men för varje gång du lyckas betala din hyra i tid får du såklart veta att nästa månads hyra är markant högre och du behöver tjäna mer pengar för att överleva.

Recension: Momodora: Moonlit Farewell [PS5]

Wed, 19 Feb 2025 10:00:00 +0000

I en väldigt liten by under ett väldigt stort träd lever prästinnan Momodora, eller ”Momo” som hennes vänner kallar henne. Fram tills alldeles nyligen har hennes och de andra bybornas liv varit frid och fröjd, men någonting har inträffat som kommer att ställa allt på sin kant. Demoner väller in i området med död och förödelse i släptåg, och ingen vet riktigt varifrån eller varför. Snart visar det sig att en konflikt utan dess like riskerar att drabba hela riket, och Momo ger sig av i jakt på en lösning. Jag har spelat Momodora: Moonlit Farewell.

Recension: The Legend of Heroes: Trails Through Daybreak II [PS5]

Tue, 18 Feb 2025 10:00:00 +0000

The Legend of Heroes: Trails Through Daybreak II tar allt som gjorde sin föregångare fantastisk och fortsätter berättelsen om Van, Agnès och de andra men på ett sätt som jag kanske inte hade förväntat mig. Trails Through Daybreak II känns nämligen ofta mer som en epilog till föregångaren eller rentav en mellanakt inför nästa del. Detta då den övergripande handlingen inte förs framåt i någon nämnvärd utsträckning förutom vid vissa specifika tillfällen.

Recension: Macross -Shooting Insight- [PS5]

Fri, 14 Feb 2025 10:00:00 +0000

Macross -Shooting Insight- är det senaste tillskottet i den anrika science fiction-serien som för de flesta i väst kanske är mer känd under namnet “Robotech”. Detta då Macross klipptes om rejält och fick mer västerländskt anpassade scener och karaktärer när det hela skulle översättas. I Japan har Macross dock varit något av ett fenomen sedan debuten på 80-talet och är tillsammans med Gundam en av de kanske mest ikoniska mecha-serierna någonsin. Macross sticker dock ut från mängden genom stort fokus på musik och idoler som genom åren har varit lika självklara delar av de olika serierna som Valkyrie-farkosterna.

Recension: Tiny Terry's Turbo Trip [PS5]

Thu, 13 Feb 2025 17:00:00 +0000

Det är inte lätt att vara ung och samtidigt ha drömmar som ingen verkar förstå, framförallt inte när drömmarna är så storslagna att de ses som orealistiska. Men är de verkligen det? I Tiny Terry’s Turbo Trip går nämligen det mesta att genomföra om man bara lägger manken till, vilket är något som sporrar den lille killen Terry i hans strävan mot sin dröm om att köra en bil ut i rymden. För att lyckas kommer han att behöva lösa stadens alla mysterier, som exempelvis varför stadens nya skyskrapa inte har några dörrar, om insektsbullar kan vara nästa stora trend eller om det verkligen kan stämma att hans farbror har telefonumret ”1”.

Recension: The Stone of Madness [PS5]

Thu, 13 Feb 2025 13:00:00 +0000

The Stone of Madness utspelar sig i ett spanskt kloster år 1799, där byggnadens nunnor och munkar tar hand om mentalt instabila människor. Det är åtminstone vad som visas utåt för allmänheten, men i hemlighet försvinner dessa inlagda personer och ryktet går om att något fasansfullt har hänt dem.

Prästen Alfredo är själv inlagd i klostret, men han är fast besluten att ta reda på sanningen om de försvunna patienterna och sedan fly därifrån. Han behöver dock hjälp, och hittar fyra allierade för att verkställa sin plan att rädda de inspärrade människorna och berätta sanningen för allmänheten. Bland Alfredos allierade är häxan Agnes, flickan Amelia, stumme Eduardo och lönnmördaren Leonora. Alla fem lagkamrater har egna förmågor som kan hjälpa varann under deras planerade rymning.

Recension: Turbo Overkill [PS4, PS5]

Wed, 12 Feb 2025 13:00:00 +0000

Termen ”boomer shooter” har med tiden blivit mer och mer populär i beskrivandet av förstapersonsskjutare som använder sig av estetik från senare halvan av 90-talet. Det är inte ett nytt koncept i sig, utan har funnits ett bra tag på PC nu, men fler och fler av dessa spel börjar glädjande nog även leta sig till konsoler.

Turbo Overkill släpptes ursprungligen till PC under 2023, men nu har denna högoktaniga och härligt överdrivna cyberpunk-berättelse även nått konsolmarknaden. Eller ja, ”berättelse” kanske är något av en överdrift i sig, utan det handlar mest om att avverka horder av fiender i blixtrande högt tempo.

Recension: Gimmick! 2 [PS5, PS4]

Wed, 12 Feb 2025 10:00:00 +0000

Jag skulle lägga Gimmick! 2 i kategorin utmanande, sidscrollande, tvådimensionella plattformsspel. Jag tänker till en början på spel som Super Meat Boy och Celeste (10/10) , men märker ganska snabbt att det här är något annat.

Det här är en uppföljare till ett plattformsspel som dök upp till NES i början av 1990-talet och det som är lite unikt är att det endast släpptes i Japan och Skandinavien. Den svenske spelutvecklaren Niklas Istenes var ett stort fan och startade en spelstudio med intentionen att skapa uppföljaren och när Embracer Group köpte upp studion kunde de skaffa rättigheterna och göra drömmen till verklighet.

Recension: Ninja Gaiden 2 Black [PS5]

Tue, 11 Feb 2025 10:00:00 +0000

I ett konfettiregn strösslat med kaststjärnor utannonserades nyligen en hel drös med nyheter för den smått legendariska spelserien Ninja Gaiden. De stora dragplåstren må vara Ninja Gaiden 4 samt Ninja Gaiden: Ragebound (som båda släpps framåt hösten), men som en liten aptitretare valde studion även att helt sonika klämma ur sig Ninja Gaiden 2 Black , en nypolerad version av fan-favoriten från 2008. Serien som närmast har legat i dvala har därför fått ny energi, och det är en händelse jag gärna vill ta del av.

Recension: Ambulance Life: A Paramedic Simulator [PS5]

Mon, 10 Feb 2025 10:00:00 +0000

Simulatorer har blivit något av ett kall för mig under de senaste åren. Jag har oerhört lätt att fastna för simulatorer som lyfter alldagliga sysslor till spelnivå, och de bästa upplevelserna jag har haft har levererats via det fenomenala Power Wash Simulator och Bus Simulator 21 (8/10) där jag har investerat alldeles för många timmar.

Därför var jag inte sen på att ropa ja tack när Ambulance Life: A Paramedic Simulator kom till redaktionen. Efter att ha följt serier som The Good Doctor och The Resident, såg jag fram emot att rädda liv ute i fältet.

Recension: Marvel's Spider-Man 2 [PC]

Fri, 07 Feb 2025 13:00:00 +0000

När Marvel’s Spider-Man 2 (10/10) släpptes under hösten 2023 var det ett spel som på många sätt slog mig med häpnad. Det är fortfarande idag ett mest imponerande spelen ur ett tekniskt perspektiv, som utnyttjar alla PlayStation 5-funktioner till fullo. Spelet har dessutom fått en rad olika förbättringar om du spelar på en PlayStation 5 Pro, för att kunna erbjuda en ännu mer fantastisk visuell presentation.

Nu har dock PC-versionen lanserats, och jag har gjort en djupdykning i spelet för att se hur pass bra denna version håller jämfört med den imponerande konsolförlagan. Det kommer att vara mest fokus på det tekniska, men om du vill ha mer kött på benen gällande själva spelupplevelsen kan du läsa min tidigare recension här.

Recension: A Rite from the Stars: Remaster Edition [PS5, PS4]

Wed, 05 Feb 2025 10:00:00 +0000

A Rite from the Stars: Remaster Edition är ett äventyrsspel om en pojkes resa till att bli man och utvald ledare i stammen mystiska tro. Kirm är en stum pojke som leds av en stjärna, och måste gå igenom en serie mandomsprov för att visa sig värdig. Prövningarna handlar om visdom, mod och tåga och i praktiken är det en serie av minispel du ska klara av.

Berättelsen och miljöerna får mig att tänka på aboriginer eller stammar från Samoa-öarna, men jag tror inte att det finns en historisk koppling i berättelsen som skildras.

Recension: Robobeat [PS5]

Tue, 04 Feb 2025 13:00:00 +0000

Av alla subgenrer till den ofantligt populära förstapersonskjutar-genren är nog rytm-skjutare en av de mest uppseendeväckande. För om du i de flesta andra genresyskon uppmuntras till att peppra hej-vilt gäller det här att trycka av vid precis rätt tillfälle, och då menar jag inte en gång utan gång, på gång, på gång så att en rytm skapas. Först då har du en chans att ta dig igenom de ofta utmanande doser action som kastas mot dig.

Recension: Tales of Graces f Remastered [PS4, PS5]

Mon, 03 Feb 2025 13:00:00 +0000

Under slutet av förra året tillkännagav Bandai Namco att de vill satsa mer resurser på att fräscha upp några av de äldre spelen i den långlivade Tales-serien, och ett av de första spelen i denna satsning blev Tales of Graces f. Även om det inte är ett uråldrigt spel är det ju heller inte världens enklaste spel att få tag i längre, då det fortfarande sitter fast på PlayStation 3. Det känns därför som en ganska rimlig startpunkt för att se till att serien kan nå ut till fler spelare.

Recension: Eternal Strands [PS5]

Mon, 03 Feb 2025 10:00:00 +0000

Eternal Strands skulle kunna beskrivas som ett kärleksbarn mellan Zelda och Shadow of the Colossus (9/10) , men det skulle vara en grav förenkling helheten som spelet erbjuder. Här har du i grund och botten ett actionäventyr med gigantiska bossar, en spännande värld fylld av magi samt inslag av samlande och skapande.

Du axlar rollen som magikern Brynn som nyligen gått med i ett kringresande sällskap av magianvändare. Efter en rafflande öppning fastnar de i en avskärmad ruinstad där de förtryckta vävarna som kunde använda magi förpassades och isolerade sig själva. Brynn blir gruppens scout och utforskar omgivningarna med stöd av bland annat en smed, en förtrollare och en bibliotekarie.

Recension: Ender Magnolia: Bloom in the Mist [PS4, PS5]

Fri, 31 Jan 2025 13:00:00 +0000

Jag kan inte minnas hur länge sedan det var som jag spelade ett plattformsspel i metroidvania-stil, och jag kan absolut inte komma ihåg det senaste spelet i genren som jag formligen har älskat. Sedan är jag ju en person som trivs stort när jag får möjligheten att vidga mina vyer och prova på något nytt. Därför är jag glad att jag fick möjligheten att recensera Ender Magnolia: Bloom in the Mist.

Recension: Sniper Elite: Resistance [PS4, PS5]

Wed, 29 Jan 2025 13:00:00 +0000

Ibland är det skönt att sjunka ner i en spelserie som kanske inte alltid sprudlar av innovation, men som i princip alltid garanterat levererar på ett par centrala bitar. Det kan vara mekaniker som låter dig sakta men säkert se siffror gå upp i värde, och därigenom levererar små doser till belöningspunkterna i hjärnan. Eller så kan du gå vägen som Rebellion har gjort, och gång på gång leverera snudd på pusselliknande scenarier där du med hjälp av prickskyttegevär ska städa bort nazister och liknande ohyra från ett angivet område.

Recension: Synduality: Echo of Ada [PS5]

Wed, 29 Jan 2025 10:00:00 +0000

Med mangapockets, en bok och en animerad serie bakom sig kan man verkligen säga att Bandai Namco har en del bollar i luften när det kommer till deras Synduality-projekt. Nu har man tagit nästa steg i form av det första tv-spelet, Synduality: Echo of Ada , ett äventyr som låter oss utforska resterna av en ödelagd civilisation i en alldeles egen robotrustning.

Detta är ett spel med ett lite annorlunda upplägg då man väver ihop den enskilda spelarens uppdrag med andra spelares. I den ödelagda värld som äventyret utspelar sig i är jag nämligen bara en av många så kallade ”drifters”, robotförare som ger sig ut i de farliga miljöer som människorna lämnade bakom sig för längesen. En miljökatastrof kallad ”det blå regnet” dödade majoriteten av planetens befolkning och tvingade de få som överlevde ner i underjorden där civilisationen långsamt försöker att återhämta sig. För att det hela ska ha en chans krävs det dock energi och resurser, och det är där mitt yrke kommer in.

Recension: Cuisineer [PS5]

Tue, 28 Jan 2025 10:00:00 +0000

Cuisineer är ett rollspel där äventyrliga utflykter blandas ihop med en restaurang-simulator. Jag tar mig an rollen som unga äventyrskan Pom, som när hon kommit hem efter en utflykt, märker att hennes föräldrar dragit ut på en resa utomlands. Föräldrarna är byns restaurangägare och för att familjens inkomstkälla inte ska stänga igen, tar Pom sig an restaurangbranschen.

Poms högsta prioritet är att låta restaurangen behålla dess goda rykte, men den till synes oerfarna kocken stöter på patrull när kronofogden berättar att föräldrarna har en skatteskuld att betala. Detta gör Pom tvungen att jobba hårt för pengarna.

Recension: Mika and the Witch's Mountain [PS5]

Wed, 22 Jan 2025 10:00:00 +0000

De spanska utvecklarna Chibig och Nukefist har slagit sina talanger samman och satt siktet på att leverera en trevlig färgklick för de yngre spelarna. Med tydlig inspiration från anime-klassikern Kiki’s Expressbud ges jag som spelare möjlighet att leva mig in i rollen som ett kvastflygande expressbud.

Mika and the Witch’s Mountain börjar med en smärre motgång för protagonisten. Hon har precis tagit sig upp på häxans berg och ska lämna över ett rekommendationsbrev för att få starta sina studier i häxskolan. Den gamla häxan Olagari som ska agera lärarinna ser dock svart och godtar inte rekommendationen, utan sparkar istället Mika nedför berget.

Recension: Freedom Wars Remastered [PS4, PS5]

Tue, 21 Jan 2025 10:00:00 +0000

Inom populärkulturen finns det många föreställningar om hur en mörk framtid skulle kunna vara utformad, den ena obehagligare än den andra. I universumet som Freedom Wars Remastered utspelar sig i befinner vi oss i en dystopisk version av vår värld, en plats som inte bara är i ruiner, utan även har omvandlats till en serie separata samhällen, kallade panopticons. Dessa kretsar i sin tur kring gigantiska fängelsekomplex där oskyldiga människor fängslas och vardagliga handlingar plötsligt kan vara grova brott. Det är i det här livet spelets huvudkaraktär ska forma sin framtid, för visst verkar det finnas en potentiell förändring på horisonten.

Recension: Ys Memoire: The Oath in Felghana [PS5, PS4]

Tue, 07 Jan 2025 10:00:00 +0000

Det är inte alltid helt lätt att hålla koll på den kronologiska ordningen när det kommer till Ys-spelen från Nihon Falcom. Denna release är ett praktexempel på detta då Ys Memoire: The Oath in Felghana är en remaster av Ys: The Oath in Felghana som ursprungligen släpptes till PC i Japan och sedan även till PlayStation Portable och blev till slut tillgängligt även utanför Japan.

Denna titel var i sin tur en remake av Super Nintendo-spelet Ys III: Wanderers from Ys. The Oath in Felghana gjordes om med samma spelmotor som i Ys VI: The Ark of Napishtim men är alltså inte det sjunde spelet i serien utan en nyversion av det tredje, som enligt spelens officiella tidslinje är det femte av hjälten Adol Christins äventyr. Förutsatt att du räknar Ys I och II som ett och samma äventyr, förstås.

Recension: Nikoderiko: The Magical World [PS5, PS4]

Mon, 23 Dec 2024 10:00:00 +0000

Jag spelade Donkey Kong Country under tonåren och tyckte att det var en underhållande utveckling av själva plattformsgenren. Dess välgjorda banor och gömda hemligheter gjorde det värt att spela om spelet flera gånger.

När jag såg trailern för Nikoderiko: The Magical World så fick jag genast vibbar av Donkey Kongs äventyr från Super Nintendo-eran, vilket fångade mitt intresse. Denna gång handlar det dock inte om en gorilla iklädd slips, utan plattformshjältarna i detta spel är istället mungoer, ett slags surikater som äter ormar.

Recension: Flint: Treasure of Oblivion [PS5]

Fri, 20 Dec 2024 13:00:00 +0000

Av alla pirater i populärkulturen lär kapten Flint vara en av de mest minnesvärda. Tillsammans med sin (kanske desto mer kända) kollega Long John Silver utgör han en av karaktärerna i den klassiska romanen Skattkammarön, men tillsammans har de gjort en hel del gästspel i såväl filmer som spel och allt mitt i mellan. I Flint: Treasure of Oblivion får vi följa Kapten Flint, men även ett helt gäng andra pirater på ett äventyr som bjuder på en intressant handling och strategiskt laddade strider.

Recension: Legacy of Kain: Soul Reaver 1 & 2 Remastered [PS4, PS5]

Fri, 20 Dec 2024 10:00:00 +0000

Legacy of Kain: Soul Reaver 1 & 2 Remastered är en trogen återgivning av de klassiska spelen, nu tillgängliga på moderna plattformar. Denna nyversion bevarar mycket av originalens charm och atmosfär, samtidigt som den introducerar ett aningen uppdaterat kontrollschema för att passa den moderna spelaren.

Grafiken har fått en välbehövlig uppfräschning, vilket gör att spelet ser bättre ut än någonsin samtidigt som jag med ett knapptryck kan byta över till originalgrafiken, om än i klart högre upplösning. Ljuddesignen, inklusive den Shakespeare-doftande dialogen, bidrar starkt till spelets atmosfär och är en av dess starkaste sidor och något vi kan tacka den legendariske Amy Hennig för. Soul Reaver-spelen var nämligen hennes första stund i rampljuset och hon gick sedan vidare till att bidra till att Uncharted-spelen blev så framgångsrika.

Recension: Farewell North [PS5]

Thu, 19 Dec 2024 10:00:00 +0000

När jag läste om Farewell North på utgivarens hemsida, skapade jag mig bilden av ett utforskande spel med toner av Flower och kanske med en något gripande berättelse. Det skulle ju ändå handla om ett farväl också.

Jag uppskattar verkligen spel med en berättelse, men det kräver också en hel del av det som förmedlar känslorna, både när det kommer till grafik, utformning av nivåer och röstskådespelare i de fall historien levereras på det sättet.

Recension: Warhammer 40,000: Darktide [PS5]

Tue, 17 Dec 2024 10:00:00 +0000

I framtiden finns det bara krig, en klassisk kontext för Games Workshops figurspelsuniversum Warhammer 40,000. Men medan stora arméer kämpar i leran och blodet på slagfälten runt om i universum förekommer det andra mer diskreta konflikter. I Warhammer 40,000: Darktide har den enorma och intrikata staden Tertium ett illaluktande och akut problem. Kaosguden Nurgle har fått in sin stinkande fot i dörrspringan, ett faktum som inkvisitionen inte tänker acceptera.

Med en egenskapad karaktär börjar jag spelet inlåst på ett rymdskepp. Som en av många brottslingar har jag en skuld till imperiet som endast kan betalas genom min avrättning. Men plötsligt händer något som omkullkastar mitt till synes blodiga öde, i alla fall för en stund. Skeppet blir attackerat, och under kaoset som uppstår lyckas jag inte endast fly, utan även rädda en av mina högt uppsatta ”fångvaktare” på köpet. Som tack får jag en chans till, men även den riskerar att sluta i ond bråd död.

Recension: Biomorph [PS4, PS5]

Tue, 10 Dec 2024 10:00:00 +0000

Den mystiska varelsen Harlo vaknar upp i ett lika gigantiskt labb. Var är han? Hur har han hamnat där och var är hans kamrat Kleio? Svaga minnen ekar långt bak i huvudet på honom, och snart blir hans explosiva flykt startskottet på en berättelse som kommer att involvera långt fler än bara honom själv.

Ribban för mängden action Biomorph innehåller sätts redan tidigt i spelet, och efter att ha flytt labbet vaknar Harlo snart upp på en kaj i staden Blightmoor. Staden är nedgången och de få medborgare som finns kvar är väderbitna men rutinerade i sin överlevnad. En serie missöden har plågat området och gamla synder satt stopp för dess återhämtning, men snart får jag kontakt med några av dess nyckelpersoner, och Harlos öde tvinnas sakta in i stadens. Tillsammans ska vi rädda Kleio och förhoppningsvis även förändra staden till något bättre.

Recension: The Thaumaturge [PS5]

Wed, 04 Dec 2024 16:00:00 +0000

Jag tycker det kan vara klokt att göra lite faktakoll på ett, för mig, okänt ord. Det första jag gjorde efter att recensionsexemplaret av The Thaumaturge installerades på mitt PlayStation 5, var ett snabbt googlande på det engelska ordet från spelets titel.

Termen “thaumaturgy” är när en magiker använder förtrollningar för att åstadkomma ändringar i samhällets vardag. En sådan trollkarl kallas för “thaumaturge”, vilket är benämningen för spelets protagonist Wictor Szulski.

Recension: G.I. Joe: Wrath of Cobra [PS4, PS5]

Tue, 26 Nov 2024 10:00:00 +0000

Actionfigurerna G.I. Joe med karaktären Duke och hans tillhörande kabinett av vänner och fiender har aldrig varit särskilt uppmärksammade här i Sverige, kanske på grund av dess väldigt starka koppling till amerikansk militär. Visserligen fick vårt avlånga land en dos av Action Man under 90-talet, (en kraftigt anpassad vidareutveckling av de förstnämnda) samt en och annan film på bio, men inte mycket mer.

Annat får man såklart säga om ursprungslandet USA, där figurerna är så gott som ikoniska för alla som har vuxit upp med dem. Där har de nämligen funnits ute på marknaden sedan mitten av sextiotalet, vilket såklart innebär att det har släppts mängder av produkter fram tills idag. En av de senare är spelet G.I. Joe: Wrath of Cobra , och jag har såklart kastat mig in i äventyret.

Recension: Dragon Quest III HD-2D [PS5]

Mon, 25 Nov 2024 13:00:00 +0000

I takt med att åren går har jag sakta men säkert börjat fylla i många av de hål jag har i min spelhistoria, och det har i många fall varit genom att spelutvecklare har släppt nyversioner av sina gamla klassiker som etablerade dem på kartan. Pixel Remaster-versionerna av de sex första Final Fantasy-spelen är ypperliga exempel på hur man bibehåller tonen i en gammal spelserie samtidigt som ingångströskeln för nya potentiella fans sänks med hjälp av valfria hjälpmedel och moderniseringar.

Recension: Tetris Forever [PS4, PS5]

Fri, 22 Nov 2024 10:00:00 +0000

Tetris är för många definitionen av en klassiker inom spelvärlden, och nog har serien haft stort inflytande på många av de pusselspel vi spelar än idag. Det är något speciellt med dess enkla men beroendeframkallande upplägg, och miljontals människor världen över har staplat klossar (eller tetrominos som de egentligen heter) genom åren. Faktum är att serien snart fyller 40 år, och tanken är att det ska firas med pompa och ståt i form av Tetris Forever , ett spel som ger oss en åktur genom Tetris historia.

Recension: Phasmophobia [PS5]

Thu, 21 Nov 2024 10:00:00 +0000

Spökjägarspelet Phasmophobia släpptes till PC redan 2020, och har vuxit i popularitet tack vare livesändningar via Twitch och Youtube. Nu, fyra år senare, lanseras spelet till PlayStation 5.

I Phasmophobia ska jag undersöka ett hemsökt hus och identifiera det spöke som lurpassar i ett rum, med hjälp av diverse elektroniska föremål från en lastbil utomhus. Det går att spela ensam, eller upp till tre lagkamrater online. Spelet stödjer PlayStation VR2 men jag äger inte en sådan, så detta recensionsexemplar körs på mitt PlayStation 5.

Recension: Little Big Adventure – Twinsen’s Quest [PS4, PS5]

Wed, 20 Nov 2024 10:00:00 +0000

Ju längre upp i åldrarna man kommer, desto fler nostalgiska minnen verkar blomma ut. Det gäller både filmer och spel, ja faktiskt det mesta. Nostalgin lurar dock mig gång på gång genom att försköna och polera gamla spelminnen till att bli anpassade efter dagens spel och dess utseende, mekanik och utförande.

Med detta sagt, har jag otroligt varma minnen från Little Big Adventure som dök upp till PC för nästan exakt trettio år sedan. Det jag föll för när det begav sig, var karaktärernas charm, den knasiga men intressanta handlingen samt den fantastiska grafiken. Nu har en ny, fransk spelstudio tagit på sig uppgiften att putsa till upplevelsen så att den passar spelarna 2024 och frågan är om de har lyckats bevara magin.

Recension: VED [PS4, PS5]

Thu, 14 Nov 2024 15:00:00 +0000

När jag fick se trailern till VED första gången får jag erkänna att jag både blev konfunderad och fascinerad över intrycket det gjorde. Spelet lockade med en annorlunda stil men även ett upplägg som blandar inslag från ett flertal olika spelgenrer, ett mönster som jag lustigt nog har upplevt med rätt många spel på sistone. När jag väl startade spelet innebar det samtidigt att jag tog en titt ner i kaninhålet, och vi vet nog alla att sådana kan vara rejält djupa.

Recension: Sonic x Shadow Generations [PS4, PS5]

Thu, 14 Nov 2024 10:00:00 +0000

Sonic the Hedgehog är en av tidernas mest välkända hjältar. Han sprang rakt in i historieböckerna med sitt debutspel med samma namn år 1991. Jag tror inte att någon har missat den blåfärgade igelkotten, hans kumpaner Tails och Knuckles, eller antagonisten Dr. Eggman.

Under årtionden har flera figurer tillkommit, bland annat den svarta igelkotten Shadow the Hedgehog. Den sistnämnde är Sonics rival och kan också uppnå hög hastighet genom att skateåka. Shadow är en ensamvarg och har andra förmågor vilket skiljer honom från Sonic. Den här samlingen, Sonic x Shadow Generations , innehåller två olika spel där jag kontrollerar Sonic och Shadow i var sin titel.

Recension: Lego Horizon Adventures [PS4, PS5]

Wed, 13 Nov 2024 12:00:00 +0000

Det händer mycket kring Sonys Horizon-serie just nu. Förra året släpptes expansionen Burning Shores till Horizon Forbidden West (8/10) samt PSVR2-spelet Call of the Mountain och för bara ett par veckor sedan fick vi Horizon Zero Dawn Remastered (9/10) till PS5 som tog originalspelet till nya grafiska höjder. Det fortsätter även viskas om ett onlinespel i Guerilla Games universum och mer därtill. Så varför inte göra något för att bryta av lite?

Recension: Taiko no Tetsujin: Rhythm Festival [PS5]

Tue, 12 Nov 2024 10:00:00 +0000

Rytmspel har alltid tillhört mina favoritgenrer och att få släppa loss i takt till någon rivig låt är oftast en riktigt skön känsla. Taiko no Tetsujin: Rhythm Festival är det senaste tillskottet i serien som funnits sedan 2001 och spelen är ett ständigt inslag i den japanska arkadscenen.

Själva grundkonceptet är enkelt. Du har en taikotrumma och två trumstockar, och ska följa anvisningarna som rullar förbi på skärmen och det handlar då om en kombination av kantslag och träffar på höger och vänster halva av trumman. Spelet har dessutom stöd för en fysisk trumkontroll, men denna har jag dessvärre inte haft tillgång till under recensionen.

Recension: Puppet House [PS5]

Mon, 11 Nov 2024 10:00:00 +0000

Med tanke på hur händelserika arbetspass de flesta inom ”blåljus-yrken” brukar ha kan man föreställa sig att de drar sig till desto lugnare sysselsättningar under sin fritid. Polisen Rick i spelet Puppet House gör dock raka motsatsen och varvar yrket med att jaga spöken och onda andar runt om i USA.

När han hör talas om en bortgången buktalare vars övergivna hus verkar leva loppan packar han väskan, och snart befinner vi oss utanför byn Field Town. Där visar det sig att den avlidne inte bara har riggat sitt hus med fällor, utan också har lämnat en hämndlysten docka efter sig.

Recension: The Plucky Squire [PS5]

Fri, 08 Nov 2024 10:00:00 +0000

The Plucky Squire är ett pusseläventyr som utforskar hur barnböcker påverkar ungas liv. Spelet leker med konceptet kring vad som händer i boken, hur handlingen kan påverka verkligheten och vad som kan hända om bokfigurerna kunde besöka vår värld.

Du axlar rollen som riddarväpnaren Jot som är spelet obestridde hjälte. Under spelets gång får han hjälp av flera av sina vänner som exempelvis trollpackan Violet och trollet Thrash. Skurken är den onde magikern Humgrump som vill besegra Jot, och som känner till att de befinner sig i en bok och vill kontrollera handlingen och bli huvudpersonen.

Recension: Metal Slug Tactics [PS4, PS5]

Thu, 07 Nov 2024 10:00:00 +0000

SNK:s gamla spelserie Metal Slug är minst sagt en veteran när det kommer till sidoscrollande skjutare. I snart trettio år har serien underhållit med sin intensiva action, höga svårighetsgrad och lustiga slapstick-humor. Serien är något av en udda fisk, men den har verkligen lyckats med att skapa sig näst intill kultstatus bland oss spelare. Genom åren har studion experimenterat lite med spelen och börjat utforska även andra genrer att applicera konceptet på. Ett av dessa spel är Metal Slug Tactics , och jag har testat detta nya äventyr.

Recension: SlavicPunk: Oldtimer [PS5]

Wed, 06 Nov 2024 10:00:00 +0000

SlavicPunk: Oldtimer är ett isometriskt actionspel som utspelar sig i ett futuristiskt Östeuropa, med den erfarne privatdetektiven Yanus i huvudrollen. Han blir kontaktad av sin gamla flamma Sonya, som behöver hjälp att infiltrera och söka efter ett USB-minne med viktiga filer.

Jag tycker att spelet påminner lite om Metal Gear-spelen med sitt fågelperspektiv, och berättelsen är nog en smula influerad av Snakes taktiska spionäventyr. Likt den sistnämnde är Yanus en hårdhudad person, fast med sin beskärda del av personliga brister och en ohälsosam livsstil. Den gamla privatdetektiven har problem med droger och är en återkommande faktor under spelets gång.

Recension: Potionomics: Masterwork Edition [PS5]

Tue, 05 Nov 2024 10:00:00 +0000

När det vankas folkfest i små samhällen finns det många olika sätt att spexa till händelsen. Det kanske är relativt vanligt att anordna tävlingar för att lyfta fram lokala butiker och liknande, men de kan inte att mäta sig med trolldryckstävlingen i Rafta. En ekonomisk boom har nämligen tagit fart i den tidigare lugna staden, med mängder av äventyrare, magiker och krigare i släptåg.

I rollen som tjejen Sylvia har jag nyss fått ta över en gammal trolldrycksbutik, och det är upp till oss att få igång kontantflödet. Men saker är inte så lätta som det ser ut, och snart balanserar jag inte bara inkomster och utgifter, utan även relationer till andra karaktärer och pressen inför lokala tävlingstillställningar.

Recension: Farmagia [PS5]

Mon, 04 Nov 2024 10:00:00 +0000

Rollspel med lantbruk inkluderat ligger mig varmt om hjärtat. Denna subgenre är både avkopplande och beroendeframkallande, vilket titlar som Harvest Moon och Stardew Valley bevisar.

Vissa spel, som Rune Factory-serien, lutar åt ett mer äventyrligt håll med fokus på strider och utforskning utöver jordbruket. Det nya tillskottet Farmagia tar dock mixen av bondeliv och äventyr i en mer strategisk riktning.

Det fredliga riket Felicidad och dess kontinenter hotas av den nya världsledaren Glaza, som siktar efter att styra världen med järnhand. Han är en av de sex generaler som kallas för Oración Seis, och är dess överhuvud när förra ledaren The Magus avlidit. En annan general, Nares, avskyr Glazas tyranni och beger sig till kontinenten Avilon för att bilda en allians med frihetskämparna i Farmagia och sätta stopp för tyrannen.

Recension: Horizon Zero Dawn Remastered [PS5]

Wed, 30 Oct 2024 12:00:00 +0000

Det har visserligen bara gått drygt sju år sedan originallanseringen av Horizon Zero Dawn (9/10), som var en av flaggskeppstitlarna under PlayStation 4-generationen. Men nu har Sony bestämt sig för att spelet behöver en ansiktslyftning, utöver den som dök upp på PC för cirka fyra år sedan. Denna gång handlar det dock inte bara om en liten putsning av texturer och optimerad bildfrekvens, utan nu har de tekniska experterna Nixxes fått fria tyglar att implementera många av de uppgraderingar som dök upp i Horizon Forbidden West (8/10).

Recension: Cultist Simulator [PS4, PS5]

Wed, 30 Oct 2024 10:00:00 +0000

Det är inte lätt att starta en sekt och jag får snabbt lära mig i vilka ledaregenskaper jag behöver i Cultist Simulator. Det är inte i närheten av lika lätt, eller charmigt, som Cult of the Lamb (8/10) kan få en att tro. I denna simulator krävs det väsentligt mer taktiskt tänkande, resursbalanserande och ibland ren tur.

Jag är rätt så bekant med spelen som Alexis Kennedy från Weather Factory tidigare utvecklat, och vet att de kan vara rätt så svåra att penetrera. Webbspelet Fallen London har slukat veckor av mitt liv, och mina seglatser i Sunless Sea: Zubmariner Edition (9/10) har lärt mig att tålamod, att läsa mellan raderna och hänge sig åt spelens egna logik och absurda värld är måsten. Men jag var ju inte beredd på att Cultist Simulator skulle vara ännu svårare att få ett grepp om.

Recension: Unknown 9: Awakening [PS5, PS4]

Mon, 28 Oct 2024 12:00:00 +0000

Jag skulle generellt sett kalla mig ett fan av mestadels linjära, berättelsedrivna enspelarupplevelser och det är precis vad Unknown 9: Awakening erbjuder. Du iklär dig rollen som den indiska flickan Haroona som har mystiska förmågor att beröra och samla kraft från ett veck i verkligheten. Det är ett slags magiska förmågor men som ändå förankras i vetenskap. Händelserna utspelas under 1920-talet vilket begränsar de teknologiska hjälpmedlen även om det är de mystiska som väger tyngre.

Recension: Neva [PS4, PS5]

Thu, 24 Oct 2024 10:00:00 +0000

”-Neva?” Karaktären på skärmen ropar lite försiktigt ut i mörkret. Vi får inget svar, hon och jag, men efter att ha följt mina spår tillbaka en bit ser jag återigen karaktären som spelet är döpt efter. Jag provar att trycka på samma knapp som tidigare, och nu låter ropet desto mer bestämt, nästan frustrerat. ”-Neva!” Den stora vita vargen kommer springande, och vi fortsätter vår färd längs den mörka och surrealistiska vägen vi följt sen några timmar tillbaka. Jag har spelat Neva , ett spännande äventyrsspel signerat Nómada Studio.

Recension: The Smurfs: Dreams [PS5, PS4]

Wed, 23 Oct 2024 16:00:00 +0000

De blåa små figurerna Smurfarna har varit med mig sedan 80-talet när jag glupskt konsumerade allt som fanns på bibliotekets serieavdelning. Att det dessutom fanns leksaker och skivor med barnsånger tillsammans med Klasse Möllberg byggde bara på hypen.

I The Smurfs: Dreams har deras ärkefiende Gargamel lyckats förgifta deras trolldryck och hela smurfbyn hamnar i en kollektiv koma bortsett från ett par smurfar som omedelbart axlar uppdraget att bege sig in i drömmarnas värld och väcka de sovande kompisarna.

Recension: Squirrel with a Gun [PS5]

Wed, 23 Oct 2024 10:00:00 +0000

Jag uppskattar satir inom all kultur. Ända sedan min barndom har satiriska komedier underhållit mig med sina parodiska poänger genom att driva med originalverk, och detta gällde främst filmer och tv-spel.

Indiespelet Squirrel with a Gun siktar in sig på att driva med plattformsspel genom att låta en skjutgalen ekorre löpa amok i ett till synes fridfullt bostadsområde. Jag finner det intressant att det är andra gången under min livstid då en ekorre har huvudrollen i en parodi för genren, då Conker’s Bad Fur Day lyckades med en mer vulgär bedrift för 23 år sedan.

Recension: Sword Art Online: Fractured Daydream [PS4, PS5]

Tue, 22 Oct 2024 10:00:00 +0000

Under flera år ansåg jag mig vara ett stort fan av Sword Art Online. Jag läste manga och light novels, följde animen och spelade självklart spelen baserade på Reki Kawaharas omåttligt populära värld. Sedan hände något och jag föll av tåget lite någon gång efter Mother’s Rosario-spåret av berättelsen. Därefter har jag tappat kontakten med Kirito, Asuna och gänget.

Nu har jag dock dykt in i den virtuella SOA-världen igen för att recensera det senaste spelet i serien; Sword Art Online: Fractured Daydream. Till skillnad från tidigare titlar är detta ett spel som är tänkt att försöka anamma känslan av ett MMO mer, vilket väl kan anses som en rimlig strävan med tanke på källmaterialet. Fokus har lagts på att spela tillsammans med andra spelare och att göra upplägget mer live service-orienterat. Detta kan återigen vara passande baserat på serien och dess övergripande narrativ men för mig personligen är detta rejält röda flaggor.

Recension: Last Time I Saw You [PS4, PS5]

Mon, 21 Oct 2024 10:00:00 +0000

I en liten by någonstans långt ute på den japanska vischan bor den tolvåriga grabben Ayumi. Det är sent 80-tal och han lever ett ganska alldagligt liv, umgås med vänner, går i skolan och tampas med de där vanliga problemen man ofta har när man är i den åldern.

Men på senare tid har han varit med om något som bryter mönstret. En mystisk tjej dyker upp i hans drömmar varje natt, pockandes på hans uppmärksamhet. Hon verkar vara i behov av hjälp och Ayumi förstår snart att det är i den intilliggande skogen hans äventyr kommer att få sin start. Jag har spelat Last Time I Saw You , en intressant kombination av plattformsspel och visuell roman.

Recension: Diablo IV: Vessel of Hatred [PS4, PS5]

Wed, 16 Oct 2024 10:00:00 +0000

Jag har haft en ganska blandad historia med Diablo IV (9/10) sedan jag recenserade spelet, även om det kanske inte syns i antalet speltimmar jag har radat upp. Jag hade väldigt kul med spelet under hela recensionsperioden, och tyckte att berättelsen var spännande och medryckande. Spelkänslan är det inte heller något fel på, utan det är väldigt tillfredsställande att plöja igenom horder av fiender i jakten på bättre utrustning.

Men snart började enformigheten infinna sig, och jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Jag fann inte samma spelglädje som det tredje spelet hade och jag gav till slut upp jakten på den optimala kombinationen av utrustning och färdigheter. Nu är den efterlängtade expansionen Vessel of Hatred här för att locka mig tillbaka till monsterslakten, och jag är ännu en gång redo att ta mig an kampen mot ondskan.

Recension: Drova: Forsaken Kin [PS4, PS5]

Mon, 14 Oct 2024 10:00:00 +0000

Föreställ dig att du lever i en värld som endast kan erbjuda ett leverne på den yttersta gränsen. Det är krig, ont om mat, kallt och ogästvänligt, Men det ryktas om att det finns en annan plats, Drova, en plats med helt andra förutsättningar för dig och ditt folk. Om ni bara kan ta er dit blir allt bra, och alla kommer att leva ett gott liv igen. Det är premissen bakom spelet Drova: Forsaken Kin där jag i rollen som en nyfiken bybo transporteras till vad som närmast skulle kunna likna ett digitalt Asgård. Men allt är inte perfekt i paradiset, och det är upp till mig att finna min plats i denna nya värld.

Recension: Master Detective Archives: Rain Code Plus [PS4, PS5]

Thu, 10 Oct 2024 13:00:00 +0000

En av de stora fördelarna med att recensera spel är att man förr eller senare behöver vidga sin komfortzon och ta sig an något som man normalt sett kanske inte hade plockat upp i butiken. För min egen del är det klarast lysande exemplet på detta när jag fick Danganronpa: Trigger Happy Havoc (8/10) på mitt recensionsbord, som visserligen inte var min allra första visuella roman, men det cementerade verkligen mitt intresse för genren.

Recension: Until Dawn [PS5]

Thu, 10 Oct 2024 10:00:00 +0000

Until Dawn (9/10) släpptes för runt omkring tio år sedan till PlayStation 4, och personligen anser jag att denna spännande skräckupplevelse är ett av förra konsolgenerationens bästa spel.

I denna nya version är det Ballistic Moon som står för utvecklingen istället för Supermassive Games som låg bakom originalet. Denna studio som grundades 2019 består dock av flera talanger från Supermassive, och har därför en klar koppling till originalverket.

Den solida berättelsen är i stort sätt oförändrad i denna nyversion, men det finns ett par nya scener här och var. Bland annat har prologen där planeringen för sprattet mot Hannah förlängts, och ger en bättre förklaring jämfört med ursprungsversionen. Berättelseskildringen håller fortfarande en hög standard och detsamma gäller karaktärernas utveckling under den tid ett mardrömsframkallande hot kryper sig närmare, timme efter timme.

Recension: Gori: Cuddly Carnage [PS4, PS5]

Tue, 08 Oct 2024 12:00:00 +0000

Katten Gori är den första prototypen av en “Ultra Pet” som företaget Cool Toyz tog fram, men han ansågs (absurt nog) inte vara tillräckligt gullig, utan det fokuserades istället på en linje enhörningar. Dessa enhörningar blev en enorm succé och fanns snart i vart och vartannat hem. Problemen började lite senare när dessa enhörningar tröttnade på barn, människor och allt annat levande och fullständigt utplånade dessa.

Nu är Gori inte helt ensam - han har lite hjälp av sin pratglada svävarbräda (F.R.A.N.K) och AI-chippet CH1-P. Efter att rymdskeppet som CH1-P huserar i och styr över råkat ut för en olycka tvingas trion landa på den ödsliga jorden och försöka överleva i jakt på något säkert ställe att vistas på.

Recension: Metaphor: ReFantazio [PS5, PS4]

Mon, 07 Oct 2024 16:00:00 +0000

Metaphor: ReFantazio är ett japanskt fantasyrollspel utvecklat av studion som bland annat ligger bakom Persona 5 (10/10). Om du är familjär med Persona-serien så kommer du att känna igen dig här, även om det självklart är en unik upplevelse med en hel del innovationer och nytänkande. Det är dock oundvikligt att undvika att jämföra dem då spelets grundloop är väldigt lik Personas.

Berättelsen cirkulerar kring riket Euchronia, där ett maktvakuum har uppstått efter att kungen har blivit dödad, och en kamp om tronen är oundviklig. Spelets protagonist har en relation till kungafamiljen sedan tidigare och dras in i intrigerna. Det är en brutal värld där mystiska människor är en nästintill övermäktig och mystisk fiende och där kyrkans, svärdets och magins inflytande är starka.

Recension: God of War Ragnarök [PC]

Wed, 02 Oct 2024 12:00:00 +0000

Det har gått nästan två år sedan Santa Monica Studio släppte God of War Ragnarök (10/10) och fullständigt blåste omkull mig, och många andra. Spelet bjuder på makalösa visuella upplevelser, känslofyllda berättelseögonblick och adrenalinpumpande action på en nivå som få andra spel når upp till, och nu har detta verk äntligen tagit steget till PC.

Det är dock inte de flitiga portningsexperterna Nixxes som ligger bakom detta projekt, utan istället Jetpack Interactive som även jobbade med portningen av föregångaren. Även om det förra spelet hade en del opolerade kanter vid lanseringen märks det tydligt att de har lärt sig mycket nu när de sjösätter avslutningen på Kratos nordiska äventyr. Som vanligt när det gäller PC-recensioner kommer jag att fokusera mest på jämförelser och tekniska aspekter, men om du vill få en uppfräschning av vad jag tycker om själva spelet i stort kan du läsa min PS5-recension här!

Recension: Broken Sword: Shadow of the Templars Reforged [PS4, PS5]

Fri, 27 Sep 2024 13:00:00 +0000

90-talet var onekligen den gyllene eran för den klassiska äventyrsgenren som populärt benämndes ”peka-och-klicka”. Det var en tid när Lucasarts var herre på täppan i dessa berättelsedrivna pusselspel, men det saknades inte konkurrenter som nafsade efter deras hälar. En av dessa studior var brittiska Revolution Software, som hade etablerat sig på marknaden med Lure of the Temptress och inte minst det fantastiska Beneath a Steel Sky.

Deras följande projekt som släpptes 1996 var dock spelet som skull utvecklas till en serie som har hängt med ett bra tag nu, och jag tänker förstås på Broken Sword: Shadow of the Templars. Detta spel har nu putsats upp rejält för att släppas på moderna plattformar, och jag när jag tog mig an recensionsuppdraget var väldigt nyfiken på att se hur detta spel skulle hålla efter så pass många år.

Recension: Funko Fusion [PS5, PS4]

Mon, 23 Sep 2024 13:00:00 +0000

Funko Fusion är baserat på samlarfigurmärket Funko, som under flera års tid skapat licensierade dockor med stora huvuden och svarta ögon.

I detta spel blir hela Funkos universum hotat av maktgalna Eddy; en motsats till Funkos maskot Freddy. Eddy tar Freddys krona och skapar kaos i flertalet av licensierade världar. Det är upp till spelaren, i detta fall jag, att hindra Eddy från sitt vansinne och total anarki i Funkos universum.

Recension: Ace Attorney Investigations Collection [PS4, PS5]

Thu, 19 Sep 2024 10:00:00 +0000

Ibland finns det spelserier som konstant känns lockande, men som av diverse skäl inte tar steget från ”att spela”-listan. Ace Attorney-spelen är ett av de största exemplen för min del, och det har mest berott på att jag inte ägde plattformen de släpptes på när det begav sig. Capcom har dock gjort ett riktigt bra jobb med att blåsa nytt liv i dessa rättegångsfokuserade visuella romaner med ett gäng nysläpp av både originalspelen och de olika sidospår som serien har tagit.

Recension: Selfloss [PS5]

Wed, 18 Sep 2024 13:00:00 +0000

Selfloss är ett pusseläventyr som handlar om sorg och saknad. Berättelsen utspelar sig i ett drömskt landskap där en mystisk infektion härjar och där det förekommit skärmytslingar mellan jättar och människor. Du axlar rollen som en gammal man som lärt sig ritualen kring självförlust, att hjälpa andra komma över djup sorg och förlusten av någon som står dem nära.

Miljöerna är dystra och bjuder på bleka färger med mycket grått och brunt och har inslag av slavisk mytologi. Till exempel dyker den klassiska häxan Baba Yaga med sitt hus på kycklingben upp i ett senare kapitel.

Recension: Yars Rising [PS4, PS5]

Tue, 17 Sep 2024 13:00:00 +0000

I en tid när det finns ett stort intresse i att återuppliva gamla klassiker gäller det att ha känsla för hur man som utvecklare vill förvalta ett spels arv. Det kan vara något av en balansgång att hantera och skapa material kopplat till en populär produkt eller varumärke, och många gånger finns det mängder av gamla inbitna fans som mer än gärna vill säga sitt om de får chansen. I många fall tror jag att fans bara är glada att föremålet för deras intresse får lite uppmärksamhet, och Yars-serien är ett sådant exempel. Jag har nämligen spelat Yars Rising , ättlingen till Yars’ Revenge som släpptes redan 1982.

Recension: Vampire Survivors [PS5, PS4]

Mon, 16 Sep 2024 10:00:00 +0000

Det finns spel som på ytan är så enkla och intuitiva att jag klickar med dem direkt. Det är inte alltid de håller i längden, men det känns alltid lätt att plocka upp dem och komma igång. Vampire Survivors kvalar definitivt in i denna kategori, men det visar sig ganska snabbt att det finns mer bakom fasaden än bara en okomplicerad yta.

Du är en vampyrjägare som utrustats med ett startvapen och en startförmåga. Kontrollerna är lika enkla som de är få, du går med vänster analogspak och sen är det slut på kontrollinstruktionerna. Det första vapen du har är en piska som snärtar till automatiskt i den riktning du rör dig, men när du dödat de första fienderna och plockat upp en handfull erfarenhetskristaller dyker det upp ett val av uppgraderingar till vapen du har, nya vapen eller andra passiva förmågor som hjälper dig att dräpa fler av vampyrens bundsförvanter.

Recension: Antstream Arcade [PS4, PS5]

Fri, 13 Sep 2024 13:00:00 +0000

I takt med att åren och konsolgenerationerna passerar har diskussionen om preservering av spelhistoria blivit ett alltmer relevant ämne. Ganska nyligen har digitala butiker för både Wii U och Xbox 360 stängts ner, vilket har lett till att många spel inte längre är tillgängliga att köpa och det finns därmed inga 100 procent lagliga vis att få uppleva delar av vår spelhistoria längre.

Ju längre bak vi kikar i tiden, desto fler luckor finns det, men det finns lyckligtvis aktörer som försöker täppa igen vissa av dessa hål. En av dessa heter Antstream Arcade , och det är en streamingtjänst som redan har funnits ett tag på andra plattformar men som nu slutligen har tagit steget till PlayStation. Med löften om över 1300 tillgängliga titlar med i abonnemanget kastade jag mig in i vimlet av spel för att hårdtesta tjänsten.

Recension: Visions of Mana [PS4, PS5]

Wed, 11 Sep 2024 13:00:00 +0000

Ända sedan Mana-serien kom till som en sorts spin-off på sitt storasyskon Final Fantasy har den levt något av ett tufft liv. Efter att ha fått en relativt stark start har serien kämpat lite med att hitta sin identitet på rollspelshimlen, vilket har märkts på såväl spelarnas omdömen som spelens stundvis plottriga release-schema. Många skulle nog ändå våga påstå att serien sitter på något speciellt, så det lär definitivt finnas en nyfikenhet kring Visions of Mana , den första titeln i huvudserien sen 2006 års Dawn of Mana. Nu är spelet här, och jag har gett mig in i dess färgglada universum.

Recension: Valfaris: Mecha Therion [PS4, PS5]

Tue, 10 Sep 2024 10:00:00 +0000

Damm och blodskvätt dalar ner genom luften i ett postapokalyptiskt landskap och tystnaden lägger sig för några sekunder som efter en enorm sammandrabbning. Kameran zoomar in på en ensam överlevare, himlen mörknar stämningsfullt och en kör av metal-gitarrer börjar dåna rytmiskt likt en kupa av förbannade bin.

Överlevaren headbangar på tv-skärmen, och jag headbangar med honom. Vi har precis hittat ett nytt vapen, och nu firar jag och Therion fyndet tillsammans på det enda sätt som passar ett spel av den här kalibern. Lika snabbt som firandet började är det över och vi riktar båda blickarna mot den nya vågen av fiender som närmar sig i horisonten. Jag har spelat Valfaris: Mecha Therion , och nu ska du få läsa om upplevelsen.

Recension: Warhammer 40,000: Space Marine II [PS5]

Mon, 09 Sep 2024 10:00:00 +0000

Det är nog ingen överdrift att säga att jag inte har någon större investering i Warhammer, oavsett om det gäller fantasyvarianten eller science fiction-världen som målas upp i Warhammer 40,000: Space Marine II. Världarna och berättelserna som skildras är fascinerande, men känns snudd på ogenomträngliga med tanke på alla böcker och annat källmaterial som finns.

Lyckligtvis finns det spel som just Space Marine II, som ger mig en ingång i denna täta fiktiva värld genom att erbjuda en ganska lättillgänglig actionrökare där jag både kan suga åt mig av intressanta teman medan jag klyver horder av anstormande fiender.

Recension: Astro Bot [PS5]

Thu, 05 Sep 2024 14:00:00 +0000

Jag har varit svag för tredimensionella plattformsspel sedan genren föddes och Astro Bot hamnar i det facket även om det finns mycket mer under huven. Astro Bot: Rescue Mission dök upp för PlayStation VR 2018 och Astro’s Playroom kommer förinstallerat på PlayStation 5-konsoler som en spelbar teknikdemo för funktionerna i handkontrollen DualSense.

I Astro Bot är ditt rymdskepp, som är misstänkt lik en PlayStation 5-konsol, fångat av en mystisk utomjording som dessutom stjäl centralprocessorn och får skeppet att krascha. Du får med hjälp av Astro ta dig an uppdraget att hitta delarna för att reparera skeppet.

Recension: Deathbound [PS5]

Tue, 03 Sep 2024 13:00:00 +0000

Deathbound är ett actionrollspel som definitivt kan klassas som en så kallad “Soulslike”. De klassiska ingredienserna finns där, som exempelvis att motståndare kommer tillbaka om du dör eller vilar vid en kontrollpunkt, dina erfarenhetspoäng ligger kvar där du dog, och du har begränsat med helning som kommer tillbaka när du vilar.

Du är en officer i den religiösa militärorganisationen som dyrkar dödsgudinnan. Att dö är en ynnest och forskning kring att förlänga livet eller till och med få evigt liv är en dödssynd som måste utrotas. Ganska snart blir du varse att du inte kan dö och hamnar i konflikt både med din egen tro och organisationen du en gång tllhört.

Recension: Star Wars Outlaws [PS5]

Mon, 02 Sep 2024 15:00:00 +0000

Jag har varit en Star Wars-fantast sedan ögonblicket jag såg den allra första filmen på biograf 1979. Sedan dess har mycket hänt, både i filmuniversat och i de titlar jag fått uppleva i spelvärlden. Lucasfilm med dess dotterbolag har blivit uppslukade av andra entiteter och på senare år har filmer och serier spottats ut i en hastighet som borde göra Han Solo grön av avund.

Huruvida kvaliteten och äktheten har bevarats i det nya Star Wars-formatet kan diskuteras, men om vi håller oss till spelvärlden har vi välsignats med en hel del bra titlar. Nu har det blivit dags att återvända till den klassiska Star Wars-eran i form av Star Wars Outlaws som utspelar sig mellan filmerna The Empire Strikes Back och Return of the Jedi. Svenska studion Massive Entertainment tar sig an detta verk under Ubisofts flagga och har använt många av de formler som återfinns i till exempel Assassin’s Creed-spelen.

Recension: Concord [PS5]

Wed, 28 Aug 2024 10:00:00 +0000

Hero Shooter-genren har varit lite av ett stormigt hav sedan den slog igenom på allvar våren 2016. Jag hade varit en flitig Team Fortress 2-spelare innan dess, så visst fanns det en viss nyfikenhet när jag fick höra att det skulle komma två spel vars utvecklare ville ta konceptet till nya höjder. Jag tänker såklart på Gearbox Softwares spel Battleborn respektive Blizzard Entertainments Overwatch (8/10) , två spel som vid släpp hamnade i en duell om spelarnas uppmärksamhet.

Recension: Thank Goodness You're Here! [PS5]

Tue, 27 Aug 2024 10:00:00 +0000

Livet som resande försäljare är inte alltid guld och gröna skogar. Det får min kortväxta karaktär lära sig efter att chefen skickat iväg honom till den lilla småstaden Barnsworth i norra England. Borgmästaren har inte tid att möta med mig som avtalat, så istället för att sitta och uggla i receptionen i stadens kommunhus, ger jag mig ut på stadens gator och möter den ena märkliga människan efter den andra.

Recension: Green Hell [PS5, PS4]

Mon, 26 Aug 2024 10:00:00 +0000

Att överleva i vildmarken är ett väl fungerande koncept, vilket titlar som Minecraft och The Forest är solida bevis på.Green Hell är en simulator där en spelare ska överleva i en livsfarlig djungel.

Spelet släpptes redan 2018 och har lanserats till flertalet olika konsoler, och nu har undertecknad tagit sig an en version till PlayStation 5. Jag vill nämna att detta är första gången jag spelar detta verklighetstrogna överlevnadsspel.

Green Hell har både en berättelse och ett överlevarläge, varav det sistnämnda går att uppleva tillsammans med en vän online. Huvudkaraktären Jake följer med sin tjej Mia till Amazonskogen, för att hjälpa henne med utforskning i en tät djungel. Men det visar sig senare att det blir en mer komplicerad situation, eftersom Mia försvinner och Jake står helt själv mitt i ingenstans.

Recension: MARS 2120 [PS4, PS5]

Thu, 22 Aug 2024 10:00:00 +0000

”Space, the final frontier”, ett citat från Star Trek som många år fungerat som en lockande slogan för rymdens alla mysterier. Visst klingar det sant för verkligheten med, även om serien är fiktion. Planeten Mars är en inte alltför sällsynt skådeplats för såväl fiktiva äventyr som verkliga expeditioner, ett faktum som har gjort den till en något mytomspunnen plats i vår populärkultur. Många spel har utspelat sig på detta röda klot, och MARS 2120 är ett av de senare. Jag har dragit på mig rymdstövlarna och besökt planeten.

Recension: Phantom Spark [PS4, PS5]

Tue, 13 Aug 2024 15:00:00 +0000

Det finns en del spelgenrer som inte riktigt lyckas med att vara i rampljuset lika ofta som andra, men som då och då seglar upp, skiner till och sedan dyker ner i djupet igen. Ofta kan det vara för att de är lite nischade, aningen svårtillgängliga och lite extra krävande för den genomsnittlige spelaren. Racingspel med sportiga bilar är kanske inte särskilt ovanligt, men desto mer sällan ser man det som numera skulle kunna beskrivas som en subgenre till denne, nämligen futuristisk hypersnabb arkadracing. Phantom Spark må vara mer jordnära i sitt tema än klassiker som Wipeout och F-Zero, men nog går det undan!

Recension: The Mortuary Assistant: Definitive Edition [PS4, PS5]

Mon, 12 Aug 2024 10:00:00 +0000

Skräckspel kommer i många olika former. Vissa är långa, handlingstunga berättelser med många timmar av nagelbitande, andra är lite kortare, aningen intensivare och går sällan djupare än att de redovisar en serie händelser under en begränsad tidsrymd. Sen har vi såklart de där skräckspelen som komprimerar det narrativa och kör allt i hundratjugo knyck för maximal skrämseleffekt på kortast möjliga tid. The Mortuary Assistant är ett sånt spel, och jag har spelat den senaste utgåvan, Mortuary Assistant: Definitive Edition.

Recension: Cat Quest III [PS4, PS5]

Tue, 06 Aug 2024 16:00:00 +0000

Jag uppskattar den satiriska träffbilden som en parodi målar upp i alla möjliga kulturella former. I mitt tycke är en noggrann planering och genuint utfört arbete nyckeln till framgång när man ska driva med ett känt verk, så att jag kan få ett gott skratt.

Cat Quest III är en uppföljare till ett par hack ’n slash-spel i en värld där hjälten är en katt och motståndarna gestaltas av exempelvis möss och vildsvin, men istället för en klassisk rollspelsmiljö med trollkarlar och riddare, har detta tredje äventyr ett pirattema.

Recension: Völgarr the Viking II [PS4, PS5]

Mon, 05 Aug 2024 15:00:00 +0000

Livet som krigare i ett vikingasamhälle var nog aldrig en särskilt enkel affär när det begav sig i slutet av sjuhundratalet. Räder skulle utföras, samhällen byggas och traditioner upprätthållas i en tid då få saker var självklara när det kom till överlevnad. Völgarr, en fiktiv viking i ett spel från 2013, skulle kunna ha ett enklare liv än så, men icke. Frågar du utvecklarna på Crazy Viking Studios är utmaning det bästa som finns, och det i mängder. Elva år efter att det första spelet släpptes har det nu kommit en uppföljare, och med det löften om nya utmaningar för den hårdföre krigaren. Jag pratar såklart om Völgarr the Viking II , och jag har gett mig in i striden.

Recension: Earth Defense Force 6 [PS4, PS5]

Thu, 01 Aug 2024 10:00:00 +0000

”De ser ut precis som människor!”, skriker soldaten bredvid mig där vi står mitt på det öppna torget i en stad vars namn sedan länge har glömts bort i krigets hetta. Jag aktiverar min jetpack, flyger upp på ett hustak och fäster blicken på fienden som nyss har släppts av från några stora och förhållandevis uppseendeväckande skyttlar som snabbt lämnar platsen.

Jag vet inte vad som är mest skrattretande, min kollegas ologiska kommentar eller de gigantiska beväpnade grodmutanter som nu börjar avancera mot oss, men jag lägger an mitt vapen och börjar skjuta. I Earth Defense Force 6 är det nämligen jag som är planeten Jordens livvakt.

Recension: Reveil [PS5]

Tue, 23 Jul 2024 12:00:00 +0000

Mardrömmar i tv-spel är ett tema skildrat i många titlar sedan 1980-talet. Rädslan att möta sina farhågor i ett fiktivt verk, alldeles kallsvettig och ovetandes vart nattmaran leder till är en välbeprövad upplevelse som för egen del är en solid röd tråd inom skräck.

Så är skildringen för Walter Thompson, en gift hantverkare inom cirkusbranschen. Han vaknar upp i sin lägenhet efter en mardröm med en bultande huvudvärk, och tar sedan sina värktabletter. Han går omkring i lägenheten och märker att något står inte rätt till. Dels är hustrun Martha och dottern Dorie försvunna, och sedan är alla rum inte på sina ursprungliga platser. Det blir ännu märkligare när omgivningen ändras bakom Walters rygg, då en skogsslänt uppenbarar sig utanför dotterns rum. I detta ögonblick förstår jag att han fortfarande drömmer och jag klivit mina första steg in i ett mysterium.

Recension: Darkest Dungeon II [PS4, PS5]

Mon, 22 Jul 2024 10:00:00 +0000

Då var det dags. Efter många års väntan fick jag till slut chansen att spela och recensera uppföljaren till ett av mina absoluta favoritspel, det mörka roguelike-spelet Darkest Dungeon (9/10). Det är en speciell recension att skriva, inte bara för att jag (och så många andra) har väntat länge på att kunna spela det till konsol, utan även för det personliga engagemang jag känner för spelserien.

Som recensent tar man sig an många och varierande uppdrag, men även vi har spel och spelserier vi håller nära hjärtat. Höga förhoppningar är något vi likt övriga spelare kan bära på, men samtidigt kräver vår roll att vi balanserar våra personliga känslor med en analytisk objektivitet. Det är en spännande balansgång, och den blir extra påtaglig vid en recension som den här.

Recension: Flintlock: The Seige of Dawn [PS5]

Wed, 17 Jul 2024 14:00:00 +0000

Flintlock: The Seige of Dawn utannonserades i mars 2022 och spelutvecklarna A44 Games har efter ett par förseningar färdigställt deras delvis öppen värld-äventyr som utspelar sig i en värld med inspiration från Napoleons era.

I detta spel iklär jag mig rollen som Nor Vanek, en medlem i en koalition som ska försvara mänskligheten från “De Äldre Gudarna” och en armé av odöda. Efter inledningens incident lyckas Nor överleva mot alla odds från ledarguden Urus attack, och hittar en allierad i mystiska guden Enki. Enki ser ut som en askgrå räv och har sina personliga skäl att ta sig an de övriga gudarna. Tillsammans med Enki beger sig Nor ut på deras gemensamma uppdrag; att dräpa onda guden Uru och de odöda. För att nå Uru behöver Nor rädda andra delar i riket från andra farliga gudar och ge hopp åt invånarna.

Recension: The Legend of Heroes: Trails through Daybreak [PS4, PS5]

Wed, 17 Jul 2024 10:00:51 +0000

Efter att ha varit en nischad japansk rollspelsserie i västvärlden under många år känns det äntligen som att Trails-spelen börjar hitta sin rättmätiga väg ut i rampljuset. Sedan jag spelade Trails of Cold Steel (10/10) för första gången för drygt åtta år sedan har jag förälskat mig i kontinenten Zemuria och alla berättelser och karaktärer som huserar i dess nationer. Från Rean och Class VII i Erebonia till Estelle och Joshua i Liberl och Lloyd Bannings och resten i polisens SSS-trupp i stadsnationen Crossbell har alla spel bjudit på politiska intriger, fartfyllda äventyr och givetvis en rejäl dos anime-klyschor på bästa tänkbara sätt.

Recension: Exo One [PS4, PS5]

Tue, 16 Jul 2024 10:00:00 +0000

I Exo One ikläder jag mig rollen av en kula med unika egenskaper. Den är skapad efter ritningar som vi tydligen har fått levererad av utomjordingar. Händelserna utspelar sig långt in i framtiden och en stor olycka har inträffat när människan försökte ta sig till planeten Jupiter.

Berättelsen består av sparsamt levererad information vars syfte verkar vara att skapa någon slags mystisk atmosfär i spelet. Men det här är inget berättelsedrivet spel, vilket leder till att den får sitta i baksätet under majoriteten av tiden. Istället fokuseras känslorna kring utforskande, höga hastigheter, fantastiska vyer och en del hårda magplask.

Recension: SCHiM [PS4, PS5]

Mon, 15 Jul 2024 10:00:00 +0000

Som barn hoppar och skuttar många av oss i vattenpölar. Det känns som en sån där klassisk grej som alla barn gör, och visst känns det nästan symboliskt för den frihet och oskuld som det innebär att vara just barn. I vuxen ålder är vattenpölshoppande troligtvis en ganska sällsynt företeelse, men kanske har man inte riktigt samma frikort för den sortens lek längre.

Det du kanske inte visste är att människor kan bära på en annan liten hoppande varelse, en varelse som gärna fortsätter att hoppa trots att du själv blir äldre och äldre. Det är en sådan vi får följa i SCHiM , en annorlunda och färgglad spelupplevelse.

Recension: Spin Rhythm XD [PS5, PS4, PSVR2]

Mon, 08 Jul 2024 16:00:00 +0000

Jag har en stark förkärlek för rytmspel och när jag först såg en trailer för PC-versionen av Spin Rhythm XD höll jag tummarna för en konsolrelease. Önskningarna gick slutligen i uppfyllelse och jag skulle på ett kraftigt förenklat sätt beskriva spelupplevelsen som en mix av Guitar Hero och Lumines.

Spelmekaniskt påminner det en hel del om Guitar Hero-genren med alla spel som anammat samma grundkoncept där noter åker på en bana emot dig och du måste pricka dem och ibland trycka på rätt knapp. Snurren kommer in med ett hjul där du måste matcha noternas färger med de två färgerna på hjulet.

Recension: Monster Hunter Stories 2: Wings of Ruin [PS4]

Fri, 05 Jul 2024 10:00:00 +0000

Med Monster Hunter Stories (6/10) färskt i minnet kastade jag mig direkt på uppföljaren, Monster Hunter Stories 2: Wings of Ruin, för att se vilka framsteg som gjordes under de fem år som passerade mellan dessa spellanseringar. Under denna tid tog serien hoppet från Nintendo 3DS till Nintendo Switch och PC, och denna övergång har verkligen hjälpt utvecklarna att etablera en mer solid version av den lovande vision som originalet hintade om.

Recension: SPY x ANYA: Operation Memories [PS5, PS4]

Thu, 04 Jul 2024 10:00:00 +0000

SPY x ANYA: Operation Memories är en vardagssimulator, där adopterade flickan Anya bor tillsammans med hemlige spionen Loid, lönnmördaren Yor och hunden Bond. Spelet är baserat på mangan SPY x FAMILY av Tatsuya Endo, och det finns även en anime med denna märkliga “familj”.

Anya är i denna kreation en vanlig elev med hög ambition och hon älskar dessutom att umgås med väninnan Becky. Eleverna ska skriva en stor uppsats och då får Anya idén om att sätta ihop en fotobok med info om hennes värdefulla minnen, och fotograferande visar sig vara spelets huvudsakliga mekanik.

Recension: Graven [PS4, PS5]

Wed, 03 Jul 2024 13:00:00 +0000

Jag ska inte sticka under stol med att min nyfikenhet snabbt väcktes när erbjudandet om att recensera Graven dök upp här på bloggen. Trailern visade ett till synes mörkt fantasy-äventyr med höga doser action upplevt ur förstapersonsvy, ingredienser som tilltalar min smak ganska väl.

Som grädde på moset genomsyrades spelet av härliga retrodoftande vibbar, även de svåra att säga nej till. Snart hade jag spelet installerat på min PS5, och äventyret drog igång. Tyvärr varade det inte så länge, och hur det kom sig, det ska ni få läsa om nedan.

Recension: Beyond Good & Evil - 20th Anniversary Edition [PS4, PS5]

Tue, 02 Jul 2024 13:00:00 +0000

Nostalgi är en förförisk känsla. När det kommer till spel, bjuder den ofta mig på en överdrivet positiv bild av saker som jag upplevt. Den känslan slår till direkt när jag hör musiken som Christophe Héral komponerat till Beyond Good & Evil - 20th Anniversary Edition och innan jag vet ordet av, har jag återigen slungats in i äventyret som bjuds och jag njuter nästan av precis allt som serveras.

Recension: Elden Ring: Shadow of the Erdtree [PS5, PS4]

Mon, 01 Jul 2024 13:00:00 +0000

Generellt sett brukar jag inte vara så förtjust i expansioner och betalt nedladdningsbart extramaterial, men From Software har varit ett skinande undantag där jag håller Bloodborne: The Old Hunters (10/10) som kanske den starkast lysande stjärnan.

Elden Ring (10/10) slog ned med dunder och brak för dryga två år sedan och revolutionerade Dark Souls-receptet med en rad förbättringar och en stor, öppen värld att utforska. Shadow of the Erdtree är en egen berättelse i Elden Ring-världen som kan upplevas vid sidan av huvudspelet, men du måste ha kommit en bra bit in och ha besegrat bossarna Starscourge Radahn och Mohg, Lord of the Blood som båda tekniskt sett är valfria i grundspelet.

Recension: Monster Hunter Stories [PS4]

Fri, 28 Jun 2024 13:00:00 +0000

Monster Hunter-serien är utan tvekan en av Capcoms största kassakor på den globala nivån. Det tog dock många år innan den fann sin målgrupp utanför Japan, men Monster Hunter: World slog in dörren som en murbräcka och har nu blivit företagets bäst säljande spel någonsin. I väntan på nästa års stora, efterlängtade uppföljare har Capcom beslutat sig för att väcka nytt liv i sidospåret Monster Hunter Stories , för att tillfälligt släcka den törst det finns efter monsterjakt.

Recension: NeoSprint [PS4, PS5]

Thu, 27 Jun 2024 15:00:00 +0000

NeoSprint är ett spel vars arv sträcker sig långt bak i spelindustrins historia. Sprint-serien gjorde nämligen sin debut redan under 70-talets andra hälft. Många år har gått sedan dess, men trots sin initiala popularitet har det släppts en relativt blygsam mängd spel i serien. Den trenden har utvecklarna på Headless Chicken tänkt ändra på genom att släppa denna nystart, och jag har satt mig bakom ratten.

Racingspel är en spelkategori där flera subgenrer allt för ofta hamnar i skuggan av de som är allra populärast. Pratar man om racingspel kokas samtalet exempelvis ofta ner till kart-racing eller bara “bilspel”. Men jag klandrar ingen, för när genren väl kommer på tal är det inte särskilt svårt att börja föreställa sig den klassiska förstapersonsvyn vars huvudsakliga syfte är att skapa inlevelse. Det är du som sitter bakom ratten och varenda kurva eller gupp ska bidra till en känsla av realism. På sin höjd vill du kanske se mer av den fräsiga bilen du valde och väljer att köra med tredjepersonsvy, men det är oftast där det brukar stanna. Mitt i nämnda subgenrers popularitet har en hamnat i skymundan, nämligen racingspel sedda ur isometrisk vy.

Recension: V Rising [PS5]

Thu, 20 Jun 2024 10:00:00 +0000

V Rising släpptes i early access 2022 till PC av svenska spelstudion Stunlock Studios, och nu ett par år senare lanseras en fullskalig version av detta vampyräventyr till PlayStation 5. Vampyrer, en tidigare dominant livsform med aptit för blod, har under en lång tid varit underlägsna människorna som tidigare var deras undersåtar. Men nu är tiden inne för vampyrers självutnämnda plats i hierarkin och därmed bli fruktade åter igen.

Efter en uppfräschning av min vampyr vaknar jag upp i en krypta, för att sedan ta mig ut ur kyrkogården innan jag kan börja återbygga mitt slott.

Recension: Still Wakes the Deep [PS5]

Mon, 17 Jun 2024 15:00:00 +0000

Det är inte mycket som går rätt för Cameron McLeary för tillfället. Äktenskapet går knackigt, alkoholen blir en allt större faktor i vardagen, vilket förstås förvärrar problemen ytterligare. Efter att ha varit involverad i ett slagsmål väntar dessutom rättsliga påföljder, och den enda lösning Cameron ser är att fly med sin bästa kompis för att ta jobb på en oljerigg i Nordsjön tills allt lugnar ner sig. Camerons fru är dock inte riktigt lika nöjd med denna händelseutveckling, då hon nu sitter ensam med två barn och ett kraftigt sinande tålamod med Camerons beteende.

Recension: Astor: Blade of the Monolith [PS5, PS4]

Wed, 12 Jun 2024 10:00:00 +0000

Astor: Blade of the Monolith är ett äventyrsspel som utspelar sig i en tidsålder där människan sedan urminnes tider varit utdöd.

På planeten Gliese lever de fredliga Diokek under hot av mörka krafter och påtryckningar från fiendestammen Hiltsik, men en dag får äventyrlige diokeken Astor sitt kall genom att Antikens folk utsett honom till den Utvalde.

Astor: Blade of the Monolith är ett charmigt och vackert spel, i synnerhet när det kommer till de härligt färggranna omgivningarna. Området Firefly Forests röda gräs och skinande kristaller utstrålar harmoni trots att det kryllar av farliga Hiltsiks. Diokeks är visserligen söta trots att de är aningen karaktärslösa.

Recension: Indika [PS5]

Thu, 06 Jun 2024 10:00:00 +0000

Livet i ett kloster är kanske inte alltid en dans på rosor, i synnerhet inte för den unga nunnan Indika. De andra systrarna är allt annat än trevliga mot henne, fryser ut henne och undviker henne i den mån det går. De allra tråkigaste sysslorna som behöver utföras i klostret hamnar allt som oftast på hennes bord. Det finns kanske anledningar till att de övriga nunnorna är lite avvisande mot Indika, då hon verkar ha en tendens att hamna i trubbel, mycket för att hon har en röst i huvudet som ibland säger lite komplicerade saker, eller att hon ser saker som kanske inte finns.

Recension: Ghost of Tsushima: Director's Cut [PC]

Fri, 31 May 2024 13:00:00 +0000

När man kikar tillbaka på spelen som släpptes under PlayStation 4-generationen finns det helt klart exempel på verk som har åldrats bättre än andra på den visuella fronten. Ett av de starkast lysande exemplen är utan tvekan Ghost of Tsushima (9/10) som på något magiskt vis lyckades skildra enastående vackra miljöer på en plattform som hade sin beskärda del av flaskhalsar.

Sedan dess har många PC-spelare längtat efter dagen där de skulle kunna uppleva detta samurajepos, och den långa väntan är nu slutligen över. Som brukligt när vi recenserar PC-spel ligger fokus mest på det tekniska och de skillnader som finns jämfört med konsolversionen, men om du är intresserad av berättelse och spelmekaniker också kan du läsa Jespers recension här!

Recension: Phantom Fury [PS5]

Fri, 31 May 2024 10:00:00 +0000

Många är vi som tillbringade stora delar av 90- och det tidiga 00-talet spelandes den växande genren förstapersonsskjutare. Som de flesta andra genrer är den ständigt i rullning, och mycket har hänt sedan den började växa fram där för många år sen. Polerad grafik, maffiga ljudeffekter och moderna inslag i all ära, men ibland blir man sugen på att göra en tidsresa och uppleva ett spel i äldre stil. Med Phantom Fury har du möjlighet att göra en sån resa, men är den värd din tid? Det ska du få veta nedan.

Recension: System Shock [PS4, PS5]

Wed, 29 May 2024 10:00:00 +0000

System Shock (1994) anses av många vara en klassiker bland de tidiga actionspelen. Det släpptes i en tid då spel med förstapersonsvy på sätt och vis fortfarande var i sin vagga, men lyckades snabbt imponera på spelarna med sitt involverande tema och komplexa upplägg. Det var ett spel som inte bara stod riktigt stabilt på egna meriter, utan även gav upphov till flera spirituella uppföljare i stil med BioShock, Deus Ex och Prey (2017). Nightdive Studios, numera något av en veteranstyrka inom konsten att tolka äldre titlar, har tagit sig an att skapa en nyversion av System Shock - och de har originalet nära hjärtat.

Recension: Bit.Trip Rerunner [PS5]

Tue, 28 May 2024 10:00:00 +0000

Bit.Trip Rerunner är en ny del i Bit.Trip-serien där det första spelet Bit.Trip Runner släpptes redan 2010. Om du inte redan är bekant med upplägget kan det sammanfattas ganska bra som ett rytm-plattformsspel. I spelet finns ett meddelande från spelets skapare där de berättar att det funnit önskemål och ambitioner att ha en baneditor där spelarna kan skapa och dela egna banor, och att det nu blivit en av hörnstenarna i detta nya spel.

Recension: Lords of Exile [PS4, PS5]

Fri, 24 May 2024 10:00:00 +0000

De sidoscrollande äventyrsspelen Castlevania och Ninja Gaiden är två stilrena och mytomspunna titlar som jag spelade mycket under tidigt 1990-tal. Deras aggressiva utmaningar och noggrant väldesignade banor gav mig lärdom och stärkte min envishet. Trots nämnda titlars höga svårighetsgrad, som framkallade mängder av svordomar, var dessa milstolpar under den långa tid jag har ägnat mig åt tv-spel.

Grundkonceptet i dessa verk har varit inspirationskälla för mängder av spel, och Lords of Exile är inget undantag, då det är i princip identiskt på flera punkter när man jämför med de spirituella förlagorna.

Recension: Crow Country [PS5]

Mon, 13 May 2024 10:00:00 +0000

På 90-talet växte skräckspelsgenren med råge. Titlar som Alone in the Dark, Resident Evil och Silent Hill klistrade fast spelarna i sina vardagsrumsmöbler och nya traditioner skapades med hjälp av intressant designtänk, stämningsfull handling och vågade beslut kring våld och blodigt innehåll. Flera av dessa spelserier finns såklart fortfarande, men många av oss minns med värme tillbaka till en tid då skräckspel i allt större grad upplevdes som något unikt och fräscht. Studion bakom Crow Country har gjort handling av dessa minnen och skapat ett alldeles eget äventyr med de gamla skräckfansen i åtanke.

Recension: Stellar Blade [PS5]

Fri, 10 May 2024 10:00:00 +0000

Stellar Blade är ett postapokalyptiskt actionäventyr som utspelas i en dystopisk framtid där jorden tagits över av den främmande arten Naytiba och där du axlar rollen som flygvapensoldaten EVE som är från en koloni av överlevare. Målet är enkelt, utplåna monstrens ledare och ta tillbaka vår planet.

Spelet är utvecklat i Sydkorea och ganska fort går det att se att utvecklarna har inspirerats av japanska actionspel som bland annat NieR och Bayonetta. Det finns även element av Dark Souls inbakade i upplevelsen, som exempelvis läger där du helar och får tillbaka hälsodrycker med nackdelen att fiender kommer tillbaka. Även själva nivådesignen, som är fylld med upplåsningsbara genvägar får mig att tänka på Dark Souls.

Recension: Sand Land [PS5, PS4]

Thu, 09 May 2024 10:00:00 +0000

Den framlidne japanska serietecknaren Akira Toriyama var mest känd för sin stora succé Dragon Ball. Personligen har jag inte läst mangan eller sett någon av tv-serierna, men Toriyamas ikoniska stil i illustrationerna är enkla att känna igen, och har varit en inspirationskälla för många kreatörer. Toriyama har även tecknat Sand Land , och precis som Dragon Ball har ökenmangan nu dessutom blivit tv-spel.

I Sand Land lever demonprinsen Beezlebub och hans kompisar mitt i en stekhet öken helt utan vatten. Varje dag utför han sina rutiner, genom att plundra den kungliga arméns vattenleveranser. Men en dag får han besök av den gamla sheriffen Rao, som i sin tur söker efter den legendariska vattenkällan för att tillförse hela riket med vatten.

Recension: Contra: Operation Galuga [PS4, PS5]

Wed, 08 May 2024 10:00:00 +0000

När jorden är i fara är det få organisationer som är bättre lämpade att ställa saker till rätta än specialstyrkan kallad Contra. Spelserien (med samma namn) har varit en tongivande aktör i Run and Gun-genren sen det ursprungliga spelet släpptes 1987 och de superbiffiga herrarna Bill Rizer och Lance Bean har varit med sen dess. I Contra: Operation Galuga får de återigen ta fram bössorna, för i det här spelet gör vi nämligen ett rykande färskt återbesök till deras allra första äventyr tillsammans.

Recension: S.O.L Search of Light [PS5, PS4]

Tue, 07 May 2024 10:00:00 +0000

Det indieutvecklade S.O.L Search of Light är ett narrativt äventyrsspel där jag styr en främling som vaknar upp i en fredlig stad vars invånare består av robotar. Utanför staden får jag beskåda ett svart hål, som är en portal till en dimension bestående av ett nät av sammankopplade nivåer med en boss längst in.

Jag ska utforska det svarta hålets olika nivåer och söka efter fler assisterande robotar för stadens uppbyggnad. Varje nivå är indelad i olika kategorier, vissa involverar pussel och andra fokuserar på strider. Men jag ser ingen skillnad på banorna eftersom alla har en sterilt grå miljö med klippor och förfallna kyrkor i bakgrunden. Oavsett om jag spelar en pusselnivå så förekommer strider, och pussel ska lösas även i stridsbanorna. Vad är då poängen med de olika kategorierna om nivåerna är identiska och enformiga?

Recension: As Dusk Falls [PS4, PS5]

Mon, 06 May 2024 10:00:00 +0000

En vacker och stilla eftermiddag i slutet av maj är familjen Walker på väg mot sitt nya hem i Missouri för att få en nystart. Resan längs med Route 66 är lång, och efter en kort paus för att sträcka på benen hoppar familjen in i bilen igen. Stämningen är inte helt på topp, det har varit en lång bilresa och mamman i familjen är kanske inte helt glad i att svärfadern också är med på resan. Någonstans i Arizona sker dock något som kommer förändra familjens öde för all framtid.

Recension: Sker Ritual [PS4, PS5]

Tue, 30 Apr 2024 10:00:00 +0000

Flerspelarspel med skräcktema har gått från att vara något av en subkultur inom spelvärlden till att dra ordentligt med spelare under senare år. Likt spöken finns de i olika skepnader och vi har sett dem som allt från extra spellägen i stora spelserier till små unika upplevelser. Sker Ritual hör till den sistnämnda kategorin, men det är inte ett spel helt utan bakgrund. För fyra år sedan släppte nämligen studion Wales Interactive sitt skräckäventyr Maid of Sker (7/10) , ett spel vars berättelse det här spelet hämtar stora delar av sin handling från.

Recension: Dragon's Dogma 2 [PS5]

Thu, 25 Apr 2024 11:00:00 +0000

För 12 år sedan packade jag en kappsäck och gav mig ut i vildmarken i det då nysläppta Dragon’s Dogma. Jag visste att jag skulle gå mot nordväst, upp mot en liten by. Med mig hade jag ett par datorstyrda följeslagare, som i högsta grad var hjälpsamma och poängterade att vargar jagar i flock och är rädda för eld. Halvvägs genom min vandring insåg jag att jag kraftigt missbedömt avståndet, och varken hade tillräckligt med örter, eller ännu värre, lampolja.

Recension: Lunar Lander Beyond [PS4, PS5]

Mon, 22 Apr 2024 15:00:00 +0000

Året är 2182, en framtid där stora delar av universum har utforskats, planeter koloniserats och rymdfart är den ledande ekonomiska faktorn. Det intergalaktiska storföretaget Pegasus Corporation är herre på täppan och regerar stora delar av universum med hjälp av sin enorma rikedom. Men allt är inte som det ser ut, och snart ställs saker på sin ända när en mystisk katastrof riskerar att utplåna stora delar av universum. Jag har spelat Lunar Lander Beyond , och nu ska jag berätta om hur landningen gick.

Recension: Freedom Planet 2 [PS4, PS5]

Tue, 16 Apr 2024 10:00:00 +0000

Precis som alla andra människor lider jag stundvis av fördomsfullhet. Det spelar liksom ingen roll hur öppensinnad jag är som person eller hur kärvänlig jag strävar efter att vara, ibland smyger de sig bara in i huvudet de där fördomarna. Som spelskribent anser jag mig vara i mitt esse när det kommer till att motta nya spel med ett öppet hjärta, men även då kan jag drabbas av min fördomsfullhet.

Recension: Turbo Golf Racing [PS5]

Thu, 11 Apr 2024 10:00:00 +0000

Att kombinera rally och bollsport är inget nytt begrepp. Rocket League blandade racing och fotboll vilket blev ett framgångsrikt koncept när spelet lanserades 2015. Nästan ett decennium senare byter spelutvecklarna Hugecalf ut fotboll mot golf i Turbo Golf Racing.

Precis som i Rocket League kör jag med en radiostyrd bil, fast på en utopisk golfbana istället för på fotbollsplan i detta partyspel för flera spelare online.

Eftersom golfklubbor inte existerar i Turbo Golf Racing, får mitt vrålåk agera slagträ för att klippa till den enorma golfbollen över det estetiskt tilltalande spelfältet. Den fina omgivningen blandar lövskog och nyklippt gräs med futuristisk mekanik och neonljus på ett ljuvligt sätt.

Recension: Moonglow Bay [PS4, PS5]

Tue, 09 Apr 2024 19:00:00 +0000

Renodlade fiskespel är en ganska nischad genre inom spelvärlden, ofta baserade runt realistiskt sportfiske med en svallvåg av olika fiskespön, drag, beten och unika handkontroller tätt bakom sig. Trots detta är fiske som aktivitet något som återkommer inom alla möjliga genrer. Kanske framför allt i form av minispel där spelaren kan roa sig, få in lite extra kosing, eller samla på sig fisk och föremål som snabbt åker ned i ens ryggsäck. I Moonglow Bay handlar det om mycket mer än så, och fisket får en central roll i ett spel med betydligt mer djup än de flesta andra spel med fokus på ämnet.

Recension: Horizon Forbidden West: Complete Edition [PC]

Mon, 08 Apr 2024 11:00:00 +0000

I takt med att spelutveckling blir allt dyrare behövs ju även en större målgrupp för att projekten ska bli lönsamma. Detta har lett till att Sony under de senaste åren även har släppt flera av de största titlarna på PC. Det tar ibland ganska lång tid mellan släppen, men om du har gått och längtat efter att spela Horizon Forbidden West (8/10) på din speldator är nu väntan över.

Eftersom vi redan har en recension av själva spelet, som du finner via länken ovan, kommer denna PC-recension i vanlig ordning fokusera mer på det tekniska och de skillnader som denna version erbjuder.

Recension: Hi-Fi Rush [PS5]

Thu, 28 Mar 2024 10:00:00 +0000

Rytmspel har varit på tapeten i några år nu, men det finns spel som gillar att applicera musikaspekten på andra genrer och Hi-Fi Rush tillhör den skaran. Jag skulle snarare säga att det är ett actionbetonat plattformsäventyr som väver in rytmaspekten på ett väldigt genomtänkt sätt.

Du är den rockstjärneaspirerande slackern Chai som frivilligt låter installera en robotarm istället för sin skadade riktiga, men i processen hamnar hans MP3-spelare i vägen och ger honom lite oväntade förmågor. Det visar sig ganska snabbt att företaget som står bakom robotprogrammet inte har rent mjöl i påsen och Chai betecknas som ett defekt experiment och får kämpa för sitt liv.

Recension: Rise of the Ronin [PS5]

Thu, 21 Mar 2024 12:00:00 +0000

Samurajkulturen är definitivt inne i ett uppsving i popularitet, med nyfilmatiseringen av James Clavells bok Shogun på mångas läppar och den kommande PC-portningen av det fantastiska Ghost of Tsushima (9/10) som börjar närma sig. Lägg därtill Team Ninjas actionrollspel Rise of the Ronin så har vi en ganska omfattande mängd underhållning baserad i den japanska historian att avnjuta.

Rise of the Ronin fokuserar dock på en lite annan tidsålder jämfört med de andra exemplen, nämligen bakumatsu-perioden på 1850-talet. Här står Japan inför ett vägskäl med både interna stridigheter gällande det enligt många föråldrade shogun-styret och västerländska makter som hungrigt väntar på sin chans att kolonisera landet. Det är med andra ord en kokande kittel du kastas in i under berättelsens gång.

Recension: Star Wars Battlefront Classic Collection [PS4, PS5]

Thu, 21 Mar 2024 10:00:00 +0000

För tjugo år sedan släpptes första delen av de två Star Wars-flerspelarskjutarna där upp till 64 spelare deltog samtidigt. Star Wars: Battlefront lanserades till PlayStation 2 och fick en uppföljare tre år senare till samma konsol. Lagom till spelseriens tjugoårsdag släpps dessa två nämnda titlar i samlingen Star Wars Battlefront Classic Collection, där de goda rebellerna och Republiken kämpar mot Imperiet och dess onda stormtroopers i klassiska eldstrider från de sex första filmerna.

Recension: Brothers: A Tale of Two Sons Remake [PS5]

Wed, 20 Mar 2024 10:00:00 +0000

Det är lite svårt att föreställa sig att det har gått 11 år sedan Josef Fares gav sig in i spelvärlden med sitt äventyrsspel Brothers: A Tale of Two Sons. Spelet var något av en udda fågel när det kom, men chansningen var lyckad och beröm strömmade in för dess konstnärliga framtoning, känslosamma berättelse och annorlunda upplägg.

Tiden går fort, och nu har det alltså kommit en nyversion av spelet i form av Brothers: A Tale of Two Sons Remake , ett faktum som passar bra då undertecknad missade det ursprungliga släppet 2013. Med färska ögon har jag nu tagit mig an denna tolkning av spelet.

Recension: Inkulinati [PS4, PS5]

Tue, 19 Mar 2024 13:00:00 +0000

Spel inspirerade av medeltida prosa, illustrationer och humor verkar vara på uppsving på sistone. Dels fick vi det surrealistiska äventyret The Procession to Calvary (8/10) för ett par år sedan, men även mordmysteriet Pentiment från Obsidian Entertainment. Någonstans mittemellan dessa ytterligheter finner vi Inkulinati , ett spel där munkar och nunnor slåss mot varandra med hjälp av små finurliga kreatur de ritat i marginalerna av böcker och manuskript.

Med hjälp av levande bläck och snudd på obegränsad kunskap höll en mystisk gruppering oerhört inflytande över världen under medeltiden. De kallade sig själva för Inkulinati och när de inte översatte eller skrev viktiga manuskript duellerade de sinsemellan om mer makt och kunskap. Duellerna utspelade sig i marginalerna av de verk de framställde, och deras huvudsakliga vapen var fjäderpennor och magiska varelser.

Recension: The Legend of Legacy HD Remastered [PS5, PS4]

Fri, 15 Mar 2024 15:00:00 +0000

Det japanska rollspelet The Legend of Legacy släpptes ursprungligen 2015 till Nintendo 3DS i Japan och anlände sen till Europa året därpå. Faktum är att jag inte hade någon aning om att spelet existerade förrän jag såg trailern till denna återutgivning. Därmed kastar jag mig för första gången in i ett till synes klassiskt rollspel för denna recension.

I detta äventyr får jag välja en kandidat bland åtta olika hjältar för att utforska kontinenten Avalon och dess riken. De andra sju protagonisterna rekryteras successivt under äventyrets gång och med tiden får jag även möjligheten att byta hjältar i mitt tremannalag, även om huvudkaraktären förblir permanent ledare.

Recension: Penny's Big Breakaway [PS5]

Thu, 14 Mar 2024 10:00:00 +0000

Om du någon gång har råkat göra något riktigt klantigt vet du att konsekvenserna kan komma i olika storlekar och form. Kanske glömde du kvar ditt kaffe på biltaket när du lämnade bensinmacken, drattade på ändan under den senaste halkan eller sluddrade till den där komplimangen du skulle ge personen du är intresserad av. Det är lätt hänt, och oftast blir konsekvensen inte så allvarlig.

Annat är det om du av misstag gör som Penny i Penny’s Big Breakaway och råkar förnedra kejsaren på dennes årliga uppträdande inför folket. Katastrofen är ett faktum, och snart följer vi Penny under hennes flykt från den så kallade rättvisan.

Recension: Final Fantasy VII Rebirth [PS5]

Wed, 13 Mar 2024 10:00:00 +0000

Det har nu gått nästan fyra år sedan Final Fantasy VII Remake (9/10) tog mig och många andra med storm, och lämnade oss med mängder av frågetecken och spekulationer. Vad kommer Square Enix att i nästa kapitel av denna nytolkning av en odödlig rollspelsklassiker? Hur kommer de att hantera de omvälvande ögonblicken som väntar på horisonten?

Med tanke på vilka sidospår som berättelsen i Remake tog jämfört med originalet kändes det smått omöjligt att förutspå vart vi är på väg i Final Fantasy VII Rebirth. Jag visste dock redan från början att jag var ombord på tåget för att ännu en gång överraskas av berättelsen jag trodde att jag kände till.

Recension: Ultros [PS4, PS5]

Tue, 12 Mar 2024 10:00:00 +0000

I det verkliga livet anländer nu våren så smått här i Sverige. Det blir varmare, ljusare men framför allt mer livligt då alla växter runt omkring oss sakta vaknar upp, börjar växa till sig och snart genomsyrar vår omgivning som en ram av trevlig grönska. Något liknande sker i det svenskutvecklade spelet Ultros , men där är det vi som vaknar till och möts av ett sedan länge övergivet rymdskepp, fyllt av mystiska växter, varelser och maskiner som långsamt har tagit kontroll över sin omgivning.

Recension: Pacific Drive [PS5]

Tue, 05 Mar 2024 10:00:00 +0000

Det är sällan jag recenserar spel nu för tiden. Men när det väl händer, har jag numera ha en förmåga att träffa sådär rätt att jag själv blir alldeles förbluffad. Pacific Drive från Ironwood Studios är ett bra exempel på ett spel som jag aldrig haft tanken på att spela, men vilket tack vare min nyvunna förmåga, vinner mitt hjärta.

Handlingen utspelar sig i något som kallas Olympic Exclusion Zone, beläget på en halvö i nordvästra Nordamerika. När spelet startar befinner jag mig i skogen, på väg att utforska den förbjudna zonen. Jag överrumplas av ett ljussken och transporteras hastigt in i zonen. Teleporteras jag kanske? Men jag har inte bara transporterats iväg till en ny plats. Det verkar dessutom som att jag har hamnat i en ny värld.

Recension: Smalland: Survive the Wilds [PS5]

Mon, 04 Mar 2024 10:00:00 +0000

Om man tar en liten promenad rakt ut i närmaste skog, stannar upp och fångar in omgivningen är det lätt hänt att man överväldigas av allt man ser omkring sig. Naturen har den effekten på många människor, och det är därför inte konstigt att skog rent symboliskt är en av de renaste och vackraste platserna vi förknippar med vår planet. Med det sagt kan skogen också representera det vilda, en plats där det krävs beslutsamhet och kunskap för att överleva. I äventyrsspelet Smalland: Survive the Wilds gör vi en resa ned till skogens golv, och där väntar både utmaningar och vackra vyer.

Recension: Expeditions: A MudRunner Game [PS4, PS5]

Thu, 29 Feb 2024 18:00:00 +0000

SnowRunner (7/10) var ett spel som under recensionsperioden var en ganska kantig upplevelse, och även om jag gillade mycket som fanns där låg oftast buggar eller konstiga designbeslut i vägen för ett bättre spel. Med tiden blev mycket av detta åtgärdat, och plötsligt blev SnowRunner ett av de spel jag har lagt absolut mest speltid på under senare år.

När uppföljaren, eller snarare avstickaren, i serien utannonserades förra året såg jag fram emot att utvecklarna kanske denna gång skulle lära sig av de tidigare problemen för att erbjuda en mer angenäm upplevelse från början. Men hur har det blivit i praktiken nu när spelet är här?

Recension: Skull and Bones [PS5]

Mon, 26 Feb 2024 10:00:00 +0000

Efter Ubisofts framgångar med Assassin’s Creed IV: Black Flag började fansen anamma det välgjorda pirattemat som spelet använde sig av. Som en följd av detta ville spelstudion smida medans järnet var varmt och utannonserade Skull and Bones. Flertalet förseningar senare har nu denna ambitiösa onlinebaserade piratsimulator vind i seglen.

Det huvudsakliga målet i Skull and Bones är att bli havets mest ökända pirat. Spelet inleder starkt med att jag förlorar ett slag mot den brittiska flottan mitt i Indiska Oceanen, vilket leder till att min karaktär ligger skeppsbruten på en ö. Slagen men inte besegrad slickar jag mina sår innan äventyret börjar.

Recension: Helldivers II [PS5]

Fri, 23 Feb 2024 10:00:00 +0000

Likt en asteroid full med förbannade (eller missförstådda) insekter har Helldivers II farit fram genom spelvärlden. Nio år har gått sedan dess föregångare släpptes, ett faktum som inte bara utgör en utmaning i en spelvärld som ständigt förändras, utan även en möjlighet om man spelar sina kort rätt. Med ett för serien helt nytt upplägg har man även tagit ett nytt steg för mänskligheten, men hur stort är det?

Med en populär föregångare och ett tema som hämtat ur Paul Verhoevens filmtolkningen av sci-fi-klassikern Starship Troopers har Helldivers II en till synes stabil grund att göra sitt avstamp ifrån. Till att börja med har man bytt den isometriska vyn från ettan till tredjepersonsvy, men även skalat upp det hela till ett flerspelarspel av mer omfattande proportioner än tidigare. ”Super Earth” som vår planet kallas har nämligen sällskap i grannskapet av såväl gigantiska insekter som mordiska robotar, och de är inte välkomna. Insatsstyrkor skickas ut för att göra nålstick i motståndarnas försvar, och det är där vi som spelare kommer in.

Recension: Tekken 8 [PS5]

Fri, 16 Feb 2024 14:00:00 +0000

Jag kanske inte skulle kalla mig själv för en expert på fightingspelsgenren, men det har alltid varit en genre som jag har varit intresserad av. Många av spelen har väldigt höga ingångströsklar för mina halvfumliga fingrar, men på något vis har jag alltid klickat med Tekken-spelen. Timmar av nötande i Tekken 3 och Tekken Tag Tournament har gjort att jag har blivit någorlunda kompetent med ett par karaktärer från detta udda galleri, och det blir därför en högtidsstund varje gång ett nytt spel i serien dyker upp.

Recension: Calico [PS4, PS5]

Fri, 16 Feb 2024 10:00:00 +0000

Det finns få spel som på pappret lockar mig så mycket som spel som involverar katter, och när Calico först visades upp och stor del av spelmekaniken går ut på att inreda och driva ett kattcafé i en sagoskog var det svårt att inte bli extremt pepp på upplägget.

Efter att ha skapat min egna avatar så slungas jag in i Calicos färgglada värld och får i uppdrag att rusta upp och ta över ett café nära en liten by, dit både djur och människor är välkomna. Byns borgmästare ber mig hjälpa till med lite andra sysslor också, och dagarna springer snabbt förbi.

Recension: Alisa [PS4, PS5]

Thu, 15 Feb 2024 10:00:00 +0000

Genom åren har jag skrivit ett flertal gånger om den balansgång många utvecklare ställs inför när de ska skapa ett spel vars egenskaper är tänkta att dra åt såväl äldre som modern speltradition. Hur bör man exempelvis tänka när man gör polerade nyversioner av gamla spel? Ska man ha kvar det där opraktiska kontrollupplägget, spela in nyversioner av musiken eller tillåta smidigare möjligheter att spara sitt spel? Man kan lägga många timmars tänk på det där, eller så gör man som studion bakom Alisa har gjort och slänger alla de där frågetecknen genom fönstret till förmån för en retroupplevelse med hull och hår.

Recension: Banishers: Ghosts of New Eden [PS5]

Mon, 12 Feb 2024 18:00:00 +0000

Då och då släpps det rollspel som sticker ut med en väldigt genomtänkt och passande värld, och Banishers: Ghosts of New Eden matchar absolut den beskrivningen. Året är 1695 och platsen är New Eden någonstans i New England-trakten i det som senare ska bli USA. Häxjakter är vardagsmat, men till skillnad från vår värld förekommer även övernaturliga fenomen som spöken och andra odöda.

När spelet tar sin början har bannlysarna Antea Duarte och hennes lärling och älskare Red mac Raith kallats till New Eden för att utreda och hantera en förbannelse. Dock visar det sig att den lokale prästen som efterfrågat dem lämnat jordelivet och att det finns en mäktig varelse i staden. Redan i prologen dödas Antea och under spelets gång växlar du mellan Macs vapensvingande och Anteas mer övernaturliga förmågor som en ande.

Recension: Suicide Squad: Kill the Justice League [PS5]

Mon, 12 Feb 2024 10:00:00 +0000

Spelskaparna Rocksteady fick sitt stora genombrott när de släppte Batman: Arkham Asylum 2009. Tillsammans med flera uppföljare var historien om Batman och ett Gotham i anarki bland de bästa skildringarna av superhjältegenren. Nio år efter det senaste spelet är Rocksteady tillbaks med deras nya kreation Suicide Squad: Kill the Justice League , ett onlinebaserat spel upp till fyra spelare samtidigt.

Den intergalaktiska tyrannen Brainiac inleder sin invasion på jorden genom att skapa kaos i Metropolis med sin armé. Dessutom har han hjärntvättat flera av jordens beskyddare inom Justice League, bland annat Stålmannen och Batman. Eftersom de ikoniska superhjältarna blivit ett allvarligt hot, har insatsstyrkan ARGUS med befälhavaren Amanda Waller i spetsen tilldelats uppgiften att oskadliggöra Justice League. Waller rekryterar fyra av Arkham-anstaltens fångar till den synes omöjliga uppgiften: Harley Quinn, King Shark, Deadshot och Captain Boomerang.

Recension: The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel III [PS5]

Fri, 09 Feb 2024 15:00:00 +0000

När jag startar upp PlayStation 5-versionen av The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel III vet jag redan att det är ett av mina favoritrollspel genom tiderna och den här recensionen syftar till att belysa skillnader från den tidigare utgåvan. Vill du veta mer om spelet i sig så hänvisar jag till recensionen av PlayStation 4-versionen av spelet.

I marknadsföringen beskrivs det här som en bra startpunkt och jag kan både hålla med och motsätta mig det uttalandet. Det finns ett menyval att få beskrivningar av viktiga karaktärer, sammanfattning av handlingarna i de första och andra delarna samt det politiska läget i landet Erebonia där spelet utspelas. Dessutom är det något av en nystart för huvudpersonen Rean Schwarzer. Å andra sidan så anser jag att du får ut allra mest av spelet om du har spelar hela trilogin The Legend of Heroes: Trails in the Sky , de två Crossbell-spelen The Legend of Heroes: Trails from Zero (8/10) och The Legend of Heroes: Trails to Azure (7/10) samt de två föregångarna i denna serien.

Recension: The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel IV [PS5]

Fri, 09 Feb 2024 15:00:00 +0000

The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel IV är inte bara den avslutande delen för Trails of Cold Steel-serien utan knyter också ihop säcken för två andra The Legend of Heroes-serier innan i form av Trails in the Sky -trilogin och Crossbell-spelen Trails from Zero (8/10) och Trails to Azure (7/10). Så om du känner att du vill ha precis alla detaljer innan du sätter tänderna i detta så har du åtta långa rollspel att ta dig igenom och tyvärr finns inte hela Trails in the Sky-serien tillgänglig på PlayStation-konsoler i väst och du behöver en PlayStation Portable för att kunna spela de två första, så det bästa sättet idag är att spela dem på PC.

Recension: Dead Man's Diary [PS4, PS5]

Fri, 09 Feb 2024 10:00:00 +0000

Föreställ dig att du är en av få kvarvarande människor på jorden efter en intensiv kärnvapenkupp. Du blir utkastad från en helikopter mitt i ödemarken, helt utan utrustning, mat och tillhörigheter. Det är exakt det som händer huvudkaraktären i Dead Man’s Diary , ett överlevnadsspel där jakten på livets alla nödvändigheter verkligen hamnar i fokus. Men vad har egentligen hänt med världen? Är vi verkligen ensamma, och vad väntar på andra sidan horisonten?

Recension: Like a Dragon: Infinite Wealth [PS5, PS4]

Thu, 08 Feb 2024 10:00:00 +0000

Det finns få spelserier som jag ständigt ser fram emot lika mycket som Like a Dragon-serien. Spelen är inte alltid perfekta, de kan rent ut sagt vara lite kantiga emellanåt, men det finns någon oemotståndlig charm och övergripande stämning som verkligen klaffar för mig. På sistone har det dessutom i princip regnat godsaker från Ryu Ga Gotoku, som ligger bakom dessa spel, med både lansering av Like a Dragon Ishin! (9/10) och Like a Dragon Gaiden: The Man Who Erased His Name (9/10).

Recension: Persona 3 Reload [PS4, PS5]

Tue, 30 Jan 2024 14:00:00 +0000

Persona 3 släpptes ursprungligen 2006 (även om det dröjde till 2008 här i Europa) och var inte bara seriens första nya titel efter ett långt uppehåll, utan även dess entré in i en konsolgeneration som redan började se sitt slut. Att det endast släpptes till PlayStation 2 när PlayStation 3 släpptes samma år hade kunnat bli något av en fälla, men trots det sålde det helt okej och möttes av mycket beröm för sitt annorlunda upplägg. Själv var jag en av dem som spelade det vid release, så det var med stor nyfikenhet jag tog mig an recensionen av Persona 3 Reload , en modern och nyvässad version av spelet för såväl gamla fans som en ny publik.

Recension: Prince of Persia: The Lost Crown [PS5, PS4]

Fri, 26 Jan 2024 15:00:00 +0000

När jag spelade det ursprungliga Prince of Persia på min Atari ST i början av 1990-talet imponerades jag karaktärsanimationerna och den härligt utmanade bandesignen med fällor som väntade bakom varje hörn. Med Prince of Persia: The Lost Crown spolar vi fram över 30 år och har fått det första nya spelet i serien sedan 2010.

Här bjuds du ett sidscrollande metroidvania-spel med öppen bandesign, djävulska plattformsutmaningar och tuffa strider allt paketerat i en saga baserad på persisk mytologi.

Recension: Hidden Through Time 2: Myths & Magic [PS5]

Tue, 23 Jan 2024 10:00:00 +0000

Jag har alltid gillat utmaningar där du ska hitta dolda föremål, ända sedan de dök upp i barnböcker och serietidningar och genom genren med hidden objects-spel. Hidden Through Time 2: Myths & Magic renodlar det temat och låter miljöerna och banorna stå för berättelsedelen.

Här ska du finna gömda föremål eller levande ting i fyra olika miljöer som baserats på sagor och myter och allting sker i handtecknade banor som är sprängfyllda med detaljer.

Recension: Bahnsen Knights [PS4, PS5]

Thu, 18 Jan 2024 10:00:00 +0000

Bahnsen Knights är något så spännande som en visuell roman inspirerad av så kallade “Pulp-tidningar”. Små, billiga nästan serietidningsaktiga magasin, stundvis med saftiga deckarhistorier kantade av våld och “omoraliskt innehåll” som det kallades när de var som populärast. Samma kännetecken finner vi därför även här, och i spelet får vi följa familjefadern Boulder genom en mörk och blodig berättelse då han ska infiltrera den mystiska kulten som spelet är döpt efter.

Recension: Not For Broadcast [PS VR2, PS4]

Fri, 12 Jan 2024 10:00:00 +0000

Har du någonsin velat jobba inom tv-branschen? Isåfall är Not For Broadcast din bästa chans hittills. Här hamnar vi i rollen som en arbetare som sitter i kontrollrummet för en tv-kanal i ett land som verkar vara inspirerat av Storbritannien, och som dras med en regimförändring och de politiska viljorna som kan splittra en lands befolkning ordentligt.

National Nightly News är kanalens flaggskepp, och jobbet involverar att hitta rätt kameravinklar, censurera (eller inte) de mer raljanta gästerna. Nu är Alex inte tränad sändningsledare utan en vaktmästare och jobbet hamnade mer eller mindre i hans knä efter att den tidigare sändningsledaren behövt fly landet. Men nyheterna måste ju sändas oavsett.

Recension: Loot River [PS4, PS5]

Wed, 10 Jan 2024 10:00:41 +0000

Roguelikes är en genre som minst sagt har varit i ropet de senaste åren. Själv har jag spelat och recenserat ett helt gäng av dessa spel, men trots det har jag inte direkt upplevt att det har varit någon större brist på variation eller nya inslag inom genren. Vissa upplägg och teman har absolut återanvänts, men de flesta av dem kan nog ändå ses som en slags naturlig ryggrad i genren oavsett om man störs av dem eller inte. Loot River , det senaste av dessa spel jag har spelat bär också på en del bekanta inslag, men även en del nytt och spännande som jag här nedanför tänker berätta mer om.

Recension: Trinity Fusion [PS5, PS4]

Tue, 19 Dec 2023 10:00:00 +0000

Hemplaneten i Trinity Fusion är i kaos. Mänskligheten utvecklade maskiner som hjälp och hittade ett sätt att utnyttja ett multiversum att dela upp planeten i fyra olika dimensioner för de olika samhällsklasserna. Maskinerna blev medvetna om sin egen existens och utgör nu arten Ewer som försöker ta fullständig kontroll. Du axlar rollen som Maya, en individ som har tre alter egon från de andra dimensionerna. Maya blir en sorts guide medan de andra inkarnationerna är de som gör jobbet.

Recension: Avatar: Frontiers of Pandora [PS5]

Mon, 18 Dec 2023 10:00:00 +0000

Det är dryga hundra år i framtiden och jordens resurser och miljö har helt utarmats. Mänskligheten har börjat utforska andra planeter och har hittat Pandora där det blåa folkslaget lever i harmoni med naturen. Människornas girighet skiner givetvis igenom och liknar mer en invasion än en diplomatisk expedition. Om du har sett Avatar-filmerna så har du koll på vad bakgrundshistorien är.

I Avatar: Frontiers of Pandora axlar du rollen som en ung Na’vi som i praktiken kidnappats av organisationen RDE för att bli sändebud från människorna och lugna lokalbefolkningen medan de skövlar skog, olja och slukar andra naturresurser. Det visar sig snabbt att det handlar om en fängelseliknande uppfostran och när programmet ska avslutas med avrättningar, räddas du och några till av läraren som fått sympatier. 16 år senare vaknar du från dvala och går med i motståndsrörelsen.

Recension: Remnant 2: The Awakened King [PS5]

Tue, 12 Dec 2023 10:00:00 +0000

The Awakened King är den första av tre planerade expansioner till det populära Remnant 2 (8/10) som släpptes tidigare under året. Jag recenserade grundspelet när det begav sig, fick blodad tand och kände stor nyfikenhet inför vad utvecklarna Gunfire Games skulle hitta på härnäst i Remnants spännande universum.

Då grundspelets huvudsakliga berättelse kretsar kring ett hot som omfattar ett helt gäng olika världars öden finns det redan stor variation, så vad kan vi vänta oss i The Awakened King? Jo, likt expansionens titel indikerar så är det en kung involverad, och det är ingen trevlig sådan vi pratar om utan snarare en klassisk tyrann med demoniska krafter och dålig attityd.

Recension: Flashback 2 [PS5]

Mon, 11 Dec 2023 10:00:00 +0000

Att försöka slå, eller för den delen leva upp till, gamla meriter kan vara svårt. Det vet nog den franska spelskaparen Paul Cuisset mer än någon. Under 90-talet låg han bakom ett par av den tidens absolut mest framgångsrika och inflytelserika spel, och ett av dessa, Flashback, listades ett tag i Guinness rekordbok som det bäst säljande franska spelet. Nu är det dags för ett försök till en ny uppföljare till det.

Recension: Forest Grove [PS4, PS5]

Fri, 08 Dec 2023 10:00:00 +0000

Zooey Kunstmatigaard, dotter och arvinge till en techmiljardär, har försvunnit under mystiska omständigheter. Hon sågs senast i sitt sovrum, och styvmamman som rapporterat henne försvunnen är såklart orolig. Den lokala polisen kan inte riktigt reda ut vad som har hänt, och kallar in hjälp från specialistutredare. För att slippa resa till ett avlägset hus ute i Oregons skog föreslås det att vi ska använda ny, cool teknik för att försöka lösa brottet.

Recension: Persona 5 Tactica [PS4, PS5]

Thu, 07 Dec 2023 10:00:00 +0000

Persona 5-världen har sedan det ursprungliga rollspelet släpptes 2017 expanderats med ett rytm-spel och ett musou-spel och huvudpersonen Joker har dykt upp i beat’em’up spel på en konkurrentents konsol. Den expansionen fortsätter med Persona 5 Tactica som är ett taktiskt rollspel komplett med rutnät och turordningsbaserade strider.

Tactica utspelas tidsmässigt i slutet av originalspelet innan vännerna i Phantom Thieves tar examen från skolan. Den här gången dras de in i ännu en skuggvärld, men det verkar inte finnas någon verklig antagonist att skicka ett inbjudningskort till för att materialisera en skatt och det finns ingen uppenbar väg ut.

Recension: Orten Was the Case [PS4, PS5]

Fri, 01 Dec 2023 10:00:00 +0000

Föreställ dig att du vaknar upp inne på toa efter en tuff natt. Du är förvirrad, utmattad och inte helt på spåret med vad som försiggår. Minnet sviker och efter några minuter tar allting slut i en gigantisk explosion. Du dör, men inom kort vaknar du upp inne på toa igen. Var det kanske bara en dröm?

Scenariot upprepar sig och du inser att det hela är någon sorts “måndag hela veckan”-scenario utan slut. I en abstrakt tolkning av en svensk förort ställs den unge mannen Ziggy inför detta dilemma, och det är upp till mig som spelare att guida honom genom Orten Was the Case , ett annorlunda äventyr med inslag av pussel och detektivarbete.

Recension: Robocop: Rogue City [PS5]

Wed, 29 Nov 2023 10:00:00 +0000

80-talet var på många sätt ett gyllene årtionde för actionfilm som genre. Muskulösa hjältekaraktärer med slagkraftig image och nävar som slog först och ställde frågor efteråt gav genren ett rejält uppåtsving i en tid då moralpaniken exploderade kring porträtterandet av våld i film. Filmer med ordentliga mängder action och klyschiga ”one-liners” har såklart funnits både före och efter nämnda tidsperiod, men många av genrens oskrivna regler kom att växa fram då.

Recension: Like a Dragon Gaiden: The Man Who Erased His Name [PS4, PS5]

Mon, 27 Nov 2023 10:00:00 +0000

Flitens lampa lyser onekligen hos Ryo Ga Gatoku Studio med tanke på hur mycket underhållning de lyckas skeppa ut till fansen. Tidigare i år fick vi återgå till historiska scenarier i Like a Dragon: Ishin! (9/10) och i januari nästa år får vi ta del av nästa kapitel i Ichiban Kasugas äventyr i Like a Dragon: Infinite Wealth.

Detta är dock inte tillräckligt mycket hårdkokt japansk action tydligen, för innan dess är det dags för sidospåret Like a Dragon Gaiden: The Man Who Erased His Name. Det är dock inte ett traditionellt sidospår som är fristående från huvudseriens handlingar, utan detta är snarare till för att skildra händelser som sker parallellt med Yakuza: Like a Dragon (9/10). Närmare bestämt vad som sker i Kazuma Kiryus liv efter hand gick under jorden i Yakuza 6: The Song of Life (7/10).

Recension: The Talos Principle 2 [PS5]

Fri, 24 Nov 2023 10:00:00 +0000

När det kommer till spel med filosofiskt djup har pusseläventyret The Talos Principle (2014) en given plats bland de mest framstående exemplen. Få utvecklare ger sig nämligen på att tolka och förmedla tyngre filosofiska teorier och ännu färre lyckas med konststycket. Nio långa år har gått sedan nämnda spel först såg dagens ljus, men nu har äntligen den kroatiska studion Croteam gnuggat färdigt sina filosofiska knölar för att presentera oss för ett nytt äventyr.

Recension: Tales of Arise - Beyond the Dawn [PS5, PS4]

Mon, 20 Nov 2023 13:00:00 +0000

Tales of Arise - Beyond the Dawn är en expansion till actionrollspelet Tales of Arise (9/10) som släpptes under hösten 2021. Expansionen tar sin början ungefär ett år efter slutet i grundspelet och eftersom handlingen är tätt sammanflätad kommer det att finnas några detaljer från grundspelets handling i denna recension. Om du vill undvika det bör du vänta med att läsa recensionen, men jag kommer inte att avslöja mer än nödvändigt för själva upplägget.

Recension: Hellboy: Web of Wyrd [PS4, PS5]

Tue, 14 Nov 2023 10:00:00 +0000

Trots sin popularitet har seriefiguren Hellboy varit med i förvånansvärt få spel sedan han gjorde sin entré under 90-talets första hälft. Kanske har seriens skapare Mike Mignola varit medvetet försiktig med den röda jättens framträdanden i den digitala världen, eller så har han helt enkelt valt att fokusera på serierna, vilka det finns ett enormt utbud av. Med Hellboy: Web of Wyrd har karaktären (fint röstskådespelad av den nyligen avlidne Lance Reddick) än en gång tagit ett språng in i våra spelkonsoler, nu i form av ett roguelikespel av studion Upstream Arcade.

Recension: The Forest Cathedral [PS5]

Mon, 13 Nov 2023 10:00:00 +0000

Spel som försöker bjuda på historielektioner växer inte på träd, och när de väl kommer och även bjuder på klurigt plattformande i minimalistisk 2D så är det svårt att inte bli lite nyfiken. The Forest Cathedral skildrar lite semibiografiskt den amerikanska marinbiologen Rachel Carsons liv, eller åtminstone en liten del av det.

Hon var väldigt intresserad av bevarandet av biologisk mångfald, och ansåg att relativt otestade syntetiska bekämpningsmedel kunde orsaka stor skada. 1962 släpptes boken Silent Spring som väldigt hårt går åt det kontroversiella bekämpningsmedlet DDT som använts mot bland annat myggor och andra skadedjur. Boken orsakade en hel del kontrovers när den släpptes, men ledde till att bekämpningsmedlet förbjöds ett par år senare.

Recension: World of Horror [PS4]

Fri, 10 Nov 2023 10:00:00 +0000

Vad får du om du kombinerar lovecraftianska monster, existentiell skräck, turordningsbaserade strider, rollspel, text-äventyr, konst ritad i MS Paint och ett långt utvecklingsarbete från en ensam utvecklare? Något som i teorin inte borde kunna hänga ihop, men som i det här fallet gör det. World of Horror är en samling mindre historier med början, slut och flertalet karaktärer. Det som binder ihop det hela är att allt utspelar sig i samma stad, och det verkar som illsinta krafter gör sitt bästa för att göra livet surt för invånarna i Shiokawa.

Recension: The Invincible [PS5]

Fri, 03 Nov 2023 13:00:00 +0000

Science fiction är en genre som kan ta väldigt många former, med allt från skildringar av gigantiska rymdslag till lågmälda, men tankefyllda berättelser om existentialism. The Invincible hamnar tveklöst i det sistnämnda facket när du får följa ett vetenskapsteam som är på väg hem efter en lång och framgångsrik expedition.

På vägen hem väljer de att göra ett sista stopp på en planet som enligt information borde vara fullsmockad av livsformer att studera, men trots att alla byggblock finns på plats för detta är det hela en stendöd öken. Som förväntat går detta stopp inte riktigt som planerat, och vår protagonist Yasna vaknar plötsligt upp på planeten utan några minnen av hur hon kom dit eller vad som har hänt med resten av forskningsteamet.

Recension: Life of Delta [PS5]

Fri, 03 Nov 2023 10:00:00 +0000

Peka-klicka-spel har upplevt något av en renässans på senare år med mängder av såväl nya spel som nysläpp av polerade gamla klassiker. Det är trevligt att se då genren är något av en veteran inom spelvärlden, samtidigt som den kan uppfattas som en lite udda figur bland de trendande genrer som återfinns bland modernare spel. Med Life of Delta har man gett sig på denna klassiska genre, och det är i rollen som just Delta jag tar mina första stapplande steg ut i den postapokalyptiska öknen.

Recension: Ebenezer and the Invisible World [PS4, PS5]

Thu, 02 Nov 2023 15:00:00 +0000

Om jag säger ”tänk på en julsaga” kan jag föreställa mig att du som läsare snabbt kan skrapa ihop några berättelser med koppling till julen. En av dem lär troligtvis vara Charles Dickens litterära klassiker A Christmas Carol som här i Sverige vanligtvis går under just titeln En julsaga. Tolkningarna av den är många och oavsett om du har läst boken, upplevt den som en teaterföreställning eller bara sett filmversionen med mupparna känner du säkert till handlingen. Vad du troligtvis inte har upplevt är en tolkning av berättelsen i form av ett metroidvaniaspel, men det är exakt vad som finns att hitta i Ebenezer and the Invisible World.

Recension: Metal Gear Solid Master Collection Vol. 1 [PS4, PS5]

Thu, 02 Nov 2023 10:00:00 +0000

Alla har vi en speciell spelserie som har etsat sig fast så pass hårt att du kan återvända till den i princip hur många gånger som helst utan att tröttna. För min del är Metal Gear Solid-serien en sådan, och även om jag kan berättelserna utan- och innantill finns det ändå någon form av magi där som uppstår varje gång jag upplever den. Oavsett hur kantiga spelmekanikerna är i jämförelse med moderna spel kommer många av de märkliga knappkombinationerna alltid att sitta i min ryggrad.

Recension: Alan Wake II [PS5]

Wed, 01 Nov 2023 10:00:00 +0000

I en ständigt växande spelbransch med större och större projekt är det inte ovanligt för studior att ta det säkra före det osäkra. Inspiration från andra framgångsrika verk tar förtur framför egna idéer och mer unika upplevelser. Remedy är dock en studio som aldrig riktigt verkar tro på detta koncept och har i flera fall varit ledande istället för följande när det gäller innovation.

När Alan Wake släpptes för 13 år sedan uppfyllde det väl kanske inte riktigt alla de visioner som studion hade som målsättning. Trots detta var det ändå en makalös upplevelse, både när det gäller stämning och ut ett narrativt perspektiv. Nu är författaren Alan Wake tillbaka efter väldigt lång väntan och Remedy Entertainment spänner ännu en gång bågen för att ta ytterligare kliv framåt för vad en berättelsedriven spelupplevelse innebär.

Recension: Hot Wheels Unleashed 2: Turbocharged [PS4, PS5]

Tue, 24 Oct 2023 10:00:00 +0000

Med Greta Gerwigs filmfenomen ”Barbie” fick leksaksföretaget Mattel sommaren 2023 troligtvis en hel del klirr i kassan, men faktum är att det inte är den enda av företagets produkter som har synts i andra sammanhang än just i leksakslådan. 2020 utvecklade nämligen den italienska studion Milestone Hot Wheels Unleashed , ett racingspel baserat på leksaksbilarna Hot Wheels, vars mottagande var förhållandevis varmt. Nu, tre år senare, har det kommit en uppföljare: Hot Wheels Unleashed 2: Turbocharged , och jag har satt mig vid ratten.

Recension: Agatha Christie - Murder on the Orient Express [PS4, PS5]

Fri, 20 Oct 2023 10:00:00 +0000

När det kommer till spännande mordmysterier är det få som kan mäta sig med de gamla Agatha Christie-klassikerna. De är ofta komplexa och mångfacetterade, och innefattar flertalet excentriska karaktärer – inte minst den berömde belgiske detektiven Hercule Poirot. Bland Christies mest kända och populära verk hittar vi Mordet på Orientexpressen, och det var ju bara en tidsfråga innan Microids tog sig an en tolkning av denna bok med tanke på att de sakta men säkert verkar arbeta sig igenom alla Poirots äventyr och eskapader.

Recension: Vlad Circus: Descend Into Madness [PS4, PS5]

Wed, 18 Oct 2023 10:00:00 +0000

När jag diskuterar skräck inom spelens värld med andra spelintresserade upplever jag ibland att samtalen kan köra fast kring vad som kan definieras som skräck eller inte. Det är ett klassiskt ”fartgupp” i sammanhanget, ibland frustrerande men samtidigt alltid lite intressant att knåda ur olika synvinklar. Man kan komma långt med grafiska våldsamheter, kött och blod, men i slutändan är det alltid stämningen som förvandlar ett grafiskt spel till en skräckinjagande upplevelse. I det pixliga äventyret Vlad Circus: Descend Into Madness blandas inslag från klassisk pusseldeckare med skräck, och resultatet är en mörk nedåtgående spiral.

Recension: The Legend of Nayuta: Boundless Trails [PS4]

Tue, 17 Oct 2023 10:00:00 +0000

I The Legend of Nayuta: Boundless Trails axlar du rollen som yngligen Nayuta som precis kommit hem till den lilla ön efter månader till sjöss. Du bor med din syster eftersom dina föräldrar försvunnit i ett skeppsbrott när de letat efter ett mytomspunnet land. Tillsammans med bästa kompisen extraknäcker du som alltiallo för att få vardagen att gå runt. Men vad är de mystiska stjärnstenarna som landar från himlen?

Premissen är ganska okomplicerad och det går fort att komma in i gängorna. Redan under prologen dyker det upp en liten flygande älva med rosa hår och bakom henne ett par skumma typer. Älvan öppnar en portal någonstans och glömmer att stänga den och då är givetvis äventyret ett faktum.

Recension: Marvel's Spider-Man 2 [PS5]

Mon, 16 Oct 2023 16:00:00 +0000

Det finns en handfull utvecklingsstudior som har talang för att krama ur det där lilla extra från hårdvaran de programmerar för. Lite som om de har någon fuskkod som förskjuter gränserna för vad som borde vara möjligt. Naughty Dog har flera gånger visat dessa färdigheter, men under PlayStation 5-generationen har Insomniac Games varit en ledande kraft på denna front.

Nu när vi är nästan tre år in i PS5-livscykeln är det dags att se vad teamet har lyckats åstadkomma i deras efterlängtade uppföljare till Marvel’s Spider-Man (10/10) och Marvel’s Spider-Man: Miles Morales (9/10). I synnerhet nu när Insomniac har lämnat PS4:an bakom sig och fokuserat enbart på nuvarande hårdvarugeneration.

Recension: Trepang2 [PS5]

Mon, 16 Oct 2023 10:00:00 +0000

Förstapersonsskjutare är en spelgenre som allt som oftast kretsar kring intensiva doser action med varierande mängder explosioner, vinande gevärskulor och vågor av motståndare. Vad som räknas som intensivt är såklart individuellt, men trots det kan man nog ändå påstå att det finns en oskriven skala för vad som räknas som ett lite lugnare spel och ett riktigt röjigt sådant.

Trepang2 hör till det sistnämnda och jag har kämpat mig igenom horder av såväl elitstyrkor som mutanter och förbannade skurkar för att slutligen skriva den här recensionen. Hur det gick, det får du veta nedan.

Recension: Eternights [PS5, PS4]

Fri, 13 Oct 2023 10:00:00 +0000

Att blanda genrer är inget nytt, men att kategorisera Eternights är inte lätt. Det är en postapokalyptisk datingsimulator men inslag av en visuell roman, actionstrider, pussel och ett racingsegment. Upplevelsen blir kanske inte helt oväntat lite spretig men bjuder också på några välgjorda moment.

När spelet börjar har de två artonåriga protagonisterna en sak på hjärnan; tjejer. När en variant på zombieapokalypsen inträffar tvingas de dock fokusera mer på överlevnad. De lyckas komma undan och tar skydd i ett tåg.

Recension: Baldur's Gate 3 [PS5]

Thu, 12 Oct 2023 10:00:00 +0000

Datorspel baserade på rollspelet Advanced Dungeons & Dragons har alltid legat mig nära hjärtat. Allt sedan jag tog mina första stapplande steg i SSIs numera uråldriga ‘gold box’-serie (Pool of Radiance, Curse of the Azure Bonds, med flera) och senare vidare till Eye of the Beholder så har dess värld och spelsystem alltid lockat mig. Att lära sig hur man övervinner hinder, bäst bekämpar fiender och vad THAC0 egentligen betyder var till en början en ordentlig trappa.

Recension: Armored Core VI: Fires of Rubicon [PS5, PS4]

Wed, 11 Oct 2023 10:00:00 +0000

Planeten Rubicon 3 har brunnit i ett par hundra år. Detta efter att en ovanlig substans, coral, hittats där och som energikälla verkade den oerhört lovande. Dock visade den sig vara relativt instabil, eller så exploaterades planeten lite för hårt, vilket ledde till en rejäl planetär katastrof och att stora delar av solsystemet våldsamt brann upp.

Eldarna på Rubicon 3 lugnade ner sig så småningom, och när coral börjar upptäckas igen ett par hundra år senare börjar såklart en kapplöpning där ett antal faktioner slåss om möjligheten att få tag på denna energikälla. Min stackars pilot, C4-621, skickas dit för att slåss som oberoende legosoldat under någon som kallar sig Walter. Första uppdraget - sno åt mig officiella ID-handlingar, så jag lättare kan få andra uppdrag. Jag får anropsnamnet ‘Raven’ och spelet kan börja.

Recension: Dolphin Spirit - Ocean Mission [PS4, PS5]

Tue, 10 Oct 2023 10:00:00 +0000

Jag har alltid varit svag för spel som utspelar sig under ytan, i det stora blå. Senast handlade det om djuphavsäventyret Under the Waves (8/10) , vilket var ett ganska mörkt spel. Dolphin Spirit - Ocean Mission är faktiskt raka motsatsen; här är grafiken ljus, med sprudlande färger och ett behjärtansvärt uppdrag.

Ön Mauripoa har drabbats av hårda stormar och mängder av bråte har flutit i land. Som om inte det vore nog, visar det sig inom kort att allt inte står rätt till under ytan heller. Jag får välja att spela som antingen Pava eller Avi; en pojke eller en flicka vars farfar bor på ön.

Recension: Assassin's Creed Mirage [PS4, PS5]

Wed, 04 Oct 2023 13:00:00 +0000

När Assassin’s Creed Valhalla (9/10) släpptes för knappt tre år sedan blev jag väldigt kluven som en fan av serien sedan första början. Å ena sidan är det ett på många vis fantastiskt spel, men jag började känna en otrolig mättnadskänsla av den massiva världen som var fullsmockad med aktiviteter. Spelet hade tappat kopplingen till sina rötter, och inte ens när jag fokuserade på enbart huvudberättelsen kunde jag slippa irrelevant fluff. Jag var på väg att trilla av en av mina absoluta favoritserier, och det kändes lite bittert.

Recension: Scorn [PS5]

Wed, 04 Oct 2023 10:00:00 +0000

Platsen vi kallar helvetet är ett återkommande fenomen i många av världens religioner, om än representerad i många olika varianter och med varierande innebörd. Det kan ta sig många former när människan får möjlighet att avbilda det, och ofta bygger dessa avbildningar på vad vi föreställer oss att en sån plats hade haft för relation till oss människor, våra rädslor och svagheter.

Den mest spridda bilden av helvetet här i västvärlden är troligtvis den klassiska grottmiljön, en varm och primitiv plats långt ner i underjorden där eldsflammor slickar fotsulorna på alla stackars syndare. Med spelet Scorn introducerar studion Ebb Software ett annat sorts helvete, nämligen en högteknologisk dystopi där lidandet tas till nya höjder.

Recension: Lies of P [PS5, PS4]

Tue, 03 Oct 2023 10:00:00 +0000

Det sägs att imitation är den största formen av smicker, och det råder inga som helst tvivel om att Bloodborne (10/10) och Dark Souls -serien har varit en stor inspirationskälla för Lies of P. Men det som utmärker ett bra spel är förmågan att inspireras av något, förfina det och göra det till något eget och det är precis det som de koreanska utvecklarna Neowiz har gjort.

Berättelsen i Lies of P utspelas på sent 1800-tal och är en extremt mörk tolkning av boken Piniccchios Äventyr av Carlo Collodi. Den centraleuropeiska staden Krat har drabbats av dubbla apokalyptiska händelser i form av en sjukdom som gör att kroppen sakta förstenas och ett uppror av de mekaniska robotarna som kallas dockor.

Recension: Paper Beast [PS5, PS VR2]

Thu, 28 Sep 2023 12:00:00 +0000

Vi har alla en formativ period i våra liv där intressen och hobbyer slår rot och blommar ut. Även om jag påbörjade min spelresa redan med en Atari 2600, var det inte förrän familjen införskaffade en Amiga som spelintresset verkligen högg tag i mig. En av de mest spännande studiorna vid denna tid var franska Delphine Software, där designern och producenten Eric Chahi hade en betydande roll i att frambringa mästerverk som Another World.

Recension: AK-xolotl [PS5, PS4]

Wed, 27 Sep 2023 10:00:00 +0000

Av alla spel ur roguelike-genren jag har spelat är det få där huvudkaraktären är ett utrotningshotat djur taget ur den verkliga världen. I det putslustigt döpta AK-xolotl är så fallet, och efter en skojig liten introduktion i Attenborough-stil tar jag i rollen som en axolotl-salamander snart till vapen i kampen mot resten av skogens alla smådjur.

Bakgrunden till det stundande blodbadet är så klart i det allvarligaste laget, någon har inte nöjt sig med det småtaskiga brottet att ha kidnappat ens barn, utan de har även stulit ens mat. Måttet är rågat och snart klampar jag fram i skogens djup med en bössa i nävarna.

Recension: Red Dead Redemption [PS4]

Tue, 26 Sep 2023 10:00:00 +0000

Rockstar Games är inte en studio som är främmad för att pusha gränserna i spelbranschen, både på gott och ont. Spelen de levererar är oftast av yppersta kvalitet och erbjuder inte sällan ett rejält kliv framåt både när det gäller det tekniska och sättet de skildrar berättelser. Detta har historiskt sett ofta varit på bekostnad av att bränna ut de talangfulla människorna som gör det hårda jobbet, vilket gör att det alltid har funnits lite smolk i bägaren när det gäller deras upplevelser.

Recension: Chants of Sennaar [PS4, PS5]

Tue, 19 Sep 2023 10:00:00 +0000

Om du är hyfsat påläst när det kommer till gamla bibelberättelser kanske du känner till den om Babels torn. Människorna ville bygga ett torn som sträckte sig hela vägen upp till himmelriket, något som gud kände var lite väl sturskt. För att sätta käppar i hjulet skapade han världens alla språk, kommunikationen blev problematisk och bygget lades på is. Språk är ett av våra viktigaste verktyg för kommunikation, och det har studion bakom Chants of Sennaar klurat lite extra på. Resultatet är ett spel där mina sinnen och min slutledningsförmåga sätts på hårda prov.

Recension: The Crew Motorfest [PS4, PS5]

Mon, 18 Sep 2023 10:00:00 +0000

I takt med att utvecklare har fått tillgång till mer och mer kraftfull hårdvara att arbeta med har ambitionen att återskapa och simulera verklighetens motorsport blivit mer realistisk att uppnå. Det har till viss del resulterat i att vi har fått färre racingspel som slår an de gamla härliga arkadsträngarna, åtminstone från de större studiorna.

Medan Microsoft har funnit sitt framgångsrecept i Forza Horizon-serien har det varit lite mer tunnsått på andra plattformar, tills Ubisoft gjorde en satsning på The Crew. Tyvärr har både The Crew och The Crew 2 (6/10) varit väldigt medelmåttiga upplevelser, men ”skam den som ger sig” verkar vara mottot som teamet arbetar efter.

Recension: Under the Waves [PS4, PS5]

Tue, 12 Sep 2023 10:00:00 +0000

Stan har det inte lätt i livet. Hans dotter har gått bort alldeles för tidigt, äktenskapet är trassligt och till råga på allt, söker han någon slags frälsning på havets botten. Ensam. Det ska visa sig vara en ganska dålig idé att leva isolerad utan någon normal kontakt med omvärlden.

Men för mig som spelare är äventyret riktigt trevligt på alla sätt, speciellt som jag älskar titlar som utspelar sig under vattenytan. Stans arbete består också av aktiviteter som jag gillar; skräp ska samlas upp, vrak ska utforskas och oljeledningar behöver repareras. Små saker som ändå är viktiga.

Recension: The Bridge Curse: Road to Salvation [PS4, PS5]

Tue, 05 Sep 2023 10:00:00 +0000

När det kommer till skräckspel är det inte helt ovanligt att spelen bygger på källmaterial från filmens värld. Nyligen skrev exempelvis bloggens gamla medarbetare Jerry en recension om The Texas Chain Saw Massacre (8/10) , men det är bara ett axplock av de filmbaserade titlar som släppts genom åren. Ofta handlar det om varumärken som framförallt är kända i den västerländska kultursfären, så visst höjde jag på ögonbrynen när jag började spela The Bridge Curse: Road to Salvation. Det visade sig nämligen vara baserat på en taiwanesisk skräckfilm från 2020 (som i sin tur leker med en legend om en riktig plats).

Recension: Somerville [PS4, PS5]

Thu, 31 Aug 2023 10:00:00 +0000

Livet ter sig ganska bra i den engelska staden Somerville. Huvudpersonen i spelet har ett fint hus på landet där han bor tillsammans med sin hustru, sitt barn och självklart en pigg liten hund. Efter att ha kommit hem på kvällen och utfört de sysslor som tillfaller familjefadern, somnar han tillsammans med resten av familjen framför TV:n.

Plötsligt händer något dramatiskt, men båda föräldrarna är som utslagna. Därför får jag i titelns början axla rollen av ett busigt och smått oroligt barn som precis lärt sig att gå. Det svajar ordentligt i början när jag stapplar mig fram i huset. Det strålar ett konstigt ljus utifrån huset, och det är tydligt att något inte står rätt till.

Recension: Marble It Up! Ultra [PS4, PS5]

Wed, 30 Aug 2023 13:00:00 +0000

Många är vi nog som under våra barndomsår upplevt det som jag för stunden väljer att benämna som ”skolgårdsflugor”, det vill säga olika lekar eller spel (ofta kopplade till produkter) som utövades på skolgårdar runt om i landet. Har du barn i skolåldern vet du säkert vad som är inne för stunden och frågar du dina föräldrar om saken kan de troligtvis rabbla upp både en och annan fluga från när de var små.

Recension: Fort Solis [PS5]

Tue, 29 Aug 2023 10:00:00 +0000

Du är en tekniker stationerad på Mars och får ett manuellt nödanrop från den gamla gruvstationen Fort Solis och bestämmer dig för att åka dit och kolla. Det är kortfattat premissen för denna promenadsimulator där miljöerna och berättelsen står för den överlägset största delen av upplevelsen. Väl vid stationen är den helt nedlåst och det faller på dig att ta reda på vad som hänt och vem som skickat nödsignalen i väntan på förstärkning så fort stormen falnat.

Recension: Farworld Pioneers [PS4,PS5]

Fri, 25 Aug 2023 10:00:00 +0000

Med spel som exempelvis Minecraft och Terraria vars popularitet lever vidare år efter år kan man lätt påstå att den så kallade ”sandlådegenren” håller ett stadigt grepp om många spelare. Friheten som kännetecknar genren är uppfriskande och snudd på kravlös, så det är inte svårt att se varför många dras till möjligheten att fritt få nyttja sin kreativitet fullt ut. I Farworld Pioneers har jag och min kompis Buddy precis kraschlandat på en mystisk planet, men vi är inte ensamma och snart sätts vår kreativitet på prov. Målet? Att ta oss därifrån med livet i behåll.

Recension: Ride 5 [PS5]

Mon, 21 Aug 2023 13:00:00 +0000

Jag har förvisso blivit något av en motorsportfan för några år sedan, men dessa djupdykningar har hållit sig till fordon med fyra hjul i Formel 1-serien. Jag har sett en handfull lopp i MotoGP-serien när de har fladdrat förbi på TV:n, men jag skulle inte kalla mig en expert på långa vägar.

Det är kanske därför det tog ett tag för mig att komma in i rätt tänk när jag startade upp Ride 5 för första gången. Och med rätt tänk syftar jag då på någon form av kurvtagning som inte slutar med en hjulande trasdocka som landar i däckbarriären.

Recension: The Texas Chain Saw Massacre [PS4, PS5]

Mon, 21 Aug 2023 10:00:00 +0000

Asymmetriska skräckspel där spelare online försöker fly undan blodtörstiga mördare har blivit en populär genre det senaste årtiondet med exempelvis Dead by Daylight och Friday the 13th: The Game som några av de mest populära titlarna i kategorin. Gun Interactive lanserade det sistnämnda 2017 och nu samarbetar de med utvecklarna Sumo Nottingham med ett annat filmlicenserat skräckspel.

The Texas Chain Saw Massacre är baserat på skräckfilmen Motorsågsmassakern från 1974, regisserad av Tobe Hooper. Den farliga kannibalfamiljen med ökände, motorsågssvingande Leatherface chockade världen för nästan ett halvsekel sedan, och gör nu comeback med fler massakrer i sikte.

Recension: Remnant 2 [PS5]

Fri, 18 Aug 2023 11:00:00 +0000

Några månader efter att jag tillsammans med två vänner fått möjligheten att spela igenom Remnant: From the Ashes (8/10) har jag nu tagit mig an uppföljaren, det blygsamt döpta Remnant 2. Likt dess föregångare bjuds jag på en tredjepersonsskjutare med inslag av souls-genren, men även med andra inslag såsom en dynamisk berättelse och pussel som utmanar på nytt genom flera genomspelningar. De onda rötterna växer sig fortfarande starka i ”Remnants” postapokalyptiska värld, och det ligger på mina axlar att klippa ner dem.

Recension: Blasphemous 2 [PS4, PS5]

Thu, 17 Aug 2023 14:00:00 +0000

Det stämningsfulla, oerhört mörka, religiöst influerade och pixelbaserade actionäventyret Blasphemous (9/10) släpptes 2019 och togs emot väldigt väl. Jag undvek det av någon anledning, kanske för att jag inbillade mig att det skulle vara för svårt eller så hade jag helt enkelt inte tid. Nu är uppföljaren här, och efter en frenetisk veckas spelande så får jag helt enkelt inse att jag missade något när Blasphemous 2 landade på mitt bord. Men sent ska syndaren vakna, det finns tid att gå tillbaka till det med tanke på att det just nu ingår i PlayStation Plus-sortimentet.

Recension: Moving Out 2 [PS4, PS5]

Fri, 11 Aug 2023 14:00:00 +0000

De absolut bästa partyspelen är de som går ut på att samarbeta med vännerna i soffan på spelkvällarna. Det är något speciellt med att inte bara försöka vinna mot sina kompisar, utan istället utnyttja varandras styrkor och kompensera för gruppens svagheter genom välplanerade strategier och återkommande taktiksnack. Särskilt då det ofta urartar i total kaos och hjärtligt skrikande på varandra i ohälsosamt höga volymer.

Ohotad konung i denna genre är mästerliga Overcooked! 2 (9/10) , men även en handfull andra titlar med lokalt samarbetsläge brukar återkomma på våra spelkvällar. Första Moving Out (7/10) var på god väg att bli ett av dessa, där vi på ett humoristiskt sätt fick hjälpas åt att bära soffor och kasta möbler till varandra hos en galen flyttfirma. På grund av alltför sladdrig kontroll och på tok för hög svårighetsgrad mot slutet, packade vi tyvärr snabbt tillbaka spelet i flyttkartongen efter att sluttexterna rullat förbi. Vi har aldrig känt suget att återvända till flyttkaoset sedan dess.

Recension: Atlas Fallen [PS5]

Wed, 09 Aug 2023 20:00:00 +0000

Äventyrsspel med stora vida världar får nästan alltid det att klia i fingrarna hos mig. Det är någonting med de där stora vidderna, känslan av att se en plats i fjärran och veta att du förr eller senare kommer att besöka den. I Atlas Fallen har människornas värld fallit i onåd hos gudarna och en ständigt närvarande öken tar över allt mer av deras verklighet. Men det finns hopp då en namnlös slav en dag finner en mäktig artefakt. Det visar sig vara guden Nyaals handske, och med den blir jag snabbt en mäktig spelpjäs i striden mot ondskan.

Recension: Stray Gods: The Roleplaying Musical [PS4, PS5]

Wed, 09 Aug 2023 16:00:00 +0000

Efter att ha tillbringat fyra timmar i ett high school-gym och sett musiker efter musiker framföra sina “talanger” är Grace rätt så trött. Bandet hon är med i saknade lite inspiration och utlyste en audition för att se om någon av de som ställde upp skulle kunna skjuta till lite ny energi. Talangerna som kom var inte särskilt överväldigande. Hälften av bandet somnade och Grace är inte långt ifrån att göra detsamma. Frankie, hennes bästa vän, och de andra låter Grace ta hand om det sista, när någon släntrar in lite sent och fullständigt knockar strumporna av Grace. Dessvärre ville inte tjejen, Calliope, gå med i bandet, men kunde inte motstå frestelsen när hon hörde Grace sitta vid scenen och sjunga.

Recension: Oceanhorn 2: Knights of the Lost Realm [PS5]

Mon, 07 Aug 2023 13:00:00 +0000

Jag har tydligen spelat det första spelet i den här unga serien, men faktum är att jag inte minns mycket av Oceanhorn: Monsters of Uncharted Seas. Eller rättare sagt minns jag inget alls, vilket förmodligen beror på samma känsla som jag får under introduktionen av uppföljaren.

Det är oerhört svårt att skapa ett The Legend of Zelda-liknande äventyr och inte snubbla över storheten som Nintendos senare titlar i serien. Antingen behöver utvecklaren ta ett stort steg åt sidan och göra något unikt som till exempel Darksiders, eller försöka skapa en trogen homage till de ursprungliga verken.

Recension: Ratchet & Clank: Rift Apart [PC]

Fri, 04 Aug 2023 10:00:00 +0000

När Ratchet& Clank: Rift Apart (9/10) visades första gången framhävdes det som ett av de primära exemplen på spel som enbart var möjliga med hårdvaran i PlayStation 5, och det är än idag en väldigt imponerande teknisk bedrift. Den sömlösa övergången mellan nivåer genom dimensionsportaler är något som aldrig riktigt upphör att se imponerande ut.

Nu när portningsstudion Nixxes har tagit sig an utmaningen att överföra denna actionfyllda upplevelse till PC var jag väldigt nyfiken på att se hur dessa tekniskt krävande scenarier skulle fungera på hårdvara som spelet inte var designat för ursprungligen. Jag kommer att fokusera lite mer på de tekniska aspekterna av portningen, som jag brukar i dessa PC-recensioner, och ge ett jämförelseperspektiv med PS5-versionen. Du kan kika på Jespers utmärkta recension här om du istället vill ha en genomgång av spelupplevelsen.

Recension: Exoprimal [PS4, PS5]

Mon, 31 Jul 2023 10:00:00 +0000

De senaste åren har utvecklarna på Capcom haft spelvärlden i sin hand då de har lyckats skapa en kedja av spel som nästan alla har gått hem hos såväl spelare som kritiker. Jag tänker såklart framförallt på spelserien Resident Evil, men även på andra titlar som exempelvis Monster Hunter och Street Fighter.

Att Capcom har många glödheta spelserier innebär inte att de inte vågar prova något nytt, så varför inte göra en lagskjutare där människor i robotdräkter slåss mot tusentals dinosaurier och en maktgalen artificiell intelligens? Jag har tagit mig en tur med Exoprimal , ett spel där framtiden krockar med trias, jura och krita i en galen svängom.

Recension: Mr. Run and Jump [PS4, PS5]

Mon, 24 Jul 2023 15:00:00 +0000

När det kommer till plattformsspel finns det säkert många som ser på begreppet som en indikator för något lättsamt. Det finns liksom något barnsligt och oskyldigt kopplat till genren, en laddning som lätt kan lura en rakt in i en fälla. Inom plattformsgenren finns nämligen en klick av spel som ser ut som de flesta andra, har samma gulliga tema som de flesta andra och presenterar sig som de flesta andra.

Recension: Viewfinder [PS4, PS5]

Mon, 17 Jul 2023 14:00:00 +0000

En gång när jag var på fest hade värdparet lämnat framme en kamera som gästerna kunde roa sig med. Det var inte vilken kamera som helst, utan en av den där sorten som spottar ut sig det tagna fotot direkt. Tanken var att gästerna på så sätt kunde ta foton av varandra under evenemangets gång och sätta dem på en närbelägen anslagstavla som en kul grej för värdparet att spara.

Recension: Atelier Marie Remake: The Alchemist of Salburg [PS4, PS5]

Fri, 14 Jul 2023 10:00:00 +0000

Jag upptäckte inte Atelier-serien förrän för sju år sedan i och med att jag recenserade Atelier Escha& Logy Plus: Alchemists of the Dusk Sky (6/10) till PlayStation Vita. Det blev inte direkt kärlek vid första ögonkastet då, utan den stora ögonöppnaren bestod i Atelier Ryza 2: Lost Legends& the Secret Fairy (10/10), där jag förlorade mig helt och hållet i både stridssystemet och mekaniken bakom alkemin.

Med dessa blandade upplevelser i bagaget, var det därför helt omöjligt att motstå frestelsen att recensera det allra första spelet i Atelier-serien som nu släppts i en rejält uppdaterad utgåva. Atelier Marie Remake: The Alcehmist of Salburg är nämligen en polerad version av spelet som för 26 år sedan startade allt.

Recension: Rogue Legacy 2 [PS4, PS5]

Wed, 12 Jul 2023 10:00:00 +0000

Lite drygt tio år efter att den moderna roguelike-klassikern Rogue Legacy (8/10) släpptes sitter vi PlayStation-ägare nu med uppföljaren, Rogue Legacy 2. Slottet vi utforskade i det förstnämnda har blivit större, bossarna har blivit fler och behovet av att erövra hela schabraket desto mer påträngande. Jag har tagit mig an uppdraget och med ett gigantiskt släktträd fullt av ivriga arvingar är det dags att inleda anstormningen. Frågan är, kommer jag att lyckas eller kommer borgen att sluta som min släkts alldeles egen ättestupa?

Recension: Inner Ashes [PS4, PS5]

Mon, 10 Jul 2023 10:00:00 +0000

Spel är ett unikt medium på det vis att du får delta i berättelsen som skildras för att på så vis höja upplevelsen av det som sker på skärmen. Det ställer dock fortfarande krav på skaparen att erbjuda en basnivå av stämning eller någon form av hake för att fånga spelaren i denna synergieffekt.

I Inner Ashes får vi följa den ensamstående pappan Henry i hans vardag där han försöker ta hand om dottern Enid samtidigt som han kämpar mot den hemska sjukdomen Alzheimers. Detta låter på ytan som ett spel som passar mig som hand i handske, men mina förhoppningar slås ganska fort i kras.

Recension: Gimmick! - Special Edition [PS4, PS5]

Thu, 06 Jul 2023 13:00:00 +0000

Gimmick!, eller Mr. Gimmick som det kom att kallas här i norr, var ett spel som var lite dåligt tajmat när det släpptes i Japan tidigt 1992. Konsolgenerationen hade gått från 8-bitars till 16-bitars och det ambitiösa äventyret till Famicom var helt enkelt lite sent ute, oavsett hur grandiosa planer utvecklingsteamet på Sunsoft hade.

Nintendos distributör i Sverige, Bergsala, tvekade dock inte och Mr. Gimmick skuttade snart omkring i svenska tv-apparater runt om i landet med varierande omdömen hack i häl. Vare sig spelet är en gammal klassiker eller helt nytt för dig, gör det nu entré hos den moderna konsolgenerationen i form av Gimmick! Special Edition.

Recension: Final Fantasy XVI [PS5]

Thu, 06 Jul 2023 10:00:00 +0000

Den långlivade Final Fantasy-serien är en rollspelsserie som numera lever under dubbla identiteter. Det är inte längre enbart de omfattande och genredefinierande enspelarupplevelserna som många växte upp med. Parallellt finns det även ett gigantiskt onlinerollspel som genomgick en smått mirakulös transformation för att så småningom etablera sig som ett av de mest populära MMO-spelen för tillfället.

Det är dessutom en betydande del av de kreativa krafterna bakom Final Fantasy XIV som har fått tackla utmaningen att skapa ett nytt inslag i serien, vilket skapade ganska höga förväntningar på vad Final Fantasy XVI har att erbjuda.

Recension: The Legend of Heroes: Trails into Reverie [PS5, PS4]

Fri, 30 Jun 2023 15:00:00 +0000

The Legend of Heroes: Trails Into Reverie är en direkt fortsättning på The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel IV (9/10) som knyter ihop säcken helt för berättelserna i både Trails in the Sky, de två Crossbell-spelen och Trails of Cold Steel. Det finns här över 50 spelbara karaktärer från de nio föregående spelen och det känns nästan som en best-of-samling med så kallad fan service där du får något oavsett vilka karaktärer eller spel som är dina favoriter. Jag uppskattar bredden och variationen, men samtidigt spretar berättelsen något på grund av det.

Recension: The Book Walker: Thief of Tales [PS4, PS5]

Fri, 30 Jun 2023 10:00:00 +0000

Föreställ dig att du är en författare. Du har gott om läsare, säljer bra och njuter av ditt arbete. Skrivandet är ditt liv. Plötsligt tas det ifrån dig, bokstavligen. Detta händer författaren Etienne Quist som efter att ha brutit mot en lag förses med ett par magiska ”handklovar”, som inte bara ger honom en 30 år lång skrivkramp utan även torterar honom om han försöker skriva något. För att ta sig ur det hela ger sig Etienne in i ännu fler olagliga aktiviteter, och en spännande berättelse tar form i The Book Walker: Thief of Tales , ett spel där berättelser staplas på varandra i ett intressant upplägg.

Recension: Killer Frequency [PS4, PS5]

Tue, 27 Jun 2023 10:00:00 +0000

Radio är ett medium där ljud står i fokus, trevliga radioröster vaggar in oss i rätt stämning och musik smörjer en potentiellt långsam dag. Men hur gör sig egentligen skräck på radio? Det och mycket mer får jag uppleva i Killer Frequency , ett spel där jag i rollen som radioprataren Forrest Nash hamnar mitt i en seriemördares återkomst och tvingas bli alarmoperatör för en natt.

Killer Frequency är något så fascinerande som ett äventyr nästan uteslutande baserat på ljud. Eller nja, jag kan faktiskt promenera runt i det radiohus som jag och producenten Peggy sänder från, men annars händer allting på andra platser runt staden, händelser som jag får uppleva via telefonsamtal som inkommer till studion. Det är ett häftigt och annorlunda upplägg som verkligen visar på ljudets och berättandets makt över ens fantasi.

Recension: Pixel Ripped 1978 [PS VR2]

Mon, 26 Jun 2023 10:00:00 +0000

Även om det är väldigt fjärran minnen har Atari spelat en ganska stor roll i att slussa in mig till ett långlivat spelintresse. Det var nämligen där min resa startade som liten, när det dök upp en Atari 2600 i huset och jag fick se magin från bland annat Combat och Outlaw. Med dagens mått är det väldigt primitiva skapelser, men det var ju trots allt några år sedan.

Atari har dessutom lyst med sin frånvaro i spelbranschen ganska länge nu, men har genom den historiska återblicken Atari 50: The Anniversary Celebration markerat att de inte är färdiga med att skapa intressanta upplevelser. Även om Pixel Ripped 1978 inte är utvecklat av Atari finns det en genomgående ton och känsla som anspelar till många av de gamla klassiska spelen, både genom den grafiska stilen och med användandet av ljudeffekter.

Recension: Layers of Fear [PS5]

Wed, 21 Jun 2023 13:00:00 +0000

I efterdyningarna av Hideo Kojimas demo “P.T.” som skulle fungera som marknadsföringsmaterial för ett framtida Silent Hill-spel så växte en ny undergenre inom skräckspel fram explosionsartat. Långsamma promenader genom hus som ständigt förändras, en handling som inte berättas direkt utan som kräver att spelaren upptäcker små märkligheter, reagerar och pusslar ihop berättelsen lite på egen hand.

Ett antal soloutvecklare och mindre team har försökt sig på att efterlikna P.T. i bästa möjliga mån, och ett av de första spelen som lyckats kapitalisera på den nya genren var Layers of Fear (6/10) från polska studion Bloober Team. Spelet släpptes först 2016, och fick en uppföljare 2019 som vidare förfinade de berättelsemässiga greppen. Nu har båda spelen samt första spelets extramaterial grafiskt rustats upp, flyttats över till en ny spelmotor samt fått lite nya berättelser samt en sprillans ny ramhandling som försöker binda ihop de olika avsnitten. Det är dags att skrapa på färgen i Layers of Fear och se vad som gömmer sig under ytan.

Recension: Story of Seasons: A Wonderful Life [PS4, PS5]

Wed, 21 Jun 2023 10:00:00 +0000

Story of Seasons: A Wonderful Life är en efterlängtad nyversion av det älskade spelet Harvest Moon: A Wonderful Life (Harvest Moon-serien finns kvar men på grund av licens- och rättighetsstrul är det egentligen Story of Seasons som är de ”äkta” Harvest Moon-spelen numera) och för de som längtar efter en resa tillbaka till sina farming-rötter från barndomen är detta en titel som kommer att uppmuntra många att plocka upp spade, hacka och yxa igen. Trots aningen kantig spelmekanik erbjuder spelet en underbar och avkopplande spelupplevelse som cementerar det som ett av de bästa spelen inom farming-genren.

Recension: We Love Katamari Reroll+ Royal Reverie [PS4, PS5]

Tue, 20 Jun 2023 10:00:00 +0000

Efter att prinsen rullat upp tusentals objekt och räddat stjärnhimlen i Katamari Damacy Reroll (10/10) visar det sig att Kungen av kosmos såklart tagit åt sig all äran. Att det var kungens fel att stjärnorna försvann är bara en parentes i sammanhanget, kungen är mest glad över att hela jordens befolkning älskar honom.

Men denna kärlek från jordborna är såklart inte kravlös - de vill ha lite hjälp från honom, såklart. Nu vore det ju inte särskilt kungligt beteende att stiga ned på jorden och rulla upp saker i en boll, utan det tunga jobbet faller naturligtvis på mig - prinsen.

Recension: Street Fighter 6 [PS4, PS5]

Mon, 19 Jun 2023 10:00:00 +0000

Street Fighter är en spelserie som knappast behöver en introduktion. Sedan debuten under det sena 80-talet har miljontals människor delat ut stryk på dess digitala gator, och spelens inflytande har bidragit till genrens utveckling på både ett och annat sätt. Street Fighter 6 , det senaste spelet i serien, är speciellt på flera vis. Dels har det varit väldigt efterlängtat då det är sju år sedan dess föregångare i huvudserien, Street Fighter 5, släpptes, dels för att det är det första spelet i serien som är skapat för den nuvarande konsolgenerationen.

Recension: Dordogne [PS4, PS5]

Wed, 14 Jun 2023 13:00:00 +0000

Har du också haft ett speciellt sommarlov när du var yngre? Ett sådant där som känns magiskt, ett sommarlov som du kan minnas tillbaka till och känna dig liten igen? Det är precis vad Dordogne handlar om, ett riktigt äventyr, målat i vackra vattenfärger.

Vi får följa huvudpersonen Mimi under två perioder under hennes liv; dels den där hon får uppleva det formativa sommarlovet, men även när hon återvänder som vuxen för att ta itu med sina minnen. Den vuxna delen handlar egentligen om att förstå vad som hände den där sommaren för länge sedan, eftersom hon har tappat minnet från den tiden.

Recension: Diablo IV [PS4, PS5]

Wed, 14 Jun 2023 10:00:00 +0000

Blizzard har under åren varit experter på att sluka min fritid, kanske främst genom World of Warcraft, men även genom Diablo-serien. I synnerhet Diablo II och dess expansion ledde till alltför sena nätter under min högskoletid, där jakten på allt bättre utrustning var otroligt givande trots den repetitiva rensningen av specifika bossar.

Diablo IV har nu anlänt för att på nytt väcka liv i min gamla lust efter utrustning och monsterslakt, och det mesta känns både bekant och fräscht på en och samma gång. Det är dock inte en problemfri upplevelse som jag har tampats med under recensionsperioden.

Recension: Toodee and Topdee [PS4, PS5]

Fri, 09 Jun 2023 12:00:00 +0000

Toodee and Topdee , säg det några gånger för dig själv. Ligger inte titeln väldigt bra i munnen? Utöver att det är ett ganska gulligt namn på ett spel så ger det oss även en liten ledtråd kring vad spelet handlar om. I Toodee and Topdee ska vi nämligen leka med kameravinklar i vår jakt på … ett semikolon? Men hur kom det sig att de två kamraterna träffades, och kommer de att lyckas ta sig ur sin knepiga situation med sina liv i behåll?

Recension: Loop8: Summer of Gods [PS4, PS5]

Mon, 05 Jun 2023 13:00:00 +0000

Loop8: Summer of Gods har varit en hett efterlängtad titel för min egen del då titeln har lockat med läcker presentation och starka anime-vibbar. Spelet är ett japanskt rollspel med ett så kallat slice-of-life-tema som kryddas med en rejäl dos av visuell roman och rougelike-inslag. Jag skulle egentligen säga att spelet är en visuell roman först och främst då det bjuds på många (ibland långa) dialogsekvenser.

I rollen som Nini har du kommit från rymden för att leva på jorden på 1980-talet. Du bor i en japansk stad på landsbygden tillsammans med ditt kusinbarn som själv är i samma ålder som du. Saker och ting blir dock komplicerade när Kegai invaderar och världens undergång är i sikte. Som tur är har Nini tillgång till något som kallas för Demon Sight som hjälper när du kastas in i strider mot det främmande hotet och hamnar i situationer där relationerna och besluten du fattar där påverkar resultatet av din makt och världen själv. Det gäller att stärka dina band med de andra karaktärerna, hantera din tid väl och vända utvecklingen till din fördel, en ”loop” i taget.

Recension: Trinity Trigger [PS4, PS5]

Thu, 01 Jun 2023 10:00:00 +0000

I världen Trinitia pågår ett konstant krig mellan de olika gudomligheterna ordning och kaos. Ingen av dessa sidor är elak eller god, utan representerar egentligen bara motsatser med sina olika för- och nackdelar. Men tack vare en mogenhet som jag önskar skulle finnas i vår värld, kämpas inte kriget mellan hela nationer utan istället av speciellt utvalda hjältar.

Självklart är Cyan, som är huvudkaraktären i Trinity Trigger , en sådan hjälte. Till en början är han helt ovetande om sitt öde, men ju mer berättelsen utvecklar sig, desto tydligare står det att han är en av de utvalda.

Recension: The Tartarus Key [PS4, PS5]

Wed, 31 May 2023 18:00:00 +0000

Alex Young har en riktigt dålig morgon. Hon vaknar upp i ett rum hon inte känner igen, inlåst och utan några av sina tillhörigheter. En övervakningskamera i ett av rummets hörn följer hennes rörelser med precision. Efter att ha letat runt i rummet lite hittar hon en walkie talkie och får reda på att hon inte är ensam om att ha vaknat på en konstig plats. Lite noggrannare utforskande av rummet visar att dess enda dörr är låst, men efter lite klurande lyckas hon hitta en nyckel och ta sig ut.

Recension: SkateBIRD [PS4, PS5]

Wed, 31 May 2023 17:00:00 +0000

Hänger du en del på sociala medier är oddsen troligtvis rätt stora för att du då och då får upp en djurvideo i flödet. Mängden djurägare som bidrar till denna enorma snöboll av videor hittar ständigt nya sätt att underhålla sin publik, ett faktum som leder till allt mer annorlunda innehåll. Klipp där djur har tränats upp till att använda skateboards är ingen ovanlighet, men att samma idé skulle utgöra temat för ett spel, det hade jag inte väntat mig. I det fyndigt döpta SkateBIRD har man bytt ut mänskliga åkare mot fåglar, men får det spelet att lyfta mot skyarna?

Recension: Ys IX: Monstrum Nox [PS5]

Fri, 26 May 2023 10:00:00 +0000

Det finns spel som inte nödvändigtvis förnyar genren de representerar, men som har finputsat alla detaljer att slutresultatet blir en harmonisk symfoni där delarna bara klickar tillsammans. Ys IX: Monstrum Nox tillhör den skaran och bjuder inte på särskilt många unika egenskaper, men helheten är så bra att jag har svårt att sluta spela.

Ys-serien är en riktig långkörare och det första spelet släpptes redan 1987 för NES, SEGA och tidens hemdatorer. Där andra japanska rollspelsserier brukar dela värld eller endast vara löst sammankopplade så har Ys-serien samma huvudperson i form av den unga äventyraren Adol Christin och hans ständige följeslagare Dogi. Under berättelsens gång dyker det upp små referenser och flörter för spelare som har upplevt tidigare äventyr med Adol.

Recension: LEGO 2K Drive [PS4, PS5]

Wed, 24 May 2023 11:07:00 +0000

LEGO har varit en stapelvara i såväl leksaksbacken som på hobbyhyllan för de flesta skandinaver i många år och det är ingen nyhet att det finns ett ordentligt utbud av de små klossarna även på spelfronten. Med produkternas färgglada teman och ganska innovativa design har de allt som oftast passat rätt bra även i digitalt format, vilket får mig att spana på spelen med nyfikenhet i blicken. Med LEGO 2K Drive har man efter ett långt uppehåll återigen tagit ett skutt in i racinggenren, och jag har satt mig bakom ratten för att se om besiktningen går igenom.

Recension: XEL [PS4, PS5]

Fri, 19 May 2023 09:49:23 +0000

Efter att ha kraschlandat på en främmande plats märker vår protagonist att hon varken minns vad hon heter, var hon är eller hur hon hamnat där. Att hon sitter i ett kraschat rymdskepp ger kanske en liten hint om att hon inte är från den här världen, men bortsett från den vaga aningen är hennes minne blankt. Strax efter kraschen stöter hon på en vänlig robot och börjar utforska närområdet. Platsen, precis som spelet, verkar heta XEL, åtminstone påstår den lilla roboten det.

Recension: Garden Simulator [PS4, PS5]

Wed, 17 May 2023 10:00:00 +0000

En del drömmer om en karriär, en del drömmer om att bli kändisar och andra drömmer om att lämna det hektiska arbetslivet för ett lugnt liv på landet där vardagens sysslor består i att vattna grönsakslandet och rensa bort ogräs. Det är ungefär vad berättelsen i Garden Simulator kretsar kring.

Jag behöver inte så mycket mer bakgrund för att bli helt investerad i upplevelsen. Fastigheten som min karaktär har flyttat till består av en bakgård som är tillgänglig att börja odla på med en gång. Den är fylld av skräp som jag först måste avlägsna. När bakgården är städad påbörjar jag min resa mot självförsörjning.

Recension: Itorah [PS4, PS5]

Tue, 16 May 2023 10:00:00 +0000

I en naturskön värld styrd av gudar lever varelser i fred och trygghet. Men plötsligt börjar en mystisk och mörk kraft att sprida sig i världen och såväl varelser som gudar förvandlas till ondskefulla monster. En ung flicka vaknar samtidigt upp i en grotta.

Är det ett sammanträffande, eller finns det en koppling till det mystiska hotet? Snart slår hon sällskap med en magisk yxa och tillsammans börjar de nysta i mysteriet som utgör handlingen i Itorah , ett spel som blandar charmig estetik med gammeldags plattformshoppande.

Recension: Mia and the Dragon Princess [PS4, PS5]

Fri, 12 May 2023 10:08:24 +0000

Det var länge sedan jag satte tänderna i ett FMV-spel från Wales Interactive, men med Mia and the Dragon Princess är detta åtgärdat. Här får jag stifta bekantskap med Mia, som är bartender på en rejält gammal bar med anor långt bakåt i tiden. Det sägs att baren har kopplingar till två legendariska sjörövare vilka under en lång tid satt skräck i handelsresande till havs.

Mia är urless på sitt jobb och vill egentligen syssla med något mer äventyrligt än att servera öl till turistgrupper som vill besöka den legendomspunna baren och förhoppningsvis få några gratis glas grogg. När hon en dag får till uppgift att rensa en toalett, tar dock äventyret fart med besked.

Recension: Graveyard Keeper: Last Journey Edition [PS4, PS5]

Tue, 09 May 2023 10:00:00 +0000

Om du beger dig till värdshuset ”Den döda hästen” en sen kväll bjuds det på god mat och sällskap som kanske i och för sig inte alltid är särskilt trevligt, men som kan ge upphov till givande diskussioner. God mat och socialt umgänge kan vara extra förtjänt efter en hård arbetsdag, och hårda arbetsdagar, det kommer du att få i mängd om du tar över jobbet som vaktmästare i Graveyard Keeper.

Recension: Dead Island 2 [PS4, PS5]

Thu, 04 May 2023 10:00:00 +0000

En dröm har gått i uppfyllelse! Efter nästan tio års väntan har Dead Island 2 äntligen landat i min konsol. Efter att spelet har bytt utvecklare ett antal gånger, har det till slut landat i Deep Silvers interna studio Dambuster Studios, som har jobbat med titeln i fyra år.

Frågan som jag i egenskap av ärrad och rutinerad Dead Island-veteran ställer mig är såklart om det är värt väntan och huruvida ett spel som utvecklats i snart tio år kan leva upp till de förväntningar jag har.

Recension: Horizon Forbidden West: Burning Shores [PS5]

Mon, 24 Apr 2023 13:00:00 +0000

Generellt brukar jag vara ganska negativt inställd till expansioner då jag oftast känner mig färdig med ett spel och brukar ha svårt att hitta tillbaka efter en längre paus. FromSoftwares spel är dock skinande exempel där jag gärna återvänder för att få mer av det goda, och den stora frågan blir om Horizon Forbidden West: Burning Shores kan lyckas följa upp grundspelet på ett intressant vis.

Handlingen utspelas efter huvudberättelsen av Horizon Forbidden West (8/10) och texten nedan kommer att avslöja en del händelser från huvudspelet.

Recension: Coffee Talk Episode 2: Hibiscus & Butterfly [PS4, PS5]

Wed, 19 Apr 2023 16:00:00 +0000

Det finns något oerhört tryggt i det som är bekant. Att gå till, eller tillbaks till, en plats där du känner dig hemma, där folk (och fä) känner till dig, dina preferenser och där du kan vara dig själv utan dömande ögon. Denna tillflyktsort kan variera under ens liv, och för min del var det ett litet, sjabbigt café i slutet av 90-talet. Istället för att plugga fann jag det oändligt mer tillfredsställande att bälja i mig kaffe och prata med bekanta och deras bekanta än att gräva mig ner i statistiska analyser, även om det i mångt och mycket blev en del sådant över allt kaffe också.

Recension: Redemption Reapers [PS4, PS5]

Wed, 19 Apr 2023 10:00:00 +0000

I en värld där land efter land riskerar att falla offer för en armé av monster och onda krigare är behovet av goda krafter stort. Lyckligtvis finns yrkeskrigarna i Ashen Hawk Brigade tillgängliga och det blir jag som spelare som får ansvaret att slå tillbaka ondskans makter i Redemption Reapers , ett strategispel där rutnätsbaserade strider varvas med en inbjudande handling.

Ashen Hawk Brigade är en gruppering som bland annat består av en grupp spelbara krigare. Flera av karaktärerna lyfts fram lite i rampljuset under spelets gång, men det är huvudsakligen den snabbfotade karaktären Sarah som berättelsen cirkulerar kring. Vi får tidigt veta att hon och grupperingen har en problematisk bakgrund vilken nystas i allt eftersom handlingen fortskrider. Den onda armén, även kallad The Morts, består av demoniska krigare vars ursprung höljs i mörker. De gjorde ett plötsligt intåg i landet och gjorde människorna till det viktigaste villebrådet på sin dödslista, vilket våra hjältar självklart vill sätta stopp för.

Recension: Road 96: Mile 0 [PS4, PS5]

Fri, 14 Apr 2023 10:00:00 +0000

För nästan exakt ett år sedan lade jag sista sträckan bakom mig i Road 96 (9/10). Titeln var mångfacetterad men samtidigt vass i sitt budskap och bjöd dessutom både på ett underhållande karaktärsgalleri liksom fantastiskt välplacerad musik.

Nu är det dags att få reda på vad som hände precis innan ursprungstiteln och därför tar utvecklaren DigixArt hjälp av Zoe igen. Men den här gången handlar det inte om hennes, eller de andra ungdomarnas färd att ta sig ur landet. Istället får vi stifta bekantskap med hennes vän Kaito som redan från början lyser av sitt radikala, politiska tänkande.

Recension: Gorn [PS VR2]

Thu, 13 Apr 2023 13:00:00 +0000

Trots att virtual reality har funnits så länge så dyker det fortfarande upp spel som känns lite som teknikdemonstrationer. Gorn känns för mig mer som en fysiksandlåda än som ett fullfjättrat spel. När spelet startar kastas du hejdlöst in i en gladiatorring där du tvingas kämpa för din överlevnad. Första matchen är med knytnävarna, men ganska snabbt låser du upp en arsenal av olika vapen.

Men redan från start gör sig spelmekanikens undermåliga design gällande och kontrollerna för förflyttning är verkligen horribla.

Recension: The Last of Us Part I [PC]

Thu, 13 Apr 2023 10:00:00 +0000

The Last of Us är utan tvekan ett av mina favoritspel någonsin. Det är lika bra att konstatera detta direkt i början av recensionen, då mycket av denna text kommer att handla om själva PC-portningen av detta mästerverk. Spelet är inte ens tio år gammalt, men har ändå redan fått två återutgivningar – nu senast i form av The Last of Us Part I (9/10) till PlayStation 5. PC-versionen baseras på denna version som i mångt och mycket har återskapats från grunden med nya texturer, modeller och mer avancerad ljussättning.

Recension: The Last Worker [PS4, PS5]

Wed, 12 Apr 2023 13:00:00 +0000

Att jobba och ha en anställning någonstans är för de flesta en stor del av livets gång där vi får vara en del av ett av de stora kugghjul som får våra samhällen att snurra. Det är även ett sätt att tjäna ihop till sitt uppehälle, att vara en del av en social struktur och såklart mycket mer. Många av oss trivs med yrket som sysselsätter oss, men andra trivs inte alls och och får bita ihop tills de hittar något som klaffar bättre. Kurt har tillbringat 25 år av sitt liv som anställd hos det gigantiska företaget ”Jüngle” där högt tryck från ledningen bidrar till hård konkurrens bland de anställda. Faktum är att Kurt är den enda människan kvar på ett företag i en värld som allt mer faller i bitar.

Recension: Murderous Muses [PS4, PS5]

Wed, 12 Apr 2023 10:00:00 +0000

Det är ingen som har sagt att det är lätt att jobba som säkerhetsvakt på ett konstgalleri. I synnerhet inte ett galleri som verkar leva sitt eget liv. Galleriet Argenta i det lilla samhället Mirlhaven, ska fira sin främsta konstnär, Mordechai Gray, med en stor utställning av hans mest framstående verk. Däribland återfinns oerhört detaljerade porträtt av sex personer, där en av dem är personen som hade ihjäl Mordechai för ett år sedan.

Recension: MLB The Show 23 [PS4, PS5]

Tue, 11 Apr 2023 10:00:00 +0000

Genom åren har vi importerat väldigt många kulturella element från USA, men en sak som aldrig riktigt har fått fotfäste i Sverige är baseboll. Vi har istället nöjt oss med den betydligt mer avslappnade varianten brännboll, även om det är osannolikt att detta skulle kunna bli en TV-sport. Jag har själv varit skeptisk till baseboll väldigt länge, men rycktes med i uppståndelsen när Philadelphia Phillies skrällde sig hela vägen till finalen förra säsongen. Jag började se tjusningen med sporten, åtminstone när slutspelet drar igång.

Recension: Atelier Ryza 3: Alchemist of the End & the Secret Key [PS4, PS5]

Fri, 07 Apr 2023 10:00:00 +0000

Uppföljare är alltid svårt att förhålla sig till som spelare, speciellt efter ett perfekt spel såsom Atelier Ryza 2: Lost Legends& the Secret Fairy (10/10). Visst, heter utvecklaren From Software är det ju inga konstigheter, men nu är det Gust vi pratar om.

I Atelier Ryza-serien fastnade jag inte riktigt för upplägget alls i det första spelet men när jag recenserade del två, klaffade allt perfekt. Därför är det med nyfiken försiktighet som jag tar mig an Atelier Ryza 3: Alchemist of the End & the Secret Key.

Recension: Wolcen: Lords of Mayhem [PS4, PS5]

Thu, 06 Apr 2023 10:00:00 +0000

Att vakna upp efter en strid med krafter utöver det vanliga är kanske inget som vi vanliga dödliga människor upplever under vår livstid, men det är exakt det jag är med om i prologen för Wolcen: Lords of Mayhem som nu gör sin entré på konsol efter PC-lanseringen 2020. Snart sätts jag och mina krafter på prov när jag hamnar i kläm mellan olika fraktioner, krigsherrar och onda varelser.

Wolcen: Lords of Mayhem är ett klassiskt dungeon crawler på många sätt, komplett med rollspelsinslag och intensiv action. Handlingen kretsar kring en krigare som du själv skapar i början av spelet. Det finns fyra olika klasser att starta som: magiker, krigare, bågskytt och lönnmördare, och jag som vanligtvis brukar dra till med en bastant krigare väljer för en gångs skull att spela som magiker istället. Tillsammans med två kamrater är jag del av en av spelets stora fraktioner, ”Army of the Purifiers”, ledd av den gudaliknande krigsherren Heimlock som i början av spelet är på ett korståg för att förgöra kulten kallad ”The Sleepers”. Snart splittras kamraterna och min karaktär hotas med exil varpå man lämnar armén.

Recension: void* tRrLM2(); //Void Terrarium 2 [PS4]

Wed, 05 Apr 2023 10:00:00 +0000

Det har gått lite tid sedan vi senast stötte på Toriko, den sista människan i en värld där en aggressiv svampinfektion gjort sitt för att förstöra den mänskliga civilisationen. I det förra spelet blev hon räddad av den lilla roboten Robbie, som lyckades få lite hjälp av en vänlig AI för att försöka hålla Toriko i liv och vid god hälsa, något som ibland visade vara sig rätt svårt.

När void tRrLM2(); //Void Terrarium 2* tar har Toriko fått tillbringa lite tid i en konstruktion som påminner om en kryokista för att hålla henne säker. Hennes forna, så fina terrarium har förfallit och Robbies första uppdrag (efter att han lyckats bli polare med AI:n igen) är att hitta en ny, säker bosättning för henne.

Recension: Resident Evil 4 [PS4, PS5]

Thu, 30 Mar 2023 10:00:00 +0000

Resident Evil-serien har varit banbrytande på många vis genom åren, inte minst genom att popularisera överlevnadsskräcken som en subgenre i spelbranschen. Med Resident Evil 4 kände dock Capcom att det behövdes en frisk fläkt och tog därmed ett steg bort från de trånga, klaustrofobiska miljöerna med fasta kameravinklar.

Även om det till en början skapade delade läger bland fansen är det svårt att peka ut ett annat spel i serien som hade lika stor genomslagskraft när det släpptes för drygt 18 år sedan till Gamecube. Sedan dess har vi sett otaliga portningar av spelet till alla möjliga plattformar, men det är inte förrän nu som vi faktiskt får en nyversion som är renoverad från grunden.

Recension: Project Zero: Mask of the Lunar Eclipse [PS4, PS5]

Fri, 24 Mar 2023 13:00:00 +0000

Kameran, ett föremål vars egenskaper ursprungligen var till för att bevara minnesvärda ögonblick har sedan länge blivit en nyckelkomponent i mången skräckfilm och spel. Syftet är ofta fortfarande att bevara minnesvärda ögonblick, men kanske inte på det sätt som huvudkaraktärerna tänker när de först plockar upp den. Istället tar den för det mesta rollen som portal in i den andliga världen, kanske i form av ett kommunikationsmedel för de döda, för att göra en chockerande upptäckt eller som en ledtråd i ett mysterium. I Project Zero: Mask of the Lunar Eclipse är kameran allt det och lite till, och med den i hand har jag utforskat en ruggig berättelse.

Recension: Puzzling Places [PS VR2]

Fri, 24 Mar 2023 10:00:00 +0000

Det kan vara en oerhört avslappnande syssla att lägga pussel. Hitta rätt bitar, klura ut var de ska passa. Vissa börjar alltid med att försöka hitta rambitar för att få ramen på plats först, eller sorterar minutiöst ut bitar baserat på färgtoner för att enklare kunna få en överblick. Det har släppts en del pusselspel även till dator och konsol, men de kan inte riktigt mäta sig med den fysiska förlagan.

Recension: The Legend of Heroes: Trails to Azure [PS4]

Thu, 23 Mar 2023 10:00:00 +0000

The Legend of Heroes: Trails to Azure är den andra och avslutande delen av Crossbell-berättelsen och utspelar sig precis innan The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel (10/10). Det är, ifall du inte visste det, en direkt fortsättning på The Legend of Heroes: Trails from Zero (8/10) som släpptes ifjol. Om du inte spelat föregångaren så finns det en rudimentär genomgång av de stora händelserna i det förra spelet så att du åtminstone har en hum om de bredare penseldragen.

Recension: Tchia [PS4, PS5]

Mon, 20 Mar 2023 18:00:00 +0000

Det händer inte speciellt ofta, men ibland dyker det upp en trailer som omedelbart fångar mitt intresse bara baserat på den stil och stämning som förmedlas. Det var min känsla när jag första gången såg Tchia , som skildrar en vacker och omtumlande berättelse från ögruppen Nya Kaledonien i Stilla Havet.

Upplägget är löst baserat på lokala sägner och vi får bekanta oss med flickan Tchia som lever ett idylliskt liv på en liten ö tillsammans med sin pappa. Denna idyll är dock inte långlivad, då pappan blir bortförd och fängslad av den totalitäre ledaren från huvudön. Tchia tar genast beslutet att till varje pris återförenas med sin frihetsberövade pappa och snubblar genom detta in på hemligheter om hennes barndom som hon inte hade en aning om.

Recension: Wo Long: Fallen Dynasty [PS4, PS5]

Mon, 20 Mar 2023 10:00:00 +0000

En av Kinas kanske mest kända traditionella berättelser är ”Sagan om de tre kungadömena”, troligtvis mer känd under den lite mer pampiga titeln ”Romance of the Three Kingdoms”. I Nioh -utvecklarna Team Ninjas nya spel Wo Long: Fallen Dynasty har man tagit en blygsam skopa ur den klassiska berättelsen och förvandlat den till ett omfattande äventyrsspel i en Souls-inspirerad skepnad.

För de läsare som har följt bloggen ett tag kanske temat låter bekant, vilket stämmer alldeles utmärkt då undertecknad recenserade spelet Romance of the Three Kingdoms XIV (6/10) för lite drygt två år sen. I motsats till det spelet som var ett renodlat strategispel har utvecklarna till Wo Long: Fallen Dynasty istället valt en mer fantasifylld vinkel med inslag av mytologi och sagoberättande. I rollen som en egenskapad krigare får jag tidigt en ledande position i kampen mot de ”gula turbanerna”, en armé av bondesoldater ledda av en mystisk taoist-munk. Med ett magiskt elixir skapar munken och hans närmaste anhängare horder av monstruösa skapelser som snart utgör ett hot mot hela kungadömet.

Recension: Kayak VR: Mirage [PS VR2]

Fri, 17 Mar 2023 10:00:00 +0000

Spel är ju ett utmärkt medium för att skildra vackra miljöer och världar, det har vi ju säkert alla upplevt genom åren. Detta förstärks ytterligare om själva spelvärlden skildras i VR, då du verkligen får träda in i upplevelsen istället för att se den på en platt skärm. Jag skulle definitivt inte beskriva mig själv som en vildmarksmänniska, men efter att ha tillbringat ett gäng timmar med Kayak VR: Mirage känner jag mig nästan redo för utmaningen.

Recension: Unplugged - Air Guitar [PS VR2]

Thu, 16 Mar 2023 10:00:00 +0000

Rytmspel har varit en favoritgenre länge och jag har spelat hundratals timmar i Guitar Hero -serien. På ytan känns inte steget därifrån till Unplugged - Air Guitar jättelångt, men det visar sig att det självklart finns omfattande skillnader.

Jag använder termen “på ytan”, för att om man endast ser till musiken och det visuella när du spelar låtar så ser det verkligen ut som Rock Band eller Guitar Hero. Du har en ström av noter som åker emot dig och du ska matcha notgreppet på gitarrens hals och du ska klinka precis när noten passerar linjen. Den största skillnaden blir förstås att du inte håller i en plastgitarr, utan som titeln antyder så blir det istället luftgitarr för hela slanten.

Recension: The Last Spell [PS4, PS5]

Wed, 15 Mar 2023 10:00:00 +0000

Få spel är så tillfredsställande att spela som roguelikes, i alla fall om man frågar mig personligen. Det är någonting speciellt med att kämpa i uppförsbacke, veta att man troligtvis kommer att förlora men samtidigt försöka göra det bästa av situationen. Det handlar om att hålla till godo med de resurser man har, att lösa situationer i farten och att komma ut med ny erfarenhet de gånger man faktiskt går ur striden som förlorare. I The Last Spell har man vävt ihop dessa drag med några från en annan beroendeframkallande genre, nämligen de från tornförsvarsgenren.

Recension: Tentacular [PS VR2]

Fri, 10 Mar 2023 10:00:00 +0000

Hipp hipp, hurra! Det smått genialiskt knasiga spelet Tentacular från Firepunchd börjar med att vår kära protagonist får reda på att det är hans födelsedag. Vår lillasyster är snabb med att berätta det för oss, och bjuda på tårta. En väldigt, väldigt stor tårta. Men hon berättar också en chockerande familjehemlighet - vi är egentligen inte släkt, utan jag är adopterad. Det borde jag kanske förstått, eftersom jag är ungefär hundra gånger så stor som min syster, samt har tentakler istället för armar.

Recension: Moss: Book II [PS VR2]

Thu, 09 Mar 2023 13:00:00 +0000

Det är nästan en underdrift att säga att jag blev stormförtjust i Moss (9/10) när jag bekantade mig med de vackra miljöerna, den påhittiga designen och inte minst den charmiga protagonisten Quill. Det blev verkligen en rivstart för mina upplevelser i VR-miljö och suget efter att ta mig igenom uppföljaren var väldigt svårt att motstå.

Berättelsen i Moss: Book II tar vid precis där första spelet avslutas, efter en hård strid mot Sarffog och en efterlängtad återförening med Quills kidnappade farbror tycks allting vara på väg att rätta till sig. Det visar sig dock att onda makter har börjat lägga märke till Quills glasartefakt som hon hittade i första spelet och har bestämt sig för att samla alla dessa för att kunna styra över hela världen. Quill kastas därför in i hetluften på nytt i ett ännu större äventyr.

Recension: What the Bat? [PS VR2]

Thu, 09 Mar 2023 10:00:00 +0000

För några år sedan släppte spelstudion What the Games? indiepärlan What the Golf? – ett smått surrealistiskt golfspel för folk som inte gillar golf. Och eftersom jag både ogillar golf och älskar knäppa lir så föll jag pladask för det (trots att det tyvärr inte finns till någon PlayStation-plattform ännu).

Nu är studion tillbaka med What the Bat? till PlayStation VR2, och denna skruvade uppväxthistoria helt trollbindande. Grundpremissen är att du har fötts med två baseballträn istället för armar, och spelet följer din uppväxt från bebis och skolåldern ända in i vuxenkarriären och bortom detta. Resultatet är ungefär lika skruvat som det är skojigt. Det vill säga mycket.

Recension: Blood Bowl 3 [PS4, PS5]

Wed, 08 Mar 2023 10:00:00 +0000

Idrott kan ta sig många uttryck men få är så våldsamma som Blood Bowl, ett sportfenomen med fantasy-tema där lag efter lag av magiska väsen piskar varandra på slagfältet (eller spelplanen) i jakt på ära och rikedomar.

Att få tag i bollen och göra mål är såklart också viktigt, men det blir så mycket enklare när motståndarlaget ligger med näsan i gräset. Efter åtta långa år har nu Cyanide Studio lyckats klämma ur sig Blood Bowl 3 , en efterlängtad uppföljare till en populär föregångare. Men hur ter sig spelet gentemot sin storebror?

Recension: Drums Rock [PS VR2]

Fri, 03 Mar 2023 10:00:00 +0000

Med Drums Rock får du exakt vad du kan förvänta dig av ett spel med den titeln. Trummor, hårdrock och helvetiska demoner som är som tagna från skivomslag från genren. Rytmspel har alltid legat mig varmt om hjärtat och jag slukade Guitar Hero -serien med hull och hår ända tills den imploderade i girighet. Och en stor anledning till att jag nämner just gitarrspelen är att grundmekaniken i Drums Rock är väldigt lik den i Guitar Hero.

Recension: Moss [PS VR2]

Wed, 01 Mar 2023 10:00:00 +0000

I samband med lanseringen av PlayStation VR2 har en del spel från förra VR-generationen fått antingen uppdateringar eller rena nylanseringar för att bredda ut spelutbudet. Eftersom jag aldrig hoppade på VR-tåget under förra generationen har jag länge sett fram emot att kunna spela Moss (9/10) som min kära kollega Martin lovordade på bloggen för nästan exakt fem år sedan nu.

Därför greppade jag tag i spelet med båda händer när recensionskoden anlände, drog på mig headsetet och trädde in i denna magiska sagovärld.

Recension: Atomic Heart [PS4, PS5]

Tue, 28 Feb 2023 10:00:00 +0000

Året är 1955. I ett alternativt universum har Sovjetunionen tagit ett rejält kliv in i framtiden och deras tekniska utveckling går på högvarv. I spetsen för denna utveckling står den framstående forskaren Dr. Sechenov som gör allt och lite till för att hålla sin dröm levande. När en oväntad incident inträffar på testområdet för doktorns forskning hamnar jag som spelare mitt i kaoset, och det är snart upp till mig att navigera mig fram genom ett sovjetiskt ränkspel och horder av blodtörstiga robotar.

Recension: Tales of Symphonia Remastered [PS4]

Fri, 24 Feb 2023 10:00:00 +0000

Det har skett ett stort uppsving av återutgivningar och nyversioner av gamla favoritspel och jag har ibland tänkt att det i vissa fall är bättre med de nostalgiska minnena då utvecklingen verkligen inte har stått still.
Tales of Symphonia Remastered är som titeln antyder en nyversion av Tales of Symphonia som ursprungligen släpptes till Gamecube och kort därefter till PlayStation 2.

Du axlar rollen som pojken Lloyd Irving som bor i den lilla byn Iselia. Han är skolad med svärd och har en mystisk artefakt på handen som visar sig komma från hans döda mor. Skurkarna är de genomonda halvalverna Desians, som använder människor som boskap och slavar och experimenterar på dem. Det är precis lika klyschigt som det låter.

Recension: Ten Dates [PS4]

Wed, 22 Feb 2023 10:00:00 +0000

Efter en liten avstickare åt kriminaldrama-hållet med The Gallery är Paul Raschid tillbaks i den romantiska komedi-genren med en uppföljare till dejting-spelet Five Dates (5/10). Föregångaren spelades in och utspelade sig under pandemin och följde Vinny i hans romantiska äventyr via dejtingappar. Hur väl han lyckades berodde i mångt och mycket på hur vi valde att styra honom.

I uppföljaren har en hel del ändrats - dels så finns det fler valmöjligheter, men även en två olika spelbara karaktärer med olika dejtingmöjligheter. Misha och Ryan är gamla vänner, och Mischa har tröttnat på dejtingappar och deras ytlighet. Så istället har hon skrivit upp sig själv, och Ryan, på en speeddejting-kväll på en lokal pub. Ryan är allt annat än entusiastisk, men följer såklart med sin vän.

Recension: Wanted: Dead [PS4, PS5]

Tue, 21 Feb 2023 10:00:00 +0000

Texten “Wanted: Dead is what happens when Ninja Gaiden meets Cyberpunk” möter mig tidigt när jag besöker spelets hemsida. Den främsta kopplingen jag gör till det uttalandet är att spelet kommer att vara svårt. Ninja Gaiden-spelen är inte kända för att vara enkla och mina misstankar blir snabbt bekräftade. Redan på första nivån dör jag ett flertal gånger med ganska stor marginal, och ribban är satt i Wanted: Dead.

När jag dör där i början av spelet får jag snabbt hjälp av min goda kollega ”Doc”. Han är en i mitt team av fyra personer som räknas in i en specialstyrka vid namn ”Zombie Squad”. Karaktären jag spelar som heter Hannah Stone och det är hon som agerar ledare för det lite ruggiga gänget. Och ruggiga, ja det tycker jag nog att de är trots att man lindar in dem i skojfriska och (för det mesta) trevliga personligheter. Samtliga är nämligen före detta mördare, krigsbrottslingar och terrorister som efter att ha suttit i finkan har genomgått ett rehabiliteringsprogram för att sedan bli en del av Hong Kongs polisstyrka. Men mer om detta senare.

Recension: Like a Dragon: Ishin! [PS4, PS5]

Fri, 17 Feb 2023 16:00:00 +0000

Jag anlände ganska sent i Yakuza-serien, och egentligen bara av en tillfällighet när jag tog mig an att recensera **Yakuza 0 (8/10). **Jag blev omedelbart förälskad i karaktärerna och attityden och sträckspelade igenom i princip hela serien efter jag blev klar med recensionen.

Det fanns dock ett par sidospår i form av Yakuza: Kenzan och Yakuza: Ishin! som gäckade mig, eftersom de aldrig lokaliserades här i väst. Detta har det nu blivit ändring på när Like a Dragon: Ishin! slutligen har anlänt.

Recension: SpongeBob SquarePants: The Cosmic Shake [PS4]

Fri, 17 Feb 2023 10:00:00 +0000

Jag minns att jag i min karriär som troféjägare, plågade mig igenom SpongeBob HeroPants på PlayStation Vita. Bara för att få ytterligare en platinatrofé. Titeln lämnade mig inte direkt med någon glädje efter att ha spelat igenom det.

Men när SpongeBob SquarePants: The Cosmic Shake damp ned hos redaktionen, tackade jag av någon lustig anledning ändå ja till att recensera det. Nu återstår såklart bara att utvärdera min senaste rendezvous med den knäppa fyrkanten.

Recension: Dead Space [PS5]

Wed, 15 Feb 2023 10:00:00 +0000

”I rymden kan ingen höra dig skrika” lyder en känd filmslogan, men nog sannerligen var det många som kunde höra oss skrika i våra vardagsrum när vi först fick ta oss an spelet Dead Space 2008. Spelet var på många sätt en nystart för survival horror-genren som länge hade drivits av framförallt det då ganska trötta genresyskonet Resident Evil.

I rollen som den fyndigt döpta ingenjören Isaac Clarke uthärdade vi ett äventyr som inte bara var en hyllning till mörk science fiction i allmänhet, utan även skräck i dess renaste form. Spelet fick uppföljare men efter några år lades serien på is fram tills nu. Det ursprungliga Dead Space har knådats om, kryddats och gräddats till en nytolkning, och nu är den här.

Recension: Wonder Boy Anniversary Collection [PS4, PS5]

Thu, 09 Feb 2023 13:00:00 +0000

Spel som släpps hopbuntade i samlingar är alltid en potentiell guldgruva för den som verkligen vill ha en intensiv dos av en specifik spelserie. Bland annat är det en populär strategi när det kommer till riktigt gamla spel som kanske har svårt att hävda sig i sin egen rätt i en modern spelvärld. Tillsammans utgör de en källa till nostalgi som kanske kan locka såväl gamla som nya spelare.

I Wonder Boy Anniversary Collection har man inte bara samlat de ursprungliga sex titlarna från det sena 80-talet och tidiga 90-talet, utan även inkluderat olika versioner av spelen.

Recension: Backfirewall_ [PS4, PS5]

Thu, 09 Feb 2023 10:00:00 +0000

Jag vet inte hur ni är när det kommer till uppgraderingar av mobiltelefoner eller datorer, men jag brukar för det mesta se till att hålla mina enheter ajour med säkerhetsuppdateringar, patchar och liknande. Delvis av rena prestandaskäl, men också för att täppa till eventuella riskabla säkerhetshål.

I Backfirewall_ skall en mobiltelefon uppdateras till den allra senaste versionen, vilket är ett uppdrag som faller på mitt ansvar, i rollen som uppgraderingsassistent. Dock springer jag rätt snabbt på ett problem - det äldre operativsystemet har lite andra idéer. Det har börjat inse att om telefonen uppdateras så kommer det att sluta existera och ersättas av något nytt, och det vore ju trist. Så efter att vi pratat oss samman lite och kommit fram att vi båda riskerar att stryka med om uppgraderingen genomförs smider vi lite planer för att säkra vår överlevnad.

Recension: Colossal Cave [PS5]

Wed, 08 Feb 2023 13:00:00 +0000

Mina förväntningar på nyversionen på det legendariska äventyrsspelet Colossal Cave Adventure var rätt så höga. Inte nog med att att originalet från 1976-77 lade grunden för textäventyrsgenren, men även för att Roberta och Ken Williams är inblandade. Dessa två är ju legender i sin egen rätt, då de startade spelstudion Sierra On-Line och låg bakom numera klassiska spelserier som King’s Quest, Police Quest och Phantasmagoria.

Båda lämnade Sierra On-Line och tog en paus från allt som har med spel att göra efter en märklig historia där företaget såldes till ett företag som ett par år senare hamnade under luppen för redovisningsbrott och såldes senare vidare till Vivendi. Numera ägs åtminstone varumärket och namnet av någon av Activision Blizzards underavdelningar. Efter ett långt uppehåll är nu både Colossal Cave och makarna Williams tillbaka. Resultatet nådde tyvärr inte upp till mina förväntningar av ett par olika anledningar.

Recension: SEASON: A letter to the future [PS4, PS5]

Wed, 08 Feb 2023 10:00:00 +0000

Jag har sagt det förut, och det är värt att repeteras - ett bra spel är ett spel som lyckas frammana känslor hos spelaren oavsett vilka känslor det handlar om. I SEASON: A letter to the future tar du dig an rollen som en ung kvinna som vet att världen som hon känner den håller på att gå under och bröstar ansvaret att samla intryck som ska bevaras till de efterlevande.

Recension: Trenches [PS4, PS5]

Tue, 07 Feb 2023 10:00:00 +0000

Skräckspel kommer i alla former och med olika teman som alla gör sitt bästa för att sätta oss spelare på helspänn. Vad som skrämmer en är ju såklart individuellt, men vi kan nog alla vara överens om att vissa ämnen kanske träffar lite starkare än andra om vi tänker efter. Spöken, monster och demoner i all ära, men är det ändå inte mer realistiska och relaterbara saker som verkligen tar hem priset?

Recension: Forspoken [PS5]

Fri, 03 Feb 2023 10:00:00 +0000

Förväntningarna på Forspoken har varit ganska höga från både Square Enix och Sonys håll, med tanke på att de sistnämnda valde att öppna plånboken för att göra spelet konsolexklusivt för PlayStation 5. För mig var det dock mer svårtolkat vad Sony-ledningen såg i spelet i den rad av trailrar som användes i marknadsföringen.

Det var egentligen inte förrän i slutet av förra året, när Square Enix släppte en demo av Forspoken på PlayStation Store som jag började se vart spelet var på väg och vad utvecklarna siktade mot. Jag kan inte påstå att jag var helt övertygad att det hela skulle bli bra, men nyfikenheten var definitivt på topp.

Recension: Q.U.B.E. 10th Anniversary [PS4, PS5]

Thu, 02 Feb 2023 10:00:00 +0000

10 år efter att pusselspelet Q.U.B.E. släpptes har vi nu blivit inbjudna till ett 10-årskalas i form av en nypolerad remake. Jag spelade originalet för ett antal år sedan och gillade då upplevelsen. Med spel som Portal 2 , Q.U.B.E. och The Talos Principle bjöd det tidiga 10-talet på en stark ström av pusselspel sedda ur förstapersonsvy, och det har varit spännande att göra ett återbesök i genren.

Spelet börjar med ett val som på pappret inte verkar särskilt viktigt, men som kan spela en stor roll för upplevelsen enligt vissa. Jag får nämligen möjligheten att välja om jag vill spela igenom spelet med eller utan handling. Det kanske låter konstigt att spela utan handling, men då spelet huvudsakligen kretsar kring pussellösande är det kanske inte alla som känner ett behov av att lyssna på monologer mellan nivåerna. Själv uppskattar jag utfyllnaden och väljer såklart versionen med handling.

Recension: Persona 3 Portable [PS4]

Wed, 01 Feb 2023 10:00:00 +0000

Efter att ha spelat och älskat de två senaste spelen i Persona-serien kan det nästan kännas lite bakvänt att ta sig an den tredje delen då den har ytterligare ett antal år på nacken. Grundreceptet är dock detsamma och i Persona 3 Portable anländer du som en ny student och självklart pågår det mystiska händelser som du hamnar mitt i.

Redan när du anländer inträffar den mystiska midnattstimmen, en stund utanför den vanliga tidsrymden där folk i allmänhet sover i kistor medan en liten andel av befolkningen kan uppleva vad som händer och i värsta fall attackeras av skuggvarelser.

Recension: Rhythm Sprout: Sick Beats & Bad Sweets [PS4, PS5]

Tue, 31 Jan 2023 17:00:00 +0000

Rytm- och musikspel är nästan alltid en frisk fläkt trots att de ofta blir lite av en dagslända som hamnar i skymundan av andra större genrer. Med det sagt ska man inte sticka under stol med att de ofta har en egenskap som många andra former av spel inte riktigt har samma udd på, nämligen rollen som stämningshöjare. De flesta av oss gillar ju musik, och precis som sina genresyskon vill Rhythm Sprout: Sick Beats & Bad Sweets låta oss ta del av den på ett involverande sätt.

Recension: Chasing Static [PS4, PS5]

Thu, 26 Jan 2023 10:00:00 +0000

Chris är på väg norrut i Wales längs med snirkliga skogsvägar för att delta i faderns begravning. Han stannar till vid ett litet café vid sidan av vägen för att sträcka på benen och få i sig lite kaffe efter en lång biltur. När han pratar med servitrisen får han reda på att han kört alldeles för långt, att han skulle svängt av en bra bit tidigare. Som tur är så ska servitrisen åt det hållet, och kan visa vägen om Chris har tid att vänta på att hon stänger caféet.

Recension: Persona 4 Golden [PS4]

Tue, 24 Jan 2023 10:00:00 +0000

Persona 4 Golden släpptes 2012 för PlayStation Vita och är en utökad version av Persona 4 som ursprungligen släpptes till PlayStation 2 redan 2007. Nu har det äntligen porterats till stationära konsoler igen och kommer förhoppningsvis att kunna nå en ny publik.

Berättelsen börjar med att dina föräldrar tillfälligt har flyttat utomlands och du lämnar därför storstaden för att gå klart gymnasiet i den trötta, japanska småstaden Inaba där du bor hos din morbror och kusin. Ganska snart efter din ankomst visar det sig att du besitter ett episkt öde samtidigt som en serie mystiska mord sker. Du dras givetvis in i handlingen och försöker reda ut vad det är som pågår genom att utforska en parallell värld som nås genom att krypa in i TV-apparater.

Recension: A Space for the Unbound [PS5]

Fri, 20 Jan 2023 10:00:00 +0000

Atma och Raya är två ungdomar som går i samma klass i en liten by någonstans i Indonesien. Skoldagarna är rätt tråkiga, och Atma har en tendens att somna under lektionerna. Just den här dagen har klassen fått i uppgift att fylla i ett tråkigt formulär om sina framtida tankar på utbildning, eftersom terminen snart är slut. Raya föreslår att de ska skriva något roligare och de spånar därför fram en lista med roliga saker att göra, som exempelvis klappa världens fluffigaste katt, gå på bio, äta en gigantisk chokladtårta och se på fyrverkerier. De bestämmer sig för att börja beta av den listan istället för att tillbringa dagen i skolbänken.

Recension: One Piece Odyssey [PS4, PS5]

Wed, 18 Jan 2023 10:00:00 +0000

När det kommer till långkörare i serievärlden är det få som kan mäta sig med One Piece mångåriga meritlista både på anime- och manga-fronten. Det har inte saknats spelskildringar heller för den delen, men oftast har det varit i form av musou-spel trots att seriens styrka ligger i de färgstarka karaktärerna och det enorma bakgrundsmaterial som har byggts upp genom åren.

Välgjorda undantag har det dock funnits då och då, som exempelvis One Piece Unlimited World Red som fokuserade på att leverera en actionfylld rollspelsupplevelse. One Piece Odyssey siktar dock på ett mer renodlat rollspel, vilket fångade mitt intresse direkt när jag såg det.

Recension: Vengeful Guardian: Moonrider [PS4, PS5]

Wed, 11 Jan 2023 17:00:00 +0000

Snabbfotade robotsamurajer som slåss i en futuristisk storstadsmiljö. En ganska enkel bild att visualisera, men även en bild som jag tror får mången science-fictionnörd att skälva av nyfikenhet. Applicera dessa teman på ett lika snabbfotat plattformsspel med utmanande svårighetsgrad och en dust av retrokänsla så får du Vengeful Guardian: Moonrider.

Moonrider startas upp från sin robotsömn. En revolution är initierad, och som en av statens väktare behövs han för att kväsa massornas upprorsvilja likt en stövel mot en tändsticka. Men något är annorlunda. Moonrider är inte längre under statens kontroll och det visar sig snart att motståndet har ett finger med i spelet. Han ifrågasätter nu sina gamla mästares avsikter och ger sig ut på en räd mot sina tidigare väktarkamrater vilka inte direkt ser på hans sidbyte med blida ögon.

Recension: Blacktail [PS5]

Fri, 23 Dec 2022 13:00:00 +0000

Det är inte så jätteofta det dyker upp spel baserade på lite smalare, eller mer okända, mytologier. I det här fallet så handlar det om slavisk mytologi och specifikt sagan om Baba Yaga. Det är kanske en av de mest kända figurerna som lyckats bli populär utanför sin mytologi (utöver Chernobog och Belobog som bland annat Neil Gaiman använt sig av i diverse verk).

I slavisk folktro är Baba Yaga antingen en välartad eller ondskefull häxa, som bor djupt inne i en skog i ett litet hus som sägs stå på kycklingben och kan förflytta sig. Om det fenomenet känns igen lite, beror det på att Studio Ghiblis “Howl’s Moving Castle” och “Spirited Away” lånat en hel del inspiration från denna häxa och hennes hus.

Recension: Chained Echoes [PS4, PS5]

Fri, 23 Dec 2022 10:00:00 +0000

För den som spelade mycket rollspel på sina konsoler under 90-talet finns det troligtvis många fina minnen bevarade. Det var något av en guldålder för genren och titlar såsom Final Fantasy , Breath of Fire , Suikoden med flera växte sig riktigt starka med hjälp av inbjudande fantasyberättelser, intressanta karaktärsgallerier och timtals med speltid.

Mycket har hänt sen dess och trots att genren fortfarande är populär finns det många spelare som (med en stor dos nostalgi) drömmer sig tillbaka till hur spelen var då. Utvecklaren Matthias Linda är själv ett fan av rollspel och har med sitt spel Chained Echoes försökt kombinera den klassiska rollspelskänslan med en modern tappning.

Recension: Sable [PS5]

Tue, 20 Dec 2022 10:00:00 +0000

Det börjar höra till vanligheterna att det emellanåt dyker upp ett sådant där mysigt, ensligt spel med fokus på utforskning nu för tiden. Men eftersom thatgamecompany gjorde så storstilad entré och satte ribban för denna typ av spel, är det svårt att inte jämföra nya spel med fantastiska klassiker som till exempel Flower eller Journey.

Med detta sagt är det London-baserade studion Shedworks som tar sig an utmaningen, rättar till den slitna manteln och skickar mig ut i vidderna för att upptäcka något helt nytt.

Recension: Crisis Core -Final Fantasy VII- Reunion [PS5, PS4]

Mon, 19 Dec 2022 10:00:00 +0000

På något sätt har det japanska rollspelet Final Fantasy VII från 1997 lyckats hålla sig aktuellt i stort sett hela tiden sedan den ursprungliga lanseringen. Det har handlat om allt från sidospår i andra genrer, gästspelande karaktärer i Final Fantasy Tactics och Kingdom Hearts , till återutgivningar och helt nya spel i den etablerade spelvärlden.

Med Crisis Core -Final Fantasy VII- Reunion bjuds du på en nyversion av ett spel som släpptes till PlayStation Portable 2007 där flera av karaktärerna från originalet dyker upp, även om händelserna utspelas långt innan Clouds äventyr.

Recension: The Callisto Protocol [PS4, PS5]

Tue, 13 Dec 2022 10:00:00 +0000

Ett fullproppat fraktskepp har precis lämnat rymdhamnen på Callisto, en av Jupiters största månar. Kaptenen för skeppet, Jacob Lee (häftigt skådespelad av Josh Duhamel) har precis kontrollerat lastutrymmet när det smäller till. En grupp terrorister har tagit sig ombord, och i tumultet störtar skeppet tillbaka ner på den karga månen där Jacob snart hamnar i en cell på den lokala fängelsekolonin, Black Iron.

Men något är fel och det dröjer inte länge innan jag i rollen som Jacob bankar ner mutanter med järnrör, krälar genom fängelsekloaker och kämpar för att ta mig därifrån med livet i behåll. Med det är tärningen kastad i The Callisto Protocol , Striking Distance Studios nya scifi-skräckis.

Recension: Warhammer 40,000: Shootas, Blood & Teef [PS4, PS5]

Thu, 08 Dec 2022 10:00:00 +0000

Inom det krigiska universum som Warhammer 40 000 utspelar sig är orkerna något av klassens clown. De är en spelarfavorit med en dedikerad fanskara, har tydligt uttryckta traditioner och ett speciellt sätt att prata (vilket exempelvis kan ses i spelets titel). I Warhammer 40,000: Shootas, Blood & Teef får de stå i centrum när jag krigar mig igenom en tvådimensionell tvåspaksskjutare, full av referenser till figurspelsförlagan.

Det finns fyra olika orker att spela som, och alla är klasser från figurspelet och samtliga har lite olika förmågor och egenskaper. Jag valde en stormboy, vars unika egenskap är att han har en rejäl raket på ryggen. Den används tyvärr inte till att spränga motståndarna med, men den ger en ordentlig skjuts när jag behöver undvika inkommande attacker. Utöver klass kan man även välja vilken klan man tillhör, men det påverkar mestadels karaktärens utstyrsel och färgschema.

Recension: Syberia: The World Before [PS4, PS5]

Tue, 06 Dec 2022 10:00:00 +0000

När det kommer till spelserier med fokus på en långtgående handling är Syberia-serien ett av de kanske mest kända exemplen. Räknar man in Amerzone, det första spelet som utspelar sig i samma universum, så är Syberia: The World Before nummer fem i ordningen och hakar på det något opopulära Syberia 3. Precis som i de andra titlarna är det advokaten och äventyraren Kate Walker som är spelets huvudprotagonist, men spelet kretsar även kring den unga kvinnan Dana som under en annan tidsålder kämpar med att växa upp i en värld av konflikter.

Recension: Ys VIII: Lacrimosa of Dana [PS5]

Fri, 02 Dec 2022 13:00:00 +0000

Tänka sig att det finns en JRPG-serie som har funnits i lite mer än 35 år och som jag totalt har missat. Redan 1987, i och med det första spelat i serien, visade Nihon Falcom att rollspel inte alls behövde vara turordningsbaserade, utan kunde vara actionfyllda äventyr. Formeln är sig lik även i Lacrimosa of Dana vilket har nummer åtta i serien men som är det sjätte spelet rent kronologiskt.

Recension: Marvel's Spider-Man: Miles Morales [PC]

Fri, 02 Dec 2022 10:00:00 +0000

Sony trummar sakta men säkert vidare på sin satsning att porta över några av de mest populära spelen från PlayStation-plattformarna till PC, och denna gång har turen kommit till det utmärkta Marvel’s Spider-Man: Miles Morales. Jag har hårdtestat spelet för att se hur det mäter sig visuellt och tekniskt mot versionen som släpptes i samband med PlayStation 5-lanseringen, och har funnit saker som både är bättre och sämre i PC-versionen. Om du vill läsa en recension som fokuserar mer på spelet i sig kan du finna Martins utmärkta text här!

Recension: The Dark Pictures Anthology: The Devil In Me [PS5, PS4]

Tue, 29 Nov 2022 10:00:00 +0000

Supermassive Games tog sin plats på den filminspirerade skräckscenen med buller och bång när de släppte tonårsskräckspelet Until Dawn 2015, och efter en liten period av tystnad följdes det upp av en ny serie av skräckspel i en serie de valde att kalla The Dark Pictures Anthology. Som namnet skvallrar om så är det relativt fristående spel, men ändå lite sammanbundna och med delad spelmekanik.

Det är dags för det fjärde spelet i Supermassive Games skräckantologi, och med det inbjudande namnet The Devil In Me når antologiserien dessutom slutet av sin första “säsong”. Precis som de tidigare spelen så har detta ett tydligt tema och har inspirerats av verkliga händelser (såväl som klassiska skräckfilmer). Denna gång fokuseras det på en känd massmördare - H. H. Holmes och hans mordhotell som uppfördes inför en stor mässa i Chicago 1893.

Recension: Evil West [PS4, PS5]

Fri, 25 Nov 2022 10:00:00 +0000

Vilda västern, USA, runt sekelskiftet 1900. Rentier-institutet, en organisation vigd åt bekämpningen av nationens onaturliga varelser har märkt av en mystisk ökning i dessas aktiviteter. Städer attackeras, människor försvinner och onda röster hörs i vinden som blåser över prärien. Jessie Rentier, son till grundaren av organisationen, får uppdraget att gräva i det hela, och snart visar det sig att hotet mot landet är större än man någonsin anat. Med ett brett utbud av vapen och förmågor ger jag mig ut på vampyrjakt i solnedgången i Flying Wild Hogs actionspel, Evil West.

Recension: Trifox [PS5, PS4]

Thu, 24 Nov 2022 10:00:00 +0000

Vad skulle du göra om du vore en räv vars hem blev invaderat och plundrat? Självklart skulle du ge dig ut på äventyr för att få tillbaka dina grejer och kanske utkräva hämnd? Det gör iallafall protagonisten i actionäventyret Trifox.

Under inlärningsbanan får du välja en arketyp bland krigare, magiker eller ingenjör som påverkar vilka färdigheter du har upplåsta från början. Dock är samtliga färdighetsträd tillgängliga från start och du kan utveckla dina förmågor utifrån hur du vill spela.

Recension: Return to Monkey Island [PS5]

Tue, 22 Nov 2022 10:00:00 +0000

Efter en väldigt lång frånvaro är allas vår favoritpirat Guybrush Threepwood tillbaks i rampljuset. Den här återkomsten är än mer efterlängtad eftersom även en av hans ursprunglige skapare, Ron Gilbert, är tillbaka vid rodret efter att inte ha arbetat aktivt med serien sedan Monkey Island 2: LeChuck’s Revenge.

Gilbert spillde nyheterna om ett nytt Monkey Island-spel på sin blogg förra året. Det stora problemet var att han gjorde det den första april, så det var inte så många som trodde på det förrän en trailer faktiskt materialiserade sig ett par dagar senare på utgivarens Youtube-kanal. Tyvärr ledde vissas reaktioner över den nya grafiska stilen till att Ron Gilbert tillfälligt stängde ner sin blogg på grund av en storm av negativa kommentarer.

Recension: The Chant [PS5]

Fri, 18 Nov 2022 10:00:00 +0000

Kurorter finns det både en och annan för den som känner att den behöver komma ifrån den tuffa verkligheten, vila upp sig och kanske få en mental omstart. Det sistnämnda är något som den unga kvinnan Jess behöver, och tursamt nog har hennes goda vän Kim bjudit in henne till ett spirituellt besök på en vildvuxen ö kallad Glory Island.

Allt är inte som det ska mellan Jess och Kim, men med hjälp av en guru på ön ska allt bli bra igen, i alla fall är det vad Jess leds till att tro när jag tar mina första misstänksamma steg i The Chant.

Recension: Uncharted: The Legacy of Thieves Collection [PC]

Thu, 17 Nov 2022 13:00:00 +0000

Ända sedan PlayStation 3-tiden har Nathan Drake varit en viktig karaktär som har förknippats med Sonys plattform och de enorma framgångar som utvecklarna Naughty Dog har haft sedan dess. Det är därför ett ganska stort steg i Sonys PC-satsning när Uncharted-serien för första gången träder in på en annan plattform.

Tidigare i år fick alla PlayStation 5-ägare avnjuta de uppsnofsade versionerna av Uncharted 4: A Thief’s End (10/10) och Uncharted: Lost Legacy , och det är precis denna samling som nu även släpps till PC. Kanske är det lite märkligt att börja i denna ände, men troligtvis är det dessa spel som krävde minst jobb att porta över också. I vanlig ordning kommer min PC-recension att handla mer om de tekniska aspekterna och mindre om själva spelen, men lyckligtvis kan du läsa Jonnys utmärkta sammanfattning av PS5-versionen här.

Recension: Tactics Ogre: Reborn [PS4, PS5]

Thu, 17 Nov 2022 10:00:00 +0000

Jag har alltid gillat turordningsbaserade, taktiska rollspel och samtidigt som Tactics Ogre: Let Us Cling Together släpptes ursprungligen på Super-Nintendo 1995, spelade jag det första Heroes of Might and Magic. Tactics Ogre: Reborn är en remaster som i sin tur baserats på remastern som släpptes 2011 till PlayStation Portable vilken spinner vidare på den utökade berättelsen. Den innehåller även grafiska förbättringar och mängder av spelmekaniska balanseringar och förbättringar.

Du axlar rollen som Denem, en ung krigare som slagit följe med sin bästa kompis och sin syster. De blev föräldralösa under ett nidningsdåd och dras in i ett komplicerat krig och maktkamp om regionen.

Recension: The Jackbox Party Pack 9 [PS5, PS4]

Mon, 14 Nov 2022 10:00:00 +0000

The Jackbox Party Pack 9 är en samling av partyspel som kräver som allra minst två till fyra personer beroende på vilket spel du vill uppleva. De flesta kräver en kreativ ådra och påminner om familjespel som Pictionary och Alias där du ska rita saker eller förklara något. Spelen är dock på engelska, så även om det går att välja en familjevänlig inställning kanske de inte passar för de yngre familjemedlemmarna.

Recension: Beasts of Maravilla Island [PS5, PS4]

Thu, 10 Nov 2022 13:00:00 +0000

Den lilla ön Maravilla har alltid varit mytomspunnen, och den unga tjejen Marina har inte varit där sen hon var liten. Hennes farfar tog med henne dit ett par gånger för att visa hur magisk ön och dess djurliv var. Efter att farfadern gått bort och efterlämnat sin journal och kamera till Marina beslutar hon sig för att återbesöka ön och se mer av vad det var han menade var magiskt.

Recension: Broken Pieces [PS5, PS4]

Mon, 07 Nov 2022 10:00:00 +0000

Broken Pieces är ett spel som skulle kunna passa in i flera olika spelgenrer givet de olika spelmomenten som ingår. Om jag skulle ge mig på ett försök skulle jag kalla det för ett berättelsedrivet pusseläventyr med inslag av action i form av strider.

Du axlar rollen som Elise, en tjej som verkar vara ensam kvar i den franska kustbyn Saint Exil. Du letar efter din försvunne fästman Pierre och allt verkar inte riktigt stå rätt till. Du hittar ganska snart spår efter militären och en mystisk sekt som har verkat på platsen. Och som om inte det vore nog så attackeras du av mystiska skuggvarelser och kan frammana en regnstorm med hjälp av ett smycke.

Recension: New Tales From the Borderlands [PS4, PS5]

Fri, 04 Nov 2022 13:00:00 +0000

Ända sedan Telltale Games gick i konkurs, har jag känt att jag har saknat dem och deras verk. Min kärlek startade när de väckte liv i den slumrande genren av berättelsedrivna äventyrsspel med The Walking Dead. Sedan gick de från klarhet till klarhet i och med The Wolf Among Us , Tales From the Borderlands (8/10) , Minecraft Story Mode (9/10) och många andra, högkvalitativa upplevelser.

Telltale är inte tillbaka, men däremot har Gearbox Software. Ja, du läste rätt. Studion bakom skjutaren Borderlands-serien är de som ömt har vårdat arvet av denna lite mer långsamma upplevelse. Och det ska visa sig att de klarar av detta också!

Recension: Gotham Knights [PS5]

Fri, 04 Nov 2022 10:00:00 +0000

Många kanske skulle argumentera för att serietidningsgiganten DC:s flaggskeppsfigur är Stålmannen; Clark Kent. Personligen är jag av åsikten att den mörka och svåra Läderlappen, Bruce Wayne, även känd som Batman är den riktiga stjärnan i företagets utbud.

Jag är nog inte ensam om att förföras av den mörka och dystra staden Gotham, dess hjältar, skurkar och spännande historier, något som kanske förklarar det saftiga utbud av Batman-spel som har producerats genom åren. Det går inte att förneka likheterna mellan Gotham Knights och de populära spelen i Arkham-serien som släpptes mellan 2009-2015, varför förväntningarna är höga.

Recension: God of War: Ragnarök [PS5, PS4]

Thu, 03 Nov 2022 17:00:00 +0000

När God of War-serien fick sin omstart 2018 var det inte bara en välbehövlig frisk fläkt, utan även en välgjord karaktärsskildring av en tidigare ganska platt karaktär. Kratos var tidigare enbart arg, förvisso med goda skäl, men det fanns aldrig en ambition att utveckla hans personlighet. I nystarten fick spelaren se honom kämpa med sitt förflutna samtidigt som han ska försöka anamma rollen som förälder.

Denna emotionella resa trappas nu upp ytterligare i God of War: Ragnarök , och som titeln skvallrar om ligger den stora, kataklysmiska striden framför oss. Genom händelseförloppet i föregående spel har dominobrickorna börjat falla och fimbulvintern har slukat upp de tidigare grönskande områdena i Midgård. Atreus är fast besluten att lära sig mer om sin bakgrund som uppenbarades i Jotunheim, men Kratos är mer angelägen om att sitta still i båten med tanke på att Oden förmodligen inte är på bästa humör efter förra spelet.

Recension: Shatter Remastered Deluxe [PS5, PS4]

Tue, 01 Nov 2022 15:00:00 +0000

Om du har vuxit upp under 80- eller 90-talet är chansen stor att du någon gång har sprungit på Taitos gamla arkadhit Arkanoid. Du vet den där klassikern där man ska studsa ett klot mellan en platta och ett tak bestående av färgglada tegelstenar till dess att stenarna har nötts sönder eller kloten tagit slut. 2009 togs konceptet vidare och Sidhe Interactive stormade spelvärlden med sin lilla hit Shatter. Nu har Sidhes kamratstudio PikPok knåpat ihop en nypolerad utgåva i form av Shatter Remastered Deluxe , och det är dags att krossa block för fulla muggar.

Recension: LEGO Bricktales [PS5, PS4]

Mon, 31 Oct 2022 10:00:00 +0000

De tidigaste pusselspelen jag tänker på i association med fysikens regler och att bygga saker är Pipe Dream och The Incredible Machine som båda släpptes under tidigt 1990-tal innan den första PlayStation-konsolen dök upp. LEGO Bricktales har pusselmoment där du måste bygga saker och där både gravitation och friktion spelar in.

I grunden är det ett äventyrsspel där du hjälper din farfar att återställa ett nedgånget nöjesfält genom att resa runt till olika världar och hjälpa befolkningen så att en lyckokristall bildas (och nej, det handlar inte om metamfetamin). Du har också en flygande robot som medhjälpare som besitter kunskaper från andra dimensioner och som stöttar dig med tips och förmågor.

Recension: The Last Oricru [PS5]

Thu, 27 Oct 2022 10:00:00 +0000

Tänk dig att du vaknar upp i en tank på en främmande planet. Det senaste du minns är att du dog, men ändå så ligger du nu här oskadd, omgiven av varelser du knappt kunde föreställa dig tidigare. Nyckeln till din överlevnad är ett bälte som på något mystiskt vis håller dig vid liv, och det dröjer inte länge tills du får veta att du snart kommer att bli ett verktyg i kampen mellan planetens invånare. Låter det överväldigande? Det är precis vad huvudpersonen Silver känner när jag ger mig på äventyrsspelet The Last Oricru.

Recension: A Plague Tale: Requiem [PS5]

Fri, 21 Oct 2022 10:00:00 +0000

Asobo Studio är en fransk utvecklare som förvisso har hängt med ganska länge i branschen, men det riktiga genombrottet kom 2019 i samband med lanseringen av A Plague Tale: Innocence (8/10). Här visade de upp både tekniska färdigheter, med även den egentillverkade spelmotorn, och förmågan att förmedla en gripande och medryckande berättelse.

Nu när uppföljaren A Plague Tale: Requiem är här får vi på nytt följa syskonen Amicia och Hugo, som försöker lägga de horribla händelserna från första spelet bakom sig. Trots att Hugo fortfarande lider av sviterna från den märkliga sjukdomen som alkemisterna kallar Macula tycks de ändå ha funnit lite ro i vardagen. Det är dock något som kommer att ändras ganska fort efter berättelsen tar vid.

Recension: Asterigos: Curse of the Stars [PS5, PS4]

Thu, 20 Oct 2022 10:00:00 +0000

Asterigos: Curse of the Stars har på förhand beskrivits som ett spel med flera likheter med subgenren av Dark Souls -liknande actionrollspel som dykt upp. Jag sällar mig inte till den skaran och tycker egentligen att den enda likheten är den eminenta nivå- och miljödesignen som uppmuntrar noggrann utforskning och där det finns mängder av genvägar både inom nuvarande område och tillbaka till huvudbasen.

Du axlar rollen som krigaren Hilda som följt efter sin pappa, vars armé begav sig ut på ett uppdrag men inte kom tillbaka. Den rödhåriga flickan är inte bara en habil stridskonstnär, utan visar sig även vara en duktig diplomat som hamnar i ett förbannat rike där invånarna varit fast i över tusen år.

Recension: Made in Abyss: Binary Star Falling into Darkness [PS4]

Fri, 14 Oct 2022 13:00:00 +0000

Made in Abyss är en otroligt bra anime-serie som handlar om barn som är grottutforskare i en väldig avgrund; The Abyss. I denna avgrund finns en helt ny värld med unika varelser, en unik flora och såklart magiska skatter som de försöker hitta.

Tyvärr är världen riktigt grym i avgrunden. Förutom att i princip allt som lever där försöker ta kål på barnen, drabbas dessutom alla som beger sig ned i djupet av en förbannelse som gör att de mår dåligt när de försöker ta sig upp igen. Om någon är oförsiktig och klättrar upp för snabbt, kan priset bli döden.

Recension: Unusual Findings [PS4]

Fri, 14 Oct 2022 10:00:00 +0000

Det börjar bli lika vanligt att göra en upputsad återutgivning av ett klassiskt spel som det är vanligt att släppa ett helt nytt verk som osar retro och nostalgi. Unusual Findings från Epic Llama Games är av den senare kategorin och de lyckas perfekt med att fånga känslan av ett peka-och-klicka-äventyr från 90-talet.

Faktum är att jag skulle vilja likna titeln vid en slags avknoppning till Stranger Things, fast i spelformat och med en annorlunda berättelse. Här bevittnar de tre vännerna Vinny, Nick och Tony hur ett rymdskepp kraschar i en skog i deras närhet. Äventyret är igång med detsamma och jag sugs snabbt in i spelet som likaväl kunde ha släppts under min ungdom.

Recension: Undungeon [PS4]

Thu, 13 Oct 2022 10:00:00 +0000

Den bibliska historien om Noak, mannen som byggde en ark, fyllde den med djur och undkom syndafloden har säkert många fått höra om under ett eller flera sammanhang. Frågan är om lika många har hört talas om härolden som reste runt i postapokalyptiska dimensioner med målet att förena dem alla till en enda plats. Om inte så har jag en berättelse att förtälja för dig. I Undungeon får du nämligen uppleva det här och lite till i ett äventyr som blandar både genrer och teman hejvilt.

Recension: No More Heroes 3 [PS4, PS5]

Tue, 11 Oct 2022 10:00:00 +0000

Det har snart gått 15 år sedan No More Heroes fick sin debut till Nintendo Wii och Goichi Suda visade precis vad han tyckte om dåvarande trender inom spel, i synnerhet öppna spelvärldar. Det har hänt en hel del sedan dess, trender har förändrats, nya spelstilar, spelkonsoler och popkulturfenomen har tagit världen med storm.

Suda som ofta brukar ha fingret på pulsen och leverera bitande satir invävt i många av sina spel har en del att leva upp till med No More Heroes 3 , då de första två spelen var lika delar allvarliga, överdrivna och våldsamt komiska, samtidigt som de absolut inte tog sig själva på för stort allvar.

Recension: Moonscars [PS4, PS5]

Fri, 07 Oct 2022 10:00:00 +0000

Mörka och gotiskt inspirerade fantasyäventyr är något som nästan alltid går hem i min bok. Därför hade jag svårt att säga nej till det extremt mörka spelet Moonscars när det dök upp bland redaktionens recensionsspel. När jag använder begreppet mörkt är det kanske lätt att tolka det som att jag menar ett tematiskt mörker som kretsar kring en känslomässigt tung handling, men det stannar inte där. Det är nämligen mer än handlingen som är mörk i det här spelet.

Recension: Hardspace: Shipbreaker [PS5]

Thu, 29 Sep 2022 10:00:00 +0000

I en tid av ekonomisk depression och allmän misär, kan jag stolt och glatt berätta att jag har fått jobb hos ett av universums vänligaste företag; Lynx Corporation. Här har jag fått möjligheten att arbeta bort min enorma skuld som jag dragit på mig under mina år som människa.

Det enda jag behöver göra, är att arbeta hårt med att skrota rymdskepp som svävar omkring och förorenar den annars så rena rymden. Till min hjälp har jag en lasersvets och ett slags änterhake som gör att jag kan förflytta värdefulla skeppsdelar till återvinning. Livet verkar bli ganska bra trots allt!

Recension: The Tomorrow Children: Phoenix Edition [PS4, PS5]

Wed, 28 Sep 2022 10:00:00 +0000

Som spelskribent springer man då och då på spel som inte riktigt liknar något man har spelat tidigare. Det kan vara rent visuella drag som sticker ut, berättandeform, upplägg eller helt enkelt känslan som spelet förmedlar. Någon gång kommer det att komma en tid när jag slutar att bli förvånad tänker jag för mig själv ibland, men så blir det nog aldrig.

Det senaste spelet att påminna mig om det är det underliga äventyret som är The Tomorrow Children, ett spel som levde ett kort liv 2017 för att nu återupplivas med det passande namnet The Tomorrow Children: Phoenix Edition.

Recension: White Day: A Labyrinth Named School [PS5]

Tue, 27 Sep 2022 10:00:00 +0000

Fenomenet “White Day” firas i sydostasien traditionellt sett en månad efter alla hjärtans dag, och även på denna dag skall det ges presenter, godis eller liknande till någon man är kär i. Lee Hui-min, nyinflyttad student har fått den briljanta idén att smyga in på skolan efter stängningstid och lämna lite godis (och återlämna en dagbok) i skåpet som tillhör tjejen han är kär i.

I teorin är det ju en jättebra, och väldigt söt, gest. I praktiken slutar det dock med att han lyckas bli inlåst i skolan, och får använda sin klurighet och sina överlevnadsinstinkter för att försöka överleva natten. I skolan, som borde vara tom, finns nämligen en hel del märkliga övernaturliga fenomen och en besatt vaktmästare.

Recension: Metal: Hellsinger [PS5]

Fri, 23 Sep 2022 10:00:00 +0000

Ibland ser man spel som nästan känns som att de är utvecklade specifikt för sina intressen och sin smak. Det har varit min känsla sedan jag såg Metal: Hellsinger för första gången där jag bombarderades av en Doom-liknande förstapersonsskjutare som korsats med ett samlingsalbum med några av mina absoluta favoritartister.

Konceptet med en musik- och rytmbaserad förstapersonsskjutare kändes klockren på pappret, men hur fungerar det då i praktiken? Oförskämt bra visar det sig!

Recension: The Legend of Heroes: Trails from Zero [PS4]

Tue, 20 Sep 2022 15:00:00 +0000

Om du har läst PSbloggen ett tag kommer det säkert inte som en överraskning att jag gillar The Legend of Heroes -serien från Nihon Falcom. Under senare år har Trails of Cold Steel-serien, som även kallas Erebonia-berättelsen, släppts i väst. The Legend of Heroes: Trails from Zero är den första delen av två av Crossbell-berättelsen som utspelas tidigare än Trails of Cold Steel och som ursprungligen släpptes 2010 på PlayStation Portable, men det här är första gången som det släpps i väst med en officiell översättning till engelska.

Recension: Steelrising [PS5]

Tue, 20 Sep 2022 10:00:00 +0000

Paris 1789. Ett utbrett missnöje bland det franska folket har exploderat i en kavalkad av kaos, våld och förvirring. Överklassens pampiga livsstil har blivit ett rött skynke för arbetarklassen och en revolution initieras med stora konsekvenser som följd.

Du kanske känner igen den här beskrivningen av den franska revolutionen från historielektionerna i grundskolan, men nämndes det någonting om att den franske kungen satte in sin robotarmé för att kväsa upproret? Trodde inte det. I Steelrising får jag uppleva en alternativ återberättelse av denna historiska händelse kryddad med steampunkiga inslag.

Recension: JoJo's Bizarre Adventure: All-Star Battle R [PS4, PS5]

Mon, 12 Sep 2022 10:00:00 +0000

Inom genren slagsmålsspel finns det många titlar med annorlunda teman, udda karaktärer och galna attackförmågor. Oavsett om man gillar dessa lite teatraliska spel eller föredrar de med lite mer realistisk stil kan man inte förneka att de lätt drar till sig ens uppmärksamhet. Oftast går dessa lite galnare fightingspel hand i hand med anime- och manga-världen, och så är även fallet med det intensiva JoJo’s Bizarre Adventure: All-Star Battle R.

Recension: SD GUNDAM BATTLE ALLIANCE [PS4, PS5]

Fri, 09 Sep 2022 10:00:00 +0000

Trots att Gundam-universat har funnits i mer än 50 år, har jag aldrig utforskat det något vidare mycket. Gundam är ju en av många franchise som kretsar kring enorma robotar som slåss mot varandra, där alla utom Neon Genesis Evangelion har gått mig förbi.

Men med SD GUNDAM BATTLE ALLIANCE , blir det ändring på det. Här kastas jag in i en virtuell version av Gundam-världen där verkligheten blivit skev och där tidsrymder blandas i ett virrvarr. Det är upp till mig och mina vänner att ställa allt till rätta!

Recension: Thymesia [PS4, PS5]

Tue, 06 Sep 2022 10:00:00 +0000

Sedan spelutvecklarna From Software började storma spelvärlden med sina utmanande äventyr har det uppstått en helt ny undergenre till äventyrsspel, nämligen soulslike-genren. Döpt efter Demon’s Souls, Dark Souls och dess uppföljare bjuder spel i genren på vissa ingredienser som gjordes populära i nämnda titlar. Thymesia är ett sådant spel, och här bjuds vi på en rejäl dos soulslike-inslag blandat med lite nyheter och en berättelse höljd i dunkel.

Det går inte att förneka att Thymesia både till utseende, känsla och till stor del upplägg känns väldigt mycket som Dark Souls. Det är inte något negativt så klart, men ett konstaterande som man nästan måste göra då det är som en (positiv) elefant i rummet. Den ganska anonyma huvudkaraktären Corvus har minnessvårigheter, något som speglas genom berättelsen. Dels genom narrativet, men även i upplägget med de nivåer och områden jag besöker.

Recension: Chenso Club [PS4]

Mon, 05 Sep 2022 13:00:00 +0000

Jag klassar Chenso Club som ett retrodoftande actionplattformsspel av den gamla skolan som har tagit inspiration både från Mega Man och Castlevania även om det känns både snabbare och modernare än förebilderna.

Utomjordingar invaderar jorden och du är superhjälten Blue som vaknar från en lång dvala för att bekämpa invasionen. Under spelets gång låser du upp fler spelbara karaktärer som alla har olika egenskaper och attacker.

Blue möter en robotboss som känns obehagligt bekant.

Recension: Pac-Man World: Re-Pac [PS4, PS5]

Fri, 02 Sep 2022 13:00:00 +0000

Pac-Man är en sån där ikonisk figur som de flesta spelare säkert har sprungit på en och annan gång genom åren. Kanske framförallt i arkadhallar och liknande där han var en av spelvärldens tidiga ikoner, men kanske även i ett av hans senare äventyr.

Trots att han och spelen han är med i kanske inte är riktigt lika aktuella längre så ska man inte sticka under stol med att den där gula pricken fortfarande är en ikon. Något man kanske kan ana när han får gästspela i spelserier som till exempel Super Smash Bros eller storfilmer såsom Pixel från 2015. I Pac-Man World: Re-Pac får vi återuppleva ett av hans mer minnesvärda äventyr, nämligen Pac-Man World från 1999.

Recension: The Last Of Us Part I [PS5]

Wed, 31 Aug 2022 17:00:00 +0000

När Naughty Dog beslutade sig för att ta en liten paus från Nathan Drakes äventyr och fokusera på något lite mörkare, mer vuxet var det nog ingen som riktigt förväntade sig att det skulle få den genomslagskraft det fick. Det nya spelet hette “The Last of Us” och lyckades knocka både recensenter och spelare, och vann dessutom ett antal eftertraktade priser.

Ett drygt år efter släppet till PlayStation 3 kom en förbättrad och uppgraderad version till PlayStation 4 - The Last of Us: Remastered (9/10). Nu, en konsolgeneration senare, är det dags för en ny uppdatering av det numera klassiska spelet, denna gång med titeln The Last Of Us Part I.

Recension: Idol Manager [PS4, PS5]

Wed, 31 Aug 2022 10:00:00 +0000

I Japan betyder ordet “idol” något helt annat än här i Sverige. En idol i våra ögon är en talang som genom tur, slump eller hårt arbete blir erkänd som artist och eventuellt har förmånen att växa in i sin roll. Eller så är det en formbar individ som ett mediaproducerande bolag hittar och sedan formar till en produkt som passar marknaden för tillfället.

I Japan är det helt annorlunda. Där är en idol något som du bestämmer dig för att bli tidigt i ditt liv. Sedan gäller det att träna och plugga extremt hårt för att snabbt komma in i rollen. Gärna i början av tonåren eftersom tidsrymden som du, i ditt yrke som idol är väldigt begränsad. Dessa arbeten blommar och vissnar inom loppet av kanske tio år och när du börjar närma dig trettio år är det dags att sluta.

Recension: Destroy All Humans! 2: Reprobed [PS4, PS5]

Fri, 26 Aug 2022 17:00:00 +0000

Året är 1969. En tid har förflutit sen utomjordingen Crypto plågade jorden i jakten på ny fräsch DNA åt sitt sönderklonade folkslag. Det är också två år sedan jag recenserade föregångaren av det här spelet, Destroy All Humans! (8/10) , som visade sig vara en underhållande liten resa i analsondens tecken. Nu har vindarna vänt, och i en oväntad twist kommer Crypto och hans vänner snart behöva skydda planeten Jorden mot ett hot som är mycket större än dem själva.

Recension: Fallen Legion: Rise to Glory / Fallen Legion Revenants [PS5]

Wed, 24 Aug 2022 10:00:00 +0000

Samlingen av Fallen Legion: Rise to Glory och Fallen Legion Revenants är två actionrollspel som nu återutges på PlayStation 5. För att komplicera saken ytterligare är Rise to Glory en samling av två tidigare spel med lite ytterligare innehåll.

Spelen har det fiktiva kejsardömet Fenumia som sin skådeplats och i Rise to Glory handlar de båda berättelserna om uppror och tronskifte medan du i Revenants är en av få mänskliga överlevare i ett svävande slott som undgått en apokalyptisk dimma och du måste bekämpa fiender och utröna vad som skett.

Recension: Marvel's Spider-Man Remastered [PC]

Tue, 23 Aug 2022 10:00:00 +0000

När God of War släpptes till PC i början av året gick det förmodade startskottet för Sonys satsning på att expandera utanför PlayStation-gränserna. Det var dessutom en riktigt stark portning med många av de funktioner som förväntas finnas i moderna PC-spel, och nu är det dags för en annan storsäljare att få samma behandling.

Insomniac-utvecklade Marvel’s Spider-Man var nog ett av de spel jag minst förväntade mig att få en portning till PC då det har varit, och delvis fortfarande är, en riktig systemsäljare för Sony, samt att eventuella licensdjungler skulle behöva redas ut. Det placerades sedan i Nixxes trygga händer, vilket historiskt sett har varit ett säkert kort för PC-portningar innan Sony snappade upp studion.

Recension: Saints Row [PS4, PS5]

Mon, 22 Aug 2022 16:00:00 +0000

När Grand Theft Auto-serien tog steget från 2D till 3D under PlayStation 2-eran öppnades portarna på allvar för de öppna spelvärldarna. Det startade även en kapplöpning från andra utvecklare att försöka fånga den där magin som Rockstar lyckades förmedla i sina verk, och det gick med blandad framgång.

Volition var ett av dessa utvecklingsteam som genom Saints Row ville skapa en GTA-konkurrent, och många av sakerna de försökte sig på var intressanta. Det var dock inte förrän vid tredje iterationen som serien slog igenom på allvar. Här blev tonen betydligt mer lättsam, parodisk och inte minst spektakulär. Det har nu gått nio år sedan den senaste delen, och det är nu dags för en nystart för denna populära serie.

Recension: Cult of the Lamb [PS4, PS5]

Mon, 22 Aug 2022 10:00:00 +0000

Söker man på ord som sekt och kult i uppslagsverk kan man bland annat läsa följande: ”Religiös grupp som markant avviker från den eller de religiösa huvudlinjerna i ett samhälle.” En beskrivning som blir en intressant motsägelse i ett spel där varenda religiös grupp i samhället är konstigare än den andra. I rollen som ett återupplivat offerlamm får jag nämligen uppdraget att starta en rörelse olika alla andra. Målet? Att besegra fyra demoniska biskopar och återinföra deras femte, utstötte broder.

Recension: Cursed to Golf [PS4, PS5]

Fri, 19 Aug 2022 10:00:00 +0000

Golf kan vara en riskabel sport om man inte är försiktig. Vanliga skador inkluderar förslitningsskador i diverse leder, eller det mer osannolika scenariot att man får en felslagen golfboll på sig. Dessa skador är dock milda jämfört med oturen vår protagonist i Cursed to Golf har - en blixt slår ner precis när han är på väg att sänka sitt sista slag i en stor turnering.

I normala fall hade golfkarriären tagit ett tvärt slut här (på grund av dödsfallet), men oturen fortsätter. Vår hjälte har råkat ut för en förbannelse och hamnat i golfarnas skärseld. För att ha en chans till att få komma tillbaks till livet behöver jag utmana och vinna i en väldigt udda golftävling med lite annorlunda regler och banlayout än jag är van vid.

Recension: Book Quest [PS4, PS5]

Wed, 17 Aug 2022 13:00:00 +0000

Det finns ett uttryck på engelska som lyder “Don’t judge a book by the cover”, vilket går att översätta någorlunda till att vi inte ska döma personer efter deras utseende. När jag sätter tänderna i Book Quest , känner jag väldigt tydligt att detta uttryck kan slå hårt åt båda håll.

När titeln landade i redaktionen, slogs jag omedelbart av den extremt charmiga världen som visades i bilder och trailer. Det ser ut som en version av The Legend of Zelda: A Link to the Past, ett äventyr som jag ofta återvänder till med glädje. Men när jag väl börjar spela spelet upptäcker jag snabbt att det saknas en hel del i upplevelsen.

Recension: South of the Circle [PS5, PS4]

Mon, 15 Aug 2022 10:00:00 +0000

Som människor kämpar vi oss alla igenom våra liv på olika vis. Ibland tar sig kämpandet en rent fysisk form, men det kan såklart även uttrycka sig i form av en mental påfrestning eller en kombination av de båda. Oavsett om det är små eller stora saker vi tampas med finns möjligheten att de förändrar våra liv på sätt som vi inte alltid kan förutse.

I det berättelsedrivna äventyret South of the Circle får vi följa karaktären Peters kamp i ett skoningslöst Antarktis, men även för att få livet att gå ihop i ett kalla krigets Storbritannien.

Recension: Lost Epic [PS4, PS5]

Tue, 09 Aug 2022 12:00:27 +0000

I en värld där gudarna har stor inverkan men inte bryr sig om dess invånare är det lätt att tappa hoppet. Detta är precis vad som har hänt i äventyrsspelet Lost Epic , och det är upp till mig som spelare att ställa det hela till rätta. Hur? Genom att leta upp dem och besegra dem såklart.

De ”nya” gudarna har inte så mycket till övers för vanliga människor. De håller sig förvisso mest för sig själva, men med deras närvaro kommer även monstruösa varelser och ett hårt leverne för de få människor som finns kvar. Så pass hårt att människorna benämns som ”de förtvinande”.

Recension: Sword and Fairy: Together Forever [PS5, PS4]

Thu, 04 Aug 2022 15:00:00 +0000

När det gäller asiatiska rollspel har vi under decennier mest sett japanska lokaliseras för konsumption i väst med några koreanska som fått fotfäste. Sword and Fairy: Together Forever är ett actionrollspel som baseras på kinesisk mytologi och allt vad det innebär. Som spel har serien funnits länge, men för mig är det en ny erfarenhet. I sydostasien är den sannolikt populär då det knoppats av både filmer och teaterföreställningar på temat.

Recension: Story of Seasons: Pioneers of Olive Town [PS4]

Thu, 04 Aug 2022 10:00:00 +0000

Efter att ha recenserat Story of Seasons: Friends of Mineral Town (7/10) , lyckades jag faktiskt lägga ifrån mig hackan och vattenkannan för att lämna Mineral Town. Och sedan dess har jag inte återvänt till den titeln.

Men nu har en ny stad introducerats i spelserien Story of Seasons och den här gången verkar det som att upplevelsen har blivit lite mer strömlinjeformad och enklare att anamma. Självklart drar jag på mig arbetskläderna, kavlar upp ärmarna på flanellskjortan och ger mig ut i myllan igen.

Recension: Hell Pie [PS4]

Wed, 03 Aug 2022 10:00:00 +0000

Födelsedagar är för många en väldigt viktig dag. Många av oss kanske inte bryr oss lika mycket ju äldre vi blir, och de spännande förväntningarna byts istället ut till en jobbig åldersnoja som gör sig påmind en gång om året. Någon som inte slutar att bry sig om sin födelsedag är djävulen, och han är extremt noga med att allt ska bli så bra som möjligt. Något som demonen Nate snart kommer bli varse om då han blir beordrad att ordna med huvudrätten, en riktig helvetespaj.

Recension: Firegirl: Hack 'n Splash DX [PS4, PS5]

Fri, 29 Jul 2022 16:34:23 +0000

Roguelike-subgenren har tagit många former de senaste åren, men jag kan nog aldrig påstå att jag har sett detta upplägg i kombination med brandsläckning. Detta är dock något som den lilla indiestudion Dejima har beslutat sig för att vi behöver för att bredda utbudet av omgångsbaserade actionspel. Jag har nyfiket tagit mig an verket för att ta reda på mer!

Du tar dig an rollen som en ung och lovande brandbekämpare och kastas snabbt in i den ordagranna hetluften när brandstationen, av alla ställen, står i lågor. Du hyllas sedan som hjälten som har räddat hela stationen, och ansvaret som nu vilar på dina axlar är att se till att dra in tillräcklig finansiering för att utöka både personalstyrka och kvaliteten på utrustningen. Detta gör du genom att rycka in så fort brandlarmet går någonstans i staden, och framgångsrikt rädda de människor och husdjur som har fastnat i eldhavet.

Recension: Source of Madness [PS4, PS5]

Tue, 26 Jul 2022 10:00:00 +0000

Med tanke på hur många omgångsbaserade spel som har släppts genom åren börjar det bli felaktigt att kalla roguelike-konceptet för en trend, då det snarare har blivit en subgenre. Det finns dock väldigt många vis att implementera dessa mekaniker, vilket då även skapar utrymme för utvecklarna att sätta ett eget avtryck på slutprodukten.

I Source of Madness är det tydligt att teamet har sneglat en del på ramverket i det otroligt populära Dead Cells (9/10) , som tog alla fans av actionplattformare med storm för några år sedan. Designmässigt är det dock ganska mycket som skiljer sig.

Recension: AI: The Somnium Files - nirvanA Initiative [PS4]

Mon, 25 Jul 2022 10:25:49 +0000

AI: The Somnium Files - nirvanA Initiative är i grund och botten en komplicerad mordgåta i science-fictionmiljö där avancerade artificiella intelligenser hjälper polisen och där du kan dyka in i drömmarna hos de misstänkta.

När det handlar om visuella romaner står berättelsen självklart i centrum och Kotaro Uchikoshi har visat framfötterna tidigare med Zero Escape -serien och föregångaren AI: The Somnium Files både vad det gäller karaktärsgalleri och stark berättelse.

Recension: Bright Memory: Infinite [PS5, PS4]

Thu, 21 Jul 2022 15:00:00 +0000

Föreställ dig att du är en agent för en organisation som jobbar med högteknologisk forskning när ett onaturligt fenomen och en mystisk antagonist helt plötsligt utmanar världens öde. Förvirringen som uppstår är ungefär samma för mig som spelare när jag tar mig an Bright Memory: Infinite , ett spel där svarta hål, tidsresor och högteknologisk utrustning sätter mig på prov.

Spelet är i grunden en förstapersonsskjutare med övernaturliga inslag, men av någon anledning får jag också vibbar av actionfilmer i stil med Mission Impossible och James Bond. Det är ett intressant spel i den bemärkelsen att det till upplevelsen sett ser ut att vara en titel producerad av en stor studio, men vid närmare efterforskning visar det sig att FYQD Studio vid utvecklandet bara bestod av en person. Det är ett faktum som har både för- och nackdelar, vilka jag kommer att komma till senare.

Recension: MADiSON [PS4, PS5]

Thu, 21 Jul 2022 10:00:00 +0000

Luca vaknar upp i ett stökigt rum. Utanför bakom den låsta dörren står hans far i ett upprört och förvirrat tillstånd. Varför vet Luca inte riktigt än, men han mår inte särskilt bra, och när han väl lyckas ta sig ut ur rummet är saker inte som de var förr. En illasinnad känsla vilar över huset och när en gammal polaroidkamera snart dyker upp dröjer det inte länge innan Luca inser att han är insyltad i något riktigt obehagligt.

Recension: Of Bird and Cage [PS4]

Mon, 18 Jul 2022 10:00:00 +0000

Det finns i princip lika många sätt att applicera musikens känslor i spel som det finns musikgenrer att utforska. Antingen kan utvecklaren skänka oss det där magiska lilla extra som tar en speltitel till en helt ny nivå genom att hitta exakt rätt ljud och melodier till exakt rätt ställe. Andra titlar fokuserar helt på rytmen och låter spelaren knappa på sin kontroller för att klicka i exakt rätt tid.

Recension: Krut: The Mythic Wings [PS4, PS5]

Fri, 15 Jul 2022 11:08:37 +0000

Besegrad, krossad och bruten, det är vad Krut-soldaten Veera blir efter att ha förlorat en duell mot den onda stenkrigaren Zurah, men det han inte vet är att han snart ska få en chans till upprättelse. I den här thailändska produktionen kryddas plattformshoppande med små vibbar av roguelike och bullet hell till något som blir en udda fågel.

Spelets narrativa kärna ligger i en thailändsk film från 2018, Krut: The Himmaphan Warriors , som kretsar kring ett mytologiskt folkslag kallat garudas. Dessa ligger i krig med ett annat folkslag som lyder under general Zurah, en metallklädd stenkrigare i storlek som ett mindre hus. När garudornas huvudstad utsätts för en attack beslutar krigaren Veera att ta sig an Zurah, något som slutar med att han snart befinner sig nedslagen och omtöcknad på en mystisk ö.

Recension: Klonoa Phantasy Reverie Series [PS4, PS5]

Thu, 14 Jul 2022 10:00:00 +0000

När PlayStation slog sig in på marknaden på 90-talet började fler och fler utvecklare sträva efter ambitiösa 3D-världar i sina nya projekt, till skillnad från 2D-spelen från tidigare konsolgenerationer. Alla som var med på den tiden vet ju också hur spartanska dessa blev när man kikar på detaljrikedomen, men det fanns en del utvecklare som valde att gå en annan väg med 3D-grafiken för att kunna få det bästa av båda världar.

Recension: Mothmen 1966 [PS4]

Wed, 13 Jul 2022 16:00:00 +0000

Lee har en fantastisk idé för en romantisk dejt han vill ta sin flickvän Victoria på. Långt ute i ingenstans, långt borta från stadens ljus finns en liten bensinstation och inte mycket annat, och en liten bit därifrån - den perfekta platsen att beskåda meteorsvärmen Lenoniderna när den passerar.

Bilresan dit är ganska händelselös, förutom att någonting verkar lite spänt mellan Lee och Victoria. När de plötsligt råkar köra på en fladdermus ökas spänningen, men de når slutligen fram till bensinstationen och träffar dess ägare - Holt. Den romantiska picknicken kan äntligen börja.

Recension: Industria [PS5]

Tue, 05 Jul 2022 10:00:00 +0000

För de allra flesta i staden är händelserna som utspelar sig den nionde november 1989 historiska. Jag befinner mig i Berlin den dagen då muren föll. Men istället för att fira eller utforska stadsdelen i väst i glädjerus, upptäcker jag att något är fruktansvärt fel.

Min kollega på forskningsanstalten där jag jobbar är spårlöst försvunnen, allt hans arbete borta och all dokumentation förstörd. Jag behöver därför bege mig tillbaka till jobbet för att försöka finna honom, vilket blir starten på äventyret Industria; en berättelsedriven förstapersonsskjutare.

Recension: Fobia: St. Dinfna Hotel [PS4, PS5]

Thu, 30 Jun 2022 10:00:00 +0000

Nu under sommaren passar många av oss på att resa någonstans. För en hel del involverar det att boka in sig på ett hotell där vi kan äta och sova gott, njuta av lite service och slippa städa själva för några dagar. I Fobia: St. Dinfna Hotel vänds en relativt trevlig hotellvistelse till något ytterst obehagligt för reportern Roberto, och snart önskar han att han hade checkat ut långt innan planerat.

Recension: Teenage Mutant Ninja Turtles: Shredder's Revenge [PS4]

Thu, 23 Jun 2022 10:00:00 +0000

Teenage Mutant Ninja Turtles har hängt med sedan 1984, men det var först i slutet av 80-talet under en rejäl popularitetsboom som det började dyka upp spel med de färgglada sköldpaddskrigarna. Sedan dess har de figurerat i ett sextiotal spel, men av dessa är det kanske framförallt de som kom under första hälften av 90-talet som är mest omtyckta.

Med Teenage Mutant Ninja Turtles: Shredder’s Revenge har man valt att göra en sorts mix av fanfavoriten TMNT: Turtles in Time och den ursprungliga tv-serien från -87, en idé som jag tror att få skulle tacka nej till.

Recension: Arcade Spirits: The New Challengers [PS4, PS5]

Wed, 22 Jun 2022 10:00:00 +0000

Arcade Spirits-spelen utspelar sig i en parallell framtid där tvspels-marknaden och arkadkulturen inte kraschade helt under 1980-talet. En värld där arkadhallar fortfarande är en viktig sak, något som det första spelet handlade om. Arcade Spirits är en lågmäld, vacker, romantisk och karaktärsdriven grafisk roman där jag som spelare får rätt mycket frihet i hur jag väljer att lösa situationer och hur jag vill agera mot de andra karaktärerna.

Uppföljaren som precis har släppts, Arcade Spirits: The New Challengers , följer lite i samma mönster, men handlar inte lika mycket om livet i en arkadhall. Nu är det dags att följa vår protagonists jakt på att bli en stjärna inom e-sport!

Recension: The Quarry [PS5, PS4]

Tue, 21 Jun 2022 11:00:00 +0000

The Quarry kan närmast beskrivas som en andlig uppföljare till Supermassives skräckäventyrshit Until Dawn (9/10) från 2015. De har verkligen inte legat på latsidan sedan dess, med tanke på att de även har hunnit släppa tre delar i antalogiserien The Dark Pictures. Likt Until Dawn får du här ett lite längre äventyr med fler förgreningar och ett större karaktärsgalleri. Dessutom dyker det upp några ansikten du säkert känner igen om du är intresserad av B-skräckfilmer och i synnerhet från 1980-talet. Supermassive har i intervjuer avslöjat att de inspirerats av filmklassiker som Evil Dead, Motorsågsmassakern och The Hills Have Eyes.

Recension: The Hand of Merlin [PS5, PS4]

Thu, 16 Jun 2022 12:00:00 +0000

Universum är oändligt och det finns oändligt många stjärnor som är solar till ett oändligt antal världar. På var och en av dessa finns Kung Arthur-legenden och hans slott Camelot. Problemet är att en kataklysm har inträffat och skalet mot en ond dimension brister och demonvarelser pressar igenom. Ärkemagikern Merlin är kraftigt försvagad efter att ha fängslats av Morgana La Fey, men hans ande tränger igenom alla dimensioner och letar febrilt efter kapabla äventyrare som kan stoppa den pågående katastrofen med hjälp av den helige graalen.

Recension: Souldiers [PS4, PS5]

Tue, 14 Jun 2022 10:00:00 +0000

När det kommer till att skapa spel med retrokänsla ställs man inför det klassiska dilemmat, hur mycket retrokänsla ska man pumpa in och ska man offra moderna inslag för att få till de där tidsenliga bristerna som många faktiskt ser som charmiga? I skapandet av Souldiers har man promenerat balansgången och tagit besluten som måste tas, men hur blev resultatet?

Spelet tar sin början i en konflikt mellan två nationer. Precis när en stor enhet med krigare ska ge sig av för strid hamnar de i en jordbävning som snart har gjort dem till fångar i en grotta under tonvis av jord. Två änglaliknande varelser infinner sig och erbjuder dem en flyktväg i form av en magisk portal. Men vart leder den? Jo, snart befinner jag mig i en annan grotta i landet Terragaya, en plats som inte bara verkar vara någon sorts samlingspunkt för vilsna själar, utan även offer för en mörk kraft som gör allt för att få övertaget. Premissen känns bra och ger starka retrovibbar av rätt sort.

Recension: Deadcraft [PS4, PS5]

Tue, 07 Jun 2022 10:00:00 +0000

När Deadcraft damp ned hos redaktionen, var det något som klaffade med mig på en gång. I trailern syntes ett hack ’n’ slash-upplägg kombinerat med något slags crafting-system. Detta, serverat i en zombiefylld postapokalyptisk värld, fyller alla krav för ett intressant spel i min bok.

Hela upplevelsen börjar när min karaktär råkar i storbråk med antagonisten, får ordentligt med stryk och blir utkastad i ödemarken. Som tur är landar vår hjälte i princip på ändan i ett ruckel som är fredat från zombier och dessutom har en liten odlingslott.

Recension: Kao the Kangaroo [PS5, PS4]

Mon, 06 Jun 2022 10:00:00 +0000

Kao the Kangaroo är ett tredimensionellt plattformsspel av den gamla skolan och är den senaste delen i en 22 år gammal serie där det första spelet släpptes till Dreamcast och Gameboy Advance. Det har gått 17 år sedan den senaste delen i huvudserien släpptes och efter påtryckningar från fansen gav den polska studion efter och har utvecklat en uppföljare.

Huvudpersonen Kao är, vilket titeln antyder, en känguru vars pappa och syster är försvunna och han ger sig självklart ut på äventyr för att hitta dem. Till sin hjälp har han sin koala-sensei och ett par magiska boxhandskar som både pratar och ger honom övernaturliga förmågor.

Recension: Silt [PS5]

Wed, 01 Jun 2022 11:00:00 +0000

Vissa spel rör sig i ett område som gör att de nästan är lika mycket konstverk som spel. Ofta består de av ett blygsamt och nerskalat upplägg som ramas in av en annorlunda och framträdande visuell stil, ljudbild och känsla. Silt är ett bra exempel på ett sådant spel och bjuder på en monokrom djuphavsresa i sann Jules Vernes-anda (dock utan undervattensfarkost) där mitt enda sällskap är det mystiska utbud av varelser jag stöter på i mörkret.

Recension: Soundfall [PS5, PS4]

Mon, 30 May 2022 10:00:00 +0000

Jag skulle beskriva Soundfall som en tvåspaksskjutare mer än ett rytmspel även om musiken och takten spelar en viktig roll. I spelets intro dras baristan Melody in i den musikaliska världen Symphonia som hotas av Discords trupper och det blir ditt uppdrag att lotsa henne rätt. Till din hjälp har du en mängd musikinstrument, rustningar och din taktkänsla.

Som du kanske har gissat är det här ett lite annorlunda rytmspel där fokus ligger på striderna och där du drabbas av nackdelar om du bryter takten. Symphonia är en färgsprakande värld med flera olika biomer som alla präglas av olika musikstilar. I spelets cirka 150 sånger finns allt från pop och hårdrock till bitpop och elektronisk dansmusik. Varje biom i världen har en musikstil som passar in med temat, där exempelvis strandvärlden bjuder på mer reggae och folkmusik. Och skulle du tröttna på berättelseläget kan samtliga banor köras i ett fritt läge också.

Recension: Sniper Elite 5 [PS4, PS5]

Fri, 27 May 2022 10:00:00 +0000

Sniper Elite-serien har kommit en bra bit sedan de första stapplande stegen 2005, där grundidén var solid men utförandet lämnade en del att önska. För varje del som har släppts har utvecklarna Rebellion gjort stora tekniska framsteg i exempelvis nivå- och uppdragsdesign, vilket har gjort att krypskyttemekaniken har tillåtits blomma ut till full potential.

I Sniper Elite 5 är Karl Fairburne tillbaka igen för att dela ut ond, bråd död till fler nazister, vilket i sig förvisso är tillräckligt för att sälja mig på konceptet. Men hur pass mycket nytt har denna iteration av krypskytteserien att erbjuda?

Recension: Evil Dead: The Game [PS4, PS5]

Thu, 26 May 2022 10:00:57 +0000

Evil Dead, en udda skräckfilm som skapade en och annan svallvåg när den kom 1981, utvecklades till en rejäl kultrulle i form av den omarbetade Evil Dead II (1987) och cementerade sin plats med Army of Darkness, även känd som Evil Dead III (1993). Sedan filmerna blev populära har de gett upphov till tiotalet spel, men det är först nu som vi får uppleva dem som ett flerspelarspel med fokus på samarbete och överlevnad.

Recension: Dolmen [PS4, PS5]

Thu, 19 May 2022 17:00:00 +0000

Ibland dyker det upp spel som känns som kärleksförklaringar eller hommage till andra spel och när jag startar upp Dolmen för första gången blir det tämligen uppenbart att utvecklarna sneglat både en och två gånger på Dark Souls.

Faktum är att likheterna är så stora att det i mitt huvud blir omöjligt att inte jämföra dem och det blir av naturliga skäl en orättvis balans.

Med tanke på vad spelets titel betyder på svensk slang så blir det många fniss och dråpliga situationer.

Recension: This War of Mine: Final Cut [PS5]

Tue, 17 May 2022 10:00:00 +0000

Om det är en spelgenre som jag verkligen uppskattar, är det den som kretsar kring överlevnad. Anledningen är både själva aspekten av överlevnad men också för att varje ny titel ofta introducerar en helt ny vinkel.

Även om This War of Mine har lite mer än tre år på nacken har jag dock missat det, men det åtgärdas nu i och med släppet av This War of Mine: Final Cut , vilket är en upputsad version vilken i upplagan som kallas Complete Edition, innehåller samtliga berättelser och extramaterial.

Recension: Tourist Bus Simulator [PS5]

Mon, 16 May 2022 10:00:00 +0000

På pappret innehåller Tourist Bus Simulator så många intressanta saker att det formligen kliar i fingrarna att sätta igång med min karriär som busschaufför på den soliga ön Fuerteventura. Jag minns nämligen gatorna och vägarna på ön relativt väl och ser fram emot att få navigera stora bussar i trånga, otillgängliga miljöer.

Direkt när jag startar spelet, får jag två val; ett strategiskt spel där jag måste hantera ekonomin i företaget och ett läge där jag bara kan köra omkring på ön helt fritt. Jag provar det fria läget men tröttnar väldigt snart då det visar sig vara helt utan utmaning.

Recension: Winter Ember [PS4, PS5]

Thu, 12 May 2022 10:00:00 +0000

Hämnd är ett av de mest kraftfulla verktyg som finns i den dramaturgiska verktygslådan och det är få gånger vi som spelare inte njuter av en riktigt motiverad hämndaktion i våra spel. I det kyliga smygspelet Winter Ember är hämnden en stor del av handlingen, men det är även ett äventyr som kretsar kring ursprung, rättvisa och många nätter i det långa vintermörkret.

Arthur Artorias är en ung man med få bekymmer i livet. Hans familj är välbärgad och respekterade medborgare i samhället de lever i och trots att hans relation till fadern är någorlunda spänd, njuter han av tillvaron som son till en rikeman. I alla fall fram till den natten några mystiska lönnmördare bryter sig in i familjens hem och tar livet av alla utom honom.

Recension: LEGO Builder's Journey [PS4, PS5]

Mon, 09 May 2022 10:00:00 +0000

Jag föll för LEGO-spelen på konsol när Lego Star Wars: The Video Game släpptes 2005. Allt som jag sökte efter i en spelupplevelse fanns där då; fumligt underhållande dialoger på nonsensspråk, utmaningar, pussel och mängder av skjutande.

Sedan dess har jag ivrigt sökt mig till varje ny version, varje nytt spel och varje ny upplevelse. Men på senare tid har jag börjat känna mig mätt på upplevelsen som ofta bygger på att ta sönder saker, njuta av lite slap stick-humor och leta efter gömda skatter.

Recension: Chrono Cross: Radical Dreamers Edition [PS4]

Fri, 06 May 2022 10:01:39 +0000

Square Enix verkar ha förstått värdet av att återutge delar av sin äldre och ibland mer bortglömda katalog av spel. Vi har fått allt ifrån pixelbaserade mobilversioner av klassiska Final Fantasy-spel till nyversioner av Legend of Mana, Actraiser med flera. Spannet och ambitionsnivån mellan dessa nyversioner varierar kraftigt, och det är inte alltid lätt att greppa exakt vad Square Enix menar när de utannonserar en nyutgåva.

Efter djupt grävande i Square Enix arkiv så har turen kommit till en uppföljare i en spelserie som aldrig nådde Europa när det ursprungligen släpptes för mer än tjugo år sedan. Föregångaren, Chrono Trigger , brukar ofta hamna på många JRPG-fans topp tio-listor över de mest klassiska inom genren. Uppföljaren, Chrono Cross , fick inte riktigt lika varmt mottagande när det kom, och har heller inte fått samma legendariska status bland fansen.

Recension: The Stanley Parable: Ultra Deluxe [PS5,PS4]

Tue, 03 May 2022 10:00:00 +0000

The Stanley Parable: Ultra Deluxe är ett svårt spel att recensera. Dels för att varje detalj om spelet kommer att förta en del av din upplevelse och dels för att det är ett unikt spel som inte riktigt går att placera i någon genre. Skulle jag ge mig på att kategorisera det så är nog det närmaste jag kommer en berättelsedriven promenadsimulator som medvetet försöker gå utanför ramarna som andra spel vanligtvis försöker hålla sig inom.

Recension: Moss: Book II [PSVR]

Mon, 02 May 2022 13:00:00 +0000

Musäventyret Moss (9/10) tog mig på sängen och levererade en fantastisk upplevelse som använde VR-tekniken på ett berättande och inspirerande sätt. Även om titeln var aningen kort, kändes den som en perfekt VR-upplevelse.

Nu är Moss: Book II här och vi får återigen stifta bekantskap med Quill, den kvinnliga protagonisten som en gång räddat världen. Friden blev dock inte långvarig eftersom ett nytt hot tornar upp sig för världen. Det är med andra ord dags att tassa vidare mot hjältemod igen.

Recension: Deck of Ashes [PS4]

Mon, 02 May 2022 10:00:00 +0000

Deckbuilders, d.v.s. spel där du långsamt bygger upp en kortlek av olika förmågor, varelser och utrustning, har länge varit en av mina favoritgenrer inom såväl fysiska som digitala spel. Tillsammans med den så kallade roguelike-genren gör sig den sortens kortspel riktigt bra och jag har spenderat hundratals timmar utan att tröttna med exempelvis Faeria (8/10) och Slay the Spire (som av slumpen har varit ett av den gångna månadens gratis-spel för PS Plus-användare). När jag fick nys om Deck of Ashes blev jag nyfiken och uppspelt eftersom även detta spel faller inom ovan nämnda kombination av genrer.

Recension: Catie in Meowmeowland [PS4, PS5]

Thu, 21 Apr 2022 13:00:00 +0000

Den klassiska berättelsen om Alice i underlandet visar sig vara en populär saga att försöka berätta i tvspels-format. Till skillnad från mörkare förlagor (Alice och Alice: Madness Returns) fokuserar Catie in Meowmeowland mer på de surrealistiska momenten i sagan och dessutom enorma mängder katter och levande leksaker.

Catie vaknar upp en morgon och ser att en mystisk vit katt med med en klocka springer förbi och hoppar ner i ett märkligt hål i trädgården. Efter en liten stund blir hon själv nedputtad i hålet och uppäten av en stor, vit katt.

Recension: Road 96 [PS4, PS5]

Tue, 19 Apr 2022 10:00:00 +0000

Det var länge sedan något var bra i landet Petria. Polisen är korrupt, landets styre är tyranniskt och befolkningen är i misär, även om de kanske inte lider eller svälter ihjäl.

Ett stort problem är att ungdomarna har börjat fly landet. De är trötta på statens överhet och hur de påtvingas krav, samtidigt som de inte blir hörda. Nu när valet är i antågande, är strömmen av flyende ungdomar större än någonsin. Samtidigt vill alla ha omfattande förändringar i nationen, och det är i denna paradoxala revolt jag tar mina första steg mot gränsen.

Recension: LEGO Star Wars: The Skywalker Saga [PS5]

Fri, 15 Apr 2022 10:00:00 +0000

Star Wars har med tiden blivit en filmserie som har blivit svår att uttrycka mina känslor för utan en rad brasklappar. Det var en stor del av min uppväxt, men i takt med att berättelsen utökades från trilogi till något större började magin successivt avta.

Traveler’s Tales har dock inte klagat på denna expansion, då de flera gånger har haft en ursäkt att återberätta filmernas händelser i LEGO-form och komplettera med nytillkomna verk i varje ny lansering. Nu har de dock tagit lite mer tid på sig under utvecklingen i ett försök att fräscha upp ett koncept som i ärlighetens namn har lidit av stiltje ganska länge nu.

Recension: Weird West [PS4]

Thu, 14 Apr 2022 10:00:00 +0000

Vilda västern, en tid och plats där råbarkade busar ständigt står i kontrast till sheriffer med skinande stjärnor, där hästar och vagnar tar en fram över torra slätter och överlevnad alltid står på agendan. Ända sedan min pappa någon gång under mina tidiga tonår visade mig Sergio Leones mästerverk ”Den gode, den onde, den fule" har jag varit ett fan av westerntemat i populärkulturen.

Precis som i ovan nämnda film har Wolfeye Studios, skaparna av Weird West , jobbat för att skapa ett omfattande karaktärsgalleri, bubblande personkemi och berättelser som vävs ihop med varandra för att skapa en helhet.

Recension: Tiny Tina's Wonderlands [PS4, PS5]

Wed, 06 Apr 2022 10:00:00 +0000

Vad hittar man på i en postapokalyptisk värld när man inte är ute och jagar skags, pepprar inavlade banditer och gör donuts i sanden med sin ökenbil? Man spelar rollspelet ”Bunkers & Badasses” hemma hos Tiny Tina såklart! Som en rolig spegling av verkligheten har intresset för tärningsrullande och socialiserande vuxit under tuffa tider för att kanske vara populärare än någonsin.

Med Tiny Tina’s Wonderlands har man tagit vara på det faktum att såväl tv- och datorspel som rollspel har fått ett uppsving och gjort en intressant mix av de båda. Men vilket resultat får spelet när vi rullar tärningarna?

Recension: Ghostwire: Tokyo [PS5]

Fri, 01 Apr 2022 10:00:00 +0000

Japanska utvecklare är sanslöst fantastiska på många sätt. Låt mig ge dig ett exempel. Vad blir resultatet om du blandar Assassin’s Creed: Brotherhood med Cyberpunk 2077 (9/10) , kryddar med ett spel i Yakuza-serien och slutligen garnerar med en gnutta Dying Light 2: Stay Human (9/10)?

Din initiala respons blir säkert ett flummigt äventyr med alldeles för många sidouppdrag och en tunn berättelse. Jag kände samma sak när jag började spela Ghostwire: Tokyo , men det skulle inom kort visa sig att kombinationen faktiskt funkar. Otroligt bra!

Recension: Stranger of Paradise: Final Fantasy Origin [PS5]

Thu, 31 Mar 2022 10:00:00 +0000

Runt E3 2021 började det gå rykten om ett mer actionfokuserat, Dark Souls-inspirerat Final Fantasy-sidospår. Diskussionsforum var kluvna, delar av publiken extremt intresserad, andra markant mer skeptiska. Men under Square Enix presskonferens visades det upp ett nytt Final Fantasy-spel, Stranger of Paradise: Final Fantasy Origin. Emottagandet var kanske aningen svalt, eftersom filmsnutten som visades upp mest verkade bestå av en väldigt gruff herre som var glad i att utropa “chaos” ungefär var femte sekund. Det visade sig sen att Team Ninja skulle ligga bakom spelet, och att ett demo skulle släppas omedelbart efter presskonferensen.

Recension: Crusader Kings III [PS5]

Tue, 29 Mar 2022 18:00:00 +0000

Crusader Kings III är ett strategispel som utspelas under vikingatiden och medeltiden där du tar dig an rollen som med olika medel försöker förvalta och utöka ditt rike. Spelet har sandlådekaraktär och det finns inget explicit mål, utan du får sätta dina egna mål och jobba mot dem. Det är således inget traditionellt 4X-spel det handlar om utan påminner mig mer om det gamla brädspelet Diplomacy än exempelvis Civilization.

Det är ganska svårt att beskriva spelet på ett rättvist sätt, men på hög nivå handlar det om jonglera diplomati, intriger, krig och religion och att bygga en dynasti och se till att du har arvingar och nästla dig in hos rivalerna och få in arvingar i deras system också.

Recension: Pinball FX3 - Indiana Jones: The Pinball Adventure [PS4]

Thu, 24 Mar 2022 10:00:00 +0000

Nostalgi är svårt på många sätt. Dels ger det oss en omedelbar tillbakablick till ljuvliga minnen som vi glömt och dels kan det vara tveksamt förförande. Denna känsla kan triggas genom en så enkel sak som en specifik doft, en musikslinga eller en upplevelse av något annat slag. För egen del betyder nostalgi i spelsammanhang dock nu för tiden ofta känslan av att minnet trumfar verkligheten.

Med flipperspel är det dessutom ännu krångligare. För att väcka exakt rätt känslor i spelare som har bemödat sig att punga ut pengar för extramaterialet till Pinball FX3 i form av det klassiska flipperbordet Indiana Jones, krävs det en hel del. Självklart går det att applicera den här regeln på i princip vilket flipper- eller arkadspel som helst som fanns i spelhallarna under 80- och 90-talet.

Recension: Curious Expedition 2 [PS4]

Mon, 21 Mar 2022 10:00:00 +0000

Alla har vi troligtvis ett uns av en äventyrare inuti oss, oavsett om det handlar om att bestiga Mount Everest utan syrgastuber, prova en dykkurs på semestern eller prova en ny sorts ost i charkdisken när vi handlar. Det faller sig ofta naturligt att våga prova något nytt, även om det självklart även finns många som nöjer sig i bekvämligheten med att hålla sig till det man känner till sen innan. I Curious Expedition 2 lönar det sig att våga ta steget in i det okända, för man vet aldrig vad som väntar på andra sidan i det här färgglada äventyret.

Recension: The Cruel King and the Great Hero [PS4]

Thu, 17 Mar 2022 10:00:00 +0000

Med en titel i stil med The Cruel King and the Great Hero kan man inte annat än att börja tänka på ett berättelseformat som kanske framförallt är riktade till en yngre publik. Det är rakt på sak och syftet är kanske delvis att inte göra budskapet komplicerat, men även att ge en ledtråd om att det här är något som förtäljer en traditionell och enkel historia. När jag startar upp spelet visar det sig vara utformat som just en sagobok, och äventyret bläddras igång med en mysig berättarröst.

Recension: Atelier Sophie 2: The Alchemist of the Mysterious Dream [PS4]

Tue, 15 Mar 2022 10:00:00 +0000

Efter många timmar tillsammans med alkemisten Ryza i Atelier Ryza 2: Lost Legends& the Secret Fairy (10/10), såg jag fram emot att sätta tänderna i ett nytt Atelier-spel. De kommer ju liksom titt som tätt med nya hjältar i nya världar och med lite annorlunda upplägg jämfört med tidigare titlar.

Atelier Sophie 2 är uppföljaren till Atelier Sophie: The Alchemist of the Mysterious Book (8/10) , vilket redan har sex år på nacken men som jag inte har hunnit spela ännu. Men precis som Jesper skrev i sin recension, krävs det sällan att man har följt serien. Detta stämmer även med The Alchemist of the Mysterious Dream, där jag efter en snabb tillbakablick landar i en helt ny värld.

Recension: 35MM [PS4]

Fri, 11 Mar 2022 10:00:00 +0000

Två män står utanför ett litet skjul mitt ute i en djup skog. Min kamrat menar på att skjulet är tomt, men jag ger mig in och letar runt ändå. Jag hittar inte så mycket mer än ett par batterier och lite matransoner, men det är långt ifrån ingenting. De kan visa sig vara livsnödvändiga senare.

Efter att ha rensat skjulet ger vi oss vidare in i skogen. Allt är tyst, förutom att vi hör lite fåglar och springer förbi en övergiven hund. Människor är det ont om numera, efter att en pandemi orsakat en fullständig samhällskollaps. Städerna sägs ligga öde och ha plundrats av de sjuka, döende och det fåtalet överlevande. Vi är på väg till min hemstad, och resan dit tar oss igenom djupa skogar, öppna fält och övergivna byar.

Recension: Shadow Warrior 3 [PS4]

Wed, 09 Mar 2022 10:00:00 +0000

Inom genren förstapersonskjutare finns det då och då titlar som bryter sig loss från det stundvis stela och traditionella upplägg som vanligtvis nyttjas. Jag pratar om spel som Doom (8/10) , Bulletstorm (7/10) , och Titanfall 2 (9/10) där det sedvanliga nästan skyttegravsaktiga skjutandet bytts ut mot ett krav på en snabb, smidig och rörelsefokuserad spelstil som ständigt håller spelaren på tå gentemot horder av antagonister. Shadow Warrior 3 sällar sig också till den här skaran spel, och att gräva ner sig och ta skydd är det sista på agendan när jag översköljs av demoner inspirerade av japansk mytologi.

Recension: Elden Ring [PS5, PS4]

Tue, 08 Mar 2022 10:00:00 +0000

Det finns spel som sätter sig i huvudet och vägrar släppa taget. Elden Ring tillhör definitivt den kategorin och när jag inte spelar det så går jag och funderar på var jag ska placera nästa egenskapspoäng, vilken del av kartan jag ska utforska härnäst eller hur jag ska besegra den där bossen som jag sparade för att den var för svår.

Elden Ring är ett actionrollspel som tagit handgripligt fasta på konceptet kring öppen värld. Det finns ganska få låsta områden och du kan besöka en nästan ofattbart stor del av kartan direkt när du skapat din karaktär.

Recension: A Musical Story [PS4]

Thu, 03 Mar 2022 10:00:00 +0000

Det finns många sätt att ta sig an skapandet av ett spel, och framförallt kanske valet av tema. Musik- och rytmspel finns det numera gott om, men på rak arm har jag svårt att nämna ett exempel där det faktiskt finns en någorlunda tydlig handling och narratologisk drivkraft.

Om du som läser det här har, utöver ditt intresse för spel, en kärlek till musiksvängen runt sextio- och sjuttiotalet är det just det i kombination med en handling du får i A Musical Story.

Recension: Gran Turismo 7 [PS5, PS4]

Wed, 02 Mar 2022 12:01:00 +0000

Gran Turismo-serien har i många år varit en måttstock för racinggenren när det gäller detaljrikedom, realism och simulering av bilsporten. Utvecklingsteamet Polyphony Digital har gjort sig kända för att inte tumma på kvalitet på några fronter, utan låter istället utvecklingen ta den tid som krävs för att allting ska fungera enligt teamets vision. Och tid mellan spelen brukar det verkligen ta.

Det föregående spelet i serien, Gran Turismo Sport, var ett lite mer onlineinriktat spel, och kändes tydligt som ett sidospår trots att själva spelupplevelsen var bra. Jag saknade de gamla goda soloinriktade utmaningarna som jag har lagt så otroligt många timmar på genom åren. Nu när Gran Turismo 7 är här, är det tydligt att målet är att återvända lite mer till de så populära rötterna.

Recension: Voice of Cards: The Forsaken Maiden [PS4]

Tue, 01 Mar 2022 10:00:00 +0000

Yoko Taro, Kimihiko Fujisaka och Keiichi Okabe vill ta oss med ut på äventyr än en gång i den kortbaserade spelformen vars grund lades med Voice of Cards: The Isle Dragon Roars (7/10). Det nya äventyret är dock inte en renodlad uppföljare, eftersom ingenting direkt anspelar på det första spelet mer än själva upplägget, utan här berättas en helt ny saga och med helt nya karaktärer.

Det hela börjar i en en liten grotta, där en ung pojke har restaurerat en båt ett bra tag. Han har länge längtat efter att ge sig ut på havet och upptäcka världen, se vad mer som finns ute i den övärlden han bor i. Helt ensam i grottan är han dock inte, han påträffade en ung flicka sovande på en strand och hon har hjälpt honom bygga ihop båten. Hans enträgna försök att få henne att besöka den närliggande byn har mötts med en stark ovilja från henne, något han funderat mycket över, men inte får något direkt svar på då hon tappat förmågan att tala.

Recension: Dying Light 2 Stay Human [PS4, PS5]

Mon, 28 Feb 2022 10:00:00 +0000

Om någon skulle be mig beskriva min kärlek till Techlands zombie-äventyr på konsol så här långt, skulle det nog inte bestå av annat än ren, pur hänförelse. Allt började med klassikern Dead Island och fortsatte med Dead Island: Riptide , vilka har fått en välförtjänt återuppståndelse i Dead Island Definitive Collection (8/10).

Sen fortsatte upplevelsen i Dying Light , vilket jag vid sidan av Burnout Paradise Remastered (10/10) , klassar som något av de bästa spelen jag någonsin spelat. Den där känslan av hastighet, frihet i rörelse kombinerat med blodsprutande zombie-kamper är på något sätt oslagbar. Och nu har uppföljaren kommit: Dying Light 2: Stay Human. Som jag har längtat!

Recension: Dynasty Warriors 9 Empires [PS5]

Thu, 24 Feb 2022 11:58:53 +0000

Dynasty Warriors 9 försökte sig på flera stora förändringar när det lanserades för ett par år sedan. Den största förändringen i den beprövade musou-formeln var att introducera en öppen spelvärld, något som med facit i hand visade sig fungera mindre än optimalt för serien. I kombination med rejäla tekniska problem var och förblir Dynasty Warriors 9 en besvikelse på nästintill alla plan.

Därför har jag väntat på Dynasty Warriors 9 Empires i hopp om att utvecklarna skulle kunna få rätsida på det hela och erbjuda en titel som drar nytta av en öppen spelvärld istället för att förhindras av den. Efter många timmar kan jag konstatera att det nya Empires-spelet helt klart är bättre än föregångaren, men samtidigt att skadan från Dynasty Warriors 9 trots allt är för stor för att kunna räddas av denna pseudo-uppföljare, trots ett steg tillbaka. Men mer om det lite senare.

Recension: OlliOlli World [PS4, PS5]

Thu, 17 Feb 2022 10:00:00 +0000

När man tänker på skateboardspel kanske det är titlar såsom Tony Hawk’s Pro Skater , Skate , eller kanske till och med det gamla spelet Skate or Die som först ploppar upp i hjärnan. Lätt hänt, men man begår snudd på ett misstag om man inte även inkluderar den lilla stilrena och blygsamt designade OlliOlli-serien i dessa tankar. Med OlliOlli World har utvecklarna inte bara tagit ett steg ut i det tredimensionella, utan även vispat ihop en handling till detta lilla skateboardspel.

Recension: Monark [PS5, PS4]

Wed, 16 Feb 2022 15:01:00 +0000

En ung man med minnesförlust upptäcker övernaturliga krafter som han måste använda för att utföra hjältedåd och rädda livet på oskyldiga offer. Ja, premissen i det japanska rollspelet Monark känns kanske bekant och det är inte den enda komponenten som känns igen.

Förutom den ovan nämnda klyschan, är min första tanke när spelet börjar hur mycket det inspirerats av Persona-serien. Det finns en värld på andra sidan där utvalda personer använder sina Egon för att få magiska krafter och kan frammana demoner som baseras på de klassiska kristna dödssynderna. Dessutom utspelas handlingen i skolmiljö, men där upphör likheterna.

Recension: The Longest Road on Earth [PS4, PS5]

Wed, 16 Feb 2022 10:00:00 +0000

Jag är gammal nu. Och därför märker jag tydligt i The Longest Road in Earth hur träffsäkert utvecklarna leker med begreppet tid. För samtidigt som spelet inte tar mer än en och en halv till två timmar att avsluta (och få en platinatrofé) så känns det som en evighet, fast på alla bra sätt som du kan tänka dig.

Narrativet är uppbyggt kring ett fåtal individer som lever ett helt vanligt liv; vi har kvinnan som jobbar på ett café, hantverkaren som tar ströjobb och den äldre herren som äger en affär som säljer diverse kuriosa. Om någon skulle försöka sälja spelet på dessa premisser tror jag inte att någon skulle köpa det, men tro mig, detta är en upplevelse som kommer att ge dig mersmak.

Recension: Tom Clancy's Rainbow Six Extraction [PS5, PS4]

Tue, 15 Feb 2022 10:00:00 +0000

Det är ingen hemlighet att det har klämts ut en del spel i författaren Tom Clancys namn. Rainbow Six är ett av de populärare varumärkena som har kommit ur detta, och jag var själv en ivrig spelare av Tom Clancy’s Rainbow Six Siege som släpptes för ett antal år sedan. I Tom Clancy’s Rainbow Six Extraction byts det förstnämnda spelets lag mot lag-upplägg ut mot ett renodlat samarbetsläge för en mindre trupp. USA har blivit invaderade av en mystisk angripare, och det är upp till mig och två andra spelare att ta reda på vilka de är, vad de gör här och hur vi ska kunna ge dom en känga tillbaka dit de kom ifrån.

Recension: Horizon Forbidden West [PS5]

Mon, 14 Feb 2022 09:01:00 +0000

När Guerrilla Games lämnade Killzone-serien bakom sig och istället fokuserade på de postapokalyptiska miljöerna i Horizon Zero Dawn (9/10) dröjde det inte länge innan i princip alla såg att de hade skapat något stort. Inte nog med att spelet är bra, huvudkaraktären Aloy har dessutom blivit en av de stora hjältarna som är synonyma med PlayStation.

Det är därför ingen större överraskning att utvecklarna skulle spinna vidare på berättelsen som lämnades tillräckligt öppen för att erbjuda vidare äventyr. Men lyckas utvecklarna återfånga magin de skapade i första spelet, eller var det en tillfällighet?

Recension: Windjammers 2 [PS5,PS4]

Mon, 07 Feb 2022 10:00:00 +0000

Att kasta frisbee på stranden en sommardag är troligtvis något var och varannan person har gjort någon gång i sitt liv. Har man en hund kanske det till och med är något man gör så gott som dagligen. I Windjammers 2 har man tagit konceptet med frisbee-kastande snäppet längre och gjort det till en intensiv duellsport med ära och berömmelse för den som lyckas ta sig till toppen. Som spelare sätts mina reflexer på prov på ett sätt de inte har gjort på länge.

Recension: SteelSeries Arctis 7P+

Fri, 04 Feb 2022 10:00:00 +0000

I samband med Sonys satsning på att implementera en dedikerad ljudprocessor för 3D-ljud i PlayStation 5 har det blivit allt viktigare med bra headset för att få ut maximalt av denna upplevelse. Jag har länge använt mig av Sonys egna Pulse 3D-lurar när jag inte kör ljudet via surroundanläggningen, men det har varit lite sparsamt med konkurrenter som dels är certifierade för Tempest 3D men som även har bra komfort och ljud.

Recension: Blackwind [PS5]

Wed, 02 Feb 2022 10:00:00 +0000

Blackwind är ett spel som vid första anblick får mina tankar att sväva iväg till den gamla 80-talsserien Transformers eller det japanska fenomenet med Gundam-robotar. Det är mycket metall, teknik och fräsiga robotrustningar som hamrar loss på både det ena och det andra i en kamp om överlevnad. I Blackwind får vi följa den unge mannen James ”Jimmy” Hawkins som efter en flygkrasch finner sig instängd i sin fars senaste uppfinning - en högteknologisk självmedveten mecha.

Recension: Summertime Madness [PS4, PS5]

Tue, 01 Feb 2022 10:00:00 +0000

Summertime Madness utspelar sig till en början i ett krigshärjat Prag under andra världskriget. På andra våningen av ett gammalt hus bor en konstnär som blir mer och mer påverkad av verkligheten runt om kring honom. Vänner dör, byggnader kollapsar och misären sprider sig snabbt.

För att fokusera på något annat målar konstnären tavlor med vackra miljöer. Det blir som en verklighetsflykt för honom och han blir ännu mer indragen i sina tavlor när en kväll när en mystisk figur anländer i studion.

Recension: Uncharted: Legacy of Thieves Collection [PS5]

Wed, 26 Jan 2022 16:00:00 +0000

Några år har gått sedan vi fick utforska de spännande miljöerna i Uncharted 4: A Thief’s End (10/10) och det tätt följande sidospåret Uncharted: The Lost Legacy (8/10). Båda spelen gick väl hem hos redaktionen när de ursprungligen släpptes 2016 respektive 2017. Det blev därmed en spännande nyhet att få veta att de skulle släppas på nytt som Uncharted: Legacy of Thieves Collection , den här gången anpassade efter PS5:ans kapacitet. För mig blev det dessutom lite extra spännande eftersom jag inte hade spelat igenom The Lost Legacy tidigare.

Recension: Mushroom Wars 2 [PS4]

Tue, 25 Jan 2022 12:00:00 +0000

Genren realtidsstrategispel har några grundläggande komponenter som vanligtvis är universella. Jag pratar förstås om de fyra X:en, utforska (explore), expandera, exploatera och utrota (exterminate). I Mushroom Wars 2 har konceptet skalats av till en mindre kärna med stort fokus på expansion och utrotning.

Grundkonceptet är ganska enkelt. Du har ett antal svampbyar som växer beroende på hur uppgraderad den är och du kan välja att skicka 25%, 50%, 75% eller 100% av befolkningen för att försöka vinna ytterligare byggnader. Förutom byar finns det även torn som skjuter på alla fiender inom räckvidd och smedjor som beväpnar din svamparmé.

Recension: God of War [PC]

Wed, 12 Jan 2022 17:00:00 +0000

Vad är detta? En recension av ett PC-spel på en PlayStation-blogg? Nej, du behöver inte gnugga ögonen för det är faktiskt precis vad det är. I samband med Sonys satsning på att leverera populära PlayStation-spel till en bredare publik tänkte vi att det bara är rimligt att kika närmare på dessa.

God of War (9/10) är förvisso inte den första exklusiva titel som har tagit steget till PC-plattformen, men är onekligen den hittills största lanseringen och startskottet för vad som ser ut att bli ett bra år för PlayStation-spel på PC.

Recension: Aeterna Noctis [PS5, PS4]

Mon, 20 Dec 2021 10:00:00 +0000

Metroidvania är en spelgenre som aldrig verkar gå ur mode och Aeterna Noctis landar precis mitt i prick där. Jag skulle till och med vilja gå så långt som att säga att om du har spelat Castlevania: Symphony of the Night så är du väldigt nära att veta vad du har att vänta här. För en sådan här tydlig inspiration från ett enskilt spel är det inte så ofta jag ser.

Recension: Serious Sam 4 [PS4,PS5]

Fri, 17 Dec 2021 10:00:00 +0000

Med en titel som innehåller orden ”Serious Sam” kanske det finns en och annan ovetande stackare där ute som tror att det här är ett seriöst spel i en ännu seriösare spelserie. Tji får de, då Serious Sam 4 är allt annat än gravallvarligt. Med glimten i ögat beväpnas jag med one-liners och diverse skjutvapen för att ta ner den ständiga antagonisten, Mental.

Serious Sam 4 är, som titeln avslöjar, det fjärde spelet i huvudserien som drog igång för ganska exakt 20 år sedan. Som med de tidigare titlarna i serien är det den kroatiska studion Croteam som sitter bakom spakarna, vilket innebär att man kan lugnt säga att de är varma i kläderna när det kommer till konceptet. Och för den som har spelat de tidigare spelen i serien kommer det inte som en överraskning att snabba ryck och ännu snabbare eldgivning är nyckeln till framgång även den här gången.

Recension: White Shadows [PS5]

Wed, 15 Dec 2021 10:00:00 +0000

White Shadows beskrivs av utvecklarna själva som en samhällskritisk fabel i genren pusselplattformare och jag kan inte annat än att hålla med. Du axlar rollen som en korpflicka i en industriell, dystopisk värld där det snart visar sig att de onda vargarna förtrycker fåglarna och stryker den breda massan av grisar medhårs.

Det som sticker ut allra mest med spelet är den svartvita grafiken som ger en stumfilmskänsla och jag tänker framförallt på Fritz Langs klassiska science-fictiondystopi Metropolis från 1927. Dock känns inte det visuella monokromt, då det finns en lekfull, kreativ anda där ljus, skuggor och rök blandat med spännande perspektiv bjuder på en spännande resa för ögonen.

Recension: Transient: Extended Edition [PS4]

Mon, 13 Dec 2021 10:00:00 +0000

Att kombinera författaren H.P. Lovecrafts numera klassiska mysterier med spel av olika slag är inte ovanligt nuförtiden. Oftast utspelar de sig under samma tidsperiod som Lovecrafts berättelser, så det var med två höjda ögonbryn jag fick reda på att spelet Transient: Extended Edition faktiskt utspelar sig i en framtid inte helt olik den vi lever i nu. Eller ja, i alla fall till en början.

I dagens pandemisamhälle är det många av oss, framförallt kanske kontorsarbetare, som tillbringar många och långa dagar hemma i isolering. I världen där Transient utspelar sig har man tagit steget längre och det är få som lämnar sitt hem överhuvudtaget, helt enkelt för att de inte behöver. Allting är uppkopplat och den sociala interaktionen folk frågar efter får de via nätet. Randolph Carter, en hackare som är en del av ett litet engagerat nätverk av likasinnade, har varit med och utfört en kupp - men vad han inte vet är att den kommer att leda till oanade konsekvenser.

Recension: Death's Door [PS4, PS5]

Tue, 07 Dec 2021 10:00:00 +0000

När Mark och David från den lilla studion Acid Nerve var klara med utvecklingen av Titan Souls (8/10) , lade de inte hatten på hyllan och slappnade av. Istället skapade de något magiskt, något som inte ens en spirituell uppföljare, utan snarare en film noir-version av ett From Software-inspirerat Zelda-spel.

Hela den grafiska upplevelsen är ren, skarp och använder sköna gråskalor. Kråkan som jag spelar bär ett svärd som, med sin lysande röda färg, skänker en fantastisk kontrast till de färgmässigt lite utvattnade miljöerna. Min hjälte är en sorts lieman vars jobb består i att hämta själar från varelser som har dött men vägrar lämna jordelivet.

Recension: Rune Factory 4 Special [PS4]

Mon, 06 Dec 2021 16:00:00 +0000

Har du någonsin knuffats ut från ett luftskepp och landat i famnen på en drake samtidigt som du drabbas av minnesförlust? Inte jag heller, men hjälten i Rune Factory 4 Special råkar ut för exakt detta. Dessutom misstas protagonisten för en kunglighet och flyttar in på slottet med både ansvar och privilegier. Att ansvarsområdet inkluderar att odla växter på en åker kanske inte hör till vanligheterna, men här fungerar det så.

Recension: Chorus [PS4, PS5]

Fri, 03 Dec 2021 16:00:00 +0000

”I rymden kan ingen höra dig skrika” är en känd tagline från filmvärlden. Detta stämmer inte alls överens med spelet Chorus där skurkarna skrikandes far ut i rymden när jag pepprar deras skepp i bitar med mina laserkanoner. Spelet är något så intressant som ett science fiction-äventyr med fokus på rymdfarande och berättande, en kombination som kanske inte är så vanlig som man skulle kunna tro.

Nara, en före detta toppkrigare i en ond rymdkult inser efter en karriär av onda handlingar att hon kanske slåss för fel sida i en konflikt som sträcker sig över flera solsystem. Hon flyr, döljer sin riktiga identitet och börjar istället ta uppdrag som en beskyddare och pilot åt en gruppering som gör allt för att överleva ute i rymdens karga värld. Vad hon inte vet är att det inte dröjer länge innan kulten är henne i hälarna, och att hon snart tvingas försvara nya vänner mot en för dem helt ny fiende.

Recension: A Short Hike [PS4]

Thu, 25 Nov 2021 13:00:00 +0000

Ledigheten har inte riktigt välsignat Claire med det hon vill ha. Förutom att hon måste tillbringa sina fria dagar med sin moster i Hawk Peak-parken, finns det ingen mobiltäckning i området. Förutom högst upp i berget Hawk Peak. Som den tonåring hon är, beslutar sig därför Claire att bestiga den beryktat utmanande bergstoppen.

Det är här som jag tar befälet över den vilsna fågeln (!!) Claire och lär mig grunderna i spelet. Min hjältinna kan, i sin kamp att övervinna berget, lära sig ytterligare färdigheter samt öka på befintlig kapacitet när det kommer till att klättra och flyga. Äventyret kan börja, och det ska visa sig vara en fantastisk hajk.

Recension: Let's Sing 2022 [PS4, PS5]

Wed, 24 Nov 2021 10:00:00 +0000

Nytt år, ett nytt sångspel och den här gången det första för PlayStation 5. Let’s Sing 2022 bjuder på stor igenkänning men med några små nyheter. Har du spelat något sångspel sedan det första SingStar släpptes 2004 så har du en ganska tydlig idé om vad du kan vänta dig här.

Det första jag gör är att gå igenom låtlistan för att se om det finns några favoriter. Tyvärr känner jag bara igen hälften av låtarna och av de jag känner igen kanske det är en handfull som jag kan tillräckligt bra för att sjunga med utan att staka mig fram. Jag känner mig gammal och nästan lite skamsen när det visar sig att de låtar jag kan bäst är Everybody med Backstreet Boys, Last Christmas med Wham! och Enjoy the Silence med Depeche Mode. Men listan har mest moderna låtar med bland annat Billie Eilish, Jason Derulo och Ava Max.

Recension: Klang 2 [PS4, PS5]

Thu, 18 Nov 2021 10:00:00 +0000

Så fort jag ser ett spel från utgivaren och utvecklaren Ratalaika, tänker jag omedelbart på tre saker; billigt, halvkass och snabb platinatrofé. När Klang 2 damp ned hos redaktionen, kikade jag lite snabbt på videon till det och fastnade omedelbart för upplägget och musiken i spelet. Inte i min vildaste fantasi kunde jag tänka mig att det var ett spel från Ratalaika. Men det var det. Och det är det. Och det är helt annorlunda från tidigare upplevelser från dem.

Recension: Super Sami Roll [PS5]

Mon, 15 Nov 2021 10:00:00 +0000

När min genomspelning av Super Sami Roll var som intensivast funderade jag över att börja den här recensionen med meningen ”Är du en masochist?”. Det blev inte så även om jag i skrivande stund fortfarande är lite sugen. Men varför skulle jag uttrycka mig så, kanske du tänker nu. Jo, för bakom den gulliga fasaden döljer sig en riktig best till spel, men på vilket sätt?

Super Sami Roll skulle kunna gå att beskriva som ett plattformsspel med en twist. Den twisten är att spelets huvudperson Sami kan rulla ihop sig till en boll och rulla fram i otroliga hastigheter. Tycker du att det låter likt en viss blå igelkott så är du inte helt fel ute, då det här spelet inte bara ger starka vibbar av Sonic the Hedgehog , utan även spel som Super Monkey Ball och Marble Madness. Samtidigt lyckas det behålla en hel del individualitet, något som jag kommer att beröra senare.

Recension: Blue Reflection: Second Light [PS4]

Tue, 09 Nov 2021 10:00:00 +0000

Sommarlovet började inte alls så som Ao hade tänkt det. Istället för att tillbringa tiden i skolan för att studera, sveps hon iväg till en helt ny värld i samma ögonblick som hon öppnar entrédörren till skolbyggnaden. Dessutom drabbas hon av minnesförlust. Typiskt japanskt sommarlov för den trogne JRPG-spelaren med andra ord.

Inom kort får hon sällskap av Kokoro, Yuki och Rena som också trillar in i denna nya värld med fullständig minnesförlust. Det finns ytterligare världar i närheten som pockar på deras uppmärksamhet, världar som verkar vara knutna till flickornas undermedvetna och därför torde kunna avhjälpa minnesförlusten. Tillsammans beger sig tjejerna in i ett äventyr som de sent ska glömma.

Recension: Voice of Cards: The Isle Dragon Roars [PS4]

Mon, 08 Nov 2021 10:00:00 +0000

Voice of Cards: The Isle Dragon Roars bjuder på en unik upplevelse då världen, karaktärer, färdigheter och föremål alla är uppbyggda av kort. I grund och botten handlar det om ett turordningsbaserat, berättelsedrivet rollspel från den japanska skolan och bakom det står Yoko Taro som du kanske känner igen från NieR-serien.

När berättelsen tar sin början härjar en drake i riket och drottningen utlovar en generös belöning till dem som dräper odjuret. Ash och hans monstruöse kompanjon Mar tar sig an uppdraget då de verkligen skulle behöva lite klirr i kassan.

Recension: Carrion [PS4]

Fri, 05 Nov 2021 10:00:00 +0000

Har du någon gång sett John Carpenters scifi-flörtande skräcktolkning av ”The Thing from Another World” (The Thing) från 1982 har du fått en bra uppfattning om hur naturvidrig en utomjording kan framställas med hjälp av lite fantasi. Huvudrollen i Carrion skulle kunna vara ett syskon till ovan nämnda utomjording, så det är med kontroll över hundratals tentakler och ivriga käftar jag ger mig in i denna pixliga skräckupplevelse.

I motsats till så många andra berättelser med en handling baserad i överlevnad kretsar det den här gången inte om människor. Det finns inga hjältar eller skurkar i den här sagan, och heller inga goda eller onda motiv. Det finns bara överlevnad och instinkt i dess renaste former när jag jobbar mig igenom de faciliteter som fram tills nu har huserat min svårdefinierade karaktär. Med hjälp av återblickar kan jag få en uppfattning om hur den hamnade där, men vad det slutgiltiga målet är vet bara utomjordingen, och den pratar inte.

Recension: Bloodshore [PS4]

Wed, 03 Nov 2021 15:00:00 +0000

I en inte så avlägsen framtid dominerar en speciell dokusåpa etern fullständigt. Sedan den lanserades så har Kill/Screen blivit ett världsomspännande fenomen och den får Big Brother, Robinson och Fångarna på fortet att framstå som jättesnälla lekprogram i jämförelse. Grundidén är enkel och lättigenkännlig från nutida media - ett femtiotal individer skeppas ut till en avlägsen ö och den sista stående vinner det hela.

Bloodshore är den senaste interaktiva filmen från utgivaren Wales Interactive och har utvecklats och tagits fram av teamet bakom bland annat The Complex (9/10) och Night Book. Men nu är det alltså dags att ge sig på idéerna som genomsyrar ‘battle royale’-spelen och de filmer/böcker som föranledde trenden.

Recension: Project Zero: Maiden of Black Water [PS4, PS5]

Tue, 02 Nov 2021 10:00:00 +0000

Det är mer än femton år sedan jag lade ifrån mig handkontrollen och svor att jag aldrig skulle spela Project Zero igen. Skärrad och skrämd över spelets klaustrofobiska känsla, spökenas läskiga stönanden och de flertalet tillfällen då jag hoppat högt av rädsla har gjort att jag bara har mörka och läskiga minnen från upplevelsen.

Men nu när den femte titeln har släppts till Sonys båda konsoler, kunde jag inte låta bli utan att ge serien ett försök till. Förmodligen blir jag inte lika skrämd denna gång, försökte jag intala mig när jag tackade ja till koden och började installera spelet i min PlayStation 5.

Recension: Aeon Must Die! [PS5]

Mon, 01 Nov 2021 13:00:00 +0000

Många äro de individer inom spelvärlden som har blivit besatta av såväl onda som goda krafter. Oavsett om det är självmant eller påtvingat är det nog en ganska udda upplevelse, något som kanske känns extra påtagligt för huvudrollen i Aeon Must Die!. Han har nämligen fått den onda kejsaren Aeon som oönskad inneboende i detta intensiva slagsmålsspel.

I rollen som en namnlös Starspawn vaknar jag upp i en rykande industriell framtidsvärld. Något av en revolution har nyss ägt rum, olika fraktioner susar fram i rymden på jakt efter ära, makt och rikedomar. Aeon har blivit förrådd och avsatt från sin tron, men som ett sista halmstrå för han över sitt sinne och kraft till en intet ont anande krigare. Hämnd ska utkrävas, men är det Aeon eller min karaktär som kommer att stå för det slutgiltiga skrattet?

Recension: The Dark Pictures Anthology: House of Ashes [PS5]

Wed, 27 Oct 2021 10:00:00 +0000

Det är få spel på senare år som har fått mitt hjärta att bulta på samma sätt som Super Massive Games olika alster. Det slasher-aktiga Until Dawn (9/10) var startskottet för en blodig och skrämmande karusell som sedan dess har följts upp av de fristående berättelserna Man of Medan (6/10) , Little Hope (8/10) och nu House of Ashes , som samtliga är delar ur The Dark Pictures Anthology.

House of Ashes är likt sina föregångare ett spel som kombinerar lika delar spel och film. Det är ett koncept som har potential att få ett järnhårt grepp om en viss sorts spelare, men även stöta bort dem som möjligtvis frågar efter mer kontroll över sina handlingar, något som blir lite lustigt eftersom handlingar och val i den här spelserien har avgörande effekt på spelets utgång.

Recension: Story of Seasons: Friends of Mineral Town [PS4]

Mon, 25 Oct 2021 10:00:00 +0000

Jag vet inte hur många gånger jag har tittat på min hustru och suckat när hon spelar Animal Crossing eller Harvest Moon-spelen. Jag har undrat var behållningen är att repetera dagliga göromål om och om igen i ett spel. Räcker det inte med vardagen?

Nu har jag till slut utsatt mig för samma sak för att undersöka huruvida det finns något givande i det vardagliga tragglandet att så fröer, vattna, skörda, hugga ved och bryta sten. Är det värt mödan och tiden i ett spel?

Recension: Demon Slayer -Kimetsu no Yaiba- The Hinokami Chronicles [PS4, PS5]

Tue, 19 Oct 2021 10:00:00 +0000

Att ta sig an uppgiften att recensera ett spel som baserar sig på något verk som man verkligen uppskattar är tveeggat. Allt härrör självklart till de känslor som jag i egenskap av recensent bär med mig från originalet. Hoppet består av att jag får en unik inblick i en värld eller ett äventyr som i sitt ursprung gör att jag längtar att få vara en aktiv del i det. Risken är dock alltid stor att allt mynnar ut i en stor besvikelse som är så fundamental att den påverkar kärleken till ursprunget.

Recension: Back 4 Blood [PS5]

Thu, 14 Oct 2021 13:00:00 +0000

När populära spelserier helt plötsligt får ett slut uppstår det ofta ett tomrum. Inte bara hos de mängder av spelare som har spenderat hundratals eller kanske tusentals timmar i de fiktiva världar spelen har byggt upp för dem, utan ibland även på marknaden. Det sistnämnda förutsätter såklart att liknande spel inte har tagit dess plats, men det har i alla fall jag svårt att se när det kommer till serien Left 4 Dead som hade sin storhetstid i slutet av 00-talet.

Recension: Actraiser: Renaissance [PS4]

Thu, 14 Oct 2021 10:00:00 +0000

Lagom till att jag hade börjat på gymnasiet släppte Enix ett väldigt besynnerligt spel till Super Nintendo, som kombinerade två vitt skilda spelstilar. Tvådimensionell action mötte stadsbyggande i en hybrid som inte borde ha fungerat, men som faktiskt gjorde det. Mitt första möte med Actraiser var inte när det släpptes, utan något årtionde senare, när jag var inne i en retro-rollspelsvåg av rang. Jag betade av en stor mängd Square- och Enix-spel i rask takt, men Actraiser stod ut som något av ett unikum tack vare de kombinationen av spelstilarna.

Recension: Alan Wake Remastered [PS4, PS5]

Wed, 13 Oct 2021 10:00:00 +0000

Alan Wake: författare, oväntad actionhjälte och spelvärldens version av skräckförfattaren Stephen King. För många av de spelare som fastnade för spelet Alan Wake (2010) och dess skruvade uppföljare Alan Wake’s American Nightmare (2012) blev det något av en saknad när det inte kom några fler spel i vad som såg ut att bli en spännande följetong. Spelutvecklarna Remedy Entertainment har pratat om kopplingar mellan världen som Alan Wake utspelar sig i och den i fjolårets hit Control (9/10) , men det är först nu som vi får återse honom i full form. Det må vara en remake, men vad gör det för dem som har suktat efter lite spännande ”läsning”.

Recension: Death Stranding: Director's Cut [PS5]

Tue, 12 Oct 2021 10:00:00 +0000

Det finns spel som är svårt att placera i en traditionell genre då de antingen är nyskapande eller spänner över flera på samma gång. Death Stranding: Director’s Cut är definitivt ett sådant spel och den beskrivning som känns mest korrekt för mig är nog att det är ett actionäventyr i öppen värld.

Sam Porter är en budbärare som levererar paket i ett härjat Nordamerika där en katastrof utplånat stora delar av mänskligheten. Det visar sig ganska snart att han har en unik förmåga som gör att han inte kan dö och att hans blod är skadligt för en sorts spöken som ligger bakom förödelsen.

Recension: Far Cry 6 [PS5]

Mon, 11 Oct 2021 10:00:00 +0000

Far Cry-serien har haft en del olika skepnader om vi kikar tillbaka till starten, men det var egentligen inte förrän Far Cry 3 som serien fick det riktigt breda genomslaget. Den öppna spelvärlden som du kunde härja fritt i kändes som en frisk fläkt för förstapersonsskjutare, och trots den horribla prestandan i PlayStation 3-versionen var det väldigt lätt att bli uppslukad av miljön och de underhållande actionsekvenserna.

Nu har det snart gått nio år sedan denna lansering, och Ubisoft har sedan dess släppt ytterligare tre spel (och två sidospår) stöpta i exakt samma form. Då är det väl dags för en ny, fräsch upplevelse i samband med den nya konsolgenerationen?

Recension: Aeon Drive [PS5, PS4]

Wed, 06 Oct 2021 10:00:00 +0000

Begreppet ”snabba puckar” räcker knappt till när man ska beskriva bakgrunden till vad som händer i plattformsracern Aeon Drive. Efter att rymdfararen Jacqueline har kraschlandat i den futuristiska staden Neo Barcelona visar det sig att ett antal kraftceller har kommit på villovägar. 30 sekunder är allt som behövs för att de ytterst instabila föremålen ska smälla av och ta hela staden med sig. Om inte ”Jacks” skeppsdator förbrukar sin sista energi för att pausa tiden, låta mig hämta upp dem och rädda staden från total förstörelse.

Recension: Lost Judgment [PS5]

Tue, 05 Oct 2021 10:00:00 +0000

Trots att jag var ganska sen till festen när det gäller Yakuza-serien har den stadigt växt till en av mina favoritspelserier ju fler delar och sidospår jag spelar. Åtminstone fram till studion Ryu Ga Gotoku gav ut Yakuza: Like a Dragon , där de införde ett turordningsbaserat stridssystem vilket till en början kändes som en frisk fläkt men som med tiden blev väldigt enformigt och tungrott.

Därför är det skönt att sidospåret Lost Judgment bibehåller den klassiska actionfokuserade upplevelsen när jag ännu en gång dyker ner i denna etablerade spelvärld. I vanlig ordning får vi utforska de lite mer ljusskygga delarna av Kamurocho, men den huvudsakliga delen av spelet utspelar sig nu i Yokohama i likhet med Yakuza: Like a Dragon.

Recension: Chernobylite [PS5,PS4]

Mon, 04 Oct 2021 10:00:00 +0000

Föreställ dig att du ska utföra ett för dig ofantligt viktigt uppdrag på en av världens kanske farligaste platser. Det första du tänker kanske är ett gangsterkvarter i en slum, Arktis snöklädda vidder eller kanske rent av inuti en aktiv vulkan? Kanske tänkte du som av en liten slump på platsen som Chernobylite utspelar sig på; Pripyat, den övergivna staden som föll offer för kärnkraftsolyckan som inträffade i närheten 1986.

Recension: Bus Simulator 21 [PS4]

Fri, 01 Oct 2021 10:00:00 +0000

Som jag har sagt många gånger tidigare, det finns något rogivande med simulatorer av alla dess slag. Och eftersom jag har ett ganska hektiskt jobb emellanåt finns det få saker som slår känslan att sätta sig under helgen med ett nytt jobb. Ett avkopplande, nästan monotont sådant.

I den första simulatorn av kollektivtrafikens under, Bus Simulator (8/10) , föll jag för den repetitiva charmen samtidigt som jag njöt fullt ut av att ta mina passagerare längs samma rutter gång på gång. Det var något i denna titel som tilltalade mig i dess lugna lunk där jag i det virtuella förarsätet låtsades vara en busschaufför.

Recension: Super Monkey Ball Banana Mania [PS4, PS5]

Thu, 30 Sep 2021 10:00:00 +0000

Super Monkey Ball-konceptet är i grund och botten ganska enkelt. Du kontrollerar en boll som ska nå ett mål utan att trilla av banan. Har du spelat klassiker som Marble Madness eller PlayStation-favoriten Kula World så har du en hum om vad som väntar.

Super Monkey Ball Banana Mania är en sorts remake av Super Monkey Ball Deluxe som i sin tur omfattade de två första spelen i serien. Anledningen till att jag inte kallar det en ren remake är att banorna har återskapats och några har gjorts lite lättare. Dock går det att spela originalbanorna också för den som är masochistiskt eller nostalgiskt lagd.

Recension: Kena: Bridge of Spirits [PS4, PS5]

Tue, 28 Sep 2021 13:00:00 +0000

Vid en första anblick, ser Kena: Bridge of Spirits ut som en underhållande Zelda-klon, åtminstone på pappret. Men efter att ha tillbringat hela helgen med andeguiden Kena och gjort mitt yttersta för att rensa en korrupt värld från ondska, vill jag påstå att det är mycket mer, samtidigt som det inte riktigt är lika mycket.

Spelet är nämligen något så unikt som en oerhört vacker Tomb Raider-upplevelse med fokus på en vacker, men sorglig berättelse. Kopplingen mellan Lara Crofts äventyr och de som Link uthärdar för att befria sin älskade Zelda kanske du tycker är underlig, men när du väl dyker in i äventyret, kommer du att förstå exakt. Och förmodligen njuta av varje minut.

Recension: UnMetal [PS4]

Tue, 28 Sep 2021 10:00:00 +0000

Många av oss spelare är nostalgiker. Vi har mängder av minnen från forna dagar om spel vi har tagit oss an och det är förhoppningsvis de positiva minnena som har lämnat störst avtryck. Skaparen bakom UnMetal har särskilt fina minnen från de tidiga titlarna i spelserien Metal Gear, och med dessa i åtanke har han skapat en humoristisk hyllning av inte bara de spelen, utan även mycket annat som 80- och det tidiga 90-talet hade att bjuda på.

Recension: Tails of Iron [PS5,PS4]

Mon, 27 Sep 2021 10:00:00 +0000

Råttornas domäner var länge under attack från ondsinta grodor, fram till att kung Rattus den förste intog tronen, enade råttorna under ett mäktigt kungadöme och lyckades slå tillbaks deras styrkor ordentligt. Allt var frid och fröjd i kungadömet och livet gick vidare. Kungen blir äldre och äldre, och byborna börjar bli oroliga över en bekant odör. Grodorna, under ledning av Green Wart, är tillbaks.

Kungen är för gammal och skröplig för att hålla i ett svärd, så äran att försvara kungadömet faller på Redgi, hans arvinge. Med Green Wart och hans arme av grodor och andra eländiga varelser utanför slottet är hans uppdrag enkelt - försvara kungadömet och bekämpa fienden en gång för alla!

Recension: TOEM [PS5]

Fri, 24 Sep 2021 10:00:00 +0000

“En bild säger mer än tusen ord”, säger ett gammalt ordspråk. Efter att ha fyllt fotorulle efter fotorulle i Toem så har jag ett par väl valda ord att säga om det svenskutvecklade indiespelet.

Allt börjar i en liten sävlig småstad. En ungdom får en kamera av sin farmor inför resan ut i den vida världen, där hen ska uppleva fenomenet ‘Toem’ precis som farmorn gjorde i sin ungdom. Nu är ingenting såklart så enkelt som att ta sig direkt till detta mystiska fenomen, utan på vägen tvingas jag göra mellanlandningar i olika små samhällen och lära känna dess invånare.

Recension: Tales of Arise [PS5]

Tue, 21 Sep 2021 10:00:00 +0000

Tales of Arise har den otroligt klyschiga rollspelsöppningen där en ung man med minnesförlust måste resa sig mot onda förtryckare och hans handlingar leder mot mer episka äventyr. Men ganska snabbt når jag insikten att det här inte är något dussinspel även om den första anblicken antyder det.

Tales-serien har blivit en riktig långkörare och det finns delar till samtliga PlayStation-plattformar. Seriens tidigare signum har varit att det funnits ett lokalt samarbetsläge som gör att du har kunnat uppleva spelen med en kompis. Tales of Arise bryter detta mönster och är en enspelarupplevelse, men samtidigt tvivlar jag på att exempelvis stridssystemet skulle vara lika bra om det hade varit designat för två eller fler spelare.

Recension: Deathloop [PS5]

Mon, 20 Sep 2021 10:00:00 +0000

Arkane är en studio som i många år har stått för hyperambitiösa projekt som jag har tillbringat otaliga timmar med, och jag håller Dishonored-serien som ett kvalitetsriktmärke i smygspelsgenren. Jag blev därför lite orolig när deras nya spel Deathloop skulle inkludera ett flerspelarelement, då detta kändes väldigt främmande från deras tidigare designstruktur.

Det gick dock inte riktigt att dämpa min nyfikenhet trots detta, och jag var helt enkelt tvungen att ta reda på hur studion som har specialiserat sig på långsamma och detaljfokuserade spel implementerar både ett roguelike-koncept och invasioner från andra spelare.

Recension: Golf Club Wasteland [PS4]

Wed, 15 Sep 2021 10:00:00 +0000

När detta fantastiskt dystopiska och framtidsinspirerade spelet damp ned hos oss i redaktionen, beskrev chefredaktören det som “berättelsedriven postapokalyptisk golf”. De tre orden fastnade direkt hos mig och även om jag inte alls är intresserad av golf, såg jag till att visa min entusiasm. Detta verkade vara ett otroligt bisarrt spel, åtminstone till ytan. Undertill skulle det visa på potential inte bara för udda upplevelser, utan även för ett av årets kanske bästa upplevelser i PlayStation-världen, åtminstone för min egen del.

Recension: Sonic Colors: Ultimate [PS5]

Wed, 15 Sep 2021 10:00:00 +0000

SEGA:s blå igelkott har åkt en hel del berg-och-dalbana under rätt många år när det kommer till kvalitativa titlar, men en av de populärare titlarna är Sonic Colors som släpptes under hösten 2010. Spelet var en del av Sonic Teams arbete med att fokusera varumärkets riktning från dess spretiga dagsläge till en mer stilren känsla. Något det lyckades med då de flesta kritiker och fans gav Sonic Colors positiv feedback. Nu har det gått 11 år sedan dess, och det är dags att snöra på sig de röda dojorna och ge sig ut på löpbanan i Sonic Colors: Ultimate , en finslipad nyutgåva av den gamla titeln.

Recension: Clid the Snail [PS5]

Thu, 09 Sep 2021 10:00:00 +0000

Att skapa unika och annorlunda berättelser i dagens kulturella sfär är nog många gånger lättare sagt än gjort. De flesta karaktärstyperna har representerats, narrativa tvister har brukats och kontexter har hanterats. Att använda sig av antropomorfiska karaktärer (djur i människoform) är inget nytt det heller, men i Clid the Snail spelar jag som en av de märkligare karaktärerna jag har sett på länge, nämligen en snigel i människoform. Om tanken av en kombinerad snigel och människa förvirrar dig, låt mig förklara närmare.

Recension: Life is Strange: True Colors [PS5,PS4]

Wed, 08 Sep 2021 18:00:00 +0000

Life is Strange dök upp som en blixt från klar himmel för ett par år sedan och knockade både mig och många andra med sin charm, sina karaktärer och skildringen av hur rå skolan kan vara för de som känner sig lite annorlunda. Det var en fräsch uppdatering av ett klassiskt dialogbaserat äventyrsspel med lite övernaturliga inslag, allt serverat i episodiskt format.

Life is Strange: True Colors är det tredje fullängdsspelet i serien, men det första som inte utvecklas av Dontnod. Istället har Deck Nine fått chansen att fortsätta sagan, efter att först ha visat sin talang med en föregångare till originalspelet - Life is Strange: Before the Storm (8/10). True Colors är dock helt fristående från de andra spelen i serien, förutom vissa tematiska kopplingar och en karaktär som återkommer från Before the Storm.

Recension: Hindsight 20/20: Wrath of the Raakshasa [PS4, PS5]

Wed, 08 Sep 2021 16:00:00 +0000

Indie-studion Triple-I-Games stoltserar med att de har före detta BioWare- och Sucker Punch-utvecklare i sitt team och därför balanserar deras första titel tungt på vågen med moral i ena skålen och ödesdigra val i den andra. Frågan är bara hur väl dessa vågskålar kan implementeras i en spelupplevelse som är action-betonad och smaksatt med lite rollspelskrydda.

I början av spelet står min hemstad Champaner i lågor. Alla är tillsynes döda och förintelsen är total. Hjälten som jag styr, är förtvivlad bortom ord och önskar att han kunnat göra saker annorlunda i sitt försök att ställa allt tillrätta. Inom kort visar det sig att han faktiskt har en unik förmåga; nämligen att vrida tillbaka tiden och försöka ställa saker till rätta.

Recension: Monster Harvest [PS4]

Mon, 06 Sep 2021 10:00:00 +0000

Spel där du sköter en gård och odlar grödor och föder upp djur eller monster har vuxit fram som en egen genre och om jag skulle lägga Monster Harvest i ett fack så är det definitivt där det hamnar.

När spelet startar har du tröttnat på stadslivet och din excentriske farbror har hittat ett sätt att förbättra sin bondgård med slem. Han erbjuder dig därför sin gård medan han fokuserar på sin forskning.

Recension: The Medium [PS5]

Thu, 02 Sep 2021 10:00:00 +0000

Den polska studion Bloober Team har gjort sig ett namn inom moderna skräckspel med titlar som Layers of Fear , Observer (7/10) och Blair Witch Project. The Medium är deras största och mest tekniskt komplicerade titel hittills. Med stora skräckspels-kändisar som Troy Baker, Akira Yamaoka och Mary Elizabeth McGlynn anslutna till spelet kommer den naturliga frågan - har studion tagit sig vatten över huvudet eller kan de leva upp till förväntningarna?

Recension: Quake [PS4]

Tue, 31 Aug 2021 10:00:00 +0000

Vi befinner oss i mitten av nittiotalet. Förstapersonsskjutare som genre är fortfarande i sin vagga. I Sverige är modemet årets julklapp och onlinespelande är ett fenomen som växer i snabb takt. Studion id Software, då i rampljuset efter att några år tidigare ha utvecklat Doom, släpper sitt nya spel Quake den tjugoandra juni 1996. Med sin moderna grafik, musik av Trent Reznor och häftiga design blir spelet för många ännu en klassiker inom sin genre. Tjugofem år senare har vi nu fått en liten uppdaterad version, komplett med expansioner och annat smått och gott.

Recension: King's Bounty II [PS5]

Thu, 26 Aug 2021 10:00:00 +0000

Som du säkert vet händer det allt som oftast inom spelvärlden att spel inte alltid får en uppföljare så snabbt som man kanske hade önskat. Startskottet för spelserien King’s Bounty inföll 1990, men trots en massa sidospår sedan dess är det först nu som fansen av det får en direkt uppföljare i form av King’s Bounty II. Kungadömet Nostria plågas av korruption, incidenter och inbördes strider, och i vanlig ordning är det jag som spelare som ska städa upp i röran.

Recension: Tetragon [PS5]

Mon, 23 Aug 2021 12:00:00 +0000

Att spela Tetragon är lite som att sitta i sin fåtölj med ett sådant litet träpussel man brukar kunna köpa i bokhandeln. Inte som i ett pussel man lägger, utan sorten där man behöver känna och dra i massa små lösa delar för att exempelvis öppna eller plocka isär en ask. En pussellåda helt enkelt. Skillnaden är att det här är på allvar. Lucios son har nämligen försvunnit, och det är upp till mig att hjälpa honom att lösa pusslen och nysta i gåtan.

Recension: Yuoni [PS5,PS4]

Thu, 19 Aug 2021 13:00:00 +0000

Ai är en ung flicka som går i grundskolan i ett liten japansk by. Bland hennes vänner går det ett rykte om en spökpojke, Tsun, som kan bevilja önskningar om man leker med honom. Kompisgänget smyger en sen kväll in i skolan för att undersöka ryktet, men ingen verkar få syn på Tsun. Förutom Ai.

Snart är hon indragen i Yuoni , en läskig kurragömmalek, med spökpojken och tvingas kämpa för sitt liv. Spökpojken Tsun är dock inte det enda spöket som smyger runt i skolan, utan det finns ett par andra otäcka varelser där också, och alla kräver sin egen taktik för att komma runt.

Recension: Synth Riders [PSVR]

Thu, 19 Aug 2021 10:00:00 +0000

Det väldigt lyckade konceptet att blanda musik med olika action-moment och leverera det i en VR-upplevelse är på inga sätt en ny företeelse och tur är väl det. Jag anser att detta är en framgångsrik kombination som alltid gör att jag känner mig hänförd, liksom ett med musiken. Och väldigt ofta slutar spelomgångarna med att jag flåsar, svettas och har hög puls.

Med föregångare som Beat Saber och Pistol Whip (9/10) , är det såklart svårt att komma med något nytt. Men faktum är att Synth Riders från den amerikanska studion Kluge Interactive i sin enkelhet lyckas i det närmaste perfekt.

Recension: Foreclosed [PS5, PS4]

Tue, 17 Aug 2021 10:00:00 +0000

I dagens samhälle är det inte helt ovanligt att människor använder sig av olika identiteter på exempelvis nätet. Oavsett om det är äkta eller falska identiteter så speglar de mycket av det vi gör och vilka vi är. Men hur skulle det bli i en framtid där tekniken har tagit oss så långt att identiteter är en hårdvaluta som helt avgör vilka rättigheter du har i samhället? Det har studion bakom Foreclosed funderat på.

Recension: Omno [PS4]

Fri, 13 Aug 2021 10:00:00 +0000

Jag kommer aldrig att glömma de fantastiska upplevelser som jag har haft med spel som använder musik, tystnad och miljöer för att berätta en historia. De spel som inte förlitar sig på dialog för att föra berättelsen framåt skänker en speciell känsla till fantasin och får mig personligen att ta emot mer av budskapet på något vis.

Klassiker som flOw , Flower och Journey från thatgamecompany är lysande exempel på sådana upplevelser och nu har tyska spelstudion Inkyfox tagit sig an denna känsloladdade genre för att ge oss en liknande upplevelse. När jag skriver spelstudio, syftar detta till utvecklaren Jonas Manke som skapat spelet helt själv, men som är en del av studion.

Recension: Crimson Spires [PS5,PS4]

Thu, 12 Aug 2021 10:00:00 +0000

Vissa dagar önskar man verkligen att man legat kvar i sängen och ringt in till jobbet och sjukskrivit sig. Idag är en sådan dag för Erika Wright, en tuff FBI-agent på väg mot ett nytt fall. När chefen plötsligt ringer och hon tvingas göra en avstickare till en närliggande stad för att kolla vad som hänt med en fångtransport som krockat får hon helt enkelt lägga om sina planer. Bilen transporterade nämligen en farlig seriemördare och det bedömdes ha rätt så hög prioritet att se till att denne inte lyckas rymma.

Recension: Hades [PS5,PS4]

Wed, 11 Aug 2021 10:00:00 +0000

Hades kommer från Supergiant Games som tidigare ligger bakom Bastion (9/10) , Transistor och Pyre. Utvecklarna har tidigare satt en regel att frångå föregående spels huvudmekanism för att undvika repetition i framtida titlar och utmana sig själva. Med Hades kom de istället fram till att man ska dra nytta av sina erfarenheter och de har själva beskrivit spelet som en samling av de starkaste delarna från deras egna tidigare verk.

Recension: Button City [PS5]

Mon, 09 Aug 2021 10:00:00 +0000

Ibland hamnar man i situationer där det är svårt att finna var man passar in i vardagen. Det är något som Fennel har kämpat med på sistone, då han och hans ensamstående mamma är relativt nyinflyttade i staden. Mamman jobbar hela dagarna för att få saker att gå ihop, och Fennel håller sig mest inne i tryggheten i sitt rum.

Det är ju dock inte en hållbar plan i längden, och till slut börjar han utforska vad som finns att göra. Det naturliga valet blir att besöka den lokala arkadhallen, vilket drastiskt förändrar Fennels vardag.

Recension: Blightbound [PS4]

Thu, 05 Aug 2021 10:00:00 +0000

Några av de mest stämningsfulla uppläggen jag vet när det kommer till berättelser involverar ofta följande ingredienser: en värld i spillror, kamp om överlevnad, upptäckaranda och återuppbyggnad. Klämmer man in dessa element i ett spel och plussar på flerspelarläge och tuffa svårighetsgrader, är jag som fisken på kroken. Blightbound agerar bete i den här liknelsen, men kommer det att smaka?

Efter en lång tid av krig och en dyrköpt seger mot en skräckinjagande titan håller människovärlden på att återhämta sig. Det mänskligheten inte räknade med var att en titans förmultnande kropp har mer effekt på sin omvärld än att bara reta upp folkhälsomyndigheten. En vidrig dimma sprider sig inom kort som en löpeld från de enorma kvarlevorna, farliga varelser börjar smyga runt i skuggorna och de kvarvarande människorna splittras allt eftersom deras samhällen krackelerar.

Recension: Paint the Town Red [PS5]

Wed, 28 Jul 2021 16:00:00 +0000

Har du någon gång funderat över vilka resultat man skulle kunna få om man mixade ihop utseendemässiga drag från fenomen som tv-serien South Park och spelet Minecraft och gjorde resultatet till ett spel? Studion bakom Paint the Town Red har gjort något i den stilen och skapat ett blodigt slagsmålsspel, komplett med vässade tandborstar, krossade flaskhalsar och andra tillhyggen.

Det finns ett antal olika lägen att välja mellan, men det de alla har gemensamt är att de är ganska blygsamt förklarade. Det första jag provar är ett renodlat slagsmålsläge där jag på en av flera nivåer ska slåss med ett stort antal datorstyrda karaktärer. Jag väljer en nivå som föreställer en klassisk amerikansk motorcykelklubb och startar. Till en början är det som lugnet innan stormen och jag går runt i lokalen, lite ovetandes om vad jag ska göra eller vad mitt mål är. De lustigt designade datorkaraktärerna stirrar argt på mig med sina små ansikten och ett band står och spelar röjig rockmusik på en scen en bit in i rummet. Ivrig för lite action plockar jag upp ett föremål från ett bord, siktar och kastar det rakt på en av musikerna på scenen. Och med det startar kaoset.

Recension: Samurai Warriors 5 [PS5]

Tue, 27 Jul 2021 13:00:00 +0000

Samurai Warriors 5 är den senaste titeln i den lite drygt 17 år gamla Samurai Warriors-serien, men det är inte bara nytt som i att det är det senaste spelet, utan även för att det på många sätt är en nystart för serien. Utseende, handling och upplägg är lite annorlunda från tidigare titlar, men det är fortfarande strider med enorma fiendehorder, strategiska beslut och dueller mellan mäktiga krigare som står i centrum.

Recension: Neo: The World Ends with You [PS4]

Tue, 27 Jul 2021 10:00:00 +0000

2007 släpptes ett nydanande spel till Nintendos bärbara konsol DS. Det andades nytänk i sitt upplägg, där det var uppenbart att huvudkaraktärerna hade dött och där de hade möjligheten att återvända till livet om de segrade i ett udda slags spel som utspelade sig i ett alternativt universum. The World Ends with You , hette det.

Neo: The World Ends with You är uppföljaren som obönhörligen slungar mig och huvudkaraktären Rindo tillbaka till spelet som gruppen “The Reapers” skapat. Premissen är den samma; den eller de som segrar i spelet får en möjlighet att återvända till livet som det var innan de avled.

Recension: Lost at Sea [PS5]

Mon, 26 Jul 2021 10:00:00 +0000

En naturlig följd av att bli äldre är att då och då reflektera över tidigare händelser i livet. Man tänker på den glädje och sorg som har upplevts och de beslut du har fattat som har lett dig till den punkt i livet du befinner dig i nu.

Dessa ämnen är något som Lost at Sea hanterar på ett mer eller mindre abstrakt vis genom att du får utforska en öde ö som representerar de olika stadierna i livet, och som förväntat är det en ganska känslomässig resa att ge sig ut på.

Recension: Within the Blade [PS5]

Fri, 16 Jul 2021 10:00:00 +0000

De flesta av oss spelare känner till fenomenet ninjor. De mörkt klädda krigarna som smyger fram över hustak och lönnmördar krigsherrar till höger och vänster med sina exotiska vapen, har varit en del av populärkulturen länge. Från att ha varit en av många syndabockar under 80-talets moralpanik kring våldsamma filmer och spel har de under senare år kanske tagit sig en lite blygsammare roll, men trots det är de lika spännande nu som då. Within the Blade är ett retrodoftande plattformsspel som har många klassiska drag från ninjans katalog.

Recension: A Plague Tale: Innocence [PS5]

Wed, 14 Jul 2021 10:00:00 +0000

A Plague Tale: Innocence är ett smygorienterat äventyr som utspelas under pestens tid, när digerdöden härjar i medeltidens Frankrike år 1348. Du axlar rollerna som syskonparet Amicia och Hugo De Rune som tillhör en adelsfamilj som jagas av inkvisitionen.

Spelet är starkt berättelsedrivet och jag försöker undvika spoilers då det är ett av spelets starkaste kort och det som drev mig hårdast framåt. Men jag kan avslöja att den bjuder både på spänning, fascination och lite överraskningar.

Recension: The Procession to Calvary [PS4]

Tue, 13 Jul 2021 10:00:00 +0000

Det heliga kriget är slut, och korstågens tid är förbi. Men för en synnerligen blodtörstig kvinnlig soldat så känns det vinsten som en stor tomhet. Vem ska jag nu slå ihjäl? Hela min existens har ju gått ut på att ha ihjäl fienden och nu får jag inte strida mer? Nåväl, jag kanske borde lugna ner mig, slå mig ner under en korkek någonstans och bara lukta på blommorna.

Eller kanske inte. Efter ett snack med vår nya ledare, odödliga John läser jag mellan raderna att Himmelska Peter kanske inte är en så bra snubbe ändå, så sagt och gjort - jag ger mig ut på ett personligt korståg att undersöka den här skummisen.

Recension: GreedFall: The De Vespe Conspiracy [PS5]

Thu, 08 Jul 2021 10:00:00 +0000

Den sköra balansen på ön Teer Fradee riskerar att röras om rejält, och maktkampen och intrigerna bubblar upp till ytan igen när ett skepp från fastlandet anländer. På fartyget befinner sig Aurélia de Vespe och hon har en egen agenda när det kommer till ön och dess invånare.

Namnet de Vespe är inte direkt familjärt för vår hjälte, men efter att ha pratat med ett par av öns mer prominenta figurer så ringer det lite varningsklockor. Släkten de Vespe sägs vara både lömsk och rejält kraftfull, och låter ingenting stå i vägen för sina ambitioner. Varför Aurélia kommit till den här lilla ön, månader bort från fastlandet vet ingen riktigt.

Recension: Alex Kidd in Miracle World DX [PS5]

Wed, 30 Jun 2021 10:00:00 +0000

Som många läsare kanske har märkt lever vi i en tid där återutgivningar, nyversioner och nytolkningar verkar vara aktuellare än någonsin. Den digitala åldern är i full sving och det är lättare än någonsin att ta en gammal produkt, slipa till den och få den att ploppa upp som digital version på alla möjliga plattformar. Ursprungsversionen av Alex Kidd in Miracle World släpptes i mitten av 80-talet och är något av en klassiker för många. Det har släppts i många versioner genom åren, men det här är den första renodlade nytolkningen.

Recension: Chicory: A Colorful Tale [PS5]

Tue, 29 Jun 2021 10:00:00 +0000

Livet som vaktmästare är inte alltid tacksamt. Städa, damma och torka upp färgrester är de huvudsakliga sysslorna för Hamburgare, den lilla hunden jag spelar i Chicory: A Colorful Tale. Jag är vaktmästare hos den nuvarande penselbäraren, Chicory. Hennes jobb är lite mer glamoröst än mitt, utan tvekan. Likt andra penselbärare före henne ansvarar hon för att hålla världen färgglad och vacker.

Men en dag händer någonting. Världen tappar sin färg och Hamburgare får för sig att plocka upp penseln. Chicorys dörr är stängd, och hon svarar inte på knackningar. Vad har gått fel? Finns det någonting jag kan göra? Bybo efter bybo börjar be mig om hjälp med att färglägga saker och samtidigt luska ut vad som har gått snett.

Recension: Scarlet Nexus [PS5]

Thu, 24 Jun 2021 14:00:00 +0000

I en framtida värld hör mentala krafter till vanligheterna. De mest kraftfulla individerna tvingas in i militärliknande organisationer och vanliga människor, eller ”duds” som de lite elakt kallas, är en minoritet. Ungdomarna Yuito och Kasane, som inte bara har samma kraft utan även ett mystiskt samband, är nykomlingar i organisationen och utgör de två spelbara karaktärerna i Scarlet Nexus.

Den statligt styrda militärorganisationen OSF har ett viktigt uppdrag. Stora delar av jorden är ödelagd av mystiska monster kallade ”others” och det är upp till OSF att skydda mänskligheten mot dessa varelser. Jag väljer att spela som den unge mannen Yuito som nyss har avslutat sin tid som kadett och tagit nästa steg i organisationens rangordning. Tillsammans med några andra hamnar jag i en enhet och uppdragen börjar rulla in. Snart uppstår incidenter både i och utanför organisationen, och en invecklad berättelse rullas upp.

Recension: Ninja Gaiden Master Collection [PS4]

Fri, 18 Jun 2021 10:00:00 +0000

Det är nästan 30 år sedan jag för allra första gången iklädde mig rollen som ninjan Ryu Hayabusa och räddade världen. Spelet var till NES och hade i Europa titeln Shadow Warriors. I USA hette det Ninja Gaiden och japanerna kallar det Legend of the Ninja Sword. Det kom tre spel och på SNES släpptes 1995 en trilogi-samling av Ryus hela prövning.

Snabbspolning till 2004 då Team Ninja ledda av Tomonobu Itagaki släppte det första spelet i en ny trilogi med Ryu Hayabusa. Namnet Ninja Gaiden återvinns och herr Hayabusa ska än en gång hämnas en oförrätt med bieffekten att han också räddar världen. De övriga två delarna kom 2008 och 2012. Trots att trilogin utvecklades för Xbox kom även specialversioner till PlayStation 3. Idag, 2021, är det dags att undersöka vad en trilogi-samling baserad på dessa till PS4:an kan vara värd.

Recension: Guilty Gear - STRIVE - [PS5]

Thu, 17 Jun 2021 10:00:00 +0000

Guilty Gear Strive är det senaste spelet i Arc System Works och Daisuke Ishiwataris långtgående serie av slagsmålsspel. Spelet är det sjunde i huvudserien sedan originalet kom 1998 och är tänkt att vara något av en resa tillbaka till spelets rötter. Serien har nämligen gjort en ofantlig mängd sidospår genom åren och den blygsamma siffran sju ovan blir till spel tjugofyra om man ska räkna dem allt som allt. Här har man koncentrerat sig på att leverera en lättgreppad upplevelse samtidigt som man vill tilltala fansen från den gamla skolan.

Recension: Ratchet & Clank: Rift Apart [PS5]

Mon, 14 Jun 2021 11:00:00 +0000

Om du ser tillbaka på Ratchet & Clank-serien så handlar det om futuristisk plattformsaction fullspäckat med fantasifulla vapen, där det haglar skämtsamma kommentarer från Lombaxen Ratchet och hans robotkompis Clank. Insomniac Games förvaltar sin historia väl och grundpremisserna finns även i Ratchet & Clank: Rift Apart.

När jag spelar prologen och första banan känner jag mig lite snuvad på konfekten, då jag tycker att jag känner igen det mesta, men när jag väl kommer vidare går den känslan definitivt över.

Recension: Mighty Goose [PS4]

Fri, 11 Jun 2021 10:00:00 +0000

De som har hängt en del på nätet sen spelstudion House House släppte sin underground hit Untitled Goose Game (9/10) 2019 har kanske lagt märke till att gäss som djur har blivit något av ett internetfenomen. Hur mycket utvecklarna av spelet Mighty Goose har inspirerats av denna våg är oklart, men det är som en tungt beväpnad gås jag tar mig an uppgiften i detta actionäventyr. Gåsen som bara går under namnet Mighty Goose är något av djurvärldens Rambo, och det är med gälla kvackanden som han ger sig in i stridens hetta.

Recension: Necromunda: Hired Gun [PS4]

Thu, 10 Jun 2021 10:00:00 +0000

Necromunda är ett av spelföretaget Games Workshops hetaste varumärken just nu. Från att ha varit ett hyfsat populärt figurspel under mitten av 90-talet föll det i glömska under tidigt 00-tal för att sedan återupplivas så sent som 2017. Nu är varumärket troligtvis större än någonsin, och bara under det senaste året har det släppts hela tre spel. Fjolårets Necromunda: Underhive Wars , Necromunda: Gang Skirmish till handburna enheter och nu Necromunda: Hired Gun.

Recension: Beautiful Desolation [PS4]

Mon, 07 Jun 2021 10:00:00 +0000

Allt vändes upp och ned under 1970-talet. Vi bevittnade det för första gången i Sydafrika, mitt under en kraftig storm. Något enormt framträdde på himlen; ett enormt oidentifierbart skepp täckte plötsligt en stor del av utsikten mot stjärmorna.

Lite beroende på hur man såg på det, var den främmande rasen som anlänt vår planet antingen frälsare eller anledningen till vår undergång. Men de fick fart på vår teknologi i alla fall och skickade oss decennier framåt i utvecklingen.

Recension: Wonder Boy: Asha in Monster World [PS4]

Fri, 04 Jun 2021 10:00:00 +0000

Plattformsspel med rollspelsinslag är en genre som alltid har tilltalat mig. De rör sig ofta i en fin balans mellan två genrer och kombinerar lättsamheten i plattformandet med lite djup från rollspelens värld. Wonder Boy: Asha in Monster World är en nytolkning av Monster World IV från 1994 och råkar vara just ett sådant spel.

Originaltiteln som ursprungligen kom till Sega Mega Drive har gått mig helt förbi, något som kanske inte är så konstigt eftersom det ursprungligen endast släpptes i Japan. Det är därför med helt färska ögon jag tar mig an äventyret.

Recension: Biomutant [PS4]

Wed, 02 Jun 2021 10:00:00 +0000

I en underbart grön och skön värld har en obehaglig förorening börjat sprida sig och fördärva samt förvrida allt den kommer i kontakt med. Värst av allt är att Livets träd sakta håller på att förgås då gigantiska monster snaskar på dess rötter. Vad som nu krävs är att en rakryggad gnagare kan stiga fram och ena de sex fraktionerna. Ja, ni läste rätt. Endast en gnagare av rätt härkomst kan frälsa världen och denna någon är du!

Recension: Sunless Skies: Sovereign Edition [PS4]

Tue, 01 Jun 2021 10:00:00 +0000

Himlen ovanför det som en gång var London är mörk. Solen har sprängts, stjärnor har dött och en mekanisk sol gnisslar och avger ett onaturligt ljus. Tystnaden som borde ha funnits uppe i himlen avbryts av ljuden från ånglok som sakta susar fram mellan de landmassor som den bedrägliga kejsarinnan Victoria försökt befolka. Ett nytt brittiskt imperium har rest sig, inte längre långt nere under marken, men uppe i skyn.

Recension: Rust: Console Edition [PS4]

Fri, 28 May 2021 10:00:00 +0000

Få spel jag har upplevt kan beskrivas som ett socialt experiment i lika stor grad som Rust. Det öppnade upp som en early access titel på PC redan 2013, blev klart 2018 och har nu blivit tillgängligt för oss konsolspelare. Efter att ha testat nerverna på PC-spelarna är det dags att se hur vi tar oss an rollen som överlevare i vad som skulle ha kunnat vara Flugornas herre möter filmen Battle Royal.

Recension: Aerial_Knight's Never Yield [PS4]

Fri, 21 May 2021 10:00:00 +0000

Att många av oss är ute och springer tills svetten lackar då och då är inte mycket att skryta om, men för människor som Wally i Aerial_Knight’s Never Yield är det snarare ett heltidsjobb än en fritidssyssla. Men det handlar inte riktigt om ett jobb heller, utan snarare en konstant flykt från lite allt möjligt i den här snabba och färgglada 3D-runnern.

Redan vid första anblick går det att uppfatta en hel del populärkulturella influenser i Aerial_Knight’s Never Yield. En av dessa är den afroamerikanska kärleken till japansk samurajkultur som exempelvis grupper som Wu Tang Clan och liknande akter experimenterade med i svängen runt 90-talets början. Den växer snabbt ihop med tydliga vibbar av tecknade serier och filmer i form av Dragon Ball och Spiderman: Into the Spider-verse. Det är en trevlig mix och den tilltalar mig mycket eftersom jag uppskattar både musik och film från dessa genrer.

Recension: Shin Megami Tensei III: Nocturne HD Remaster [PS4]

Tue, 18 May 2021 16:00:00 +0000

Likt många andra spelserier har äldre titlar från Megami Tensei-serien börjat dyka upp i nyslipade versioner, i det här fallet Shin Megami Tensei III: Nocturne som ursprungligen släpptes i början av 2003. Fram tills att den här titeln ursprungligen släpptes hade serien huvudsakligen varit en hit i Japan, men Nocturne innebar en liten vändning och öppnade upp för en allt större marknad i väst. Att just den här titeln nu har släppts på nytt är därför inget att fundera över. Men hur står sig ett nästan 20 år gammalt japanskt rollspel inför dagens publik?

Recension: Resident Evil: Village [PS5]

Fri, 14 May 2021 10:00:00 +0000

1997 köpte jag mig en Playstation enbart för den där japanska rollspels-serien jag upptäckt fem år tidigare till Super Nintendo. Allt jag ägde var investerat i min första lägenhet och jag levde mycket enkelt för att ha råd med mitt spelintresse. Spel nummer två blev Resident Evil då mitt förtroende för japanska spel var större än både plånbok och förstånd. Efter att de galna hundarna kraschat in genom fönstret var jag både frälst och övertygad om att jag prioriterat rätt.

Recension: Star Wars Pinball VR [PSVR]

Mon, 10 May 2021 10:00:00 +0000

Kraften är stark i spelstudion Zen Studios. Inte minst när de faller för frestelsen att konvertera inte mindre än 8 av sina flipperbord till PlayStation VR. Jag har sagt det förut och jag kommer att säga det fler gånger; flipperspel gör sig bäst i VR och Star Wars-borden hör inte till något undantag.

Jag har under ett antal timmar roats kungligt av att dyka ned, eller tillbaka till, flipperborden som med hjälp av stålkulor, ramper och fysik, gör sitt allra bästa för att återförena mig med min barndoms allra bästa upplevelser tillsammans med Luke, Leia och den mörka sidans makter.

Recension: Judgment [PS5]

Wed, 05 May 2021 10:00:00 +0000

Jag ska börja med ett erkännande. Jag har aldrig spelat något spel från den populära serien Yakuza. Anledningen till att jag tar upp det är eftersom Judgment är en avstickare som utspelas i samma värld, och har stora likheter i grundkonceptet.

I detta sidospår iklär du dig rollen som advokaten Takayuki Yagami som efter att ha blivit en stjärna över en natt upptäcker att det finns en baksida med att försätta våldsbrottslingar på fri fot och sadlar om till privatdetektiv. Närheten till Yakuzan i stadsdelen Kamurocho i Tokyo är alltid närvarande och korsar Yagamis väg.

Recension: Dark Nights with Poe and Munro [PS4]

Tue, 04 May 2021 10:00:00 +0000

Dark Nights With Poe and Munro är det mest välkända radioprogrammet på lokalradiokanalen Radio August. Kanske är det för att paret själva donerat radios till ett antal ställen i den lilla sömniga staden August. Jag minns att jag hörde ett par avsnitt av programmet när jag försökte lösa ett mord i The Shapeshifting Detective. Jag pratade även med programmets två stjärnor för att försöka få deras hjälp. Men i spelet Dark Nights with Poe and Munro byts rollerna lite, och nu är det deras tur att vara stjärnor och försöka lösa mysterier och hjälpa folk.

Recension: Returnal [PS5]

Thu, 29 Apr 2021 14:00:00 +0000

Det finns spel som griper tag i dig och inte ens släpper taget när du lägger ifrån dig handkontrollen och stänger av konsolen. Returnal tillhör definitivt den kategorin och jag har inte kunnat släppa tankarna spelet under den senaste tiden.

Du axlar rollen som piloten Selene som kraschar sitt skepp på en mystisk planet. Hon hittar spår av att hon varit där tidigare och inser snabbt att hon sitter fast i en loop där hon vid varje dödsfall börjar om vid kraschen.

Recension: Breathedge [PS4]

Wed, 28 Apr 2021 10:00:00 +0000

Livet är allt annat än enkelt för huvudpersonen i detta överlevnadsspel. “The Man”, som han kallas, har råkat ut för en olycka av astronomiska proportioner. Inte nog med att hans fraktskepp har splittrats i miljontals bitar, när han vaknar till liv plågas han dessutom av två robotar som är allt annat än förstående till händelserna före och efter kraschen.

Efter en roande och bitvis smått störd introduktion, börjar själva äventyret då jag får ta kontroll över The Man, strax efter katastrofen. Vi befinner oss i ett läckande rymdskepp där luften håller på att ventileras ut, och det ser inte ljust ut för vår hjälte som bara ville leverera en kista med sin avlidne farfar i så att denne kunde få en riktig, galaktisk begravning.

Recension: Atelier Mysterious Trilogy DX [PS4]

Tue, 27 Apr 2021 10:00:00 +0000

Atelier Mysterious Trilogy DX är en samlingsutgåva av de sedan tidigare utgivna spelen Atelier Sophie: The Alchemist of the Mysterious Book , Atelier Firis: The Alchemist and the Mysterious Journey och Atelier Lydie & Suelle: The Alchemists and the Mysterious Paintings. Atelier-serien som startade redan 1997 innefattar en omfattande mängd titlar, men de här tre ingår i Mysterious-serien som släpptes mellan 2015 – 2017. För den som inte har räknat ut det än så är den gemensamma nämnaren alkemi, och det är i sällskap av ett ungt gäng utövare som respektive titel kretsar kring.

Recension: Saga Frontier Remastered [PS4]

Mon, 26 Apr 2021 10:00:00 +0000

För oss som älskar japanska rollspel var 90-talet en underbar tid där spelmakarna gick från klarhet till klarhet. En av giganterna var Square Soft, som under denna period etablerade serier som Final Fantasy och Front Mission. Då som idag fanns det en hel del titlar som aldrig nådde oss i Europa. De tre första spelen i Saga-serien släpptes exempelvis till Gameboy i Nordamerika under namnet The Final Fantasy Legend 1, 2 och 3. Allt för att rida på den populärare seriens namn. Detta följdes upp med Romancing Saga-trilogin till Super Nintendo, men den fick inte ens amerikanerna ta del av.

Recension: Nier Replicant ver.1.22474487139… [PS4]

Thu, 22 Apr 2021 14:00:00 +0000

Det känns smått overkligt att ett litet, smalt, lågbudget-spel som jag (och många andra) vurmat för sen det släpptes 2010 har fått en rejäl uppfräschning och moderniserats en smula. Mycket hänger på att dess uppföljare fick ett bra mycket bättre mottagande, både kritiskt och försäljningsmässigt. Nier Automata (8/10) var nog många spelares första möte med den excentriska spelskaparen Yoko Taro, och jag kan bara föreställa mig hur väl hans galenskap togs emot med helt oförstörda ögon.

Recension: Outriders [PS5]

Thu, 15 Apr 2021 10:00:00 +0000

Mänskligheten söker med ljus och lykta efter någonstans att slå sig ner och den här gången duger det inte med Mars. För att skapa extra nervdaller är förstås även du med på expeditionen i egenskap av Outrider. Du är en form av spanare och förtrupp precis som i Civilization VI (8/10). Skillnaden är att du befinner dig på en okänd planet som i sann erövraranda döpts till Enoch.

Upptäckarglädjen slår dock snabbt om till elände och tandagnisslan då Enochs väderlek inte riktigt är som hemma i Sverige. Hårdast drabbas alla Outriders som på diverse dramatiska sätt tvingas kasta in handduken. Eftersom du är tuffare än genomsnittet inte bara överlever du utan utvecklar också övernaturliga krafter värdiga en Marvel-karaktär.

Recension: Poison Control [PS4]

Tue, 13 Apr 2021 10:00:00 +0000

I försöken till hybrid-spel i form av att blanda JRPG och action-skjutare, kan jag med enkelhet räkna upp de titlar som jag tycker har lyckats med konceptet. Det utsökta Freedom Wars (8/10) bevisar att det minsann går att genomföra, till och med på PlayStation Vita. Det blir dock svårare att rada upp de, som enligt mig, har misslyckats, men Neptunia Virtual Stars (4/10) är ett av lågvattenmärkena.

Jag var därför relativt skeptisk till Nippon Ichis senaste försök till att lyckas i genren, men det var något i spel-trailern till Poison Control som lockade mig ändå. Och jag är väldigt glad att jag tog chansen.

Recension: Cozy Grove [PS4]

Fri, 09 Apr 2021 10:00:00 +0000

Sverige är ett land där friluftsliv alltid har varit populärt. Många av oss har blivit tvingade ut i naturen av våra föräldrar som små, har varit medlemmar i scoutföreningar eller kanske till och med friluftsfrämjandet. Under våra besök ute i skog och mark har vi gjort lägereldar, täljt på pinnar och kanske sett ett och annat vilt djur. Men vad de flesta av oss troligtvis inte har sett under våra upptäcksfärder är spöken, något som jag som scout i spelet Cozy Grove får se massor av. Mitt uppdrag: att guida förlorade själar till sin sista vila.

Recension: Paradise Lost [PS4]

Wed, 07 Apr 2021 13:00:00 +0000

I en alternativ tidslinje har Tyskland segrat i andra världskriget genom att använda kärnvapenbomber mot större delar av Europa. Resultatet av denna aggression har blivit förödande, och förutom att världen befinner sig i någon slags atomvinter, är den dessutom helt tom på människor.

Året är 1980 och den polska huvudpersonen Szymon är bara 12 år gammal. Han utmanas nu att lösa en hemlighet som har varit väl bevarad i åratal. Hans mor har gått bort och han är helt själv i kylan, rädslan och i kampen för överlevnad. Jag styr honom i jakten efter sin far och i strävan efter att få reda på vad som egentligen har hänt. Spelet startar i en tysk bunker och äventyret tar oss djupt, djupt ned under marken. Och in i det mänskliga sinnet.

Recension: Tony Hawk's Pro Skater 1+2 [PS5]

Tue, 06 Apr 2021 10:00:00 +0000

Tony Hawk’s Pro Skater 1+2 är ett svårt spel att kategorisera, men om jag skulle göra en ansats skulle jag kalla det för ett arkad-skateboardspel med fokus på utforskning. Grunden ligger dock förstår i själva skateboardandet där du tar dig runt på brädan med hjul och utför coola trick.

Förutom kampanjläget, bjuder spelet på ett flerspelarläge, en ofantlig mängd utmaningar och en butik där du kan köpa olika kosmetiska uppgraderingar för att utsmycka din figur med.

Recension: I Saw Black Clouds [PS4]

Tue, 30 Mar 2021 15:00:00 +0000

Kristina återvänder hem till den lilla sömniga småstaden hon kom ifrån efter att en av hennes äldsta vänner plötsligt dött. Efter att ha besökt begravningen så börjar hon leta efter svar. Vad hände med Emily?

I Saw Black Clouds är det senaste spelet från utgivaren Wales Interactive, som kanske mest är kända för sina interaktiva filmer - The Bunker (8/10) , The Complex (9/10) och The Infections Madness of Dr Dekker (7/10) till exempel. Det här är dock från en helt ny utvecklare inom genren som tidigare bara arbetat med film.

Recension: Black Legend [PS4]

Mon, 29 Mar 2021 10:00:00 +0000

Att regnblöta städer utgör bra platser för blodiga skådespel och spännande äventyr är ingen hemlighet, och det är i just en sådan som Black Legend utspelar sig. En mystisk dimma har lagt sig över staden och en ondsint kult har tagit tillfället i akt och slagit klorna om samhället. I rollen som en legosoldat blir det jag och mitt gäng som får rensa upp bland slöddret och ta tillbaka staden, kvarter för kvarter.

Recension: El Hijo: A Wild West Tale [PS4]

Fri, 26 Mar 2021 10:00:00 +0000

Man skulle kunna kalla El Hijo: A Wild West Tale för en barnvänlig tolkning av Metal Gear Solid , och det i positiva ordalag. El Hijo, eller ”Sonen” som den svenska översättningen lyder, är nämligen ett spel i smygandets och förvillandets tecken där en familj strävar efter att återförenas. En son och hans mor skiljs åt i början av spelet, och det ligger på mig som spelare att återförena dem igen.

Recension: Crash Bandicoot 4: It's About Time [PS5]

Thu, 25 Mar 2021 10:00:00 +0000

Året var 1996. En orange bandicoot-råtta marknadsfördes som en maskot för PlayStation och en utmanare till den blå igelkotten och rödklädda rörmokaren som länge hade delat på plattformstronen. Crash Bandicoot blev en dundersuccé och fick två uppföljare de kommande åren. Efter den ursprungliga trilogin kom det några fler uppföljare, men ingen av dem var utvecklad av Naughty Dog och ansågs inte nå upp till de första spelens storhet.

Snabbspola fram 20 år och Toys for Bob, vilka släppt förbättrade versioner av ursprungstrilogin och Spyro-serien, har fått uppdraget att göra en uppföljare. Helt logiskt har alla andra uppföljare ignorerats och den nya delen heter Crash Bandicoot 4: It’s About Time.

Recension: Sumatra: Fate of Yandi [PS5,PS4]

Wed, 24 Mar 2021 13:00:00 +0000

När jag såg en trailer förSumatra: Fate of Yandi associerade jag direkt den grafiska stilen med Sierra On-Lines äventyrsspel som Space Quest och Police Quest , men när jag väl började spela det så påminner det mer om LucasArts spel från peka-och-klicka spelens guldålder sett till gränssnittet.

Du axlar rollen som Yandi, en indonesisk man som jobbar som skogshuggare. Hans chef känns mer som en slavdrivare än en coach och tvingar iväg Yandi till en riskzon och efter ett jordskred är han vilse i djungeln.

Recension: Bite the Bullet [PS4]

Tue, 23 Mar 2021 10:00:00 +0000

I en ruggig framtid har en svår hungersnöd tvingat mänskligheten ner på knä. Matkrisen har gått så långt att våra skarpaste hjärnor utvecklat implantat som gör det möjligt för oss att konsumera oorganisk materia. Något som säkert verkade vettigt i teorin.

Dessvärre resulterade den fiffiga lösningen i galna muterade människor som snabbt kom att dominera och tog över planeten. Det som återstår av mänskligheten har tvingats på flykt och börjat kolonisera universum i hopp om att en dag kunna återvända.

Recension: Space Otter Charlie [PS4]

Fri, 19 Mar 2021 13:00:00 +0000

Miljö och klimatfrågor är ämnen som ständigt engagerar. Jorden är hårt ansatt och det talas om att människan i värsta fall kanske inte ens kommer att kunna leva ett drägligt liv på vår planet i framtiden. Det är tunga ämnen som inte bara syns i nyheter världen över, utan även har börjat göra avtryck i spelens värld. Nyligen lyckades NASA landa en obemannad farkost på Mars, och det är bland annat på just andra planeter som hoppet om människans framtid kanske finns. Men om vi skulle bosätta oss på en annan planet, vad hade vi då gjort med djuren på jorden? Det är just det scenariot som Space Otter Charlie handlar om.

Recension: Signs of the Sojourner [PS4]

Fri, 19 Mar 2021 10:00:00 +0000

Elias och jag har varit kompisar sedan barnsben. Vi sprang alltid runt och hittade på hyss i den sömniga lilla staden Bartow, medan mamma slet, jobbade och reste runt för att försöka fylla på lagret i stadens lilla närbutik. Men åren går och en vacker dag så är mamma inte kvar. Butiken står dock kvar, och någon måste fylla på lagerhyllorna så att befolkningen i Bartow kan klara sig. Mammans resande runt med en karavan till olika små städer får jag helt enkelt försöka ta över och göra det bästa av.

Recension: Sir Lovelot [PS5]

Tue, 16 Mar 2021 10:00:00 +0000

Tvådimensionella plattformsspel med retrodoftande grafik har fått ett uppsving på senare år och Sir Lovelot hamnar definitivt i den genren. Du axlar rollen som en riddare som på varje bana ska hitta en tusensköna för att en prinsessa ska fira ned sitt hår på Rapunzel-manér. På senare banor kan du även uppvakta henne med ringar, diamanter och godisklubbor för att öka dina poäng. Till din hjälp har du endast dubbelhopp och möjligheten att skjuta fiender och saker i din omgivning.

Recension: GENSOU SkyDrift [PS4]

Fri, 12 Mar 2021 10:00:00 +0000

Att kartracinggenren är populär är ingen hemlighet, och det finns många titlar som alla bjuder på annorlunda tolkningar av genren. Gensou Skydrift är nog en av de mest annorlunda av dessa, men då framförallt i sitt tema som närmast skulle kunna jämföras med Mario Kart: Double Dash på droger.

Varje spelare styr två häxor (eller magiska individer) som utgör karaktärer i ett ganska generiskt anime-inspirerat karaktärsgalleri. ”Åker de två stycken på en kvast?”, kanske du tänker nu, men det är mycket mer annorlunda än så. Häxorna åker nämligen på varandra.

Recension: Curse of the Dead Gods [PS4]

Tue, 09 Mar 2021 10:00:00 +0000

Curse of the Dead Gods är ett så kallat Roguelite-spel som innebär att det finns procedurellt framtagna nivåer och ett omspelningsvärde där du får globala upplåsningar genom att spela om och om igen. Här handlar det om ett actionäventyr i isometrisk vy där du utforskar ett tempel som är inspirerat av den sydamerikanska Mayakulturen.

Varje spelomgång består i att du utforskar ett antal rum för att utveckla dina egenskaper och din arsenal samt försöka besegra mästare och bossar.

Recension: Neptunia Virtual Stars [PS4]

Thu, 04 Mar 2021 10:00:00 +0000

Att återvända till Hyperdimension-serien känns för mig lite som att åter stå framför hyllorna innehållande smågodis som jag, en gång för mycket, förätit mig på. Jag känner igen mig omedelbart, men uppskattar inte upplevelsen speciellt mycket.

Den här gången är det ett helt nytt universum som befinner sig i stor fara och gudinnorna Neptune, Noire, Blanc, och Vert blir plötsligt teleporterade till en helt främmande värld. Igen.

Jag har stora ögon och nu även ett stort vapen. Gillar du mig nu?

Recension: Fallen Legion Revenants [PS4]

Wed, 03 Mar 2021 10:00:00 +0000

Mitt första japanska rollspel hette Sword of Vermilion och utmanade mig på min Sega Mega Drive. Då genren var ung och detta var 1991 medföljde en rejäl handbok för att assistera min tonårshjärna om hur det skulle spelas. Detta gav mig blodad tand och har fått mig att upptäcka många fantastiska världar sen dess.

30 år senare är jag ärrad veteran och känner att Fallen Legion-serien borde inte vara några problem trots att jag inte varit med från början. Jag har ju mött tonvis av ilskna underhuggare på ärans fält och tuktat imperier på fler kontinenter än jag kan komma ihåg. Det visar sig snabbt att det kanske inte räcker…

Recension: Pumpkin Jack [PS4]

Fri, 26 Feb 2021 10:00:00 +0000

Långt ifrån närmaste allhelgonahelg tar jag mig an plattformsspelet Pumpkin Jack , ett spel om en fördömd själ som besitter en pumpa med tillhörande kropp. Dömd till en evighet i djävulens klor erbjuds han ny framgång och frihet genom att besegra en trollkarl, och vips är jag på väg för att göra livet surt för såväl människor som monster.

Pumpkin Jack är ett verk av en soloutvecklare som verkar ha en förkärlek till plattformsspel av den äldre skolan. Den tydligaste kopplingen jag gör är till Medievil från 1998 som delar samma tematiska upplägg med mörka pittoreska miljöer och en läskig touch, lite som en animerad Tim Burton-film. Jag kan även känna vibbar av exempelvis Crash Bandicoot i vissa av banornas inslag.

Recension: Persona 5 Strikers [PS4]

Mon, 22 Feb 2021 10:00:00 +0000

Persona 5 (10/10) anses av många vara ett av senare års allra bästa japanska rollspel och jag kan bara hålla med. När jag fick höra att Phantom Thieves skulle få ett äventyr till gjorde det mig väldigt glad, men samtidigt lite skeptisk då Musou-genren med Dynasty Warriors-serien i spetsen aldrig varit en favorit för mig.

Persona 5 Strikers tar sin början sex månader efter händelserna i Persona 5 och om du inte har tänkt spela originalspelet först så bör du läsa på eller titta på filmklipp med sammanfattning av händelserna, annars kommer du att få svårt att hänga med i svängarna.

Recension: Romance of the Three Kingdoms XIV [PS4]

Fri, 19 Feb 2021 13:00:00 +0000

Romance of the Three Kingdoms XIV är ett av de mest annorlunda spel jag har spelat hittills i år. Inte för att det är särskilt unikt i sitt utformande, utan på grund av sitt innehåll och narrativ.

Som siffrorna i titeln avslöjar är det här ett spel i en serie som har varit med på banan sedan mitten av 1980-talet. Det grundar sig i en historisk text från 1300-talets Kina där en mix av historia, mytologi och legender bildar en berättelse involverandes tusentals namngivna karaktärer, något som representeras tydligt i spelet.

Recension: Active Neurons 3: Wonders of the World [PS5]

Fri, 19 Feb 2021 10:00:00 +0000

Jag har spelat föregångarna i denna minimalistiska pusselspelserie och nu har turen kommit till den tredje delen i form av Active Neurons 3: Wonders of the World. Temat är den här gången världens sju underverk, men det lyser bara igenom i banornas ikoner och en kort informationsskärm när du klarat de tio nivåerna per bana.

Precis som i de tidigare delarna handlar det om att förflytta en kvadrat till en cirkulär utgång. Självklart finns det olika mekaniker som gör det svårt för dig att omedelbart se en lösning.

Recension: Cyber Shadow [PS4]

Wed, 17 Feb 2021 10:00:00 +0000

Det är härligt när spel överraskar. För mig kom Cyber Shadow som en blixt från klar himmel, då jag helt hade missat att detta debutspel från finska Mechanical Head Studios ens var på väg. Äventyret är en hommage till klassiska Ninja Gaiden, kryddat med lika mycket kärlek och fingertoppskänsla som exempelvis Shovel Knight (9/10) briljerat med inom nyretrogenren.

Redan i spelets inledning sitter varje detalj på exakt rätt plats. Den härliga 80-talsfuturismen med ninjor, robotar och urläcker pixelgrafik sätter stämningen direkt. Kontrollen är tajt, responsiv och simpel, men framförallt känns varje svärdshugg riktigt tillfredsställande. Ljudbilden är kronan på verket och för tankarna till Mega Man och Castlevania, större komplimang än så är svår att ge.

Recension: Little Nightmares II [PS4]

Tue, 16 Feb 2021 10:00:00 +0000

När den Tim Burton-aktiga plattformsskräckisen Little Nightmares (8/10) dök upp som från ingenstans för lite drygt fyra år sedan var jag sen på bollen. Spelet blev något av en snackis då det kombinerade drag från olika spelgenrer såsom skräck, pussellösande och plattformshoppande för att skapa en intressant och ganska unik mix. När nu uppföljaren efter mångt och mycket har kommit har jag varit på hugget och spelat igenom det å bloggens vägnar.

Recension: Nioh 2 Remastered [PS5]

Mon, 15 Feb 2021 10:00:00 +0000

Förra året när Nioh 2 (9/10) dök upp på PlayStation 4 möttes det av fina omdömen och Jonny sparade inte på superlativen. Häromveckan släpptes The Nioh Collection för PlayStation 5 och efter att ha recenserat Nioh Remastered (8/10) har turen nu kommit till uppföljaren.

Det finns oerhört mycket likheter med föregångaren, men nästan allting känns snäppet bättre. Den här gången spelar du en halvdemon, eller halv yokai och har en mängd förmågor och egenskaper som kommer med det. Ett exempel är att det levande vapnet från Nioh är borta och nu kan du istället förvandla dig tillfälligt till demonform.

Recension: Werewolf: The Apocalypse - Earthblood [PS5]

Mon, 15 Feb 2021 10:00:00 +0000

Cahal har lite ilska bubblande inom sig. Ibland kan den komma upp till ytan och då kan saker gå väldigt, väldigt fel. Inte nog med att hans kläder trasas sönder, men hans behåring ökar exponentiellt. Saker som kan trigga Cahal att bli rejält pissförbannad omfattar bland annat miljöförstöring. Cahal är nämligen en varulv, och i Werewolf: The Apocalypse - Earthblood så är varulvarna moder jords yttersta försvarsmekanism.

Werewolf: The Apocalypse - Earthblood baseras på ett klassiskt rollspel från tidigt 90-tal, som utspelas i samma värld som Vampire: The Masquerade och ett par andra rollspel. Där vampyr-rollspelet mer fokuserar på intriger mellan olika vampyrklaner så utgick Werewolf mer från ett miljöaktivist-perspektiv.

Recension: Nioh Remastered [PS5]

Wed, 10 Feb 2021 10:00:00 +0000

Nioh (9/10) släpptes ursprungligen till PlayStation 4 2017 och nu har Nioh Remastered släppts till PlayStation 5. Det erbjuds både separat och som en del av The Nioh Collection där också Nioh 2 finns med. Jag recenserar spelen separat, och det kommer därför en recension av Nioh 2 inom kort.

Med mina referensramar känns Nioh på ytan som en blandning av Sekiro och Dark Souls , men det visar sig snabbt bjuda på flera egenskaper som ger en egen identitet utan att behöva jämföras med konkurrenterna.

Recension: Control: Ultimate Edition [PS5]

Fri, 05 Feb 2021 10:00:00 +0000

För snart två år sedan släpptes Control (8/10) till PlayStation 4 och möttes generellt av goda omdömen. Den finske vaktmästaren Ahti stoltserade som årets karaktär 2019 här på bloggen. Nu släpps spelet med båda expansionerna som dykt upp sedan vi recenserade det senast, och med flera förbättringar för PlayStation 5. Jag spelade igenom grundspelet på PlayStation 4 och har jämfört upplevelsen på den vassare konsolen.

De största skillnaderna hittar du på prestandasidan där spelet nu flyter på med 60 bildrutor per sekund i 4k-upplösning eller så kan du få ray tracing med 30 rutor per sekund.

Recension: The Dark Eye: Memoria [PS4]

Thu, 04 Feb 2021 10:00:00 +0000

Jag är en ganska gammal grolle och uppskattar att ha fått vara med om spelens barndom. Denna förtrollande tid då jag fullständigt ignorerade genrer och naivt älskade allt som utspelade sig på en skärm eller magin av att ett spel kändes realistiskt för att det gick att hoppa.

En genre jag minns väldigt väl är peka-och-klicka-spelen med titlar som Maniac Mansion och Gabriel Knight under slutet av 80-talet och början av 90-talet. Idag gör inte genren så mycket väsen av sig, men med jämna mellanrum dyker det upp något riktigt intressant.

Recension: Atelier Ryza 2: Lost Legends & the Secret Fairy [PS4]

Tue, 02 Feb 2021 10:00:00 +0000

Om du för fem år sedan hade frågat mig om jag skulle kunna fastna för ett spel i Atelier-serien, skulle jag förmodligen ha svarat nekande, samtidigt som jag kikade mer lystet på andra japanska rollspelstitlar.

Efter 22 iterationer av serien, har dock utvecklaren Dusk träffat det alkemispetsade huvudet på spiken och slagit knock out på mig, på alla sätt och i alla nivåer.

Premissen för spelet är relativt banal, där Ryza har flyttat bort från den artificiella ön hon bor på för att söka äventyr och lycka i storstaden. Väl framme, möter hon flertalet vänner från äventyret Atelier Ryza: Ever Darkness and the Secret Hideout (6/10). Efter en stund har jag fått min ateljé och kan börja äventyra, utforska alkemi och umgås med mina vänner.

Recension: Turrican Flashback [PS4]

Mon, 01 Feb 2021 10:00:00 +0000

Mängden tålamod som krävs för att ta sig igenom spel har minst sagt minskat med åren. Som liten parvel lyckades jag klara spel som Gradius och Castlevania på ren envishet, trots fler dödsfall och Game Over-skärmar än jag troligtvis hade lärt mig räkna till. Om ett spel skulle vara lika svårt idag behövs definitivt något extra för att jag inte ska ge upp direkt, såsom smarta kontrollpunkter eller fördelar som följer med till nästa försök.

Recension: Silver Chains [PS4]

Fri, 29 Jan 2021 15:00:00 +0000

“Det var en mörk och stormig natt” är lite av en klyscha då det använts till förbaskelse i både skräckspel och andra medier, och jag skyller det mesta på Snobbens författar-aspirationer.

Det nysläppta skräckspelet Silver Chains börjar mycket riktigt en mörk och stormig natt, och det första som sker är att vår protagonist krockar sin bil mot ett träd. Det är lite svårt att få hjälp med bärgning eftersom mobiltelefoner inte var uppfunna på 1920-talet, och även om de hade varit det så hade nog täckningen varit lite halvdassig långt ute på den engelska landsbygden.

Recension: The Dark Eye: Chains of Satinav [PS4]

Fri, 29 Jan 2021 10:00:00 +0000

När vi i västvärlden under början av 1980-talet började spela Drakar och demoner ville förstås även tyskarna vara med, men på sina egna villkor. Men istället för att i sedvanlig ordning översätta verket, skapade de ett eget rollspel med namnet Det Svarta Ögat.

Succéen var ett faktum och 2015 kom den femte upplagan av det tyska papper och penna-rollspelet. Självklart genererade framgången noveller, datorspel och namnändrades slutligen, mer korrekt, till The Dark Eye. En tysk studio släppte The Dark Eye: Chains of Satinav 2012 och uppföljaren 2013 till PC.

Recension: Olija [PS4]

Thu, 28 Jan 2021 15:00:00 +0000

Introsekvensen i plattformsspelet Olija får mina tankar att vandra iväg till Herman Melvilles bok Moby Dick. I den får vi följa sjömannen Ishmaels berättelse om när han seglar med Kapten Ahab under dennes jakt på en stor vit val.

I Olija finns ingen stor vit val, men ett fartyg på jakt efter en ljusare framtid sjunker snart, och ett ofantligt vidunder drar med sig sjömännen ner i djupet. Spelets huvudkaraktär Kapten Faraday är heller ingen Ahab, men när han snart vaknar upp och finner en magisk harpun infinner sig ändå en liknande bild.

Recension: Hitman III [PS5]

Tue, 26 Jan 2021 10:00:00 +0000

Sedan danska IO Interactive gjorde sin omstart av Hitman-serien 2016 har de lyckats blåsa nytt liv i det klassiska konceptet. Efter Hitman Absolution var det tydligt att det gamla receptet var i behov av en frisk fläkt, och när utvecklarna fokuserade på mer mångfacetterade sandlådor med många rörliga delar, slog de huvudet på spiken.

Inte nog med att spelet belönade fantasi och kreativitet med ofta underhållande och dråpliga sekvenser, utan det fanns även en ny och successivt mer fängslande berättelse som utvecklade sig i denna reboot-trilogi. Nu har vi kommit till slutspurten, och jag har själv suttit som på nålar för att se både de nya nivåerna och upplösningen på berättelsen.

Recension: Scott Pilgrim vs the World - The Game - Complete Edition [PS4]

Fri, 22 Jan 2021 10:00:00 +0000

Scott Pilgrim vs the World - The Game har fyllt tio år, och detta firas med ett nysläpp till dagens konsoler. Spelet har troligtvis en hel del insatta fans vid det här laget, men för den oinsatte härstammar det ur en serietidning som gick varm mellan 2004 och 2010. Samma år som serien tog slut släpptes en film och med den kom även spelet.

Att Scott Pilgrim vs the World - The Game kom i samma veva som filmen var ingen slump, utan ett klyftigt drag för att koppla ett grepp om de nördiga teman som uttrycks i den. Hela filmen är som ett spel, så med detta i åtanke skapade man ett röjigt slagsmålsspel i isometrisk vy, komplett med charmigt pixlig retrografik.

Recension: The Pillar: Puzzle Escape [PS4]

Wed, 13 Jan 2021 10:00:00 +0000

Pusselspel i förstapersonsvy verkar vara lite i ropet nuförtiden, och The Pillar: Puzzle Escape sällar sig till den skaran på ett blygsamt och lite nybörjaraktigt sätt. Spelet är stort sett helt fritt från narrativ text och ljud, och förlitar sig nästan enbart på visuellt berättande och spelarens fantasi.

Jag traskar genom enkla men trevliga miljöer, samtliga avskilda genom olika magiska portar. För att ta mig förbi dem krävs det inte nycklar, utan ett antal lösta pussel. Dessa utförs för det mesta genom att ställa mig vid stora tv-skärmar som ploppar upp lite malplacerat i de annars så natursköna omgivningarna.

Recension: Iris.Fall [PS4]

Wed, 06 Jan 2021 16:00:00 +0000

Pusselspel har vuxit fram som något av en favoritgenre, särskilt om det kombineras med en stark berättelse. Iris.Fall är ett pusselspel som också bjuder på en stum saga där det visuella och spelmomenten får tala för sig själva.

Redan från början förmedlas en drömsk, surrealistisk känsla som håller i sig genom hela spelet. En av grundmekanikerna är att det finns platser där du kan hoppa in i skuggorna och traversera miljöernas skuggbilder.

Recension: Bridge Constructor: The Walking Dead [PS5]

Mon, 28 Dec 2020 10:00:00 +0000

Jag hade faktiskt riktigt skoj med originalet Bridge Constructor (8/10) men kände att konceptet störtdök i och med Bridge Constructor Stunts (4/10). Därför känns det intressant att prova på det fjärde spelet i den ständigt växande serien.

Studion passar i denna upplaga på att kombinera brobyggande med zombie-apokalyps lånad av The Walking Dead. Och det ska visa sig bli en ganska lyckad kombination!

Om du har spelat något av spelen i serien, känner du säkert till hur du ska bygga broar redan; med bärande trianglar undertill och stöd över själva brostycket. Samma princip gäller självklart i zombie-versionen, men med ett intressant tillägg.

Recension: Cyberpunk 2077 [PS4]

Mon, 21 Dec 2020 10:00:00 +0000

Ett av årets hetaste spelsläpp borde utan tvekan ha varit CD Projekt Reds sci-fi-projekt Cyberpunk 2077. Jag skriver ”borde” eftersom det för många verkar ha blivit en delad upplevelse som inte alltid levde upp till förväntningarna.

Att spelet har släppts precis i övergången till en ny generation konsoler verkar ha blivit problematiskt, och framförallt verkar de som spelar spelet på den förra generationens konsoler ha upplevt mest problem. Jag är en av de som har spelat det på en helt vanlig PlayStation 4, och delar med mig av min upplevelse av Cyberpunk 2077.

Recension: PHOGS! [PS4]

Thu, 17 Dec 2020 10:00:00 +0000

”Siamesiska tvillingar” är ett begrepp som har hängt med i folkmun sedan de två sammanvuxna tvillingarna Chang och Eng Bunker från Siam (nutida Thailand) turnerade med cirkusar i 1800-talets USA. Inom populärkulturen händer det då och då att fenomenet dyker upp, framförallt i form av sketcher där det skojas om potentiella situationer som kan uppstå när två personer sitter ihop. Vi har till exempel Matt Damon och Greg Kinnear som sitter ihop i filmen Fäst vid dig, den trehövdade trillingriddaren i Monty Python and the Holy Grail eller kanske katten och hunden i den gamla tecknade serien CatDog.

Recension: Unto the End [PS4]

Mon, 14 Dec 2020 10:00:00 +0000

Du lever i en kall och karg värld med din familj, och på klassiskt manér har du som mannen i hushållet gett dig ut för att försvara det som är viktigt för dig. Som hjälte och huvudperson har du ditt trogna svärd, kastkniv och fackla med dig för att kunna stå emot naturens alla faror.

Naturligtvis, som i alla bra historier, går något snett och ditt enda mål blir snabbt att bara överleva och försöka ta dig hem till din familj. För omväxlings skull är du varken soldat eller yngling med potential. Du är bara en man som vill komma hem.

Recension: DARQ [PS4]

Thu, 10 Dec 2020 10:00:00 +0000

DARQ hör till den där kategorin av spel som befinner sig någonstans mellan ett besök hos psykologen och hopp och lek i sandlådan. Med en stil som hämtad ur en film av Tim Burton bäddas jag in i ett mörker som inte avslöjar några detaljer om vad som händer eller vad jag har att göra med saken. Men jag tar några stapplande steg och börjar utforska min omgivning.

Utan att få några som helst instruktioner om kontroller och liknande tar det en liten stund för mig att förstå vad det är jag ska göra. Men en sak är klar, jag är i någon sorts drömvärld eller limbo där saker inte är som de ska. Den unge mannen jag spelar är uppenbarligen en plågad själ och det dröjer inte allt för länge innan jag stöter på inslag som speglar detta.

Recension: Visage [PS4]

Tue, 08 Dec 2020 10:00:00 +0000

När det kommer till skräckgenren är det nog en av de mest svårbalanserade upplevelserna att förmedla i spelform. För att få ut den önskade effekten från ett skrämmande ögonblick behöver spänningen stegras på noggrant vis, för att sedan kulminera vid exakt rätt tillfälle. Detta blir svårt när man som utvecklare inte riktigt kan förutspå vad en spelare gör, och att vägleda någon utan att göra det alldeles för uppenbart linjärt är en svår nöt att knäcka.

Recension: Twin Mirror [PS4]

Mon, 07 Dec 2020 10:00:00 +0000

Efter att ha avnjutit två fenomenala upplevelser i form av Life is Strange och uppföljaren Life is Strange 2 , kastar jag mig gladeligen över studions senaste titel Twin Mirror.

De föregående verkens upplägg återspeglas någorlunda även i den psykologiska thriller som jag står inför. Journalisten Sam har för två år sedan lämnat det lilla gruvsamhället Basswood efter att bokstavligen lyckats jämna gruvindustrin med marken tack vare sitt journalistiska grävande.

Recension: Chronos: Before the Ashes [PS4]

Fri, 04 Dec 2020 10:00:00 +0000

Förra året recenserade jag Remnant: From the Ashes (8/10) och påvisade dess likheter med Dark Souls-serien trots att det är ett spel med eldvapen. Nu släpps uppföljaren Chronos: Before the Ashes i samma spelvärld men som utspelas innan händelserna i Remnant. Och den här gången är influenserna från Souls-spelen än mer påtagliga.

Berättelsen är mer upplevelsedriven än berättad av text eller röst. Du är en 18-åring som är det sista hoppet att kunna besegra den mytomspunna draken. De mystiska stenarna som teleporterar dig till en annan värld är tillbaka och det är på andra sidan som äventyret tar sin början.

Recension: Immortals Fenyx Rising [PS4]

Thu, 03 Dec 2020 10:00:00 +0000

Immortals Fenyx Rising är ett av de mer intressanta spel jag har spelat i år. Detta beror egentligen inte på varje enskild beståndsdel av spelet, utan mer på en udda kombination av dem. Till att börja med har vi en enorm och öppen spelvärld fylld med monument och platser som närmast påminner om ett nöjesfält med alla dess åkattraktioner.

Vi har även det klassiska temat grekisk mytologi, mängder av pussel och en enorm skopa humor. Alla ingredienser för att skapa ett ordentligt potpurri vars like jag inte har sett sedan den gamla Playstation-titeln Herc’s Adventures från 1997.

Recension: Spirit of the North [PS5]

Wed, 02 Dec 2020 10:00:05 +0000

Berättelser förmedlade via spelformat har förmågan att gripa tag om publiken på ett alldeles speciellt sätt. Att kunna styra sin karaktär genom stora händelser och skeenden ökar upplevelsen på något sätt.

Spirit of the North är precis en sådan titel och det som är så speciellt med denna upplevelse är att jag styr en räv som till en början endast är ett vanligt djur, men som inom kort kommer i kontakt med väktaren av norrskenet; en annan räv som lever i anderiket.

Recension: Sackboy: A Big Adventure [PS5]

Tue, 01 Dec 2020 10:00:00 +0000

Mycket har hänt med PlayStation sedan den knackiga starten på PS3-eran, och det finns inte mycket som går att känna igen från den tiden när vi blickar bakåt. Ett härligt undantag är dock den gulliga maskoten Sackboy, som under den generationen i princip var synonymt med PlayStation genom de populära LittleBigPlanet-spelen.

Även om jag medger att Sackboy alltid har varit bra maskotmaterial har själva spelen aldrig riktigt klaffat för mig. Bakom all charm och genialisk ”bygg-det-själv”-design har det trots allt varit lite medelmåttiga plattformsspel med en fysik som inte riktigt känns rätt. Nu har Sumo Digital kapat bort själva banbyggandet från ekvationen, och då finns det väl hopp om att mer krut har lagts på spelkänslan?

Recension: Call of Duty: Black Ops Cold War [PS4, PS5]

Mon, 30 Nov 2020 13:00:56 +0000

Det är dags igen för den årliga traditionen med Call of Duty. Det blåstes lite nytt liv serien i samband med förra årets Call of Duty: Modern Warfare (8/10) efter att ha varit lite i kreativ stiltje innan dess. Lanseringen av Battle Royale-läget Warzone gjorde att serien inte bara lyckades hänga med i de populära trenderna, utan även blev mångas favorit i den populära subgenren.

I år är krigsföringen inte lika modern som förra året, åtminstone sett till skådeplatsen, utan vi backar istället tillbaka till kalla kriget under 80-talet. Europa är fortfarande uppdelat i öst- och västblock, och det är en ständig oro för öppna konflikter i flera länder. Oroligheterna sprider sig dock till många andra hörn i världen, och när kampanjen tar vid har gisslandramat på amerikanska ambassaden i Iran precis avslutats.

Recension: Demon's Souls [PS5]

Mon, 30 Nov 2020 09:00:00 +0000

Jag minns mycket väl hur mycket jag svettades, svor och hade rejäl ångest över hur jag skulle ta mig vidare. Jag hade fått lite feedback på första utkastet av min första recension, och i mångt och mycket gick det ut på att jag behövde skriva om och förkorta recensionen. Att skära bort ord tog emot lite - jag hade så mycket att säga om spelet som i mångt och mycket förändrade min syn på spel.

Recension: Katamari Damacy Reroll [PS4]

Fri, 27 Nov 2020 10:00:19 +0000

För 15 år sedan sprang jag över ett spel som verkligen förmedlade genuin spelglädje, inramat i en helt vansinnig grafisk stil och med oerhört mysig musik. Jag hade som tur var vid tillfället en PlayStation 2 som kunde spela importerade spel, vilket mer eller mindre var ett krav vid den tiden då väldigt många bra japanska rollspel antingen inte släpptes i Europa, eller kom hit vansinnigt sent.

Spelet hette Katamari Damacy(och släpptes dessvärre aldrig här), och blev en liten underground-hit. Det sålde tillräckligt bra för att Namco skulle vilja satsa på ett par uppföljare, men inget av dem lyckades helt fånga samma magi. Nu, ett antal år senare, har det äntligen släppts i Europa i lite mer högupplöst skick i form av Katamari Damacy Reroll.

Recension: Five Dates [PS4]

Thu, 26 Nov 2020 10:00:00 +0000

När det kommer ett spel i FMV-genren till redaktionen, är jag alltid den som ropar högst och längtar mest efter upplevelsen. Wales Interactive har själva, och tillsammans med en del andra studior publicerat spännande berättelser som till exempel The Bunker (8/10) och The Complex (9/10).

Det är inte nödvändigtvis formatet som sådant vilket lockar mig i dessa spel, alltså att händelserna utspelar sig i fullskärm likt en film. Istället är det förmodligen det faktum att utvecklarna tar sig friheter som i traditionella spel ter sig aningen svårt att implementera.

Recension: Marvel's Spider-Man: Miles Morales [PS4]

Wed, 25 Nov 2020 10:00:00 +0000

Jag måste erkänna att jag vare sig har hängt med i superhjältevågen, varken när det kommer till filmer eller spel. Faktum är att jag har missat så mycket av det som har hänt på skärmar och den vita duken att jag inte ens kände till att det fanns ytterligare personer som iklär sig rollen som Spindelmannen, förutom Peter Parker som jag bekantade mig med som tonåring.

Jag har heller inte några vidare goda spelerfarenheter av den nätsvingande hjälten då min senaste träff med honom var i titeln The Amazing Spider-Man 2 (4/10). Tur då att Insomniac Games har tagit över stafettpinnen när det kommer till Spindelmannens fortsatta äventyr i spelform. Jesper var alldeles lyrisk över Marvel’s Spider-Man (10/10) och för mig är det dags att uppleva sidospåret som kretsar kring den andra Spindelmannen; Miles Morales.

Recension: The Pathless [PS5,PS4]

Tue, 24 Nov 2020 10:00:14 +0000

Det finns spel som ger en enorm frihetskänsla när du snabbt kan ta dig fram över stora vidder, och The Pathless hamnar otvivelaktigt i denna kategori. I en gränsvärld mellan verkligheter har en ond kraft förbannat de gamla naturgudomligheterna och flera försök har gjorts att rädda dem. Du är den siste jägaren som nu tar sig an det monumentala uppdraget.

Premisserna är ganska enkla och mycket av narrativet upplevs snarare än berättas, även om det finns några utspridda stentavlor och döda själar som fyller på med kunskaper och ledtrådar.

Recension: Kingdom Hearts: Melody of Memory [PS4]

Fri, 20 Nov 2020 13:00:59 +0000

För de som någon gång har gett sig in i spelserien Kingdom Hearts färgglada värld är det ingen nyhet att serien även bjuder på många svängiga och involverande ljudspår.

Kombinationen av originalstycken, klassiska stycken från Disneys många filmer och Square Enix ljudskatt kopplat till åratal av rollspel har därför gett upphov till en ganska omfattande låtlista. Detta har tagits tillvara och resultatet har blivit det musikaliska äventyret Kingdom Hearts: Melody of Memory.

Recension: Chicken Police: Paint it Red! [PS4]

Fri, 20 Nov 2020 10:00:01 +0000

Åren har inte varit snälla mot polisen Santino “Sonny” Featherland. För ett par år sedan var han och hans partner Marty de mest hyllade poliserna i Clawville - den legendariska duon “Chicken Police”, men efter det har det varit en brant backe nedåt för Sonny.

Efter ett rejält bråk med Marty och en rejäl livskris tog Sonny till whiskeyflaskan och slutade sköta sitt jobb bra. Nu är det bara ett par veckor kvar tills pensionen, och tjänstledigheten känns rätt skön.

Recension: Assassin's Creed Valhalla [PS4]

Tue, 17 Nov 2020 10:00:00 +0000

Assassin’s Creed-serien har blivit en riktig långkörare som den här veckan går in på sin tredje konsolgeneration förutom sidospår på PlayStation Vita och mobiltelefoner. Första spelet kom redan 2007 till PlayStation 3 och vi har nått det tredje spelet sedan riktningsförändringen mot rollspel med Assassin’s Creed Origins (9/10) häromåret.

Assassin’s Creed Valhalla utspelas under vikingatiden och ett kargt 800-tal fyllt med små kungadömen, plundring och handel. Du axlar rollen som Eivor, som på grund av metaberättelsen när som helst kan växla mellan att vara en kvinna eller man. Hen är en vikingakrigare med lika många starka förmågor som en Jan Guillou-karaktär, där stridskonsten blandas med diktande, supande, förhandlingar och romanser.

Recension: Yakuza: Like a Dragon [PS4]

Mon, 16 Nov 2020 10:00:00 +0000

Ichiban Kasuga, smeknamn Ichi, är ingen typisk indrivare för japanska yakuzan. Han visar tidigt att han har ett samvete och att hjärtat sitter på rätt ställe trots ett hetlevrat humör. Han är kort och gott en mysig antihjälte ut i fingerspetsarna och huvudperson i det senaste Yakuza-spelet.

Som lojal medlem i Arakawa-familjen gör Ichi vad som helst för dess ledare Masumi. De har en mångårig far-son-relation trots att de saknar blodsband, och av detta skäl ställer Ichi upp, utan frågor, när Arakawa-familjen behöver någon som kan ta på sig skulden för ett mord.

Recension: Ghostrunner [PS4]

Fri, 13 Nov 2020 10:00:35 +0000

Ghostrunner är något som utvecklarna själva kallar FPP, förstapersons-parkourspel. För mig blir det nästan omöjligt att inte jämföra med Mirror’s Edge -spelen som definierat genren. Här är du en väktarrobot som i introfilmen besegras och när spelet börjar kontaktas du av en mystisk person som kallar sig The Architect. Han berättar att du är den sista av din sort och att du reparerats för att rädda honom.

Spelet andas cyberpunk och utspelas i ett torn som är fullspäckat med elektronik, datorer och vakter; samt i cyberrymden. Det blir högt tempo och konstant rörelse om du ska ha en chans att överleva.

Recension: Faeria [PS4]

Thu, 12 Nov 2020 10:00:37 +0000

Faeria är ett av flera virtuella kortspel som har tagit plats på spelkartan under senare år. Trots att det har hunnit etablera sig relativt ordentligt på de bärbara formaten sedan 2017 har vi konsolspelare snällt fått vänta på dess ankomst tills nyligen.

Spelet är utvecklat av den belgiska studion Abrakam och är utformat som en kombination av strategispel och klassiskt duell-kortspel i stil med Magic the Gathering, Yu-Gi-Oh! och Pokémon. För den som har erfarenhet av fysiska spel som dessa är det ingen nyhet att en stor del av charmen ligger i själva samlandet, men även i de intensiva strider som utgör kärnan för konceptet. Lyckas Faeria med att förmedla samma känsla?

Recension: Stories Untold [PS4]

Wed, 11 Nov 2020 10:00:15 +0000

Fyra berättelser, en mardröm. Det är essensen av Stories Untold från den skotska studion No Code, och efter att ha upplevt dessa fyra upplevelser är jag stum. Stum av beundran, stum över vad jag har fått uppleva och stum av häpnad.

Allt börjar med den fantastiskt nostalgiska upplevelsen The House Abandon, vilket var ett kortare gratisspel vilket släpptes för fyra år sedan. Det unika med denna deltitel, är att det är textbaserat äventyr, även om själva miljön är visualiserad som vilket modernt äventyrsspel som helst.

Recension: Sakuna: Of Rice and Ruin [PS4]

Tue, 10 Nov 2020 09:00:21 +0000

Gudarna må leva och festa precis som människor, men har inte speciellt höga tankar om dessa. Därför blir det kalabalik i himmelriket när den gudomliga prinsessan Sakuna, lagom berusad av sake, råkar släppa in en flock av dessa varelser. Festen kommer till ett abrupt slut när människorna och Sakuna stökar till det såpass mycket att stora delar av gudarnas lagrade ris brinner upp.

Självklart måste prinsessan bestraffas och därför förvisas hon till en ö, fylld av monster. Hennes uppdrag blir att bekämpa dessa demoner samt att börja betala av sin skuld i ris genom att själv odla det. Äventyret är i full gång och jag dras omedelbart med i denna mångbottnade upplevelse.

Recension: Fuser [PS4]

Mon, 09 Nov 2020 10:00:39 +0000

När det kommer till musikspel är det få som kan skryta med en lika gedigen meritlista som Harmonix. De satte inte bara musikspel på kartan med Guitar Hero , de ligger även bakom fenomenala Dance Central , Amplitude och min personliga favorit Rock Band Blitz.

I studions senaste hit Fuser får jag prova på en karriär som DJ. På scen finns fyra skivspelare och ett imponerande musikbibliotek att mixa hej vilt, vilket resulterar i en minst sagt kreativ musikupplevelse. Varje låt är uppdelad i fyra olika spår varför det är lätt att plocka ut basgången från en låt och kombinera med sången från en annan.

Recension: Pacer [PS4]

Fri, 06 Nov 2020 10:00:03 +0000

Att färdas längs krokiga vägar i höga hastigheter väcker nog våghalsen i de flesta av oss. Kanske den första associationen vi gör till detta är de leriga grusvägar, kantade av lummiga skogar som vi ser i såväl verkligheten som i de klassiska racing-spelens värld.

Men vid sidan av dessa någorlunda realistiska avbildningar som dessa spel utgör har vi den tradition av futuristiska, stilrena och välpolerade racingspel som vältrar sig i neonsken, teknik och löjligt höga hastigheter.

Recension: The Dark Pictures Anthology: Little Hope [PS4]

Thu, 05 Nov 2020 13:00:39 +0000

Att kunna ladda om senaste kontrollpunkten efter att ha förlorat i ett spel är för det mesta ett välkommet inslag. I skräckspel förtar det däremot lite av spänningen; att bli jagad av en demon blir aldrig särskilt skrämmande när det bara är att hoppa tillbaka någon minut i sparfilen och försöka igen om skräckvarelsen skulle hinna ifatt dig.

Det problemet rådde dock thrillern Heavy Rain (7/10) bot på. Dog karaktären du kontrollerade där fortsatte berättelsen ändå, och chanserna att sätta dit mördaren minskade markant. Supermassive Games anammade snart samma mekanik på ett briljant sätt i Until Dawn (9/10) , där jag nervöst satt på helspänn då minsta lilla misstag kunde få dödliga konsekvenser.

Recension: YesterMorrow [PS4]

Thu, 05 Nov 2020 10:00:35 +0000

Den lilla tjejen Yui bor i en liten, fredlig by tillsammans med sin familj. Pappan har ett viktigt som jobb som tidshållare, mamman oroar sig mest över alla hyss Yui och hennes lillebror Haro hittar på. Det är dags för den stora ljusfestivalen idag och alla bybor är väldigt upptagna med förberedelserna inför den, därför har knappt någon tid att leka.

När Yui har tröttnat på att leta efter lekkamrater beger hon sig till platsen för festivalen, men under ceremonin går någonting lite snett. Skuggliknande monster dyker upp och anfaller staden. Pappan ber Yui springa iväg och meddela stormästaren, men det går inte helt som planerat.

Recension: Remothered: Broken Porcelain [PS4]

Wed, 04 Nov 2020 10:00:00 +0000

När det kommer till skräck och vad vi som individer upplever som obehagligt uppstår ofta diskussion, framförallt när det gäller skräckfilm och spel, men även i vår vardag. Många tycker exempelvis att mörker är det läskigaste som finns. Andra klarar inte av de krypande lemmarna hos insekter, och vissa blir fruktansvärt rädda på hög höjd. Det finns onekligen bredd i våra rädslor, men vad de flesta nog kan komma överens om är att atmosfär och kontext kan göra det mesta skräckinjagande.

Recension: Watch Dogs: Legion [PS4]

Thu, 29 Oct 2020 09:00:08 +0000

Det är mycket på gång i den verkliga världen nu för tiden, något som det går att se spår av i det semi-futuristiska äventyret Watch Dogs: Legion. I delar av världen har legosoldater och säkerhetsstyrkor synts till i allt fler konflikter, och det sägs till och med att det finns band mellan dessa och vissa länders regeringar.

Teknologin går med stadiga steg framåt och tillsammans med exempelvis sociala medier gör det att globaliseringen blir allt mer påtaglig. Information sprids åt höger och vänster och nyttjas allt mer i politiska syften. Om dessa likheter med spelets tema och handling är en slump eller inte låter jag vara osagt, men det gör definitivt att det känns väldigt aktuellt. Som en framtida dystopi vilken kanske väntar runt hörnet.

Recension: Mad Rat Dead [PS4]

Wed, 28 Oct 2020 18:00:11 +0000

Jag har alltid gillat både rytmspel och plattformsspel och tyckte att Mad Rat Dead såg intressant ut redan från den första trailern. I denna berättelse får du iklä dig rollen som en labbråtta, som redan under introduktionsfilmen dör under en labbarbetares skalpell.

Dock möter du snabbt en råttgud som uppfyller din önskan om hämnd och väcker dig till liv, eller kanske snarare odöd. Din vrede och hämndlystnad driver dig vidare mot äventyr i det mystiska labbet. Berättelsen drivs sedan framåt genom dialoger mellan varje bana och det bjuds på en hel del övernaturligheter och traditionella skräckreferenser.

Recension: The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel IV [PS4]

Fri, 23 Oct 2020 19:00:00 +0000

Trails of Cold Steel-serien har blivit en långkörare där de första två delarna släpptes för PlayStation 3 och PlayStation Vita och nu har den avslutande delen The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel IV äntligen nått oss som inte kan japanska. Faktum är att även delar från The Legend of Heroes: Trails in the Sky -serien som ursprungligen släpptes till PlayStation Portable och två spel som ännu inte släppts i väst även knyts ihop här.

Recension: Cook, Serve, Delicious! 3?! [PS4]

Fri, 23 Oct 2020 10:00:00 +0000

Rent privat är jag inte någon fena i köket eller ens speciellt intresserad av matlagning. Det har gått så långt att min 12-årige son emellanåt föredrar att laga mat själv framför att utsätta sig för mina genvägar till ett skrovmål. För mig kvittar det dock eftersom jag på min ålders höst kommer att nå stor publikframgång med min restaurang Cook, Serve, Delicious! I alla fall om jag ska tro utvecklaren Vertigo Gaming.

Recension: Cloudpunk [PS4]

Tue, 20 Oct 2020 10:00:00 +0000

Har du någonsin drömt om att få köra omkring i en flygande bil, likt Korben Dallas i The Fifth Element? I så fall har du redan nu en anledning att prova Cloudpunk från den tyska spelstudion ION LANDS.

Miljön är väldigt lik den som målas upp i Luc Besson’s framtidsäventyr, kombinerat med den från den dystopiska android-kultrullen Blade Runner. Men action-äventyret låter vänta på sig då detta rör sig om en betydligt lugnare upplevelse, förmedlad via vacker voxel-grafik.

Recension: Star Wars: Squadrons [PS4]

Mon, 12 Oct 2020 10:00:16 +0000

Möjligheten att sätta sig i cockpiten på en X-vinge eller en Tie Fighter och drämma till motståndet hårt, är en känsla som många Star Wars-entusiaster älskar. Det är en upplevelse vi fick redan 1993 med Star Wars: X-Wing , och den förmedlades även i en hel del titlar ända fram till det formidabla Star Wars: X-Wing Alliance , vilket släpptes innan millennieskiftet.

Mina känslor är starkt nostalgiska när det kommer till dessa spel, och jag minns att Star Wars: X-Wing vs. TIE Fighter var spelet som gjorde att jag investerade i en joystick med extra funktioner för att bland annat kunna styra hastigheten.

Recension: Crash Bandicoot 4: It's About Time [PS4]

Fri, 09 Oct 2020 10:00:17 +0000

Karaktären och spelet Crash Bandicoot är för många känd som en av de tidiga galjonsfigurerna för den första Playstationkonsolen. När det första spelet i serien släpptes vintern 1996 blev det snabbt en populär titel och en framgångsrik stjärna för genren plattformsspel, mycket tack vare sin för sin tid knivskarpa grafik, färgglada design och minnesvärda karaktärer.

Spelet fick givetvis uppföljare och den sista titeln i originaltrilogin var Crash Bandicoot 3: Warped som kom ut 1998. Efter åratal av avstickare i olika genrer och ett skuttande mellan otaliga antal spelutvecklare och utgivare har Crash fått sig en uppfräschning de senaste åren i form av uppdaterade nysläpp av de första tre titlarna samt Crash Team Racing: Nitro-Fueled (9/10) som jag recenserade med stor förtjusning förra sommaren.

Recension: Let's Sing Queen [PS4]

Mon, 05 Oct 2020 13:00:22 +0000

Sedan SingStar sakta dött ut och servrarna släckts, har andra serier tagit dess plats för partysugna spelare som vill ta ton. Let’s Sing-serien har släppt nya spel regelbundet under de senaste åren och nu har det blivit dags för Let’s Sing Queen att äntra scenen.

En kritik jag har haft mot serien tidigare är att utvecklarna har varit lite fega och gjort dem till karbonkopior av inspirationskällan, men den här gången har de släppt tyglarna och gjort en spännande remix av upplägget.

Recension: Mafia: Definitive Edition [PS4]

Thu, 01 Oct 2020 10:00:00 +0000

Med titlar som Tony Hawks Pro Skater 1+2 (9/10) , Resident Evil 3 (9/10) och Final Fantasy VII Remake (9/10) , kan man konstatera att 2020 har varit ett starkt år för nyversioner av gamla spel. När den första delen ur den populära spelserien Mafia plötsligt dök upp på mitt virtuella skrivbord i ny skrud blev jag överraskad. Hur hade jag missat att det var på ingång? När originalet kom hade jag inte möjligheten att spela det så mycket som jag ville, men nu hade jag ett gyllene tillfälle framför mig.

Recension: Unrailed! [PS4]

Wed, 30 Sep 2020 10:00:00 +0000

Unrailed! är ett spel där problemlösande och kvickt tänkande är A och O. Ett tåg står vid en station. Det är blockigt och enkelt, precis som sin omgivning, men långt ifrån så stelt som man skulle kunna tro, i alla fall enligt mig där jag står bredvid med min lika blockiga lilla dinosaurie.

Plötsligt poppar en liten timer upp vid lokets främre del, några sekunder förflyter och ångvisslan tjuter. Resan är igång, och med det min stressiga arbetsdag. Min och mina eventuella medspelares karaktärer är nämligen rallare, skogshuggare, gruvarbetare och brandmän, allt på samma gång och med ett lok som hela tiden hänger över min axel. Detta blir jag och min testpartner snabbt varse om när vi kör igång en spelrunda för två personer och inser att vår kommunikation och vårt samarbete kanske behöver några rundor för att bli lite effektivare.

Recension: Projection: First Light [PS4]

Mon, 28 Sep 2020 18:00:27 +0000

Om någon nämner skuggteater så tänker jag osökt på tjeckisk barnfilm som gick på TV i min barndom. Projection: First Light har anammat den konststilen och karaktärerna är skuggor av pappfigurer med styrpinnar och allt. Berättelsen är helt stum och får mig att tänka på ännu en konstform; pantomim.

Spelet är ett plattformspusselspel med en liten flicka i huvudrollen. Efter en rad dåliga beslut och olyckshändelser får hon utegångsförbud och förvisas till sitt rum. Där hittar hon dock en hemlig gång. Hon rymmer och efter att ha fångat en fjäril får hon en följeslagare i form av en ljuskälla. Berättelsen påminner en del om Till Vildingarnas Land av Maurice Sendak, men når aldrig den kvalitetsnivån.

Recension: 13 Sentinels: Aegis Rim [PS4]

Thu, 24 Sep 2020 10:00:00 +0000

Vi befinner oss i ett fiktivt Japan under slutet av 80-talet och ett stort oidentifierat objekt har kraschlandat i Ashitaba. Efter kraschen fortsätter det att röra sig norrut och förstör allting i sin väg. Via nyhetsinslag uppmanas befolkningen i närliggande områden att evakuera och rädda vad som räddas kan.

Som gymnasieeleven Juro ser du hur en klasskamrat i folkmängden på något sätt aktiverar och teleporterar sig in i en gigantisk mecha. Juro känner till att attacken skulle äga rum. Tillsammans med andra är det nu dags att bemanna stora robotar för strid. Detta är trots allt deras öde och det beseglades för länge sedan…

Recension: The Suicide of Rachel Foster [PS4]

Wed, 23 Sep 2020 10:00:44 +0000

I en ödslig bergstrakt i Montana ligger hotellet Timberline Lodge, lika avlägset som det är försummat. Efter att hennes pappa gått bort så har dottern Nicole fått ärva det, och även uppdraget att få stället sålt. Helst hade hon aldrig velat återbesöka hotellet, eller höra talas om pappan igen, men ödet ville annorlunda.

Att senare i livet besöka platser där man bott som tonåring är inte alltid helt oproblematiskt. Det kan dra upp gamla, väl undanstoppade minnen och hjärnspöken. Så är det även för Nicole. Efter att hennes pappa haft lite fuffens för sig, lämnade Nicole och hennes mamma honom och har inte besökt hotellet på drygt tio år.

Recension: Exp Parasite [PS4]

Tue, 22 Sep 2020 10:00:00 +0000

Det är svårt att få grepp om en eventuell handling i spelet Exp Parasite , för precis som i många av de gamla spel det försöker efterlikna är handling något sekundärt och fylls bäst ut av spelarens egna fantasi. För de spelare som har hängt med länge känns kanske detta igen, och det är troligtvis många som har skapat ett spels handling med endast ett omslag som inspiration.

Vad som är klart från början är att jag spelar som en liten grå parasit, utseendemässigt ett mellanting av en hjärna och en geléklump, som desperat kämpar för sin överlevnad i en tuff och skoningslös värld.

Recension: Deleveled [PS4]

Fri, 18 Sep 2020 13:00:06 +0000

En av de fantastiska sakerna med pusselspel är variationen som dess grundformel möjliggör. För att jämföra den enorma kontrast som kan uppstå inom genren skulle jag vilja jämföra den här recensionens huvudperson Deleveled med den i en titel som jag spelade för några veckor sedan, nämligen Manifold Garden (9/10).

Där Manifold Garden var ett första-persons pusselspel med utforskande av gigantiska miljöer som huvudsakligt tema, utspelar sig Deleveled nästan bokstavligen som på ett streck. Det som är fascinerande är att båda, trots sina utseendemässigt gigantiska skillnader, delar på samma inslag av pusselelement: nämligen förflyttning av kuber och gravitationens effekter.

Recension: Ary and the Secret of Seasons [PS4]

Fri, 18 Sep 2020 10:00:47 +0000

Aryelle, eller Ary som hon kallas av de flesta, är en ung, kaxig tjej som bor i en väldigt märklig värld. Valdi är på grund av en historisk händelse inte som alla andra världar. Istället för att ha olika klimatzoner baserat på en vetenskaplig basis så är världen uppdelad i fyra permanenta årstider med varsin årstidsväktare. Allt detta för att en maktgalen trollkarl härjade runt för ett bra tag sedan.

Recension: NBA 2K21 [PS4]

Thu, 17 Sep 2020 13:00:00 +0000

En av de genrer som brukar vara svårast att innovera inom är troligtvis sportspelen. Det sker sällan några stora svepande ändringar i sporten som simuleras, och när din huvudsakliga konkurrent på spelmarknaden dessutom upphör att släppa nya iterationer är det lätt att framåtandan avtar.

Detta är lite genomgående hur jag känner för NBA 2K-serien de senaste åren. Det finns ett fundament av ett bra basketspel där i botten men sedan Electronic Arts fick stora problem att leverera basketspel vid senaste generationsskiftet, känns det lite som att 2K Sports och Visual Concepts har lutat sig tillbaka en aning.

Recension: Tamarin [PS4]

Thu, 17 Sep 2020 10:00:00 +0000

När jag såg trailer och förhandstexter om Tamarin blev jag omedelbart sugen att spela det. Det känns lite som att genren med tredimensionella plattformsspel är på uppgång och det är kanske på grund av detta som besvikelsens sting blev extra smärtsamt denna gång. Skulle jag beskriva Tamarin med ett ord skulle jag kalla det oinspirerat, men låt mig återkomma till det.

Direkt när jag börjar spela slår det mig hur öde och livlösa miljöerna är. Det finns färgklickar, men hela världen känns syntetisk och lite steril. På fabriksbanorna gör det mindre, men när jag springer runt på gröna ängar och gräsbeklädda kullar förväntar jag mig betydligt mer.

Recension: Minecraft Dungeons [PS4]

Wed, 16 Sep 2020 10:00:38 +0000

I Minecrafts fantastiska värld kallas en bys befolkning bybor. Deras icke populära motpol väljer jag att kalla ybor (illager). Archie är en utstött och oförsonlig ybo som under sina vandringar råkat hitta den kraftfulla artefakten kallad dominansens klot.

Kruxet är att artefakten, förutom att skänka magiska krafter, också förstärker negativa känslor och sakta tar över sin ägare. Archie titulerar sig numera Arch-ybo och vill använda sin nya magiförmåga till att hämnas på alla byar som inte ville ta emot honom.

Recension: Marvel's Avengers [PS4]

Tue, 15 Sep 2020 10:00:38 +0000

Att recensera Marvel’s Avengers är ingen lätt uppgift då det i praktiken handlar om två separata spel med en del överlapp. Den första halvan är en berättelsedriven enspelarkampanj och den andra är en online-del som påminner om titlar som Star Wars: Battlefront (7/10) , Destiny (8/10) och Tom Clancy’s The Division 2 (8/10).

Berättelsen tar sin början med ett stort firande av Avengers, vilket urartar rejält och splittrar superhjältegruppen. Efter det hoppar berättelsen fem år framåt där världen ser annorlunda ut efter att San Francisco har förstörts och många av offren har utvecklat krafter. Organisationen AIM har tagit över resurserna från Stark Industries och SHIELD och ser på ytan ut att jobba med hotet från Inhumans.

Recension: Active Neurons 2 [PS4]

Fri, 11 Sep 2020 10:00:51 +0000

En del pusselspel har förmågan att få mig att sitta och stirra och fundera över en lösning i flera minuter. Active Neurons 2 tillhör definitivt den skaran och jag har tvingats tänka både bak-och-fram och in-och-ut för att förstå några av lösningarna.

Premissen är ganska enkel. Du kontrollerar en kvadrat som glider i en labyrint tills den slår i ett hinder. Under spelets gång introduceras fler och fler ytterligare moment som hinder som dödar dig eller som kan stoppa dig en gång innan de försvinner.

Recension: Wintermoor Tactics Club [PS4]

Thu, 10 Sep 2020 15:00:01 +0000

1980-talsnostalgi är inget nytt fenomen, men många av oss som växte upp på 80-talet har nått en ålder där det både är roligt och kusligt att minnas tillbaka. Wintermoor Tactics Club handlar om en rollspelsklubb på en internatskola som spelar papper-och-pennarollspelet Curses & Catacombs. Det är ganska uppenbart vad de egentligen anspelar på, men jag antar att licensen hade varit för dyr.

Klubben består till en början av tre entusiaster och du axlar rollen som Alicia, vars rollfigur är en magiker och i verkligheten visar hon sig vara en riktig diplomat. Rektorn på skolan utlyser en snöbollsturnering där klubbarna ska mötas och där de förlorande klubbarna omedelbart måste avvecklas. Ganska snart inser medlemmarna i taktikklubben att deras färdigheter med att flytta figurer på ett rutnät går att applicera på snöbollskrig och bollen är i rullning.

Recension: Tony Hawk's Pro Skater 1 + 2 [PS4]

Thu, 10 Sep 2020 10:00:13 +0000

Ett av de sista fenomen som 90-talets spelindustri klämde ur sig var Tony Hawk’s Pro Skater. Det var startskottet för en spelserie som inte bara sålde kopiösa mängder exemplar, fick människor att öva in galna serier av knappkombinationer eller lärde spelskapare vikten av väl vald musik, utan även öppnade upp skateboard som sport och kulturellt inslag för miljoner av spelare.

Det satte ett avtryck, som i alla fall för mig höll i sig i ett antal spel innan glöden falnade och dess fokus gled över på annat. Många kände nog på ett liknande sätt, och hungern efter den där speciella känslan som vi fick av de första spelen i serien mättades kanske inte riktigt av varken Tony Hawk’s Pro Skater HD eller det illa ansedda Tony Hawk’s Pro Skater 5.

Recension: Final Fantasy Crystal Chronicles - Remastered Edition [PS4]

Wed, 09 Sep 2020 10:00:00 +0000

Att äventyra med sina vänner är och har troligtvis alltid varit något som lockar de flesta människor. När Final Fantasy Crystal Chronicles ursprungligen släpptes till Gamecube våren 2004 var iallafall jag och mina kompisar väldigt nyfikna. De flesta av oss hade som så många andra fastnat för serien med Final Fantasy VII för att sedan spela de följande titlarna med stort intresse.

Online-spel var fortfarande inget som hade tagit fart i vår umgängeskrets, så vi höll oss till de flerspelarspel som gick att spela lokalt eller via nätverkssladd. Att kunna spela ett Final Fantasy tillsammans var något av en dröm, så vi införskaffade de sladdar som behövdes, laddade våra Gameboys som fungerade som kontroller, och körde igång. I den nyversion som har släppts behövs tursamt nog inga bärbara spelkonsoler som handkontroll, men många andra funktioner hänger kvar sedan originalet, på gott och ont.

Recension: Kingdoms of Amalur: Re-Reckoning [PS4]

Mon, 07 Sep 2020 17:00:00 +0000

Oftast när det lanseras nyversioner eller återutgivningar av spel gäller det gamla storsäljare eller spel som har en passionerad följarskara. Därför kan jag nog klassa en nyversion av Kingdoms of Amalur: Reckoning som en av de mer otippade lanseringarna på länge. Spelet släpptes under förgående generation och var menat att vara lite av en prolog till en gigantisk MMO-satsning.

Saker och ting gick dock inte riktigt som planerat och utvecklarna 38 Studios imploderade på ett spektakulärt vis, vilket ledde till utdragna rättsprocesser om vem som ägde vad och vem som var skyldig vilka pengar. När varunamnet var på väg att falla i glömska hos de flesta passade THQ Nordic på att snappa upp rättigheterna, och nu har de dammat av det gamla actionrollspelet från 2012.

Recension: Captain Tsubasa - Rise of New Champions [PS4]

Fri, 04 Sep 2020 13:00:00 +0000

Att det släpps stora titlar inom genren fotbollsspel varje år är inte någon hemlighet, därför höjer iallafall jag lite på ögonbrynen när det dyker upp titlar som utmanar den klassiska tolkningen av genren. Captain Tsubasa - Rise of New Champions är ett fotbollsspel som minst sagt tar ett nytt grepp om hela sporten, och det med råge. Karaktären Tsubasa i sig är ingen nykomling inom spelens värld, men han har varit betydligt mer blygsamt förekommande i väst jämfört med i sitt hemland Japan.

Recension: Wasteland 3 [PS4]

Fri, 04 Sep 2020 10:00:00 +0000

Under slutet av 1990-talet var det tuffa tider i USA, Arizona. Efter ett globalt kärnvapenkrig har ett kompani av arméingenjörer som överlevt katastrofen börjat om på ny kula i ett federalt fängelse. För att kunna hjälpa andra som överlevt ute i öknen bildar de Desert Rangers – en hommage till Texas Rangers.

Hundra år senare är du och din partner med i Ranger Team November som skickats för att träffa Colorados ledare Patriarken. Det finns nämligen ett jobb Patriarken behöver hjälp med och i utbyte kommer han att skicka en konvoj med förnödenheter ni desperat behöver. Dessvärre har Patriarkens fiender fått nys om er ankomst och efter ett elakt bakhåll är det bara du och din partner som överlevt. Ditt jobb är nu att etablera en bas, samla ihop ett nytt team och slutföra Patriarkens uppgift för att rädda alla där hemma.

Recension: Windbound [PS4]

Thu, 03 Sep 2020 10:00:00 +0000

Från den australiensiska studion 5 Lives, kommer en helt unik upplevelse i form av Windbound. Här trängs överlevnad, utforskning, segling och roguelike-influenser tillsammans med en djup berättelse om en människostams uppgång och fall.

När spelet startar känns hoppet förlorat på en gång. Den kvinnliga sjöfararen drabbas av ett överfall från ett monster mitt ute på det djupa havet. Hennes farkost går i bitar och hon sjunker mot havets botten.

Men istället för att drunkna, vaknar hon upp från sin mörka dröm med ansiktet nedåt på en strand. Efter att ha tagit sig upp och synat omgivningen, är det dags att försöka få ihop resurser för överlevnad och så småningom ta reda på vad som har hänt.

Recension: PGA Tour 2K21 [PS4]

Wed, 02 Sep 2020 10:00:00 +0000

PGA Tour 2K21 är det andra spelet i PGA-serien sedan speldistributören 2K fick rättigheterna från EA 2018. Utvecklarna bakom årets spel är återigen den kanadensiska studion HB Studios, och till skillnad från det förra spelet i serien har fler inslag från PGA Tour-varumärket inkluderats. Trots att jag låter väldigt kunnig på området när jag skriver det här, är golfvärlden ett relativt stort mysterium för mig i nuläget, även i digital form.

Recension: Project CARS 3 [PS4]

Tue, 01 Sep 2020 10:00:00 +0000

Project CARS -serien har tidigare varit lite av min nemesis i bilspelsgenren. Jag har alltid gillat själva konceptet, men simulatormässigt har spelen ofta delat ut bakläxor till mig utan att ens förklara vad jag behöver lära mig. Jag har inget emot utmaningar, men jag har ofta upplevt att de tidigare iterationerna i serien inte har varit intresserade av att lära ut något.

Men eftersom jag inte ger mig så enkelt är jag ännu en gång uppe på hästen, och kommer nu att ta mig an Project CARS 3. Jag var dock redo för en kamp som aldrig riktigt uppstod, för denna senaste del har gått igenom ganska markanta förändringar.

Recension: Road to Guangdong [PS4]

Mon, 31 Aug 2020 10:00:00 +0000

Sunny går verkligen igenom en tuff period i sitt liv. Efter att ha lämnat sitt hem i provinsen Guangdong i Kina för att studera på universitet i Hong Kong får hon besked om att hennes föräldrar har gått bort i en olycka återvänder hon hem till familjen igen. Mycket har dock skett sedan de sågs senast, och sammanhållningen är inte den bästa.

Hon får hjälp av sin faster att reda ut det praktiska med dödsboet och arvet. Det sistnämnda kommer att bli den centrala delen av spelet, eftersom du får ärva familjens restaurang. Utan någon direkt erfarenhet eller några recept att basera en meny på behöver du starta en ganska omfattande roadtrip som kommer att ta dig genom hela provinsen i hopp om att svetsa samman familjen igen.

Recension: Manifold Garden [PS4]

Sun, 30 Aug 2020 10:00:00 +0000

För lite drygt 10 år sedan uttryckte den kända filmkritikern Roger Ebert åsikten att tv-spel inte kan vara konst. Han hade många välmotiverade argument för detta, men många av de som argumenterade emot hade detsamma.

Konst är trots allt ett mångfasetterat fenomen som likt kultur, i alla fall för mig, grundar sig i en personlig tolkningsfråga. Den till synes mångsysslande amerikanen William Chyr står bakom rodret för Manifold Garden , och att han bland annat är konstnär märks otroligt tydligt.

Recension: Metamorphosis [PS4]

Fri, 28 Aug 2020 10:00:58 +0000

Gregor Samsa har en rätt jobbig morgon. Han och kamraten Josef K var ute igår och firade Josefs födelsedag, och det blev en kväll som kanske involverade lite för mycket att dricka. Trött och bakfull drar sig Gregor upp ur sängen, i ett rum han inte helt känner igen. Sov han över hos Josef? På väg mot Josefs rum för att reda ut vad som hände under gårdagen börjar Gregor känna sig lite konstig.

Recension: No Straight Roads [PS4]

Tue, 25 Aug 2020 09:00:24 +0000

No Straight Roads är i grund och botten ett kärleksbarn mellan genrerna actionäventyr och rytmspel. Spelets huvudpersoner är gitarristen Mayday och trummisen Zuke som tillsammans bildar rockbandet Bunk Bed Junction. De bor i staden Vinyl City som får sin el från musik och megabolaget NSR. Efter en audition där rockbandet vill slå igenom, bannlyses plötsligt rockmusik och de ger sig därför ut på ett korståg mot NSR och dess elektroniska dansmusik.

Recension: New Super Lucky's Tale [PS4]

Mon, 24 Aug 2020 10:00:00 +0000

Ända sedan tredimensionella plattformsspel dök upp under den andra halvan av 1990-talet har det då och då poppat upp nya spel, även om de på senare tid varit lite glesare mellan dem. För några konsolgenerationer sedan var ju plattformshjältarna till och med maskotar för respektive spelkonsol.

New Super Lucky’s Tale tar det klassiska receptet och moderniserar det till att passa dagens konsoler och alla små förbättringar som vi vant oss med. Den elaka katten Jinx och hans löjtnanter attackerar väktarna som mestadels består av rävar. Målet är en bok som tillåter resande mellan dimensioner. Lucky är lillebror till en av väktarna och dras iväg till en okänd plats.

Recension: Pistol Whip [PSVR]

Wed, 19 Aug 2020 13:00:00 +0000

Att betrakta en person som spelar ett VR-spel är underhållande och intressant, inte minst när det kommer till upplevelser som verkligen sätter spelaren i centrum och överöser den med instinktiva reaktioner. Superhot VR (8/10) är ett sådant men det ska visa sig att Pistol Whip roar ännu mer.

Men spelet är såklart inte till för att vi ska roa oss genom att betrakta andra. Utan för att jag som spelare ska få en åktur av rang, ackompanjerad av härligt pulserande elektronisk musik, levererad i tio nivåer.

Recension: Is it Wrong to Try to Pick Up Girls in a Dungeon: Familia Myth - Infinite Combate [PS4]

Wed, 19 Aug 2020 10:00:16 +0000

Jag tror att Is it Wrong to Try to Pick Up Girls in a Dungeon: Familia Myth - Infinite Combate tar priset som titeln med längst namn av alla spel jag har recenserat. Det är baserat på den framgångsrika mangan som dök upp 2013 och har fått flera sidospår, tecknad TV-serie, mobilspel och långfilm.

Gudarna har blivit uttråkade och för att få lite spänning beblandar de sig med vanliga människor. Det finns ett grottsystem med monster och gudarna rekryterar äventyrare som utforskar dessa grottor och går upp i rang samt blir starkare varje gång deras gud uppdaterar deras status.

Recension: Darkestville Castle [PS4]

Tue, 18 Aug 2020 13:00:00 +0000

Full Throttle Remastered (10/10) blev spelet som förärade mig min hundrade platinatrofé. Det var tre år sedan och sedan dess har jag inte spelat många äventyrsspel i samma peka och klicka-genre.

Tack vare spelutvecklaren Epic Llama, blir det ändring på det tack vare det Monkey Island-inspirerade spelet Darkestville Castle. Här lånas detaljer och mekanik från de senare äventyrsspelen och blandas med den udda, sjuka humor som vi kommit att älska från Lucasarts titlar.

Recension: Mortal Shell [PS4]

Tue, 18 Aug 2020 10:00:00 +0000

Mortal Shell är ett i raden av spel som på sätt och vis har blivit arvingar till den genrebrytande speltrend som bland andra Dark Souls startade för lite drygt 10 år sedan. Den vanligaste atmosfären i dessa spel är medeltida fantasy-miljöer, ofta med mörkare tema, mystisk handling och omgivningar som uppmuntrar till utforskande.

Dessa komponenter tillsammans med snudd på halsbrytande svårighetsgrader är givna ingredienser och de som spelar dessa titlar anses troligtvis av många vara spelvärldens masochister.

Recension: Fast and Furious: Crossroads [PS4]

Mon, 17 Aug 2020 10:00:00 +0000

Det är inte helt ovanligt att ha nostalgiska känslor för hur saker brukade vara förr, oavsett hur mycket det har förbättrats sedan dess. En vanlig sak som brukar komma upp i mina konversationer är det där mellanskiktet som fanns i spelbranschen förr, där vi kunde få spel som både var lite experimentella men ändå hade lite uppbackning när det gäller budget. Ett bra exempel på dessa spel är Destroy All Humans! (8/10) som Jonny recenserade nyligen.

Recension: West of Dead [PS4]

Thu, 13 Aug 2020 10:00:00 +0000

West of Dead är i princip precis vad det låter som. Jag är i vilda västern-miljö, jag är död och jag dör om och om igen. Men hur blev det så? Mason, vars röst skådespelas av den mångsidiga skådespelaren Ron Perlman, är fast i en sorts limbo.

Med ett så gott som nollställt minne vaknar jag upp på en krog som fungerar som avstamp för resan till himlen eller helvetet. Det förstnämnda ligger österut, det senare västerut och det är sällan helt klart vart de resande är på väg. På senare tid har problemen hopat sig och allt färre når sina slutmål, något som visar sig ha en koppling till Mason och hans förlorade minne.

Recension: Cuphead [PS4]

Tue, 11 Aug 2020 10:00:00 +0000

Inkwell Isles är en magisk plats och där bor bland annat de två bröderna Cuphead och Mugman. När de, trots varningar, en dag traskar för långt hemifrån slutar det hela med ett besök på Djävulens Kasino. Bröderna vinner stort vid tärningsbordet och förstår inte att det hela är riggat.

När Djävulen själv dyker upp föreslår han ett spel där bröderna kan vinna hela kasinot på ett tärningsslag, men om de förlorar ger de upp sina själar till honom. Förblindad av hur bra det gått hittills spelar Cuphead glatt bort sin och brorsans själ till Djävulen.

Recension: Maid of Sker [PS4]

Mon, 10 Aug 2020 10:00:00 +0000

Någonstans längs den walesiska kusten, tätt omringat av hav, skog och klippor ligger Sker Hotel. Det ligger i ett ödsligt och till synes folktomt område, vilket bekräftas när jag i huvudrollen som karaktären Thomas anländer efter en längre tids färd med tåg. Stationen jag anländer till är så gott som igenväxt och det är ett under att tåget ens stannade där, tänker jag.

Efter en kort promenad står jag snart på tröskeln till hotellet, en enorm byggnad som likt stationen ser ut att ha upplevt bättre dagar. Anläggningen ägs av min svärfar, och min fästmö har genom brev desperat bett mig att komma hit. Jag sväljer lite nervöst, och kliver ändå in.

Recension: Superliminal [PS4]

Thu, 06 Aug 2020 10:00:00 +0000

Likt ett japanskt rollspel vaknar huvudkaraktären i Superliminal upp utan något minne. Eller vaknar han egentligen upp? Frågorna är många redan från början och ju mer jag upptäcker av denna surrealistiska värld, desto mindre känns det som att jag förstår.

Och det ska visa sig att det är precis vad utvecklaren Pillow Castle vill uppnå. I denna bisarra upplevelse ställer sig ditt perspektiv till saker och ting på sin spets, rent bokstavligen.

Recension: Destroy All Humans! [PS4]

Wed, 05 Aug 2020 10:00:00 +0000

Att som människa spela ett spel som går ut på att utplåna mänskligheten är inte helt vanligt, i alla fall inte för undertecknad. Detta är dock mitt livsmål i rymdröjaren Destroy All Humans! där jag i rollen som den förbannade utomjordingen Crypto gör allt för att sätta käppar i hjulen för människorna.

Den här versionen av spelet är en ny och fräschare version av originalet som släpptes till bland annat Playstation 2 för lite drygt 15 år sedan, något som givetvis ses tydligt i såväl grafik som resterande attribut.

Recension: Fairy Tail [PS4]

Thu, 30 Jul 2020 10:00:00 +0000

Som många andra japanska rollspel, baserar sig Fairy Tail i en serietidning som har översatts till tecknad serie, och som i sin tur har tagit steget över till spelvärlden. Även om jag inte har kommit i kontakt med de fiktiva verken tidigare, verkar PlayStation 4-tolkningen hålla sig till dem, åtminstone enligt mina forskningar.

Berättelsen kretsar kring magikerna Lucy Heartfilia och Natsu Dragneel i deras äventyr att dels driva gillet Fairy Tail och dels den eviga strävan att nedgöra den elaka antagonisten Zeref som bara verkar vilja skapa kaos i världen.

Recension: Ultracore [PS4]

Wed, 29 Jul 2020 10:00:00 +0000

Att moderna spel hämtar inspiration från äldre titlar är väldigt vanligt, framförallt när det kommer till estetisk design, men även till spelens upplägg. I det svenskproducerade run-and-gun-spelet Ultracore tas steget längre, men det har sin förklaring. Det skulle nämligen ha släppts redan 1994, men med en ny konsolgeneration på gång lades det på is, publiceringen blev inställd och spelet föll i glömska.

I många fall hade en modern spelutvecklare som fått ett sådant spel på halsen kanske tagit isär det, plockat ur alla godbitar, moderniserat det och släppt det som en retroinspirerad nyskapelse. Men så blev icke fallet med Ultracore.

Recension: Othercide [PS4]

Tue, 28 Jul 2020 10:00:00 +0000

Den eviga kampen mellan ont och gott är ett vanligt förekommande upplägg för många av de mest populära spelen, även om det i många fall blir uppmålat på subtila sätt. Othercide slösar dock inte någon tid på detta, utan kastar istället in dig i rollen som mänsklighetens sista hopp för att hindra allsköns demoner och dylikt att invadera vår värld.

Med hjälp av en handfull tappra soldater ställs du inför till synes omöjliga odds, och du kommer att misslyckas om och om igen. För Othercide slösar heller ingen tid på att ge dig som spelare någon form av mjukstart.

Recension: Ghost of Tsushima [PS4]

Mon, 27 Jul 2020 10:00:00 +0000

Det som brukar kallas den åttonde konsolgenerationen går mot sitt slut och Ghost of Tsushima har av många beskrivits som generationens svansång och sannolikt ett av de sista PlayStation 4-exklusiva spelen. I grund och botten är det ett actionäventyr med en hel del inslag av smygande, och det är nästan omöjligt att inte tänka på Assassin’s Creed-serien då likheterna bitvis är slående.

Det allra första intrycket jag får när jag startar spelet är hur magnifika och dramatiska miljöerna är. Redan under förtexterna rider jag genom en gul blomsteräng där varje blomma vajar i vinden. Ön Tsushima där berättelsen utspelar sig bjuder på japanska röda lönnträd med sakta fallande löv, täta bambuskogar, klippor och vattenfall och i norr finns snötäckta vidder. Sett till spelvärlden är det kanske det snyggaste spelet jag än så länge spelat.

Recension: Neversong [PS4]

Thu, 23 Jul 2020 10:00:00 +0000

Neversong var från början ett litet Kickstarterprojekt startat av Atmos Games och Serenity Forge med indie-utvecklaren Thomas Brush i spetsen, tänkt att fungera som en spirituell uppföljare till Brushs tidigare spel Coma. Efter att ha varit ute ett tag till datorspelarnas fördel har det nu landat som konsolversion.

Temat är tungt, svårgreppat och sätter redan i början av spelet en dyster stämning som ligger över handlingen likt en våt filt. Det är en annorlunda vinkel som väcker intresse genom sin för mig charmiga design och enkla upplägg.

Recension: void tRrLM(); //Void Terrarium [PS4]

Mon, 20 Jul 2020 10:00:00 +0000

I en mörk och dyster framtid, där luften är full av livsfarliga sporer och mänskligheten verkar gått under, vaknar en liten robot upp på en soptipp. Vad den gör på soptippen vet den inte riktigt, men i jakten på något vettigt att göra så stöter den på en märklig, organisk varelse som inte riktigt verkar höra hemma där - en människoflicka.

Snart springer vår robotvän, Robbie, på en annan maskin som kan berätta lite mer om vad som hänt. Det visar sig att nere på soptippen så finns resterna av en stordator som hängt med ett tag. Datorn berättar att världen tyvärr har gått och blivit väldigt ogästvänlig för människor, och den lilla flickan som Robbie har hittat behöver hjälp. Sporerna som fortfarande hänger kvar i luften härstammar från en aggressiv art av svampar som i princip slog ut hela mänskligheten.

Recension: Sword Art Online: Alicization Lycoris [PS4]

Wed, 15 Jul 2020 10:00:00 +0000

Sword Art Online: Alicization Lycoris är baserat på en förlaga som finns både som manga och anime. Jag har ingen koll på dessa, men tydligen ska Alicization-berättelsen starta på den tredje säsongen av TV-serien. Att göra spel baserat på licenser från andra medier har historiskt varit svårt och tyvärr går även detta spel i flera av licensfällorna.

Spelet börjar med att huvudpersonen Kirito vaknar upp i en virtuell värld, där han verkar vara fast. Han hittar snart en vän och trots att varken hans stridskamrat Eugeo eller Kirito minns något så verkar de vara barndomskamrater.

Recension: Neon Abyss [PS4]

Tue, 14 Jul 2020 13:00:00 +0000

Roguelike-genren är ett fenomen som har vuxit rätt ordentligt i popularitet under de senaste åren. Neon Abyss är den kinesiska spelstudion Veewo Games första titel i genren och det märks tidigt i spelet att de nog har hämtat mycket inspiration från genregiganter såsom The Binding of Isaac och Enter the Gungeon , något jag finner lovande.

I motsats till inspirationskällorna är Neon Abyss huvudsakligen upplagt som en tvådimensionell skjutare, fast med klassiska roguelike-element såsom stora mängder slumpmässig utrustning, slumpgenererade nivåer, bossar och snabba spelsessioner. En värld är uppbyggd av ett antal nivåer där den sista huserar en förbestämd slutboss. Nivåerna som passeras innan dess handlar egentligen bara om att bygga upp sin utrustning till den grad att världens slutboss är möjlig att klara av. Dessa är nämligen betydligt mycket svårare än de halvbossar som jag springer på under resan dit.

Recension: #Funtime [PS4]

Tue, 14 Jul 2020 10:00:00 +0000

För att ge en ungefärlig sinnesbild av hur tvåspaksskjutaren #Funtime upplevs första gångerna man spelar det tänkte jag göra en jämförelse. Tänk dig att du är godissugen. Du går till närmaste återförsäljare, går fram till lösgodiset och inser att du är sugen på allt, ju färggladare blandning desto bättre. Väl hemma igen slår du dig ner framför din spelkonsol, tar påsen med godis … och häller den över huvudet på dig själv.

Recension: CrossCode [PS4]

Mon, 13 Jul 2020 10:00:00 +0000

De senaste åren har det inte gått överdrivet bra när gamla japanska 2D-rollspel har moderniserats för att tilltala sina åldrade fans och hitta en ny publik. Inte ens när det lagts energi på att skapa nya japanska titlar i 2D för att förföra oss med sin nostalgi har det räckt hela vägen för mig.

Tack och lov har lösningen alltid varit lika enkel som genialisk och rört sig mitt framför näsan på oss. För vad kan göras om inte ens japanerna kan få till bra spel enligt koncept som de själva har skapat? Just det… Låt en icke-japansk studio hylla genren med egna tolkningar!

Recension: The Elder Scrolls Online: Greymoor [PS4]

Thu, 02 Jul 2020 10:00:00 +0000

Det sägs ju skämtsamt att Todd Howard inte kan vila ut förrän du kan spela The Elder Scrolls V: Skyrim (9/10) på alla plattformar som finns. Nu blir det lite extra kaka på kaka, eftersom vi får återse Skyrims nordliga breddgrader i ett annat Elder Scrolls-spel, nämligen The Elder Scrolls Online.

The Elder Scrolls Online: Greymoor är den fjärde större expansionen till The Elder Scrolls Online och är en del av ett årslångt initiativ - The Dark Heart of Skyrim - en lite mörkare och mer gotisk berättelse som utspelar sig i de norra regionerna.

Recension: Hunting Simulator 2 [PS4]

Wed, 01 Jul 2020 10:00:00 +0000

Som du kanske kommer ihåg, skrev jag för inte så länge sedan en artikel om hur jag de senaste månaderna har börjat grena ut mitt spelintresse mot mer grundade simulatorer och enklare överlevnadsspel. Med detta som bakgrund är det ju inte svårt att se varför Hunting Simulator 2 lyckades fånga mitt intresse. Både min farfar och pappa sysslade dessutom en del med jakt, och då tänkte jag att det var läge att åtminstone föra vidare detta på ett digitalt plan.

Recension: Assetto Corsa Competizione [PS4]

Tue, 30 Jun 2020 13:00:00 +0000

Bilsport är något som har hängt med ända sedan hemmakonsolernas ursprung i princip, men det har med tiden skett en avgrening mellan de mer arkadinspirerade spelen och de spel som ämnar att erbjuda en känsla av autenticitet. I takt med utvecklingen av spelhårdvara har även ambitionerna höjts för vad som simuleras och skildras på skärmen.

Detta var själva fundamentet för Assetto Corsa när det ursprungligen släpptes till PC – att fokusera in på en specifik del av bilsporten och finputsa denna till något skulle vara svårt att skilja från verkligheten. Även om originalspelet även släpptes till konsoler så småningom känns det inte riktigt förrän nu, i samband med lanseringen av Assetto Corsa Competizione , som att denna simulator har tagit steget till konsoler.

Recension: Beyond Blue [PS4]

Thu, 25 Jun 2020 10:00:00 +0000

Uttrycket promenadsimulator är något som har tagit en del plats i våra sinnen under de senare åren. Beyond Blue lånar lite av det konceptet, blandar med fantastiska undervattensmiljöer och kryddar med vetenskap och lärdom.

E-Line media, som tidigare har skapat den charmiga känslostormen Never Alone , tar nu äventyret till havets djup och dess botten. I en nära framtid har tekniken tagit fart när det kommer till dykutrustning. Dykaren Mirai får möjligheten att prova en helt ny uppsättning utrustning som gör att hon kan dyka djupt, riktigt djupt.

Recension: The Coma 2: Vicious Sisters [PS4]

Wed, 24 Jun 2020 10:00:00 +0000

Skräckspel har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Att känna en sorts hjälplöshet eller rädsla inför sitt motstånd kanske inte låter som en av de mest lockande känslorna, men tillfredsställelsen som infinner sig efter att ha uthärdat dem, blivit ett med dem och slutligen besegrat dem är stark som få.

Skräckspel är enligt mig en av de klurigare spelgenrerna att skapa, framförallt eftersom förutsägbarheten i spelmediet likt film följer vissa mönster. Genomskådar man mönstren för tidigt kan det få stora konsekvenser för det fortsatta spelet. Med det i åtanke var det en intressant uppgift att ta sig an The Coma 2: Vicious Sisters , då min erfarenhet av tvådimensionella skräckspel är aningen mindre än de jag brukar spela.

Recension: Desperados III [PS4]

Tue, 23 Jun 2020 10:00:00 +0000

Gillar du hårdkokta Western-filmer och spel av kategorin realtidsstrategi med mycket smygelement? I så fall tycker jag att du ska fortsätta läsa, för då är Desperados III definitivt ett spel för dig. Jag har inte spelat någon av föregångarna; del två släpptes redan 2006 och sedan har serien har legat i vila och hunnit bli tonåring.

Grundmekaniken känns igen från smygbanorna i spel som Starcraft , Warcraft och Command & Conquer där du inte har någon bas att tänka på. Här kontrollerar du ett fåtal hårdkokta figurer som alla har unika förmågor. Du möter exempelvis en doktor som kan skjuta prick på långa avstånd, en cowboy som kan kasta kniv och en jägare med en enorm björnsax. Självklart är banorna uppbyggda så att du blir tvungen att använda karaktärernas styrkor för att komma vidare.

Recension: Disintegration [PS4]

Mon, 22 Jun 2020 10:00:00 +0000

150 år från idag har klimatförändringar knäckt vårt samhälle och vår framtid på planeten är hotad. Våra vassaste vetenskapsmäns lösning är att vi flyttar över våra hjärnor till robotkroppar för att försäkra vår överlevnad och spara på jordens resurser. Den militära organisationen Rayonne reser sig ur skuggorna av denna teknologi och vill tvinga människor att flytta över sina hjärnor för att på så sätt förslava mänskligheten.

Alla som motsätter sig denna idé stämplas som fredlösa. Som Romer Shaol har du vaknat upp och bestämt dig för att du inte vill vara en del av Rayonne längre. I samband med ditt avhopp träffar du på en brokig grupp i samma situation och ni flyr gemensamt till en region där delar av motståndsrörelsen befinner sig. Det är nu ditt jobb att leda ditt band av bröder och systrar samt trygga mänsklighetens framtid.

Recension: A Summer with the Shiba Inu [PS4]

Thu, 18 Jun 2020 10:00:00 +0000

A Summer with the Shiba Inu är något så ovanligt som en visuell roman med hundar i huvudrollen. Och de här jyckarna har definitivt ett värre bett än skall. Direkt när spelet startar känner jag mig snurrig som om jag jagat min svans alldeles för länge då berättelsen slänger sig konstiga termer som jag aldrig hört talas om.

Ganska snart visar det sig dock att de här vovvarna inte är några husdjur utan har hologramarbandsur och en virtuell verklighet där de slåss om status i samhället.

Recension: The Last of Us Part II [PS4]

Fri, 12 Jun 2020 09:01:00 +0000

För nästan exakt sju år sedan var PlayStation 3 på nedgång, med bara några få månader kvar till lanseringen av PlayStation 4. Nästan alla hade blicken låst mot den kommande konsolgenerationen. Alla utom Naughty Dog.

De var ännu inte klara med vad de ville åstadkomma med den dåvarande generationen, utan levererade istället en svansång utan dess like i form av The Last of Us. Nu är vi där igen, i samma scenario i slutet av konsolgenerationen och ännu ett Naughty Dog-spel runt hörnet. The Last of Us Part II har väldigt stora skor att fylla för att kunna leva upp till föregångaren.

Recension: Those Who Remain [PS4]

Thu, 11 Jun 2020 13:00:00 +0000

Ett mörker har lagt sig över den lilla sömniga staden Dormont, och ur detta mörker dyker märkliga varelser upp och belägrade staden. Människor försvinner under mystiska omständigheter, kanske på grund av varelserna, kanske av andra anledningar.

När spelet börjar befinner jag mig vid ett motell. Huvudpersonen Edward har trotsat mörkret för att komma hit och avsluta en affär han haft ett tag med en kvinna. Motellet är tyst och tomt, men efter ett tag lyckas jag hitta rummet som älskarinnan borde vara i. Jag hör att duschen är igång i badrummet, men det är ingen där. Sedan ringer telefonen i motellrummet och en röst uppmanar mig att stanna i ljuset.

Recension: Sound Blaster G3

Thu, 11 Jun 2020 10:00:00 +0000

Med tanke på hur utbrett onlinespelandet har blivit under de senaste två konsolgenerationerna har vikten av bra ljud, och framförallt bra ljudbalans ökat. En del av de dyrare headseten på marknaden har inbyggda mixers för att hantera balansen mellan chattljud och spelljud, men långt ifrån alla. Det saknas även en del basala funktioner för detta på systemnivån i PlayStation 4, vilket har skapat behovet för en hörlursförstärkare.

Precis som med headseten med denna funktionalitet inbyggd springer priset lätt iväg på dessa dosor, men de gamla ljudkortsveteranerna Creative har siktat på att finna en bra kompromiss som erbjuder bra ljud, välbehövliga funktioner och framförallt en attraktiv prisnivå.

Recension: Ys: Memories of Celceta [PS4]

Tue, 09 Jun 2020 10:00:00 +0000

Ys-serien är en riktig långkörare och är alltid centrerad kring äventyren som upplevts av den eldigt rödhårige hjälten Adol Christin. Ys: Memories of Celceta släpptes ursprungligen till PlayStation Vita i Japan 2012 och hos oss 2014.

Adol krälar in i en gruvstad i utkanten av skogen Celceta och det visar sig att han lider av minnesförlust. Det blir startskottet på ett äventyr med målet att kartlägga den mystiska skogen och återfå sitt minne.

Recension: Utawarerumono: Prelude to the Fallen [PS4]

Mon, 08 Jun 2020 13:00:00 +0000

När jag vaknar upp känner jag mig varm och väldigt törstig. Någon verkar vaka över mig, men jag kan inte avgöra vem. Jag känner mig svag och mår verkligen inte bra. Medvetslösheten tar över och när jag väl kvicknar till har det gått tre dagar.

Den vänliga flickan Eruruu berättar att hon och hennes mormor tagit hand om mig och mina skador. Tacksam, men fortfarande svag, inser jag att jag förlorat mitt minne. Jag vet inte ens vad jag heter!

Recension: Mafia II - Definitive Edition [PS4]

Fri, 05 Jun 2020 13:00:00 +0000

Vito Scaletta, en ung kille från en siciliansk familj, kommer hem till Empire Bay efter att ha blivit sårad i andra världskriget. Han inser snabbt att det är en dålig idé att fortsätta vara i krig, så med lite hjälp förfalskade handlingar för att Vito ska slippa fortsatt armétjänstgöring.

Allt är dock inte en dans på rosor på hemmafronten heller. Vitos nu avlidna pappa har försatt familjen i skuld, och det faller på honom att lösa den skulden. Efter att ha mött ett par kontakter och hjälpt dessa med mer eller mindre lagliga sysslor börjar Vito bredda sitt kontaktnät och få lite mer inflytande och pengar. Snart har han lyckats samla ihop tillräckligt mycket pengar för att lösa familjens skuld, men samtidigt börjat få mindre välvilliga ögon på sig. Om Vito tyckte att armélivet var stressigt och riskfyllt står han inför ett spännande uppvaknande.

Recension: Mortal Kombat Aftermath [PS4]

Thu, 04 Jun 2020 10:00:00 +0000

Ända sedan jag recenserade Mortal Kombat 11 (8/10) förra året har jag haft lite dåligt samvete. Spelet har växt för mig under tiden som har gått, och även om det inte har spelats regelbundet har det nio gånger av tio letats fram och spelats när jag har haft vänner och bekanta över. Det kanske säger en hel del om min umgängeskrets när den sortens spel åker fram stup i kvarten, men även om alla kanske inte uppskattar den sortens stilistiska ultravåld som spelet bjuder på så är det i grunden ett riktigt välgjort slagsmålsspel. Om och om igen har jag ältat omdömet jag gav det. Tog jag rätt beslut? Skulle det ha fått högre betyg? Kanske det, men samtidigt representerar det vad jag kände för det då, just den stunden i mitt liv.

Recension: Atomicrops [PS4]

Tue, 02 Jun 2020 10:00:00 +0000

Kärnvapenkrig har än en gång skördat sina offer. Den seglivade mänskligheten har återigen rest sig från de rykande ruinerna för att börja om på ny kula. Som kvinnan Lavender råkar du vara en av få med ett stycke bördig mark och kämpaglöd nog att försvara den.

Det är nu din uppgift att odla fram mat på bordet för det lilla samhället som växt fram. Svårigheten består i att den radioaktiva strålningen skapat en uppsjö av tokigheter som vill äta upp dina grödor och ha ihjäl dig i processen.

Recension: Dread Nautical [PS4]

Wed, 27 May 2020 10:00:00 +0000

Vad som borde ha varit en ren nöjeskryssning ombord på fartyget Hope visar sig snabbt bli en mardrömsresa för passagerarna. Skeppet verkar ha navigerat helt vilse och märkliga monster har infekterat skeppet. Det är upp till mig och en handfull av mina medpassagerare att rädda dagen i Dread Nautical.

När Dread Nautical börjar kastas jag direkt in i hettan efter att jag fått välja en av de spelbara karaktärerna. Jag fastnar direkt för den hårdkokta detektiven Fargo Drexler. Det känns på något vis passande att undersöka ett skumt mystiskt skepp som en lätt desillusionerad detektiv.

Recension: Maneater [PS4]

Tue, 26 May 2020 10:00:00 +0000

På senare tid har jag dragits mer och mer åt spel som simulerar verkligheten på något vis. Det har varit en avkopplande resa och liksom Johan skrev i sitt inlägg om avkoppling i virtuella världar, är det upplevelser som jag längtar tillbaka till.

Men simulatorn som jag har spelat igenom nu, är allt annat än lugn och avkopplande. Det är ju trots allt Maneater vi pratar om, inte maneter.

I detta äventyr, som har karaktärsnivåer och färdigheter som vilket rollspel som helst, ikläder jag mig rollen av en haj. En mördarmaskin som är en fena på att tugga i sig människor, fiskar och det mesta som råkar komma i vägen.

Recension: Saints Row the Third: Remastered [PS4]

Fri, 22 May 2020 13:00:00 +0000

Det är svårt för mig att inte jämföra spelserien Saints Row med Grand Theft Auto. Att beskriva Saints Row som Grand Theft Autos galna kusin är nog inte långt från sanningen. De är lika både till utseendet och spelstilen, men skenet bedrar. Saints Row har, som antyds ovan, en något vildare twist på det hela som har bidragit till att ge spelen en helt egen fanskara och kraften att stå på egna ben.

Recension: Dungeon of the Endless [PS4]

Fri, 22 May 2020 10:00:00 +0000

När det kommer till roguelikespel som spelas om och om igen så finns det några som sticker ut och är extra beroendeframkallande och där suget att börja om finns direkt efter du dör. Dungeon of the Endless tillhör definitivt den skaran även om upplåsningarna mest består av nya karaktärer.

Du befinner dig på ett rymdskepp som förolyckas och störtar. Från början utgår du från en flyktkapsel, men om du lyckas vinna med den, låser du upp andra spellägen. Till exempel där du kraschat medan du befann dig i en sjukhusenhet eller biblioteket. Variationen ändrar reglerna och förutsättningarna för din spelomgång.

Recension: John Wick Hex [PS4]

Mon, 18 May 2020 10:00:00 +0000

Licensspel baserade på filmer och vice versa har med all rätt ett bedrövligt rykte, då det oftast handlat om snabba pengar snarare än kvalitetsspel. Nu har turen kommit till den framgångsrika actionfilmserien om John Wick att förevigas i spelmediet i form av John Wick Hex.

Redan från början känns det att det inte handlar om ett försök att återberätta någon av filmerna, då berättelsen utspelar sig innan Wick gick i pension. Figurerna Winston och Charon, som har varit med i alla filmerna, agerar berättare och deras originalröster förmedlar en stark känsla av att det är en del av filmernas universum. Mellan nivåerna drivs handlingen framåt med korta, handtecknade mellansekvenser innan du kastas in i hetluften.

Recension: Infinite: Beyond the Mind [PS4]

Fri, 15 May 2020 10:00:00 +0000

I kungariket Beljantaur regerar den elaka drottningen Evangelyn enväldigt över sitt folk. Hon anser nu att världen är mogen för hennes ledarskap och drar igång ett maffigt krig för att förverkliga sin vision.

Två unga kvinnor med ett unikt band och otroliga krafter har växt upp under kriget och utmanat drottningens auktoritet. Med tiden har drottningen insett vilket hot de utgör och splittrat duon med en välplanerad kidnappning.

Denna oförlåtliga handling gör att fokus på att hjälpa människor övergått till att rädda din vän och med våld avsätta drottningen en gång för alla.

Recension: Super Mega Baseball 3 [PS4]

Thu, 14 May 2020 10:00:00 +0000

Super Mega Baseball 3 är, som namnet kanske antyder, ett sportspel som verkligen vill ge ett intryck av både humor och maffighet. Innan jag gav mig på projektet var jag själv pinsamt okunnig om hur sporten baseball går till, men jag tycker om att prova spelgenrer som är okända för mig. Det kan ju omöjligen vara mer komplicerat än andra amerikanska sporter, som exempelvis amerikansk fotboll, resonerade jag och tänkte på alla matcher med Blood Bowl jag har spelat genom åren.

Recension: Streets of Rage 4 [PS4]

Mon, 11 May 2020 10:00:00 +0000

Under åren 1991 till 1994 släpptes en trilogi i Japan till Segas Megadrive som gick under namnet Bare Knuckle. Hos oss i väst blev serien känd som Streets of Rage och rönte större framgång här än i sitt hemland. I spelserien får du följa några poliser som under täckmantel handgripligen bekämpar ett brottssyndikat som leds av Mr. X.

Det har nu gått över 25 år sedan våra hjältar gjorde slut på Mr. X. Problemet är bara att under denna tid har ett nytt brottssyndikat vuxit fram och korrumperat staden ännu värre. Denna gång är det Mr. X barn Y-tvillingarna som håller Oak Wood City i ett järngrepp. Veteranerna Axel och Blaze ber ett par vänner om assistans för att än en gång städa upp gatorna.

Recension: Trials of Mana [PS4]

Tue, 05 May 2020 10:00:00 +0000

Fans av japanska rollspel har länge suktat över Seiken Densetsu 3 som släpptes på Super Nintendo 1995, mycket eftersom det inte översattes till engelska när det begav sig. Nu har Square Enix med Trials of Mana gjort en komplett nytolkning av klassikern och den här gången är det nyskapat från grunden och bjuder på en tredje dimension, och en renodlad enspelarupplevelse.

Du väljer en av sex huvudpersoner och vilka två följeslagare du vill ha med dig och som också påverkar berättelsen spelet igenom. Huvudberättelsen är densamma, men prologen och en del händelser under spelets gång är tätt sammankopplat med ditt val av figur.

Recension: Moons of Madness [PS4]

Mon, 04 May 2020 10:00:00 +0000

Förutom en del konstiga mardrömmar, har Shane Newehart ett ganska bra liv som tekniker på stationen Trailblazer Alpha. När jag ikläder mig rollen som Shane, har hans skift precis startat och arbetsdagen verkar bli fullspäckad då elfel, vattenläckor och problem med energitillförsel inträffar samtidigt.

Jag är en del av ett forskningsteam på planeten Mars och får möjlighet att leva ut drömmen av att vara ute i rymden, på en ny planet. Men redan när jag börjar undersöka vattenläckan i växthuset, inser jag att dagen kommer att bli mardrömslikt utmanande. Eller kort och gott en mardröm.

Recension: Predator: Hunting Grounds [PS4]

Thu, 30 Apr 2020 15:00:00 +0000

Rovdjuret, eller den ”fula jäveln” som Arnold Schwarzenegger kallar den i filmen Predator, har blivit något av en ikon när det kommer till populärkulturens alla skurkkaraktärer. Den och rasen den tillhör har återkommit i mängder av filmer och spel genom åren, men det var ett tag sen den tog upp lika mycket rampljus i ett spel som den gör i Predator: Hunting Grounds.

Man skulle indirekt kunna säga att spelet både är en tematisk, såväl som spelmässig, uppföljare till Illfonics underground hit Friday the 13th – the game (8/10) där en grupp spelare tillsammans ska samarbeta för att undfly en ensam motspelare som agerar rollen som en betydligt starkare antagonist. Det är ett intressant upplägg som för det mesta är väldigt lovande, förutsatt att man lyckas undvika de i mina ögon många farthinder som just det upplägget kan dras med.

Recension: Sakura Wars [PS4]

Wed, 29 Apr 2020 10:00:00 +0000

Sakura Wars är en japansk spelserie vars femte spel släpptes för nästan 15 år sedan till PlayStation 2. När Sega 2016 frågade fansen vilken spelserie de helst ville få tillbaka vann Sakura Wars överlägset. Med spel nummer sex har Sega därför valt att omstarta serien för att nå nya fans, medan de ändå hedrar arvet från föregångarna.

Vi befinner oss därför återigen i ett fiktivt 1940 med krig mot demoner och 12 år efter händelserna i det femte spelet. Du iklär dig rollen som Seijuro Kamiyama, före detta marinkapten, som har blivit omplacerad till imperiets teater i Tokyo efter ett missöde i tjänsten.

Recension: Guard Duty [PS4,Vita]

Tue, 28 Apr 2020 13:00:07 +0000

Guard Duty är ett traditionellt peka-och-klickaäventyr som får mig att med ett stort leende på läpparna minnas Lucasarts och Sierras storhetstid under 90-talet. Men det spel som jag tror varit den allra största inspirationskällan är Adventure Soft-klassikern Simon the Sorcerer.

I en inte alltför avlägsen framtid är jorden invaderad av demoner och går slutligen under i frihetskampen. Klockan dras snabbt tillbaka 1000 år och från denna punkt utspelas berättelsen mestadels i fantasymiljö. Jag undviker att avslöja mer om berättelsen då den är en av de stora behållningarna i spelet.

Recension: SnowRunner [PS4]

Tue, 28 Apr 2020 10:00:00 +0000

Det börjar onekligen att bli mer och mer populärt att simulera mer vardagliga saker på ett trovärdigt vis, vilket vi kan se från diverse tåg-, buss- och lastbilssimulatorer som sakta men säkert börjar få ett bredare fotfäste på marknaden. Det var förr något som primärt var för PC-spelare, men nu börjar denna genre successivt röra sig mot konsoler också.

SnowRunner är just ett sådant spel som är designat med realismen och autenticiteten som riktmärken. Här sätts du i rollen som chaufför i diverse lastbilar och andra tyngre fordon, men detta är förstås inte en tillräcklig utmaning. Du ska även försöka navigera dig genom snudd på omöjlig terräng.

Recension: Obey Me [PS4]

Mon, 27 Apr 2020 10:00:00 +0000

Obey Me är ett actionspel i isometrisk vy med demoniskt tema, och på ytan har det en del likheter med Diablo -serien. Men ju längre jag spelar desto fler skillnader upptäcker jag.

Premissen är att demonherren Ammon har en hemlig plan för att öka sin makt och du axlar rollen som den lägre demonen Vanessa och demonhunden Monty i Ammons tjänst. De är fixare som får uppdrag som att avrätta konkurrerande demoner eller hitta artefakter, men utan att få det bakomliggande syftet.

Recension: Deliver Us The Moon [PS4]

Fri, 24 Apr 2020 13:00:00 +0000

Jorden har under 2030-talet börjat gå åt skogen, och naturtillgångarna är mer eller mindre helt förbrukade. I ett försök att hitta alternativa lösningar på det rådande energiproblemet grundas World Space Agency som finner en möjlig källa till energi - Helium-3.

Detta element finns det gott om på månen, och nästa steg är självklart att kolonisera månen och sätta upp en produktionsfacilitet och en massiv mikrovågskanon som skjuter energi ned till jorden. Men 2054 händer något. Stationen släcks ned, energiöverföringen upphör och ingen svarar på anrop.

Recension: Convoy: A Tactical Roguelike [PS4]

Fri, 24 Apr 2020 10:00:00 +0000

Convoy: A Tactical Roguelike kanske inte har så mycket gemensamt med Sam Peckinpahs klassiska film Convoy, men det är svårt att inte höra ledmotivet ur filmen när jag med min stora lastbil tvingas ut i en postapokalyptisk öken full av faror och banditgäng.

Mitt schyssta rymdskepp tvingades nödlanda på ökenplaneten Omek Prime efter att vissa vitala system tagit stryk under en solstorm. Planeten är dock inte universums mysigaste, utan snarare en riktig öken. Det finns däremot en chans att jag kan hitta reservdelar till mitt skepp här, om jag väl lyckas överleva. Tre större gäng kämpar nämligen om makt, bränsle och kontroll över de väldigt begränsade råvarorna öknen har att bjuda på.

Recension: Moving Out [PS4]

Thu, 23 Apr 2020 14:00:00 +0000

Simulatorgenren är en stor doldis i spelsammanhang. I grunden simulerar alla spel någonting, men förpassar oftast verkligheten rejält för att premiera spelglädje. En australiensisk och svensk utvecklare tror sig nu tillsammans ha hittat den perfekta balansen med sin nya flyttsimulator Moving Out.

För att bli flyttkille krävs först certifiering från F.A.R.T. (Furniture Arrangement & Relocation Technician). Tack och lov är ribban låg och du får en tillsvidareanställning hos företaget Smooth Moves efter en snabbgenomgång av kontrollerna.

Recension: Disaster Report 4: Summer Memories [PS4]

Wed, 22 Apr 2020 10:00:00 +0000

Spelserien Disaster Report har länge funnits att uppleva för PlayStation-spelare i Japan. Konceptet som serien har kretsat kring, är överlevnad i katastrofsituationer. Den fjärde delen i denna serie skulle ha släppts till PlayStation 3 under 2011, men lades ned eftersom Japan drabbades av den kraftfulla jordbävning som kostade tiotusentals livet och där nästan en miljon byggnader kollapsade eller skadades.

När skaparen av spelen senare startade upp en egen studio och köpte rättigheterna till serien, såg han även till att återuppväcka denna titel som legat begravd sedan 2011.

Recension: Roundguard [PS4]

Tue, 21 Apr 2020 10:00:00 +0000

När man tänker på äventyrsspel som går ut på att spöa upp monster och samla på sig skatter är flipper- eller pachinkofysik kanske inte det första som dyker upp i huvudet. I Roundguard har Wonderbelly Games med hjälp av liberal inspiration från PopCaps mästerverk Peggle hittat på en egen tolkning av grottkravlande,.

I likhet med Peggle så behövs lika delar tur som skicklighet när det gäller att slunga iväg din äventyrare mot monster, skattkistor och andra hinder på skärmen. De tre hjältarna som går att välja mellan har alla olika förmågor som kan hjälpa till på vägen - krigaren kan till exempel yxa sönder hinder lite enklare än tjuven eller magikern, men de har å andra sidan andra hjälpsamma förmågor.

Recension: Active Neurons [PS4]

Mon, 20 Apr 2020 10:00:00 +0000

Genren pusselspel används ganska generöst, och kan beskriva allt från äventyrsspel i första person med pusselinslag till avskalade tankenötter. Active Neurons tillhör definitivt den senare kategorin. Du ska aktivera neuroner genom att knuffa till en nervände med ett block, men problemet är att blocket du kontrollerar inte slutar glida förrän det slår i ett hinder.

Varje område av hjärnan består av tio nivåer och bjuder på en ny spelmekanik, som till exempel hinder som dödar dig, block som kan knuffas och glasblock som går sönder efter en träff.

Recension: My Friend Pedro [PS4]

Fri, 17 Apr 2020 10:00:00 +0000

Att beskriva handlingen i My Friend Pedro är lite som att trilla ner i kaninhålet till Underlandet, en plats där ordet “konstigt” agerar röd tråd. Med “konstigt” menar jag dock inget negativt i det här fallet, utan snarare något som väcker nyfikenhet och intresse.

Min karaktär vaknar upp i ett unket källarutrymme som snart visar sig vara en restaurangs matkällare. Utifrån hörs arga röster som kommer fram till att jag ska “förberedas” för att hamna på någons tallrik. Det ser illa ut för min huvudkaraktär, men plötsligt har jag sällskap. Det är bananen Pedro som glatt erbjuder sig att hjälpa mig ur knipan. Konstigt var ordet.

Recension: Resident Evil 3 [PS4]

Thu, 16 Apr 2020 10:00:00 +0000

Ett av förra årets mest efterlängtade titlar var nyversionen av den gamla skräckklassikern Resident Evil 2 (10/10). Väntan var väl värd och resultatet gott, så Capcom fortsatte på samma spår vilket har lett till ett rykande hett nysläpp av uppföljaren Resident Evil 3.

Originalet släpptes 1999 som Resident Evil 3: Nemesis och var en återgång till serien efter Capcoms avstickare med den begynnande serien Dino Crisis. Nyversionen har skippat ordet Nemesis i titeln (troligtvis för att enklare koppla det till föregångaren), men det är inte den enda förändringen som skiljer den här versionen från originalet.

Recension: Final Fantasy VII Remake [PS4]

Wed, 15 Apr 2020 10:00:00 +0000

Efter många år som enbart en dröm hos de inbitna fansen, och sedan vad som kändes som en halv evighet under utveckling, kan vi nu konstatera att det finns en nyversion av Final Fantasy VII. Det var det japanska rollspelet som på många vis var genombrottet för genren för den bredare massan i väst och som fortfarande, efter så många år har etsat sig fast som en av de viktigare spellanseringarna genom tiderna.

Recension: Persona 5 Royal [PS4]

Tue, 14 Apr 2020 10:00:00 +0000

När jag recenserade Persona 5 (10/10) för ganska precis tre år sedan var det utan konkurrens enligt mig det bästa japanska rollspelet på PlayStation 4. Persona 5 Royal är i grund och botten samma spel, men med små förändringar och tillägg på precis samma sätt som Persona 3 FES och Persona 4 Golden.

Frågan på allas läppar är förstås om spelet fortfarande håller? Och svaret är ett rungande ja. Trots att det ursprungligen utvecklades på PlayStation 3 och släpptes samtidigt på två generationer har det stått väl emot tidens tand och är mästerligt på i stort sett alla plan.

Recension: Call of Duty: Modern Warfare 2 Campaign Remastered [PS4]

Wed, 08 Apr 2020 10:00:00 +0000

Call of Duty-serien har ju, som nästan alla vet, varit en dominerande kraft bland alla stortitlar på årlig basis väldigt länge nu. Det var dock inte alltid den där givna succén som Activision numera förlitar sig på. Det var inte förrän Infinity Ward beslöt sig för att lämna andra världskriget bakom sig som det riktiga framgångståget sattes i rullning.

Call of Duty 4: Modern Warfare (8/10) var ett banbrytande spel på många sätt när det släpptes i början av förra konsolgenerationen, men personligen var det Call of Duty: Modern Warfare 2 som cementerade mig som en fan av serien på allvar. Det var dock inte flerspelarläget som stack ut för mig, utan det var själva kampanjen.

Recension: Dandara: Trials of Fear Edition [PS4]

Mon, 06 Apr 2020 10:00:00 +0000

Dandara: Trials of Fear är ett starkt exempel på hur man kan ta en gammal och relativt uttjatad genre, krydda den på ett annorlunda sätt och på så vis få fram ett spännande resultat som fortfarande har kvar genrens kärndrag och samtidigt kommer med något nytt. Spelet är nämligen inte ett renodlat Metroidvania som man vid första anblick kan tro utan verkar även ha influerats av spel inom ”bullet hell"-genren.

Recension: One Piece: Pirate Warriors 4 [PS4]

Fri, 03 Apr 2020 10:00:00 +0000

Långköraren One Piece är något som sakta men säkert har börjat etablera sig i mitt liv de senaste åren. Jag har dock aldrig riktigt tagit steget och hoppat ner i denna enormt djupa bakkatalog av absurda karaktärer och allmänt animevansinne. Jag har dock börjat märka att fler och fler av spelen letar sig till mitt recensionsbord och nyfikenheten om alla karaktärers bakgrund har onekligen fångat mig.

Det har varit en långsamt puttrande process som började med **One Piece Unlimited World Red (7/10) **och sedan fortsatte till One Piece: Pirate Warriors 3 (6/10). Av en händelse hamnade även One Piece: Pirate Warriors 4 som mitt recensionsprojekt, och blev i princip knuffen som fick mig att slutligen ta mig an de hutlöst många avsnitten som animeserien har lyckats växa till.

Recension: Creature in the Well [PS4]

Thu, 02 Apr 2020 10:00:00 +0000

Ibland händer det att det dyker upp oväntade korsningar av genrer som visar sig fungera väldigt bra. Creature in the Well passar in i den beskrivningen då spelet blandar flipper och grottkrypare på ett nyskapande och spännande sätt.

Du axlar rollen av en robot i en liten by som är isolerad inuti en sandstorm och den lilla befolkningen som finns kvar har blivit beroende av varelsen i brunnen. Ganska snart visar det sig att du är en ingenjör med färdigheter att reparera utrustningen som skulle kunna stoppa stormen och bryta isoleringen, men varelsen i brunnen gillar att vara i kontroll och gör allt för att stoppa dig.

Recension: Deep Sky Derelicts: Definitive Edition [PS4]

Wed, 01 Apr 2020 10:00:00 +0000

I en mörk, dyster framtid där mänskligheten har gett sig ut bland stjärnorna lever vissa människor väldigt väl, medan andra tvingas kämpa för sin överlevnad genom att ge sig ut och plundra övergivna, farliga skeppsvrak i rymden. Rykten om ett särskilt värdefullt sådant skepp kommer med löften om ett bättre liv, och många slåss om chansen att hitta vraket.

I Deep Sky Derelicts: Definitive Edition får jag ta kontrollen över tre människors öden på jakten efter pengar, frihet och slutligen möjligheten att bli en värdig medborgare. Efter att jag valt ut tre lämpliga skrotsamlare med sina distinkta roller och färdigheter är det dags att ge sig ut i rymden och jaga vrak.

Recension: The Complex [PS4]

Tue, 31 Mar 2020 13:00:00 +0000

Jag är sådan där knepig individ som formligen älskar postapokalyptisk fiktion. Tanken på att något stort inträffar som får våra vardagliga liv att rubbas är skrämmande, men samtidigt en verklighet redan nu för många av oss.

Wales Interactive såg till att vi fick möjligheten att testa och utvärdera händelseförloppet i ett hemligt laboratorium i London. Det verkar som att ett biologiskt vapen har släppts lös i huvudstaden och det är upp till doktor Tenant och hennes kollega att fly från instängdheten och rädda världen under tiden.

Recension: Granblue Fantasy: Versus [PS4]

Fri, 27 Mar 2020 13:00:00 +0000

I mars 2014 släpptes det japanska rollspelet Granblue Fantasy till våra mobiltelefoner. Med karaktärsdesigner från Final Fantasy-serien och musikkompositören Nobuo Uematsu som medskapare lyckades det snabbt få fotfäste. Det var långt ifrån perfekt, men förädlades med åren och lockar idag över 24 miljoner spelare och har en animerad tv-serie.

Det som rollspelet med flytande öar och luftskepp dock saknade var ett vapenbaserat kampspel. Valet föll på Arc System Works då deras Guilty Gear - och BlazBlue -serie var goda riktmärken för vad man ville skapa. Resultatet är ett animedoftande kampsportsspel med vapen och karaktärer från spelvärlden i Granblue Fantasy. En så kallad spinoff.

Recension: Doom Eternal [PS4]

Fri, 27 Mar 2020 10:00:00 +0000

Doom-serien har sedan länge varit en koloss till kulturfenomen och lever tack vare sina många fans och högkvalitativa spel vidare från spelgeneration till spelgeneration. 2016 kom Doom (8/10) , som många såg som nystarten på serien efter ett längre uppehåll. Fyra år har gått sedan dess och nu har äntligen uppföljaren med det mäktiga namnet Doom Eternal släppts med buller och bång.

Tillsammans med sin föregångare är Eternal en unik stjärna på den moderna skjutspelshimlen. Likt andra långkörande spelserier med återkommande drag är dess olika egenskaper och egenheter nämligen så väl inarbetade i spelarnas huvuden att man snarare hurrar av förtjusning var gång det dyker upp något man känner igen istället för att det skulle kännas återanvänt. Trots att jag har brottat ner horder med Caco-demoner, imps och Pinkys genom åren är det svårt att tröttna när det finns så många sätt att besegra dem på.

Recension: Element Space [PS4]

Tue, 24 Mar 2020 10:00:00 +0000

Element Space är den där typen av spel som siktar ganska högt, fast på ett diskret och lite blygsamt sätt. Det kikar beundransfyllt på giganter likt Mass Effect och XCOM , drömmer om att göra liknande stordåd och tar det vågade språnget i att bli något liknande, fast på lite mindre skala då så klart.

Spelet utspelar sig i ett universum där en skurkaktig organisation har fått för sig att de ska sätta käppar i hjulen för en stundande allians och fredsplan mellan olika planeter och nationer. De drar sig heller inte för att använda en arsenal av inte fullt så rumsrena planer och strategier, något som får mig att frenetiskt pendla mellan olika planeter för att sätta stopp för politiska kuppförsök, bankrån, terrorattacker med mera.

Recension: Paper Beast [PSVR]

Mon, 23 Mar 2020 16:00:00 +0000

Vad är ett spel? Det är en tanke som har slagit mig när jag spelade Paper Beast och jag har funderat över vad skillnaden är på ett spel och en interaktiv upplevelse. Jag tycker att Paper Beast balanserar mellan dessa och jag har svårt att lägga det i ett fack. Det närmaste spelet jag tänker på är Spore , även om skillnaderna är större än likheterna.

I menyn får du indikationer på att du styr beräkningar i en kraftfull dator och efter att ha initierat det hela landar du i en värld som befolkas av pappersvarelser som är inspirerade av insekter och djur från vår värld.

Recension: Nioh 2 [PS4]

Fri, 20 Mar 2020 10:00:00 +0000

Att spela är att leva sig in i en alternativ verklighet. För de flesta är det ett lättsamt nöje som får oss att slappna av efter en hård arbetsdag, underhålla oss när vi är uttråkade eller involvera våra vänner när de är på besök. Nioh-serien tyr sig inte helt till någon av de kategoriseringarna utan är till nittio procent ute efter att plåga dig tills du ger upp eller triumferar.

Recension: My Hero One's Justice 2 [PS4]

Wed, 18 Mar 2020 10:00:00 +0000

Vad har Dragon Ball, One Piece, Naruto och One-Punch Man gemensamt? Jo, de är alla populära mangor som publicerats i den japanska serietidningen Shōnen Jump och rönt stora framgångar som animerade tv-serier. Därefter har dörren varit vidöppen för att erövra tv-spelsvärlden via alla fansen.

Denna resa har även mangan My Hero Academia gjort och den senaste speltiteln är My Hero One’s Justice 2. Den snälla skolpojken Izuku vill bli superhjälte, men är av någon anledning den enda i sin värld utan minsta lilla superkraft. Lyckan vänder dock när han träffar sin idol, den legendariske hjälten All Might, som tar honom under sina vingar. Med All Mights vägledning lyckas Izuku komma in på det finaste lärosätet där nästa generations hjältar utbildas.

Recension: Dead or School [PS4]

Fri, 13 Mar 2020 10:00:00 +0000

I en fiktiv framtid har Corona-viruset kommit och gått. Nu är det verkliga hotet ett virus som förvandlar hederligt folk till mutanter. Detta låter kanske orginellt, men då talar jag inte om Marvels mutanter utan om något som mest liknar vardagliga zombier.

Efter ett 3-årigt krig om vem som ärver planeten fick vi dra oss tillbaka som förlorare under jord. Sedan dess har det gått 78 år och de ungdomar som växt upp under jord har inga erfarenheter av hur livet en gång var.

Recension: Explosive Jake [Vita]

Tue, 10 Mar 2020 10:00:00 +0000

Explosive Jake känns vid första anblicken som en kopia av Bomberman , men föreställ dig istället att du tar bort allt som gör Bomberman roligt. Behåll sedan labyrinter med fiender, fällor, hinder och där du kan lägga ut bomber som även kan döda dig själv. Lägg slutligen till att du ska hitta en nyckel och en dörr ut så har du hela spelet.

I 40 i stort sett identiska banor försöker utvecklarna så hårt de bara kan med att få dig att drömma dig tillbaka till C64-tiden, men det har hänt en del i spelbranschen under de 35 år sedan det regelbundet släpptes spel till den plattformen.

Recension: Overpass [PS4]

Mon, 09 Mar 2020 10:00:00 +0000

Overpass är den där sortens spel som jag så gärna vill bli förälskad i direkt. Jag har nämligen en svag sida för spel där jag får framföra krockvänliga fordon på halsbrytande nivåer. Man kan alltså lugnt säga att mången fordon har lidit sina slutgiltiga öden i min kontroll genom åren.

I det här fallet fungerar dock saker lite annorlunda i Overpass. Det är nämligen inte renodlad racing från punkt A till punkt B som gäller, utan som titeln avslöjar är det mer en fråga om att färdas över hinderbanor av olika slag. Det är en intressant idé som får mig att drömma mig tillbaka till spel i stil med Trials-serien, som har givit mig mycket nöje genom åren. Här skippas dock komisk framtoning till förmån för ett lite mer häftigt och seriöst utseende.

Recension: One-Punch Man: A Hero Nobody Knows [PS4]

Thu, 05 Mar 2020 10:00:00 +0000

Saitama är inte som alla andra hjältar. Visst, han kämpar mot onda krafter och räddar världen med jämna mellanrum, men mest av allt söker han en utmaning. Han är nämligen så pass kraftfull att han kan besegra alla sina fiender med ett enda slag, och detta har gjort att hans insatser har blivit något av ett anti-klimax. Varje gång han ställs inför en ny antagonist fylls han ändå av lite hopp. Kan detta vara motståndaren som ger One-Punch Man en match?

Recension: Two Point Hospital [PS4]

Wed, 04 Mar 2020 10:00:00 +0000

Så här i sjukdomstider känns ett spel som Two Point Hospital konstigt nog lite extra relevant på något sätt. Inte nog med att de årliga förkylningarna och influensavågorna frodas bland det svenska folket, nu står även det globala otyget covid-19 och knackar på ytterdörren. Som tur är hanteras inte såpass allvarliga sjukdomar i Two Point Hospital utan här står snarare sjuk humor av den bra sorten i fokus.

När spelet utannonserades för några år sedan sades det vara en spirituell uppföljare till den gamla klassikern Theme Hospital från 1997, något som är klart tydligt i både tema och upplägg såväl som humor. Two Point Hospital går likt sin förebild ut på att bygga och sköta vårdinrättningar. Till en början är det mindre anläggningar i stil med vårdcentraler men allt eftersom expanderar ägorna till att omfatta även större sjukhus.

Recension: Bucket Knight [Vita]

Mon, 02 Mar 2020 12:00:00 +0000

Trots att PlayStation Vita ses som ett avslutat kapitel så släpptes det över 100 nya spel till konsolen under 2019. Nu är det 2020 och jag har fått äran att recensera spelet Bucket Knight till den åldrande plattformen.

I Bucket Knight erbjuds en kombination av plattformsspel och tvådimensionell skjutare, men tyvärr är det inte särskilt bra på någon av kategorierna. Bitvis är det faktiskt så dåligt att det blir bra på ett parodiskt vis.

Recension: Infliction: Extended Cut [PS4]

Thu, 27 Feb 2020 10:00:00 +0000

På väg hem i bilen märker jag att jag har ett missat samtal. Som tur är så har min fru pratat in ett röstmeddelande - hon är fast på flygplatsen eftersom hon glömt flygbiljetterna hemma. Det är sånt som kan hända, tänker jag, och hon ber mig kolla om de ligger någonstans i hemmet. Sagt och gjort, jag parkerar bilen i garaget och börjar leta.

Jag undrar snart var tusan jag gjort av mina nycklar och varför de flesta dörrarna är låsta. Som tur är så kan jag ta mig in genom ett par skjutdörrar till köket. Huset är mörkt, men med hjälp av en ficklampa försöker jag leta reda på flygbiljetterna. Till sist hittar jag biljetterna - självklart har min fru glömt dem i sitt hemmakontor. Varför låste sig kontorsdörren bakom mig? Vad är det för ljud jag hör från andra sidan? Vem -…

Recension: Underhero [PS4]

Fri, 21 Feb 2020 10:00:00 +0000

Kan vem som helst bli en hjälte? Ja, i Underhero får en av de mest osannolika individerna axla rollen efter en lika oväntad incident. Plötsligt är jag inte längre storskurkens hantlangare, utan en undercover-hjälte med lika delar tafatthet som okunskap. Det är en intressant start som får mig att dra på smilbanden nästan direkt.

Underhero går nog lättast att beskriva som ett plattformsspel med rollspelsinslag och udda humor. Det är en intressant kombination som trots att den har gjorts tidigare fortfarande känns fräsch och intressant. Framförallt humorn sitter extra bra och gör sig konstant påmind både i strider, nivåer och manus.

Recension: 7th Sector [PS4]

Wed, 19 Feb 2020 10:00:00 +0000

När eftertexterna till 7th Sector dyker upp blir jag väldigt förvånad. Det här stämningsfulla, pusselbaserade äventyret som fått mig att klia mig i huvudet och samtidigt häpna över att det skapades av en person. Sergey Noskov heter skaparen, en drygt trettio år gammal rysk kille som tidigare gett ut 35mm till PC.

I en mörk, dystopisk och väldigt cyberpunk-doftande värld är det någonting som gått upp åt väggarna fel. Det är till en början svårt att sätta fingret på vad, men i den sjunde sektorn är saker inte vad de verkar vara. Allt börjar med att en brusig figur på en TV-skärm slänger sig fram och tillbaks mot kanten av TVn, och plötsligt lyckas bryta sig fri. En liten elektrisk signal drar iväg via kablar inkopplade i maskinen och det är denna jag får styra.

Recension: Dreams [PS4]

Tue, 18 Feb 2020 10:00:00 +0000

Dreams är en udda men praktfull fågel i den djungel av spel som finns till PS4. Att beskriva titeln som ett spel är egentligen lite missvisande eftersom man då undanhåller dess huvudsakliga syfte; att skapa. En stor del av Dreams är nämligen att det är en plattform som lyfter fram pedagogiska verktyg, social interaktion och inspiration för att låta dig skapa och utforska både dina egna och andras äventyr.

I det moderna samhället har spelskapandet gått utanför de ramar och förhållningsregler det följde förr och har på många vis blivit mer folkligt. Mängden spel som är gjorda av enstaka privatpersoner hemma på kammaren är många, men precis som tidigare så har dessa skapare troligtvis haft någorlunda erfarenhet av programmering och teknik, vilket tveklöst är till stor nytta i skapandet.

Recension: Yakuza 5 Remastered [PS4]

Mon, 17 Feb 2020 10:00:00 +0000

En av de gladare nyheterna från Gamescom förra året var när det bekräftades att vi skulle få nyversioner av PlayStation 3-titlarna i Yakuza-serien. Jag har därför sedan sent i somras fått ursäkter att återvända både till Yakuza 3 (8/10) och Yakuza 4 (8/10), och nu är det slutligen dags för Yakuza 5 att ta steget till den aktuella konsolgenerationen här i väst.

Detta spel släpptes strax efter PlayStation 4 började inta våra vardagsrum, åtminstone i väst, och om du redan vid detta tillfälle hade börjat packa undan din PlayStation 3, får du nu chansen att uppleva den bästa tillgängliga versionen av detta gangsterepos.

Recension: Glass Masquerade 2: Illusions [PS4]

Thu, 13 Feb 2020 10:00:00 +0000

Glass Masquerade 2: Illusions är precis som föregångaren Glass Masquerade (8/10) ett spel där du lägger pussel av glasbitar som bildar färgade glasfönster. Har du spelat föregångaren så har du en god uppfattning om vad du kan förvänta dig.

Tematiskt skiljer sig dock spelen åt då det den här gången finns en bakomliggande berättelse och att du vinner nycklar och skärvor genom att klara pussel. Dessa belöningar låser upp nya vägar på en karta och du får successivt tillgång till fler pussel.

Recension: Pillars of Eternity II: Deadfire Ultimate Edition [PS4]

Tue, 11 Feb 2020 15:00:00 +0000

Under slutet av 90-talet fick jag, och troligtvis många andra, ett gäng transformativa rollspelsupplevelser från bland andra BioWare och Black Isle Studios. Jag talar förstås om de gamla PC-klassikerna Baldur’s Gate och Planescape: Torment, som under förra året slutligen letade sig till konsolplattformar också.

Dessa spel lyckades fånga många av aspekterna som de fysiska rollspelen briljerade med, och få konkurrenter har lyckats överträffa berättelserna och karaktärerna från dessa verk. Det var även en tid där det var ganska ovanligt att berättelser kunde förgrena sig beroende på beslut och handlingar. Glädjande nog finns det fortfarande många som brinner för denna typ av rollspel, vilket är varför Obsidian lyckades finansiera Pillars of Eternity II: Deadfire via Kickstarter.

Recension: Arc of Alchemist [PS4]

Thu, 06 Feb 2020 10:00:00 +0000

Gillar du stadsplanering, udda klädstilar och trevliga promenader i naturen? Då är Arc of Alchemist kanske något för dig!

I den här berättelsen agerar du ledare för ett färgglatt gäng äventyrare, fast beslutna att göra något åt den allt mer torrlagda världen de lever i. Forna krig och misskötsel av planetens resurser har lämnat de nuvarande människorna i en situation där grupperingar och konkurrens frodas, något som blir mycket att bita i om man vill ställa allt till rätta.

Recension: Patapon 2 Remastered [PS4]

Tue, 04 Feb 2020 10:00:00 +0000

Patapon 2 Remastered är kanske inte helt överraskande en återutgivning av det andra spelet i den klassiska Patapon-serien till PlayStation Portable. När spelet släpptes för snart elva år sedan var det en favorit på den handhållna plattformen, som verkligen gick varm. Dock finns det nostalgiska minnen som gör sig bättre som just minnen.

Spelet kan närmast beskrivas som en blandning av ett actionstrategispel och rytmspel, och när det begav sig hade jag betydligt mindre erfarenhet av rytmspel och snävare referensramar.

Recension: Willy Jetman: Astromonkey´s Revenge [PS4]

Fri, 31 Jan 2020 10:00:00 +0000

I en alternativ framtid har vi människor träffat våra galaxgrannar och har nu intergalaktiska råd och samarbeten. Detta öppnar dörrar och låter till och med en medioker gatusopare från jorden få jobb som sopgubbe på planeten Gravos.

I vårt första möte med renhållningsarbetare Willy Jetman angrips Gravos lokalbefolkning av ett bevingat odjur. Tursamt nog har Willy en vapenarsenal nära till hands och kan snabbt neutralisera hotet.

Någon nämner att Willy verkligen är planeten Gravos beskyddare och en annan ber honom berätta hur allt började. Detta är upptakten till antihjälten Willys rymdsaga och det är själva spelet som är hans berättelse.

Recension: Coffee Talk [PS4]

Tue, 28 Jan 2020 14:00:00 +0000

Livet som barista är inte alltid en dans på rosor, märker jag när jag börjar spela Coffee Talk. Inte nog med att jag måste hålla koll på vilka ingredienser som ingår i vilka varma drycker, jag måste även lyssna på mina besökares vardagsproblem och ibland försöka komma med goda råd.

Coffee Talk är ett rätt unikt spel, även om det kanske påminner lite om VA-11 HALL-A: Cyberpunk Bartender Action (7/10) eller Necrobarista till idéerna. I grund och botten är det enkelt - jag snackar med det lilla caféets besökare och blandar rätt drycker till dem.

Recension: Lumini [PS4]

Tue, 28 Jan 2020 10:00:00 +0000

En vanlig spelpremiss är att elaka utomjordingar angriper oss på hemmaplan eller när vi vågat lämna tryggheten på gamla Tellus. Nederländska spelstudion Speelbaars tyckte detta var uttjatat och ville med sitt spel Lumini ge oss ett mer orginellt spel.

Här är du istället en spröd utomjordisk varelse som efter flera tusen års frånvaro är tillbaka för att återställa balansen på sin hemplanet. Det är dags att städa upp och försäkra din arts och planetens fortlevnad. I Lumini är det du som leder svärmen.

Recension: Journey to the Savage Planet [PS4]

Mon, 27 Jan 2020 15:00:00 +0000

Nytt årtionde och tjugotalets spelutbud är fortfarande ett oskrivet blad. Journey to the Savage Planet är det första spelet från den Montrealbaserade utvecklaren Typhoon Studios, och det är sannolikt det enda vi kommer att få se på en PlayStation-plattform då de köptes upp av Google Stadia förra månaden.

Journey to the Savage Planet är en humoristisk orgie i färger och fantasi. Du är anställd av Kindred; det fjärde största rymdbolaget, och har skickats till en främmande planet för att utforska och katalogisera den för att se om det är en lämplig kandidat för mänskligheten att populera. Premisserna är karga och initialt är det en envägsresa, men du har en 3D-skrivare med dig och lyckas du hitta material så kan du bygga vapen och uppgraderingar och hittar du bränsle kanske du till och med kan åka hem?

Recension: Dragon Ball Z: Kakarot [PS4]

Fri, 24 Jan 2020 14:20:26 +0000

Dragon Ball är ett fenomen som de flesta troligtvis har sprungit på någon under sitt utforskande av den populärkulturella världen. Själv stötte jag på de ursprungliga mangapocketarna på biblioteket på mellanstadiet. Utöver mangan finns det tv-serier, skivor, tv-spel m.m. som alla förtäljer berättelsen om den lilla kampsportaren Son Goku och hans vänner.

Dragon Ball Z: Kakarot är i motsats till många av de andra spelen inte ett renodlat slagsmålsspel utan mer av en berättelsedriven historia med inslag av rollspel, öppna världar och ja, storslagna dueller såklart, för det utgör faktiskt en stor del av berättelsen.

Recension: Music Driver [PS4]

Wed, 22 Jan 2020 10:00:00 +0000

När jag hör titeln Music Racer fastnar tankarna nästan direkt på just de två orden, musik och racing; en kombination som i mina öron låter väldigt intressant. Jag har erfarit min beskärda del av musikspel genom åren; allt från Parappa the Rapper , Singstar , otaliga Guitar Hero och till och med en gnutta Rocksmith. Men musik och racing sammanvävt på det här viset, det är nytt för mig.

Kortfattat går spelet ut på att framföra ett fordon längs olika nivåer ackompanjerade av diverse musikstycken. Nivåerna är utformade som vägar vilka är uppdelade i olika fält; fordonets körbanor. Allt eftersom jag kör dyker det upp vita former i de olika körfälten och tanken är att jag ska köra in i dem för att få poäng. Ibland dyker det upp pelare, statyer och annat skrot i körfälten. Kör jag in i dem får jag minuspoäng, vilket gör att det tar längre tid för mig att låsa upp nya fordon och nivåer.

Recension: AO Tennis 2 [PS4]

Fri, 17 Jan 2020 10:00:00 +0000

Jag har alltid hyst varma känslor för tennis sedan jag som 10-åring introducerades på ett sportlov. Känslan av att att slå tillbaka en boll med en bra tvåhandsfattad backhand är mycket tillfredsställande. När det sedan kommer till digital tennis ekar det ganska tomt, och det är egentligen bara Virtua Tennis till Dreamcast som lämnade ett bestående intryck.

För två år sedan kom dock AO Tennis - det första licensspelet på den internationella tennisturneringen Australiska öppna. Nu är den australiska spelstudion Big Ant Studios tillbaka och vill inleda spelåret med en uppföljare för att visa hur mycket de har lärt sig sen sist.

Recension: Untitled Goose Game [PS4]

Fri, 27 Dec 2019 15:00:00 +0000

Untitled Goose Game har varit lite av en bubblare på nätet under en ganska lång tid. Det har kommit upp till ytan då och då, lockat fram nyfikna blickar, skratt och fascination och sedan försvunnit lika fort. Många har nog förundrats över att ett spel med en så enkel idé har verkat så lovande, men det är inte helt ovanligt att de enklaste idéerna kan vara bland de mest effektiva. Men vad handlar egentligen Untitled Goose Game om då?

Recension: Cardpocalypse [PS4]

Fri, 13 Dec 2019 11:21:10 +0000

Min första erfarenhet av samlarkortspel var Magic the Gathering under första halvan av 1990-talet. Jag blev besatt av att samla på korten och att bygga vassa lekar för att sedan spela tillsammans med kompisarna. Cardpocalypse uppvisar flera likheter med mina tidiga upplevelser då det utspelas under 90-talet, har ett intrikat samlarkortspel och kombinerar det med ett äventyrsspel fullt med uppdrag, byten av kort och en berättelse.

Det första som slår mig är hur progressivt spelet försöker vara, då huvudpersonen Jess är en flicka i rullstol. Den känslan håller i sig då ämnen som mobbning och orealistiska krav från föräldrar tas upp under berättelsens gång.

Recension: Neverwinter Nights: Enhanced Edition [PS4]

Thu, 12 Dec 2019 10:00:00 +0000

Utvecklarna Beamdog gillar att polera gamla spel med temat Dungeons & Dragons. Själv gillar jag att testa spelen, och det har blivit många av dem den senaste tiden. Nyligen recenserade jag Planescape: Torment (7/10) och Icewind Dale (7/10) , två gamla klassiker från det magiska sekelskiftet. Den här gången har jag spelat Neverwinter Nights: Enhanced Edition , från 2002, och gissa om det har hänt saker sedan de två föregångarna släpptes.

Recension: Civilization VI [PS4]

Wed, 11 Dec 2019 10:59:58 +0000

Det vi har sett fram emot så länge har till slut hänt. Den prominenta spelserien Civilization är här för att lysa upp våra mörka vinterhem. Äntligen kan vi konsolägare börja erövra i turbaserat tempo med våra handkontroller.

Jag talar naturligtvis om det tre år gamla Civilization VI som plötsligt dyker upp på de tre stora konsolformaten. Något liknande har aldrig tidigare skett i seriens snart 30-åriga historia som primärt varit på PC. Det är med andra ord en välplanerad kupp med ett etablerat spelkoncept. Precis som i tidigare års upplagor ska vi återigen kuva världen, aningen mer sofistiskerat än i brädspelet Risk för vårt höga nöjes skull.

Recension: Blacksad: Under the Skin [PS4]

Fri, 06 Dec 2019 10:00:00 +0000

Blacksad är en serie av seriealbum som alla handlar om den cyniska privatdetektiven John Blacksad; en klassisk noir-doftande, hårdkokt katt med ett par liv kvar.

I det fiktiva, amerikanska 1950-tal där serien utspelar sig är rasism, kommunistskräck och korruption mer regel än undantag. Rasismen i synnerhet får sig en liten twist, då alla som lever i det här samhället är antropomorfiska djur. Den spanska studion Pendulo Studios har gett sig på att översätta den världen till tre dimensioner med Blacksad: Under the Skin.

Recension: Simulacra [PS4]

Wed, 04 Dec 2019 10:00:00 +0000

Se dig omkring. Titta på alla människor runt omkring dig. Ingen bryr sig om dig, tittar på dig eller ens ser dig. De har slutat leva sitt liv i verkligheten och istället valt ett liv med ögonen framför en telefonskärm. Du ska överprestera på jobbet, överrepresentera dig själv på sociala medier och överleva din ångest.

Inget är på riktigt och ändå finns makten att påverka ditt liv från den andra sidan av telefonen, någonstans på internet. Anna fick uppleva den mörka sidan av vad som finns på andra sidan internet. Ingen vet var hon är nu, men av någon anledning sitter du med hennes telefon i din hand.

Recension: Farmer's Dynasty [PS4]

Tue, 03 Dec 2019 11:06:24 +0000

I samma fåra som den rogivande lantbrukarsimulatorn Farming Simulator 19 (7/10) , tittar en helt ny utmanare fram. Den tyska utvecklaren Toplitz Productions satsar på att, från ingenstans, leverera en lite annorlunda version av lantlivet.

Det finns väldigt många likheter med lantisjättarna GIANTS mångåriga simulator-serie, men det andas ändå nytänk och även om upplevelsen lämnar en del att önska, trivs jag bra.

Som så ofta annars i denna typ av spel, ärver min karaktär en mindre bondgård och tar tillfället i akt att fly det hektiska storstadslivet och börja om sitt liv i mindre skala. Gården som möter mig i Farmer’s Dynasty är dock riktigt nedgången och därför är det tur att arvingen är händig och kan laga saker.

Recension: Shenmue III [PS4]

Mon, 02 Dec 2019 10:00:00 +0000

Otroliga 18 år efter att Shenmue II släpptes sitter jag här med uppföljaren Shenmue III. Spelserien har för mig alltid varit lite av ett mysterium och trots att jag aldrig fick chansen att spela de två första delarna när de släpptes, har nyfikenheten funnits där länge. Inte endast för att ryktet sa att de var väldigt annorlunda spel utan även för att de kunde vara lite kluriga att få tag på runt tiden de släpptes.

Recension: Lost Ember [PS4]

Fri, 29 Nov 2019 10:00:00 +0000

Från trailrar och förhandsinformation har jag associerat Lost Ember med spel som Journey (10/10) och Flower , där resan och upplevelsen varit viktigare än spelets olika komponenter och detaljer som färdighetspoäng eller liv. Ganska snart efter att jag börjat spela känner jag dock att det inte alls förmedlar samma känsla som jag hade förväntat mig.

Den korta introduktionen förklarar att de som dör antingen kommer att bli en gnista som kommer till ljuset eller återfödas som ett djur. Vid spelets start möts paradoxalt nog en gnista och en varg; de osannolika följeslagarna måste söka försoning för att få komma in i ljuset.

Recension: Farming Simulator 19 [PS4]

Thu, 28 Nov 2019 10:00:00 +0000

Det finns verklighetsflykter utöver det vanliga, och sedan finns verklighetsflykter rakt in i vardagslivet. Farming Simulator 19 faller inom ramen för det sistnämnda och eftersom jag verkar ha utvecklat en fäbless för simulatorer av vanliga jobb, är det inte konstigt att jag faller för ett simulatorspel igen.

För att sammanfatta har jag under året iklätt mig rollen av källartekniker i PC Building Simulator (9/10) , busschaufför i Bus Simulator (8/10) och nu är det åter dags att leka bonde. Jag kavlar upp ärmarna på min flanellskjorta, stoppar in jeansen prydligt i stövlarna och hoppar upp i min nyinköpta traktor. Här ska skördas!

Recension: Citadel: Forged with Fire [PS4]

Wed, 27 Nov 2019 10:00:00 +0000

Online-spel som låter mig samarbeta ihop med andra spelare har alltid lockat och fascinerat mig. Trots detta har jag inte överdrivet mycket speltid på vare sig PC och i synnerhet inte på konsol.

Mitt allra första konsolspel online, började jag spela i Februari 2001. Spelet hette Phantasy Star Online och var ett japanskt rollspel i science fiction-miljö till Dreamcast. Ett ambitiöst och vågat spel för sin tid. Snabbspola fram till slutet av 2019 och mina spelupplevelser online har i första hand varit vigda för två spelare. Som spelrecensent har jag dock förmånen att få ta del av spel jag sannolikt aldrig annars gett en chans.

Recension: Star Wars Jedi: Fallen Order [PS4]

Tue, 26 Nov 2019 10:00:00 +0000

Det var väldigt länge sedan jag spelade ett Star Wars-spel som jag levde mig in i och tyckte bra om. Förmodligen var det The Force Unleashed för snart tio år sedan, eller kanske till och med Dark Forces som snart har tjugo år på nacken. När Respawn Entertainment tar sig an Star Wars-sagan blir jag dock hoppfull då jag anser att spelen i galaxen långt, långt borta behöver något nytt och fräscht.

Recension: The Curious Tale of the Stolen Pets [PSVR]

Mon, 25 Nov 2019 10:00:00 +0000

Det var länge sedan jag recenserade ett spel som krävde PlayStation VR-hjälmen och därför kändes det kul att få en anledning att plocka fram headsetet igen. The Curious Tale of the Stolen Pets är ett lugnt och harmoniskt pusselspel utvecklat av den Stockholmsbaserade studion Fast Travel Games. De utvecklar endast spel för virtual reality och har ett par titlar på PlayStation VR sedan tidigare.

Premissen är enkel där din morfar tar dig med på en minnesfärd till barndomen och alla fantasifulla platser du lekte på med din syster. Spelet går ut på att upptäcka förlorade känslor och kunna bli vän med systern igen.

Recension: Death Stranding [PS4]

Thu, 21 Nov 2019 09:00:00 +0000

Death Stranding , Metal Gear-gurun Hideo Kojimas stora flaggskepp sedan han och Konami gjorde slut 2015. Det är sällan spelvärlden har varit så förväntansfull, fundersam och förvirrad på samma gång inför ett spelsläpp. Nu är spelet ute och spelpressen såväl som spelarna är fortfarande förvirrade, men även till stor del förtjusta. Jag ska försöka ge er en inblick i mysteriet som är Death Stranding.

Att förklara spelets handling i en kort recension som den här är snudd på en omöjlighet, men jag kan ge en förkortad och förenklad version. Du spelar som karaktären Sam Bridges, i sin tur spelad av Walking Dead-stjärnan Norman Reedus. Berättelsen utspelar sig i en framtid där jorden är sparsamt befolkad och hyser de överlevande i bunkerliknande anläggningar, döda människor utgör en livsfara och just ja, ett ständigt regnande som föråldrar allt det rör vid. Hänger du med?

Recension: Need for Speed Heat [PS4]

Wed, 20 Nov 2019 10:00:00 +0000

Gång på gång har mina förhoppningar varit höga när jag sett att Electronic Arts har utannonserat ett nytt spel i Need for Speed-serien. Och väldigt ofta har jag blivit besviken, åtminstone av de senaste iterationerna.

Antingen har mjukvarujättens girighet i form av fyndlådor lyst igenom, eller så har spelmekaniken inte nått upp till mina förväntningar. Men jag kan glädjande berätta att det verkar ha vänt nu. I Need for Speed Heat möter jag istället mycket av den spelglädje som jag njöt av i Need for Speed Rivals (8/10) och lånar kärlek från världens bästa spel: Burnout Paradise Remastered (10/10).

Recension: Terminator: Resistance [PS4]

Tue, 19 Nov 2019 10:00:00 +0000

The Terminator , en film från 1984 som visar att man kan åstadkomma mycket trots en titel som osar av gammal b-film. Kultförklaring var ett faktum och den har i nuläget fått fem uppföljare och en tv-serie i släptåg.

Lagom till filmen Terminator: Dark Fate kommer spelet Terminator: Resistance. Det första som slår mig är att spelet inte har samma titel som filmen, vilket indikerar att handlingen inte kommer att vara densamma. Efter lite efterforskning visar det sig dock att det finns ett mobilspel som också har släppts nyligen, och det fick bära filmens titel. Konstigt kan man tycka, men det var uppenbarligen samma för den tidigare filmen Terminator: Genisys.

Recension: Atelier Ryza: Ever Darkness and the Secret Hideout [PS4]

Mon, 18 Nov 2019 10:00:00 +0000

2019 har för mig blivit ett år där jag medvetet har försökt bredda mina erfarenheter till spelserier jag inte riktigt har fördjupat mig i, eller i vissa fall ens rört tidigare. Majoriteten av dessa spel är i den japanska rollspelsgenren, vilket länge har varit en genre jag med glädje har lämnat över till andra redaktionsmedlemmar.

Nu är det dock dags för mig att träda in i den långlivade Atelier-serien, och trots den ringa erfarenhet jag har av denna har det alltid funnits något där som har väckt min nyfikenhet. Atelier Ryza: Ever Darkness and the Secret Hideout blir alltså mina första stapplande steg i dessa alkemifyllda färggranna spelvärldar.

Recension: Sparklite [PS4]

Fri, 15 Nov 2019 13:00:41 +0000

Den starka vinden håller nästan på att slå omkull mig och jag känner hur jag sakta förlorar kontrollen över min luftfarkost. In i det sista försöker jag reparera skeppet, men det är för sent. Det finns ingen tid till avskedsfest för min lojala robotmedhjälpare som osjälviskt prioriterar mitt välbefinnande inför den oundvikliga kraschen.

Efter en halvdassig landning med min nödkapsel börjar sökandet efter ett bra ställe där jag kan undkomma det hårda vädret. Till min stora förvåning och glädje har min robotassistent överlevt kraschen. Återföreningen får dock ett häftigt avbrott när ett stort metallvidunder suger in honom i sin glänsande kropp.

Recension: Eastshade [PS4]

Fri, 08 Nov 2019 13:00:32 +0000

Eastshade är ett till största delen väldigt lugnt och harmoniskt spel, men som börjar väldigt dramatiskt med ett skepp som kapsejsar till havs strax utanför ön med samma namn. Vår huvudkaraktär, och tillika passagerare på båten, överlever incidenten och står snart dyngsur på stranden med ett staffli under armen. Denna rangliga träkonstruktion som är karaktärens enda kvarvarande ägodel efter olyckan kommer snart till användning då jag besöker den närliggande byn.

Recension: Yakuza 4 Remastered [PS4]

Fri, 08 Nov 2019 10:00:18 +0000

Det har blivit många resor och återresor till nöjesdistriktet Kamurocho för mig de senaste åren, och trots att det oftast är spänd och våldsam stämning där känns det alltid lika välkomnande. Området är lika mycket en karaktär som de spelbara protagonisterna är, och det finns alltid något oförutsägbart att snubbla över.

Återutgivningen av Yakuza 4 är slutligen här, och är förstås den huvudsakliga anledningen till min senaste resa till Kamurocho. I likhet med Yakuza 3 Remastered (8/10) är det en visuellt mer putsad version vi får ta del av men i grund och botten är upplevelsen oförändrad. Strukturen i spelet är dock markant förändrad jämfört med sin föregångare på flera vis.

Recension: WWE 2K20 [PS4]

Thu, 07 Nov 2019 10:00:38 +0000

På min tid hette det World Wrestling Federation och kombattanterna hade namn som Hulk Hogan och Randy Savage. Det spekulerades på skolgårdar om det var på riktigt, teater eller en kombination. Storhetstiden får tillskrivas 80-talet och mitt favoritspel i genren, från samma era, är Tecmo World Wrestling till Nintendo.

Sedan var det tyst rätt länge och det är först under 2000-talet karlakarlar som Dwayne Johnson och John Cena dyker upp på min karta. Män i min egen ålder som har använt sin fribrottning som satsbräda in i filmens värld.

Recension: Icewind Dale [PS4]

Fri, 01 Nov 2019 10:00:52 +0000

En tid efter att jag hade spelat den nypolerade utgåvan av Planescape:Torment (7/10) gav jag mig även an dess syskon, Icewind Dale som ursprungligen släpptes år 2000. Bortsett från att de nu har släppts i samma paket till PS4 är de trots allt ganska olika titlar. Båda är självklart i samma genre och delar sitt ursprung till rollspelet Dungeons & Dragons, men på ett sätt skulle man kunna jämföra dem som ett ljust och ett mörkt spel, där Icewind Dale representerar det ljusa.

Recension: Call of Duty: Modern Warfare [PS4]

Thu, 31 Oct 2019 13:00:32 +0000

Det har blivit dags för den årliga upplagan av Call of Duty, som denna gång snott namnet rakt av från den populäraste delen i serien. Bortsett från undertiteln och ett par karaktärer lånar spelet dock inte särskilt mycket från 2007 års Modern Warfare. Här bjuds istället på en helt ny, lite modernare krigsföring.

Jag blir direkt imponerad av hur snyggt nya Call of Duty: Modern Warfare ser ut, samt hur bra det låter. Allt från skottsalvor till explosioner har en imponerande tyngd tack vare bra ljudbild och trovärdigt utseende, samtidigt som de spektakulära vyerna och den silkeslena bilduppdateringen på PS4 Pro bidrar till att sätta stämningen i alla bombastiska actionscener.

Recension: Ghostbusters: The Video Game Remastered [PS4]

Fri, 25 Oct 2019 10:00:02 +0000

”Who you gonna call!?” och ”I ain’t afraid of no ghost” är två meningar som med stor sannolikhet finns inpräntade i huvudet på varenda unge som växte upp under 80-talet. Filmerna Ghostbusters och Ghostbusters 2 blev snabbt kassakor och inte helt oväntat dök det upp mängder med produkter kopplade till dem, bland annat en hel del tv-spel.

Trots att intresset för filmserien svalnade något när en ordentlig uppföljare uteblev så fortsatte det pumpas ut spel fram till 1993. Efter 16 års uppehåll gavs de utsvultna ghostbusters-fansen ett saftigt köttben i form av 2009 års Ghostbuster: The Video Game , samma spel som jag nu har spelat en uppfräschad version av.

Recension: MediEvil [PS4]

Thu, 24 Oct 2019 13:00:02 +0000

Det är lite knepigt att recensera nyversioner av gamla spel. När en nytolkning gjort om allt från grunden och enbart behållit känslan och berättelsen från källmaterialet är det lättare, som i fallet med Resident Evil 2 (10/10) och Final Fantasy VII Remake. Men när bandesign och spelmekanik är identisk med originalet och det bara är estetiska förändringar som skett, blir det mer som att recensera ett retrospel och jämföra det med dagens modernare utbud. Ganska orättvist med andra ord.

Recension: Indivisible [PS4]

Thu, 24 Oct 2019 10:00:09 +0000

Indivisible är ett spel från Lab Zero Games i samma stil som Skullgirls. 2015 lanserade man en kampanj på Indiegogo för att finansiera spelet och nu fyra år senare får vi äntligen en chans att spela det.

Indivisible är ett actionrollspel som även har element från plattformsspel och fightingspel för att skapa något helt unik. All grafik är ritad för hand och Hiroki Kikuta, som bland annat komponerade musiken till Secret of Mana , står för tonerna även här.

Recension: Baldur's Gate: Enhanced Edition Pack [PS4]

Wed, 23 Oct 2019 13:00:26 +0000

Som föräldrarlös har du levt hela ditt liv i biblioteksfästningen Candlekeep med din mentor och adoptivfar Gorion. Av detta skäl blir du förvånad när han med kort varsel vill att ni ska ge er ut på en lång resa, men inte vill ge dig några detaljer.

Upphetsad över att få komma ut i den stora världen samlar du ihop de förnödenheter du behöver för er exkursion. Gorion är trots allt munk, lärd man och en skicklig magianvändare du hyser stor respekt för. Den gemensamma resan blir tyvärr inte lång eftersom ni i ett bakhåll möter en obehaglig grupp, ledd av Dödsbringaren Sarevok.

Recension: Planescape: Torment [PS4]

Wed, 23 Oct 2019 10:00:18 +0000

RPG-snickarna Black Isle Studios Planescape: Torment släpptes till datorer för ganska exakt tjugo år sedan men gjorde inte mycket väsen av sig. Det sålde inte särskilt bra men blev hyllat av såväl spelpressen som spelarna och blev således något av en klassiker för fans av rollspel i Dungeons & Dragons-stil.

Nu har det tillsammans med sitt syskon Icewind Dale kommit i ett saftigt dubbelpack för oss Playstation-spelare, vilket fick upp både mina ögon och min nyfikenhet. Jag spelade det tråkigt nog inte när det släpptes, så det har varit både kul och samtidigt synd att få prova det utan de annars så bekväma nostalgiglasögonen.

Recension: Stranded Sails - Explorers of the Cursed Islands [PS4]

Tue, 22 Oct 2019 13:00:55 +0000

Stranded Sails - Explorers of the Cursed Islands är ett spel som lyckas checka av samtliga rutor i min lista över komponenter som ett favoritspel behöver innehålla. Överlevnad, samlande av material för att skapa verktyg och utforskande lockar mig i varje spel. Därför kastade jag mig över denna titel med stor aptit när den damp ned hos redaktionen.

När spelet startar, håller min karaktär precis på att förbereda sig på sitt livs äventyr. Hjälten ska segla ut på ett uppdrag för att hitta en ny värld, en helt ny bosättning. Efter att ha äntrat segelbåten som ska ta oss till främmande mål inträffar såklart det oförutsedda; vi hamnar i en kraftig storm och fartyget förliser.

Recension: Disgaea 4 Complete+ [PS4]

Tue, 22 Oct 2019 09:00:21 +0000

Ytterst få spel har lärt mig så mycket om sardiner som Disgaea 4. Ärligt talat kan jag inte ens komma på någon annan titel som utbildat mig i ämnet. Vampyren Valvatorez serverar dock fakta efter fakta om fisken då han är som besatt av den, och har helt lagt om sin kost från att dricka människoblod till att uteslutande äta sardiner tills han kroknar.

Som vanligt i Disgaea-serien bjuds det på mycket metahumor och ganska barnsliga skämt, men på ett skickligt sätt som får mig att fastna på kroken direkt. Allt är löjligt överdrivet och varje karaktär har helt bisarra egenskaper. Vad sägs om en manipulativ varulvsbetjänt som ständigt försöker lura sin mästare Valvatorez att dricka blod? Eller en skolflicka som besegrar hemska monster i underjorden hur lätt som helst för att hon tror att allt bara är en dröm? Nippon Ichi Software är verkliga fenor på galen humor, och allt från beskrivningar av föremål till lustiga attacker i striderna får mig att skratta högt.

Recension: Children of Morta [PS4]

Fri, 18 Oct 2019 13:00:13 +0000

John har fått ett enkelt, men viktigt uppdrag av sin mamma och familjens överhuvud Margret. Han ska bege sig till landet Reas största helgedom för att fastställa att allt är som det ska. Inför sitt uppdrag får han en gudomlig stenskärva av sin mamma och ett nyslipat svärd av sin bror smeden. Han kysser sin fru och kramar sin dotter innan han med bestämda steg ger sig ut i skydd av nattmörkret.

Recension: The Bradwell Conspiracy [PS4]

Fri, 18 Oct 2019 10:00:20 +0000

Hur dog Kurt Cobain egentligen? Inträffade en UFO-krasch i New Mexico? Lever Elvis? Konspirationer och konspirationsteorier har det funnits gott om genom människans historia. Ibland visar de sig vara riktiga, några gånger ligger det bara ett uns sanning i dem men oftast är de troligtvis rena fantasier. De slutar dock sällan att vara aktuella och nya skapas allt eftersom tiden går.

I The Bradwell Conspiracy syns namnet till trots inte så mycket av en konspiration i början, och det finns dessutom viktigare saker att tänka på då min karaktär vaknar upp i en till synes rasande byggnad. Situationen blir desto mer absurd när jag stapplar omkring i rummet och helt plötsligt ser världsarvet Stonehenge utanför ett stort fönster. Det kombinerat med den brittiskt-klingande guiderösten i mina öron placerar platsen för mitt uppvaknande till den brittiska landsbygden. …eller?

Recension: Tom Clancy's Ghost Recon: Breakpoint [PS4]

Wed, 16 Oct 2019 13:00:02 +0000

Speldesignen i Ubisofts många framgångsrika spelserier har med tiden börjat smälta ihop mer och mer till en mall, eller kanske snarare riktlinjer för fundamentet. Detta är något som har gått att se i flera år, men som kanske börjar bli lite väl uppenbart ju längre denna generation rullar på.

När Tom Clancy’s Ghost Recon: Breakpoint visades upp för första gången gavs det dock hopp om att den spirituella uppföljaren till Tom Clancy’s Ghost Recon: Wildlands (8/10) skulle våga sig på något lite mer utanför den vanliga verktygslådan. Det talades om överlevnadsaspekter i utsatta situationer, mer taktiskt tänkande och en mer sammanhängande berättelse än vad Wildlands lyckades erbjuda. Ju mer lanseringen närmade sig desto mer började Ubisoft tona ner sin fokus på överlevnad, och valde istället att satsa på en mer lättsmält spelmekanik, nämligen att samla på bättre utrustning.

Recension: ReadySet Heroes [PS4]

Wed, 16 Oct 2019 10:00:51 +0000

Inte alla spel behöver en intressant historia för att sälja in sitt spelkoncept. Amerikanska Robot Entertainment har exempelvis valt ett inkluderande spel som alla snabbt kan sätta sig in i för några minuters spelglädje. Det här är ett så kallat partyspel som du kan använda för att mjuka upp dina vänner med innan ni går ut eller inför att den verkliga spelkvällen ska börja.

Det är den här typen av spel som gör mig lite extra upphetsad och glad. Spel där jag ihop med andra kan samarbeta eller motarbeta mina medspelare. Välj bara först vilket djur du vill spela som och sen bär det iväg!

Recension: The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel III [PS4]

Tue, 15 Oct 2019 09:00:38 +0000

Känslan jag får när jag träffar en gammal vän och börjar prata som om det inte gått någon tid överhuvudtaget är väldigt lik den känsla jag får när jag börjar spela The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel III. Känslor av värme, närhet och glädje ligger ganska nära i jämförelse.

Den tredje delen är den första som utvecklats direkt för PlayStation 4 och även om de två föregångarna har fått återutgivningar, har Falcom tänkt på nya spelare och det finns därför både en mastig prolog med de stora händelserna i de tidigare spelen och när det dyker upp figurer från förr får du alltid en presentation av dem.

Recension: Yooka-Laylee and the Impossible Lair [PS4]

Mon, 14 Oct 2019 10:00:32 +0000

Det är minst sagt ovanligt att spel inleds med sista banan. Men i det sidoskrollande, Donkey Kong Country-osande plattformsäventyret Yooka-Laylee and the Impossible Lair kastas jag omedelbart in i äventyrets svåraste bana. Givetvis är jag helt chanslös mot denna hänsynslösa utmaning. Efter bara någon minut möts jag av texten ”Epic Fail” och kastas ut till titelns världskarta, där jag får chansen att lära mig spelets grunder.

Jag kan när som helst ge mig an den ”omöjliga lyan” igen för att försöka klara spelet direkt, men det är inte att rekommendera. Istället uppmanas jag att klara världens övriga banor först, där varje avklarad nivå belönar mig med en större livmätare i den stora finalen. Jag lyder rådet, då jag snabbt förstår att det är stor skillnad att kunna göra 48 misstag istället för bara ett enda.

Recension: Concrete Genie [PS4]

Fri, 11 Oct 2019 10:00:47 +0000

Denska; en gång en blomstrande hamnstad, nu en nedgången håla där livlösa gator kantas av tomma klossar till byggnader. Upplägget i Concrete Genie berör mig väldigt tidigt, framförallt när teman som mobbing och utanförskap lyfts fram i spelets introduktion.

Huvudkaraktären Ash är en ensam grabb som fördriver sin tid med att skissa fram fantasialster i sitt anteckningsblock, ända tills ett gäng busungar river det i bitar och sprider sidorna för vinden. Det är en intressant start på ett spel, en ganska mörk handling som troligtvis kan vara relaterbar för många unga människor som har en komplicerad relation till sin omgivning, sina föräldrar och sin situation i livet.

Recension: Ni No Kuni: Wrath of the White Witch Remastered [PS4]

Wed, 09 Oct 2019 10:00:34 +0000

Föregående generation av konsoler gav oss många fina och bra spel men jag undrar om något var så genuint älskat av sina fans som Ni no Kuni: Wrath of the White Witch. Med animerade sekvenser av Studio Ghibli och musik av Joe Hisaishi var det ett vackert spel att både se och lyssna på.

Detta, tillsammans med en hjärtevärmande historia, gjorde att det blev ett favoritspel för många fans av japanska rollspel. Om du missade det på Playstation 3 får du en ny chans nu när Bandai Namco ger ut Ni no Kuni: Wrath of the White Witch Remastered på Playstation 4.

Recension: Code Vein [PS4]

Tue, 08 Oct 2019 10:00:36 +0000

Code Vein har från början beskrivits som en manga-version av Dark Souls med vampyrer. Trots en kraftig försening och en rejäl omdesign av stridssystemet så håller den beskrivningen fortfarande. Hela grundupplägget med stora banor och noggrant utplacerade fiender som kommer tillbaka när du vilar vid en kontrollpunkt är bara några av likheterna, och på gott och ont är det väldigt tydligt var inspirationen kommer ifrån.

Spelet börjar med en otroligt maffig karaktärsgenerator som erbjuder en uppsjö av olika kosmetiska val, men dessa påverkar varken utrustningen eller dina färdigheter. Du vaknar sedan upp illa däran och med minnesförlust och får snart reda på att du är en revenant - en vampyr.

Recension: Blasphemous [PS4]

Tue, 01 Oct 2019 13:00:54 +0000

En man vaknar upp i en gigantisk hög av lik. En hög så stor att den sträcker sig långt upp på väggarna i vad som förefaller vara en stor katedral. Samtliga kroppar har en konformad hjälm på huvudet, så även mannen som jag nu får ta kontroll över.

Hela situationen har en religiös laddning över sig och de annorlunda huvudbonaderna får mig att tänka på avbildningar som finns från den Spanska inkvisitionen. Historienörden i mig taggar till och det tar inte lång tid innan jag förstår hur mycket temat religion faktiskt genomsyrar Blasphemous.

Recension: Bus Simulator [PS4]

Mon, 30 Sep 2019 10:00:03 +0000

Varje gång jag äntrar en buss för att nyttja de kommunala färdmedlen kan jag inte låta bli att observera busschauffören och fundera på hur denna tålmodiga individ känner inombords. Är det ett kall? Är det “bara ett jobb”? Blir det inte tråkigt att köra samma sträcka om och om igen under dagen?

Frågorna och funderingarna är många för mig som har ett intresse i att observera människor i deras vardagsliv. Men när det kommer till busschaufförer har jag nu fått ett virtuellt svar; det är ett kall för vissa människor!

Recension: The Sojourn [PS4]

Fri, 27 Sep 2019 10:00:24 +0000

Jag har alltid varit svag för pusselspel, allrahelst om de kommer paketerade med en bra berättelse. The Sojourn är ett spel i förstaperson med fysiska gåtor baserade på ljus och mörker. I sina bästa stunder får det mig att tänka på Portal och The Talos Principle , men banorna i The Sojourn kräver inte lika mycket finlir utan mer rått tankearbete.

Spelet tar sin början i en trasig värld där du leds framåt av irrbloss som reparerar delar av omgivningen så att du kan komma vidare. De tidiga banorna känns i vanlig ordning ganska enkla och handlar mest om att klämma och känna på de olika mekanikerna som introduceras.

Recension: GreedFall [PS4]

Wed, 25 Sep 2019 10:00:02 +0000

Rollspel från väst har på senare år dominerats av Fallout-, Elder Scrolls- och Witcher-serierna och GreedFall känns för mig som en vitaminkick i genren. Det är den franska studion Spiders som ligger bakom spelet och för mig är det nästan obegripligt hur en utvecklare med lite över 20 anställda kan producera ett så här omfattande spel.

GreedFall utspelas i en fiktiv barockperiod där stormakterna koloniserar för fullt. Paradisön Teer Fradee har nyligen upptäckts och självklart har de stora faktionerna skaffat sig fotfäste. Du axlar rollen som en diplomat för köpmännens församling och medlar och lierar dig med de andra. Det finns också en urbefolkning på ön som lever unisont med naturen och öns unika flora och fauna.

Recension: Borderlands 3 [PS4]

Tue, 24 Sep 2019 13:00:21 +0000

Året 2013 var jag lite sur på Gearbox Software. Jag var då (och är fortfarande) ett stort fan av Alien-filmerna och hade länge sett fram emot deras Alien: Colonial Marines som såg ut att bli hur häftigt som helst. Förväntningarna var extra höga eftersom deras två spel i serien Borderlands var riktigt häftiga och underhållande spel.

Alien-spelet släpptes och visade sig bli en ganska rejäl flopp, till stor del för att Gearbox hade fördelat utvecklandet på ett gäng mindre externa studios och själva jobbat på Borderlands-serien. Som av en slump har jag knappt spelat någon titel från studion sedan dess och blev nästan överraskad när Borderlands 3 dök upp som från ingenstans. Kan spelet bota mig från det lilla kornet av surhet som lever kvar från ovanstående fadäs? Det ska vi ta reda på.

Recension: The Surge 2 [PS4]

Tue, 24 Sep 2019 10:00:20 +0000

Ibland är livet bra orättvist. Här sitter vår hjälte i ett flygplan och försöker koppla av. Självklart drar en mystisk storm in och sliter sönder planet som störtar våldsamt utanför Jericho City.

Mirakulöst vaknar vår protagonist till liv igen flera veckor senare och försöker ta reda på vad som har hänt. Men hans fokus skiftar snart till händelserna i Jericho City som har fallit offer för våldsamma maskiner som hotar det fåtal människor som fortfarande är vid liv och kämpar för att få uppleva ännu en dag.

Recension: NHL 20 [PS4]

Fri, 20 Sep 2019 13:00:32 +0000

NHLPA Hockey ‘93 var det första sportspelet jag ägde från EA. Sedan har det genom åren blivit väldigt mycket NHL. Det är den serien jag spelat överlägset mest av under de senaste 25 åren. De senaste åren har det dock blivit mindre och mindre, mest för jag inte känt att jag har tiden och att spelet inte har utvecklats nämnvärt. Men så blev jag erbjuden att recensera NHL 20 och tänkte att det vore kul att se hur serien gått framåt.

Recension: NBA 2K20 [PS4]

Tue, 17 Sep 2019 10:00:38 +0000

När jag var tonåring hände det att jag och en kompis brukade sticka till en basketplan belägen på en bakgård nära där han bodde. Ingen av oss var någon Michael Jordan direkt, men vi tyckte det var kul att kasta lite boll och prata medan solen långsamt gick ner vid horisonten. Jag minns att jag tyckte det var relativt lätt att göra mål, men fruktansvärt svårt att dribbla ordentligt. Jag hade helt enkelt inte särskilt bra bollkontroll.

Recension: The Walking Dead - The Telltale Definitive Series [PS4]

Fri, 13 Sep 2019 13:00:06 +0000

Zombier har länge varit populära representanter för skräck i många olika kulturella uttryck, inte minst tv-spel. Kanske är de så populära inte bara på grund av faran de utgör rent fysiskt, utan även genom den psykosociala problematik de formar hos människan. Klarar du av att ha ihjäl en nära vän, familjemedlem eller kanske din partner när denne blir en odöd? Svåra val kommer att behöva göras när zombierna tar över.

Recension: Agent A - A Puzzle in Disguise [PS4]

Fri, 13 Sep 2019 10:00:23 +0000

Spionspel är ingen dussinvara nuförtiden och i Agent A: A Puzzle in Disguise görs ett tappert försök att väva ihop pusselklurande och spiondrama till en tät väv av intriger och svek. Den ondskefulla spionen Ruby La Rouge har ställt till det länge för vårt team av spioner och uppdraget faller på oss att försöka hindra hennes ondskefulla planer.

Efter att ha förföljt Ruby ett tag börjar spelet med att vi infiltrerat hennes lyxvilla, men Ruby verkar alltid ligga ett par steg före och låser in oss i dödsfällan som är hennes hem. Genom att lösa diverse gåtor, logikpussel och undersöka varje skrymsle och vrå, benas hennes planer upp en efter en.

Recension: Yakuza 3 Remastered [PS4]

Thu, 12 Sep 2019 10:00:16 +0000

En av de gladaste nyheterna som dök upp under årets Gamescom var att PlayStation 4-portningarna av Yakuza-spelen som lanserades på PlayStation 3 till slut skulle dyka upp här i väst. Det innebär att du inom kort kommer att kunna spela igenom hela Kiryus långa och krokiga berättelse på en och samma plattform, vilket förstås är något som alla bör göra.

Först ut i denna samling nyversioner är Yakuza 3 , och berättelsen börjar med att Kiryu försöker distansera sig från Tojo-klanen och hans tidigare liv som yakuza-medlem. Eftersom han själv har en bakgrund som föräldralös beslutar han sig för att driva ett hem för andra föräldralösa barn i det lantliga lugnet i Okinawa. Lugnet är dock inte långvarigt…

Recension: MXGP 2019 [PS4]

Mon, 09 Sep 2019 10:00:24 +0000

För två år sedan utmanade jag mig själv genom att ta mig an en motocrossimulator; MXGP3 (5/10). Det visade sig inte alls vara min kopp te, men när 2019 års version släpps måste jag ju såklart prova igen.

När jag startar upp MXGP 2019 känner jag igen mig direkt. Ett nästan överambitiöst upplägg möter mig igen och jag har till en början till och med svårt att ens välja vilken motorcykel som jag vill köra. Svensken i mig bestämmer och det blir därför en Husqvarna, och jag slänger mig ut i de gyttjiga spåren för att se om jag kan märka några förändringar från upplevelsen 2017.

Recension: Vambrace: Cold Soul [PS4]

Thu, 05 Sep 2019 10:00:03 +0000

När min chefredaktör på bloggen beskrev Vambrace: Cold Soul i förra veckan med orden ”Taktisk dungeon crawler liknande Darkest Dungeon” väcktes mitt intresse som av en väckarklocka. Darkest Dungeon var för mig ett av 2016 års bästa spel och hela formeln som byggde upp spelet passade mig som hand i handske. Att få spela ett spel med liknande upplägg är därför något jag gärna tar mig an.

Vambrace: Cold Soul är ett tvådimensionellt äventyr som huvudsakligen utspelar sig i två olika städer, det underjordiska Dalearch och det frusna Icenaire. Spelets handling kretsar kring äventyraren Lyric som i jakten på sin avlidna fars hemligheter har begett sig till dvärgarnas land där de två städerna är belägna. Icenaire har genom en förbannelse blivit inkapslat av is och en dödlig snöstorm hamrar konstant staden vilket gör den till en farlig plats att vistas i.

Recension: Final Fantasy VIII Remastered [PS4]

Wed, 04 Sep 2019 10:00:24 +0000

Efter ett ovanligt tufft träningspass med min klasskamrat Seifer, återhämtar jag mig i sjukstugan med en förmanande doktor. Min ett år äldre instruktör Quistis vill att jag, trots ett hugg i ansiktet, ska genomföra ett viktigt prov. En bagatell i sammanhanget. Jag ska bara visa ett stort eldmonster vem som bestämmer för att han sen ska bli min trogna bundsförvant - ungefär som i Pokémon.

Som den plikttrogna 17-åring jag är, ställer jag inga frågor utan slutför prövningen med bravur. Kvalificerad för uppgiften är jag är nu på väg till min slutexamen. Mitt första riktiga uppdrag med livet som insats. Jag heter Squall Leonhart, kadett vid Balambs militärhögskola. Om jag överlever det här kommer jag bli en del av elitstyrkan Seed och skickas på uppdrag runt om i världen.

Recension: Remnant: From the Ashes [PS4]

Fri, 30 Aug 2019 11:00:11 +0000

Det har gått inflation i termen Soulslike och så fort ett spel är lite svårare än genomsnittet så åker termen fram. Remnant: From the Ashes förtjänar dock den genretillhörigheten då spelupplägget delar många likheter med Dark Souls. I grund och botten skiljer det sig dock då Remnant är en tredjepersonsskjutare med olika typer av skjutvapen.

När spelet börjar, skapar du i vanlig ordning en protagonist och väljer bland tre olika sorters startutrustning. Valet påverkar endast det din karaktär har med sig från början och du kan enkelt få tag på de andra arketypernas vapen, rustning och vapenmodifierare om du vill blanda.

Recension: Erica [PS4]

Thu, 29 Aug 2019 13:00:44 +0000

Den interaktiva filmen är ett medium som har kommit och gått genom åren men aldrig riktigt stannat längre stunder. Viljan att kombinera film med spel har varit stor och försöken har flera gånger fått både filmentusiaster och spelintresserade att höja på ögonbrynen. Ett av de tidigare och mest kända exemplen är troligtvis arkadspelet Dragon’s Lair från 1983, men så sent som i slutet av 2018 fick streamingtjänsten Netflix stor uppmärksamhet för sin interaktiva film Black Mirror: Bandersnatch som nådde ut till en bred publik.

Recension: Man of Medan [PS4]

Wed, 28 Aug 2019 16:00:24 +0000

Denna generation har haft många bra spel men ett av de mest oväntade för mig var Until Dawn (9/10). Jag trodde inte att ett skräckspel kunde vara så spännande och engagerade som det var, och när Supermassive Games förra året meddelade att de hade slagit ihop sig med Bandai Namco för att göra en skräckantologi såg jag fram emot mer av det goda. Nu har jag fått spela det första, Man of Medan.

Recension: Headspun [PS4]

Wed, 28 Aug 2019 09:00:31 +0000

Likt början av vilket japanskt rollspel du kan tänka dig, startar även Headspun från den brittiska ministudion Superstring med ett fall av minnesförlust. Världen brinner, det ligger lik överallt och bakgrunden till allt elände är oklart.

Men sedan slutar likheterna. Jag ikläder mig rollen av Ted, som är chef över en avdelning väldigt viktiga individer. Tillsammans formar gruppen medvetandet som människan Theo Kavinsky totalt har tappat greppet om efter en bilolycka.

Recension: Metal Wolf Chaos XD [PS4]

Tue, 27 Aug 2019 13:00:24 +0000

Den amerikanska presidenten, Michael Wilson, sitter i ett lite prekärt läge. Hans vicepresident, Richard Hawk, har mobiliserat armen och genomfört en massiv militärkupp. I ett försök att rädda landet från Hawks militära förtryck gör Wilson det enda han kan – han klättrar in i en gigantisk mekanisk robot och försöker ta tillbaka landet med övervåld och kitschiga ordvitsar.

Metal Wolf Chaos är ett halvobskyrt From Software-spel som släpptes för femton år sen till Xbox, dock endast i Japan. Med tiden blev det mer och mer eftertraktat och ses lite som en kultklassiker. Slutligen lyssnade någon på fansens önskningar och såg till att det till sist släpptes i lite förskönad version även i västerländska territorier.

Recension: Wargroove [PS4]

Tue, 27 Aug 2019 10:00:39 +0000

När det kommer till turordningsbaserade strategispel är det många som helt befogat har rosenskrimrande minnen av Advance Wars som släpptes redan 2002 till Gameboy Advance. Flertalet studior har sedan dess försökt att återskapa magin från spelet utan att lyckas. Wargroove bryter dock den trenden och lyckas hos mig frammana både glädjeyttringar och desperation.

I kampanjläget bjuds jag på en berättelse som följer en standardmall som ändå är fullt adekvat för ändamålet. Mitt kungarike är under anfall från en odöd armé och jag tvingas fly och hitta bundsförvanter. Även om den grundläggande spelmekaniken är lika, så lyckas kampanjuppdragen bjuda på tillräckligt stor variation för att undvika att falla i repetitionsfällan.

Recension: Control [PS4]

Mon, 26 Aug 2019 15:00:02 +0000

Jesse Faden är en mycket envis kvinna. Hon har ägnat större delen av sitt liv åt sökandet efter det globala högkvarteret för FBC (Federal Bureau of Control), en topphemlig myndighet som ägnar sig åt att utreda och forska kring det paranormala. Väl på plats är ingenting som hon förväntat sig. Stället verkar nästan övergivet och känslan av att något är fel är överväldigande.

Jesse söker upp byråns direktör på hans kontor, men hon kommer för sent. Det mesta tyder på att han har skjutit sig själv med sitt tjänstevapen. När Jesse tar upp vapnet befinner hon sig plötsligt i en annan dimension och blir ombedd att genomföra ett test. Är hon värdig att bli nästa ägare till pistolen? Om så är fallet får hon enligt seden även ta över titeln som ny direktör för FBC. Behovet av en ny ledare som kan rädda organisationen och högkvarteret är stor. Samtidigt har hon sina egna motiv för att ens befinna sig där och frågor hon vill ha svar på…

Recension: Exception [PS4]

Fri, 23 Aug 2019 10:00:12 +0000

Att spela Exception känns lite som att försöka hitta i en dator. Det kan vara lätt till en början men ibland blir saker fel; saker sparas där jag inte hittar dem, program funkar inte som de ska och virus nästlar sig in och förstör - mycket kan hända. Lustigt nog är det nästan precis så handlingen i spelet utspelar sig.

Vi är ett program och befinner oss i en människas dator. Den är vår värld; strukturerad och ordentlig in i minsta detalj, tills det att ägaren lockas att öppna ett bluffmail fullt med skadlig programvara. Världen blir korrupt och allting hamnar i ett stadie av kaos.

Recension: PC Building Simulator [PS4]

Mon, 19 Aug 2019 10:00:47 +0000

Jag har riktigt starka minnen från min tid som PC-entusiast och datorbyggare. Två av dem står mig absolut närmast och det första är självklart det där när jag skulle hjälpa en kompis att uppgradera datorn med en ny processor. Det skulle enligt planen endast ta en timme, men utvecklades istället till fem innan vi var klara.

Det andra minnet jag har är när jag hjälpte en vän att driva hans källarfirma där det uppgraderades datorer till höger och vänster. Datorer och kartonger trängdes i skrymslen och vrår och det var alltid ett mirakel när vi lyckades leverera rätt dator till rätt människa.

Recension: Rad [PS4]

Fri, 16 Aug 2019 10:00:56 +0000

“Med ett schysst järnrör slår man hela världen med häpnad!” sa Socker-Conny och om du byter ut röret mot ett högteknologiskt slagträ så skulle det kunna vara något som huvudpersonen i Rad skulle säga. Jorden gick helt väntat under, men mänskligheten lyckades ändå överleva på något sätt och började återhämta sig. Då gick jorden aningen oväntat under en gång till.

Du spelar en tonåring som ställer upp som frivillig för att försöka rädda byn med överlevare. Byäldsten ger dig slagträt och en förmåga att omvandla radioaktiviteten utanför till mutationer som hjälper dig på vägen. Slagträt hittar alltid tillbaka till byn när du dör och det verkar finnas en outtömlig källa av frivilliga ungdomar.

Recension: Doom 3 BFG Edition [PS4]

Fri, 09 Aug 2019 13:00:04 +0000

Efter de kolossala framgångarna med Doom (9/10) och Doom 2 (9/10) tog id Software ett uppehåll från serien för att ge sig på utmaningen att skapa en förstapersonsskjutare helt i 3D. Även om nivåerna i Doom-spelen var tredimensionella bestod fienderna fortfarande av 2D-objekt, och begränsningarna i den befintliga motorn började visa sig.

Resultatet av denna satsning blev den nästan lika gränslöst populära Quake -serien, som i slutänden etablerades mer genom flerspelarläget än själva kampanjerna. Men i slutänden fanns ändå törsten för mer Doom kvar, och slutligen såg Doom 3 dagens ljus 2004. Tyvärr fick vi även en läxa i att vara försiktiga med vad vi önskar oss.

Recension: Doom 2: Hell on Earth [PS4]

Fri, 09 Aug 2019 10:00:01 +0000

Efter att id Software fick sitt stora genombrott med Doom (9/10), som vid tillfället var (och till viss del fortfarande är) en måttstock för speldesign i en förstapersonsskjutare, ställdes förstås frågan hur de skulle kunna förbättra konceptet. Hur är det ens möjligt att toppa spelet som erbjöd en av de mest tillfredsställande hagelbössorna i spelhistorien? Jo, genom att designa en ännu fetare hagelbössa.

Som om inte detta var nog lyckades de även förfina nivådesignen ytterligare och skapa några av de mest diaboliska striderna som har skådats i genren. De skapade helt enkelt Doom 2: Hell on Earth.

Recension: The Church in the Darkness [PS4]

Wed, 07 Aug 2019 10:00:18 +0000

Något av det värsta som kan hända en människa i vuxen ålder är att ett barn i familjen försvinner, eller hamnar på villovägar i livet. Det är precis det Vic får erfara när hans brorson Alex först går med i en religiös sekt, och sedan försvinner spårlöst i den Sydamerikanska djungeln tillsammans med resten av sekten.

Premissen är oerhört intressant då den talar till mig i egenskap av familjefar med den vanliga oron för barnens uppväxt. Men det finns också något hemligt och mörkt som lockar i titeln; att utforska och infiltrera en sekt.

Recension: Doom [PS4]

Tue, 06 Aug 2019 10:00:35 +0000

1993 är ett årtal som onekligen förändrade spelbranschen på ett sätt som ingen hade kunnat föreställa sig vid tillfället. Det var året då Doom såg dagens ljus för första gången, och även om det inte var den första förstapersonsskjutaren som släpptes på marknaden så var det helt rätt spel vid helt rätt tidpunkt.

id Software hade lyckats med konststycket att förfina konceptet som de populariserade året innan med Wolfenstein 3D , och Doom kändes nästan som ett generationshopp i både speldesign och stämning. Genast spred sig spelet som en löpeld tack vare det gamla goda shareware-konceptet, och alla utvecklares kamp om att överträffa spelet skapade vad som skulle bli en av de största genrerna i spelindustrin – förstapersonsskjutaren.

Recension: Solo: Islands of the Heart [PS4]

Mon, 05 Aug 2019 10:00:53 +0000

Detta gulliga pusselspel säger sig handla om kärlek och tvåsamhet och ska erbjuda en inre resa på hur du ser på dessa företeelser. Tyvärr tycker jag inte att spelet håller riktigt vad det lovar och komponenterna skär sig mer än de gifter sig.

Till en början tycker jag att spelet känns spännande och berättelsedelen är oväntat inkluderande med val som icke-binär tillhörighet och där du kan specificera vilket eller vilka kön du är intresserad av.

Recension: Wolfenstein: Youngblood [PS4]

Thu, 01 Aug 2019 10:00:40 +0000

Delad glädje är dubbel glädje. Det var i alla fall min första tanke medan jag och en kompis väntade på att installationen av Wolfenstein: Youngblood skulle bli klar, en titel vars fokus ligger på samarbete mellan två spelare.

Jag är själv väldigt förtjust i MachineGames nytolkning av Wolfenstein-serien. Spelen har varit fullproppade med sylvass dialog i sann Tarantino-anda, grotesk humor och oväntade vändningar i berättandet som fått både mig och protagonisten BJ Blazkowicz att tappa hakan.

Recension: DATE A LIVE: Rio Reincarnation [PS4]

Tue, 30 Jul 2019 10:00:21 +0000

Det börjar strömma in fler och fler halvknepiga visuella romaner till PlayStation 4. Det känns som att den kraftfulla maskinen har fått ärva många av dessa från trotjänaren PlayStation Vita, vilken enligt mig är den optimala plattformen för dessa titlar.

DATE A LIVE: Rio Reincarnation är en samling med tre spel som släpptes i samband med att den korta anime-serien visades i Japan under 2013. Spelen återspeglar i stora drag det som utspelade sig i serien, samt de tecknade verken.

Recension: Aggelos [PS4]

Mon, 29 Jul 2019 10:00:56 +0000

En fin solig dag i kungariket Lumen slits du ur din vardag av att någon skriker på hjälp. Som den raska och rakryggade yngling du är, skyndar du till undsättning. Det är den fagra prinsessan Lys som efter en kidnappning lyckats rymma till dina trakter. Då du är väl bevandrad i svärdets konst gör du kebab av hennes förföljare och ser till att Lys kommer hem till pappa kungen före lunch.

Recension: A.O.T. 2: Final Battle [PS4]

Fri, 19 Jul 2019 10:00:16 +0000

Attack on Titan har efter mangan blivit ett populärkulturellt fenomen med anime, live-actionfilmer och spel. A.O.T. 2: Final Battle är en maffig expansion till det senaste spelet i serien.

Om du inte hängt med i vad Attack on Titan handlar om så är premissen att mänskligheten i stort sett har utplånats och lever innanför tre murar i skräck för de mystiska titanerna; jättar som attackerar och äter människor. Berättelsen följer en militär jägarkår som utforskar området utanför den yttersta muren och försöker kämpa mot hoten. Jag vill inte säga mer än så för att undvika stora avslöjanden, då berättelsen bjuder på ett större antal tappade hakor och är värd att uppleva på egen hand.

Recension: They Are Billions [PS4]

Mon, 15 Jul 2019 10:00:59 +0000

They Are Billions släpptes förra året på Steam Early Access och fick snabbt ett rykte. Titeln blev för många ett favoritspel att streama på grund av sin blandning av realtidsstrategi, utmanande svårighetsgrad och slumpgenererade banor.

Det hamnade snabbt högt på försäljningslistorna och nu när spelet officiellt är släppt har vi fått en version till PlayStation 4 också.

They are Billions är den typen av spel jag vill gilla. Slumpmässiga banor och en utmanande svårighetsgrad är saker jag gillar. Framförallt när jag lärt mig kontrollerna och jag känner att det går bra i spelet beroende på att jag är bra och inte på grund av något annat. Därför kommer spel som Spelunky alltid ligga högt på min lista över favoriter.Lägger jag dessutom till RTS-genren vilken jag tycker är underskattad, finns det gott om saker som gjorde att jag borde gilla They are Billions. Tyvärr blev det inte så.

Recension: The Sinking City [PS4]

Mon, 08 Jul 2019 10:00:15 +0000

The Sinking City är ett spel som är fyllt av mysterier, men som på något vis känns som ett mysterium i sig självt. Författaren H.P. Lovecrafts sci-fi- och skräckhistorier har varit populära länge men det är först på senare år som Cthulhu-mytologin verkligen har slagit igenom inom populärkulturen.

Jag ska inte sticka under stol med att jag, trots fascinationen för temat, har kommit att tröttna på det en aning efter att i åratal ha matats med brädspel, muggar, pennskrin och mjukisar med den klassiska Cthulhu-designen varje gång jag går in i en butik med lite nördiga produkter.

Recension: Judgment [PS4]

Wed, 03 Jul 2019 10:00:09 +0000

Det skulle vara en underdrift att säga att jag nu börjar känna mig hemmastadd i den fiktiva stadsdelen Kamurochu. Efter första anblicken via min recension av Yakuza 0 (8/10) var jag hopplöst såld på allt som Ryu ga Gotuku Studio tar sig för, och därför har deras nysatsning Judgment legat väldigt högt på önskelistan när det gäller årets lanseringar.

Tekniskt sett är det ett sidospår i Yakuza-spelvärlden, då själva skådeplatsen Kamurocho är samma kvarter som vi har bekantat oss med i flera kapitel av gangstereposet. Karaktärerna är dock nya, och så även berättarsynvinkeln.

Recension: Crash Team Racing: Nitro-Fueled [PS4]

Tue, 02 Jul 2019 10:00:47 +0000

Crash Team Racing: Nitro-Fueled är en nytappning på kart racing-pärlan Crash Team Racing från 1999. Vid tiden då originalet släpptes hade karaktären Crash seglat upp på plattformsspelens gräddhylla efter att utvecklarna Naughty Dog släppt en rad stabila titlar med honom i huvudrollen.

Crash var något av en husgud för mig under mitt tidiga spelintresse och därför gick även det ursprungliga CTR varmt på mitt Playstation när det kom. På många vis är det nu därför ett kärt återseende när jag startar upp CTR: Nitro-Fueled och börjar orientera mig i menyerna.

Recension: Riverbond [PS4]

Mon, 01 Jul 2019 10:00:05 +0000

Spel som låter två till fyra spelare ha kul på samma maskin har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. De dyker inte upp alltför ofta och det stora flertalet är dessvärre inte bra eller minnesvärda. Generellt är det samarbete eller att försöka kuva sina vänner efter konstens alla regler som gäller.

Kanadensiska studion Cococucumber har tagit på sig att skapa ett partyspel i denna genre som går under namnet Riverbond. Låt mig nu förklara varför Riverbond är ett spel som du kanske inte vill missa.

Recension: Bloodstained: Ritual of the Night [PS4]

Fri, 28 Jun 2019 10:00:54 +0000

Få spel ligger mig lika varmt om hjärtat som Castlevania: Symphony of the Night. Den Metroid-inspirerade världsuppbyggnaden, där det vimlade av mystiska sidovägar längs kartan som inte gick att ta sig an förrän jag letat reda på nya förmågor i Draculas mystiska slott, skänkte serien en fantastisk utforskarglädje. Det var riktigt kul att återbesöka tidigare områden för att se om ens nya färdigheter kunde leda till dolda skatter och hemliga rum.

Recension: Another Sight [PS4]

Tue, 25 Jun 2019 10:00:32 +0000

Jag är ett stort fan av Neil Gaimans böcker och hade turen att höra honom prata i kryptan under Lunds Domkyrka i samband med att Mirrormask premiärvisades under Fantastisk Film Festival för många, många år sedan. Så när ett spel beskriver sig som influerat av en av hans bästa verk – Neverwhere kan jag självklart inte låta bli att undersöka det.

Lunar Great Wall Studios kan ha tagit sig lite vatten över huvudet när de gjorde den jämförelsen, för visst finns det vissa ytliga likheter mellan Another Sight och Neverwhere, men det är så fumligt och klantigt genomfört att det nästan gör ont att spela igenom.

Recension: The Elder Scrolls Online: Elsweyr [PS4]

Wed, 19 Jun 2019 10:00:14 +0000

Jag ska inte påstå att jag är väl bevandrad i massiva online-rollspel, men ett hundratal timmar har jag ändå investerat i genren. Den senaste erfarenheten stavades The Elder Scrolls Online: Summerset (6/10) och där fick jag möjlighet att besöka högalvernas fäste i den episka värld som The Elder Scrolls-serien utspelar sig i.

I den nya expansionen Elsweyr är det äntligen dags att besöka hemvisten för kattrasen Khajiit. De behöver all hjälp de kan få då ett gäng drakar har beslutat sig för att jämna civilisationen med marken.

Recension: Effie [PS4]

Mon, 17 Jun 2019 10:00:00 +0000

När jag spelar Effie får jag lite flashbacks till 90- och det tidiga 2000-talets plattformsgiganter som till exempel Crash Bandicoot, Spyro the Dragon, Ratchet & Clank osv. Inte för att Effie är särskilt likt dessa rent estetiskt, utan för att spelet på något sätt genomsyras av den enkelhet som flera av de titlarna hade när det begav sig.

Spelet inramas av en berättelse om den lokala by-tuffingen Galand som trots sin atletiska fysik är för lat för att hjälpa en gammal kvinna i nöd. Kvinnan visar sig vara en häxa och vips så har den unge Galand förvandlats till en (fortfarande hunkig), men betydligt äldre farbror som straff. För att återfå sin ungdom beger han sig till en närliggande tempelruin i jakt på hjälp från högre makter, och det är även där jag får ta kontroll över honom för första gången.

Recension: World End Syndrome [PS4]

Fri, 14 Jun 2019 10:00:33 +0000

Jag har fortfarande lite svårt att hänge mig berättelserna i spelgenren visuella romaner. Det beror inte på att grafiken är dålig, handlingen är klen eller att karaktärerna är tråkiga - tvärtom!

Det som jag alltid har haft svårt för är det eviga tryckandet på X för att förmå spelet att hoppa fram till nästa sjok av text. Men nu sitter jag här med en förhårdnad på höger tumme och längtar efter nästa berättelse. Jag har spelat World End Syndrome , och trots att jag inte är klar med spelets alla alternativa slut är jag av någon anledning ändå helt frälst av denna upplevelse.

Recension: Dragon Star Varnir [PS4]

Tue, 11 Jun 2019 10:00:00 +0000

Det har blivit dags för ett besök i de japanska rollspelens underbara värld och denna gång slungas vi in i en värld som terroriseras av bångstyriga drakar och modemedvetna häxor. Protagonisten Zephy tillhör den högt respekterade orden, kallad Den Eviga Vilans Riddare. På uppdrag av sin andlige ledare, tillika kejsare, är de i första hand häxjägare i guden Varnirs namn.

Häxor ses nämligen som roten till allt ont då de alla bär på en växande drake i sina magar. Detta kallas i folkmun drakens förbannelse då häxor i regel dör innan de hinner genomleva sina tonår då draken bryter sig ut innan dess.

Recension: Warhammer: Chaosbane [PS4]

Mon, 10 Jun 2019 10:00:23 +0000

Företaget Games Workshops olika figurspel har under årens lopp gett upphov till ett stort antal digitala spel. Då deras figurspel har funnits och utvecklats i över 40 år är det därför en djup gryta att hämta inspiration ur när det kommer till spelskapande.

Warhammer: Chaosbane tar avstamp i Age of Sigmars fantasyvärld där trollkarlar, krigare, demoner och alla möjliga sorters oknytt lever för att göra livet surt för varandra. I rollen som alvmagiker, dvärgkrigare, människosoldat eller alvisk bågskytt befinner jag mig i en tid som utspelar sig strax efter ett stort slag.

Recension: Observation [PS4]

Thu, 06 Jun 2019 13:00:11 +0000

Rymden kan vara en kall, mörk och ogästvänlig plats. Detta märker besättningen på rymdstationen Observation ganska fort, efter att stationen försätts i ett nödläge. En kollision har uppstått och utöver att skaka om personalen och slå av vissa av de nödvändiga systemen så har skeppets artificiella intelligens – SAM fått lite skavanker och tappat lite av sitt minne.

Vad som borde ha varit ett rutinuppdrag blir lite mer obehagligt och livsfarligt då delar av stationen är direkt ogästvänliga och saknar livsuppehållande system. Emma Fisher, en av de modiga astronauterna, försöker få igång stationens AI för att se hur omfattande skadorna är, och tillsammans börjar de inse det allvarliga i situationen.

Recension: The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel II [PS4]

Tue, 04 Jun 2019 13:00:25 +0000

Många japanska rollspel har helt fristående delar med små gemensamma element, men The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel II bryter normen och är en direkt fortsättning från det spännande slutet i föregångaren. Om du har spelat The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel (10/10) så vet du vad du har att vänta, då tvåan använder samma spelmotor men med några fräscha nyheter.

Huvudpersonen Rean Schwarzer vaknar ensam efter att ha varit utslagen sedan den rafflande slutstriden från första spelet. Inbördeskriget är i full gång och fokus ligger på att hitta och återförena sina klasskompisar i Class VII.

Recension: Team Sonic Racing [PS4]

Mon, 03 Jun 2019 13:00:04 +0000

Det finns nog många spelintresserade människor ute i världen som är av åsikten att Segas blå igelkott Sonic har en något skamfilad image. Jag tänker inte bara på den kommande filmen vars design av karaktären blev något av ett skämt på nätet, utan även på många av de senare spelen som ibland används som exempel på oslipad speldesign.

Ibland känns det nästan som att Sonic har hamnat i ett fack med populärkulturella ting som folk tycker om att hata och håna utan att de egentligen har någon större erfarenhet av objektet personligen, nästan som att det skulle vara “inne” att tycka illa om det. Men är Sonics image helt kraschad? Är han, likt punken, död?

Recension: A Plague Tale: Innocence [PS4]

Mon, 27 May 2019 10:00:08 +0000

Amicia de Rune är en tuff tonåring som lever ett bra och priviligerat liv med sin familj i den sydvästra delen av det franska kungariket. Det enda som överskuggar hennes lycka är hennes yngre bror Hugo som har en ovanlig och svår blodsjukdom. På grund av detta har Amicia ingen riktig relation till vare sig sin bror eller mor som ihärdigt kämpar för att bota Hugo.

Amicia blir därför i första hand fostrad av sin far och mentor Robert de Rune. Detta är nådens år 1348 och idyllen ska snart krossas av digerdöden, inkvisitionen och invaderande engelsmän.

Recension: Rage 2 [PS4]

Fri, 24 May 2019 13:00:56 +0000

För runt 8 år sedan släpptes Rage , ett spel som jag hade längtat efter och som jag spelade igenom kort efter att det släppts. Jag upplevde det som ett väldigt underhållande spel – när dess buggar inte satte käppar i hjulen för mig vill säga.

Ett av mina starkaste minnen är det då jag hade rensat ut ett helt näste med busar för att sedan upptäcka att jag inte kunde lämna byggnaden jag befann mig i. Utgången hade nämligen beslutat sig för att sluta att fungera, och jag sprang desperat runt i lokalen en stund innan jag suckande fick ladda om en tidigare sparfil och göra om uppdraget. Men trots detta är nyfikenheten stor när jag nu ger mig in i uppföljaren.

Recension: Castlevania Anniversary Collection [PS4]

Fri, 24 May 2019 10:00:28 +0000

Från att ha varit en av de riktigt stora jättarna inom japansk spelutveckling, har Konami de senare åren blivit mer eller mindre synonymt med nyutgåvor (utöver de årliga fotbollsspelen). Det är en lite sorglig trend med tanke på deras arv av riktigt solida titlar, men efter att företaget avyttrat stora delar av sina interna utvecklingsresurser (inklusive Metal Gear Solid-skaparen Hideo Kojima) är det kanske inte så förvånande.

Nyutgåvor av gamla verk tenderar att vara väsentligt enklare och billigare än att utveckla nya spel. Då Konami i år firar 50års-jubileum, får vi inte mindre än tre samlingar med forna höjdare. Castlevania Anniversary Collection är en av dessa.

Recension: Puyo Puyo Champions [PS4]

Thu, 23 May 2019 10:00:52 +0000

Spelserien Puyo Puyo är en av många pusselgiganter som utspelar sig i den där klassiska rektangeln där allsköns föremål trillar ner för att sedan behöva organiseras efter vissa förhållningsregler. I Puyo Puyo Champions gör seriens söta små slemfigurer Puyos comeback tillsammans med ett helt gäng färgglada karaktärer, fast nu med extra mycket fokus på tävlingsmomentet.

Om du inte är familjär med serien kan man enklast förklara spelets struktur med att våg efter våg med Puyos trillar ned på spelplanen. De kommer i ett flertal olika färger och kombinationer, vilket långsamt fyller upp spelytan om du inte gör något åt det. När figurerna når taket har du förlorat, så det ligger i ditt största intresse att hålla nivåerna nere.

Recension: Lapis X Labyrinth [PS4]

Tue, 21 May 2019 09:00:44 +0000

Ädelstenarna bokstavligt talat regnar ner över tv-skärmen och jag har svårt att inte känna mig som en rikeman när jag spelar Lapis X Labyrinth. Jag har nyss avslutat ännu en nivå och får slutresultatet uppradat framför mig. Det är en ansenlig mängd pengar och upphittade skatter och därför bär det av till byns handelsmän för att sedan snabbt bege mig ut på ett nytt besök i fiendeland, och så rullar det på. Plattformsspelet Lapis X Labyrinths kärna fokuseras kring just detta kretslopp, att samla skatter och piska monster.

Recension: VA-11 HALL-A: Cyberpunk Bartender Action [PS4]

Thu, 16 May 2019 10:00:01 +0000

För lite drygt ett år sedan introducerade spelstudion Sukeban Games från Venezuela ett nytt koncept för PlayStation-världen. Det rörde sig om en bartendersimulator som kombinerade blandandet av drinkar med en visuell roman.

Ser jag till den klassiska arketypen av en bartender, är detta förmodligen det närmsta man kan komma en simulator. Arbetet handlar förmodligen lika mycket om att lyssna som att komma på unika kombinationer för gästerna som vill ha något som passar deras nuvarande humör.

Recension: Just Shapes & Beats [PS4]

Tue, 14 May 2019 10:00:21 +0000

I en tid där många spelprojekt är enorma produktioner med mastodontbudgetar känns det uppfriskande med minimalistiska spel som kondenserar ned anledningen till att jag spelar spel överhuvudtaget; avkoppling och underhållning. Just Shapes & Beats bjuder på exakt vad titeln säger, geometriska figurer och musik.

När jag startar upp spelet för första gången åker vänds mungipor direkt uppåt och redan i menyn börjar jag gunga med huvudet i takt till musiken. Efter att ha utforskat menyerna, där språkvalet lite överraskande innehåller Hodor, vilket byter ut alla menyval mot ordet Hodor, startar jag upp kampanjläget.

Recension: Sniper Elite V2 Remastered [PS4]

Mon, 13 May 2019 16:00:10 +0000

Det nya svarta de senaste åren har varit att göra remasters på gamla spel. Konceptet att sälja titlarna en gång till i en utgåva med alla expansioner och med lite bättre grafik lockar fler och fler utgivare. Jag är personligen tudelad kring dessa återutgivningar. Visst är det kul att få spela en gammal klassiker på en ny maskin men problemet är också att det är en hel del gammal skåpmat som får nya utgåvor. Sniper Elite V2 Remastered faller i den senare kategorin.

Recension: Fell Seal: Arbiter's Mark [PS4]

Fri, 10 May 2019 10:00:06 +0000

En av mina favoritkänslor är att bli positivt överraskad, och i fallet med Fell Seal: Arbiter’s Mark är det precis vad som hände. När jag började spela hade jag på förhand sett en trailer som nätt och jämnt lyfte min pepp till ljumma nivåer, och när jag väl startade spelet tyckte jag initialt att det såg ganska stelt och simpelt ut rent grafiskt.

Men ett tjugotal speltimmar senare har min uppfattning vänts helt upp och ned, och nu har jag än en gång empiriskt bevisat att man aldrig ska ta ut något i förskott.

Recension: Mortal Kombat 11 [PS4]

Wed, 01 May 2019 10:00:14 +0000

Mortal Kombat. Jag ska vara helt ärlig, det var många år sedan jag senast bekantade mig med denna slafsigaste av spelserier så intensivt som nu. Men det är med en nyfiken inställning jag åter ger mig in i den. Det är lite som att hitta en gammal skokartong med sina favoritactionfigurer från barndomen. De är häftiga och färgglada, lite klyschiga i sin design men ändå så intressanta och inbjudande på något vis.

Recension: Trüberbrook [PS4]

Fri, 26 Apr 2019 13:00:59 +0000

En tidig morgon i den lilla sömniga staden Trüberbrook anländer en besökare från Amerika. Den unge forskaren Hans Tannhauser vann en resa till den idylliska byn någonstans mitt i Tyskland i ett lotteri. En resa till en avlägsen by känns som den perfekta tillflyktsorten för att bota lite akademisk skrivkramp, med frisk luft, lite skog och hemlagad tysk mat!

Det visar sig snabbt att Hans har anlänt utanför den normala turistsäsongen, så den sömniga byn är nästan helt tom på folk och de bybor han möter på är alla lite besynnerliga. Tankarna på att i lugn och ro arbeta på examensarbetet får dock läggas på hyllan rätt fort – redan första dagen blir Hans bestulen på sina anteckningar. Byborna är dock hjälpsamma i jakten på personen som har lagt vantarna på dem, men de vill såklart ha lite hjälp i sin tur.

Recension: Days Gone [PS4]

Fri, 26 Apr 2019 10:00:06 +0000

Deacon St. John kan vid första anblick framstå som en rå sälle. Han tillhör trots allt ett fredlöst motorcykelgäng. Samtidigt har han varvat ner, haft tur och lyckats finna och äkta kvinnan han vill dela resten av sitt liv med.
En hård man, men med hjärtat på rätta stället.

När ett obehagligt virus slår ut större delen av världens befolkning tillhör Deke en av de få som lyckas överleva – mycket tack vare sina år som motorcykelknutte. Det här är Dekes historia och resa från att vara en pålitlig prisjägare till att bli den hjälte världen behöver allra mest…

Recension: Our World is Ended. [PS4]

Wed, 24 Apr 2019 10:00:29 +0000

Jag har sett fram emot att ge mig an det japanska spelet Our World is Ended. Spelets första minuter börjar dessutom lovande med en filosofisk monolog av spelets huvudkaraktär Reiji som dagdrömmer om hur vi människor ser på världen.

Han funderar för sig själv om hur varje människas värld är lika individuell som de själva, och hur en sådan syn får oss att inse hur skör och unik varje persons världsåskådning är. Det djupa tänket och den visuellt vackra designen väcker genast mitt intresse.

Recension: Ghost Giant [PSVR]

Tue, 23 Apr 2019 10:00:50 +0000

Ibland är det svårt att på förhand avgöra vilken målgrupp ett spel är tänkt att tilltala. I Ghost Giant får jag, inte helt oväntat, axla rollen som ett gigantiskt spöke och vaknar upp mitt i en pastellfärgad värld bland små pratande gulliga djur. De första pusslen jag får lösa är skrattretande enkla, miljöerna påminner om en barnteater med dockhus för de allra minsta, och jag undrar om jag inte är på tok för gammal för att underhållas av den här titeln.

Recension: God's Trigger [PS4]

Wed, 17 Apr 2019 16:00:03 +0000

God’s Trigger är den där sortens spel som direkt visar spelaren var skåpet ska stå. Redan någon minut in i spelet sitter jag där med öppen mun efter att ha fått beskedet att min karaktär sorgligt nog har bitit i gräset. Vad hände egentligen? Jag blir snart varse om att detta är ett dödsbud som jag kommer att få inpräntat på näthinnan om och om igen tills jag lärt mig bemästra ett antal saker som spelet kräver av mig som spelare.

Recension: Zanki Zero: Last Beginning [PS4]

Tue, 16 Apr 2019 11:00:54 +0000

Danganronpa-serien har bjudit på både färgstarka karaktärer och oväntade vändningar i berättelserna. Nu är teamet som ligger bakom den serien tillbaka med spelet Zanki Zero: Last Beginning som bjuder på ett annat upplägg.

Du tar kontrollen över jordens åtta sist överlevande människor, där samtliga representerar de sju dödssynderna plus den ursprungliga synden. Till en början handlar det uteslutande om överlevnad, men mitt fokus dras snart istället mot att hitta kreativa sätt att dö.

Recension: Borderlands: Game of the Year Edition [PS4]

Fri, 12 Apr 2019 10:00:36 +0000

Det var länge sedan jag spelade Borderlands på PlayStation 3. Tittar jag i min trofélista så är det nästan tio år sedan jag låste upp min allra första trofé i spelet.

Lagom till att Borderlands 3 äntrar scenen med ännu fler vapen och ännu galnare upplägg, firar Gearbox genom att släppa en uppgraderad version av PlayStation 3-titeln som fick spelare att börja uppskatta synliga skadepoäng som sprutade över skärmen.

Hela gänget är samlat igen, snyggare än någonsin!

Recension: Generation Zero [PS4]

Tue, 09 Apr 2019 10:00:47 +0000

När svenska utvecklaren Avalanche Studios levererar apokalypsen, gör de det på ett charmigt, lokalt sätt. Känslan från våra kuststäder, skogssamhällen och bondgårdar träffar precis mitt i prick och gör att jag känner mig hemma från första minuten.

Titeln utspelar sig under ett alternativt 80-tal där Sverige verkar ha investerat väldigt summor av pengar i ett aggressivt försvar, bestående av robotar. När jag och mina vänner återvänder efter en utflykt ser världen annorlunda ut. Borta är alla människor och allt liv, kvar är robotarna som har vänt mänskligheten ryggen.

Recension: Vaporum [PS4]

Mon, 08 Apr 2019 10:00:15 +0000

Vaporum tillhör den på senare år något sparsmakade genren grottkrypare från väst. Spelet har uppenbara inspirationskällor i klassiker som Dungeon Master och Eye of the Beholder. Men istället för att använda ett fantasytema bjuds du istället på ett äventyr i steampunkmiljö.

När spelet startar vaknar du på en öde klippa vid havet med utsikt mot ett enormt metalltorn. Du minns inte vad som hänt, men dras till tornet. Du lyckas ta dig in och möts av en kal, oorganisk miljö som jag närmast vill beskriva som en fabrik eller lagerbyggnad. Det första som slår mig är tankar på BioShock med mörka färgtoner och en tanke om framtiden, fast för länge sedan.

Recension: Assassin's Creed III Remastered [PS4]

Wed, 03 Apr 2019 10:00:50 +0000

Så sent som i slutet på förra året var jag smått besatt av Assassin’s Creed-serien efter att ha tillbringat över 80 timmar med Assassin’s Creed Odyssey. Som om inte detta var nog, började jag dessutom om från början i denna smockfyllda spelserie och tog mig igenom de fem första huvudspelen.

Till en början var det av en nyfikenhet för hur väl dessa spel har åldrats, men snabbt sveptes jag upp i vad som fick mig att älska spelen från början. Kombinationen av science fiction och historieturism är konstant lockande för mig, och jag blev glatt överraskad av att det fortfarande håller ganska bra.

Recension: Sekiro: Shadows Die Twice [PS4]

Tue, 02 Apr 2019 10:00:21 +0000

Den japanska studion From Software med Hidetaka Miyazaki i spetsen har under de senaste tio åren blivit en utvecklare med en nästan manisk följarskara efter den framgångsrika actionrollspelsserien som kärleksfullt kallas SoulsBorne. Med Sekiro: Shadows Die Twice lämnar de rollspelen bakom sig och fokuserar mer på en homogen upplevelse där taktpinnen hålls hårdare av utvecklarna än av spelaren själv.

Berättelsen utspelas i ett alternativt 1500-tal i feodaljapan fyllt med ninjor, munkar och samurajer. Du axlar rollen som den enarmade vargen; en shinobi som svurit att skydda en ung mästare från faror. Men tro inte att en saknad arm är ett handikapp, protesen erbjuder istället oanade möjligheter att installera allehanda spännande vapen.

Recension: Tom Clancy's The Division 2 [PS4]

Mon, 01 Apr 2019 10:00:13 +0000

Tom Clancy’s the Division (8/10) blev en rejäl snackis när det presenterades på E3 2015 med en sjukt snygg regisserad trailer. När spelet kom ett år senare var det inte riktigt samma spel. Klassiskt Ubisoft-manér skulle man kunna säga. Men sedan hände något; utvecklaren Massive jobbade aktivt med spelet under året och produkten som erbjöds när slutdelarna nöttes, var betydligt bättre.

Nu påstår både Massive och Ubisoft att de har lärt sig sin läxa från förra gången och lovat att släppa ett betydligt bättre och mer välpolerat spel från början. Häng med till Washington D.C. och se om det stämmer.

Recension: The Messenger [PS4]

Fri, 29 Mar 2019 10:00:07 +0000

I en liten undangömd kustby gömmer sig den sista spillran av mänskligheten. Legenden säger att den demonarmé som nästan utrotade oss kommer avsluta jobbet med sin andra våg. För att bättra på våra odds genomgår alla friska själar en gedigen ninjautbildning inför den oundvikliga konfrontationen.

Som ung ninja känner du dig otålig och funderar över legendens andra del, som säger att en hjälte ska komma till undsättning när det är som allra mörkast. Det finns dock ingen anledning att bli rastlös som spelare. Demonarmén anfaller din by och i elfte timmen dyker hjälten upp och räddar ditt skinn. Din välgörare ger dig uppdraget att leverera en skriftrulle till tre personer som väntar på en svårbestigen bergstopp. Det är du som är budbäraren.

Recension: The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel [PS4]

Tue, 26 Mar 2019 15:00:13 +0000

The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel släpptes till PlayStation 3 och PlayStation Vita 2016 och har redan fått tre uppföljare i Japan. Del tre och fyra är PlayStation 4-exklusiva, och för att ge nya spelare chansen att hänga med i berättelsen släpps nu den första delen och senare i vår ska del två släppas. Originalutgåvan har redan recenserats på bloggen tidigare och denna recension tar sig an denna finputsade nyutgåva.

Recension: Beat Cop [PS4]

Mon, 25 Mar 2019 10:00:23 +0000

Beat Cop är en nostalgitripp för alla oss som växte upp med Spanarna på Hill Street, Magnum PI och Miami Vice på 80-talet. Men räcker det med en kärleksfull hyllning för att bygga ett helt spel, eller tappar Beat Cop fart efter ett tag då nostalgin klingar av?

Du spelar David Kelly, en detektiv som blivit falsk anklagad för att ha stulit något från en senators hus. Nu är du degraderad till att patrullera gatorna och har bara 21 dagar på dig att lista ut vad som egentligen stals från senatorns hus och ta det tillbaka. Men det är lättare sagt än gjort då du måste lappa felparkerade bilar, hantera problem som butiksägare i området har samt tampas med både maffian och ett gäng som håller till i dina kvarter. Ingen har sagt att det ska vara enkelt att vara kvarterspolis i New York.

Recension: Devil May Cry 5 [PS4]

Fri, 22 Mar 2019 10:00:43 +0000

Jag blev minst sagt förvånad när Devil May Cry 5 visades upp för första gången. Trots att serien nyligen fått en omstart i form av Ninja Theorys lyckade nytolkning DmC: Devil May Cry , valde Capcom att göra en uppföljare på den elva år gamla fyran i den ursprungliga serien istället för den nya. De låtsades helt enkelt som om den kritikerrosade nytappningen av Dantes äventyr aldrig hade hänt.

Även om jag saknar några av de riktigt kreativa bossarna som Ninja Theory bidrog med, måste jag ändå erkänna att det är skönt att se vår demonjägare återvända till sin rätta form. Dante är hårdare än någonsin och bjuder på extremt överdriven action helt i stil med sitt tredje äventyr. Det är svårt att inte brista ut i skratt i de mest spektakulära scenerna när explosioner, flygande fordon och luftgitarrsspelande avlöser varandra i slow motion i en löjligt tillfredsställande koreografi.

Recension: The Walking Vegetables: Radical Edition [PS4]

Fri, 15 Mar 2019 13:00:22 +0000

Saknar du ibland 80-talets charm och tycker att det var bättre förr? Behåll då dina snowjogging-stövlar på och slappna av. Våra finska grannar från spelstudion Still Running har tänkt på allt. Vad sägs till exempel om elaka rymdvarelser som invaderar jorden och förvandlar nyttiga grönsaker till aggressiva monsterspektakel?

Tack och lov har polischefen ett sjätte sinne för trubbel och ringer in sitt hemliga vapen. Nej, inte Cobretti från filmen Cobra. Han ringer dig! Du är den tuffaste snuten på avlöningslistan och den fria världens sista hopp, även om du verkar ha stulit Marty McFlys tidsresande DeLorean från Back to the Future.

Recension: The Caligula Effect: Overdose [PS4]

Thu, 14 Mar 2019 10:00:36 +0000

År 2016 släpptes The Caligula Effect till PlayStation Vita. Bakom titeln fanns en del av utvecklarna som låg bakom de tre första spelen i den hyllade Persona-serien.

Vita-versionen led dock av dålig prestanda, vilket inte är så konstigt då plattformen kräver en hel del magi för att få spelen att flyta. Sonys handhållna enhet orkade inte alltid med de komplexa striderna som utvecklaren Aquaria försökte förmedla. Men nu, tre år senare, släpps spelet i en upputsad version som drar nytta av PlayStation 4-konsolens kraft.

Recension: Metro Exodus [PS4]

Mon, 11 Mar 2019 12:00:51 +0000

När vi tittar tillbaka på FPS-genren de sista tio åren finns det två spelserier om sticker ut från mängden. De vågar gå sin egen väg och inte följa samma gamla mall som spel som Call of Duty och Battlefield lagt grunden för. Dessa två serier är Borderlands och Metro.

Nu är det dags för Metro Exodus att knyta ihop den postapokalyptiska berättelsen och avsluta Metro-trilogin.

Tidigt i spelet framkommer att allt vi vetat hittills är en lögn. Moskva är inte alls den sista överlevande staden, utan det finns andra människor där ute som fortfarande är vid liv. Artyom beger sig ut tillsammans med sin fru och soldatvänner för att utforska och försöka hitta den ryska regeringen som måste finnas där ute någonstans. Med hjälp av ett tåg, som också fungerar som bas, beger de sig ut på en resa runt i Ryssland för att upptäcka sanningen om vad som har hänt.

Recension: The Occupation [PS4]

Fri, 08 Mar 2019 10:00:08 +0000

Smygspel är en av de genrer som jag misstänker är svårast för utvecklare att lyckas med, då det är väldigt svårt att hitta den där balansgången mellan utmaning och belöning. Om du skapar något som är för bestraffande blir det lätt väldigt frustrerande, och om du låter spelaren komma undan med lite för mycket, försvinner spänningen och känslan av att lyckas bemästra något svårt.

I The Occupation kombineras smyggenren med äventyrsgenren på ett intressant vis, där du som journalisten Harvey Miller genom en serie intervjuer ska avslöja en konspiration. Du kommer dock inte att kunna pussla ihop rätt frågor om du inte letar reda på ledtrådarna innan den bestämda intervjutiden. Du behöver därför på ett diskret vis ta dig in på områden där du inte får lov att befinna dig, i hopp om att finna det bevismaterial du behöver för att avslöja alla skumraskaffärer.

Recension: The LEGO Movie 2 Videogame [PS4]

Thu, 07 Mar 2019 10:00:32 +0000

Ibland är det skönt att ha ett spel som inte kräver alltför mycket engagemang, utan som låter dig koppla av med repetitiva men tillfredsställande uppdrag. Oftast fungerar LEGO-spelen utmärkt för detta syfte, och även om kvalitetsnivån ibland är ojämn kan de verkligen slå till och skapa lite magi emellanåt.

Så kände jag för inte så länge sedan när jag behövde något lättsmält och plockade upp The LEGO Movie Videogame. Den gränslösa charmen från filmförlagan strålade igenom på ett ypperligt vis, och det som till en början var ämnat som ett tidsfördriv blev plötsligt ett av mina favoritspel i serien.

Recension: Queen's Quest 2: Stories of Forgotten Past [PS4]

Wed, 06 Mar 2019 10:00:25 +0000

Att Artifex Mundi i princip är en dominerande kraft inom genren berättelsedrivna pusselspel råder väl knappt någon tvekan om. Under senare år har den polska studion släppt titlar till PlayStation 4 nästan månatligen och både platinajägare samt spelare som uppskattar lugnt klickande har med glädje tagit del i äventyren.

I Queen’s Quest 2: Stories of Forgotten Past axlar jag rollen av en alkemist, som blir kallad till landets konung då en av dennes högst aktade agenter har mördats. Inom kort blir jag indragen i en djup konspiration där det känns som att jag inte kan lita på någon i min närhet.

Recension: Death end re;Quest [PS4]

Tue, 05 Mar 2019 13:00:34 +0000

Den japanska spelutvecklaren Compile Heart är kända för sina rollspel där spelaren är en ung man som omges av vackra tjejer vilka han måste styra mot ett mål. Death end re;Quest följer mallen så långt, men bjuder på några unika ingredienser som bryter mönstret något.

Du spelar Arata Mizunashi, en spelprogrammerare vars kollega Shina Ninomiya har försvunnit under mystiska omständigheter. De utvecklade ett banbrytade MMO i en VR-värld och trots att projektet lagts ned verkar spelet ändå vara igång. Det visar sig snart att Shina befinner sig inuti spelet med livet som insats och ingen vet var hennes kropp är i verkligheten.

Recension: Trials Rising [PS4]

Mon, 04 Mar 2019 10:00:00 +0000

Spelutvecklarna RedLynx lanserade sitt racingspel med motocrosscyklar år 2000, och Trials Fusion (8/10) var det första som släpptes till en PlayStation-konsol för fem år sedan. Nu är den finländska spelstudion tillbaka med ett nytt kapitel om galna åkturer och festliga kraschlandningar.

För mig var Trials Rising ett till synes traditionellt racingspel vid första anblicken, men efter några krockar och felaktiga landningar ändrades min uppfattning relativt omgående.

Min resa att delta i lopp runtom hela världen börjar i USA och expanderas vidare om jag lyckas segra i en viss region. Branta kullar och vansinniga hopp kan leda till katastrofala situationer om jag råkar sätta landningen fel. Det handlar dock inte enbart om att komma i mål snabbt eller att ens nå dit, för att klara mig, behöver jag behärska balansen och dra lärdom av mina tidigare misstag. Däremot har jag roligt under färden och skrattar ofta åt mina missöden, vilka gestaltas utmärkt av spelets träffsäkra slapstickhumor.

Recension: ToeJam & Earl: Back in the Groove! [PS4]

Thu, 28 Feb 2019 16:00:27 +0000

När ToeJam and Earl släpptes till Sega Megadrive 1991, blev det positivt emottaget och levererade en välbehövlig färgklick till äventyrsspelens genre.

Två funk-diggande hip hop-varelser från yttre rymden som trillar ned på jorden och måste reparera sitt rymdskepp, var ju riktigt ballt. Tyvärr spelade jag inte originalspelet eller de två uppföljarna, men nu har jag fått möjlighet att uppleva det som jag missade för nästan 30 år sedan.

Precis som i det allra första spelet, introduceras jag till karaktärerna precis när de av misstag trycker på fel knapp i ett lånat rymdskepp och kraschlandar på jorden. Exakt som i originalet, består sedan uppdraget av att leta upp delar till skeppet för att sedan bygga ihop det igen.

Recension: Degrees of Separation [PS4]

Mon, 25 Feb 2019 12:00:40 +0000

Den norska indiespelstudion Moondrop har tidigare skapat pusselspelet Amphora, och nu tar företaget problemlösande till en annan nivå i deras nya kreation Degrees of Separation.

Detta plattformsspel är en kärlekshistoria mellan två kungligheter från olika dimensioner, vars klimat är varandras motsatser. En gemensam oro över omgivningen sammanför sommarens prinsessa Ember och vinterns prins Rime, och de båda ger sig iväg på äventyr för att lösa deras ömsesidiga mysterium.

Jag märker ganska omgående att Ember och Rime skapar ett starkt kärleksband mellan varandra. Men en barriär separerar de två huvudkaraktärerna, och hindrar därmed de förälskade att ens hålla hand. Dock kan de hoppa över varandra eller ta en annorlunda väg för att passera förbi, men de kan aldrig bryta den åtskiljande väggen och träda in i den motsatta dimensionen.

Recension: Pode [PS4]

Tue, 19 Feb 2019 12:00:14 +0000

Spel som helt tar bort konsekvenser för dina misstag och där stressfaktorn är helt bortblåst kan ibland kännas lite mesiga och menlösa, men Pode går emot strömmen och levererar en genommysig upplevelse.

Spelet börjar med att stjärnan Glo kraschlandar och stenfiguren Bulder bestämmer sig för att hjälpa stjärnan vidare. Du tar kontrollen över båda figurerna och hela spelet går att spela i lokalt samarbetsläge med en vän.

Nej, det är inte en kyrkorgel även om det ser ut så på håll.

Recension: Far Cry: New Dawn [PS4]

Thu, 14 Feb 2019 12:01:21 +0000

När Ubisoft utannonserade den direkta uppföljaren till fjolårets Far Cry 5 (9/10) , kände jag en stark längtan att återvända till Montanas djupa skogar igen.

Far Cry: New Dawn inleder med en förödande tryckvåg orsakat av en atombomb som detonerar i Hope County och utplånar allt i dess väg. Sjutton år senare kommer människor upp ur sina skyddsbunkrar och bygger ett nytt samhälle att leva i. Trots avsaknaden av elektricitet börjar folk komma upp på fötter igen.

Recension: The King's Bird [PS4]

Tue, 12 Feb 2019 15:00:02 +0000

Känslan att vara fängslad i sitt eget hem och drömma om en berikande frihet är välbekant i kulturella verk som till exempel Bröderna Grimms verk Rapunzel, där kvinnan med samma namn längtar efter att möta världen utanför sitt fängelse.

The King’s Bird börjar i ett harmoniskt kungarike där jag får kontrollera en ung kvinna bland stenbyggnaderna, när hon plötsligt hamnar i gräl med en man med vingar.

Jag förstår medans käbblet pågår, att spelet saknar tal och istället gestaltas de emotionella handlingarna med musiken. Den bevingade mannen är inte bara kungarikets härskare, utan också flickans stränga pappa. Eftersom karaktärerna inte säger något alls har jag svårt att förstå berättelsen, men hon följer efter sin pappa i smyg och längtar efter att flyga ut i friheten.

Recension: Conarium [PS4]

Mon, 11 Feb 2019 15:03:34 +0000

Att vakna upp i ett främmande rum, med en mystisk maskin som viner, gör ljud och projicerar ett märkligt ljus borde kunna vara början på en riktigt dålig dag för vem som helst. Frank, som vi snart får reda på att vår karaktär heter, kan nog inte riktigt föreställa sig hur dagen möjligtvis skulle kunna bli sämre.

Vad som också snabbt visar sig är att Frank befinner sig på en övergiven forskningsbas på Antarktis. Resterande expeditionsmedlemmar är försvunna, och enbart kryptiska anteckningar finns kvar. Vad är det som har hänt? Varför åkte en expedition hit? För att komma fram till svaren på de frågorna behöver Frank försöka få tillbaks sina minnen.

Recension: RIOT - Civil Unrest [PS4]

Thu, 07 Feb 2019 13:00:16 +0000

Om det är något som kan få mig att känna ett verkligt, psykiskt illamående levererat endast genom bild och ljud, då är det nyhetssändningar eller filmklipp innehållande upplopp. Att se den djuriska aggressiviteten återspeglas i rent, rått våld får mig att känna mig alldeles kall inombords.

Att vi människor inte är annat än djur inombords råder ingen tvekan om. Vi är lättlurade, manipulativa och fruktansvärt mäktiga när vi lämnar sunt förnuft bakom oss och hänger oss en tro på något som vi anser är viktigare än livet. Därför mådde jag nästan illa när jag tittade på trailern till RIOT - Civil Unrest. Och därför kände jag att jag måste få uppleva skräcken och våldet på gatorna.

Recension: Song of Memories [PS4]

Thu, 07 Feb 2019 10:00:03 +0000

Det som lockade mig med Song of Memories var att det skyltade med en visuell roman innehållande datingsimulatorinslag, kombinerat med rytmspel-moment. Det är tre genrer jag gillar var för sig och jag var nyfiken på om kombinationen kunde lyckas.

På förhand har jag läst att spelet innehåller en hel del sexuella anspelningar, därför har utgåvan i väst censurerats i form av att skolan bytts ut mot akademi och att tjejernas åldrar inte anges. När jag väl startar upp spelet, har majoriteten av figurerna bröst i melonstorlek som guppar och studsar när de pratar. Det är mer ett störningsmoment än en kul eller eggande egenskap.

Recension: Glass Masquerade [PS4]

Mon, 04 Feb 2019 18:00:20 +0000

Pusselspel är en genre som rymmer allt från äventyrsspel med gåtor och klurigheter, till att matcha lika symboler i grupper. Glass Masquerade är ett pusselspel i dess bokstavliga tolkning; du lägger pussel. Pusslen har oregelbundna bitar och bildar motiv av klockor i kyrkfönsterstil i tema baserat på 25 av världens länder (och Grönland).

Du kan välja att få ledtrådar för de första pusselbitarna för att enklare komma igång med ett pussel medan resten av bitarna visas som silhuetter runt spelplanen. När jag påbörjar ett pussel infinner sig ett lugn och varje pussel tog mig mellan fem och 20 minuter och passar perfekt som en paus från action och explosioner.

Recension: Hitman HD Enhanced Collection [PS4]

Fri, 01 Feb 2019 13:00:11 +0000

Att göra en remaster på ett gammalt spel och sälja det på nytt är verkligen det nya svarta. Under PlayStation 4-eran har vi sett en dramatisk ökning av antalet spel som har fått en uppgradering.

Nu är det dags för Hitman-serien att få en sådan i och med Hitman HD Enhanced Collection. Bakom namnet gömmer sig två titlar, Hitman: Blood Money och Hitman: Absolution.

Valet av spel är alltså de två spelen som kom ut innan IO Interactive gjorde en mjuk omstart i och med Hitman, 2016. Och det är en verkligen en blandad uppsättning spel vi får. Blood Money var länge känt som ett av de bättre (om inte det bästa) spelet i serien medan Absolution fick en hel del kritik när det kom för att det från gick den klassiska formeln som spelen hade fram till dess.

Recension: Drowning [PS4]

Fri, 01 Feb 2019 10:00:18 +0000

Att ta sig an att visualisera en ungdoms depressioner och tankar om självmord är enormt modigt. Dels måste berättaren tydliggöra alla känslostormar som river itu själen hos en yngre människa, och dels måste även känslorna sättas i perspektiv till de utmaningar som en människa ställs inför i vuxen ålder.

I Drowning får vi följa en ung individ som tampas med något som för blotta ögat förmodligen klassas som vardagsbekymmer. Den jobbiga skoltiden varvas med energigivande semestrar tillsammans med familjen. Och sedan en dramatisk vändning och en osynlig vän.

Recension: Resident Evil 2 [PS4]

Thu, 31 Jan 2019 10:00:24 +0000

Den andra delen i Capcoms skräckserie lanserades 1998 till bland annat PlayStation, och Resident Evil 2 fick mig intresserad av överlevnadsskräck som inkluderar zombier. Nu, 21 år senare, återvänder spelstudion till det klassiska skräckspelet i en nyversion med ett annorlunda upplägg och nya inslag.

När jag startar min första genomspelning, står mina val mellan de spelbara karaktärerna Leon och Claire. Efter att jag har valt fröken Redfield, börjar mitt återbesök i Raccoon City, en stad jag inte satt foten i på nästan två decennier.

Recension: Vane [PS4]

Wed, 30 Jan 2019 10:00:52 +0000

Världens undergång har skildrats på många olika sätt där zombieinvasioner, atomvapenkrig och miljöförstörelse är några av de mest använda. I Vane slängs jag in i handlingen mitt i apokalypsens framfart och alla tidigare visioner om det ultimata slutet bleknar med ens.

Jag styr huvudpersonen genom ett rent helvete där byggnader slits sönder av stormvindar, marken exploderar av blixtnedslag och sand yr omkring mig i en storm som aldrig verkar avta. När hjälten äntligen når porten till fristaden från undergången, vägrar dock fadersfiguren i dörren tillträde. Hoppet om överlevnad förintas likt de av blixtnedslag smältande stenarna omkring mig.

Recension: FutureGrind [PS4]

Tue, 29 Jan 2019 10:00:59 +0000

FutureGrind är ett stuntracingspel med plattformselement som jag skulle vilja beskriva som en blandning av Runner- och Trials-serierna. Du styr ett futuristiskt fordon som närmast kan beskrivas som en roterande motorcykel där hjulen antingen kan rulla ovanpå räcken eller hänga under dem.

Dessa räcken har olika färger och de måste matcha hjulen på din cykel annars exploderar ekipaget. Öppnar spelet en grind mot framtiden eller vill jag mota Olle i grind?

Recension: Wandersong [PS4]

Thu, 24 Jan 2019 10:00:49 +0000

Konceptet där den utvalda hjälten ska rädda världen från dess undergång har använts i flera spel under årtionden. I kreationen Wandersong presenterar indiespelutvecklaren Greg Lobanov en heroisk individ som föredrar sång istället för ett skinande svärd.

Gudinnan Eya vill förinta världen eftersom hon har ledsnat på befolkningens synder och misstag, för att sedan ge planeten en nystart med harmoni. En av hennes medhjälpare ber en bard om hjälp för att hindra apokalypsen. Den godhjärtade sångaren måste lära sig jordsången, men först ska han söka upp de personer som erhåller fragment av den livräddande melodin.

Recension: Ace Combat 7: Skies Unknown [PS4]

Wed, 23 Jan 2019 10:00:52 +0000

När den snart 25 år gamla spelserien Ace Combat vaknar till liv igen, gör den det med besked. PlayStation 4-debuten för följetongen signerad Bandai Namco Studios gör snabbt avtryck och imponerar faktiskt på mig som aldrig kört ett Ace Combat-spel tidigare.

I Ace Combat 7: Skies Unknown är handlingen förlagd till en alternativ version av vår planet; Strangereal. Enligt spelets mytologi ligger dessutom denna planet i samma solsystem som jorden, vilket direkt belyser hur japanskt tokig upplevelsen är.

Recension: YIIK: A Post-Modern RPG [PS4]

Thu, 17 Jan 2019 10:00:24 +0000

Ackk Studios är en väldigt liten indie-utvecklare som består av grundarna; Andrew och Brian Allanson samt ett fåtal ytterligare individer. Fokus ligger hittills helt och hållet på att skapa retrodoftande spel med unika synsätt på spel.

I YIIK: A Post-Modern RPG kombinerar studion skön pixelgrafik som hämtad från Day of the Tentacle, mosar in turordningsbaserade strider med idéer hämtade från Squaresofts tidiga dagar och blandar med rejäla skopor av inspiration från de magnifika Costume Quest-spelen.

Recension: Smoke and Sacrifice [PS4]

Wed, 16 Jan 2019 10:00:23 +0000

En moders villkorslösa kärlek till hennes barn brukar väcka ett inre mod, för att sedan ta sig an ondskans hejdukar enbart för sin avkommas säkerhet. Detta kurage har visats hos flera kvinnor i filmens värld, till exempel när frihetskämpen Sarah Connor försvarar sin son i Terminator 2.

I Smoke and Sacrifice spelar moderinstinkten en central roll för huvudkaraktären Sachi. Spelet inleds med att den fredliga byn tänker göra en uppoffring till Solträdet, vars kraftfält skyddar dem från livshotande kyla. Trots hennes motvilja mot prästernas krav, offrar Sachi sin förstfödde son genom att låta en laserstråle teleportera honom till gudarna.

Recension: Tales of Vesperia Definitive Edition [PS4]

Mon, 14 Jan 2019 12:00:07 +0000

Tales serien skapades 1995 med Tales of Phantasia till SNES men det var inte förrän Tales of Symphonia släpptes 2004 som serien började bli populär i väst, och det stora genombrottet kom med Tales of Vesperia 2008. Tio år senare ger Bandai Namco oss Tales of Vesperia Definite Edition.

Vi befinner oss på Terca Lumireis där befolkningen använder sig av en magisk energikälla som kallas blastia för att underlätta sina liv. Men kraften används också för att skapa barriärer kring de stora städerna för att hålla monster ute. I vildmarken vågar få vistas på grund av dessa monster. När spelet börjar befinner vi oss i kejsardömets huvudstad där den förre riddaren Yuri Lowell är på jakt efter en tjuv som tagit en blastiakälla från de fattiga kvarterna. Tillsammans med adelsdamen Estelle beger han sig ut på en vidunderliga resa för att hitta tjuven.

Recension: Subnautica [PS4]

Thu, 27 Dec 2018 15:00:39 +0000

Efter den enorma succén Minecraft , var det inte någon som helst tvekan om att spelare njöt av att överleva, utforska och bygga baser. Till PlayStation 4 har sedan dess släppts en hel del överlevnadsspel som alla på något sätt knyter an till konceptet.

Subnautica anammar den lite nyare stilen och målar upp en mer verklighetstrogen värld där miljöerna inte nödvändigtvis måste bestå av stora kuber. Istället kastas jag under vattenytan och erbjuds överlevnad i havsdjupet.

Recension: Mutant Year Zero: Road to Eden [PS4]

Thu, 13 Dec 2018 13:00:07 +0000

Mina första stapplande steg i den enorma världen av papper-och-pennarollspel gjordes i det svenska rollspelet Mutant i mitten på 80-talet. Sedan dess har spelet sett mängder av nyversioner och internationaliseringar. Nu är det äntligen dags att med Mutant Year Zero: Road to Eden prova ett nytt medium i form av ett taktiskt rollspel med turordningsbaserade strider. Och flörten med det postapokalyptiska Sverige och de klassiska rollspelsrötterna, där en av huvudpersonerna givetvis är en muterad anka, lyser igenom klart. Spelet följer den ovan nämnda muterade ankan Dux och det muterade vildsvinet Bormin som är ett slags kombinerade jägare och vakter som samlar resurser och står för de militära musklerna för samhället The Ark, där överlevande mutanter och människor samsas. En av de få personer i arken som kan underhålla teknik från den gamla världen har försvunnit under en expedition, och de blir våra hjältars uppdrag att hitta honom. [caption id=“attachment_23911” align=“aligncenter” width=“550”] Även efter apokalypsen klottras det på tågvagnar…[/caption] Grundmekaniken i spelet blir att utforska områden som dyker upp på en världskarta där varje område innehåller skrot, vapendelar och fiender som måste besegras. Fienderna syns på kartan och oftast får du möjlighet att smyga runt och positionera dig och sätta upp ett överfall där du får en frirunda. Lyckas du dessutom isolera en patrull och döda den utan att någon annan fiende upptäcker dig har du en stor fördel i den danande större bataljen. Striderna påminner mycket om de i XCOM: Enemy Unknown och dess uppföljare där positionering, i vilken ordning du utför dina handlingar och att förutspå motståndarnas intentioner spelar en viktig roll. Precis som i andra genrespel kan du utnyttja omgivningen för att få helt eller halvt skydd och dessutom utnyttja hög höjd både för att få bättre sikt och för att få bättre skydd. De klassiska rollspelselementen består i att uppgradera figurernas egenskaper och mutationer för att låsa upp passiva bonusar eller specialförmågor. Tyvärr finns det ett överlapp mellan karaktärerna och istället för att ge dem helt unika egenskaper blir de nya mutanterna som rekryteras mer hybrider av arketyper du redan sett. Dessutom går det ganska fort att identifiera russinen i kakan och låsa upp precis de förmågor du vill ha. Dessa guldkorn är dessutom såpass vitala för överlevnad att det redan svåra spelet skulle bli ännu knivigare utan förmågor som Hog Rush eller Puppeteer. Ganska snabbt blir det aningen enformigt, då variationen hos fienderna och i utrustning samt förmågor är förvånansvärt liten vilket gör att jag hittar ett system som jag bara repeterar för att komma vidare. Avviker jag från mitt framgångsrecept åker jag allt som oftast på en förlust och halkar tillbaka i banorna som fungerar. [caption id=“attachment_23912” align=“aligncenter” width=“550”] Mutationsträdet och Bormin i superfin skärmmössa.[/caption] Miljöerna sticker ut positivt och är otroligt charmiga med sina varianter på kända svenska varumärken och igenvuxna småstadsmiljöer. Inne i arken finns några grundfunktioner som en butik, möjlighet till vapenuppgradering och en pub som spelar dansbandsmusik på svenska. Spelet både ser och låter bra utan att briljera, men optimeringen av PlayStation-versionen verkar ha uteblivit då min PlayStation 4 Pro låter som om den är redo för takeoff. Det som får mig att undra är att visuella mästerverk hitintills aldrig fått fläkten att vina på det här sättet. Jag älskar en stark berättelse och med en 35 år gammal rollspelsvärld med källmaterial hade jag stora förhoppningar på berättelsen. Tyvärr åker den i baksätet till förmån för vad som närmast kan liknas med ett strategispel snarare än ett roll- eller äventyrsspel. Jag vill självklart veta vad som hänt och hur områdena hänger ihop, men berättelsen lyfter aldrig riktigt och den känns mer som ett nödvändigt ont än en gedigen och viktig del av spelupplevelsen. Sammantaget bjuder Mutant Year Zero: Road to Eden på en mysig upplevelse med stor igenkänningsfaktor som aldrig riktigt blommar ut i det där lilla extra. Är du svältfödd på taktiska strider á la Fallout Tactics och Hard West så prickar du inte fel, men jag hade aningen högre förväntningar.

Recension: Nippon Marathon [PS4]

Thu, 13 Dec 2018 10:00:54 +0000

Några av höjdpunkterna under kvällarna på våra resor till Japan, har alltid varit de galna variationerna av TV-programmet Gladiator. I det uppåtgående solens land är dock reglerna helt annorlunda, samtidigt som utmaningarna är vildare än du kan tänka dig. Om du blandar den svenska varianten av tidigare nämnt TV-spektakel, blandar med Donkey Kong tillsammans med en skvätt dödliga fällor från Dark Souls (fast mindre farliga för de tävlande), är du ganska nära den sanning som utspelar sig i rutan. Nippon Marathon från utvecklaren Onion Soup Interactive innehåller alla delar för att leverera en galen och underhållande upplevelse och bjuder samtidigt på en skruvad berättelse som skulle passa hemma i vilken sinnesutvidgande anime-serie som helst. Men håller titeln formen och lyckas leverera en trevlig spelupplevelse mitt i allt denna märklighet? [caption id=“attachment_23919” align=“aligncenter” width=“550”] Vem visste att Shiba Inus tyckte om hummer så här mycket?[/caption] Till en början håller titelns sololäge en udda men välbekant japansk karaktär. Vår hjälte jobbar på en hummerodling och söker framgång i medias rampljus. Självklart består hans enda kläder av en enorm hummerutstyrsel som han dessutom behåller i alla tävlingsmoment så småningom. Han får ett brev som berättar att han äntligen blivit uttagen till Nippon Marathon; Japans största TV-sända tävling. Jag tar över spakarna när min hummerliknande hjälte står vid startlinjen och är redo för sin första deltävling. Tävlingsbanan består av en tredimensionell miljö där jag dels måste hitta den närmaste vägen till mål. Samtidigt behöver jag plocka upp vapen för att sinka mina motståndare såväl som att undvika de fällor och faror som finns utplacerade med noggrann precision. För den som sitter bredvid och tittar på under tiden Nippon Marathon spelas, kan jag tänka mig att upplevelsen är någorlunda roande. Men för mig som frenetiskt försöker ducka utskjutande träpinnar, hoppa över japanska hundar samtidigt som jag försöker att öka farten genom att äta upp mina vapen, är situationen allt annat än trevlig. Spelet är nämligen oerhört oförlåtande när det kommer till små misstag, samtidigt som det redan från första nivån, ser till att ösa hinder och fällor framför mig. [caption id=“attachment_23920” align=“aligncenter” width=“550”] In från höger, skruva lite till vänster. VA? Vem gjorde ett gupp här???[/caption] Det är inte förrän jag sätter mig ner tillsammans med en familjemedlem och provar läget för fler spelare som jag har kul, ler inombords och till slut skrattar. Ett mänskligt motstånd visar sig vara betydligt mer givande än en artificiell motståndare som hänsynslöst plöjer framåt, hela tiden på jakt efter den optimala sträckan. I ensamläget krävs det dessutom att jag kommer etta i varje nivå för att få avancera, ett tillkortakommande som tagits bort från flerspelarläget. De mest underhållande spellägena återfinns dock i “Party Mode” där det för tillfället finns två utmaningar där upp till fyra spelare turas om att ta kontrollen i besittning. Den ena varianten handlar om att ta sig så långt på någon av nivåerna som möjligt innan tiden tar slut eller att karaktären trillar av banan. Vinnaren är dock kundvagnsbowling där varje spelare ska kasta sig handlöst i en kundvagn och försöka slå ner så många gigantiska bowlingpinnar som möjligt. Nippon Marathon är och förblir ett spel som du ska spela tillsammans med vänner i soffan, och då glänser det klart i sin galna prakt. Som ensamspelare bör du dock kika åt något annat håll då spelets AI är alldeles för duktig och motståndet alldeles för ojämnt.

Recension: Energy Cycle Edge [PS4]

Wed, 05 Dec 2018 13:00:38 +0000

När jag sätter mig ned och startar Energy Cycle Edge för första gången blir jag en smula eftertänksam. Mitt allra första intryck är att spelet ser ut som något av de pusselelement som jag flera gånger har funnit i Artifex Mundis titlar. Jag menar såklart inte sekvenserna där jag måste hitta dolda föremål i ett gytter av andra saker, utan de rena pusselelementen där jag emellanåt känner mig som en fåne, då jag inte förstår mekaniken. Att studion Sometimesyou tycker om knepiga pusselspel har de visat tidigare med titlarna Energy Balance, Energy Cycle och Energy Invasion som alla tre finns till PlayStation-konsoler. Dock har jag inte provat några av deras tidigare alster och slås därför av den fullständigt nakna introduktionen till detta spel. [caption id=“attachment_23839” align=“aligncenter” width=“550”] Men det här löser jag ju enkelt. Vad är problemet liksom?[/caption] Från den sparsmakade menyn kan jag välja flertalet upplägg som initialt inte säger mig så mycket. Jag ser indikationer på vinklar där nivåerna går från 180 grader, ned till 45 grader. Det finns även ett läge som endast målas upp i form av en kub. Nyfiken på hur detta ska utspela sig, väljer jag alternativet 180 grader och möts omedelbart av en uppsättning olikfärgade energikristaller som är utplacerade efter ett bestämt mönster. Det finns ingen introduktion eller någon slags handhållning i spelet över huvud taget och därför klickar jag lite förstrött på de olika kristallerna för att se vad jag kan provocera fram för reaktion. Spelplanen förändrar sig omedelbart, beroende på var någonstans jag klickar. Trycker jag i mitten av en rak linje, ändras samtliga färger på raden ett steg enligt en sekvens av färger. När alla kristaller har samma färg, har jag klarat av nivån och kan försöka mig på nästa. Om jag istället klickar där en kolumn knyts samman med en rad av kristaller, påverkas färguppsättningarna i båda dimensionerna. Om det nu hade varit så att dessa energiknippen hade varit någorlunda jämt fördelade, hade ju spelet inte varit en speciellt tuff utmaning, men självklart presenteras spelplanen i ett kaotiskt skimmer av olikfärgade kristaller på varje rad och varje kolumn. [caption id=“attachment_23840” align=“aligncenter” width=“550”] Skojar du? Är det där uppe till höger en karta eller vad?[/caption] Nivån som jag har valt är redan från början rejält utmanande, eftersom jag aldrig lyckats lösa en Rubiks kub utan att ta sönder den och bygga ihop den bit för bit. När jag så småningom börjar snegla på de kommande nivåerna, känner jag mig väldigt ointelligent. i 180 graders-läget påverkar jag endast kristaller som befinner sig i en rak horisontell respektive vertikal linje, men 90 och 45 graders-nivåerna innebär logiskt nog att interaktionen mellan kristaller intensifieras ordentligt. Och för att göra saken ännu värre, finns det ett tredimensionellt läge, där jag även kan rotera hela spelplanen och påverka bakomliggande kristaller. Mina misslyckanden med Rubiks mästerverk till leksak och IQ-utmanare gör sig påmind och jag inser att spelet absolut inte är skapat för mig. Energy Cycle Edge är en rejäl utmaning för dig som bemästrar tredimensionella pussel och som enkelt knäcker nötter där du måste hålla koll på många faktorer samtidigt. Jag kan definitivt rekommendera titeln till alla som älskar rejäla omgångar av hjärnmassage. Själv känner jag mig lagom korkad och återgår med glädje till något utmanande actionrollspel istället. Min hjärna kan nog inte utvecklas mer.

Recension: Persona 3: Dancing in Moonlight [PS4]

Tue, 04 Dec 2018 13:00:31 +0000

Att minnen är hårt kopplade till ljud har sedan länge varit känt. För visst händer det att du hör någon låt som spelades flitigt under din barndom, och plötsligt väcks härliga minnen från den tiden till liv. Samma sak gäller musiken i Persona 3: Dancing in Moonlight. Bara någon låt in i detta musikspel minns jag tillbaka till min första kontakt med Persona-serien, då jag på min nyinköpta ”platt-tv” blev förälskad i denna helt nya genremix. I äventyret tvingades jag balansera tentapluggande och sociala relationer med kampen mot ondskefulla skuggmonster på dygnets 25:e timma. Vid en första anblick borde det rent marknadsstrategiskt vara som att skjuta sig själv i huvudet att släppa ett rytmspel som enbart baseras på låtar och karaktärer från ett spel som släpptes för mer än tio år sedan. Ärligt talat hade även jag glömt det mesta av Shin Megami Tensei: Persona 3 , men i takt med att jag låser upp nya låtar i spelet minns jag alltmer av det magiska äventyret och livet i studentkorridoren. Dancing in Moonlight är nostalgi när den är som bäst. [caption id=“attachment_23820” align=“aligncenter” width=“550”] Det blir inget skuggfäktande i Tartarus den här gången.[/caption] Det är ingen slump att titeln släpps samma dag som Persona 5: Dancing in Starlight (8/10), för rent spelmekaniskt är de båda verken mer eller mindre identiska. Själva låtarna är det däremot stor skillnad på, och Persona 3 har betydligt mer house- och klubbkaraktär på musikmixarna än Persona 5:s jazzigare och vidare musikbibliotek. Den tyngre basen och otåligare takten är dock helt i stil med ursprungsspelets aura, och jag hittar snabbt ett par ösiga favoritmixar som jag går och nynnar på långt efter att jag lagt ifrån mig handkontrollen. Men det går inte att förneka att både variationen och kvalitén på musiken i Persona 5: Dancing in Starlight är flera snäpp vassare, och står därmed som en klar vinnare i duellen mellan dessa dansspel. [caption id=“attachment_23821” align=“aligncenter” width=“550”] Elisabeth har skrivit en djup låttext om Igor.[/caption] Efter att du tagit dig an fantomtjuvarnas dansfest är detta dock en utmärkt fortsättning. Det håller fortfarande en väldigt hög nivå och väcker varma minnen om du någon gång varit i kontakt med originalet. Det ger mig så pass ljuva tillbakablickar att jag på allvar funderar på att damma av mitt gamla PlayStation 2 och spela igenom originalspelet en gång till.

Recension: Monster Boy and the Cursed Kingdom [PS4]

Tue, 04 Dec 2018 09:00:14 +0000

Äventyrsserien om underpojken tog sin början i stenåldern, då arkadspelet Wonder Boy handlade om en grottpojke som skulle rädda sin flickvän från ondskan. I uppföljarna byttes stenyxan mot riddarsvärd och flera av äventyren är klassiker än idag. För första gången sedan 1994 får nu serien en ny uppföljare, med den annorlunda titeln Monster Boy and the Cursed Kingdom , och flera av personerna bakom föregångarna har varit med i utvecklingen av detta senaste kapitel. Hjälten Jin lever i harmoni då plötsligt hans onkel Nabu blir galen, och orsakar kaos genom att förvandla alla invånare till djur. Efter att jag besegrat spelets första boss, en enorm bläckfisk, kastar knäppa farbrorn en förbannelse och jag blir förvandlad till en gris. Jag behöver samla ihop magiska sfärer för att bryta förtrollningen och återställa alla invånarnas rätta form. [caption id=“attachment_23801” align=“aligncenter” width=“550”] HADOKEN! Vänta nu, det var visst fel spel.[/caption] Spelet är en mix av de tidigare Monster World-spelen, men den största inspirationskällan är Wonder Boy: The Dragon’s Trap (10/10). Systemet med att gestalta olika djur och bemästra deras egenskaper i en färgglad värld är bibehållen och jag fascineras av de sagolikt vackra miljöerna med dess imponerande detaljrikedom. Jag älskar att hitta gamla reliker från föregångarna; exempelvis en staty med Piranha Man och en kyrka med alla Wonder Boys tolkningar i byggnadens glasrutor. Längre fram förvandlas jag även till andra varelser och till skillnad mot The Dragon’s Trap kan jag byta skepnad när som helst. Den lilla ormen kan klättra på mossbetäckta ytor och krypa igenom trånga passager, medan grisen kan hitta gömda ting med sitt starka luktsinne. Grodan är min personliga favorit eftersom hans tunga kan greppa tag i krokar för att svinga sig till tidigare oupptäckta ytor. [caption id=“attachment_23807” align=“aligncenter” width=“550”] Grymt, sa grisen.[/caption] Varje nytt område av Monster World jag tar mig till bjuder på kluriga pussel, och jag behöver använda mina upplåsta djurs styrkor för att kunna komma vidare. Problemlösningarna är finurliga och det är kul med att tänka till lite, men de sista nivåerna är alldeles för långdragna och pusslen blir dessvärre enerverande i längden. Jag tycker också det är krångligt att byta djur, eftersom cirkeln med varelsernas anleten gör det besvärligt att välja figur mitt i en interaktion mellan två monster. Jag spelade på normal svårighetsgrad och mitt dåliga försvar gjorde mig påmind om de äldre spelen, då fienderna är lika farliga som förr i tiden. Jag kan hitta nya vapen och uppgradera dom hos Lupias smed i utbyte mot magiska stenar, som i sin tur är undangömda överallt i världen. Att söka efter skatter är spännande och det kan vara värt att återkomma vid ett annat tillfälle om jag vill ha den där skattkistan. [caption id=“attachment_23809” align=“aligncenter” width=“550”] Men, är Spyro med i detta spel också?[/caption] Monster Boy and the Cursed Kingdom är en utmärkt uppföljare till Wonder Boy-spelen och vågar leka med nya idéer, samtidigt som det bibehåller den charmiga plattformstilen och dess varma humor. Det når inte riktigt upp till The Dragon’s Trap eller Wonder Boy in Monster Lands höjder, men den bekanta stilen och världens storlek håller definitivt äventyrslusten igång hela vägen. Om du gillar traditionella plattformsspel med svärdviftande, och underbar musik i dina hörlurar så tycker jag att du ska titta närmare på detta gammalmodiga äventyr.

Recension: Persona 5: Dancing in Starlight [PS4]

Mon, 03 Dec 2018 13:00:24 +0000

Persona 5 (10/10) kan mycket väl vara världens bästa rollspel. Det erbjuder allt från spännande handling och livfulla karaktärer till underhållande spelmekanik samt bländande inramning och är så nära perfektion man kan komma. Detsamma gäller även musiken. Det är därför riktigt kul att Persona 5, precis som sin föregångare, nu får ett sidospår i form av ett musikspel där våra favoritkaraktärer får svänga sina lurviga till härliga remixer av de fantastiska låtarna vi minns från fantomtjuvarnas underbara äventyr. Precis som i Persona 4: Dancing All Night (8/10) och de flesta andra musikspel gäller det att tajma rätt knapptryck i takt till musiken. Är du bekant med genren bjuds du med andra ord inte på några revolutionerande nyheter. Det gedigna berättelseläget från förra dansspelet har dock plockats bort för att själva dansandet ska hamna mer i fokus, vilket fungerar riktigt bra och gör att tempot håller en betydligt snabbare takt. [caption id=“attachment_23783” align=“aligncenter” width=“550”] Varje låt har anpassats efter de olika karaktärernas personlighet och dansstil, men den här killen är lite utav en Joker i leken.[/caption] Givetvis erbjuds en hel del dialog ändå. Denna låser du upp genom att lyckas med uppdrag som de olika protagonisterna vill ha hjälp med, till exempel att ”klara så här många låtar med briljant betyg” eller ”lyckas ta x antal perfekta danssteg”. Som belöning får du en social interaktion med respektive karaktär, vilket i sin tur låser upp nya scenkläder och annat bonusmaterial. Även om dialogerna aldrig når upp till samma höga kvalité som manuset i Persona 5, fungerar de ändå som ett kul avbrott mellan låtarna och även som en morot till att behålla dansskorna på även efter att ha klarat alla danser titeln bjuder upp till. Största anledningen att jag fortsätter spela långt efter att ha lyckats norpa åt mig spelets platinatrofé är dock den briljanta musiken. Visst finns enstaka stycken som inte alls faller mig i smaken, men det finns betydligt fler remixer i alla tänkbara genrer som gör mig så glad att jag spelar dem flera gånger på raken. Att svårighetsgraden går att skräddarsy på många olika sätt höjer dessutom omspelningsvärdet rejält, men jag är besviken på att det inte finns någon form av topplistor där jag kan jämföra mina poäng med andra spelare över nätet. [caption id=“attachment_23782” align=“aligncenter” width=“550”] När Igor inte är på plats passar systrarna i The Velvet Room på att anordna danstävlingar för våra sovande protagonister.[/caption] Som vanligt när det kommer till Persona-spel är hela inramningen riktigt imponerande. Förvänta dig årets snyggaste inställningsmenyer, en sprudlande grafisk stil med härliga färger och så klart fantastiskt ljud. Har du spelat Persona 5, eller bara är ute efter ett underhållande musikspel, är Persona 5: Dancing in Starlight garanterat en hit som du lär spela på repeat.

Recension: PlayStation Classic

Mon, 03 Dec 2018 10:00:06 +0000

PlayStation blev den första konsolen jag köpte för egna pengar och den kommer alltid att ha en speciell plats i mitt gamer-hjärta. Därför var jag extra förväntansfull när Sony utannonserade en minikonsol med klassiker till PlayStation. På förhand spekulerades det vitt och brett om vilka spel som skulle komma med, och även om några riktiga klassiker är med, saknar jag många av mina favoriter. När jag kopplar in enheten i min TV använder jag TV:ns USB-port för ström och minikonsolen vägrar starta. Jag börjar direkt tänka att jag har fått ett trasigt exemplar och tar fram manualen. Det visar sig att den spänning och ström jag får från TV:n inte räcker, utan jag måste ha en omvandlare från eluttag till USB som man får med mobiltelefonladdare. Jag förstår att det handlar om besparingar och logistik med olika regioners elstandarder, men tycker ändå att de hade kunnat lägga med en adapter. [caption id=“attachment_23793” align=“aligncenter” width=“550”] Den ikoniska ikonen med Cloud och hans Bustersvärd pryder menyn.[/caption] När jag väl får igång konsolen, möts jag av en trevlig meny där de 20 spelen sitter i en cirkel. Det är både intuitivt och enkelt att navigera mellan spel, manualer och att hantera sparfiler på virtuella minneskort. Trycker jag på konsolens resetknapp sparas det exakta tillståndet i spelet och jag kan fortsätta från exakt den punkten nästa gång jag vill spela mer. En mycket trevlig och användbar funktion. Handkontrollerna är i originalutförande helt utan analogstickor och vibration, även om den första DualShock-kontrollern kom redan 1997, tre år in i den 12 år långa tillgängligheten av PlayStation i butikerna. I pusselspelen och rollspelen fungerar styrkorset bra, medan de tredimensionella actionspelen känns extra gamla utan analog styrning. När det gäller spelen så har nog mina känslor trumfat förnuftet eftersom jag inte alls minns dem så här bedrövliga. Lite ironiskt så är det de tvådimensionella spelen som håller bäst och de helt tredimensionella gör sig oerhört dåliga på en modern TV. Pusselspelen Mr Driller och Super Puzzle Fighter II Turbo håller måttet och är båda riktigt trevliga samt lockar mig tillbaka att spela flera sessioner. Rollspelen Final Fantasy VII och Wild Arms håller måttet rent spelmekaniskt och musikmässigt, men grafiken har verkligen inte åldrats med värdighet. Ett stort pluspoäng ger jag dock till designvalet där Open-knappen på konsolen används vid byte av virtuell skiva i spelen som ursprungligen släpptes på flera skivor. [caption id=“attachment_23792” align=“aligncenter” width=“550”] Den ser ut som en vanlig PlayStation, men ryms i en hand.[/caption] Allra sämst fungerar skjutarspelen Syphon Filter och Tom Clancey’s Rainbow Six. Jag hade glömt bort vilket enormt steg det var från den gamla skolans spel till två analoga spakar där du siktar med den ena och rör dig med den andra. Jag blir inte långvarig i de spelen och känner inget sug att återvända till dem heller. När det gäller spelvalen så känns det som om några spel är med bara för att det finns moderna uppföljare som blivit succéer. Jag har redan nämnt Final Fantasy VII och spel som Resident Evil och Metal Gear Solid är självklara val, men några av klassikerna har fått ansiktslyftningar och fick inte vara med. Jag tänker på spel som Crash Bandicoot , Spyro the Dragon och WipeOut som absolut måste klassas som PlayStation-klassiker. Hade jag fått handplocka några spel hade Final Fantasy Tactics , Xenogears och Castlevania: Symphony of the Night också fått vara med. Efter att ha testat alla spelen blir jag sittande med en besviken känsla och en bitter eftersmak. Jag har svårt att bestämma mig om jag själv förändrats så mycket och därför tänker mycket på yta och användarvänlighet, eller om det är spelen som har åldrats oväntat dåligt. Det här är iallafall inte alls vad jag hade tänkt mig, och om jag jämför med andra tillverkares retrokonsoler, kan jag bara konstatera att de tredimensionella spelen inte alls håller måttet på samma sätt som de charmiga tvådimensionella pixelspelen gör. Hade det funnits möjlighet att köpa till spel så hade mobiliteten och enkelheten att spela var som helst där det finns en HDMI-skärm varit en framgångsfaktor, men som PlayStation Classic ser ut nu, räcker det inte ända fram.

Recension: Achtung! Chtulu Tactics [PS4]

Thu, 29 Nov 2018 10:00:06 +0000

För knappt 130 år sedan föddes Howard Philips Lovecraft i Provicence, Rhode Island. Han skrev under sin relativt korta livslängd (47 år) en rad dystra skräckhistorier med domedagstema som sedan har inspirerat diverse konstnärer till otaliga tolkningar av hans verk, alla mer eller mindre trogna originalmaterialet. Ofta blir det inte mer än ytliga kontaktpunkter med Lovecrafts mardrömspsykoser, till exempel att man sätter Chtulu i titeln och kryddar äventyret med dyster stämning, domedagskultister och oformliga tentakelmonster. Men Auroch Digital har inte bara valt att russinplocka Lovecrafts kaka på monster. Det turbaserade strategi-elementet har de mer eller mindre snott rakt av från X-com. Upplägget med ockulta nazister är numera en egen sub-genre så där är det svårare att hitta exakt var de “inspirerats”, men Hellboy och Wolfenstein är två källor som ligger nära. Det enda som är någorlunda eget är spelets “momentum”-mätare, där spelaren belönas för lyckade attacker med guldpilar, vilka nyttjas utöver spelarnas actionpoäng för att utföra specialattacker. De går att spendera en i taget eller flera i klump, men samlas ihop och används för hela gruppen. Upplägget gör att en karaktär som kanske vandrat för långt från gruppen kan överleva ett bakhåll eller dålig taktisk planering genom att bränna dessa extra momentum-poäng, på bekostnad att resterande grupp bara får använda sina egna AP. [caption id=“attachment_23709” align=“aligncenter” width=“550”] Blockigt värre.[/caption] Spelets fyra hjältar är i grunden rätt lika varandra rent speltekniskt, men allt eftersom deras respektive specialfärdigheter uppgraderas går det att göra dem mer diversifierade och därigenom mer effektiva. Tyvärr blir de berättarmässigt inte mer intressanta ju längre jag spelar. Bandesignen är även den rätt tråkig. X-coms grafik kan ibland upplevas som lite yxig och detaljlös, men där finns ändå tydligt flera olika ytor som läggs över den grundläggande strukturen. Här kan jag inte skilja banorna åt mer än i vissa små avseenden. Dessutom är grafiken av en sådan kvalitet som redan började se lite trött ut för ungefär tio år sedan. Spelet är Kickstartat i grunden och har gått ett varv på PC innan det portas till PS4 och tyvärr känns konsolversionen oinspirerad. Jag ser ingen anledning att spela det här på PS4 om man har tillgång till en PC. Dessutom är banorna alldeles för långa, mestadels för att fienderna är så passiva. Ofta får man jaga sitt motstånd in i ett hörn av en bana. Jag har dött flera gånger med olika karaktärer och jag har läst på internet att det går att få dem kidnappade av fienderna, men jag har trots det aldrig känt mig stressad av att de skjuts ner. Dels för att det är så lätt att få upp dem i stridbart skick igen och dels för att de är så tråkiga att jag aldrig brytt mig om dem. [caption id=“attachment_23710” align=“aligncenter” width=“550”] En slumpmässigt utlagd stock att ta skydd bakom, sicken tur![/caption] Jag blev lite sugen att spela senaste expansionen av X-com 2 när jag spelade Achtung! Chtulu Tactics. Men annars väckte det inte många positiva känslor, tyvärr. Jag hade verkligen velat gilla det här spelet med dess Kickstarter-historia och passionerade utvecklare. Men ibland får man inse att även sympatiska människor kan leverera undermåliga upplevelser. Auroch Digitals nedstrippade X-com-klon lyckas inte använda det breda bakgrundsmaterialet för att skapa en gripande story. Upprepande miljöer, långa uppdrag och bleka huvudkaraktärer gör Achtung! Chtulu Tactics till ett intressant koncept som aldrig riktigt möter sin potential.

Recension: The Forest [PS4]

Tue, 27 Nov 2018 13:00:24 +0000

Jag kommer fortfarande ihåg den där krypande, ofrånkomliga känslan av hjälplöshet som jag upplevde första gången jag tittade på filmen “Alien”. Efter att ha återupplevt filmen många gånger som vuxen, har jag identifierat skräcken lite tydligare; det som är läskigt är att den fientliga varelsen är ett rovdjur, att den anpassar sig snabbare än en människa och att dess beteende inte går att förutspå. En liknande känsla möter mig i Endnight Games blandning av skräck- och överlevnadsspel, och det beror inte på att jag befinner mig på ett rymdskepp utan snarare att jag inte kan lita på titelns artificiella intelligens. Jag känner mig inte säker någonstans… I inledningen möts jag av ett scenario som kan liknas vid pilotavsnittet till TV-serien Lost. Huvudpersonen befinner sig på ett flygplan tillsammans med sin son och allt verkar frid och fröjd. Innan jag lyckas zappa mig vidare i underhållningssystemets filmutbud är dock katastrofen ett faktum. Planet skakar, snurrar runt och allt blir till ett mörkt kaos. Vi kraschar på en okänd ö, någonstans mitt i ingenstans. [caption id=“attachment_23718” align=“aligncenter” width=“550”] Hejsan. Ursäkta…har någon av er sett min son?[/caption] När jag vaknar till liv är min son försvunnen och jag får se minnesfragment där en mänsklig varelse som verkar föra bort honom från flygplanet. Förutom att överleva dagen, måste min hjälte självklart även återfinna sin son. Men som det berättas i säkerhetsfilmerna på planet är det viktigt att först se till sin egen säkerhet innan jag hjälper andra. När jag kliver ut ur stjärtpartiet på det kraschade planet, bevittnar jag omedelbart vilken tragisk olycka detta är. Överallt ligger resväskor och saker som en gång har tillhört mina medpassagerare. Av dem syns dock inga spår, vilket är ganska märkligt. Jag hittar dock direkt en yxa som snart ska bli min bästa vän, och med dess hjälp lyckas jag öppna flertalet resväskor och plocka på mig en hel del nödvändigheter. Själva spelmekaniken påminner till mångt och mycket den som erbjuds i till exempel Conan Exiles (7/10). Jag måste leta efter stenar, hugga ned träd och samla på kvistar för att skapa de fällor och hjälpmedel som krävs för att överleva på denna öde ö. Där The Forest skiljer sig från andra överlevnadsspel jag spelat, är att jag inte får några “fridagar” att förbereda mig på. Istället möts jag under den första dagens skymning av springande, hukande silhuetter som kretsar kring flygplanet. Det gäller med andra ord att snabbt skapa skydd, se till att lyckas samla regnvatten och hitta något att äta. Samtidigt som försvar står högt på prioriteringslistan. [caption id=“attachment_23719” align=“aligncenter” width=“550”] Ehhhh….äter kannibaler haj eller är det något annat i görningen?[/caption] Ganska snart står det klart att det är kannibaler som bor på ön och misstanken växer inom mig att det är de som står mellan mig och återförenandet med min son. Inför räddningsoperationen ser jag därför till att utvidga min bas för att erbjuda ett bättre försvar men också för att se till att jag har tillräckligt med resurser för att överleva. Det är ungefär här som jag upptäcker spelets ondsinta och mycket smarta balansgång. Det visar sig nämligen att ju större åverkan jag gör på naturen och omgivningen, desto mer intresserade och aggressiva blir kannibalerna. Sammantaget blir detta en balansgång där jag slits mellan viljan att rädda min son och att försvara mitt läger och mina tillgångar. Som tur är, har spelet ett samarbetsläge, vilket innebär att jag kan ge mig ut och utforska under tiden min medspelare stärker basens försvar. Därför lämnar jag min trogna kompanjon hemma, medan jag söker efter överlevande. Redan efter några minuters gångpromenad, inser jag att något är oerhört fel på ön. På en strand ligger vithajar uppsköljda i sanden och en bit ute i havet skymtar en segelbåt. Vägen till att hitta den kidnappade sonen är lång, men äventyret som jag har startat är fenomenalt. The Forest är ett perfekt spel för dig som tröttnat på fyrkanterna i Minecraft eller inte trivs i Conan-universat men som ändå längtar efter ett spel där du måste ha koll på hunger, törst och hälsa samtidigt som du bygger försvar och strävar efter ett mål. Jag kommer att fortsätta spela detta spel tills jag har hittat den försvunna sonen. Och eventuellt hittat en platinatrofé.

Recension: Castlevania: Requiem [PS4]

Mon, 26 Nov 2018 10:00:10 +0000

Jag har alltid gillat den legendariska berättelsen om familjen Belmont och deras roller som vampyrjägare. Kombinationen av arkadäventyr, klassisk skräckmytologi och ikoniska karaktärer har varit delar av den stabila infrastrukturen i Konamis spelserie Castlevania sedan 1986. Nu har spelföretaget rest tillbaks i tiden och lanserat samlingen Castlevania: Requiem , där två av de mest mytomspunna titlarna sluts samman i full cirkel. Dessa två spel är en gemensam berättelse, och tidigare Japan-exklusiva Rondo of Blood är den första halvan av Richter Belmonts anknytning till greve Draculas farliga slott. Den ondskefulle vampyrherren har återuppstått igen, med assistans av svarte magikern Shaft, som i sin tur kidnappat fyra kvinnor för att utföra uppoffringar till sin herre. Likt de äldre föregångarna bekämpar jag fladdermöss, skelett och andra monster med Belmontklanens mäktiga piska i bästa arkadstil. [caption id=“attachment_23664” align=“aligncenter” width=“550”] Spyro gör ett gästspel men han verkar ganska grinig.[/caption] Rondo of Blood är vid första intrycket ett linjärt äventyr med en traditionell väg till bossen i varje bana, men jag upptäckte att spelet erhöll flera hemligheter undangömt i varje hörn. De alternativa vägarna till gömda banor gör utforskandet i Draculas slott intressantare. Förutom Richter går det att spela som djurvännen Maria, och hennes rörelseschema skiljer sig markant från den manliga vampyrjägaren vilket får mig att ändra strategier, främst i striderna. Spelet är ett audiovisuellt spektakel av stilfull pixelgrafik och seriens bästa musik, där exempelvis Bloody Tears från Simon’s Quest i bana tre aldrig har låtit bättre. Dock vill jag uppmärksamma den brutalt aggressiva svårighetsgraden, där Konami placerat varje fiende med hög precision på rätt plats. Bossarna är dessutom mycket elakare än i de tidigare spelen vilket medförde att jag dog flera gånger av deras dödliga attacker. [caption id=“attachment_23666” align=“aligncenter” width=“550”] Alucard vet hur man kopplar av med finess.[/caption] Det andra spelet i samlingen; Symphony of The Night , inleder med föregångarens slutstrid och därefter börjar ett banbrytande kapitel i hela sagan. Konami lånar utforskandet från Super Metroid och sammanväver det med Castlevanias vampyrpiskande actionsekvenser i ett rollspel. Uppoffringen av de äldre titlarnas linjära arkadstil är fortfarande en briljant idé tjugo år senare efter dess lansering till PlayStation 1997. Termen metroidvania inspirerade flera uppföljare, likaså plagiat, flera år efteråt - till och med än idag. Den karismatiska Alucard är en svärdviftande halvvampyr vars uppgift är att stoppa pappa Draculas galenskap en gång för alla. Slottet är enormt och likt Rondo of Blood finns det gott om hemligheter att hitta överallt, och den briljanta bandesignen är helt i världsklass. Det är spännande att leta efter Alucards artefakter och slåss mot de gastkramande bossarna. Jag tycker om den detaljrika grafiken och den gråhåriga blodsugaren är elegans personifierad. Även soundtracket är enastående vackert, även om jag anser att föregångaren har lite bättre musik. Min enda invändning är att denna version inte har samma röstskådespelare från originalspelet, bland annat lyser Alucards djupa barytonröst med sin frånvaro. [caption id=“attachment_23668” align=“aligncenter” width=“550”] Beelzebub är ett gigantiskt lik och tar förstaplatsen som vidrigaste bossen.[/caption] Trots att Castlevania: Requiem innehåller två toppspel, saknar jag lite extra innehåll. Ett stort konstgalleri med konceptbilder och ett ljudrum där jag kan lyssna på musiken vore fina beståndsdelar bakom kulisserna. Jag gläds dock av trofélistan vars utmaningar är lockande, men det är synd att Konami inte lagt till ett läge där jag får slåss mot alla bossar. Denna samling är en kärleksförklaring till hela mytologin om greve Dracula och familjen Belmont. Rondo of Blood är äntligen på engelska, och att Symphony of the Night finns på PlayStation 4 ger bara ytterligare anledningar till att du bör spela kollektionen snarast - särskilt om du likt undertecknad älskar Castlevania.

Recension: Spyro Reignited Trilogy [PS4]

Fri, 23 Nov 2018 10:00:54 +0000

För 20 år sedan var genren 3D-plattformsspel i sin linda. Super Mario 64 introducerade den tredje dimensionen ungefär två år tidigare än alla andra. Insomniac Games debuterade med skjutaren Disruptor innan deras stora genombrott kom med Spyro the Dragon. Spyro Reignited Trilogy är en kärleksfullt nyskapad paketering bestående av de tre första spelen som just Insomniac ligger bakom och inkluderar ovan nämnda Spyro the Dragon, Spyro 2: Ripto’s Rage! och Spyro: Year of the Dragon. Toys for Bob, som har haft framgångar med Spyro tidigare i Skylanders-serien, ligger bakom återutgivningen och de gav även ut Crash Bandicoot N.Sane Trilogy (9/10) häromåret. Grundmekaniken är gemensam för alla tre spelen där du kan spruta eld, stångas, hoppa och glidflyga. Spelen anammar den numera klassiska devisen att ha centrala nivåer som leder till banorna. De senare spelen introducerar lite nya mekaniker som att kunna simma och klättra, eller flyga fritt under en kort tid. Hur väl står sig då dessa klassiker mot tidens tand? [caption id=“attachment_23628” align=“aligncenter” width=“550”] Spyro poserar med sin trogne trollslända Sparx[/caption] Den uppdaterade grafiken och ljudet håller toppklass och hade jag inte spelat originalen på 90-talet hade jag aldrig kunnat gissa att det handlar om äldre spel sett till det audiovisuella. Kontroller och kamera ger dock en fingervisning om spelens härkomst. Kameran blir lite släpig och framförallt när jag springer fort genom områden med större hinder blir det mer eller mindre en gissningslek hur jag kan navigera mellan hindren. Det går att byta till aktiv kamera, men det hjälper bara marginellt. Kontrollerna för de vanliga banorna känns bra, men det är på specialbanorna där jag ska flyga eller när jag simmar under vatten som det blir problem. I båda dessa fall byts kontrollschemat ut till den uråldriga pansarvagnsstyrningen, men i tre dimensioner. På flygbanorna ska jag dessutom spruta eld på olika mål där träffboxarnas höjd är otroligt snäv. Väldigt ofta slår jag i plattformen som målen står på eftersom jag måste flyga mycket lågt för att kunna träffa. [caption id=“attachment_23626” align=“aligncenter” width=“550”] Girigbuken Moneybags är tillbaka och vill ha dina surt förvärvade ädelstenar.[/caption] Bandesignen håller fortfarande toppklass och det är både roligt och utmanande att försöka hitta alla skrymslen och vrår där det gömmer sig ädelstenar. De gömda bytena får samlaren i mig att tända på alla cylindrar och det händer att jag tillbringar lika lång tid för att hitta den där sista gömman som för hela resten av banan. De två senare delarna bjuder på större variation och banorna är fullproppade med olika utmaningar för att få respektive samlarföremål. Ett välkommet tillägg är möjligheten att slå på en karta över banan för att få se en toppvy och ha en chans att upptäcka om du missat något område. Del två och tre introducerade färdighetspoäng, en tidig variant av troféer, där du måste klara vissa speciella mål för att få en färdighetspoäng och ett extraliv. Dessa bonusmål har lagts till även i den första delen och tillför en dimension på banorna där du kanske måste besegra alla fiender på ett speciellt sätt, nå en svår plats eller bränna alla föremål av en viss typ på banan. [caption id=“attachment_23627” align=“aligncenter” width=“550”] Ovanpå fabeltemat dyker det även upp referenser till exempelvis romarriket.[/caption] Jag har kul när jag spelar Spyro-spelen, men känner ändå bitvis att åldern tar ut sin rätt. Lite motsägelsefullt kanske, men det känns både banalt och rörigt på samma gång. Spelmekaniken blir lite enkel och repetitiv, medan det blir svårt att överblicka vart jag ska härnäst då det oftast finns massor av banor att välja på. Jag tror att detta kommer att tilltala föräldrar som letar efter en julklapp till ett barn i åldern 6-10 år, då det är färgglatt och snällt och påminner om en tecknad film. Självklart kommer det att tilltala nostalgiker också, medan plattform-fans kanske är ute efter något mer modernt.

Recension: Hitman 2 [PS4]

Tue, 20 Nov 2018 10:00:49 +0000

Hitman är, enligt mig, denna generations stora överraskning. Jag tyckte att Hitman: Absolution var ett rejält kliv tillbaka och när IO Interactive meddelade att man skulle göra ett episodspel var jag inte såld. Men Hitman överraskade mig på flera plan med sina smarta banor, spellägen som främjar omspel och unika kontrakt som fanns tillgängliga under en kort tid. Det var ett spel som inte bara uppmuntrade, utan krävde att jag spelade samma uppdrag om och om igen tills jag kunde varenda litet hörn av kartan och visste exakt hur jag skulle göra. Upplevelsen kanske inte tilltalade alla, men för de som gillar försöka bli riktigt bra på något var det ett bra spel. [caption id=“attachment_23613” align=“aligncenter” width=“550”] Ibland måste man smälta in[/caption] Sedan bestämde Square Enix att IO Interactive inte var lönsamt längre och att Hitman inte hade levt upp till de alldeles för högt uppsatta förväntningarna. Ett tag såg det mörkt ut för en uppföljare men så klev Warner Bros. Interactive Entertainment in i bilden och blev utgivare för Hitman 2. Konceptet med episoder är det samma, men denna gång släpps alla samtidigt. Och handlingen är en direkt uppföljare till det första spelet. Det första spelets Shadow Client är nu måltavlan och Agent 47 åker jorden runt för att hitta honom och eliminera hans organisation. Vad det gäller själva spelet är det fel att sätta en tvåa efter. Se detta mer som Hitman 1.5 eller säsong 2. Själva spelmekaniken är nämligen exakt likadan och det är till en början svårt att se vilka förändringar som gjorts. Skillnaderna finns dock i de små detaljerna, som att när en kropp upptäcks syns en liten video uppe i hörnet för att du ska veta vilken kropp det var som fienden hittade. Eller att det nu är tydligare när du är gömd antagningen i buskage eller i folksamlingar. Inga stora överraskningar men små saker som underlättar för spelaren. [caption id=“attachment_23615” align=“aligncenter” width=“550”] Ibland måste man smyga[/caption] Annars är sig allting likt. Hitman 2 handlar om att döda människor. Gärna på så kreativa sätt som möjligt. Och här finns det väldigt många sätt att eliminera sina fiender. Kartorna är betydligt större och myllrande. På en av kartorna finns sju olika nivåer som Agent 47 kan befinna sig på, allt ifrån en hemlig källare till toppen på en skyskrapa. Det gör också att det kan vara lite utmanade första gången en bana introduceras. De var fler än en gång som jag gick vilse trots att jag hade en markör som visade vart jag skulle. Samtidigt har IO Interactive fyllt banorna med ledtrådar och gömda pussel. På en bana hörde jag två hyresgäster klaga på en ny otrevlig granne som hade en kniv utanför dörren. Jag letade reda på lägenheten och hittade mängder av information jag aldrig hade fått tag på annars. Det är dessa små detaljer som gör att Hitman 2 klaffar så bra med mig. När jag snubblar över något jag inte ens visste fanns där. Samtidigt kräver titeln en spelare med tålamod, som är beredd att spela om varje bana flera gånger och inte vara rädd för att misslyckas. [caption id=“attachment_23614” align=“aligncenter” width=“550”] Och ibland måste man spränga allt[/caption] Det går också att spela spelet online där du kan göra egna kontrakt och ladda upp dem på nätet eller ladda ner andras kontrakt. Du kan även spela med andra spelare i Ghost. Här spelar ni samma uppdrag exakt samtidigt men kan bara påverka varandra på ett minimalt plan. Istället gäller det att eliminera målet först. Det är underhållande en stund men saknar den där planeringen som gör Hitman till ett bra spel. Som en extra bonus får du också alla uppdragen från det förra Hitman så att du kan spela igenom hela handlingen med alla de små förbättringar som Hitman 2 medför. Jag gillar det som IO Interactive har gjort. Det tar inte serien framåt på något radikalt sätt men det finslipar något som redan var bra.

Recension: Battlefield V [PS4]

Mon, 19 Nov 2018 14:00:01 +0000

Sedan DICE har gjort en resa bakåt i tiden, närmaste bestämt första världskriget för två år sedan i Battlefield 1 (8/10), har den svenska spelutvecklaren hoppat till ett annat stort krig. Deras senaste kapitel Battlefield V tar steget fram till andra världskriget, ett tema som använt sedan den sexton år gamla spelseriens begynnelse. Min introduktion av spelet är konstruerad på ett välskött sätt och den har en annorlunda tvist i berättandets gång. Jag får ta del av en batalj mot tyska armén och när min soldat blir dödad i strid, kastas jag snyggt in i en annan del av kriget i en annorlunda tid. Jag är imponerad av dess snygga skifte av olika tidsperioder mellan 1939-1945, och får känna allvaret i en historisk del av förra seklets mest fasansfulla krig. [caption id=“attachment_23600” align=“aligncenter” width=“550”] Jag kan nästan känna den bistra, verklighetstrogna kylan. Brr.[/caption] Spelet är fulländat när det gäller grafik och ljussättning, men jag tycker också att DICE lyckas fånga djupet i ensamspelarlägets filmsekvenser. Jag kunde under min genomspelning välja mellan tre olika äventyr, alla med spännande strider mot Tyskland. Nordlys är för mig det bästa kapitlet, där en kvinnlig soldat smyger omkring i det snötäckta Narvik för att hitta sin mamma som hålls fången av Axis-styrkorna. Att jag får höra norska röstskådespelare, istället för engelska, ger ett starkare intryck och det värdesätts mycket. Uppdragen kan klaras av på ett par timmar och bjuder på hårt motstånd, beroende på svårighetsgrad. Dock känns vissa partier i uppdragen som långdragna, särskilt i Nordafrika där jag fick springa väldigt långt för att utföra en viss uppgift. I onlineläget kan upp till 64 spelare delta i olika spellägen, och upplägget i varje match är av en enorm skala. Spelreglerna är enkla och jag har roligt ute på stridsfältet, men eftersom spelkartorna är stora så kan vissa matcher bli långvariga. Conquest och Domination är två olika fånga flaggor-lägen och de liknar varandra till en viss del, men det förstnämnda handlar inte enbart om att fånga zoner, utan också om att spränga motståndarlagets fästningar. Grand Operations består av strider i flera dagar, där det vinnande laget i första dagen får ett övertag nästa dygn. Idén är intressant och faktiskt genial, men det kan uppgå till en timme för att utföra alla dagarna och jag blev utmattad efter en femte, avgörande slutstrid. Det finns ett smidigt filtreringssystem där regioner, spellägen och andra komponenter kan anpassas efter mina önskemål. Det blir därför bekvämt och praktiskt för mig att hitta en match i min smak. [caption id=“attachment_23603” align=“aligncenter” width=“550”] Striderna är enorma.[/caption] Jag gillar att kunna välja mellan manliga och kvinnliga soldater i bägge styrkorna, men DICE visar också vägen framåt genom att inkludera människor med olika hudfärger bland de Allierade, vilket jag tycker är välkommet. Nya kläder och uppgraderingar till mina vapen låses upp ju fler erfarenhetspoäng jag tjänar under spelets gång. Battlefield V är en bombastisk tolkning av andra världskriget med enorm detaljrikedom, bra spelkontroll och spännande strider. Däremot är spelets långa laddningstider oacceptabelt långa och vid några tillfällen stängde jag av spelet efter en match eller ett avbrutet uppdrag. Om du inte har bekymmer med utsträckta väntetider, och gillar stora förstapersonsskjutare rekommenderar jag att du ger detta en chans.

Recension: 11-11: Memories Retold [PS4]

Wed, 14 Nov 2018 10:00:24 +0000

Den 11 november 1918 slöts vapenstilleståndet mellan Tyskland och alliansen av länder som stred mot varandra under första världskriget. Själva förhandlingen skedde i en järnvägsvagn, parkerad i skogen utanför Picardie. Europa skulle äntligen få fred igen, efter mer än fyra års krig som påverkat nationerna mycket negativt. 11-11: Memories Retold utspelar sig under världskrigets andra hälft där vi får följa den kanadensiska fotografen Harry som tar sitt yrke till Europa, iklädd uniform. Hans stora kärlek är dotter till den man som äger fotostudion som han jobbar i, och Harry hoppas på att vinna hennes gunst genom att dokumentera alliansens framgång i kriget och återvända som hjälte. [caption id=“attachment_23531” align=“aligncenter” width=“550”] Utsikten över Eiffeltornet känns lite luddig, men är vacker ändå![/caption] Vi får också dela livsödet med Kurt; en bonde som har en fallenhet för det elektroniska och mekaniska på farmen. Familjen består förutom fadern av hans hustru, en dotter och sonen Max. Max slåss för Tyskland mot ententen men har sedan en tid försvunnit. Familjen blir mycket orolig och ber till högre makter att sonen ska återfinnas oskadd, men inget hörs från frontlinjen på länge. Därför anmäler sig Kurt som frivillig och blir en del av den tyska armén som ingenjör. Även om hans arbete kretsar kring det tekniska, är det bara sonens välbefinnande som spelar någon roll; han måste hitta honom till varje pris. Titeln utspelar sig i ett tredjepersonsperspektiv och erbjuder en grafisk stil som jag vill likna vid något slarviga, luddiga verk av Claude Monet. Det är på sina ställen riktigt vackert att titta på, samtidigt som detaljerna emellanåt känns lite väl diffusa. Med tanke på tidsepoken som spelet ska återspegla, känns det dock naturligt på något vis. I början av spelet får jag följa de båda människorna på vart sitt håll, men ju närmare stridens hetta de kommer, desto mer tvinnas deras öden tillsammans. Det visar sig snart att Memories Retold inte bara handlar om krig, utan även om den enskilda människans öde i kriget. Det är väldigt gripande att ta del av när Kurt skriver brev hem till sin hustru och dotter, och samtidigt kärleksfullt uppiggande att hjälpa Harry att stärka kärleken med sin flicka hemma i Kanada. [caption id=“attachment_23532” align=“aligncenter” width=“550”] Soldater, misär och en liten söt kisse. Kriget är inte bara deppigt![/caption] Krig är hemskt, och känslan förmedlas oerhört starkt via musik, scenografi och skådespelarinsatserna. Under de timmar jag tillbringat tillsammans med Kurt och Harry har jag fått uppleva skräcken av att leta mig fram i skyttegravar och plågas av döden runt omkring i stridernas efterklang. Oavsett i vilken form tragedierna utspelar sig i, skildras känslorna på ett sanningsenligt och gripande sätt, vilket berör mig djupt. 11-11: Memories Retold är en personlig och rörande skildring av människors öden under världskrig. Att detta utspelar sig i det första av de två, spelar egentligen ingen roll eftersom meningslösheten är densamma. Det är bara de som finns kvar efteråt som måste minnas och lida.

Recension: Knowledge is Power: Decades [PS4]

Tue, 13 Nov 2018 13:00:05 +0000

Frågesport har inte enbart bidragit till trevliga sittningar framför dumburken på fredagskvällar under min barndom, utan har också bidragit till att jag har lärt mig en del saker från de allmänbildande frågor som till exempel Lars-Gunnar Björklund ställde i Supersvararna. Under fjolårets sista månad släpptes kunskapsspelet Knowledge is Power (6/10), där upp till sex deltagare skulle svara på frågor och kasta gegga på varandra med hjälp av mobiltelefoner. Nu är den glade programledaren med silvergrått hår tillbaka i ett nytt kapitel. Det gemensamma grundtemat för Knowledge is Power: Decades är årtionden, och alla frågor håller sig inom det valda decenniet efter varje mellanspel. Jag gillar att uppföljarens frågor fokuserar sig på en särskild kategori istället för att vara helt slumpartade. Vissa frågor är i mitt tycke dock väldigt svåra, särskilt de om brittisk TV från 1990-talet. [caption id=“attachment_23540” align=“aligncenter” width=“550”] 1980-talets pastellfärgade knästrumpor eller grunge från 1990? Majoriteten avgör![/caption] Grundspelet är identiskt med originalspelet; jag och mina motspelare i knasiga kostymer ska samla poäng genom att svara rätt på frågor, för att sedan klättra uppför en hög pyramid i finalen. Givetvis vinner den som först når toppen hela spelet. Det gäller inte enbart att svara rätt, utan jag bör även svara snabbt för att kunna skrapa ihop högre poäng. Innan en fråga får deltagarna chansen att ställa till ofog, genom att välja ett elakt föremål och peka ut den person man utsätta sprattet mot. Bland de bekanta minorna och isbollarna finns några nya sattyg att röra om i grytan med. Blixtlåset måste öppnas för att visa ett svarsalternativ, medan de snurriga bokstäverna förvränger orden. En stor förbättring jämfört med föregångaren är ett högre tempo, och att jag endast ser de drabbade deltagarna istället för att gå igenom allihopa innan frågan ställs. Dock blir jag lite illamående av det blå krypet, en ersättare till röda nafsaren, eftersom dess störningars starka färger är obehagliga att titta på. Det finns ett par nya spellägen med alternativa regler. Ett snabbspel har endast tre frågor och en mellanakt vilket passar bra om jag vill endast spela något under några minuter. I utmaningsläget ska de tävlande delta i spelets alla lekar under mellantider där några deltävlingar är nya. I roliga trippel-kopplingen ska jag dra fingret över skärmen och få ihop tre ord för en passande mening; exempelvis från en känd låt eller filmtitel. [caption id=“attachment_23543” align=“aligncenter” width=“550”] Detta liknar ett uppträdande från 1960-talet i direktsänd TV.[/caption] Jag tycker att spelet stundvis saknar skärpa och upplever den nya designen som tråkig. De nya karaktärerna saknar originalspelets starka personligheter och jag hittar ingen favorit bland de träiga lerfigurerna. Trots att Knowledge is Power: Decades har nya frågor och fler redskap för pajkastning, ser jag inte detta som ett nytt spel. Det är snarare en expansion till föregångaren och jag hade faktiskt föredragit spelet som ett tillägg, då spelen är nästintill identiska. Jag och min familj gillade det första spelet men denna till synes förhastade hantverk gjorde oss uttråkade redan efter ett par spelomgångar, även om smutskastningen var stundvis kul. En stor miss är att spelet saknar svenskt tal och text, vilket gör att yngre barn kan få svårt med engelskan.

Recension: Chimparty [PS4]

Tue, 13 Nov 2018 10:00:51 +0000

Jag gillar sällskapsspel eftersom de inte bara är underhållande, utan även för att de sammanför familjen i ett glatt, socialt umgänge. När det gäller brädspel till konsol har jag endast känt den sociala glädjen i Mario Party tidigare, men nu glider ett nytt partyspel in på ett bananskal för att utmana Nintendos långa spelserie. Chimparty är en del av Sonys PlayLink-serie, där upp till fyra spelare kan delta i festligheterna med hjälp av mobiltelefoner eller surfplattor istället för handkontroller. Efter att jag och mina motspelare startat den nedladdade appen, börjar vi ta selfies till våra färgglada primater innan vi börjar spela. Själva huvudspelet är ett vanligt brädspel där den första apan som passerar mållinjen vinner hela matchen, men för att kunna förflytta sig behöver varje spelare samla bananstjärnor under minispelen. Efter att ett minispel har avslutats, tar varje schimpans ett steg framåt för varje insamlad stjärna, och spelare på sista plats får sedan kasta en tärning för en extra chans. [caption id=“attachment_23512” align=“aligncenter” width=“550”] Jag tänker hoppa, fisa och dunka mig ned i basketkorgen![/caption] Brädspelets struktur är inte helt genomtänkt. Spelaren på sista plats har för stor makt när hen kastar tärningen, vilket kan ändra placeringarna radikalt fort på den alldeles för korta spelplanen. Eftersom aporna inte får stå på samma ruta, hoppar jag över en motspelare under förflyttningen framåt. Men det mest ologiska inträffar när jag kastar tärningen och det står tre deltagare i rad framför mig; om jag får en etta så hoppar jag fyra rutor framåt och det räknas som ett steg - men jag hamnar på precis samma ruta om det blir en fyra istället. Minispelen lockar till högljudda skratt och det svenska talet underlättar avsevärt för yngre spelare. Oftast ska jag hoppa i en viss riktning ill exempel om min fisande primat ska vara basketboll, eller att hålla i mobilens knappikon om jag ska förflytta mig uppåt i ett lagspel. Eftersom det måste vara fyra deltagare tar datorstyrda apor över om kvoten inte fylls av mänskliga tävlande. Tyvärr har datorn ett markant övertag i vissa minispel, särskilt i målarspelet där det gäller att täcka planen med sin färg. Min personliga favorit bland minispelen påminner om kull; att kasta en bikupa på en motståndare och försök att undvika den själv under någon minuts speltid. Hela familjen gapskrattade när den röda kupan skickades vidare i snabb takt. Det finns ett ensamspelarläge där jag ska skynda mig i mål innan en enorm, illaluktande orangutang hinner ifatt mig och därmed kastar en äcklig tårta på sitt byte. Jag hade faktiskt föredragit att ha detta inlägg i det ordinarie brädspelet för flera spelare. Annars är det fruktansvärt tråkigt att spela tillsammans med tre datorspelare eftersom den mänskliga faktorn är partyspelens huvudsyfte. [caption id=“attachment_23519” align=“aligncenter” width=“550”] Banankontakt i min takt.[/caption] Chimparty är ett sockersött spel och de karismatiska aporna gör mig glädjefylld med sina personligheter. Jag kan låsa upp roliga kostymer med tillräckligt insamlade bananstjärnor, och visst är det festligt kul med en grön schimpans iklädd krokodilhatt och ballerinaskor. Både de slumpmässiga och anpassade spellägena är enbart minispel där den spelare med flest stjärnor vinner, vilket passade mig och familjen bäst. Spelet går ut på att ha roligt och jag tycker att ett par spelomgångar passar gott en söndagseftermiddag, men jag rekommenderar att ni är fyra deltagare och gärna fler än två.

Recension: Taiko no Tatsujin: Drum Session! [PS4]

Thu, 08 Nov 2018 10:00:21 +0000

En del spel är mer japanska än andra, och Taiko no Tatsujin: Drum Session! tillhör definitivt den kategorin. Det jag främst tänker på är den gulliga tecknade mangastilen, de skrikiga rösterna och med tanke på att detta är ett rytmspel, musiken. Jag har spelat många genrespel genom åren och har importerat ett par japanska titlar som antingen aldrig nådde väst som är fallet med IA/VT Colorful för PlayStation Vita, eller omarbetades rejält som när Osu! Tatakae! Ouendan! utvecklades till Elite Beat Agents. Taiko no Tatsujin-serien såg dagens ljus i de japanska arkadhallarna redan 2001 men det här spelet är det första i serien som släpps i Europa. Tyvärr släpps det endast digitalt och den enda möjligheten att få tag på en trumkontroll är att importera den från Japan. Jag hade gärna sett ett fysiskt släpp tillsammans med en trumma, likt hur Guitar Hero-serien lanserades. Men plasttillbehör åt sidan, hur står sig detta mot andra rytmspel på marknaden? [caption id=“attachment_23472” align=“aligncenter” width=“550”] Animal från Mupparna skulle vara en fena på det här spelet.[/caption] Spelmekaniken är väldigt enkel, där röda och blå noter kommer åkande längs en bana och jag ska slå mitt på trumman för röda och på kanten för blå. Eftersom jag inte har någon trumma får jag istället trycka på knappar på min Dualshock 4 vid rätt tidpunkt. Trumman är uppdelad i två halvor och trycker du på båda halvorna för större noter får du högre poäng, och sedan finns det tre varianter av trumvirvlar där du ska hamra så fort du kan. Det finns två spellägen, Taiko mode där du försöker förbättra dina poängrekord i de fyra svårighetsgraderna och löser utmaningar på en bingobricka samt ett läge där du möter mänskliga motståndare i ett rankingsystem. Det finns också ett lokalt flerspelarläge där två spelare kan tävla mot varandra. I några av sångerna dyker gäster upp och du tävlar mot Hello Kitty, Pac-Man och Heihachi från Tekken. Lyckas du få bingo tjänar du en valuta som kan användas för att låsa upp kosmetiska uppgraderingar. [caption id=“attachment_23473” align=“aligncenter” width=“550”] Några kändisar dyker upp i vissa av låtarna.[/caption] Musiken är alltid viktig i rytmspel och trots att jag spelar mycket japanska spel och tittar på anime börjar jag känna att jag kanske inte tillhör målgruppen för spelet. Musiken är uppdelad i flera kategorier som anime, klassisk musik, vocaloid, japansk pop och Namco original. Av de 73 låtarna i spelet är det kanske en handfull som jag verkligen älskar, och det blir lite för lite för att det ska hålla i längden. Men ett ännu större problem är att spelet snabbt blir enformigt. Jag förstår att enkelheten fungerar när man sitter med två trumstockar och en puka framför sig, men när jag spelar på en handkontroll blir det extremt tradigt i längden och jag tröttnar efter några sånger varje gång jag startar spelet. Ett annat irritationsmoment är den gälla, skrikande rösten som ropar något varje gång jag river av en trumvirvel. Jag önskar verkligen att trumtillbehöret skulle ha släppts i Europa eftersom jag tror att spelet skulle lyfta avsevärt i spelkänsla. Tänk dig själv att spela Guitar Hero med en handkontroll. Svårighetsgraden känns också extra hög när jag spelar med handkontroll. Jag får känslan att det skulle vara mer naturligt att använda båda händerna med trumpinnar än att köra varannan not med vänstern och högern vid vanliga knapptryckningar när noterna kommer farande i ett rasande tempo. Taiko no Tatsujin: Drum Session! är ett helt ok spel och rent tekniskt fungerar det som det ska, men det lyfter aldrig och bjuder inte på det där lilla extra i spelkänslan.

Recension: The Jackbox Party Pack 5 [PS4]

Wed, 07 Nov 2018 10:00:18 +0000

Klassiska sällskapsspel gör sig bäst runt ett bord och inte på teven. Detta var åtminstone vad jag trodde tills jag kom i kontakt med Jackbox-serien, som motbevisade min tes med råge. Med hjälp av en PlayStation och några mobiltelefoner lyckades serien bjuda på en fantastiskt kul tvist, och med lyckade varianter av Rappakalja, Cards Against Humanity och Pictionary har de tidigare Jackbox-samlingarna snabbt blivit säkra kort på spelkvällar, förfester och middagsbjudningar. Kvalitén på sällskapsspelen i den femte Jackbox-samlingen varierar stort, men höjdpunkten Patently Stupid håller definitivt hög nivå rakt igenom. Här tilldelas du ett ”vanligt” problem, till exempel att du alltid blir hungrig när du är på stranden. Ditt uppdrag blir att gnugga geniknölarna, komma på en uppfinning som löser bekymret och rita en bild av denna på din mobiltelefon. Självklart måste du även namnge innovationen och förse produkten med en slogan. Med ett bildspel framför de andra deltagarna får du sedan presentera hur fantastisk din ätbara baddräkt Pizzakinin är, som helt består av nybakt pizza och har taglinen #nobeach2019. Efter att alla presenterat sina uppfinningar betygsätter spelarna varandras verk genom att investera olika belopp, och en vinnare utses. För att bli roligt ställer upplägget höga krav på fantasi och påhittighet hos deltagarna, men när det lyckas lockar det verkligen till ordentliga gapskratt och applåder. [caption id=“attachment_23480” align=“aligncenter” width=“550”] Uppfinningar man ritar på mobilen blir sällan lika snygga som i det här exemplet, men misslyckade teckningar kan lätt bli väldigt komiska.[/caption] Mad Verse City är den andra höjdpunkten i samlingen. I denna rapduell får du först i uppdrag att komma på ett ord i en specifik ordklass, som sedan kastas in i första raden av en slumpgenererad strof. Därefter är det upp till dig att helt fritt skriva nästa rad i låten, men den måste givetvis rimma på föregående mening. När alla är klara med sina raplåtar framförs de av robotar med taktlösa datorröster i episka rapdueller, som verkligen kan bli hur knasiga som helst. Att hela samlingen enbart är på engelska gör det givetvis svårare att uppskatta om inte samtliga spelare bemästrar språket relativt bra. Sällskapen jag provade Mad Verse City med hade nog uppskattat duellerna bättre om det gick att rappa på svenska, men att slänga beats på svengelska var överraskande underhållande det med. [caption id=“attachment_23481” align=“aligncenter” width=“550”] Då spelet kontrolleras via en webbsida i mobilen fungerar Jackbox utmärkt att streama till vänner över nätet, som kan vara med och spela eller dela ut poäng på distans.[/caption] Frågesportspelet You Don’t Know Jack är en galen variant av Buzz med kryptiskt ställda frågor om onödigt vetande, där humorn ofta tar större plats än själva kunskapstestandet. Delmomentet Dis or Dat stjäl hela showen, där du på kort tid får en rad olika titlar som du ska lista ut om de är namn på filmer med Jennifer Lopez eller namn på hudvårdsprodukter. Efter någon omgång eller två känns frågesporten dock ganska enformig och det är lätt att tröttna på upplägget. Resten av samlingen är dessvärre inte mycket att hänga i granen. Zeeple Dome är ett försök till ett actionspel som styrs med smartenheter via en hemsida, men fungerar så genomuselt att det mer eller mindre blir ospelbart. Split the Room har ett kul grundkoncept, men med långsamt tempo och tråkiga frågeformuleringar blir det lite av en stämningsdödare. När The Jackbox Party Pack 5 är som roligast har vi riktigt kul och skrattar ofta. Jag saknar dock något lika snabbt och simpelt som favoriterna Drawful och Quiplash från de tidigare samlingarna, och det ställs lite högre krav på kreativitet än vanligt hos deltagarna, som bör vara minst fyra till antalet. Har du och dina vänner aldrig kommit i kontakt med serien bör ni därför kolla in samling ett och tre först, som innehåller roligare spel överlag. Törstar ni däremot efter fler Jackbox-varianter är detta en bra fortsättning.

Recension: The Shapeshifting Detective [PS4]

Tue, 06 Nov 2018 14:00:44 +0000

Efter den lyckade lanseringen av The Infectious Madness of Doctor Dekker (7/10) till PlayStation 4, tar den brittiska studion D’Avekki Studios nya tag och levererar ytterligare ett mysterium i filmiskt format. The Shapeshifting Detective följer ungefär samma recept som deras tidigare verk, men med en stor skillnad. Denna gång utspelar sig handlingen i August, ett litet samhälle där de dagliga äventyren återberättas i radiokanalen “Radio August”. Den unga och vackra cellisten Dorota har mördats och det finns fler än en misstänkt för dådet. Protagonisten har dock en speciell förmåga som den lokala polisen finner nödvändig för att lösa fallet. Han kan nämligen flytta sitt medvetande från sig själv till vilken person som helst i närheten. [caption id=“attachment_23439” align=“aligncenter” width=“550”] Polischefen ser ju ut som att jag kan lita på honom. Eller?[/caption] På det lilla hotellet där jag har min tillfälliga vistelse, har även tre av de misstänkta hyrt rum. De är tarotläsare och förutspådde Dorotas mord långt innan det inträffade. På grund av deras insikt i händelserna hamnar de såklart under polisväsendets vaksamma blickar, men enligt dem själva försöker de hjälpa till i utredningen samtidigt som de försöker förebygga ett nytt mord i samhället. Varje gång jag återvänder till mitt rum har jag möjligheten att skifta till någon av karaktärerna som jag mött, men under spelets första dagar väljer jag dock att behålla min nuvarande kropp och istället fokusera på att lära känna de misstänkta. Ju fler ledtrådar jag upptäcker, desto fler nya vägar öppnas upp för min karaktär att utforska. Filmsekvenserna är ganska snyggt inspelade och skådespelarna levererar en jämn kvalitet. Dock upplever jag att de välgjorda, långsamma filmklippen som spelades upp när skådespelarna väntade på något i spelet Doctor Dekker, saknas här. Istället fryser filmen och visar en stillbild istället, vilket känns abrupt och lite fel på något sätt. [caption id=“attachment_23440” align=“aligncenter” width=“550”] Tarotläsarna sysslar inte bara med tarotkort. Andra mörka riter utförs också.[/caption] Skådespelarna som spelar rollerna av Ellis och Poe, vilka driver radiokanalen som ständigt hörs genom spelet, är lysande och låter precis som om de faktiskt är radiopratare. Berättelserna som förtäljs är ibland riktigt störande men blandas upp med väderprognoser och nyheter, vilket känns äkta. När jag väl väljer att skifta till andra karaktärer, öppnar sig spelet på ett förvånansvärt tillfredsställande sätt. Helt plötsligt kan jag dubbelkolla fakta som jag misstänker är felaktiga och jag kan luska fram hemligheter som tidigare bara känts som en misstanke. När sluttexterna rullar och jag lägger ifrån mig kontrollen efter några timmars spelande, känner jag ett omedelbart sug efter att börja om från början och skifta mellan karaktärerna mycket tidigare. Det finns nog mycket mer i denna berättelse än vad jag har fått uppleva under min första genomspelning. The Shapeshifting Detective är i mina ögon en värdigt nästa steg i FMV-genren som både Wales Interactive och D’avekki Studios ser till att utveckla. Om du tycker om att luska i dolda budskap och undersöka möjligheter om och om igen i en berättelse, kan jag varmt rekommendera detta till dig.

Recension: Red Dead Redemption 2 [PS4]

Mon, 05 Nov 2018 10:00:13 +0000

Den amerikanska vilda västern har alltid varit ett favoritintresse för mig, och Lucky Luke var en barndomsidol. Min fascination för cowboys växte när jag läste legendariska historier om Jesse James och andra ikoner från 1800-talets USA. Rockstar Games släppte Red Dead Redemption för åtta år sedan och det var en enorm kärleksförklaring till främst Sergio Leones verk i genren spagettivästern. Nu är speljätten tillbaka med ett nytt kapitel som handlar om laglösa cowboys, salonger med svängdörrar och revolverstrider i slutet av vilda västerns guldperiod. Red Dead Redemption 2 utspelar sig tolv år innan dess föregångare; året är 1899 och vilda västern börjar sakta att dö ut. Banditledaren Dutch Van der Linde vill hålla sig fast vid den gammalmodiga friheten och leva livet tillsammans med sin liga av laglösa. När spelet börjar beskådar jag gänget på flyende fot efter en misslyckad kupp i staden Blackwater, och de söker skydd uppe på de snötäckta bergen norrut. [caption id=“attachment_23453” align=“aligncenter” width=“550”] Spelet har en magnifik känsla av western i minsta detalj.[/caption] Huvudkaraktären heter Arthur Morgan och är en av Dutchs närmaste män. Jag känner igen flera karaktärer från föregångaren, främst dess protagonist John Marston som denna gång är en nyckelfigur i en mycket välskriven berättelse om de färgstarka banditernas överlevnad. Arthurs barska attityd och starka lojalitet till gänget gör det lätt för mig att älska honom, och det är roligt att utveckla denna karismatiska revolverman under spelets gång. Spelet är tveklöst ett av de mest stämningsfulla och vackraste under denna spelgeneration. Den berikande naturens vilda djurliv får mig att stanna upp och njuta av utsikten, såvida inte en argsint björn rusar mot mig, vill säga. Städerna och dess invånare ger mig känslan av att vara med i en västernfilm, och det är en härlig upplevelse att träda in i Valentines livfulla saloon. Under äventyrets gång utför jag uppdrag åt Dutch och andra medlemmar, främst för att inskaffa pengar till den gemensamma kassan som används för att förbättra lägret. Men den enorma friheten erbjuder mycket mer än simpla uppdrag och faktiskt är självständigheten spelets största styrka. Arthurs heder ändras beroende på hur jag agerar mot andra människor; om jag mördar eller rånar någon sjunker hedern och jag får ett dåligt rykte. Jag gillar att moralens balans får mig att tänka till innan handling tas. [caption id=“attachment_23456” align=“aligncenter” width=“550”] Poker är ett avkopplande tidsfördriv.[/caption] Möjligheten att skräddarsy mina vapen och andra tillbehör efter behov, eller för praktiska skäl, är imponerande. Om ett gevär blir smutsigt blir prestandan sämre, varför jag bör behandla det med vapenolja eller låta vapenhandlaren utföra underhåll. Arthurs ansiktsbehåring växer under tidens lopp och kan vårdas hos barberaren eller i lägret. Min enda invändning gällande spelet är dess obalanserade kontroll. Hästridning briljerar med en stabil styrning, men eldstriderna kräver en del träning för att kunna bemästras. Arthurs Dead Eye-funktion bromsar tiden för att markera de fiender som han ska skjuta men ibland tar mätaren slut för snabbt. De flesta irritationsmomenten sker vid interaktioner där det är krångligt att placera herr Morgan på rätt plats, särskilt när en främling ska införa en dialog om hen behöver hjälp. [caption id=“attachment_23460” align=“aligncenter” width=“550”] Howdy, partner! Får man komma in, från regnet?[/caption] Red Dead Redemption 2 är en stark uppföljning av Rockstars kärleksförklaring till vilda västern, men spelet är mycket mer än skjutglada revolvermän. Speltimmarna flyger iväg eftersom det finns alltid något att göra och upptäckarglädjen får mig hela tiden att sukta efter mer. Om du, likt undertecknad, älskar västern och synnerligen den förra delen, är historien om Arthur Morgan ett tveklöst måste.

Recension: Call of Cthulhu [PS4]

Fri, 02 Nov 2018 11:00:21 +0000

Pratar man om klassisk skräcklitteratur, lär den amerikanske författaren H.P. Lovecraft och hans Cthulhu-mytologi dyka upp förr eller senare. En av hans noveller heter The Call of Cthulhu och föga överraskande är spelet Call of Cthulhu baserat på denna. Jag har länge följt den problemfyllda utvecklingen av spelet eftersom jag gillar bokförlagorna och har spelat papper-och-pennarollspelet en hel del genom åren. Lever då spelet upp till mina förväntningar och förlagor från andra medier? Både ja och nej. [caption id=“attachment_23421” align=“aligncenter” width=“550”] Nej, han är varken en pirat från Karibien eller en fysiskt muterad bläckfisk.[/caption] Året är 1924 och du spelar rollen som privatdetektiven Edward Pierce som är beroende både av alkohol och sömntabletter. Hans företag står på ruinens brant och desperat tar han sig an ett mystiskt fall som för honom till ön Darkwater utanför Boston. Hela ön befinner sig i en sömnig dvala, efter att valjaktsindustrin gått i stå och sjömännen tillbringar det mesta av sin tid på öns bar. Spelet marknadsförs som ett rollspel, och förvisso finns det några färdigheter som utvecklas under spelets gång, men jag skulle inte vilja klassa det som något annat än ett äventyrsspel. Det största fokuset ligger på utforskning och dialog med intentionen att hitta ledtrådar till fallet. Faktum är att pusslandet och letandet efter ledtrådar fungerar väldigt bra och till en början trivs jag verkligen och har ett genuint intresse för att komma vidare. Tyvärr dör den känslan en bit in i spelet när en riktigt styltig smygmekanik introduceras. Jag hinner gå från frustration till både ilska och uppgivenhet innan jag kommit vidare från det momentet. Under spelets gång dyker det upp fler moment som dras ut lite för länge för att tillföra något, vilket sänker tempot och får mig att tappa fokus. [caption id=“attachment_23420” align=“aligncenter” width=“550”] Som vanligt så glömmer monstren att titta ned bakom gömställena.[/caption] Spelets absolut största styrka är berättelsen och stämningen, där det fångar Lovecraft-andan helt perfekt och där jag aldrig är hundra procent säker på om händelserna jag upplever är galenskap eller övernaturliga fenomen. Det glädjer mig att utvecklaren har valt att inte kondensera ned galenskap till en siffra utan att det hela tiden är upp till dig som spelare att tolka och avgöra vad som händer. Är du ute efter att bli ordentligt skrämd får du nog spela något annat då Call of Cthulhu bjuder på mer tät stämning, även om jag hoppade till vid ett par tillfällen. Tekniskt sett skulle spelet kunna vara från förra konsolgenerationen då karaktärerna är så lågupplösta att de bitvis ser ut som lerfigurer och hår renderas sämre än under PlayStation 2-tiden. Små detaljer som att alla dörrar kan öppnas åt båda hållen och att läppsynken får dialogerna att se dubbade ut spräcker min inlevelsebubbla och både tankar och känslor svävar iväg åt ett annat håll. Är du ett stort Cthulhu-fan kanske berättelsen räcker för att mätta din hunger, men är du ute efter ett gediget äventyrsspel får du nog leta vidare.

Recension: The Missing: J.J. Macfield and the Island of Memories [PS4]

Wed, 31 Oct 2018 15:00:20 +0000

Hidetaka Suehiro, mest känd under smeknamnet SWERY, är onekligen en av japans kanske knepigaste spelutvecklare. I väst slog han igenom ordentligt med det väldigt Twin Peaks-inspirerade äventyrsspelet Deadly Premonition som fick väldigt blandade betyg. De som kunde bortse från spelets tekniska och spelmekaniska brister föll ofta handlöst för de skruvade karaktärerna, stämningen och handlingen. Efter att Microsoft lagt ner hans nästa projekt – D4: Dark Dreams Don’t Die tog han en längre paus från spelutveckling för att fokusera på sin hälsa (och bli buddhistisk munk). Men för dryga två år sedan utannonserade han att han skulle starta en ny studio – White Owls Inc. The Missing: J.J. Macfield and the Island of Memories är första verket från den nya studion och är utvecklat i samarbete med Arc System Works. Allt börjar på en pir där J.J. Macfield och hennes vän Emily är på väg att borda en båt mot en mystisk ö. De behöver en liten paus från verkligheten. Efter att de haft en trevlig stund framför lägrets lägereld så vaknar J.J. upp och Emily är borta. Naturligtvis börjar J.J. utforska ön i jakten på sin vän och märkliga saker börjar ske. Till att börja med så verkar J.J. vara osårbar. Att kliva in i fällor och tappa ett ben eller en arm stör henne inte märkbart utan skakas bort med ett ryck, och läks med en knapptryckning. Det blir strax en väsentlig spelmekanik att kunna utnyttja denna lealösa förmåga. Jakten på Emily tar hjältinnan genom mer och mindre livsfarliga miljöer – mörka skogar, källare, en bowlinghall och fler minnesvärda områden. Osårbarheten behövs verkligen då det lurar faror runt många hörn. Att ta sig förbi fällor, hinder och lösa de pussel som erbjuds är stundvis frustrerande, men alltid klurigt och med en morbid twist. Karaktärens kroppsdelar far och flyger av vissa fällor och mer än en gång fattar hon eld och rullar plågad omkring på marken. Att tvingas att plåga en spelbar karaktär till den här graden känns till en början fasansfullt, men kombinationen av rätt orealistisk grafik och det faktum att J.J. snabbt kan återställa sig hjälper en del för att förmildra traumat. [caption id=“attachment_23365” align=“aligncenter” width=“550”] De många fällorna är användbara för att lemlästa J.J. med.[/caption] Nu är allt som tur är inte lemlästning och dysterhet, utan J.J. avbryts då och då av sin telefon där gamla textmeddelanden från vänner, modern, Emily och hennes uppstoppade gosedjur FK dyker upp med jämna mellanrum för att fördjupa handling och bakgrundshistoria. Utan dessa mer komediska (och förvisso stundtals nattmörka) inslag hade The Missing gränsat lite för nära till ett rent tortyrplattformsspel, men Swery lyckas balansera det mörka med det ljusa med extrem fingertoppskänsla. Att voyeuristiskt detaljstudera J. J’s kommunikation skänker ett oerhört djup till karaktären. En liten bit in i spelet börjar jag så smått pussla ihop vad jag tror spelet handlar om, men jag tvingas lite senare erkänna att jag haft helt fel. Först framemot slutet börjar jag kunna se hur trådarna skall kunna tvinnas ihop för att helt tappa hakan under spelets slutsekvens. [caption id=“attachment_23364” align=“aligncenter” width=“550”] Ibland avbryter gosedjuret F.K. vår hjältinnas utforskande med lite telefånerier.[/caption] Det märks på rätt många sätt att Swery är ett stort fan av Twin Peaks. Både hans tidigare verk Deadly Premonition, men även The Missing är mer än lovligt inspirerat av David Lynchs galenskaper. Märkliga, surrealistiska miljöer och karaktärer går som en röd tråd genom spelet, och i princip all dialog (ofta inläst ”baklänges” som vissa karaktärer i Twin Peaks) känns märklig och med multipla tolkningsmöjligheter. När eftertexterna väl rullat och jag lyckats skrapa upp min haka från golvet kände jag mig emotionellt misshandlad. Kanske var det helt rättvist med tanke på all grymhet jag utsatt J.J. för, och det tog mig ett par dagar att smälta upplevelsen. Swery har kanske inte lyckats skapa ett helt perfekt spel eftersom vissa av pusslen och omstartsmöjligheterna vid dödsfall kan kännas bitvis frustrerande. Men jag trodde aldrig att en medelålders, märklig japansk spelskapare skulle kunna skapa ett spel som är så helt rätt i tiden när det kommer till att skildra ungdomar, livssvårigheter eller den utsatthet vissa kämpar med att överkomma. Hatten av till Swery för en fenomenal prestation.

Recension: LEGO DC Super-Villains [PS4]

Mon, 29 Oct 2018 13:00:47 +0000

Det är dags för det fjärde spelet i LEGO Batman-serien och denna gång ligger fokus helt och hållet på skurkarna. DC har nämligen insett att skurkarna är en minst lika viktig tillgång som hjältarna och gett oss ett LEGO-spel värdigt en grupp med superhjältar. I början av spelet försvinner Justice League och istället dyker Justice Syndicate från Earth-3 upp. Allt är frid och fröjd till att börja med för våra superskurkar, men snart inser de att Justice Syndicate inte är vilka de säger att de är och kan potentiellt vara större problem än vad Justice League var. Det är med andra ord dags för våra superskurkar att visa vilka det är som bestämmer på Earth-1. [caption id=“attachment_23374” align=“aligncenter” width=“550”] Det “pålitliga” gänget Justice Syndicate[/caption] Denna gång får du skapa dig en egen superskurk som går under smeknamnet The Rookie. Det går att välja utseende och även utforma de krafter du får, rent kosmetiskt. Du spelar denna karaktär genom ett antal banor där vissa förmågor låses upp för kunna ta handlingen framåt. Mig veterligen är det första gången detta går att göra i ett LEGO-spel. Kul för barn men för mig som läst många serietidningar kändes det mest som en distraktion från alla coola superskurkar. Annars följer LEGO DC Super-villains den genomgående formeln för ett LEGO-spel; på varje bana finns det mängder av saker att förstöra, det går att bygga saker med hjälp av LEGO och det finns även enklare pussel att lösa. Sedan finns även en hel del gömda saker att hitta, karaktärer att låsa upp och varje bana måste spelas minst två gånger för att du skall hitta och komma åt allting. Det finns även en hub-värld som består av Gotham och Metropolis, vilken går att undersöka och hitta gömda föremål i. Har du spelat något annat LEGO-spel under de senaste åren känner du igen allt detta. “If it ain’t broke, don’t fix it”, verkar vara Traveller’s Tales tanke. Detta har sina fördelar och nackdelar och jag märker ganska tydligt att det är spel som har en yngre målgrupp i sikte. Detta skapar en skum känsla för mig då barn som går i mellanstadiet knappt känner till hälften av karaktärerna. Men jag som borde vara rätt målgrupp som serienörd känner att det snabbt blev väldigt mycket repetition. [caption id=“attachment_23375” align=“aligncenter” width=“550”] Alla klassiska skurkar dyker upp i spelet[/caption] Men om det är något som utvecklarna skall ha en eloge för, är det röstskådespelarna i spelet. Mängder av kända skådespelare såsom Brandon Routh, C. Thomas Howell, Kevin Conroy, Mark Hamill, Michael Ironside och Nolan North är några av de stora namn som förgyller upplevelsen i detta spel. Att höra Mark Hamill skratta som Jokern första gången höjer direkt stämningen i spelet. Det kan te sig som en liten sak men rösterna gör verkligen spelet bättre och skapar en bättre stämning. Så hur är spelet? Det beror på hur mycket du gillar LEGO-spel. Denna titel bryter inte ny mark utan kör på samma trygga formel som vi sett alla spel tidigare. Samtidigt är det en av de mer intressanta historierna i ett LEGO-spel hittills och jag hade kul när jag spelade det. Totalt ligger spellängden på 15 timmar eller runt 25 timmar om du bestämmer sig för att få 100 % på allting. Det är en bra valuta för pengarna även om det känns lite snålt av Warner att lägga ut detta spel med fullt pris. Men gillar du LEGO-spelen eller DC skurkar känns det ändå som en given titel.

Recension: SoulCalibur VI [PS4]

Tue, 23 Oct 2018 10:00:40 +0000

Få karaktärer men balanserad och varierad spelupplevelse. SoulCalibur VI kör hårt på retrospåret med omtagning av spelets mytologi, märkbara laddningstider och tröttsam manlig blick. Den ”riktiga” Souls-serien har länge varit en stor favorit hos mig. Enda sedan Soul Edge i Gröna Lunds arkadhallar för ett par årtionden sedan, har spelen stått ut från sin omgivning. Battle Arena Toshinden och Bushido Blade gjorde varianter av svärdsdueller men Soul Edge som blev Soul Blade och senare SoulCalibur hade en balans och precision som fick det att stå ut. Känslan finns fortfarande kvar, kanske tack vare det relativt lilla utbudet av kämpar. Ett 20-tal spelbara karaktärer hade varit imponerande 1998 men känns lite tunt nu. Två saker gör dock att det känns OK; dels att jag inte alls saknar en typ av slagskämpe och dels att det inte känns som att koncepten återanvänds allt för mycket. Några släktskap märks av, men även mellan de kombattanter som liknar varandra skiljer sig spelstilarna tillräckligt för att jag måste tänka olika när jag spelar med dem. [caption id=“attachment_23330” align=“aligncenter” width=“550”] Kallade du mig tondöv? Jag ska nog visa dig![/caption] Ur persongalleriet står tre karaktärer ut, två på ett positivt och en på ett ”är det verkligen 2018”-sätt. De två glädjeämnena är intressant nog Witcher-gästen Geralt vars dubbla svärd (ett åt gången) och grova magi passar in utmärkt. Den andra är det nya karaktären Azwel som, förutom sitt töntiga namn, mest slåss med trollkraft och galenskap och ytterst lite med de vapen som hans handskar kan frambringa. Jag har haft väldigt kul med Azwel i kamp med vänner, mest för att han av naturen är riktigt sur att förlora mot. Tyvärr har inte Namco omvärderat sin kanske mest trötta karaktär, Ivy, alls. Denna dominatrix dök upp som en manifestation av mestadels manlig tonårskåthet i SoulCalibur, och att hon inte fått en kvadratmillimeter extra dräkt tjugo år senare känns otroligt tondövt. Jag är dock inte ett dugg förvånad. Spelet har tyvärr inte bara dragit med sig gubbig kvinnosyn från sent nittiotal, det drar sig med något som jag under PlayStation 4-eran nästan glömt bort existerade, nämligen laddtider. Det är klart att sådana finns i flera moderna spel, men inte så här frekvent eller oproportionerligt långa. Tidigt i spelet när matcherna är korta och många, tittar jag nästan lika länge på laddskärmen som på det verkliga spelet. Senare när jag går över till att spela versus mode offline blir det bättre, men i de två storylägen kommer jag på mig själv att kolla telefonen för att få laddtiden att gå. [caption id=“attachment_23331” align=“aligncenter” width=“550”] Geralt skickar PlayStation-triangeln rätt i nyllet på sin motståndare.[/caption] Annars gillar jag det förskrivna berättelseläget skarpt, där främst den oinsatte och nostalgikern får sina lystmäten tillgodosedda. Det är som en historielektion i Soul-mytologi som hoppar fram och tillbaka mellan karaktärernas öden. Det andra läget där en självbyggd krigare utforskar världen och löser alla konflikter med olika doser av smörj är roligare i teorin än i praktiken. Mest för att det textbaserade berättandet inte har mycket att komma med och att fighterna, trots sin oändliga variation av fiender, snabbt känns väldigt lika. Nackdelen med att ha en blank karaktär för spelaren att forma är att den är svår att väcka intresse för. SoulCalibur VI är ändå bäst när det smäller. I de balanserade och snabba, lättlärda men extremt svårbemästrade striderna har jag jättekul. Nya kontringsmekaniker och ”sten-sax-påse”-specialare som utmynnar i filmiska sekvenser får mig att skutta i fåtöljen. Som i nästan alla fightingspel är det absolut bäst med två spelare och i konkurrensen gällande arkadlägen för denna konsolgeneration har titeln de högsta topparna.

Recension: Plantronics RIG 500 PRO HC

Mon, 22 Oct 2018 13:30:10 +0000

När jag tittar på Plantronics satsning på att slåss med de stora namnen inom gamingheadset ser jag mycket som görs väldigt rätt, åtminstone när jag utgår från min egen smak. De undviker kapprustningen med att sticka ut mest ut ett estetiskt perspektiv, och verkar lägga krutet på komforten och ljudet. Med Plantronics RIG 500 PRO HC ser vi samma fokus på dessa punkter, men tillverkarna har också sett till att frångå lite av plastigheten som du återfinner i designen av de mindre modellerna. På ljudfronten ser vi en uppgradering av högtalarelementen jämfört med RIG 400 PRO (8/10) som jag recenserade tidigare, vilket erbjuder dig ett lite fylligare ljud. Det är välkommet med ett lite större register i ljudet, då jag primärt spelar med surroundljud och är van vid en grannskapsirriterande basnivå. Det är inte en dag och natt-skillnad mot 400 PRO-modellen, men den är definitivt märkbar. Trots den lite mer robusta designen av hårdvaran lyckas dock Plantronics bibehålla den absolut största fördelen med eras modeller, nämligen den lätta vikten. Jag kan utan några som helst problem sitta med dessa lurar på i timmar i sträck, och det är nästan så att jag glömmer bort att jag har dem på ibland. Det är väldigt imponerande och en större faktor än vad jag trodde att det skulle vara innan jag började testa Plantronics olika modeller. Om du är intresserad av en ännu mer välbyggd version av headsetet finns det även vad de kallar en E-sport-modell av lurarna som ersätter plastbågen med en i metall istället. Jag fick inte möjlighet att testa dessa nu under recensionen, men på Gamescom fick jag testa dem lite snabbt och de satt riktigt skönt utan att kännas tyngre. [caption id=“attachment_23316” align=“aligncenter” width=“550”] Den lite mer exklusiva E-sport-versionen med den snyggare metallbågen.[/caption] RIG 500 PRO ger dig även möjlighet att avnjuta spel och filmer som har stöd för Dolby Atmos, precis som många av deras andra modeller. Det är definitivt ett stort plus för framtiden, beroende på hur många som väljer att använda standarden förstås. I dagsläget är det svårt att hitta mer än en handfull spel som har stöd för det, och även om stödet finns tillgängligt hänger det, i likhet med HDR på bildfronten, mycket på implementeringen. Som säkert bekant är det inget som PlayStation 4 har stöd för, men headsetet går att använda med vilken plattform som helst. Lurarna är även utrustade med den smarta volymkontrollen som sitter på 3,5 mm-pluggen, vilket gör att du enkelt kan justera volymen med tummen om du har den kopplad i din handkontroll. Jag brukar inte själv spela så många titlar med hetsiga flerspelarlägen, men jag kan med enkelhet se hur detta kan rädda dig genom att du slipper att släppa greppet om handkontrollen och fiska efter reglaget på sladden när du behöver justera ljudstyrkan. Med RIG 500 PRO har Plantronics tillhandahållit en väldigt kompetent produkt i en vettig prisnivå. Men om du inte är speciellt mycket av en audiofil kanske det inte är värt de extra pengarna jämfört med 400 PRO, då dessa faktiskt också levererar en bra ljudbild.

Recension: Overcooked! 2 - Surf 'n' Turf [PS4]

Fri, 19 Oct 2018 10:00:56 +0000

Efter att ha hjälpt Kung Lök att besegra, eller i alla fall tillfälligt försinka, de obröda varelser som plågat Mat-kungariket är det dags att ge sig iväg på semester till soligare orter. Äventyrsbad, grill och smoothies är vad som möter oss i en markant svårare expansion. Jag har knappt spelat Overcooked 2(9/10) eller dess föregångare Overcooked (6/10) på egen hand. Istället är det tillsammans med två vänner jag har hackat, kavlat, mixat och fräst mig igenom otaliga recept och udda situationer för att leverera mat till ett krävande klientel. [caption id=“attachment_23287” align=“aligncenter” width=“550”] Sol och bad och kniviga recept![/caption] Fast så krävande har de faktiskt inte varit. Vi har en oskriven lag när vi spelar att nästa bana förblir orörd till dess att tidigare banor har klarats med tre stjärnors marginal. Det tog lång tid innan vi behövde spela om en bana i vanlijversionen av Overcooked 2. De få gånger det skedde var det för att vi inte riktigt förstått receptet eller för att banan förändrade sig på ett tidigare oupptäckt sätt. Men där recepten och förutsättningarna var klara knådade vi in tre stjärnor på första försöket ända fram till slutet. Surf and Turf slår oss på fingrarna från ruta ett. Det kräver fyra-fem, i vissa fall uppåt tio, försök innan vi kan komma vidare med alla stjärnorna. Vilket förstås är mycket roligare. Det gör att taktiker, koordination och knapptryckningar verkligen måste sitta. Tekniker som i grundspelet varit flärdfulla är nu nödvändiga. Har du till exempel inte lärt dig att kasta mat direkt i stekpannor, eller klurat ur att stekpannor ibland måste placeras om mitt i en stekning för att optimera matlagningen blir det svårt att ens ta en stjärna. [caption id=“attachment_23301” align=“aligncenter” width=“550”] Robinson-Robban gjorde det fatala misstaget att finhacka pizzan istället för löken[/caption] Banorna, recepten och till och med den nya mekaniken är extra kniviga. Grillen där du tillagar saftiga scampi-spett måste hållas varm med tillhörande blåsbälg. Ska det mixas smoothies gäller det att ha rena glas, vilket ordnas medelst vattenpistol istället för diskmaskin. Min hemkunskapslärare skulle bli helt nipprig av blotta tanken. Det är mer av allt i Surf and Turf, men det är egentligen inte något nytt. Den tveksamme till detta spel kommer inte vinnas över med expansionen, men för den som tyckte att originalet var för lätt, eller för kort, kommer detta att smaka mumma!

Recension: Call of Duty: Black Ops 4 [PS4]

Thu, 18 Oct 2018 12:00:19 +0000

Sedan spelseriens start harCall of Duty delat upp sig i flera olika grenar. Treyarch lanserade det första Black Ops redan 2010 och sedan dess har serien fått ett antal uppföljare, varav det senaste släpptes för tre år sedan i form av Call of Duty: Black Ops III (7/10). Nu är tiden inne för den fjärde installationen och varumärkets femtonde titel sedan starten 2003; Call of Duty: Black Ops 4. I femton års tid har spelserien alternerat mellan berättelser från andra världskriget till moderna bataljer på krigsfältet, och oftast har det funnits en berättelse för ensamma spelare. Men den här gången slopas kampanjen helt för att ge större utrymme till flerspelarlägena. När jag kommer till huvudmenyn finns det tre huvudkategorier för mig att välja mellan. De traditionella Multiplayer och Zombies gör en återkomst och de får sällskap av det nya Battle Royale-läget Blackout. [caption id=“attachment_23272” align=“aligncenter” width=“550”] Har jag rengjort pipan i den här pistolen?[/caption] Den klassiska avdelningen för flera spelare är en hårdkokt, tempofylld plats och det finns flera spellägen med olika underkategorier att peppra motståndarna med bly i. De flesta spellägen är underhållande, men min personliga favorit är erövringsläget Hardpoint, där två lag ska erövra en zon och samla poäng innan en ny plats dyker upp. I Heist ska två femmannalag skynda sig att ta en säck med pengar och lämna den vid en utgångsplats. Men eftersom alla deltagare endast har ett liv, kan ett lag vinna om alla motståndare är döda, vilket gör syftet att ta pengarna mer eller mindre meningslöst. Inför en match kan jag välja en soldat med särskilda färdigheter och jag kan anpassa mina vapen till vem än jag väljer. Jag är extra förtjust i Nomads explosiva snubbeltrådar och Firebreaks radioaktivitet, som skadar fiender i hans närhet. [caption id=“attachment_23274” align=“aligncenter” width=“550”] När Djungelboken möter Dawn of the Dead.[/caption] Zombierna är tillbaka och det finns tre olika nivåer att kämpa mot de köttsugna döingarna i. Jag kan spela tillsammans med tre medspelare online, eller ta hjälp av tre datorstyrda karaktärer för att överleva. Jag gillar dynamiken i de kaotiska striderna och det är kul att lyssna på de karismatiska karaktärernas dialoger. Men mitt stora problem med zombie-läget är de svårutforskade banorna, eftersom det inte finns några riktlinjer om vart jag ska gå. Dock är det underhållande att slåss mot stora yxmän till zombier, eller odöda tigrar(!) på gladiatorbanan. Spelets nya kategori Blackout är ett enormt utslagsspel där upp till hundra spelare ska skjuta ihjäl varandra, tills en deltagare eller ett lag kvarstår. Den enorma spelkartan krymper kontinuerligt under tidens gång, eftersom en radioaktiv storm närmar sig, något som gör upplevelsen mer spännande ju mindre världen blir. Jag tycker att detta är det mest underhållande spelläget i hela spelet och det är en rejäl överraskning att detta Battle Royale-läge fungerar så otroligt bra i en stor spelplan. Men den geniala biten är att det inte finns några specialister bland deltagarna, utan att alla spelar med samma förutsättningar. Oavsett om jag spelar själv eller i en kvartett så blir varje spelomgång en spännande sådan, och jag vill hoppa in i en ny match omedelbart efter att ha förlorat. [caption id=“attachment_23277” align=“aligncenter” width=“550”] Blackout är en gigantisk skjutfest i världsklass.[/caption] Att Treyarch inte tagit med en historiebaserad kampanj i Call of Duty: Black Ops IIII är ett klokt beslut, för jag tror inte att det hade passat in i denna högexplosiva flerspelarfest som levereras i denna iteration av serien. Spelet är beroendeframkallande och amusant, och upplevelsen förstärks av välgjorda banor och en solid kontroll. Ljudet är enastående bra, särskilt med hörlurar vilket jag personligen rekommenderar att spela med. Om du älskar skjutspel i första person och främst Call of Duty, så tycker jag att detta är ett krav.

Recension: Valkyria Chronicles 4 [PS4]

Fri, 12 Oct 2018 10:00:35 +0000

Ett av mina första spel till PlayStation 3 var Valkyria Chronicles. Den träffsäkra blandningen av strategibaserade eldstrider och en djup berättelse om motståndsrörelsens modiga soldater fängslade mig verkligen. Nu återvänder SEGA till det Europeiska kriget med en ny saga om kamratskap, kulspruteeld och överlevnad i Valkyria Chronicles 4. I denna fjärde del råder ett stort krig mellan västra och östra Europa, där det tyranniska Imperiet skördar liv och erövrar land efter land för att härska över hela världsdelen. Men motståndsrörelsen i väst tänker inte låta detta horribla öde ske, istället påbörjar de Operation Northern Cross med flera plutoner för att krossa Imperiet och därmed återställa freden. Spelet fokuserar på patrull E och främst deras befäl Claude, som har en unik förmåga att upptäcka fara när vinden förändras. [caption id=“attachment_23229” align=“aligncenter” width=“550”] Raz är impulsiv och skjutgalen, men han är en lojal soldat och en vän att räkna med.[/caption] Jag är glad att den förtjusande tecknade stilen från originalet kvarstår, eftersom den inte bara bidrar till varmt intryck men också visar karaktärernas starka personligheter. Claudes patrull består av några av hans barndomsvänner och ju längre berättelsen pågår, desto mer älskar jag dessa underbara individer. Det är fascinerande att se soldaterna växa i berättelsedelarna, och det bjuds på charmig komedi och hjärtkrossande tragedier. Vissa personer har starka band till varandra och ibland kan jag förstärka dessa relationer genom att genomföra sidokapitel, såvida de fortfarande är vid liv. I varje kapitel finns minst en strid där jag måste leda min patrull till seger. Här gäller det inte att bara rusa fram och hoppas på det bästa, då förlusten med säkerhet är ett faktum. Jag måste tänka strategiskt, välja soldater klokt och placera dem på rätt plats för att oskadliggöra motståndarna. Jag behöver också lära mig mina krigares olika egenskaper, vilket går ganska fort eftersom mina minnen från originalet kommer tillbaka stundvis. En stormsoldats maskingevär fungerar utmärkt i närstrider, medan de krigare som kallas Lancers kan skada stridsvagnar med sina raketer. Striderna är spännande och ibland kan de bli riktigt långvariga. Jag har fått kämpa mot envist, hårt motstånd med flera kontringar. En felbedömning kan få en soldat bli nedskjuten och hen måste bli räddad från fältet innan soldaten förblöder. Men när jag lyckas klara av operationen efter en timmes intensiv kamp, uppstår ett enormt glädjerus. Jag kan träna upp min patrull i högkvarteret med de erfarenhetspoäng vi vinner från striderna eller övningsdelarna Skirmishes, genom att prata med patrulledaren Minerva. I detta läge kan trupperna lära sig nya förmågor som kommer väl till pass i kritiska situationer. Med intjänade pengar går det utmärkt att uppgradera kläder, vapen och köpa komponenter till stridsvagnen. Fast nya delar till stridsvagnen tar stort utrymme och det kan bli knivigt att placera en sköld på rätt plats. [caption id=“attachment_23234” align=“aligncenter” width=“550”] Med tungt bagage, så är det inte underligt att Rileys rörelseförmåga är långsam.[/caption] Valkyria Chronicles 4 är en fantastisk uppföljare och är likt originalet magiskt trollbindande. Spelutvecklarna levererar en annorlunda berättelse tillsammans med ett förtjusande karaktärersgalleri, placerat i ett alternativt, men ändå bekant världskrig och lyckas pricka helt rätt igen. Spelet väcker olika känslor i mig men det är mestadels omtänksam kärlek till mina soldater som sätter sina liv på spel mot ett tyranniskt rike. Tack SEGA, för att ni leker med mina känslor ytterligare en gång. Älskade du Valkyria Chronicles Remastered (9/10) så kommer sannolikt denna fjärde del få ditt hjärta att slå flera extra slag.

Recension: Fist of the North Star: Lost Paradise [PS4]

Thu, 11 Oct 2018 10:00:16 +0000

Fist of the North Star är ett namn som jag med jämna mellanrum stött på genom åren, men som jag egentligen aldrig har utforskat på grund av de lite halvrisiga spelen som har dykt upp då och då. Nu när Yakuza-utvecklarna har fått möjlighet att göra sin tolkning av källmaterialet var det dock svårt för mig att inte hoppa in med huvudet först. Berättelsen centreras runt en postapokalyptisk värld som går igenom en extrem vatten- och bränslebrist, vilket får till följd att mängder av människor försöker sko sig själv på andras bekostnad. Enklast skulle kunna det beskrivas som Mad Max, fast med anime-reglaget uppskruvat så mycket det bara går. Huvudpersonen Kenshiro är en kampsportsutövare som har fått ärva en hemlig och ytterst mäktig stil som heter Hokuto Shinken. Den som bemästrar denna stil kan använda specifika tryckpunkter på människor för att framkalla diverse effekter, där många av dem resulterar i en spektakulär blodig explosion. Det finns dock även helande effekter i stilen, vilket visas några gånger i spelet. Kenshiro är på jakt efter sin fästmö som försvann ur hans liv i samband med att han blev besegrad i en blodig strid mot rivalen Shin. För att rädda Kenshiros liv lovar Yuria att hon ska tillbringa sitt liv med Shin istället, vilket blir startskottet för ett kombinerat hämnd- och räddningsprojekt för den snudd på döende Kenshiro. [caption id=“attachment_23213” align=“aligncenter” width=“550”] Jag synar din yxa med en glödande hoppspark.[/caption] Hämndbiten avklaras ganska omgående i prologen, men Yuria är fortsatt försvunnen i den livsfarliga och vidsträckta ödemarken. Ledtrådarna leder till en sluten stad mitt i öknen där många hemligheter verkar döljas bakom murarna, och Kenshiro kan med hjälp av knytnävar och utforskning gräva vidare för att hitta kvinnan i sitt liv. Väldigt tidigt i spelet märker jag att detta i grund och botten är ett Yakuza-spel fast med en ny spelvärld och ett annat karaktärsgalleri. Det är dock inte negativt på något vis, åtminstone om du gillar det beprövade receptet. Vad som skiljer sig är dock att detta är en berättelse som saknar några som helst spärrar eller försök till verklighetsförankring. I strider nöjer sig Kenshiro inte med att banka folk medvetslösa, utan varje besegrad fiende förvandlas till en exploderande blodkaskad när du är klar med dem. Mellan bataljerna och berättelseuppdragen kommer du att sysselsätta dig med mängder av små sidoaktiviteter. Det handlar om allt från sidoberättelser, som till exempel åtkommande möten med en pacifistgrupp som vill få Kenshiro att lösa problem med dialog istället för knytnävar, till sedvanliga minispel som du kommer att känna igen från Yakuza-serien. [caption id=“attachment_23214” align=“aligncenter” width=“550”] Jag brukar inte kategorisera folk, men i detta fall kan det nog stämma.[/caption] Även om det mesta i spelet är underhållande så faller det lite på att berättelsen i sig inte är speciellt stark. Det finns ganska få genuint intressanta karaktärer utöver Kenshiro, och även han är ganska platt och småtråkig bortsett från hans smått lysande korkade one-liners som han häver ur sig med jämna mellanrum. Det är tydligt att källmaterialet tillkom under 80-talet, med en stadig blick mot de muskelstinna actionhjältarna i väst. Produktionsvärdet i titeln känns heller inte lika högt som i teamets andra spel, och det finns relativt lite omväxling i karaktärsmodeller och miljöer. Spelet fick heller inte möjligheten att skina på den härliga Yakuza 6-motorn, utan är istället byggt på en variant av den motorn vi fick se i Yakuza 0 (8/10). Även om nivån är ojämn i spelet finns det ändå tillräckligt mycket här som håller mig kvar och vill ha mer av de ibland vansinniga actionsekvenserna som uppstår, och det är åtminstone en bra början på att skildra det som källmaterialet förtjänar. Förhoppningsvis får fler upp ögonen för Fist of the North Star genom detta, för det är en härlig kombination av charm, action och ultravåld.

Recension: NHL 19 [PS4]

Tue, 09 Oct 2018 10:00:38 +0000

Maskothockey höjdpunkten i oväntat buggig följetång i nya kläder, mest toppluvor och täckjackor. Jag har spelat en enorm mängd hockeyspel från EA Sports i mitt liv. I konkurrens med nämnda spelbolags fotbollsövningar, är detta tveklöst den spelserie jag plöjt ner mest tid i genom åren. Därför är det extra intressant när ett nytt spel lyckas överraska mig. Vi börjar med det negativa, så att vi har det plåstret bortryckt. NHL 19 är oförståeligt buggigt. Det är minst en konstig grej per speltimme. Jag har blivit flippad över kortsideplanket genom att ha studsat över målvakten mer än en gång, för att inte tala om alla gånger min spelare “bara” har studsat över målburen. Puckar har glidit under sargkanten, motståndarbackar har låsts långsamt glidande runt rinken i framåtlutad ställning, spelet har hängt sig mitt när jag valt detaljfärger på mitt lags bortaställ och mer än en gång har jag i flera minuter fått titta på en helt svart skärm, med musiken fortfarande spelandes, medan spelet misslyckats med att hitta en motståndare online. Alla de här buggarna är små och enbart kraschen mitt i när jag skapade mitt expansionslag var direkt störande. Men hur ett jätteföretag som EA Sports kan släppa en årlig uppdatering av ett gammalt spel med buggar frångår mitt förstånd. Det är möjligt att alla de här buggarna kommer vara fixade om två månader, men det är ändå skrämmande vilken brist på respekt för spelarna och åtrå till deras plånböcker företaget uppvisar. [caption id=“attachment_23196” align=“aligncenter” width=“550”] Inget rimmar med orange![/caption] Med det sagt, NHL 19 är ett riktigt roligt spel. När man sitter med ett par kompisar och spelar sig fram i arkadlägena Threes, Hockey Ultimate Team eller EASHL är glädjen stor. I plojläget Threes - otippad favorit för undertecknad - utmanas olika NHL-klubbar och diverse legendlag på tre mot tre-hockey där vissa specialregler stipuleras innan matchen börjar. Exempel på dessa är först till ett visst antal mål eller att nästa puck är värt minusmål för det andra laget. Vinner jag tillräckligt övertygande får jag motståndarlagets maskot och/eller legendspelare att förstärka mitt eget lag med. När jag med Ducks maskot som center och mina två vänner med Coyotes och St Louis diton gör slarvsylta av motståndet i en fartfylld Hawaii-hockey där försvarspel är obefintligt och tacklingarna är många är det svårt att sitta still i fåtöljerna. För den utan vänner på hemmaplan som uppskattar hockey, går det att spela ensam i nya läget Welcome to the CHEL. Där går det, förutom tidigare nämnda Threes, även att spela Pro-AM-turnering där reglerna är lite mer verkliga, eller hetsläget NHL Ones där tre spelare möts på utomhusrinkar en mot en mot en och där den som gör mest mål segrar. Läget kallat EASHL sätter spelaren i en klassisk hockeymatch med upp till elva andra spelare samtidigt. Det sista läget är inte nytt men numera inbakat i CHEL-världen. I alla dessa lägen kan man vinna hockeytrunkar fulla med godsaker som hockeyutrustning, toppluvor, frisyrer och annat klippdockemys till ditt alter ego. Konstigt nog går det inte att översätta dessa upplåsningar till det numera rätt trötta spelläget Be a Pro, vilket jag förutsatte var en självklarhet. Udda nog kan inte heller en-mot-en-mot-en spelas offline, puck i pannan på det beslutet. Till detta läge har inte mikrotransaktionerna hittat ännu. Men var inte oroliga för att EA av någon anledning fått hjärnblödning och slaktat sin guldko. Nej Hockey Ultimate Team med sitt kortsamlande, legendspelare och allmän konantdoping är förstås tillbaka, större än någonsin. För oss gamla stofiler som inte riktigt orkar med all förändring finns också mitt favoritläge, det som sedan länge gjort att NHL-serien alltid gått varmare än FIFA (i snitt i alla fall). Franchise Mode där det går att välja ett lag och lotsa det genom ett kvartssekel av hockeyframtid är nästan likadant som förra året. Den stora skillnaden är att du nu kan slå på vad som kallas för “Fog of War”, vilket innebär att dina scouter inte vet ett enda jota om andra spelare, spelare i andra ligor eller kommande talanger om du inte ger dem uttryckliga order att leta information om dem. [caption id=“attachment_23199” align=“aligncenter” width=“550”] The Great One går att spela med i The Slightly Above Mediocre Game[/caption] Detta höjer förstås kravet på ett mer strategiskt tänkande, men jag tycker faktiskt inte att det påverkar spelet så jättemycket. På ett sätt blir det svårare att hitta de självklara valen och om du lyckas nosa reda på en riktig guldklimp i sjunderundan (Henrik Zetterberg 1999 till exempel), blir ju förstås ståpälsen lite tjockare. Men spelet är ändå så pass lätt att manipulera till din fördel gällande byten att den där jakten på den ultimata talangen inte är så viktig. Väljer du dessutom att spela matcherna istället för att simulera dem märker du ändå att ditt lag inte blir så jättemycket bättre med superstjärnorna. Det är mer smink än faktisk påverkan. Det andra karriärläget, Be a Pro, har knappt fått någon kärlek alls. Jag spelar det knappt längre, mest för att FIFA-, och NBA2K-spelen visat att det går att bygga ett narrativ kring en sådan spelsatsning och att NHL helt missat kassen när det gäller detta läge. Det är roligt att styra enbart en spelare på isen, om alla andra utespelare är kontrollerade av människor. Men ensamt blir det snabbt segt, framför allt för att svårighetsgraden är alldeles för låg och spelformerna alldeles för enformiga. Jag tycker inte att NHL 19 är ett steg framåt, eller ett tillbaka, det är nästan precis samma spel som förra året men med lite mer tonvikt på arkadhockey och gemenskap framför teven. Jag önskar mer än något annat att EA skulle stanna upp och fundera kring hur de vill revolutionera spelet igen, som de gjorde med Skill Stick för snart tio år sedan. Men eftersom att det är en satsning för spelarna och förmodligen kommer innebära en tillfällig ekonomisk nedgång kommer det förmodligen aldrig att hända.

Recension: Stay [PS4]

Wed, 03 Oct 2018 12:00:47 +0000

Då och då dyker det upp spel som är svåra att placera i fördefinierade fack. I detta fall är det lite besvärligt – jag vet nämligen inte om genren pixelgrafiskt chatt/pusselspel/tamagotchi-äventyr finns, men det är det närmaste jag kan komma. Men jag kanske behöver ta och packa upp vad det innebär så det blir lite mer begripligt? Stay är onekligen ett av de mest unika och annorlunda spelen jag spelat på väldigt länge. Det hela börjar med att en person som verkar lida av lite sömnproblem oroligt rör sig runt i sin lägenhet innan han slutligen går och lägger sig. En mörk skugga uppenbarar sig i rummet, personen vaknar med en skräckslagen min och allt blir mörkt. Ett litet tag senare ser vi samma person sätta sig ned framför en dator i ett mörkt rum och får kontakt med mig. Vem är han? Hur har han hamnat där han har hamnat? Framförallt – varför har han fått kontakt med just mig? Min uppgift i det här läget är att antingen hjälpa, eller stjälpa, främlingen på andra sidan skärmen. Hur jag reagerar på vad han skriver påverkar i allra högsta grad hans lugn och humör, och så sakteligen börjar en vänskap frodas på distans. Självklart måste jag ju hjälpa främlingen ur den här knipan och på resan kanske få svar på alla de frågor som väckts. Det är ett stort ansvar som vilar på mina axlar – stackars Quinn, som främlingen heter, verkar ibland sakna lite drivkraft och förlitar sig helt på mitt omdöme när det kommer till beslut. Jag får agera vägvisare och hjälpa honom i kniviga situationer eller med att lösa pussel. Beroende på hur jag bemöter honom, eller om jag lämnar honom ensam för länge, förändras hans humör och beteende mot mig. [caption id=“attachment_23155” align=“aligncenter” width=“550”] Quinn och datorn[/caption] Stay är ett fascinerande spel, och hade mycket väl kunnat falla helt platt om inte handlingen och interaktionen mellan mig och Quinn varit så välskriven. Pusslen som då och då behöver lösas är oftast kluriga och välgjorda, även om åtminstone ett av dem känns fruktansvärt slumpartat. Bördan att vara den enda Quinn kan anförtro sig till, och den enda som kan hjälpa honom, är bitvis tung, men väl värd insatsen. Stay är tack vare författandet, upplägget och exekveringen ett ypperligt exempel på hur interaktiv fiktion kan påverka en. Jag fick enormt dåligt samvete av att lämna Quinn ensam för länge, och fick vid ett par tillfällen stressa hem från jobbet för att se hur han mådde i sin ensamhet. [caption id=“attachment_23156” align=“aligncenter” width=“550”] Ett rop på hjälp[/caption] Dessvärre håller Stay kanske inte helt för mer än en genomspelning, trots att det finns ett flertal olika slut. Det är lite för snävt inramat för att erbjuda någon direkt variation i genomspelningarna, annat än hur Quinn reagerar på samtalen som förs via datorn, men berättelsen är definitivt värd att uppleva. När slutet väl börjar närma sig och handlingen nystas upp är det väldigt svårt att inte känna sympati för denna person som i början av spelet var en komplett främling.

Recension: Disgaea 1 Complete [PS4]

Tue, 02 Oct 2018 11:00:06 +0000

Den japanska rollspelserien Disgaea gjorde debut redan 2003 med Disgaea: Hour of Darkness till PlayStation 2. Efter det första spelet har serien fått flera uppföljare, återutgivningar och en anime. Femton år senare har Nippon Ichi Software gått tillbaka till originalspelet och restaurerat det i nyutgåvan Disgaea 1: Complete , nu till PlayStation 4. Spelet inleds med att den unge demonprinsen Laharl väcks efter två års sömn, och eftersom han sovit betydligt längre än planerat har det hänt saker i riket Netherworld. Kungen har avlidit, men den tragiska nyheten berör inte prinsen det minsta. Han vill istället ta över tronen omedelbart, och besegra allt motstånd med hjälp av sina pingvinsoldater. Spelet är ett turordningsbaserat rollspel med fördjupad strategi i striderna. Jag ska eliminera alla placerade fiender på spelplanen för att vinna, och jag kan placera upp till tio krigare på fältet. De strategiska bitarna kräver en viss inlärning, men efter lite övning tycker jag att upplägget fungerar riktigt smidigt. Riddare och magiker fungerar olika på slagfältet och beroende på om det är närkamp eller långdistans, måste jag ändra konfigurationen. Om jag placerar två eller tre kompanjoner bredvid varandra, kan de utföra en kombinerad attack och därmed orsaka mer skada på den fiende som attackeras. [caption id=“attachment_23166” align=“aligncenter” width=“550”] God morgon, prins Törnros![/caption] Efter en vunnen strid belönas jag med pengar och personlig mana till de deltagande soldaterna. Jag kan spendera mana för att skapa nya krigare i Dark Assembly, där karaktärerna kostar mer ju starkare och bättre de är. Ett intressant moment är Netherworlds regeringskansli, där de förtroendevaldas röster kan påverka mina förslag om att lägga till nya objekt i butiken. Ju högre inflytande jag har på regeringen, desto större chans är det att röstningen är till min fördel. Ibland är politikerna dock lite väl taskiga, men jag tycker att det är kul att delta i de politiska bitarna. Om jag istället vill förbättra ett vapens prestanda, kan jag besöka Item World; en sorts virtuell värld där min armé ska delta i strider. Detta är också en utmärkt plats att träna upp mina karaktärer ifall jag fastnat i äventyret på grund av att jag har för låg nivå på mina karaktärer. Menyerna är lättlästa och de tydliga färgmarkeringarna gör striderna enkla att lära sig, men menypilen är klumpig att styra. Lyckligtvis kan jag med en enkel knapptryckning hoppa från en deltagare till en annan omgående. Humorn i spelet upplever jag som gammeldags och oskyldig, men det passar utmärkt åt den bisarra berättelsen om egocentriska Laharl. De roliga stillbilderna i dialogerna får mig att dra på smilbanden flera gånger, och de röstskådespelet är överraskande bra. När pingvinerna säger dood istället för dude, så gapskrattar jag. [caption id=“attachment_23171” align=“aligncenter” width=“550”] Undrar hur Etnas frisyr håller sin punkiga stil? Brylcreme?[/caption] Den högupplösta grafiken ger ett utsökt lyft och jag tycker om de fantasirika miljöerna. Karaktärerna ser charmiga ut och det finns gott om starka personligheter i varje individ. Disagea 1: Complete är en underbar resa tillbaks till detta sekels begynnelse, då japanska rollspel inte nödvändigtvis var tvungna att heta Final Fantasy. Den gammalmodiga stilen och de välgjorda strategibitarna räcker gott och väl för att hålla mig sysselsatt ett bra tag. Oavsett om du har spelat originalet när det begav sig, eller om du är helt obekant med serien tidigare, tycker jag att du ska ta en titt på detta färgstarka rollspel. Att det dessutom innehåller pingviner beväpnade med knivar, är också ett vettigt skäl att våga följa med Laharl i hans äventyr.

Recension: Mega Man 11 [PS4]

Mon, 01 Oct 2018 17:00:00 +0000

Jag älskar Mega Man. Redan som liten parvel blev jag stormförtjust i en hel genre tack vare den magiska plattformsperfektion som den blå bombarens tidiga äventyr briljerade med. Än idag har ytterst få sidoskrollande actionspel ens kommit i närheten av samma spelglädje som dessa legendariska skatter från 80- och 90-talet sprudlar av, trots många försök. Till skillnad från seriens senare delar tar Mega Man 11 ett par steg in i framtiden, och överger den nostalgiska åttabitarsestetiken som väckte nytt liv i genren för tio år sedan. Miljöer och karaktärer är nu uppbyggda med tredimensionell grafik istället för pixlar, musiken framförs inte längre av ett ljudchip från åttiotalet och vår hjälte har utrustats med ett par helt nya förmågor. Under ytan återfinns lyckligtvis samma tidlösa design med silkeslen kontroll, den har bara fått en ny inramning. Även om det tar en stund att vänja sig vid den nya estetiken känns den ändå serien trogen, och passar perfekt in i det klassiska actionupplägget. Det är alltid tydligt var plattformar slutar och exakt vilka delar av skärmen jag ska undvika. Mitt enda problem med den nya stilen är att musiken tappat attityd och mest håller sig i bakgrunden. För en serie som Mega Man är detta ett stort minus, där de rockiga men ödesmättade melodierna alltid spelat en central roll i upplevelsen. [caption id=“attachment_23066” align=“aligncenter” width=“550”] Kon-trollen sitter exakt där den ska och banorna går som på räls…[/caption] En kul nyhet är att vår hjälte utrustats med en ny förmåga där han under några sekunder åt gången antingen kan sakta ned tiden eller få extra krut i sin armkanon. Då bandesignen ständigt har dessa relativt simpla hjälpmedel i åtanke, bjuds det på hysteriskt stressiga situationer där det verkligen gäller att tajma användandet av dessa rätt. Jag glömde själv bort att nyttja de nya krafterna ganska ofta i början av äventyret, men när jag väl vande mig vid dem fick banorna ett helt annat flyt och ett imponerande tempo. De åtta robotmästarna vars banor du kan tackla i valfri ordning håller hög kvalité rakt igenom. Att lära mig studsa omkring i Bounce Mans hoppborg utan att fara runt som en förvirrad flipperkula känns kreativt och roligt, medan de vandrande dynamitgubbarna på Blast Mans bana är kul att leka med tills de råkar detonera en förödande kedjereaktion. Bossarna har precis som Mega Man utrustats med förmågan att manipulera sin styrka och snabbhet under korta stunder, vilket bidrar till mer spänning i striderna, även om just dessa element gör deras attackmönster lite onödigt svåra att läsa av. Helt enligt traditionen får jag behålla bossarnas unika vapen när jag besegrat dem, och det blir som ett roligt pussel att lista ut vilka attacker som fungerar bäst mot vilka fiender. Arsenalen bjuder på påhittig variation, med allt från simpla spjutstötar till stora salvor med gummiskott som studsar över hela skärmen. Jag uppskattar dessutom att det går snabbare än någonsin att växla till valfritt vapen tack vare högerspaken och dedikerade knappar, vilket uppmuntrar mig till att testa alla olika förmågor mycket oftare än tidigare. [caption id=“attachment_23067” align=“aligncenter” width=“550”] Det är viktigt med skyddsglasögon när man går på raveparty med dödslaserstrålar som discoljus…[/caption] I slutändan är det dock den precis lagom elaka bandesignen som stjäl showen. Utmaningen lyckas hela tiden vara perfekt balanserad så att jag aldrig vill ge upp ens när passager känns omöjliga att överleva. Efter ett förlorat extraliv och någon svordom eller två, biter jag ihop och försöker igen tills hela banan sitter i ryggmärgen. Allt handlar om att lära sig spelets mönster, och banor som kändes hopplöst svåra vid första försöket rusar jag snart igenom som om de vore härliga hinderbanor efter några försök. Att Mega Man 11 är en värdig uppföljare som definitivt har sin plats i serien känns oerhört kul att bekräfta. Titeln håller hårt i alla traditioner, men vågar ändå ta några steg bort från originalmallen utan att gå vilse. Det kanske inte överträffar alla förväntningar, men bjuder på ett fantastiskt härligt flyt samt en stenhård attityd.

Recension: The Gardens Between [PS4]

Fri, 28 Sep 2018 09:00:19 +0000

Spelfamiljen med stumma pusselspel har fått tillökning i form av The Gardens Between. Att spelet helt saknar dialog betyder absolut inte att det saknar en berättelse utan förhöjer i det här fallet stämningen. Du tar kontroll över vännerna Arina och Frendt som tillsammans ger sig ut på ett fantastiskt äventyr. När allt börjar sitter de båda i sin trädkoja under ett rejält åskväder när ett mystiskt klot av ljus plötsligt dyker upp . När de rör vid det försvinner kojan ned i en virvel och du får kontrollen. Den grundläggande spelmekaniken handlar om att styra tiden framåt eller bakåt och samtidigt hitta metoder att manipulera omgivningen för att lösa problem och komma vidare. En tämligen smickrande jämförelse är att The Gardens Between under sina bästa stunder påminner om pusselklassikern Braid. Barnen rör sig generellt efter en fast bana oavsett om tiden går framåt eller bakåt, men det finns undantag med gåtor som öppnar alternativa vägar. Arina kan bära en lykta och alla pussel går ut på att föra ett ljus i lyktan till slutet av banan. Frendt kan använda vindspel i omgivningen som antingen slår av eller på element, eller kan kontrollera tiden över delar av banan individuellt. [caption id=“attachment_23111” align=“aligncenter” width=“550”] Även om styrningen är tvådimensionell så roterar omgivningen på ett sätt som får mig att tänka på Klonoa och Pandemonium.[/caption] Miljöerna, som innehåller element från barnens vardagsmiljö, är surrealistiska och påminner ibland om konstverk från knaskungen Salvador Dalí. Många av föremålen används i lösandet av pusslen och du kommer att behöva interagera med så vitt skilda saker som en bordsduk, en gungbräda och elsladdar med skalad isolering. Trots att spelet helt saknar instruktion lyckas det förmedla en upplevelse som känns både självklar och underhållande. Senare i spelet är några av gåtorna lite klurigare och det krävs att du är riktigt uppmärksam på vad som händer i omgivningen när du låter tiden gå fram och tillbaka. Pusslen varierar från genialiska till något mer långsökta. Favoriten är utmaningen där en sifferkod behöver knappas in genom att dra tiden fram och tillbaka medan figurerna rör sig över ett tangentbord. [caption id=“attachment_23112” align=“aligncenter” width=“550”] Kreativ användning av hissen krävs för att lösa klurigheterna på den här banan.[/caption] Känslan som förmedlas är en klockren blandning av lekfullhet blandat med ett vemod som får sin förklaring först när du klarat sista banan. Jag lever mig in i barnens äventyr och har hela tiden en hög närvarokänsla. Varje kapitel innehåller bara ett par, tre banor och uttrycket underbart är kort har sällan passat så bra. Gillar du snabba platinumtroféer är The Gardens Between ett givet spel till samlingen. Kontrollerna är mycket intuitiva och enkla där endast vänsterspaken och X-knappen används överhuvudtaget. Den enda kritiken jag har mot spelet är att det är i enklaste laget, samt att den stämningshöjande musiken bitvis blir lite plinkig och enformig. Men överlag bjuds du på en gedigen pusselupplevelse som jag rekommenderar varmt. Jag hoppas verkligen att den australiska studion The Voxel Agents fortsätter att skapa fler kreativa och underhållande konsolspel.

Recension: Transference [PS4, PSVR]

Wed, 26 Sep 2018 13:00:11 +0000

När Ubisoft försöker förklara vad spelet Transference egentligen är, väljer de att likna det vid en Escape room-simulator som utspelar sig i en galnings psyke. Beskrivningen passar ganska bra om jag ser till ren spelmekanik, men det finns samtidigt ett djup i denna titel som erbjuder så mycket mer. Ända sedan begreppet Virtual Reality introducerades (och kanske tidigare än så), har nog tankar och drömmar hos oss människor lockats av tanken att migrera vår själ och medvetande till något syntetiskt, något lagrat. Evigt liv behöver inte nödvändigtvis betyda att vi ska leva i all evighet i våra fysiska kroppar, utan kan också betyda att vår entitet lagras så att vi kan existera tillsammans med våra nära, långt efter att vi har gått bort. [caption id=“attachment_23058” align=“aligncenter” width=“550”] Detta är pappa Raymond. Smått galen men med ett hjärta av virtuell kärlek.[/caption] Transference är ett samarbete mellan produktionsbolaget SpectreVision och Ubisoft Montreal där tonvikten ligger på att utforska en familjerelation och familjens öde. Allt börjar utanför en lägenhetsfastighet som huserar ett antal familjer. Med en fast hand styrs jag dock bort från övriga lägenhetsinnehavare, och in i Raymonds familj och dess bostad. Redan från början lär jag mig att värja mig från mörkret i trapphuset där något elakt och ont verkar härska. Inom kort inser jag att Raymond är en forskare som försöker lagra människors medvetanden och personligheter i en alternativ existens. Om det är VR eller inte är osäkert, men självklart går spelet att uppleva med hjälp av PlayStation VR (8/10). Dock är det inte själva upplevelseformen som står i fokus utan snarare de känslor som blommar upp när jag utforskar den trasiga familjens hem. Förutom en halvgalen forskare till familjefar, växlar jag mellan att ikläda mig rollen av den musikaliska modern och ett smått deprimerat, mobbat barn. Jag ställs inför många svåra upplevelser i familjens lilla hem och känslorna svajar mellan ångestfyllda tankar om skilsmässa och hopplösheten i sonens önskan om att ha fred inom familjen. [caption id=“attachment_23059” align=“aligncenter” width=“550”] Det kanske är dags att besöka en familjepsykolog?[/caption] I min strävan att få se upplösningen, växlar jag mellan karaktärerna genom att trycka på ljusknappar i lägenheten och beroende på vem jag spelar, ändrar sig förutsättningar och miljöerna dramatiskt. Att livet utspelar sig i en virtuell verklighet är uppenbart eftersom jag konstant stöter på felkoder i programmet och sköna, The Matrix-inspirerade anomaliteter. Emellanåt känns det också som att jag befinner mig i ett avskalat Animus från Assassin’s Creed-spelen, blandat med de VR-inslag som serien lägger ovanpå sin historiska världsbild. Med sin korta speltid, som sträcker sig över cirka två timmar, känns det som att priset för Transference är aningen högt. Men om jag ser till upplevelsen som jag fått ta del av, är summan snarare försumbar då jag har fått uppleva och känna så mycket. Titeln skänker så mycket mer än ett logiskt pussel som måste lösas för att komma vidare; den ger mig insyn i livsödet hos en smått trasig familj och väcker liv i många viktiga tankar hos mig som spelare och familjefar.

Recension: Plantronics RIG 400 PRO HC

Tue, 25 Sep 2018 10:00:23 +0000

Under årets Gamescom hade jag ett möte med headsettillverkarna Plantronics, som där visade upp sina nya produktserier. De som fångade mitt intresse mest var RIG 400 PRO HC eftersom de arbetar vidare med ett välfungerande koncept som vi kunde se redan i Martins recension av RIG 500HS (8/10). Kvar har vi det smarta modulära upplägget och lättviktsdesignen, men vi får också en del smarta nya funktioner som bidrar till smidigheten av användandet. Den största nya funktionen som jag ser det är att volymjusteringen har flyttats från mitten på själva kabeln till kontakten. Detta gör att om du kopplar headsetet i din handkontroll kommer du att enkelt kunna ändra volymen med tummen utan att ens behöva släppa greppet om din DualShock 4. I stridens hetta underlättar detta väldigt mycket, och är tecken på att smart innovation inte behöver vara stora omvälvande saker. Som en långtidsanvändare av Sonys Wireless Pulse Headset var det nästan en befrielse att byta ut dessa mot de fjäderlätta RIG 400 PRO-lurarna. Sonys lurar må ha relativt bra ljud, men varje gång jag använder dem vet jag att det är tidsfråga innan jag får huvudvärk av bågen. Denna känsla var dock som bortblåst, och jag kunde till och med klara av ett riktigt maratonpass med Shadow of the Tomb Raider (8/10) när det släpptes nyligen. Ljudmässigt klarar lurarna av det mesta jag utmanar dem med, men när jag drar igång det dubstep-stinna Aaero (10/10) märks det att det saknas lite på basfronten. Det är ju dock ett extremfall, och i de flesta andra spel är det inte ens något jag reflekterar över. Övriga register återges tydligt och fint, och med tanke på att de till och med har stöd för Dolby Atmos är en fin bonus i denna prisklass. Tyvärr finns det ju inte Atmos-stöd i PlayStation 4, men eftersom headsetet går att använda med samtliga aktuella plattformar kan det ju vara en bonus om du använder Xbox One eller PC. Det medföljer till och med en produktkod i lådan för att aktivera Atmos-licensen på upp till tio enheter, vilket är något som kostar extra pengar annars. Jag har länge varit en spelare som föredrar surroundanläggning för spel, då onlinespel sällan ligger högt upp på min lista. Headset har dock utvecklats väldigt mycket sedan de började simulera fler kanaler, och med Dolby Atmos kan ju upplevelsen förstärkas ytterligare, förstås beroende på hur utvecklare väljer att implementera det. Vi kan ju samtidigt hålla tummarna för att Sony väljer att lägga till stöd för det i nästa konsol. När jag fick testa lurarna på Gamescom var jag osäker på vad jag skulle förvänta mig, med tanke på att mässgolvet inte riktigt är det bästa stället att göra ljudtester på. Men jag har nu blivit övertygad om att det är dags att pensionera mitt gamla Wireless Pulse-headset.

Recension: Shadow of the Tomb Raider [PS4]

Mon, 24 Sep 2018 15:00:58 +0000

Shadow of the Tomb Raider är en direkt uppföljare till Rise of the Tomb Raider (9/10) och den tredje delen sedan omstarten med Tomb Raider (9/10) för några år sedan. Laras kamp mot den genrearketypiska skurkorganisationen Trinity fortsätter och den här gången styrs kosan mot Sydamerika. Precis som vanligt har Trinity och Lara spanat in samma artefakter och tävlar om vem som kan knipa dem först, även om Lara använder snällare metoder än att spränga sig in i gamla ruiner. Har du spelat föregångarna, vet du exakt vad du har att vänta dig och faktum är att jag känner ett litet sting av besvikelse över bristen på förnyelse. [caption id=“attachment_23033” align=“aligncenter” width=“550”] Jag tänker på Magnus Härenstam och Lasse Åberg och orden “Jag kan flyga, jag är inte rädd”.[/caption] I grund och botten är det precis som vanligt ett actionäventyr med både strider, pussel och plattformsutmaningar. Initialt blir jag lite irriterad på alla inlärningsrutor och tips på hur jag ska komma vidare, trots att jag sett detta både en och två gånger tidigare. Jag hade gärna sett en inställning, bortsett från att höja svårighetsgraden, där ledtrådar och tips kunde stängas av. Jämfört med tidigare spel i serien så finns det tre nyheter jag verkligen uppskattar: utnyttjandet av höjder, simningen och färdighetsträdet. I föregångarna har klättringsutmaningarna varit ganska tvådimensionella där ett fall leder till döden. I Shadow of the Tomb Raider används klättringen mer kreativt och möjligheten att rappellera från porösa väggar har lagts till. Det i sin tur betyder att du kan hissa dig ned, ta fart mot väggar eller svinga fritt i repet för att nå nya avsatser och kanter att klättra vidare på. Även på så låg höjd som under ytan finner vi nyheter. Den här gången kan Lara simma fritt under vatten och undervattensområdena är fullproppade med skatter, gömställen, luftfickor och faror som pirayor och muränor. Slutligen har färdighetsträdet fått en rejäl ansiktslyftning både när det kommer till utseende och användning. Det förmedlar en stor frihetskänsla och initialt drabbas jag av svår beslutsångest över vilka färdigheter jag vill låsa upp först. Istället för ett lodrätt träd går det att låsa upp grannfärdigheterna till de som jag redan låst upp och jag tvingas fundera och planera länge vilka färdigheter jag vill ha och vilken väg jag vill gå. [caption id=“attachment_23034” align=“aligncenter” width=“550”] Solljus genom djungelns trädkronor som lyser upp en damm och ett vattenfall. Nästan som taget ur en BBC-dokumentär med David Attenborough.[/caption] Berättelsen är spännande utan att vara exceptionell. Istället är det utforskarglädjen som släpps fram och det finns en oerhörd mängd med artefakter, örter, fornlämningar och hjälpmedel att hitta i varje area. Ser du en liten avstickare eller något misstänkt, finns det garanterat något att hitta där. För mig är detta spelets allra största styrka då jag ogärna lämnar värdefulla resurser och potentiella extra erfarenhetspoäng bakom mig när jag fortsätter framåt i huvuduppdraget. Striderna premierar att jag håller mig gömd och betar av fienderna i smyg, då det går väldigt fort att dö om jag upptäcks av flera fiender på en gång. Många av färdigheterna handlar dessutom om att göra Lara tystare, ge henne kamouflage eller nya avrättningsmetoder. Generellt uppskattar jag utmaningsgrottor och uråldriga gravar framför stridsmomenten, då pussel och plattformsutmaningar känns mer balanserade och utmanar hjärnan mer än avtryckarfingrarna. Miljöerna är otroligt vackra och blandar djungel med en historielektion kring de olika sydamerikanska indianstammarna och deras uråldriga religioner. Kombinationen av modern teknik, fattig landsbygd och ruiner som är tusentals år gamla är riktigt tilltalande och passar matinéversionen av äventyrsgenren perfekt. Trots min initiala besvikelse över brist på innovation bjuder ändå Shadow of the Tomb Raider på ett gediget äventyr och är i ett helhetsperspektiv ett riktigt bra spel. Men år 2018 finns det betydligt större konkurrens om äventyrsspelarna än vad det gjorde 2013 och om det blir en del till så förväntar jag mig mer förnyelse.

Recension: Labyrinth of Refrain: Coven of Dusk [PS4]

Mon, 24 Sep 2018 10:00:55 +0000

När det gäller rollspel där spelaren utforskar labyrinter i förstapersonsvy, tänker jag på Phantasy Star till mitt gamla SEGA Master System under min barndom. Att slåss mot ett skräckinjagande monster i en trång tunnel och endast använda textkommandon är något som jag inte har gjort på åratal. Jag återvänder till denna, för mig bortglömda, genre och denna gång har jag tagit mig an Labyrinth of Refrain: Coven of Dusk. Detta japanska rollspel har tidigare funnits till PlayStation Vita men har nu även släppts till PlayStation 4. I den lilla byn Refrain finns en underjordisk labyrint under ortens brunn, och flera utforskare har avlidit i de lömska tunnlarna under jord. Men en dag kommer den sluga häxan Dronya till byn för att lösa mysteriet med brunnens labyrint. Den egoistiska trollpackan har kommit över boken Tractus de Monstrum, skriven av den ende person som hittat vägen ut, och hon vill ta reda på hemligheterna för sin egen vinnings skull. Men Dronya tänker inte gå in i brunnen själv; istället kastar hon i boken tillsammans med några beskyddande marionetter för att utforska labyrinten åt henne. Fram till detta ögonblick, trodde jag att häxan var den karaktär som jag skulle kontrollera under spelets gång, men min styrbara hjälte är faktiskt boken med dess gula ögon. [caption id=“attachment_23023” align=“aligncenter” width=“550”] Att en häxa ska se ut på ett särskilt sätt är bara fördomsfullt.[/caption] Min viktigaste uppgift är att leta efter ledtrådar och information till häxan, och det gör jag genom att utforska den enorma labyrintens tunnlar. Kontrollen är relativt simpel; jag kan förflytta mig framåt och bakåt, eller kliva åt sidan med sidoknapparna. De patrullerande fienderna är först osynliga och kastar mig i ovetande in i striderna. Lite längre fram i spelet får jag dock lära mig att se vart de vandrar omkring. Ju längre ner i labyrinten jag kommer, desto svårare blir monstren och därför är det en stor risk att bli överraskad av en förföljande fiende. Marionetterna skapas av Dronyas assistent Luca och när en ny docka skapas, kan jag skräddarsy den med olika klasser och placera den i främre eller bakre ledet beroende på dess klass. De kan gå sönder under striderna och kan repareras i verkstaden om exempelvis en arm slitits av. Striderna är fartfyllda och lättbegripliga, men motståndet är obalanserat. Vissa fiender är löjligt enkla medan andra är kolossalt besvärliga. I utforskandet kan jag samla på mig den gröna substansen Mana och med denna ökar mina chanser att hitta unika artefakter, men den kan även användas att låsa upp nya egenskaper i häxans lista. Det är kul att leta efter alternativa vägar genom att förstöra tunnare väggar, vilket gör det mer spännande att utforska labyrinten om jag gått vilse. [caption id=“attachment_23028” align=“aligncenter” width=“550”] Snälla fröken, dra den om Rödluvan och Vargen igen![/caption] Labyrinth of Refrain: Coven of Dusk är ett fint tillägg till den gamla skolans rollspel med labyrinttema. Den banala berättelsen med dess buskishumor borde slopats helt, men lyckligtvis övervägs spelet av den intressantare utforskningen. Grafiken är fin och färgerna varma att titta på, men jag hade önskat mer variation i miljöerna som är enformiga i nuläget. Om du gillar spänningen att leta efter gömda skatter i en enorm labyrint, tycker jag att du ska ge NIS rollspel ett försök eftersom det finns gott om hemligheter i den 40 våningar djupa brunnen.

Recension: NBA 2K19 [PS4]

Fri, 21 Sep 2018 10:00:44 +0000

2K Sports har länge stoltserat ganska ohotat med det bästa basketspelet på marknaden, och inte bara på grund av att Electronic Arts har haft otroligt svårt att finna tillbaka till en vettig nivå i deras konkurrerande serie. Produktionsvärdena har varit NBA 2K-seriens signum under hela konsolgenerationen, men under förra året började det synas spår av stiltje. Detta tillsammans med en kolossal satsning på extrema mikrotransaktioner och det tveksamma beslutet att sätta en person på omslaget som hävdar att Jorden är platt skapade en slutprodukt som inte var helt solid. Inför årets upplaga bedyrade dock utvecklarna att även om mikrotransaktionerna fortfarande finns där, så ska det vara betydligt lättare att klara sig utan dem. Dessvärre har dessa löften inte riktigt infriats till den nivå som jag anser vara realistisk. Under den ganska omfattande prologen till myPlayer-läget lyckades jag ta mig från startnivån 60 till 62, och då är det tänkt att jag ska börja tävla mot spelare på NBA-nivå. [caption id=“attachment_22963” align=“aligncenter” width=“550”] LeBron har funnit nyckeln till framgång. Skräm bort alla försvarare.[/caption] Jag inser att det ska vara utmanande att stiga i graderna för att hålla kvar mig som spelare så länge som möjligt, men med tanke på hur många gånger jag slussas till förslag om köp av den virtuella valutan, känns det som att det finns en lite smutsigare baktanke här. Jag kan inte ens börja föreställa mig hur lång tid det skulle ta att nå toppnivån 99 utan att lägga extra pengar på det. Med detta sagt är det övriga spelet fortfarande underhållande och fängslande, även om det fortfarande gör ett lite dåligt jobb med att förklara koncept för folk som inte redan är basketfrälsta. Målgruppen är ju förstås oftast insatta i grunderna, men det skadar ju faktiskt inte att bredda sig ibland, då det inte skulle påverka det redan befintliga djupet. Här och var börjar en del skavanker i animationerna uppenbara sig och spelmotorn börjar visa sin ålder. Det är rimligt att anta att de har något mer omfattande på gång i rockärmen när generationsskiftet för konsoler börjar närma sig, men det är emellanåt uppenbart att spelet inte är det grafiska flaggskepp det en gång var. Det finns en hel hög med spellägen i vanlig ordning, och årets berättelse i myPlayer-läget är faktiskt en av de intressantare jag har upplevt på ett tag. Du axlar rollen som AI, som är en ung och lovande spelare, men som inte lyckades bli draftad. Istället får han ta den långa, hårda vägen genom den kinesiska basketligan där han sakta men säkert börja inse att hans egoistiska inställning har ställt många hinder i vägen för honom på väg mot toppen. Det är långt ifrån prisvinnande berättelsematerial, men det är en relativt välberättad och välspelad historia där vi bland annat får se Hollywood-namn som Michael Rapaport och Haley Joel Osment. [caption id=“attachment_22964” align=“aligncenter” width=“550”] Var är näsan? DÄR är näsan![/caption] Där NBA 2K-serien fortsätter att briljera är på den ljudmässiga presentationen. Arenastämningen är total, och följer matchtemperaturen på ett briljant vis. Lägg därefter till ytterligare ett år av lysande kommentatorer som lyckas fånga matchens huvudsakliga händelser på ett naturligt sätt, och emellanåt låter som en riktig konversation gör. Extra bonus går till att utvecklarna fortfarande gör de fantastiskt fåniga matchintroduktionerna med Shaquille O’Neal, Kenny Smith och Ernie Johnson. De balanserar på en fin linje mellan idioti och underbar humor, och lyckas landa rätt i de flesta fall. Precis som förra året är det svårt att sammanfatta denna produkt, då den i grund och botten erbjuder en bra spelupplevelse. Men när det samtidigt finns en aktivt spelarfientlig faktor i spelet som hindrar dina framsteg bakom en betalvägg går det inte att fullt ut rekommendera spelet.

Recension: My Brother Rabbit [PS4]

Thu, 20 Sep 2018 16:00:35 +0000

Jag har spelat igenom de flesta av Artifex Mundis titlar under de senaste åren. Förutom möjligheten att kamma hem enkla platinatroféer erbjuder titlarna även ett tillbakalutat nöje i spelupplevelserna, där jag ska leta dolda ting och lösa enkla pussel. Med en alldeles lagom spellängd och relativt tilltalande berättelser faller deras verk mig på läppen när jag har lust att koppla av lite grann. Under de senare tillfällena då jag spelat dessa spel, har jag däremot önskat mig en lite större variation, eller åtminstone ett mer varierat spelsätt och med My Brother Rabbit har den polska spelutvecklaren hörsammat mina böner. Frågan är bara om denna titel går lite för långt från den välanvända mallen. I berättelsen får vi följa en familj vars yngsta medlem blir svårt sjuk och behöver omfattande vård för att överleva. Den sjuka flickans bror står hjälplös och tittar på när hans älskade syster förs till sjukhus. Snart bestämmer han sig dock för att ta saken i egna händer och söker obeprövade vägar för att hjälpa sitt syskon. Hans vilda fantasi tar dem på ett makalöst äventyr för att lindra sorg och smärta, men kanske också för att finna ett botemedel för hennes sjukdom? [caption id=“attachment_22972” align=“aligncenter” width=“550”] Hur många ballonger hittar du i bilden?[/caption] Tidigare spel i utvecklarens portfölj har varit ganska lika när det kommer till det grafiska; vackra och fantasifulla målningar av mystiska miljöer som har varit ganska mörka. I och med My Brother Rabbit ställs dock det estetiska på sitt huvud och levererar en, visuellt sett, smått galen värld i en Dali-inspirerad surrealistisk upplevelse. Paletten har bytts från dassiga, mörka toner till rena färgexplosioner, vilka i kombination med de skruvade miljöer som erbjuds känns träffsäkert och nytänkande. Men studion nöjer sig inte med att ändra det visuella utan har dessutom kastat bort det traditionella läget att leta dolda föremål i en fullsmockad bild. Eller lite grann i alla fall. Själva utmaningen att hitta gömda ting finns faktiskt kvar, även om den känns påtagligt annorlunda denna gång. Det gäller nämligen att hitta en väg framåt, och självklart blockeras denna av ett pussel som måste lösas och för att kunna göra det måste jag hitta ett antal dolda föremål som är spridda över ett antal bilder. Jag fastnar omgående för detta koncept och granskar noggrant bilderna på varje nivå för att hitta allt. [caption id=“attachment_22973” align=“aligncenter” width=“550”] Jag lovar att ge dig en glass när jag har hittat myntet som är låst bakom ett pussel![/caption] När jag har funnit sakerna som behövs introduceras jag för olika simpla pussel, vilka känns lite som en pyttipanna innehållande Artifex Mundis välbeprövade knep och knåp. Inga av dessa utmaningar känns dock oöverkomlig, utan snarare lite väl enkla. Njutningen i att flacka fram och tillbaka för att hitta dolda ting avtar också ganska snabbt och byts istället till en smått frustrerande känsla där jag febrilt klickar över hela bilden för att till exempel hitta den där sista flugsvampen. På det stora hela är jag nöjd över den visuella förändring som jag upplever i My Brother Rabbit och berättelsen känns verkligen gripande, trots att den utspelar sig helt utan dialog på något sätt. Men eftersom jag verkligen trivdes med det gamla upplägget att leta efter gömda saker, känner jag att det saknas något vitalt i denna titel. Men den som vågar, vinner och jag trivs faktiskt väldigt väl i upplevelsen som sådan. Jag hoppas att studion fortsätter att utveckla framtida upplevelser i samma riktning, men inkluderar de klassiska momenten, åtminstone till viss del.

Recension: Pro Evolution Soccer 2019 [PS4]

Thu, 20 Sep 2018 10:15:23 +0000

Fantastiskt på plan, mindre lyckat utanför. Pro Evolution Soccer 2019 fortsätter rulla vidare i samma hjulspår som tidigare. För varje år som går kommer i september, en månad innan konkurrenten, årets fotbollsspel från Konami. Anledningen till det tidigare släppdatumet är förstås ren spekulation från min sida, men möjligheten att locka en och annan fotbollsspelsabstintent FIFA-spelare att byta märke borde vara del av tänket. Pro Evolution rullar på och i många avseenden är det ett helt fantastiskt fotbollsspel. Framför allt gällande de små detaljerna i kollisions- och bollfysik vilket ger matcherna en behövlig känsla av omväxling. Även hur spelarna fördelar tyngdpunkt, vinklar fötterna eller tar ett extra litet danssteg för att positionera sig för en nickduell är kusligt likt verkligheten. [caption id=“attachment_22946” align=“aligncenter” width=“550”] Selfies! De finns även i Konami-spel nuförtiden[/caption] Här har också Pro Evolution tagit ett steg vidare, för att skilja de riktigt stora stjärnorna från sin omgivning. Olika specialegenskaper har tilldelats en rad spelare vilket ger dem det där lilla extra de i alla fall verkar inneha på riktigt. En riktig slitvarg höjer sina medspelares uthållighet, en vass inhoppare kommer ha större möjligheter att göra mål sista 10 minuterna och en riktig derbyhjälte kan bli flera nivåer bättre när lokalrivalerna ska besegras. Det här är ett intressant grepp, men det visar också hur Pro Evolution alltid har fokuserat mer på känsla än verklighet. Det är klart att ranka spelares egenskaper med siffror alltid varit godtyckligt, men att ge dem extra superkrafter leder spelet längre från realismen. Istället får vi något som är större än verkligheten, på gott och ont. Domaren är tyvärr väldigt ojämn och kommentatorerna är riktigt dåliga, speciellt om man spelar med mindre kända lag. Roligast hade jag när kommentatorerna prisade den “klassiska och världskända arenan där alla spelare vill beträda gräset” och pratade om Konami Arena, som alltså inte existerar i verkligheten. Bättring! [caption id=“attachment_22947” align=“aligncenter” width=“550”] För ett Arsenal-fan var denna trophy väldigt lätt att fixa.[/caption] Master League är fortfarande det roligaste sättet att spela PES 2019 mer långsiktigt, men det har tyvärr inte hänt mycket. Förhandlingarna om spelare är för lätt, även på den svårare svårighetsgraden, och att få igenom lagbudgetarna känns helt slumpartade. Det är dock forfarande roligt så länge man håller sig till ligor med riktiga licenser. Tyvärr har det på licensfronten blivit sämre om man inte är sugen på danska och ryska ligan. Förra årets dragplåster Champions och Europa League är nu norpade av storebror FIFA och som tidigare är nästan hela engelska ligan utan licenser, stora delar av spanska ligan likaså. Den tyska ligan existerar inte ens men två tyska lag finns dock med i “resten av världen”. [caption id=“attachment_22948” align=“aligncenter” width=“550”] Napoli och Roma är licensierade, likt större delen av Serie A.[/caption] De andra spellägena rullar på men är fortfarande bleka kopior av FIFAs versioner. I MyClub, motsvarigheten till FUT, är det numera kort som gäller. För duellspelandet i soffan finns några spellägen som hjälper till att slumpa lag, men det är inget som inte kunnat göras manuellt tidigare år. Pro Evolution känns riktigt bra på planen, men halkar plågsamt efter på alla andra sätt. Jag kommer att ha kul med det fram tills FIFA 19 släpps, men om en månad har jag svårt att se att det är Konamis version jag kommer att spendera tid med för att soff-coacha den gröna planens schack.

Recension: Dragon Quest XI: Echoes of an Elusive Age [PS4]

Wed, 19 Sep 2018 13:00:07 +0000

Fråga valfri japan vilken den största rollspelsserien är och hen kommer med största sannolikhet att svara Dragon Quest. Denna spelserie som på allvar drog igång den japanska rollspelshysterin på 80-talet har aldrig blivit lika populär här i väst som exempelvis Final Fantasy eller Tales of-spelen, men i hemlandet Japan är dessa slime-fyllda äventyr fortfarande ohotad konung på tronen av drakdräpande i fantasifulla världar. Till skillnad från andra titlar i genren håller sig Dragon Quest XI: Echoes of an Elusive Age mest till beprövade koncept. Det turordningsbaserade stridssystemet försöker exempelvis inte återuppfinna något hjul, och är i stora drag identisk med normen för rollspelsstrider på 80- och 90-talet. Upplägget på berättandet där du, i rollen som den utvalde , ska rädda världen från mörka krafter känns minst sagt bekant. Att vissa ljudeffekter till och med låter precis som i originalspelet till NES känns som ett sista bevis på seriens smickrande syn på nostalgi och tradition. Även om bristen på större innovation inte går att dölja, är spelets alla komponenter ändå välbeprövade och oerhört polerade. Jag är imponerad över hur kul och beroendeframkallande en på pappret föråldrad speldesign lyckas bli i Dragon Quest XI, och jag har alltid väldigt mysigt när jag utforskar dess härliga världar. [caption id=“attachment_22956” align=“aligncenter” width=“550”] Flyr du från striden lär han kalla dig för kruka[/caption] Framförallt är jag imponerad över hur välavvägt förhållandet mellan huvudspåret och sidosysslorna är. Det finns alltid tillräckligt många minispel och platser att utforska för att världen ska kännas stor och öppen, men på samma gång så pass få att jag aldrig tappar fokus från huvudhandlingen. Efter att ha letat ingredienser till det underhållande systemet för att smida ny utrustning ett tag, känner jag mig redo att besöka nästa by med fantasifullt tema och spännande karaktärer. Det blir en konstant framåtrörelse som alltid känns lagom. Städerna längs resan har varierande ton och vitt skilda inspirationskällor. Att gå runt bland de varma källorna från Mount Huji i Kyoto-inspirerade byn Hotto, vars invånare enbart pratar i haiku-vers, är rofyllt och lugnande. Att hoppa runt bland dussintals marknadsstånd och gondoler i Venedig-inspirerade hamnstaden Gondolia känns festligt och vackert. Dessvärre lyckas byarna aldrig bli lika magiskt fantasifulla som platserna i Ni No Kuni II (9/10) tidigare i år, som dessutom var mycket vackrare att se på och som orkestrerades med underbar bakgrundsmusik. Musiken i Dragon Quest låter däremot ofta vedervärdig. Titt som tätt dyker någon väldigt vacker slinga upp, men alltför ofta spelas samma repetitiva stycken upp med själlösa midi-instrument tills de blir riktigt enerverande att lyssna på. Värst blir det i vissa bosstrider, där tonerna blir så outhärdliga att jag tvingas stänga av ljudet en stund för att orka spela vidare. Det är synd, för när samma melodi framförs av en symfoniorkester i spelets öppningsscen låter det sagolikt. Karaktärsdesignen som undertecknats Akira Toriyama, mest känd för mangaserierna Dragonball och Dr Slump, håller lyckligtvis högsta nivå hela vägen. Vänta dig mängder av kufiska karaktärer med bananklasefrisyrer och färgglada fiender med lustiga namn. Att utforska spelvärlden blir mycket roligare när jag stöter på komiska monster med botoxläppar och arga gurkor med namn som Cruelcumber längs vägen. Att dialogen dessutom är roligt skriven med smarta ordvitsar emellanåt gör inte saken sämre. [caption id=“attachment_22955” align=“aligncenter” width=“550”] Utöver Crabber Dabber Doo är några favoritmonster den köttätande orchidén Gnawchid och de flinande bumlingarna Grinade och Bomboulder[/caption] Att jag har svårt att slita mig från sagan beror nog mest på hur otroligt mysig och välbalanserad den är. Jag känner mig aldrig stressad eller irriterad ens när jag utmanar spelets svårare monster, och den trygghet som äventyrets traditionella upplägg medför har fortfarande sin charm. Dragon Quest XI känns lite som att upptäcka nya avsnitt av en favoritserie från barndomen; trevligt, nostalgiskt och överraskande, om än inte lika spektakulärt som dagens populäraste utbud.

Recension: Destiny 2 - Forsaken [PS4]

Mon, 17 Sep 2018 10:00:46 +0000

Min historia med Destiny-spelen har varit lite av en berg- och dalbana. Både originalspelet och uppföljaren har erbjudit starka upplevelser med höga produktionsvärden, men som i längden blivit enformiga på grund av bristande variation och innehåll. Expansionerna har självklart hjälpt till på denna front, men har också känts lite för sparsmakade för att hålla kvar mig kontinuerligt. När tredje expansionen släpptes till originalspelet lyckades dock Bungie få alla pusselbitar på plats på ett vis som gjorde att spelet kändes komplett. Frågan är då om detta mönster repeteras i form av Destiny 2 – Forsaken. Redan från början står det klart att Bungie har lagt betydligt mer krut på själva berättelsen jämfört med de två tidigare expansionerna. Du får i uppdrag att stoppa ett upplopp som precis har brutit ut i Prison of Elders, men det börjar snart visa sig att upploppet är en avledningsmanöver för att den gamla bekantingen Uldren Sov ska kunna rymma. Inte nog med att rymningen lyckas, antagonisten passar även på att döda en ganska central karaktär i berättelsen. Om du har sett alla trailrar vet du vem det är, men om du har lyckats undvika det hittills kommer jag att låta det vara osagt. Berättelsen ändrar snabbt ton, och förvandlas till en lång hämndresa i bästa Kill Bill-stil. [caption id=“attachment_22914” align=“aligncenter” width=“550”] Pilbågen är helt klart ett av de bästa tillskotten i expansionen.[/caption] Inte nog med att Uldren står på din lista, du ska även ha ihjäl alla de åtta baronerna som hjälpte honom iscensätta denna rymning. De tillhör den nya rasen Scorn, som i praktiken är en liten variation på Fallen, men som faktiskt har en del unika fiendetyper. Detta ger spelet en välbehövlig injektion av variation från att ha tampats med de gamla inarbetade fienderna i flera år nu. Kampanjen är ganska matig med expansionsmått mätt, även om den inte är lika omfattande som grundspelet är. Det är dock bara en liten del av den stora helheten som Forsaken erbjuder. Den kanske mest nyskapande nyheten är Gambit-läget, som erbjuder en härligt frenetisk blandning av kooperativt spel mot datorstyrda fiender och tävling mot andra mänskliga spelare. Omgångarna börjar med att du ska döda fiender för att samla ihop prylar som du stoppar i en maskin. Du väljer själv när du ska kassera in de insamlade föremålen, och ju fler du lämnar in åt gången desto svårare gör du det för motståndarlaget. Du framkallar nämligen fiender på deras planhalva som låser maskinen för vidare inlämning tills fienden är nedgjord. När du har samlat ihop tillräckligt många av dessa föremål kommer du att framkalla en mäktig fiende som tål rejäla mängder stryk, och det lag som får ner denna fiende först vinner omgången. För att skapa ytterligare spänning öppnas med jämna mellanrum en portal mellan de olika lagens planhalvor som låter en spelare invadera andra laget och åsamka huvudvärk. Om laget dessutom håller på att slåss mot bossen kommer varje dödsfall att hela upp bossen igen, vilket skapar upplägg för enormt spännande svängningar i matcherna. [caption id=“attachment_22915” align=“aligncenter” width=“550”] En Scorn-fiende får lära sig den hårda vägen att öppna lågor är en brandfara.[/caption] För mig är det alltid kul när en utvecklare skapar ett flerspelarläge som inte kräver färdigheter på e-sportnivåer, och jag fastnade riktigt mycket för Gambit-läget. Eftersom du huvudsakligen slåss mot datorstyrda fiender handlar det mer om hur du samarbetar med laget, men tillägget med invasionerna skapar en extra spänning utan frustration om du, som jag, inte är världsbäst i Crucible. Bungie har även tagit till sig av kritiken att det finns lite för lite att sysselsätta sig med rent generellt. Utöver de aktiviteter som tidigare har förnyats veckovis finns det nu även dagliga mål att uppnå för att få ny utrustning. Det avhjälper problemet som många av de mer aktiva spelarna hade när de avverkade veckmålen redan första kvällen och sedan satt och rullade tummarna i väntan på att de skulle förnyas nästa vecka. Överlag känns det som att Destiny 2 (9/10) har blivit en mer komplett produkt nu, och många av pusselbitarna har fallit på plats. Det är lite trist att spelet har följt exakt samma mönster som föregångaren bara, och jag hoppas att det inte kommer att upprepas när det väl är dags för en uppföljare.

Recension: Firewall Zero Hour [PSVR]

Thu, 13 Sep 2018 10:00:19 +0000

I spel som presenteras med hjälp av PlayStation VR (8/10) är det nästan en självklarhet att leverera upplevelsen i förstapersonsvy. Kopplingen till förstapersonsskjutare är därför också relativt naturlig och även om jag har spelat igenom halvtama titlar som Bravo Team (5/10) inom denna genre, vet jag att det går att få en titel att glänsa. Det mycket välgjorda Lethal VR (8/10) lyckades förmedla en väldigt realistisk känsla, även om målen i simulatorn var papptavlor. Och det smått fantastiska Superhot VR (8/10) fick mig att svettas av verkligheten, levererad i kantiga polygoner. Nu är frågan om Firewall Zero Hour från Santa Monica-studion First Contact Entertainment lyckas med sitt ambitiösa projekt att blanda VR och strategiskt skjutande. [caption id=“attachment_22889” align=“aligncenter” width=“550”] OK, inget stoppar oss nu. Vi har “the high ground”…[/caption] Under mina första sittningar med spelet väljer jag att utforska mekaniken tillsammans med artificiella motståndare och medspelare. Den större delen av titeln kretsar kring scenariot där jag axlar rollen av en agent som ska hitta en dator innehållande hemlig information, hacka den och under tiden nedgöra eventuella fiender som försöker stoppa mig. Även om det känns lite avigt att använda DualShock-kontrollen när jag siktar, infinner sig snart en relativt äkta känsla. Förflyttningen känns flytande och jag sköter de vida kameraförlyttningarna med handkontrollen medan finjusteringar görs med VR-headsetet. Fienderna stupar en efter en i de relativt små banorna som spelet erbjuder, och även om de återupplivas relativt snabbt kan jag emellanåt pusta ut och fortsätta leta efter nästa ledtråd till var datorn med hemlig information finns. [caption id=“attachment_22890” align=“aligncenter” width=“550”] Ska -=Beastkiller999=- eller jag försöka hacka datorn denna gång? OK, jag gör det igen då…[/caption] Väl framme vid datorn, krävs det att jag befinner mig i närheten av den för att data ska laddas upp i molnet och levereras till min hemliga arbetsgivare. I sololäget känns detta moment frustrerande eftersom jag är helt ensam och därför konstant behöver pricka de fientliga styrkorna som försöker motsätta sig min framgång. Ammunitionen tar ständigt slut och jag behöver hela tiden lämna min post för att leta upp fler magasin till min bössa. Onlineläget bygger vidare på konceptet, men har istället mänskliga spelare; antingen i mitt lag eller på båda sidor av slagfältet. Jag förstår intentionen att göra något unikt där jag i ett sammansvetsat lag strider mot en likvärdig motståndare. Tyvärr brister min upplevelse i detta ganska rejält och det känns som att huvuddelen av mina kompanjoner föredrar att springa runt och skjuta istället för att jobba tillsammans som ett lag. Förmodligen fungerar upplägget mycket väl om det är så att du och ett antal vänner samlas i en grupp för att planera strategier och sedan exekvera dem på ett effektivt sätt på slagfältet. I mina sessioner online, handlar det dock om att ständigt vara den som hackar datorn medan mina medhjälpare springer omkring som yra höns och skjuter på fiendesoldaterna. Och visst vinner vi några matcher, men personligen tycker jag att upplevelsen tillsammans med främlingar ganska snabbt urvattnas och blir smått tråkig.

Recension: Donut County [PS4]

Tue, 11 Sep 2018 10:00:29 +0000

Vad händer om en speldesigner får för sig att ta en tweet från ett parodikonto på fullt allvar? För ett par år sedan twittrade Peter Molydeux (ett konto skämtsamt baserat på spelutvecklaren Peter Molyneux) ut uppmaningen att skapa ett spel där du styr ett hål. Ben Esposito tog upp utmaningen och lade till en speltokig tvättbjörn, munkar och fantastiskt skruvad humor. Resultatet är Donut County – ett apokalyptiskt äventyrspussel med vissa Katamari Damacy-vibbar. I en liten sömnig småstad befolkad av allehanda personligheter arbetar tvättbjörnen BK tillsammans med bästisen Mira i en munk-affär, men BK själv verkar tycka att det är roligare att spela ett nytt spel han laddat ner till sin surfplatta. Målet i det är att stjäla skräp genom att styra ett hål i marken. Det kan ju tyckas vara en rätt oskyldig syssla, men tvättbjörnar har kanske inte samma syn på skräp som vi andra har? I sin iver att nå allt högre nivåer i skräpsamlarspelet, råkar BKs hål kanske svälja lite mer än tänkt, stora delar av staden och även han själv hamnar långt ner i underjorden. Hur tar man sig upp därifrån? Och vad var det egentligen BK gjorde? [caption id=“attachment_22859” align=“aligncenter” width=“550”] BK latar sig på jobbet[/caption] Donut County är tämligen enkelt – du styr ett hål i marken och ju mer som trillar ner i hålet, desto större blir det. Grässtrån, bollar, hinkar, pallar, allt går att svälja. Hålet verkar aldrig bli mätt. I vissa nivåer behöver du klura lite för att kunna svälja allt som syns – kanske är det en dum idé att svälja brinnande föremål, men det kan visa sig behövas för att kunna tända eld på andra saker. Spelmekaniken är lika enkel som grundläggande fysikbaserad och fungerar för det mesta fläckfritt. Men där Donut County verkligen briljerar är i skrivandet – alltifrån dialogen mellan BK, Mira och ortsbefolkningen till den fantasifulla beskrivningen av allt skräp BK samlar på sig. En av de största behållningarna är att efter varje avklarad nivå ta en titt på det man samlat på sig och se vad BK anser det vara. En tvättbjörn har som sagt inte riktigt samma syn på skräp som alla oss andra. Ormar är till exempel levande spaghetti och tennisbollar växer bara i extremt oåtkomliga miljöer (som träd). [caption id=“attachment_22858” align=“aligncenter” width=“550”] Uh oh. Det här kan inte sluta väl för grävlingen.[/caption] Det var väldigt länge sedan jag satte mig ner och spelade igenom ett helt spel i en sittning. Nog för att Donut County är lite i det korta laget, men jag föll pladask för den grafiska stilen, humorn, musiken och den tokiga spelmekaniken. Inget spel har framkallat samma rena, skära spelglädje, förutom de tidiga Katamari Damacy-spelen. Premissen och handlingen är fantastiskt absurd och korkad, men det känns i sammanhanget väldigt genomtänkt och passande. Framförallt är det ett av de absolut roligaste spelen jag spelat på väldigt länge. Jag satt och såg fram emot vad BK skulle vräka ur sig härnäst, eller vad hans beskrivning av en morot skulle vara (spoiler: morötter är extremt opålitliga eftersom de växer under marken). Jag hoppas innerligen att personen bakom Peter Molydeux-kontot tar sig tiden att spela igenom Donut County för att se hur väl Ben Esposito följde hans spelidé. Och den uppmaningen gäller även för er läsare.

Recension: Planet Alpha [PS4]

Mon, 10 Sep 2018 10:10:18 +0000

Att skapa spel helt utan dialog och där spelupplevelsen i sig står i centrum har använts historiskt i både bra och dåliga spel. Planet Alpha är ett pusselplattformsspel helt utan dialog och där det är upp till dig att tolka händelser och intryck. Spelet börjar med att du vaknar skadad på en okänd planet som måste utforskas för att överleva. Självklart dyker det upp både fiender och farliga omgivningar som försvårar ditt uppdrag. [caption id=“attachment_22866” align=“aligncenter” width=“550”] Nej, det är inte en bild från TV-serien Zvampen.[/caption] Miljöerna är otroligt vackra och förmedlar en organisk och levande känsla, fylld av färg och rörelse. Konstiga utomjordingar dyker upp i bakgrunden och växtligheten är påhittig, men ändå trovärdig. Initialt bjuder spelet på en stor variation med exempelvis djungler och ruiner, men i längden dyker samma miljöer upp igen. Den grundläggande spelmekaniken är väldigt lätt att förklara, du kan hoppa och ducka. När du duckar finns det ibland lösa objekt som du kan dra och knuffa och det existerar platser där du kan kontrollera natt och dag, men sedan finns det inget mer. Ibland önskar jag att jag hade ett vapen, men tvingas istället använda omgivningen för att överlista fiender. Och det är nu problemen börjar visa sig. Några kapitel in känner jag mig redan mätt på spelet och suckar uppgivet när ännu en bergsvägg med klätterväxter ska bestigas. [caption id=“attachment_22865” align=“aligncenter” width=“550”] Effektfulla visuella upplevelser i ljuskäglans sken.[/caption] På ytan är det ett plattformsspel, och det finns utmanande plattformsmoment, men jag skulle ändå klassa det lika mycket som ett pusselspel. Dock balanseras de båda sidorna ojämnt och spelet tappar rejält i tempo vid flera pussel. När jag jagas av fiender förmedlas en stresskänsla och jag traverserar miljön i högt tempo för att plötsligt störta till min död eftersom jag förväntats stanna och lösa ett pussel. Istället för att kännas utmanande och spännande blir det ett irritationsmoment och mer utfyllnad än tankenötter. Förutom estetiska styrkor, finns det pussel som får mig att skina upp i ett leende. När jag lockar med en fienderobot, klättrar upp i ett träd och hoppar på en dinosaurieliknande varelse så att den daskar sönder roboten med svansen blir jag lycklig, men glädjen rinner snabbt av mig när vardagslunken infinner sig igen. Planet Alpha är ett vackert spel som jag verkligen ansträngt mig för att gilla, men spelupplevelsen och djupet saknas. För att ett tvåknapparsspel ska lyckas måste det bjuda på mycket mer än fantastiska miljöer.

Recension: Strange Brigade [PS4]

Fri, 07 Sep 2018 10:00:24 +0000

Brittiska samväldskrigare nedgör våg efter våg av odöda i djungelns mörkaste hjärta. Det känns lättsamt på både gott och ont när ondskan ska bekämpas med ett stadigt avtryckarfinger och glimt i ögat. Jag är väldigt förtjust i Strange Brigades inramning. Från de grynigt svartvita filmerna mellan uppdragen ombord den ballaste av mänsklighetens farkoster, Zeppelinaren, till berättarröstens härligt torra brittiska humor finns det något mysigt pulpigt som är svårt att värja sig från. Letandet efter en tidigare expedition som slutat höra av sig leder kvartetten till en urgammal kraft vilken bokstavligt talat får de döda att åter vandra på jorden. Det är bara att ladda gamla Bettan, haka på sig några livflaskor och ge sig iväg på zombiejakt. De fyra äventyrarna är inspirerade av olika delar av det sakta sammanfallande imperiet. En välstädad snobbig vetenskapsman, en Geordie-variant av Rosie the Riveter, en kvinnlig maasaii-krigare och en hårdbarkad armeveteran. Det fungerar bra mycket tack vare ett gediget röstskådespel. Efter släppet kommer ytterligare karaktärer successivt att bli tillgängliga. Det ska också sägas att förutom varje spelares magiska attack är det inget som spelmekaniskt skiljer dem åt. Alla karaktärerna kan utrustas med alla vapen från start och uppgraderar du ett vapen kan en annan karaktär använda sig av dem. [caption id=“attachment_22771” align=“aligncenter” width=“550”] En nackdel med att vara mumie är brandfarliga arbetskläder.[/caption] Den tidigare nämnda magin laddas upp genom insamlingen av lysande blå själar från besegrade odöda. När respektive äventyrares amulet är full går en mäktig attack att nyttjas, på vissa ställen gick det att utföra tre-fyra attacker i rad då mängden fiender som strök med automatiskt laddade amuletten igen. Mycket tillfredställande. Spelet är i grunden väldigt enkelt. Vandra längs vackra men slutna miljöer med några få öppna ytor per bana, leta saker att skjuta på tills dessa saker tar slut, gå vidare till nästa del av banan, upprepa tills dess att någon variant på en boss dyker upp. Sedan är det bara att klura ut dennes svagheter ganska snabbt, nyttja dem tills bossen är besegrad, och gå vidare till nästa bana. Om det inte hade varit så underhållande att skjuta alla olika varianter av reanimerade lik som Strange Brigade bjuder på, hade det rätt snabbt blivit tradigt. Men så länge jag håller sig till ett par rediga gevär och hagelbrakare är upplevelsen relativt njutbar. Tyvärr är de tidiga automatvapnen rätt fladdriga, och det går att spela igenom hela spelet utan att få tag i de bättre karbinerna, allt beroende hur det intjänade guldet spenderas. Anledningen till att gevär och framför allt hagel är roligast att spela är att fiendernas träffzoner och blytålighet är svårtolkade. Flera gånger får jag indikationer på att jag satt en huvudträff när jag tyckte att jag träffat i lägre delar av torson. Med den större spridningen av skott som en rejäl hagelbrakare bidrar med känns det dock inte lika irriterande. [caption id=“attachment_22769” align=“aligncenter” width=“550”] Hängselbyxor i djungeln, känns svettigt.[/caption] Spelet känns ungefär likadant även i flerspelarläget. Utöver det slitna axiomet “delad glädje dubbel glädje” händer det inte så mycket mer intressanta saker på två. En del av pusslen, vilka till min förtjusning löses helt genom att skjuta på olika saker, kräver lite mindre springande med en kompis som hjälper till. Detaljen att fallna äventyrare återupplivas ur sarkofager är dock en skön touch som inte erbjuds om du spelar själv, speciellt som den fallne kan banka på insidan av kistlocket. Inget för klaustrofoben. När själva berättelsen är avklarad går det att spela två olika spellägen där det ena är ren överlevnad bland vågor av fiender som blir svårare och svårare och den andra är ett läge där avklarande av banorna poängsätts. Båda är rätt kul, men det har inget att hämta i jämförelse med de riktigt stora jättarna bland tredjepersonsaction. Jag hade rätt kul under ett par kvällar innan spelets sluttexter rullade, men det är inget spel jag lockas tillbaka till. Det ska också sägas att jag nyligen plöjt en hel del av Universals monsterfilmer från 30- till 50-tal med stor glädje. Utan den passionen för Hollywoods guldålder hade detta inte varit lika charmigt.

Recension: Sunless Sea: Zubmariner Edition [PS4]

Thu, 06 Sep 2018 10:00:13 +0000

Det sägs att London flyttades ner i underjorden av en stor svärm fladdermöss för ett par årtionden sedan, men ingen vet riktigt hur eller varför. Hur det än må vara så befinner sig staden nu vid kanten av Unterzee, en underjordisk sjö lika stor som Europa. Det ryktas även om att andra städer finns därute på havet, men det lurar faror ute till sjöss, och endast de modigaste seglarna vågar sig ut på längre resor. I Sunless Sea: Zubmariner Edition börjar mitt liv som sjöfarare med att jag får välja mellan ett par olika bakgrunder – är jag en välutbildad poet, en naturfilosof eller ett gatubarn eller något annat? Dessa val ger mig lite olika startförutsättningar i mitt nya yrke. Tillsammans med lite andra val ger det mig rätt stor frihet i hur jag vill utforma min karaktär innan jag går till sjöss. Sunless Sea är något så diaboliskt som ett tungt berättelsedrivet utforskarspel med roguelike-tendenser. Du som kapten kommer otvivelaktigt att gå ett dystert öde till mötes, men med lite tur kan din nästkommande ärva något av det du hittat under dina resor, oavsett om det är ditt sjökort eller delar av din förmögenhet. Det sjunkna London och dess omnejd är mystiskt och spöklikt beskrivet i de berättelser jag stöter på i mina resor över Unterzee och att försöka pussla ihop hur saker hänger ihop är lika delar frustrerande som fascinerande. Sunless Seas berättelse sägs innehålla mer än 350 000 ord, och jag finner det inte särskilt svårt att tro på. Jag har hittills under mina resor avverkat ett antal kaptener och hittar hela tiden nya små spår att utforska. Mycket beroende på att kartan över Unterzee är delvis slumpgenererad (såvida jag inte valt att ärva ett sjökort från min föregångare), så om en given hamn tidigare låg ett par sjömil nordöst om London är det ingen garanti att den ligger där när nästa kapten försöker hitta dit. [caption id=“attachment_22816” align=“aligncenter” width=“550”] Du drunknade. Nåja, friska tag. Nästa kapten väntar på att utforska Unterzees mörker.[/caption] Spelmekaniskt är Sunless Sea en hybrid mellan textäventyr och skeppsmanövrering. I varje hamn du dockar vid möts du av ett antal olika alternativ att välja mellan, lite beroende på vad din kapten pysslat med förut eller vad du har införskaffat i form av valuta, mystiska artefakter eller rykte. Att manövrera dessa ger dig ytterligare valmöjligheter med rejäla sjok av handling eller stämningsbyggande text. Det är oftast svårt att slita sig från att lusläsa texterna och njuta av världsbyggandet. Som skeppskapten är du ytterst ansvarig för din skeppsbesättning. Du måste alltid se till att det finns tillräckligt med ransoner att äta, att skeppet har tillräckligt med bränsle, och kanske se till att du lyssnar på de officerare du kan plocka upp i olika hamnar, då alla har sin egen lilla handling de gärna vill fullfölja. [caption id=“attachment_22817” align=“aligncenter” width=“550”] Till havs, till haaaaavs. Till storms, du djärva jakt. Här jagas ett otäckt levande isberg.[/caption] Utöver den överhängande risken att föda tar slut finns det andra otäcka saker ute till havs – andra skepp, sjömonster och Mörkret med stort M. Unterzee ligger som sagt under mark, och utan stjärn- eller dagsljus blir det mörkt, och i mörkret finns faror som även de mest härdade sjöfarare kan bli rädda för. Att hantera din egen och din besättnings rädsla är vitalt, om du inte vill råka ut för myteri. Och förresten, det där om att alltid se till att det finns föda är delvis irrelevant så länge du har en tillräckligt stor besättning. I Unterzees mörker finns det få som dömer dig om du i desperation råkar tillaga en besättningsmedlem. Sunless Sea tar en liten stund att sätta sig in i och kan till en börjar verka överväldigande stort och komplext, men efter ett par turer ut på havet och utforskande av de närmaste hamnarna börjar pusselbitarna falla på plats och lusten att utforska längre och längre ut i mörkret tar vid. Tack vare handlingen och slumpfaktorn i hur kartan ser ut samt vilka sidospår som kan dyka upp när du anlägger i en hamn finns det gott om läskiga saker att uppleva och utforska, och sammanlagt ger det spelet en väldigt hög omspelbarhetsfaktor. Så greppa kaptensmössan och ge dig ut till havs i Unterzee. Med lite tur kanske du lyckas med konststycket att bygga en ubåt och utforska mörkret under dess yta också.

Recension: Moonfall Ultimate [PS4]

Wed, 05 Sep 2018 10:00:08 +0000

Sidoscrollande slagsmålsspel var något jag uppskattade under barndomen, där en av favoritsysselsättningarna var att klå upp elaka punkare i klassiskern Double Dragon. Det var länge sedan jag spelade något nytt i genren, men detta har ändrats nu när knytnävar byts ut mot riddarsvärd i Moonfall Ultimate. Terra Nihill är en värld där harmoni har existerat i tusentals år, och kungariket Empire har lyckats bibehålla fred och frihet för all befolkning. Under tiden då Lorand III var kung, lyckades hans mannar komma åt kraftkällan Lunarium, som de använde till vapen och rustningar. Tyvärr avlider kungen och riket invaderas av den ondskefulla sekten Savages, som driver ut de kvarstående människorna från sina hem. En rebellstyrka bildas för att återta kungariket och skapa fred åter igen. Innan spelet börjar får jag välja mellan tre olika soldatklasser med särskilda egenskaper. Vanguard är en närstridskämpe, Elemtalists magier är praktiska för långdistansattacker och lönnmördaren Shadow kan använda smygattacker. Personligen gillar jag riddaren mest eftersom hans attacker är starkast, även om jag inte märker någon större skillnad på karaktärerna i närstrider. [caption id=“attachment_22782” align=“aligncenter” width=“550”] Glöm inte bort att använda handsprit efter besöket i de äckliga kloakerna.[/caption] Rebellstyrkans läger är en frizon mellan banorna och här ger mitt befäl mig uppdrag för att bryta ned Savages, en del i taget. Men uppgifterna har ingen större betydelse då de mest handlar om att delta i strider mot argsinta monster. Det finns ingen stor variation av fiender och jag blir lätt uttråkad av det enformiga motståndet. Kontrollen är bökig och min hjälte känns alldeles för långsam att röra sig framåt med. En analog spak istället för styrkors i ett tvådimensionellt slagsmålsspel är helt malplacerat. Ett annat irritationsmoment är att fienderna är mycket snabbare än min hjälte, vilket resulterar i att de hinner slå minst två gånger efter varje slag som min hjälte utdelat. Det är dessutom det svårt att träffa monstren, något som gör att striderna känns besvärliga. Jag kan även använda specialattacker efter att ha låst upp dem i uppgraderingsmenyn. Rollspelsmomentet där min hjälte stiger upp i nivå lyfter spelet, men eftersom jag inte kan se de intjänade erfarenhetspoängen blir upplevelsen en smula förvirrande. Attackerna kostar mana och även om återhämtningstiden är snabb, reagerar inte min karaktär alltid när jag vill använda en specialattack igen. [caption id=“attachment_22789” align=“aligncenter” width=“550”] Tre mot en? Men det är ju fuskigt![/caption] Berättelsen har olyckligtvis ingen betydelsefull roll och personligen saknar jag mellansekvenser som hade kunnat förmedla en tyngre story. De trista miljöerna med enformiga områden av skeletthyddor, brungult träskvatten och dåliga detaljer ger spelet ett unket uttryck överlag. Det går att spela två spelare samtidigt lokalt, men jag spelade Moonfall Ultimate ensam och det blev inte mycket till utmaning förutom en kolossalt klumpig kontroll. Jag gillar idén att lägga till fantasy, riddare och troll i ett klassiskt, sidoscrollande slagsmålsspel men tyvärr blir slutresultatet för mig inte mer än en mindre axelryckning.

Recension: Marvel's Spider-Man [PS4]

Tue, 04 Sep 2018 16:00:33 +0000

Sedan E3-mässan 2017 har ett av de hårdast marknadsförda spelen varit Marvel’s Spider-Man där Sony skickligt portionerat ut nyheter, nya trailrar och utannonseringar av innehåll i specialutgåvor och matchande hårdvara. Nu är det upp till bevis, lever spelet upp till förhandshypen? När jag startar upp spelet för första gången, golvas jag fullkomligt av den fantastiska presentationen. Tekniska aspekter som grafik och ljud är i världsklass och är bland det bästa jag sett på en spelkonsol. Helhetsupplevelsen av intryck blir en magisk symfoni av ljud och ljus som får mig att nästan tappa andan. [caption id=“attachment_22750” align=“aligncenter” width=“550”] En del av uppdragen utspelas nattetid där New York får en helt annan karaktär.[/caption] Istället för att börja med en träningsbana slungas jag direkt in i hetluften och får några korta instruktionsrutor med information. Faktum är att tempot, där nya spelmekaniker, uppgraderingar och uppdrag låses upp, är satt med en fingertoppskänsla som jag aldrig någonsin sett tidigare och jag överraskas hela tiden under spelets gång. Det ger mig en känsla av att både jag och spelet utvecklas hela tiden och jag känner aldrig att spelupplevelsen stagnerar eller blir blasé, utan det finns hela tiden nya och fräscha utmaningar att ta mig an. I grund och botten är Marvel’s Spider-Man ett berättelsedrivet actionäventyr i en öppen värld i form av New York. Insomniac Games har verkligen lyckats fånga New Yorks puls där staden känns levande med både folk och trafik som reagerar på att en superhjälte springer eller svingar förbi. Om du tar dig tid att lyssna på och interagera med folk på gatorna så kommer du att hitta dem som vill ta en selfie med dig eller ge dig en high-five. Arktitektur och landmärken finns väl representerat och är kryddat med Marvel-specifika detaljer som exempelvis Avengers-skrapan och Wakandas ambassad. Har du läst serietidningarna, är spelet fullspäckat med referenser och figurer som gör att du kommer att känna igen dig väl. Även när jag lämnar gatunivån och svingar mig fram, matas jag med intryck och hela tiden tar jag emot telefonsamtal eller lyssnar på radioprogram som ger mig perspektiv på händelser jag upplevt och som berikar helhetsupplevelsen. Självklart kommenterar Spider-Man det hela och matar på med vitsar och fyndigheter. [caption id=“attachment_22746” align=“aligncenter” width=“550”] Det finns mängder av olika dräkter att välja på som både ändrar utseendet och ger specialförmågor.[/caption] Ett problem som jag upplever i andra spel vilka utspelar sig i i öppna världar, är att ta mig mellan två punkter; transportsträckan känns ofta som en tidstjuv och känns överflödig. Här briljerar Spider-Man genom att göra resandet till en helt fantastisk spelupplevelse. Kombinationen av nätsvingande, parkour och att kunna springa lodrätt uppför väggar gör transporterna till en central del av helheten och jag kommer på mig själv att njuta av att svinga mig fram så till den milda grad att jag nästan vill att min nästa intressepunkt ska ligga på andra sidan New York. Nätsvingandet är så bra implementerat att jag blir alldeles varm bara jag tänker på det - att utvecklarna har lyckas att få transporterna till ett av spelets främsta styrkor är imponerande. Förutom huvudberättelsen finns en enorm mängd sidouppdrag och utmaningar att ta sig an. Det handlar exempelvis om att stoppa inbrott, rån och andra småbrott på gatorna, jaga duvor eller attackera baser med organiserad brottslighet. Nya uppgifter dyker upp under spelets gång och de bjuder på stor variation där ingenting känns tråkigt eller slentrianmässigt. Min personliga favorit är vetenskapsuppdragen där jag måste förhindra miljökatastrofer eller förebygga olyckor. [caption id=“attachment_22751” align=“aligncenter” width=“550”] Peter och Mary-Jane har en komplicerad relation, precis som vanligt.[/caption] Spelmomenten när jag tar en paus från Spider-Man är även de otroligt bra och min favorit är minispelen på labbet där Peter Parker arbetar på dagarna. De består i ett par pusselspel vars knepigheter kretsar kring elektronikritningar och spektrografi, och är så bra att de skulle fungera på egen hand. Stridssystemet är en variation på de fria och öppna striderna som sedan Batman: Arkham Asylum varit välanvänt i actiongenren. Kontrollerna är supertajta och till min hjälp finns en uppsjö med tekniska hjälpmedel som nätbomber och drönare som attackerar fienderna. Jag erbjuds även en arsenal av olika varianter på nätskjutare vilket är behövligt eftersom en del fiendetyper är immuna mot vissa typer av attacker. Jag tvingas därför att byta taktik mitt i striderna för att anpassa mig mot mitt motstånd. Striderna är utmanande utan att kännas oöverkomliga, och när jag förlorar går det föredömligt snabbt att komma tillbaka till spelet för att göra ett nytt försök eller spara utmaningen till senare. [caption id=“attachment_22749” align=“aligncenter” width=“550”] Manhattan från hustaken är så vackert att man nästan baxnar.[/caption] Om jag kisar och tittar kritiskt på spelet är min största kritik bristen på innovation, då upplägget med ett actionspel i öppen värld i grund och botten är väldigt likt andra spel i genren. Men Insomniac Games tar ändå konceptet till en helt ny nivå och lyfter upplevelsen såpass mycket att de sätter en ny standard och jag ser kritiken som en bagatell i sammanhanget. När jag rannsakar mig själv om mina känslor kring upplevelsen frågar jag mig inte längre om Marvel’s Spider-Man är en kandidat till årets spel. Jag undrar istället om inte detta kan vara ett av konsolgenerationens bästa spel och en titel som alltid kommer att nämnas som en av de största när man pratar om PlayStation 4?

Recension: Yakuza Kiwami 2 [PS4]

Mon, 03 Sep 2018 10:00:20 +0000

Under det gångna året har det onekligen blivit en hel del Yakuza-spelande för mig, då jag efter lanseringen av Yakuza 0 (8/10) och Yakuza Kiwami (8/10) bestämde mig för att faktiskt köra igenom hela serien. Yakuza 2 fattades dock på meritlistan då det tidigare bara fanns tillgängligt på PlayStation 2, men med lanseringen av Yakuza Kiwami 2 har jag kunnat komplettera den totala Yakuza-upplevelsen. Detta spel tar vid ett år efter den dramatiska uppgörelsen från slutet av föregångaren, men hoppet om stabilitet i Tojo-klanen är fortfarande en bra bit borta. Direkt i början av spelet blir den relativt nytillsatta ordföranden Terada mördad av Omi-alliansen från Osaka, och på nytt bubblar det ett potentiellt krig mellan mellan de östra och västra familjerna. Kiryu hamnar som vanligt mitt i smeten trots hans försök att distansera sig från toppskiktet och skickas till Osaka i ett försök att mäkla fred mellan familjerna. Det står snabbt klart att mordet är ett resultat av inre stridigheter inom Omi, och denna maktkamp är något som kommer att påverka hela den japanska undre världen. [caption id=“attachment_22757” align=“aligncenter” width=“550”] Majima nöjer sig inte med att vrida om kniven fysiskt.[/caption] Det finns som sagt ingen brist på dramatik i upplägget, och i vanlig ordning skildras allting med en nitisk detaljrikedom och påtaglig stämning. Långa dialogsekvenser som både är långsamma och pulshöjande på grund av vad som står på spel är Yakuza-spelens signum, och Kiwami 2 ligger helt klart i toppklass. Spelet har moderniserats ganska dramatiskt både jämfört med originalspelet och första Yakuza Kiwami, då det använder sig av spelmotorn från Yakuza 6: The Song of Life (7/10). Det innebär att många av systemen finns kvar från detta verk både när det gäller grafik, fysikmotor och erfarenhetssystem, och det är helt klart välkommet. Det är inte riktigt lika polerat överlag som Yakuza 6, men för att vara en nyversion är det en riktigt gedigen produkt. Det är glädjande att lägga märke till att det var i detta spel som skaparna började hitta sin ton i berättandet. Därför kan du förvänta dig mängder av skruvade sidoberättelser inbäddade i den gravallvarliga huvudberättelsen. Jag har till exempel hamnat i situationer som involverar vuxna män vilka gillar att klä sig som spädbarn, och även extraknäckt som röstskådespelare i ett fiktivt spel. Som vanligt finns det väldigt genomarbetade sidoaktiviteter som är otroligt lätt att fastna i, istället för att driva berättelsen framåt. Om du gillade klanstriderna som introducerades i Yakuza 6 kan du glädjas åt att detta även har introducerats i denna nyversion. Jag lyckades aldrig fastna vid detta dock, och lyckligtvis är det i princip helt frivilligt att sysselsätta sig med detta. [caption id=“attachment_22758” align=“aligncenter” width=“550”] Inte ens Kiryu kan bestämma sig för vilken av de många skyltarna som ser mest lockande ut.[/caption] Min personliga favorit är dock klubbverksamheten, som denna gång har expanderats till en tävling mot andra klubbar i flera divisioner. Klubben med de största intäkterna får möjlighet att utmana mästaren för att få chansen att gå upp till nästa division. Jag har tillbringat åtskilliga timmar med detta underhållande minispel, och kommer inte att sluta förrän jag står på toppen. I originalspelet har en av seriens favoritkaraktärer Majima en roll som utspelar sig mest i bakgrunden, men utvecklarna har i och med denna nyversion faktiskt skapat en separat kampanj där du får spela som den ökände och smått galne familjebossen. Dessa kapitel låser du upp parallellt med att du gör framsteg i huvudkampanjen, allt för att undvika att förstöra överraskningar i berättelserna. Yakuza Kiwami 2 är som sagt ett otroligt genomarbetat projekt, även om en del punkter påminner spelaren om att källmaterialet är lite äldre. Det finns till exempel inte lika många sömlösa övergångar mellan inomhus och utomhus som det finns i Yakuza 6, och det finns en hel del dialog som inte är talad. Detta är dock mer regel än undantag i Yakuza-serien hittills, så det märks mest som en kontrast för att detta infördes i senaste spelet. Bortsett från detta är det helt klart en av de starkare delarna i serien, och ett måste, även om du har spelat originalet redan.

Recension: Battle Chef Brigade [PS4]

Thu, 30 Aug 2018 13:00:37 +0000

Att blanda koncept för att skapa förädlingar in om spelvärlden är inget nytt, och de flesta ihopkok brukar faktiskt bli riktigt bra, speciellt när rollspelselementen är en del av grytan. Ett av de högst rankade hybridspelen som jag direkt kommer att tänka på är Puzzle Quest från 2007 som bland annat släpptes till PlayStation 3. Puzzle Quest och Battle Chef Brigade har som gemensam nämnare att spelmekaniken i de båda titlarna kretsar kring att matcha ett antal liknande kristaller med varandra för att få dem att försvinna samt att utlösa vissa effekter. Istället för att utspela sig i ett traditionellt rollspel, tar dock detta spel oss in i köket. I en berättelse som hämtar inspiration från min barndoms fantasy-böcker och blandar med lite Masterchef, kretsar händelserna kring Mina. Hon jobbar till en början i sin familjs restaurang, men känner att hon inte utvecklas i sina kulinariska kunskaper. Därför tar hon tillfället i akt en dag och rymmer hemifrån; siktet är satt på kungadömet Victusias brigadskola för kockar. [caption id=“attachment_22726” align=“aligncenter” width=“550”] Självklart kan jag använda Minas magiska krafter för att jaga också![/caption] Det pågår nämligen ett till synes evigt krig mot enorma mängder monster och för att soldaterna ska orka strida, krävs ju såklart mat. Vad som är lite unikt för denna tolkning av ett fantasy-spel, är att de monster som nedgörs, även används som ingredienser i matlagningen. Själva berättelsen och utforskandet utspelar sig i ett vackert, tvådimensionellt upplägg där Mina kan springa omkring i den lilla staden och utföra sysslor, prata med sina kamrater och motståndare, samt köpa ny utrustning. Pengarna som intjänas av att hjälpa andra karaktärer, kan omsättas i bättre köksutrustning, eller unika och nyttiga extraingredienser. För att komma uppåt i rang och till slut bli den bästa kocken i kungadömet, krävs det att jag utmanar och slår mina motståndare i matlagning. I bästa Masterchef- eller Iron Chef-stil presenteras jag inför varje match med de domare som ska betygsätta Minas kulinariska verk. Varje domare har speciella smakpreferenser, och om dessa uppfylls erhåller min hjältinna extrapoäng i bedömningen. Grundregeln för varje tävling är dock att maträtten måste innehålla vissa basvaror. Dessa kan variera från att bestå av ägg, specifika grönsaker eller kött av olika slag. Om jag missar att inkludera dessa i rätten, kan jag få väldigt många minuspoäng och riskera en plump i protokollet. Efter att ha fått förutsättningarna klara, är det dags att rusa ut i skogen för att jaga det villebråd som jag anser passa i maträtten. Komponenterna som monstren släpper ifrån sig varierar slumpartat; ibland landar det revben på marken, ibland en svans. Varje ingrediens har olika grundämnen som översätts till smaker där eld står för hetta och vatten ger en svalkande effekt. [caption id=“attachment_22727” align=“aligncenter” width=“550”] Än så länge är det enkelt med att laga två rätter.[/caption] När jag har fyllt min säck med ingredienser, rusar jag tillbaka till köket och kan påbörja själva måltiden. Här består spelmekaniken i att para ihop lika färger med varandra. När tre av samma färg parats ihop, byts komponenten till en högre nivå av smak som i sin tur kan paras ihop med likadana smakkristaller för att uppgraderas ännu en gång. Ju högre nivå på smakkomponenterna, desto högre betyg erhåller Mina. Personligen faller jag snabbt för denna typen av spel och det är inget undantag med Battle Chef Brigade. Jag njuter av äventyren i skogar och grottor där jag hackar och slår som i vilket sidoscrollande actionspel som helst, och jag återvänder gärna fler gånger under en matlagningssession för att säkerställa att jag har tillräckligt med ingredienser. När det kommer till matlagningstävlingarna upplever jag dock att svårighetsgraden stegras lite väl fort. Det dröjer inte speciellt länge innan jag måste tillfredsställa önskningarna hos två domare, som givetvis har vitt skilda åsikter om vad som är gott. Att bolla två maträtter samtidigt är säkert något som en professionell kock inte har några problem med. Men personligen har jag ytterst svårt för det, speciellt när momenten i dessa fall kräver att jag skapar två helt skilda rätter åt gången. Om du tycker om utmanande spel som kräver ditt fullständiga fokus, kan detta förmodligen tilltala dig mycket väl. Speciellt om du gillar att matcha färger, om och om igen.

Recension: Punch Line [PS4]

Wed, 29 Aug 2018 13:00:54 +0000

När det gäller farliga scenarion i tv-spel, är jordens undergång bland de mest återanvända inom denna dödliga kategori. Fallande asteroider har utgjort ett enormt hot i flera titlar tidigare, men i Punch Line tar termen Ragnarök en annorlunda riktning. Spelet är baserat på en japansk anime och inleds med att en buss blir kapad av terrorister. Superhjältinnan Strange Juice blir tillfångatagen efter ett misslyckat försök att rädda passagerarna, men blir själv räddad av studenten Yuta. Han kastar sig över terroristledaren och de flyger ur bussen för att sedan hamna i floden. Yuta klarar sig från att drunkna, men när han råkar titta på Strange Juice, börjar blod forsa ur hans näsborrar och han blir medvetslös efteråt. Efter det trallvänliga introt vaknar Yuta i en tom lägenhet och får reda på att han är ett spöke. En ande som bor i samma hyreshus har tagit över hans kropp. I det ögonblicket förstår jag att Yuta är spelets protagonist och att han måste föra samman ande och kropp igen, men problemet är att rummet är förseglat. Den mystiska spökkatten Chiranosuke uppenbarar sig och berättar bitvis, med spydiga kommentarer, hur vi ska komma tillrätta med problemet. [caption id=“attachment_22686” align=“aligncenter” width=“550”] Scenen påminner om Akira, en betydligt bättre film än detta skräp.[/caption] Spelets 22 avsnitt har ett upplägg från en tv-serie, där varje episod har ett intro och egna sluttexter vilket ger en intressant uppdelning. Tanken bakom avsnitten är att jag ska lära känna spelets alla viktiga karaktärer, men de långa dialogerna drar ned spelets tempo radikalt. Jag får inte börja spela förrän efter en kvarts väntetid av irriterande babblande, såvida jag inte hoppar över all prat men då riskerar jag att missa viktig information. Att spela ett par episoder tar längre tid än att titta på en långfilm. Efter ett tag kan jag börja spela, och spelmekaniken består i att jag kan se mig omkring i kvinnornas rum i något som kan liknas vid videoströmmen från en övervakningskamera. Genom att flytta objekt kan jag påverka omgivningen och förhoppningsvis leda tjejerna i rätt riktning, men jag måste akta mig för deras trosor. Yutas blick riktas automatiskt mot en kvinnas underkläder och sliter jag inte bort blicken genom att byta kameravinkel, blöder han näsblod varpå hela världen förintas av en asteroid! [caption id=“attachment_22689” align=“aligncenter” width=“550”] Operation: Snuskig voyeurism.[/caption] Spelutvecklarnas smaklösa, perversa metoder där tjejerna exponeras som sexobjekt är patetiska. Själva pusslen är alldeles för enkla att genomföra då det tar inte mer än ett par minuter att lösa dem. Om mer tid har lagts på problemlösning istället för tramsig voyeurism, kunde resultatet blivit lite bättre - med betoning på lite. Dessutom hade jag uppskattat mer variation eftersom varje avsnitt har samma upplägg av återupprepande pussel och tråkig dialog. Punch Line skänker mig känslor av avsky och tristess på samma gång. Det låsta galleriet där spelaren kan kolla på kvinnors underkläder, är något som får mig att undra vilken målgrupp spelet är riktat till och vilken typ av individ som tilltalas av funktionen. Den enda anledningen till att spelet inte får lägsta betyg, är den glada musiken i episodernas intron och sluttexter. Men jag tänker ändå sätta en stor varningstriangel på detta hutlösa skräp.

Recension: Fall of Light: Darkest Edition [PS4]

Fri, 24 Aug 2018 14:30:37 +0000

Vad händer om man korsar Dark Souls: Remastered (10/10) med Ico , sumpar spelkontrollen, reducerar grafiken till ett mediokert PS2-spel och ger det till en grinig spelrecensent med dåligt tålamod? Snart ska ni få svar på frågan. Jag recenserade en gång för hundra (eller knappt fyra) år sedan Dark Souls-klonen Lords of the Fallen (4/10). Det jag främst minns från det spelet var att det var väldigt snyggt, men att det tyvärr förlitade sig på en alldeles för klumpig kontroll. Det ledde till att det var njutbart att utforska spelet, men inte alls tillfredställande att slåss mot fienderna. Fall of light är ungefär samma upplevelse med en stor skillnad, den har inga märkbara positiva sidor. Tyvärr för Runeheads, är det väldigt lätt att jämföra det här hafsverket med PC-versionen som kom för ett knappt år sedan. Det är inte överdrivet imponerande, men i jämförelse med PS4-versionen framstår den som ett mästerverk. Det är inte bara det att spelet verkar ha tappat alla texturer, som om det inte riktigt är klart. Inte hellre att spelets berättelse där en man som försöker rädda sin dotter i en värld full av mörker och där ljuset är räddningen, totalt undergrävs av att ljuseffekterna i spelet är så fula att jag skulle kunna gissat på produktionsår 1997 snarare än 2017. [caption id=“attachment_22633” align=“aligncenter” width=“550”] Fall of Light famlar i mörkret, både bildligt och bokstavligt.[/caption] Nej det värsta med detta otroligt frustrerande spel är att kontrollen reagerar extremt slött. Alltför ofta laggar den efter med upp till en halv sekund. I ett spel där reaktioner och tajming är nyckeln för att överleva är detta förstås en dödsstöt rakt i spelglädjen. Gällande historien kring mannen och hans dotter måste jag ärligt talat säga att jag inte orkat följa den till sitt slut, vilket gör att jag kan inte avgöra om det är värt att klafsa igenom den här sörjan. Men jag är tveksam. En sak är bra med Fall of Light; det är viktigt att hela tiden ha en stjärna att följa, en fast punkt i speltillvaron. Detta kommer från och med nu, och förhoppningsvis långt in i framtiden, vara min referens för det absolut sämsta spelet jag spelat på en PS4. Härifrån kan det bara bli bättre.

Recension: The Journey Down: Chapter Three [PS4]

Thu, 23 Aug 2018 10:00:20 +0000

I den avslutande delen av The Journey Down, följer vi Bwana, Kito och Lina i deras fortsatta äventyr att hitta den försvunne Kaonandodo och det förlorade landet “The Underland”. Berättelsen tar vid när trion hämtar sig från den ofina landningen i Underland. De befinner sig inte riktigt på rätt ställe men tack vare Bwanas tokiga idéer och en del (o)tur, har de både lyckats fly i en luftballong och blivit nedskjutna för att äntligen landa något sånär rätt. I paradiset de befinner sig i borde de vara helt själva, men de upptäcker snart att något inte står rätt till då Armando Co redan är på plats och verkar hålla på med någon slags gruvverksamhet. Givetvis framkommer det att storföretaget har ont uppsåt och om vi inte stoppar deras vidriga exploatering kommer det att få ödesdigra konsekvenser. [caption id=“attachment_22600” align=“aligncenter” width=“550”] The Underworld bjuder på fantastiskt vackra vyer[/caption] Med ytterligare incitament att lösa alla mysterier, delar gruppen upp sig och äventyret sätter fart på allvar. Jag upplever en dramatisk ökning av berättelsen tempo och uppskattar både händelserna och karaktärerna mer och mer ju närmare slutet jag kommer. Detta är helt klart seriens absolut starkaste del, och trots att historien bjuder på ganska förväntade händelser och vändningar, fascineras jag hur medryckande berättelsen är. Den tid som SkyGoblin har lagt på karaktärsuppbyggnad och tonsättning när det kommer till miljöerna i de förra avsnitten, utbetalas här nu med ränta. När sluttexterna rullar, hoppas jag tyst för mig själv att vi får möjligheten att uppleva nya äventyr med Bwana och Kito. Karaktärsduon passar utmärkt för ytterligare, skruvade berättelser och med tanke på de resor som de har hunnit med under dessa tre delar, är ingenting omöjligt. [caption id=“attachment_22601” align=“aligncenter” width=“550”] Armando Co…Vad gör de här nere och varför låser de alltid allt?[/caption] Atmosfären som titlarna förmedlar är sannerligen unik, samtidigt som jag känner igen mig väldigt väl emellanåt. Det tar ganska lång tid för mig att identifiera vad det är som kittlar nostalgicentrat i mig men till slut inser jag att The Journey Down är en härlig pytt i panna innehållande delar från både Beyond Good and Evil , Monkey Island-spelen och Lucasarts Indiana Jones-äventyr. Även om serien bjöd på en lite knackig start, och i sin tredje del fortfarande har lite småproblem med ljudmixen, kan jag inte annat än att rekommendera The Journey Down. Är du sugen på ett peka och klicka-spel i samma anda som Monkey Island eller Grim Fandango , kommer du här att få ditt lystmäte tillgodosett.

Recension: Persian Nights: Sands of Wonders [PS4]

Wed, 22 Aug 2018 10:00:13 +0000

Varje gång jag spelar ett nytt pusseläventyr från Artifex Mundi har jag en ganska tydlig bild av vad jag har att vänta. Persian Nights: Sands of Wonders är inget undantag och precis som vanligt bjuds jag på en berättelse med övernaturliga toner, en nattsvart skurk och självklart mängder av pussel och scener med dolda föremål som måste hittas. Här axlar jag rollen av apotekaren Tara som utreder en mystisk sjukdom, vilken drabbat det klassiska Persien. Ganska snart möter hon upp med äventyraren Darius och de slår följe i kampen mot åkomman. [caption id=“attachment_22607” align=“aligncenter” width=“550”] Flera av scenerna med dolda föremål har bildlig representation istället för de annars lite tvetydiga orden.[/caption] Den mest påtagliga nyheten jämfört med tidigare serier i genren är att det nu finns dialoger med Darius där du kan diskutera händelser och möjliga lösningar framåt. Jag blir dock lite besviken att de inte påverkar berättelsen överhuvudtaget utan är bara ett berättarknep för att pytsa ut mer information. Precis som i tidigare spel är berättelsen väldigt linjär och det går inte att göra fel eller dö. Persian Nights är oväntat lätt. Varken pussel eller scenerna med gömda prylar är svåra och i min mening är det en utmärkt inkörsport om du aldrig har testat genren och vill prova ett spel. Det finns två svårighetsgrader och på den lättare fylls ledtråds- och hoppa över pussel-mätarna snabbare och intressepunkter glimrar om du är inaktiv en liten stund. Omspelningsvärdet är minimalt om du inte är troféjägare som missat någon trofé under den första genomspelningen. [caption id=“attachment_22604” align=“aligncenter” width=“550”] Dialogmenyer är en nyhet som fördjupar berättelsen.[/caption] Miljöerna är fantasieggande och blandar friskt från arabisk och persisk kultur. Jag bjuds både på andar i lampor, magiska fåglar och mörkare väsen som demoner eller onda magiker. Grafiken är vacker och musiken passande, även om den blir repetitiv i längden. Rösterna klingar på klockren amerikansk engelska, och jag irriterar mig på uttal av persiska namn där jag vet att de egentligen uttalas väldigt annorlunda. Jag har förståelse för att spelet självklart måste vara på engelska, men önskar ändå att känslan av den geografiska regionen hade fått ta större plats. Pusslen bjuder inte på något nytt och jag känner snabbt igen varianterna i spelmekanik. Jag tycker att det börjar bli dags för utvecklaren att introducera lite nya idéer i framtida projekt. Minispelen där jag genomför magiska strider är roliga, men när exakt samma pusselsekvens dyker upp gång på gång med mycket små variationer blir det också till smolk i bägaren. [caption id=“attachment_22605” align=“aligncenter” width=“550”] Magi och mytologiska varelser växer verkligen på träd i spelet.[/caption] Minispelet med att tillverka magiska brygder är underhållande, men inte särskilt utmanande. Det är insamlandet av ingredienserna som blir den enda svårigheten i momentet. Förutom pusslandet och äventyrandet finns det en dold symbol på nästan varje plats i hela spelet och de kan vara riktigt kluriga att hitta vilket gör dem till troféjägarnas absolut största hinder i jakten på en snabb platinatrofé. Trots några smärre besvikelser gillar jag både genren och spelet och hade gärna spelat mer när eftertexterna rullar. Epilogen utlovar en fortsättning och det ser jag fram emot.

Recension: Guacamelee 2 [PS4]

Tue, 21 Aug 2018 15:00:30 +0000

Spelstudion DrinkBox utvecklade plattformsspelet Guacamelee och lanserade det 2013 till bland annat PlayStation 3. Spelet slog ihop traditionell plattform med explosiv mexikansk brottning, och dess humoristiska stil gjorde fribrottaren Juans debut till en mycket underhållande upplevelse. Nu, fem år senare, har det blivit dags för en fortsättning. Guacamelee 2 börjar med en förenklad slutstrid från föregångaren och efter att jag besegrat Calaca drar Juan sig tillbaka och skaffar familj. Som familjefar har bekvämligheten fått honom ur form, men efter en kort påminnelse om hur jag ska göra för att han ska hoppa, börjar han få lite egenskaper tillbaka. Inom kort stöter vi ihop med Juans radarpartner Tostada som berättar att en ny ondska uppenbarat sig. En annan brottare vid namn Salvador har fått storhetsvansinne och är ute efter den heliga guacamolen och dess krafter. Efter att hjältens återvunna väninna mördat honom, hamnar han i dödens rike där det än en gång krävs att han sätter på sig luchadormasken för att rädda världen från tyranni ytterligare en gång. [caption id=“attachment_22557” align=“aligncenter” width=“550”] Göteborgshumor, fast på mexikanska.[/caption] Likt föregångaren springer jag omkring i den vackra mexikanska omgivningen, och de fina detaljerna får spelet att likna en färgsprakande fest. Den passande musiken med akustiska gitarrer och trumpeter får mig att vilja dansa, men jag väljer att spela vidare istället. Plattformsinslagen är fyllda av moment där jag behöver reagera snabbt och planera nästa steg omedelbart. Trots att jag missar vid flera tillfällen och blir förbannad på mig själv, är bandesignen noggrant utformad och fullkomligt briljant. Utmaningarna kräver att jag är uppmärksam hela tiden, och ju fler nya inlärda egenskaper, desto mer adrenalinhöjande moment får jag uppleva. Striderna erbjuder en bra kontrast till utforskandet och slagsmålen levererar en utmärkt intensitet. Varje ny fiende jag möter attackerar på ett annorlunda sätt och vissa fiender använder sköldar som jag måste förstöra innan jag kan segra. Ibland blir det lite förvirrande då det finns flera olika sköldar att demolera och jag har emellanåt svårt att lokalisera mig när kameran zoomar ut automatiskt under en batalj. Den härliga humorn är en stark beståndsdel i Guacamelee 2 och jag lägger märke till träffsäker satir på flera plan. DrinkBox driver främst med spelserien Metroid , men jag skrattade flera gånger när beståndsdelar från andra spel blir skojiga parodier. Jag uppskattar den kärleksfulla respekten som mexikansk kultur får när den väl satiriseras. Det tog mig cirka tio timmar att klara av själva äventyret, men spelet har gott om gömda samlingsobjekt och flera specialegenskaper att låsa upp för den som vill uppleva allt. Vissa tempel kan bara öppnas om jag är omvandlad till höna, och därinne väntar tuffa utmaningar för min fågelskepnad. [caption id=“attachment_22572” align=“aligncenter” width=“550”] Slagsmål i två olika dimensioner samtidigt.[/caption] Guacamelee 2 är skojig komedi och intelligent äventyr kombinerat i ett färgstarkt paket. Spelets charm får mig att vilja fortsätta Juans korståg för att hindra Mexiverses undergång, även om jag ansträngde väldigt mycket för att kunna se slutet av denna galna resa. Älskade du föregångaren så är detta definitivt för dig, men denna uppföljare rekommenderas också till dig om du är sugen på ett slagkraftigt metroidvania i mexikansk skrud. Ladda upp med nachos och het salsa, så har du en festlig upplevelse att vänta!

Recension: The Journey Down: Chapter Two [PS4]

Mon, 20 Aug 2018 10:00:13 +0000

I The Journey Down: Chapter One (6/10), stiftade jag bekantskap med det omaka paret Kito och Bwana, vilka båda söker sin adoptivfar. I denna första del kretsade mycket av handlingen kring hur de skulle hitta sin försvunna ledstjärna, men också något annat som lockar dem. Det finns ett ställe utanför kartan och medvetandet som kallas “The Underland”, dit de tror att fadersfiguren Kaonandodo har färdats. Tack vare den mystiska Lina, en kvinna som påpassligt nog dyker upp och också söker efter det förbjudna landet tar berättelsen fart och kastar oss in i äventyret. [caption id=“attachment_22595” align=“aligncenter” width=“550”] Port Artue ser ut som en idyll, men bakom skuggorna ruvar en mörkare hemlighet…[/caption] I början av denna del verkar dock inte allt gå riktigt som trion har tänkt sig. Flygplanet som lappades ihop i första delen har kraschat, Kito och Bwana blir omhändertagna av polisen och Lina försvinner spårlöst med en skum typ. Efter att ha brutit oss ut ur fängelsehålan som vi är satta i återstår bara att rädda Lina, hitta den mytomspunna boken som ska hjälpa oss att hitta rätt i den undre världen, fixa flygplanet och fly storstaden som detta kapitel utspelar sig i. I staden Port Artue har jag möjlighet att bekanta mig med motsvarande udda karaktärer som i förorten till St Armando, vars liv jag lämnat bakom mig. Trots ett pulserande nattliv med tillhörande ljud av bilar, popcornmaskiner samt uppkäftiga dörrvakter, charmas jag enkelt av de små människornas personligheter. I en liten bar sitter en stackars kärlekskrank arbetare och inuti fyrtornet kan jag stifta bekantskap med båtentusiasten Morten. [caption id=“attachment_22596” align=“aligncenter” width=“550”] Hej grabbar! Någon som är sugen på lite åldricka?[/caption] Ljudbilden har förbättrats avsevärt jämfört med seriens första del, och även om jag upplever en del påtagliga olikheter i ljudnivå i en del av dialogerna, är helhetsupplevelsen märkbart bättre. När jag upptäcker att jag kan dubbelklicka på X för att snabbare förflytta Bwana dit han ska gå förhöjs upplevelsen ytterligare, med tanke på att jag behöver återbesöka en del ställen frekvent. Spellängden är för mig som familjefar perfekt; det landar på någonstans runt tre till fyra timmar. Det känns bra att kunna stänga av spelet vid läggdags dag ett och sedan köra klart det nästa dag. En del av spelets pussel känns dock aningen svåra, speciellt mot kapitlets slut. Å andra sidan är de ingenting jämfört med de tankenötter som jag upplevde under Sierra- och Lucasarts-tiden, men samtidigt har jag ju vant mig vid enkelheten och handhållningen i de spel som ges ut idag. På det stora hela är The Journey Down: Chapter Two ett stort lyft från förra delen och jag känner en stor glädje över att ha fått ta del av detta äventyr. Nu återstår bara att färdas ännu djupare i berättelsen och förhoppningsvis få svar på alla frågor om världen, Kaonandodos öde och vilken agenda de elaka karaktärerna i spelet egentligen har!

Recension: Overcooked! 2 [PS4]

Mon, 13 Aug 2018 10:00:55 +0000

Det är kul när partyspel lockar fram ens värsta sidor. För till skillnad från andra, förhållandevis lugna partyfavoriter såsom Towerfall , Jackbox Party Pack och Bomberman , hettar det alltid till när Overcooked serveras. Fast på ett bra sätt. Precis som i den älskade föregångaren blir det otroligt tydligt vilka roller du och dina vänner väljer att axla i sjukt stressiga situationer när Overcooked 2 rör om i grytan. Ingen kurs i ledarskap, laganda eller Lean är ens i närheten av lika bra på att lära en grupp att samarbeta som de knivigaste situationerna i spelets kök. Varje nytt uppdrag i denna komiska kocksimulator lär nämligen resultera i en riktig soppa, tills du och dina vänner lärt er att gafflas på en perfekt avvägd nivå. [caption id=“attachment_22567” align=“aligncenter” width=“550”] Det är lätt som en plätt att lära sig spelets grunder, som är väldigt nyburgarvänligt överlag…[/caption] Få andra spel har fått mig att skrika så mycket på mina vänner, men vi gör det på en hjärtlig nivå och har oförskämt roligt tillsammans under titelns mest kaotiska stunder. Varje gång vi förlorar skrattar vi åt allt som gick fel. Sen försöker vi komma på en ny strategi för hur vi bäst fördelar sysslor som att diska, hålla koll på beställningar, slänga fram respektive råvaror och så vidare i nästa försök att stilla hungern hos våra restauranggäster. När vi väl lyckas är tillfredsställelsen total, och vi konstaterar att partyspel knappt kan bli mycket roligare än så här! Ingen kokbok som inte har en baksida. Att avnjuta Overcooked 2 utan goda vänners sällskap är som att ha kalas utan gäster – det blir aldrig särskilt kul ensam. Bland nyheterna på menyn finns visserligen ett onlineläge och nya ingredienser som förvandlar enspelarläget till en lite matigare upplevelse. Men då det stora fokuset på samarbete verkligen är grädden på moset, försvinner helt den extra krydda som två till fyra kockar i samma soffa tillför om du istället väljer att spela själv. [caption id=“attachment_22568” align=“aligncenter” width=“550”] Surdeg som legat och jäst i Lökriket vaknar upp som zombieliknande obröda, med en omättlig hunger efter gastronomiska smakupplevelser. Handlingen i Overcooked 2 är så lökig att utvecklarna borde få bakläxa…[/caption] Ju fler kockar desto bättre soppa med andra ord. Att tillsammans försöka koordinera matlagning i en fallande luftballong som fattat eld i blåsväder, där såväl kökets design som inkommande beställningar helt ändrar skepnad när detta stormkök abrupt kraschlandar in i en annan restaurangbyggnad på marken, är lika hysteriskt roligt som stressigt. Att det dessutom går att kasta råvaror tvärs över skärmen till varandra ökar både kaoset och tempot väsentligt, vilket i kombination med utsökt fantasifull köksdesign resulterar i ren magi. Föll originalspelet dig i smaken lär du älska Overcooked 2. I grunden är det mesta sig likt, men en del surdegar såsom sladdrig kontroll har knådats bort, och resultatet är godare än någonsin. Kockarna på Ghost Town Games har gjort ett utmärkt jobb att koka ihop ett perfekt recept för en lyckad spelkväll med vännerna.

Recension: Narcosis [PS4]

Wed, 08 Aug 2018 10:00:28 +0000

Som djuphavsdykare är livet tungt, jobbigt och krävande både för psyket och kroppen. Att ha havsdjupet som arbetsplats kan likställas med att vara astronaut och jobba i rymden; minsta lilla misstag kan få katastrofala följder både för individen och för andra i gruppen. Det gäller att alltid vara på sin vakt och att ha koll på miljön, alla viktiga värden i dykardräkten och framför allt att alltid behålla lugnet i alla situationer. Företaget jag jobbar för utvinner värdefulla gaser från havets botten och vi befinner oss på ett stort djup där vi måste ha speciella dräkter på oss för att över huvud taget kunna överleva vattnets tryck. I en kraftig undervattensjordbävning förstörs vår säkerhet i form av den bas som står på bottnen och det verkar som att alla mina kollegor dukar under. Nu återstår det bara att fly mot räddningen, men hur gör man det när det är ett oräkneligt antal meter mellan mig och vattenytan? Narcosis räknar jag till genren psykologisk skräck då spelet hela tiden sätter hjärnspöken framför mig. Jag slåss inte mot monster eller fiender, utan kämpar istället mot mitt eget psyke, mot rädslan av att luften ska ta slut eller att jag ska tappa fattningen totalt. Mörka och skrämmande miljöer tillhör vanligheten så här djupt ned under vattenytan och alla känslor förstärks mångfalt av vetskapen att jag är helt ensam och att det i princip är omöjligt att överleva. [caption id=“attachment_22500” align=“aligncenter” width=“550”] Undervattensfacklan är en räddare i nöden, speciellt om du är mörkrädd[/caption] Fenomenet kallat promenadsimulatorer är relativt vanligt nu för tiden, men utvecklaren Honor Code har tagit steget längre och levererar upplevelsen i en kostym som kan liknas vid en kista; min klumpiga men nödvändiga dykardräkt. Förutom att döden kan lura bakom varje hörn i form av ett stup eller en aggressiv livsform, är även synfältet begränsat till hjälmens visir. Detta kombinerat med mörkret som havets djup erbjuder, skänker mig ett obehag som aldrig avtar. Till min hjälp har jag tre viktiga ting; en liten dykkniv att försvara mig med, möjligheten att kasta iväg ljusfacklor samt den livsnödvändiga funktionen att fylla på mer luft till min dräkt. Ljusfacklorna fyller flera funktioner, men de viktigaste är att locka bort aggressiva djurarter så att de inte attackerar mig och punkterar min dräkt, samt att lysa upp de mörka miljöerna. Under spelets gång pågår ett narrativ som är väldigt medryckande. Till en början fokuseras den talade berättelsen kring den tragiska händelsen under ytan, men övergår sedan till att levereras i form av en intervju där huvudpersonen berättar om valen han gjort för att överleva. Hoppet stiger i mig och situationen känns plötsligt lite ljusare - kanske klarar jag mig trots allt? [caption id=“attachment_22501” align=“aligncenter” width=“550”] Mötena med dina gamla kompisar är långt ifrån trevliga[/caption] Efter berättelsens klimax och då efterexterna rullar framför mina ögon, känner jag mig väldigt glad att få ha tagit del av detta äventyr. Det bjuder på ett långsamt men ändå lagom tempo, fantastiska vyer blandat med klaustorobiska miljöer, och inte minst en fascinerande och välskriven berättelse. Jag kan inte annat än att rekommendera Narcosis till alla som uppskattar ett narrativdrivet spel och uppskattar krypande, psykologisk skräck. Honor Code bjuder på hög kvalitet både när det gäller spelmekanik, berättelse och utformning av miljöerna och jag är riktigt nyfiken på vad de ska hitta på härnäst. Observera att spelet för närvarande inte går att köpa i svenska PlayStation Store. Har du däremot ett konto i Storbrittannien, kan du inhandla Narcosis där.

Recension: Dead Cells [PS4]

Mon, 06 Aug 2018 18:00:28 +0000

Uttrycket metroidvania började användas efter att spelskaparen Koji Igarashi ledde Konamis klassiska Castlevania i en annan riktning, där vampyrdräpandet blandades ihop med Metroid och dess icke-linjära värld. Symphony of the Night ledde till några uppföljare i samma stil, men inspirerade också flera andra spelutvecklare att använda det framgångsrika konceptet till sina egna titlar. Indie-utvecklaren Motion Twin experimenterar med Igarashis idé och adderar en aggressiv, stigande utmaning i Dead Cells , där jag kontrollerar en människolik fånge i jakt på det enorma fängelsets ansvariga. Vid mitt första spelförsök bevittnar jag en grön slemklump förvandla sig till den humanoida hjälte som jag ska komma att styra. Efter att ha bevittnat det bisarra introt påbörjar jag äventyret och flykten ur den labyrintartade fängelsehålan, men det dröjer dock inte länge innan jag blir ihjälslagen av några arga zombier. När en ny omgång påbörjas, ändras labyrinten och jag måste leta efter en ny väg ut och se till att inte bli dödad igen, men fiendernas aggressivitet gör inte situationen enklare. [caption id=“attachment_22419” align=“aligncenter” width=“550”] Som kapten Haddock skulle ha sagt: “Bomber och granater”.[/caption] Upplägget bland fiender och banor påminner en del om Rogue Legacy (8/10). Men jämfört med det humoristiska riddarspelet, straffar Dead Cells mig hårt efter ett dödsfall. Allt jag har samlat på mig under en spelomgång försvinner och jag får börja om helt från början igen. Spelet håller mig sysselsatt med de intensiva striderna och tempot är utomordentligt bra. Istället för att enbart vifta med svärd behöver jag förlita mig på kontringar och lära mig fiendernas rörelsescheman. Jag tycker att navigationen är solid och de tydliga menyerna lätta att läsa, men jag är inte förtjust i att hålla in en knapp för att kunna självläka eftersom det oftast sätter mig i en dålig sits i stridens hetta. Ibland kan jag hitta blå sfärer efter mina vunna strider och dessa är användbara för att kunna låsa upp nya vapen, förmågor och andra hjälpmedel från ritningar som finns utspridda överallt. För varje säkerhetszon mellan nivåerna erbjuder en liten vätte mig extra egenskaper för att kunna underlätta inför de svårare områdena. Dead Cells enorma banor har flera passager att utforska, men tack vare en lättbegriplig karta är jag inte orolig att gå vilse. Det finns portaler överallt och med ett par enkla knapptryckningar, kan jag snabbt teleportera mig till en plats ifall jag har glömt bort något. [caption id=“attachment_22428” align=“aligncenter” width=“550”] Sagolikt vackert och brutalt elakt.[/caption] Jag är förälskad i den häpnadsväckande visuella stilen och den detaljerade pixelgrafiken. När möjligheten finns bromsar jag upp och beskådar de höga tornen vid Ramparts höga murar eller fiskehamnens förfallna trähus. Musiken är helt okej men den överträffas av de tunga ljudeffekterna. När jag spelade detta recensionsexemplar uppstod ett irriterande problem flera gånger. Bilden började oväntat frysa till och förvirring uppstod när jag plötsligt var på en annan plats. Jag hoppas att en uppdatering fixar bekymret direkt när spelet släpps. Trots Dead Cells elaka brutalitet så tvekar jag inte att börja en ny spelomgång då spelet är mycket beroendeframkallande och underhållande. Det massiva samlandet av redskap lockar fram skattletaren i mig och det är spännande att låsa upp ett nytt vapen eller egenskap. Motion Twin behandlar metroidvania-genren väl och med influensen av aggressiviteten från Dark Souls , är det en enastående titel i genren.

Recension: The Persistence [PSVR]

Mon, 06 Aug 2018 10:00:02 +0000

Om det är några spelgenrer som jag verkligen drar mig för att uppleva så är det roguelike-spel och skräcktitlar. Samtidigt som jag har denna aversion mot vissa typer av spel, vill jag ändå ge dem en chans och utmanar därför gärna mig själv. Tack vare The Persistence , har jag nu fått möjligheten att genomlida båda dessa upplevelser samtidigt, i VR. När min karaktär vaknar till liv är det ganska uppenbart att livet inte leker på rymdskeppet, där rösten Serena står för den enda guidningen samt narrativ. Skeppet vi befinner oss på har fastnat precis i närheten av ett svart hål, något som inte bara är farligt för fartygets existens, utan även har förvrängt klonskrivaren som jag är skapad i. [caption id=“attachment_22460” align=“aligncenter” width=“550”] Det här området känns för lugnt…alldeles för lugnt![/caption] Det visar sig snart att skrivaren har fått fnatt och printar ut förvrängda kopior av de övriga i besättningen. Jag är den enda människan som har klonats korrekt, medan de andra har skapats till elaka och monstruösa varelser som inte vill annat än att döda allt som kommer i deras väg. Det faller på min lott att återställa rymdskeppets alla system och förflytta det i säkerhet, men i min väg står alla dessa muterade och vanställda kopior av före detta besättningsmän. I ren Dead Space-anda smyger jag omkring och försöker plocka åt mig resurser, nedgöra fiender bakifrån och förbereda min arsenal för att stå emot konfrontationen. Med PlayStation VR (8/10) på huvudet blir upplevelsen skrämmande realistisk och det är ofta jag tvekar att äntra nästa område på grund av äkta rädsla. Det dröjer inte speciellt länge innan jag dör för första gången. Stridsmekaniken när det kommer till närstrid påminner lite grann om den i Dark Souls Remastered (10/10), där jag måste blockera en inkommande attack vid exakt rätt tillfälle för att kunna kontra och snabbt få fienden på knä. Vid varje kamp måste jag överväga om jag vill skörda resurser ur fienden eller bara förgöra den snabbt. I den påtagligt obehagliga miljön som VR-headsetet erbjuder, är det svårt att inte låta instinkterna ta överhanden, och jag måste tvinga mig själv att tänka taktiskt. [caption id=“attachment_22461” align=“aligncenter” width=“550”] NEJ! Det räcker med en åt gången! Snälla…[/caption] Döden lurar dock runt varje hörn, och är det inte en muterad före detta kamrat som förpassar mig till de vilda jaktmarkerna så är det en explosiv fälla, placerad i ett skåp som jag öppnar. För varje nederlag, får jag dock behålla de flesta uppgraderingar och resurser, något som gör att jag blir starkare för varje försök. Denna typ av roguelike-upplevelse uppskattar jag eftersom det inte känns som att mina försök är förgäves. Studion Firesprite Games, som tidigare utvecklat Playroom VR , visar tydligt att de förstår VR-konceptet genom att ge flertalet val när det kommer till förflyttning. Jag fastnar snabbt för mellanläget där jag styr min karaktär med min DualShock 4 och förflyttar mig som i en vanlig förstapersonsskjutare. Läget är förvånansvärt bra och passar spelet utmärkt, speciellt då jag inte upplever några tendenser till åksjuka alls. Med sitt lagom skoningslösa upplägg och en förbluffande skrämmande miljö, kombinerat med ett mycket väl implementerat VR-läge, kan jag inte annat än att gratulera Firesprite Games till årets bästa VR-spel. Inte nog med att spelmekaniken fungerar enastående, spelet lyckas dessutom att lura in mig i fler spelsessioner än vad jag någonsin förväntat mig. Trots att jag har en bra bit innan jag avslutat spelet, känns det som att jag kommer att glädjas åt många fler timmar tillsammans med zombierna i The Persistence.

Recension: The Banner Saga 3 [PS4]

Fri, 03 Aug 2018 10:00:11 +0000

Sällan har vikingar och asagudar varit så representerade i populärkulturen som på senare år. Se bara på spel som God of War (9/10) eller filmer som Thor: Ragnarök, som hyllats minst lika mycket som asarna själva en gång i tiden. Min favoritvärld inspirerad av den nordiska mytologin finns dock att hitta i The Banner Saga (8/10). I detta fantastiskt vackra universum slåss vikingar och jättar tillsammans, för att överleva i en värld där solen fryst till is och ett farligt mörker sprider sig som en löpeld längs rikena. Allt från mytologin kring de mystiska gudarna till de fantasifulla runstenarna jag stöter på längs vägen påminner om asatron, men har ändå så pass unik stil att det hela skiljer sig markant från allt jag kommit att förknippa med asar tidigare. The Banner Saga 3 är väldigt lik seriens andra episod**,** både vad gäller underhållande spelmekanik och välskriven handling. Varken de strategiska striderna eller det kontrastrika karaktärsgalleriet bjuder på särskilt många nyheter, men det är fullt förståeligt med tanke på hur tillfredsställande dessa element var redan i upptakten till denna del. [caption id=“attachment_22407” align=“aligncenter” width=“550”] Kan den här platsen rädda våra hjältar från mörkret?[/caption] Precis som tidigare hänger hjältarnas liv som på en skör tråd längs hela resan. Räkna med att dina favoritkaraktärer kommer att dö plötsligare än stackarna i Game of Thrones, då undergången närmar sig i ett rasande tempo och tvingar dig till obekväma beslut där gamla trotjänare kommer att dö i rask takt om du inte är extremt försiktig. Spelets avslutande timmar lyckas verkligen bjuda på en episk final, där alla dina handlingar ända sedan inledningen i det första spelet blir verkligt avgörande för dina chanser att nå ett lyckligt slut. Hur många följare du plockat upp längs vägen, hur väl du fördelat dina resurser samt hur mycket mat du har lyckats bunkra upp med är alla faktorer som översätts till hur mycket tid du får på dig att förhindra en total apokalyps i de sista kapitlen. Jag tyckte själv att jag var ganska väl förberedd inför slutspurten, men i takt med att jag närmade mig slutmålet ökade antalet dödsfall och skador lavinartat. För varje litet misstag, och för varje ny dag som passerade i spelvärlden, kändes det verkligen mer och mer som att jag skulle misslyckas helt. Att ett turordningsbaserat rollspel skulle få mitt adrenalin att rusa och göra mig så här stressad hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Titeln lyckas verkligen få det att kännas som om otroligt mycket står på spel, samt att det är helt och hållet upp till mig hur illa det kommer att sluta. [caption id=“attachment_22406” align=“aligncenter” width=“550”] Våghalsar kan nu fortsätta slåss mot en andra våg fiender i hopp om att vinna bättre utrustning, med risken att slagkämparna skadas inför nästa strid.[/caption] Det ska nämnas att första halvan av The Banner Saga 3 är lite tråkigare än önskat och att spelet dras med en rad buggar som till och med resulterat i rena krascher för mig. Jag saknar även en kort resumé av vad som hänt i de tidigare spelen för att friska upp minnet inledningsvis. Men all form av missnöje är som bortblåst när jag når den otroligt episka finalen, vilket förvandlar titeln till ett av de värdigaste avsluten på en serie jag någonsin stött på. Har du inte tagit dig an denna trilogi ännu är det med andra ord dags nu!

Recension: 1979 Revolution: Black Friday [PS4]

Wed, 01 Aug 2018 10:00:55 +0000

Det finns spel som har ett starkt budskap och som frammanar starka känslor. 1979 Revolution: Black Friday tillhör absolut den kategorin och kan jämföras med en dramatiserad dokumentärfilm om revolutionen i Iran 1979 då världens äldsta, den 3500 år gamla monarkin störtades. Du tar dig an rollen av en ung fotograf vid namn Reza Shirazi som dras in i revolutionen och vars bilder används i propagandasyfte. [caption id=“attachment_22400” align=“aligncenter” width=“550”] Förhör på det ökända fängelset Evin.[/caption] Spelet är i grund och botten ett berättelsedrivet äventyrsspel som påminner en hel del om Telltales spel de senaste åren. Spelmomenten är tämligen simpla och består till stora delar av dialogval och några quick time events. Spelets styrka är budskapet och det historiska dokumentet som förmedlas med berättelsen. Du tvingas göra flera moraliska val där du exempelvis måste välja mellan lojalitet mot din familj och upprorsmakarna. Under spelets gång hittar du dokument och kassetter som ger fakta och djupare information om händelserna och de inblandade personerna kring revolutionen. Det handlar om allt från Khomeinis tal och den brutale fängelseföreståndaren Asadollah Lajevardi, till mer lättsamma saker som den viktiga iranska teceremonin och den extrema artighet som förknippas med iranier. Grafiken förmedlar en bra känsla av 1970-talets Iran, även om detaljrikedomen på texturer känns lite torftig och modellerna är kantiga. Röstskådespelarna är bra även om jag tycker det är underligt att jag inte har möjlighet att välja röster på persiska. Det går att ställa in farsi som språk, men då är rösterna på engelska och menyer och undertexter är på persiska. Jag testade funktionen med hjälp av min fru som ursprungligen är från Iran, och hon sa att texterna innehåller mängder av stavfel. [caption id=“attachment_22401” align=“aligncenter” width=“550”] Ett av historiedokumenten du låser upp under spelets gång.[/caption] När eftertexterna rullar har jag en nyvunnen hunger för att lära mig mer om den blodiga revolutionen och de olika grupperingarna som enades för att störta kungen, men som inte var överens om hur makten skulle fördelas efteråt. Islamisterna drog som bekant det längsta strået och sedan revolutionen har Iran varit en islamisk republik. Jag har själv besökt Iran flera gånger och känner igen en hel del uttryck och detaljer som spelet fångat upp. Som spel sett blir upplevelsen dock lite torftig och jag lutar nästan åt att klassificera det mer som en interaktiv film än ett renodlat äventyrsspel. Vad det gäller dialogvalen hade jag gärna haft lite mer tid att fundera, då jag vid flera tillfällen inte hinner bestämma mig och får standardvalet att vara tyst istället för att ta ställning. I slutändan har jag ändå fått följa med på en stark resa som lämnar ett bestående intryck. Jag hoppas att fler spelutvecklare följer den här modellen och att vi får uppleva dokumentärer på det här sättet istället för en BBC-producerad film i SVT. Jag hoppas att dagens spelare väljer att uppleva detta och ser till att vi kollektivt lär oss av historien.

Recension: Candle: The Power of the Flame [PS4]

Fri, 20 Jul 2018 10:00:26 +0000

Världen skapades av flera gudar och liv började frodas i deras kreation, men glädjen omvandlades snabbt till destruktiv vrede och hela planeten sattes i brand, för att sedan utplånas helt. Dock ville gudarna börja om på nytt och en ny planet skapades, med nytt liv. Det är alla fall så legenden om världens begynnelse tyds. Kickstarter-projektet Candle: The Power of the Flame inleder med att en fredlig by och dess invånare visar sig vara dyrkare av gudarnas eviga låga. Men en dag angrips infödingarna av den fientliga Wakcha-stammen, som sätter hyddorna i brand och kidnappar byns helige shaman. Den lille elddyrkaren Teku fattar mod och beger sig iväg för att rädda deras medicinman från ondskans grepp. Jag börjar min resa med den charmige Teku i utkanten av den lilla ön. Han är iklädd en enorm mask av grovhuggen bark och det är bedårande att se träets svarta titthål. Redan vid det första vägvalet där varje riktning leder till andra stycken av ön, blir jag överrumplad och uppäten av en stor skalbagge. Vid det ögonblicket, då stackars Teku låg i insektens mage, insåg jag att det skulle bli ett farligt äventyr. [caption id=“attachment_22312” align=“aligncenter” width=“550”] Med en sådan fångst, räcker maten ända fram till jul![/caption] Varje plats i den förrädiska världen innebär en stor fara för mig och oftast blir jag dödad av stora stenar, åker på stryk av Wakchas eller blir lunch åt en enorm padda. Men det finns också gott om pussel för mig att klura ut innan Teku kan avancera vidare. Pusslens upplägg innebär för mig att leta efter saker och kunna använda dessa vid rätt tillfälle, vilket kan vara en tuff utmaning med goda belöningar efteråt när jag väl klarar av problemet. Tekus viktigaste redskap är hans ljus vilket han kan använda för att sätta fyr på facklor eller skrämma bort vissa fiender. Men ibland kan facklans låga dra till sig uppmärksamhet, främst från arga Wakchas, och i särskilda fall måste jag släcka elden för att inte råka i trubbel. Candle: The Power of the Flames visuella stil har ett akvarelliknande utseende och de mjuka färgerna är sagolikt vackra att beskåda. De fina detaljerna i både förgrund och bakgrund imponerar mycket och det känns som att vara en del av en levande sagobok, vilken ackompanjeras av stämningsfull panflöjt. [caption id=“attachment_22319” align=“aligncenter” width=“550”] Ursäkta, snälla apor. Men känner ni en primat vid namn Donkey?[/caption] Jag har lite besvär med spelets kontroll, särskilt den långsamma reaktionsförmågan då Teku reagerar för långsamt när han exempelvis ska klättra uppför en klippa. Detta blir ett enerverande scenario när jagande fiender hinner ifatt mig. När en Wakcha är i närheten börjar Teku automatiskt smyga, men jag kan inte hoppa framåt i smygläget och ett hopp kan locka till sig skurkarna omgående oavsett om det är planerat eller ej. Candle: The Power of the Flame är ett charmigt äventyr, men det är inget vanligt plattformsspel där jag ska rusa igenom en nivå och stampa på fiender. Dess pusselinlägg inspireras av Day of the Tentacle , kryddat med den oförlåtliga elakheten från Shadowgate. Om du gillar att stanna upp, granska den vackra omgivningen och fundera ut en lösning på knepiga situationer så kan jag definitivt rekommendera Teku Studios intelligenta kreation.

Recension: Touhou Genso Wanderer Reloaded [PS4]

Wed, 18 Jul 2018 14:00:32 +0000

NIS America har välsignat mig med otaliga upplevelser i den japanska rollspelsandan, och det är sällan som jag har blivit besviken av innehållet som har erbjudits. I en serie av roguelike-spel, är Touhou Genso Wanderer den senaste versionen som tar ett uppgraderat steg i och med sin utgåva Reloaded. Jag har personligen aldrig slängt ett öga till titlarna tidigare men tack vare ett oväntat släpp av denna återutgivning, fick jag möjligheten att uppleva utvecklaren Aqua Styles tolkning av hybridläget mellan japanskt rollspel och oförlåtande spelmekanik. [caption id=“attachment_22300” align=“aligncenter” width=“550”] Det är klart att det finns robotar här, samuraj-robotar![/caption] Jag axlar rollen som Reimu Hakurei, ett slags prästinna som strävar efter upplysning men som tyvärr råkar i galenskap under ett helt vanligt besök hos den lokala handelsmannen. Ett förtrollat klot gör att hon tappar sin återhållsamhet och råkar sätta hela världen i fara. Resten kan ni förmodligen lista ut själva. Det är dags att rädda världen! Som ett japanskt rollspel är denna titel relativt enkelspårig till en början; jag uppgraderar mina karaktärer ju mer jag strider och självklart finns det mängder av skatter att plocka upp längs resans gång. Det är också en självklarhet att jag inte kan plocka på mig för många prylar samtidigt, varför det ganska snart kräver att jag kastar saker som jag tror att jag inte behöver. Själva spel- och stridsmekaniken är av ett strategiskt slag där varje handling får tiden att stega framåt successivt. Jag kan välja mellan att förbruka ett föremål, gå ett steg eller slå ett slag i en strid. Det erbjuds redan från början ett enkelt men effektivt, strategiskt spelsätt som jag lär mig att uppskatta ganska fort. Det känns lite som att spela ett parti schack då jag ser fiender närma sig och jag automatiskt räknar efter hur många steg jag kan ta innan jag anfaller dem. [caption id=“attachment_22301” align=“aligncenter” width=“550”] Någon mer än jag som får kalla kårar av de rödögda kaninerna i skåpen?[/caption] Jag kämpar mig genom nivå efter nivå för att uppgradera mina karaktärer och deras utrustning, fast besluten att nå tornet som innehåller lösningen på alla problem världen har för tillfället. Det är en ganska angenäm resa, även om den emellanåt blir lite väl repetitiv för min smak då jag slåss mot samma fiender om och om igen. Efter ett antal speltimmar, möter jag dock min överman (eller kvinna) på en av spelets högre våningar. Det är inte på något sätt en rättvis bosstrid eller en taskigt utförd skenmanöver från min sida utan handlar snarare om slumpen och dess förmåga att knipa åt mig vid exakt fel tillfälle. Huvudkaraktären Reimu stupar efter en serie av oförväntade attacker som av någon anledning tenderar att inträffa efter våning 30. Jag får börja om helt från början igen och jag påminns brutalt om varför jag avskyr spel av den här sorten. Det finns ingen glädje i att börja om helt från början, det finns ingen längtan efter att hitta tillbaka till den eleka demonen som nedgjorde mig och det finns inte mycket lust att spela spelet igen. Åtminstone inte från min sida, trots att utvecklaren har implementerat ett sätt för mina karaktärer att snabbt springa igenom korridorer som jag utforskat förut. Touhou Genso Wanderer Reloaded vinner på sin charm och sitt initiala upplägg som inkluderar mängder av djupa rollspelselement. Dock förlorar det stort på det nötande av nivåer som krävs för att nå framgång och det, enligt mig, felaktigt implementerade roguelike-upplägget. Om du söker efter ett spel som du måste spela om mängder av gånger innan du kommer vidare slutet, kan detta vara något för dig. För egen del återvänder jag dock hellre till något lite mer lättsmält.

Recension: Shining Resonance Refrain [PS4]

Wed, 18 Jul 2018 10:00:37 +0000

Shining Resonance Refrain är en nyutgåva av actionrollspelet Shining Resonance vilket ursprungligen släpptes på PlayStation 3 2014, men som aldrig gavs ut här i väst. Du spelar som den skinande draken Irvan som oftast befinner sig i sin mänskliga form Yuma Irvan och har flera följeslagare vilka hjälper till på vägen. Spelet fick mycket uppmärksamhet i spelmedia och jag hade stora förhoppningar på det innan jag började spela. Tyvärr visade det sig vara ett medelmåttigt dussinrollspel som inte levde upp till mina högt ställda förväntningar. [caption id=“attachment_22290” align=“aligncenter” width=“550”] En stor del av spelet tillbringas i dialogvyn[/caption] Musik är ett genomgående tema där vapnen mestadels är varianter på musikinstrument och uppgraderingar görs genom att stämma dem och färdigheterna. Det finns också olika ädelstenar som vagt påminner om Materia från Final Fantasy VII. Och på temat musik, så är spelets musik en av styrkorna där den verkligen förhöjer stämningen och aldrig blir irriterande. Berättelsen känns tyvärr tafatt och alldeles för tempolös. De första kapitlen känns otroligt utdragna och du måste spela ganska långt innan det börjar kännas intressant. Karaktärerna är platta och de japanska rösterna är det mest positiva jag kan lyfta fram. Denna utgåva innehåller allt extramaterial som släpptes till PlayStation 3-versionen och i anda av den ganska uttjatade termen fan service kan dina kvinnliga figurer iklädas bikini eller fransk husa-klänning om du uppskattar sådant framför biffiga rustningar. Du låser upp olika titlar för figurerna och de kan i olika kombinationer låsa upp synergieffekter för din äventyrargrupp. [caption id=“attachment_22291” align=“aligncenter” width=“550”] Draktemat är givetvis starkt och genomsyrar hela spelet[/caption] Stridssystemet är förvånansvärt träigt där flera av förmågorna premierar hektiskt knapptryckande framför taktiskt tänkande och jag blir snabbt urbota less på att strida. Alla monster syns på skärmen och det är ganska lätt att undvika strider, men det får jag bittert ångra när jag når områdenas bossar som kräver att jag gått upp i nivåer för att ha en chans. Jag kan förvandla mig till drake och tanken är att det ska vara en styrka i exempelvis bosstriderna, men när manapoängen tar slut går draken bärsärk och attackerar även vännerna i gruppen. Systemet fungerar så dåligt att jag föredrar att nöta ned de tuffa fienderna i mänsklig form, även om det tar längre tid. Bosserna känns fantasilösa och roterar några enstaka olika attacker och det blir mer en katt-och-råttalek, där jag springer in och landar några attacker och backar ut, än en utmanande och spännande strid. Shining Resonance Refrain misslyckas med det allra mest väsentliga i att jag inte har kul när jag spelar. Varje spelsession tar emot och det finns så många andra spel som lockar, särskilt i kategorin actionrollspel. Det här är helt enkelt en återutgivning jag hade klarat mig utan.

Recension: The Mooseman [PS4]

Tue, 17 Jul 2018 10:00:07 +0000

Den ryska utvecklarstudion som kallar sig Morteshka, avslöjar på sin hemsida att de älskar mystik och historia och att de gärna väver samman dessa känslor med hjälp av en djup atmosfär. Spelet The Mooseman bekräftar detta påstående och levererar ett stilla äventyr som fullständigt osar mystik. Vladimir Beletsky och Mikhail Shvachko har skapt verket som i princip är en promenadsimulator, fast sedd från sidan. När jag tar kontroll över spelets protagonist känner jag mig genast avkopplad samtidigt som jag imponeras över hur snabbt jag dras med i mystiken som är präglad av finsk-ugrisk mytologi. [caption id=“attachment_22284” align=“aligncenter” width=“550”] En vacker bakgrund, en totempåle som berättar en saga. Vad kan man mer begära?[/caption] Spelet har ett fåtal mekaniker som gör att jag kan färdas och utforska världen. Förutom att kunna gå åt höger eller vänster, kan jag även ta på mig ett älgkranium för att se döda ting i miljön. Under resans gång får jag också nävarna kring en magisk stav som lyser upp området kring mig och skyddar min karaktär från onda andar. I ett makligt men långsamt tempo färdas jag över de olika landskapen som växlar mellan karg tundra, snöiga bergskammar och mörka grottor. Jag upplever att spelets långsamma lunk tilltalar mig, då jag har tid att till fullo insupa de vackra miljöerna. I de längre transportsträckorna kan jag även aktivera ett läge där min hjälte går automatiskt framåt. Självklart finns det gömda artefakter för spelaren som vill utforska nivåerna grundligt och via totempålar längs vägen översätter jag texter, vilka bildar en historia att läsa. Jag kommer dock inte att gå in på något av mysterierna eller berättelsen här, utan låter dig istället vandra iväg på ditt eget äventyr, då det är en stor del av behållningen. [caption id=“attachment_22285” align=“aligncenter” width=“550”] En av de många, spektakulära vyer som spelet bjuder på.[/caption] Med riktigt stämningsfyllda miljöer och en mystik som ligger som en tät dimma genom hela spelet, känner jag mig förtrollad under de få timmar jag tillbringar i älgmannens domäner. Jag får tampas med bossar, undvika fällor, fly jättar sittandes på en jättefågels rygg och kämpa mot vädrets makter. När upplevelsen tar slut, känner jag mig glad över att få ha tagit del av historien. Många olika känslor bubblar upp till ytan och även om jag inte riktigt har klart för mig allt som har hänt, känns det som om jag har tagit del av ett episkt äventyr. The Mooseman är ett fint äventyr för dig som känner för att klara av en hel upplevelse under en sittning och även om titeln erbjuder en del frustrerande passager, platsar det ändå in bland andra stumma, men på andra vis berättande verk som till exempel The Unfinished Swan eller Journey (10/10).

Recension: Red Faction: Guerilla Re-mars-tered Edition [PS4]

Fri, 13 Jul 2018 10:00:18 +0000

Red Faction: Guerrilla är ett spel som ligger många varmt om hjärtat, då det erbjöd något unikt när det släpptes för nio år sedan. Öppna spelvärldar var visserligen inte något ovanligt på den tiden heller, men ingen kunde matcha den komplexa förstörelsemodellen som Volition åstadkom. Trots detta kändes det lite otippat när det stod klart att spelet skulle få en nyversion, då det i ärlighetens namn inte var ett exceptionellt spel i övrigt. Men det gavs ju samtidigt visst utrymme för modernisering i denna ”Re-mars-tered”-utgåva. Berättelsen börjar med att protagonisten Alec Mason tar ett nytt gruvarbetsjobb på planeten Mars, där hans bror redan befinner sig. Det visar sig fort att företaget som driver denna gruvverksamhet i praktiken är slavdrivare som styr allting med järnhand. Missnöjet bland arbetarna har dock börjat bubbla, och motståndsrörelsen Red Faction börjar sakta men säkert vinna mark. Alec verkar inte vara speciellt intresserad av att blanda sig i denna konflikt, men ganska omgående blir hans bror mördad av arbetsgivarens säkerhetsstyrkor/dödspatruller. Det är därmed upplagt för hämnd medelst sabotage och omfattande förstörelse. [caption id=“attachment_22268” align=“aligncenter” width=“550”] Varje renoveringsprojekt börjar ju med rivningen.[/caption] Alla aktiviteter du tar dig an påverkar företagets kontroll och inflytande i respektive område på kartan. Målet är förstås att underminera detta, samtidigt som du höjer motståndsrörelsens moral och ökar viljan att plocka upp vapen för att assistera dig när strider bryter ut. När du har nollat kontrollmätaren låser du upp ett uppdrag där du får frigöra området, och på så vis förflyttas berättelsen vidare till nästa skådeplats. Ganska snabbt är det tydligt att många aspekter av spelet har åldrats ganska illa. Det har skett ganska mycket när det kommer till design av öppna spelvärldar under dessa år, men även i grundläggande saker som styrning och standardisering av vilka knappar som gör vad. Bara det faktum att du använder R3-knappen för att sikta med geväret gör att spelet känns som en relik på den fronten. Det känns inte som en omöjlighet att modernisera detta när de ändå skulle porta titeln till den aktuella konsolgenerationen. Spelvärlden är överlag ganska tom, och består mest av tråkiga rödbruna miljöer med enstaka samlingar av byggnader här och var. Det finns bara ett fåtal typer av sidouppdrag, där du till exempel ska rädda fångade Red Faction-medlemmar eller hjälpa motståndsrörelsen bekämpa vågor av anstormande soldater. De blir snabbt enformiga och känns som ett nödvändigt ont för att kunna driva berättelsen vidare. [caption id=“attachment_22269” align=“aligncenter” width=“550”] Riktiga hjältar tittar inte på explosionerna.[/caption] Allt i spelet är dock inte elände. Det som gjorde spelet speciellt när det släpptes från början är faktiskt fortfarande ganska bra. Det är oerhört tillfredsställande att ladda en byggnad full med sprängmedel och sedan bevittna när beståndsdelarna sprids över hela planeten, men det finns även många andra, kreativa vis att välta dessa mål. Allt från släggor till bomber som framkallar små svarta hål är så otroligt väldesignade och roliga att använda, att det är bara smak, tycke och fantasi som sätter gränser i förstörelsen. En av de välkomna uppgraderingarna i nyversionen är möjligheten att välja mellan fokus på hög upplösning och fokus på hög bildfrekvens, och här vinner det sistnämnda ganska tveklöst. Dels gör sig den tråkiga grafiken inte bättre i högre upplösning, speciellt inte då spelet har väldigt svårt att ens hålla 30 bildrutor per sekund när saker och ting börjar smälla. Bildfrekvensläget är inte heller perfekt, då det inte alltid lyckas hålla målfrekvensen, men det gör åtminstone allting mer spelbart. Red Faction: Guerrilla är ett spel som gör en väldigt nischad sak väldigt bra, men dessvärre halkar helheten efter ju fler år som passerar. Det är helt klart tillfredsställande i små doser, men i längre spelsessioner blir enformigheten en lite för stor faktor.

Recension: Salary Man Escape [PSVR]

Thu, 05 Jul 2018 14:00:02 +0000

Det har under det senaste året släppts massor av VR-spel som med varierande framgång vävt in humor i sin presentation och Salary Man Escape är ännu ett. Det är ett satiriskt pusselspel som driver med fenomenet kontorsslav, en anställd på ett stort företag på en obetydlig position och långa arbetsdagar. Det första jag tänker på när jag börjar spela är familjespel som Jenga och Plockepinn, då pusslen handlar om att dra ut staplade block så att den kostymklädde figuren kan nå dörren. Vissa banor har dessutom kaffekoppar och ibland ett mynt som du uppmuntras att hitta, men grundkonceptet är enkelt att greppa. [caption id=“attachment_22213” align=“aligncenter” width=“550”] Nej, det är inte treåringens Brio-klossar.[/caption] Den grafiska stilen är nästintill monokrom med mest svarta, vita och gråa toner och det enda som bryter av det är de röda, flyttbara blocken. I bakgrunden finns typiska föremål du hittar i en kontorsmiljö, men de går inte att interagera med. Varje bana går att rotera i 360 grader och du kan undersöka i detalj vad som behöver göras. De tydligt markerade färgblocken fungerar utmärkt, men stilen blir lite enformig och tråkig i längden. Även den funkiga porrfilmsmusiken som ackompanjerar spelet blir extremt påfrestande i längden. I början ler jag åt den, men jag byter snabbt ut spelets musik mot en egen spellista, då det inte finns några ljudeffekter som hjälper mig ändå. Varje episod introducerar en ny spelmekanik som används i ett tiotal banor plus några gömda bonusbanor. Svårighetsgraden stegrar snabbt och efter att du fått känna på mekaniken blir det riktigt klurigt. Jag får ofta luta mig mot att testa olika möjligheter, då det inte alltid är uppenbart vad som händer när du flyttar ett block. Ibland kan det uppstå kedjeeffekter, eller hitta andra oväntade effekter. Gravitationen är en konstant, men det tar mig ett tag innan jag vänjer mig vid friktionen mellan block och ytor. Det händer att spelet och jag har olika åsikt om när gubben kan gå över en skarv, och oftast handlar det om att jag löst pusslet på “fel” sätt och måste hitta en annan lösning. [caption id=“attachment_22214” align=“aligncenter” width=“550”] Hur många klossar ska bort och på vilken platta för att gubben ska nå dörren?[/caption] Spelet har både stöd för både vanliga handkontroller och PlayStation Move, och jag anser att det fungerar bättre med min DualShock 4. Den främsta anledningen är att när du vill gå tillbaka till senaste kontrollpunkten eller till början av banan och måste in i menyerna, och då är det enklare att navigera med DualShock-kontrollen. Jag hade gärna sett en snabbåterställning av banorna, då jag gång på gång förstör möjligheterna att klara den genom att prova olika metoder. Att det är ett VR-spel tillför bara djupkänsla och det skulle i min mening fungera lika bra även utan VR. Trots några små irritationsmoment är det ett bra pusselspel som även hade klarat sig utan det satiriska temat. Spelet kommer inte att sälja några nya VR-hjälmar, men om du redan har en kan det vara värt att ge detta en chans.

Recension: The Crew 2 [PS4]

Thu, 05 Jul 2018 10:00:48 +0000

En av de svåraste sakerna i spelutveckling är att förvandla ett bra koncept till en lyckad slutprodukt, vilket åskådliggjordes tydligt när The Crew släpptes 2014. Till en början såg det ut att kunna fylla det tomrum som lämnades efter Electronic Arts slutade satsa på nya Burnout-spel, men det var inte riktigt det vi fick till slut. När uppföljaren tillkännagavs började hoppet höjas på nytt. Skulle Ubisoft lära sig från de tidigare misstagen och faktiskt skapa det arkadiga racingspelet jag suktade efter? En av de första punkterna som sticker ut är att The Crew 2 har skippat den otroligt fåniga berättelsen som etablerades i första spelet. Det hindrar dock inte spelet från att leverera krystad dialog, men det är åtminstone inte lika överhängande längre. Grundpremissen är att du är en ung, lovande förare som vill bli känd, och du deltar därför i tävlingar för att få fler följare på fiktiva sociala medier. Dessa följare är dock i praktiken bara siffror, och skulle lika gärna kunna kallas erfarenhetspoäng. [caption id=“attachment_22219” align=“aligncenter” width=“550”] Spelet har förstås lootlådor, men dessa finns utströdda i spelvärlden.[/caption] Du kan nu även sysselsätta dig med att ratta fler fordon än bara bilar och motorcyklar. Spelet introducerar även båtar och flygplan, och det går att skifta mellan dessa helt sömlöst när du väl har låst upp de respektive kategorierna. Det är faktiskt en riktigt häftig känsla att flyga in i en stadskärna och med en knapptryckning förvandlas till en bil och sedan köra vidare utan några uppehåll. Det är tyvärr inte en funktion som används i praktiken i någon större utsträckning när det kommer till tävlingar. Du kommer att stöta på en del specialevenemang som innefattar fordonsbyten, men det är något som sker automatiskt vid förutbestämda tillfällen. Den största förbättringen i denna uppföljare är utan tvekan körkänslan, åtminstone för bilarna. Det når absolut inte upp i toppskiktet om jag jämför med andra spel, men med förra spelet som referenspunkt är det stor skillnad. Fartkänslan är dock något de inte har lyckats fånga speciellt väl, och inte ens när jag bränner iväg med min Königsegg i 400 knyck börjar jag känna paniken som borde infinna sig. En av mina favoritdelar från förra spelet var att det faktiskt var roligt att utforska den öppna världen, för det fanns små utmaningar utströdda i princip över allt. Detta har förbryllande nog skurits ned markant i The Crew 2, vilket resulterar i en gigantisk öppen spelvärld som är helt stendöd och ointressant. Det dröjde därför inte länge innan jag började använda systemet för snabbresor för att ta mig mellan tävlingarna, bara för att slippa den långa transportsträckan. [caption id=“attachment_22220” align=“aligncenter” width=“550”] Jaktscenen på Endor från Return of the Jedi har ändrats en del sedan ursprungsversionen.[/caption] Spelet bjuder även på en del frustrationsmoment, där motståndarnas artificiella intelligens ligger bakom huvudsaken. Jag upplever oftast att oavsett hur perfekt du kör under 99 procent av loppet kan du ändå förlora hela på minsta lilla misstag. Jag hade kunnat köpa detta till viss del om det hade funnits en tillbakaspolningsfunktion som många andra bilspel har, men det är inget som The Crew 2 erbjuder. Charmen i att köra om 20 minuter långa lopp börjar snabbt försvinna när petitesser kan ställa till det så kopiöst. Bortsett från att det saknas aktiviteter i Ubisofts miniatyrversion av USA bjuder spelet ändå på makalöst ögongodis. Många av de kända sevärdheterna från landet går att besöka, och de skildras på ett ypperligt vis. Vädereffekterna höjer också stämningen när du sveper genom landsbygden i morgondimman med den uppgående solen på horisonten. Dessa små ögonblick, när de väl uppstår, känns riktigt speciella. The Crew 2 känns som ett skolboksexempel på uttrycket ett steg framåt, två steg bakåt. De har gjort stora framsteg med körkänslan, men vad gör det när de har plockat bort poängen med att ha en öppen spelvärld? Spelet känns ekande tomt, och skulle förmodligen ha mått bättre av att lanseras senare i år. Ubisoft har gjort sig kända för att vara bra på att stödja spel med nytt innehåll lång tid efter lanseringen, men det ska ju inte komma på bekostnad av det innehåll som finns när spelet släpps.

Recension: Lumines Remastered [PS4]

Tue, 03 Jul 2018 14:00:07 +0000

Aleksej Pazjitnovs klassiska Tetris har varit en stor inspiration för pusselspel i årtionden. Konceptet med fallande block har genomgått flera förändringar och nya idéer utvecklade hela genren. Ett praktexempel är Lumines , som släpptes till PlayStation Portable 2004. Om du, likt undertecknad, inte har spelat det musikaliska pusselspelet när det begav sig kommer en ny chans i HD-upplagan Lumines Remastered till PlayStation 4. Likt Tetris ska jag navigera, rotera och placera de fallande blocken, samtidigt undvika att nå toppen. Men skillnaderna visar sig omgående när jag börjar spela min första spelomgång i Basic Challenge. [caption id=“attachment_22198” align=“aligncenter” width=“550”] Tidsattacken är en utmaning som är lätt att återvända till.[/caption] De fyrkantiga blocken består av två olika kulörer och när jag får ihop fyra likadana färger raderas fyrkanten av en linje som sveper över spelområdet med jämna mellanrum. De kvadratiska pusselbitarna är intakta under fallet fast vid kontakt med en ditsatt fyrkant, kan ena halvan fortsätta rasa om det finns en grop under. Spelmekaniken är lättbegriplig och visst är tillfredsställelsen total när jag lyckad få ihop en kombination där flera block raderas samtidigt. Men när spelets tempo skruvas upp blir det svårare att hålla fokus, och en felplacerad bit kan leda till katastrof sekunden efter. I ren frustration brukar jag i stundens hetta skylla på en kvadrat med fel färgmönster eller på kontrollen, men det handlar om att vara snabbtänkt och ha kvicka reflexer för stora framgångar. Den felfria, enkla kontrollen sitter i efter ett par sekunder. Lumines Remastered har flera briljanta spellägen och är uppfriskande alternativ till det traditionella evighetsläget. Det är en angenäm, hjärnskrynklande känsla att klura ut lösningarna i Mission och få ihop en figur i Puzzle. I Time Attack ska jag radera så många block som möjligt under en begränsad tid och det har lockat fram tävlingsmänniskan i mig. Varje spelomgång försöker jag slå mitt tidigare rekord och efter att vara nära från personbästa, känner jag stark stark lust att köra igång igen. Jag kan också möta datorstyrda karaktärer i dueller genom att försöka få ihop flera kombinationer i rad för att öka min spelplan, samtidigt som motståndarens område minskar och hens risk att förlora ökar. Däremot blir det ologiskt om jag förlorar och måste börja om med första utmanaren, istället för att hoppa direkt till den karaktär jag mötte innan förlusten. [caption id=“attachment_22204” align=“aligncenter” width=“550”] C-c-c-combo breaker![/caption] Dock återvänder jag mest till Challenge Mode, där jag belönas för mina framsteg och min långa resa. Efter att jag har kommit tillräckligt högt upp i nivå ändras både färgpaletterna och musikspåret, och det är spännande att beskåda en ny spelplan och även låsa upp fler avatarer för mig att byta till när jag vill. Musiken är fantastiskt medryckande och jag rekommenderar att lyssna på melodierna med hörlurar, för det harmoniserar med den visuella stilen ordentligt. Lumines Remastered är ingen revolution inom pusselgenren, men detta underhållande spel är en utmärkt utgåva till stationära konsoler. Det är både lättbegripligt att spela och svårt att bemästra fullt ut, vilket förstärker livslängden avsevärt. Jag tycker definitivt att du ska ge detta ett försök om du gillar Tetris och liknande titlar, eller om du vill bara koppla av med fin kombination av musik, färger och explosioner av utplånade kvadrater.

Recension: Unravel Two [PS4]

Mon, 02 Jul 2018 10:00:00 +0000

Unravel (7/10) blev lite av en publikfavorit under E3 2015, då skaparen Martin Sahlin charmade den samlade journalistkåren och många tittare där hemma med sin lätt obekväma presentation och en fysisk version av Yarny. Det lilla garntrollet blev lagom varmt mottaget när själva spelet kom ut, men spelets hemtrevlighet och mysighet blev nästan unisont hyllat. Unravel Two börjar på ett vackert hav i storm. Den röda protagonisten kämpar förgäves med att hålla en liten fiskebåt på rätt köl. När de ilskna vågorna till slut blir för mycket kastas hen iland på en karg ö. Men vår hjälte är inte ensam, ur en uppspolad väska kryper en blå garntott fram och tillsammans beger de sig mot öns ståtliga fyrtorn. Framgångsrika platformspussel kräver en av två saker. En responsiv och exakt kontroll och/eller en njutbar värld full av ledtrådar och lösningar. Unravel Two löser båda elementen, men det är främst ögongodiset och stämningen jag njuter av. Parallellt med resan genom diverse nordiska miljöer berättas en historia jag inte vill avslöja i onödan, men Coldwood Interactive har lyckats kombinera interaktivitet och berättarkonst på ett högst föredömligt sätt. [caption id=“attachment_22180” align=“aligncenter” width=“550”] Hjälp till självhjälp.[/caption] Svårighetsgraden är rätt låg, speciellt om du inte jagar alla hemligheter på varje bana utan fokuserar på att komma vidare. Det är dock inte alltid uppenbart vad som är nästa logiska steg, och det kräver bitvis viss koncentration gällande det finmotoriska för att ta sig till det tänkta målet. I jämförelse med t ex LittleBigPlanet är spelet långsammare och har inte lika tajt spelkontroll, men samtidigt finns här en historia som förtjänar mer omtanke. Några få gånger svär jag över att styrningen är lite skakig, men jag misslyckas oftast på grund av min egen oförmåga. Spelet krånglar definitivt inte till det, men jag blir lite förvånad när en helt ny spelmekanik introduceras sent i spelet. Rent tematiskt och berättarmässigt fungerar det dock ypperligt. Både musik och miljöer hjälper till att hålla mig trollbunden. Jag gillar också hur den nordiska faunan arbetats in både som bakgrund samt aktiva hot och hinder. Med det sagt innehåller Unravel Two den fulast animerade älgen jag har sett på länge. Tanke var ursprungligen att jag skulle spela tillsammans med en kompis, men jag fastnade rätt snabbt i pussellösning på egen hand. Spelet blir förmodligen lättare med två spelare, främst i flera av plattformselementen där två personer parallellhanterar problem, och två hjärnor borde vara en bättre förutsättning när det ska kluras ut hur vissa pussel ska lösas. Med det sagt saknade jag aldrig tvåspelarläget och det är bra jobbat av Coldwood att få till ett välgjort enspelarläge i ett spel som så uppenbart är riktat mot soffsamarbete. [caption id=“attachment_22181” align=“aligncenter” width=“550”] Precis som i varje svensk villaträdgård innehåller Unravel Two trampoliner.[/caption] Speltiden är klart underhållande 8-10 timmar beroende på skicklighet och vana, men både tidsutmaningar och klart svårighetshöjande extrasamlande kan nog få spelet att räcka minst det dubbla. Mer viktigt än lång speltid är att detta verk saknar transportsträckor och utfyllnadsnivåer. Unravel Two är en trevlig modern saga som nyttjar både spelmediets unika egenskaper, Yarnys inneboende gullighet kontrasterat mot samhällets mörkare element och blandar det med klassisk nordisk naturromantik och mystik. En varm rekommendation!

Recension: LEGO The Incredibles [PS4]

Wed, 27 Jun 2018 12:30:31 +0000

För att uppmärksamma den kommande uppföljaren till animationsstudion Pixars 14 år gamla Superhjältarna, har spelutvecklarna Traveller’s Tales tagit sitt välbekanta koncept med danska byggklossar och byggt ihop LEGO The Incredibles. Spelet är baserat på båda filmerna och den delvis öppna spelvärlden är en utmärkt plats för familjen Parr att utöva sina superkrafter i. När jag startar min första spelomgång, blir jag dock förvånad att det första huvuduppdraget inte följer den kronologiska mallen, utan inleder med film nummer två. Uppdragen är baserade på nyckelscener från filmerna och den karismatiska LEGO-stilen ger ett komiskt intryck. Jag springer omkring, pucklar på motstridiga legoskurkar och utför särskilda uppgifter med de färgstarka familjemedlemmarna. Det förekommer dessutom enklare problemlösningar där superhjältarnas olika attribut ofta är lösningen på pusslet. Det innefattar allt från Mr. Incredibles råstyrka till hans hustrus elastiska sträckningar som kan användas flitigt i både berättelseläget och i den öppna världen. Även om jag gillar Elastigirl och familjens bäste vän Frozone, är det lite tråkigt att flera av de spelbara karaktärerna används för sällan. [caption id=“attachment_22119” align=“aligncenter” width=“550”] Big wheels, keep on turning.[/caption] Karaktärsgalleriet imponerar inte bara med de spelbara superhjältarna, utan också gästspel av figurer från både Pixars och Disneys datoranimerade filmer. Jag ler till exempel när fisken Doris hoppar ur havet och simmar omkring i en vattenbubbla på land. Jag kan också besöka kläddesignern Edna Mode för att skapa min egna superhjälte med valbara krafter i ett begränsat antal, fast mina skapade figurer saknar familjen Parrs härliga personligheter. När jag inte tillbringar tid i huvudberättelsen, tar jag chansen att utforska stadsdelarna New Urbem och Municiberg. Trots att allt är gjort av dansk plast, är stadslivet livfullt och stadsborna glädjande vilket gör mina turer behagliga. Jag kan ta med mig två upplåsta karaktärer och med ett par knapptryckningar, är det enkelt byta ut dem när som helst. Det finns gott om samlingsobjekt gömda i den stora staden och jag tycker det är i synnerhet roligt att leta efter särskilda legoblock med Incredibles-logon på, eftersom de behövs för att en sevärdhet ska kunna byggas. Kontrollen är spelets svagaste punkt, särskilt i det klumpiga stridssystemet. Den spelbara karaktärens långsamma reaktion gör det besvärligt för mig att slåss mot flera skurkar på en gång. Ibland blir det även mödosamt att interagera med vissa uppgifter, då positioneringen av hjälten inte är helt enkelt i vissa situationer. [caption id=“attachment_22133” align=“aligncenter” width=“550”] När denna mätare kommer, betyder det maximal attackstyrka.[/caption] När Traveller’s Tales humor sammansvetsas med Pixars värmande charm blir det underhållande, men jag älskar när spelutvecklarna dessutom vågar använda satir och slapstick för att driva med filmerna. Oavsett om en superhjälte missar en landning, eller när en legofigur visar upp ett oskyldigt leende efter en livshotande explosion ägt rum, lyckas spelet framkalla många skratt. LEGO The Incredibles är ett lättsamt äventyr med mycket hjärta och upptäckarglädje. De intressanta stadsdelarna är definitivt värda att besöka om du gillar att söka efter samlingsobjekt. Dock vill jag poängtera en viktig detalj till dig som vill se Superhjältarna 2 på bio senare i sommar; vänta med att spela detta spel eftersom den grundläggande berättelsen avslöjas här. Annars är det fritt fram att ta dig leka maskerade räddare och hitta din egen favorit i persongalleriet.

Recension: Rainbow Skies [PS4, Vita]

Tue, 26 Jun 2018 15:00:12 +0000

Om du är van vid japanska rollspel har du garanterat stött på en rad hjältar som drabbats av minnesförlust. Denna åkomma har varit oroväckande vanlig inom genren, och konceptet har överanvänts då det är en lätt genväg till att låta spelaren axla rollen som en betydelsefull protagonist, som på samma gång har anledning att vara lika vilsen som du i den främmande spelvärlden. Denna kliché inleder även Rainbow Skies , fast med glimten i ögat då huvudrollsinnehavaren enbart tappat minnet för att han druckit på tok för mycket alkohol kvällen innan äventyret tar vid. Spelet driver mycket med traditionella rollspelsnormer, och drar sig inte från att bryta fjärde väggen för att skoja om att vissa spelelement bara finns med för att du ska kunna samla Playstation-troféer. Manuset är smålustigt hela vägen, även om humorn aldrig blir lika träffsäker som i renodlade komedier. Det är ändå ett välkommet inslag som lyckas maskera brister och klichéer på ett smart sätt i den halvintressanta berättelsen, och gör sidouppdrag betydligt roligare att ta sig an. [caption id=“attachment_22127” align=“aligncenter” width=“550”] Alla ursäkter är bra, utan de dåliga…[/caption] Berättandet är dock sällan i fokus, då det är de robusta spelsystemen som stjäl showen. Här bjuds på turordningsbaserade rutnätsstrider i stil med XCOM och Final Fantasy Tactics , en hel uppsjö av sidouppdrag, samt timmar av småpill med uppgraderingar och utrustning för att göra dina slagskämpar bättre i striderna. Har du kommit i kontakt med studions tidigare verk Rainbow Moon (7/10) vet du precis vad som väntar – strategiskt rollspelande på en riktigt tillfredsställande nivå. Titeln bjuder på mängder med intressanta system, flera originella idéer och monstersamlande á la Pokémon, men lider tyvärr av ett vansinnigt lågt tempo. Jag hade inte ens haft något emot att jag måste nöta hundratals strider för att ta mig vidare i handlingen om det inte vore för att karaktärerna rör sig så oerhört långsamt. De har dödstråkiga attackanimationer som bara går att trycka förbi någon gång ibland, och med tanke på att fienderna ibland har löjligt välfyllda livmätare kan de ta flera minuter att besegra emellanåt. De värsta irritationsmomenten hade lätt kunnat åtgärdas genom att ge mig valet att stänga av stridsanimationerna, likt flera andra stridssystem i genren låter mig göra. Istället tvingas jag se samma långsamma sekvenser om och om igen, tills det blir riktigt enformigt och jag väljer att ta en paus från spelet långt tidigare än jag skulle vilja. Ironiskt nog är spelmekaniken riktigt välgjord och varierande, men blir upprepande enbart på grund av denna ytliga detalj som förstör hela spelet. [caption id=“attachment_22128” align=“aligncenter” width=“550”] Stridssystemet är riktigt bra, men förstörs av långsamma animationer.[/caption] Visst, menyer och strider kan vara lite svåröverskådliga ibland och kontrollen är klumpig. Men i grund och botten är Rainbow Skies ett riktigt bra spel i en av mina absoluta favoritgenrer. När jag till sist inser att det sirapssega tempot går att stå ut med om jag väljer att dela upp spelandet i korta sessioner på min Vita känns det lite bättre, men det är ändock stor skandal att en så löjlig detalj lyckas få mig att tröttna på ett äventyr som trollbinder mig i övrigt. Det gör nästan ont att inte ge spelet ett högre betyg, men då delar av upplevelsen känns som att se samma dåliga repris av Kvinnofängelset flera gånger om förstörs verkligen helhetsupplevelsen. Jag hoppas innerligt att utvecklarna släpper en patch som vrider upp hastigheten på spelet i framtiden, men tills dess krävs en stor dos tålamod för att kunna njuta av detta i övrigt fantastiska äventyr.

Recension: The Lost Child [Vita]

Mon, 25 Jun 2018 10:00:20 +0000

Japanska grottkrypare är en genre som har fått ett rejält uppsving på senare år. och det höga utgivningstempot fortsätter. The Lost Child faller absolut inom ramen för den kategorin, även om du också får ett monstersamlarspel på köpet. Det är en fortsättning på El Shaddai: Ascension of the Metatron då skaparen Sawaki Takeyasu har köpt rättigheterna till det och grundat studion Crim. El Shaddai släpptes ursprungligen till PlayStation 3 redan 2011. Du axlar rollen som journalisten Hyato Ibuki som skriver för ett ockult magasin i det moderna Japan. Han dras in i ett religiöst krig mellan änglar och demoner, där han visar sig vara den utvalde och förväntas rädda mänskligheten. Självklart är det inte en utstakad, enkel väg dit och det finns krafter som vill stoppa dig. [caption id=“attachment_22102” align=“aligncenter” width=“550”] Chefredaktören på magasinet har ofta tips att följa upp som knyter an till demoner eller fallna änglar.[/caption] Premissen i spelet är intressant, om än lite ytlig. Berättelsen blandar religiösa inslag från olika mytologier och mitt bland bibliska änglar möter du varelser från H.P. Lovecrafts Cthulhu-mytos. I prologen utreder du en serie dödsfall där personer har hoppat framför tåg, och en kvinna klädd i lila har setts vid alla tillfällen. Du hittar en mystisk väska och ängeln Lua letar upp dig och hon visar dig att väskan innehåller en artefakt som låter dig fånga demoner. Jag tycker att upplägget påminner mycket om World of Final Fantasy (9/10) då monstren du fångar kan användas i strid, gå upp i nivå, utvecklas och få nya färdigheter. Mellan grottexpeditionerna befinner du dig i Tokyo och har ett standardutbud av tjänster att utnyttja. Du kan köpa och sälja föremål, utveckla dina infångade kompanjoner, få tillfälliga bonusar från ett spabad eller samla dina tankar kring pågående reportage på tidningens redaktion. Du låser upp nya grottor och områden genom att påbörja nya utredningar för magasinet och genom att prata med individer på platser i närheten. När du väl beger dig in i ett skikt, en alternativ dimension som inte vanliga människor kan se, är The Lost Child väldigt likt andra grottkrypare. Du utforskar ett rutnät fyllt med pussel, låsta dörrar, fällor och slumpmässiga strider. En skillnad mot andra spel i genren är att det är förhållandevis lätt och inte kräver en massa nötande av nivåer för att överhuvudtaget komma vidare. Jag besökte visserligen en valfri plats direkt när den dök upp och utforskade de första nivåerna där, så utan det sidospåret kanske det hade varit svårare. [caption id=“attachment_22103” align=“aligncenter” width=“550”] Att öppna kistor är ett projekt i sig.[/caption] Stridssystemet bjuder inte på några innovationer, och det som sticker ut här är tyvärr av ondo. De automatiska striderna inte repeterar min senaste uppsättning kommandon, utan använder till synes vansinniga beslut och slösar manapoäng och resurser helt i onödan. Istället får jag sitta och trycka in kommandon för mina fem äventyrare varje stridsrunda. Just klickandet blir ganska påfrestande då alla beslut har en bekräftelsedialog och saker du utforskar i omgivningen kräver att du klickar dig förbi det. Allra värst blir det att öppna kistor, vilket har gjorts som ett minispel där du kan försöka upptäcka vilken fälla den har, använda en förmåga för att öppna eller helt enkelt dyrka upp låset. Varje gång du väljer att dyrka låset ökar en negativ eller positiv stapel som avgör om du utlöser fällan eller lyckas öppna kistan. I slutändan blir belöningsmomentet med kistor snarare en bestraffning som kräver massor av knapptryckningar, och tar lång tid utan att du säkert lyckas öppna den. I min mening är det ett dåligt designbeslut som jag önskar att de hade gjort valfritt. Laddningstiderna blir ett annat irritationsmoment, där det blir extra påtagligt när du ramlar i en fallgropsfälla. Då får du först vänta på en laddning, och sedan ytterligare en när du tar dig upp från utrymmet du föll ned i. Jag har endast testat PlayStation Vita-versionen och håller tummarna att laddningarna är snällare i PlayStation 4-utgåvan. På det hela taget är The Lost Child ett intressant och fängslande spel som bitvis känns opolerat och lite slarvigt designat. Jag ser trots allt hela tiden fram emot nästa spelsession och det kommer att fortsätta vara en resekamrat på min PlayStation Vita under sommarsemestern. Måste fånga alla demoner!

Recension: Slime-San Superslime Edition [PS4]

Thu, 21 Jun 2018 10:00:04 +0000

Utmanande plattformsspel som Super Meat Boy och Celeste (10/10) har orsakat raseri och svordomar från spelare världen över. Spelutvecklarna Fabraz har nu gett sig in i den hårda leken, med deras bidrag Slime-San Superslime Edition. Samlingen består av tre titlar med identiska upplägg och liknande berättelser, där den lilla slembollen Slime-San ska skutta omkring de kluriga nivåerna. Sheeple’s Sequel är lite annorlunda för den avundsjuka antagonisten Sheeples hackningar har gjort banorna svårare än i föregångarna. Omgivningens vita förgrunder och blå bakgrund påminner om Linus på Linjen, men figurerna och vissa objekt är antingen gröna eller röda. Banornas storlekar varierar under resans gång, men när en nivå blir alldeles för stor och innehåller flera rörliga ting får jag besvärligt att se vart Slime-San befinner sig. De vitmålade, stela miljöerna blir dessutom ganska trista att titta på i längden. [caption id=“attachment_22052” align=“aligncenter” width=“550”] Släpp inte blicken från slembollen.[/caption] En nivå består av flera korta sektioner och allt med röd färg betyder livsfara. När jag nuddar något rött startar den påbörjade sektionen om igen, men jag gillar att slembollen lämnat ett spår av grönt sekret innan den dog, vilket kan hjälpa mig att lägga om en bättre strategi. Dock måste jag agera snabbt för när den korta timern löpt ut, börjar röd lava fylla rummet gradvist snabbt. När jag håller in R2-knappen blir allt långsammare, men protagonisten kan även passera genom gröna objekt under tiden. Denna egenskap kommer väl till pass eftersom vissa plattformar byter position under processen, men tidspressen kan leda till klantiga situationer där jag råkar trycka på fel knapp. Slime-Sans rusningar kan riktas åt olika håll och jag kan krossa vissa väggar med den egenskapen, men jag upplever att det är besvärligt att rusa uppåt. Annars är kontrollen nästan fläckfri i övrigt och jag tycker att navigationen är mycket bra, särskilt i undervattensnivåerna. Alla nivåer har gröna äpplen som är placerade på svåråtkomliga platser och dessa frukter är spelets valuta vilket kan användas i staden Slumptown. Med äpplena kan jag köpa andra spelbara karaktärer med olika förmågor, eller så går det bra att skaffa fina accessoarer till min spelbara slemmis. Svårhittade arkadpengar behövs för att kunna spela minispel i arkadhallen, som består av exempelvis småskojiga Mario Kart-kopior. Samlingens satir och mörka Monty Python-inspirerade humor är berikande och jag gillar när Fabraz driver med andra spel. Dessutom är det inte ofta jag får beskåda en slemboll bli uppäten av en jättelik likmask, som i originalspelet, och att ordet exkrement finns i första världens titel. [caption id=“attachment_22057” align=“aligncenter” width=“550”] Att det finns slemmiga typer i Slumptown kan inte vara en slump.[/caption] Slime-San Superslime Editon är en trilogi av utmanande banor och dess musik i bästa bitpop är magnifikt. Men tre identiska spel med hundratals banor är alldeles för mycket, ett spel och färre antal nivåer hade varit tillräckligt. Jag tycker att det är skoj att spela i små doser, och trots banornas kluriga upplägg så blir upplevelsen monoton redan efter en halvtimmes spelande. Om du gillade Super Meat Boy eller Celeste kan det vara värt att testa detta slemmiga äventyr. Men avsaknaden av substans i banorna och bristen på belöning efter att klarat av en tuff nivå gjorde mig besviken.

Recension: Along Together [PSVR]

Tue, 19 Jun 2018 10:00:49 +0000

I Along Together spelar du en låtsaskompis till en liten flicka eller pojke vars hund har sprungit bort. Din roll blir att kontrollera en gigantisk hand som kan manipulera omgivningen så att sökandet kan fortsätta. Spelet är helt utvecklat som ett VR-spel, och bjuder på en pusselupplevelse. Tyvärr dras det med en hel del tekniska problem som drar ned helhetsbetyget. [caption id=“attachment_22066” align=“aligncenter” width=“550”] De färgglada skogsbanorna fyllda med träkonstruktioner ger en härlig, organisk känsla.[/caption] Min allra första reaktion när jag startar spelet blir en känsla av förvåning och irritation, då ett grönt plan täcker hela mitt blickfång och gömmer alla detaljer på första banan. Jag inser snabbt att den fasta kameran gör att jag måste resa mig upp för att kunna se något och att kameran åker med i fasta vinklar när jag förflyttar huvudpersonen. Pusslen är för det mesta logiska och innefattar oftast mekaniska element, som vridbara stockar och hissar du kan dra i. På varje nivå finns det dessutom en gömd skatt i form av en leksak som du kan leka med mellan banorna. Min favorit är en handhållen konsol som inkluderar ett simpelt plattformsspel. Förutom kameratrasslet så hittar jag fler tekniska tillkortakommanden som försvårar mina framsteg. Det händer vid flera tillfällen att jag ramlar ned bakom plattformar på platser jag inte kan komma loss ifrån, och den enda lösningen är att lämna banan och starta om den. Spelet kontrolleras med en vanlig handkontroll, men rörelserna är oprecisa och spårningen av kontrollen tappas bort då och då. Jag kommer på mig själv att jag är orolig att jag ska slå ned saker runt omkring mig när jag står med armarna rakt ut i konstiga vinklar för att kunna nå punkterna jag behöver interagera med. [caption id=“attachment_22067” align=“aligncenter” width=“550”] Grottan bjuder på rälsvagnar och hissar.[/caption] Spelet i sig känns tämligen simpelt och variationen i pusslen är väldigt liten. Vid ett par tillfällen glimrar det till med lite klurigare gåtor och jag måste stanna upp och fundera, men svårighetsgraden är aldrig i närheten av pusselgiganter som The Witness (9/10) eller Virtue’s Last Reward. Att spelet utveckats för VR-hjälmen tillför ingenting och det hade lika gärna kunnat vara ett spel utan VR, även om uppfattningen kanske hade varit ännu starkare att spelet är lite för enkelt. På plus-sidan är spelet väldigt barnvänligt och om det inte vore för rekommendationen att PlayStation VR inte ska användas av barn under 12 år, så hade jag rekommenderat detta som en perfekt titel för spelande lågstadieelever. När eftertexterna rullar funderar jag på vilken målgrupp spelet riktar sig till och hittar inget bra svar. Om det är riktat till mig har utvecklarna iallafall missat målet.

Recension: Onrush [PS4]

Mon, 18 Jun 2018 10:00:36 +0000

Det var en sorglig dag när Evolution Studios gick i graven efter de många problem som Driveclub (6/10) hade både vid och efter lansering. Trots detta hade teamet en gedigen historia fylld av bra arkadfokuserade racingspel, vilket är varför Codemasters snappade upp många av de som blev av med sina jobb. Resultatet av detta finner vi nu i formen av Onrush – ett spel som har tydliga rötter i de populära Motorstorm-spelen, men som även har en del nya och fräscha idéer. Vid första anblicken ser Onrush ut som typisk offroad-racing, men faktum är att placering och antal varv är totalt irrelevant. Här handlar det istället om lagspel och samarbete i de fyra olika grenarna som erbjuds. Till exempel har vi Lockdown, vilket är en form av herre på täppan-tävling som utspelar sig i hisnande hastigheter. Det skapas en rörlig punkt på banan där du och dina lagmedlemmar ska försöka dominera med fler antal fordon än motståndarlaget. När du har hållit övertaget i några sekunder har du vunnit omgången. Detta skapar ju extremt spännande sekvenser där du dels försöker hålla positionen men även försöker tränga ut motståndarna ur cirkeln. [caption id=“attachment_22043” align=“aligncenter” width=“550”] Vilken ring är rätt? Vilken ring är fel? Äh, det är bara att gasa.[/caption] Min personliga favorit är grenen som heter Switch, där alla börjar med den lättaste fordonsklassen och tre stycken markeringar. Varje gång du kvaddar ditt fordon blir du av med en markering och går samtidigt upp till ett större fordon, och detta pågår sedan tills ett lag har blivit av med alla sina markeringar. Detta läge skapar många intressanta taktiska situationer, då det är en fördel att ha ett tyngre fordon för att kunna krascha dina motståndare. Men samtidigt måste du ju hushålla med dina markeringar för att se till att laget står som vinnare i slutet. Alla fordon har sina egna specialförmågor, nästan lite på Overwatch-manér. Under loppets gång bygger du upp en mätare genom att använda din turboboost, och när du sedan aktiverar din förmåga kan det antingen vara något som hjälper laget eller ser till att demolera motståndet. En av bilarna kan till exempel fylla på lagkamraternas boostmätare, medan en annan kan skapa ett halt spår bakom fordonet som gör att motståndarna lätt kan slira ut i en bergvägg. Onrush lyckas riktigt väl med de centrala punkterna, som till exempel körkänslan. Jag känner väldigt sällan att det är något annat än mina egna färdigheter som saknas när det går dåligt för egna laget, och det är oerhört viktigt när allting utspelar sig i så otroligt högt tempo. Detta förstärks sedan även av riktigt bra prestanda, då spelet i princip är låst vid 60 bildrutor per sekund. Det finns möjlighet att ställa in att upplösningen ska prioriteras istället för bildfrekvensen, men i ett så actionfyllt spel är det inte att föredra. [caption id=“attachment_22044” align=“aligncenter” width=“550”] Att köra motorcykel bland fartblinda bilister är modigt. Eller korkat.[/caption] Med enbart fyra spellägen och tio banor kan utbudet se lite tunt ut, men med tanke på hur dynamiskt spelet är upplever jag att det finns gott om spelvärde ändå. Banorna är uppbyggda med flera olika körfält, och kan också köras baklänges, med olika väder och varierande tid på dagen. Det är inte omvälvande skillnader, men det skapar ändå en gnutta omväxling. Blir du trött på att köra mot datorstyrt motstånd kan du även ta dig an andra spelare online, och det har fungerat riktigt bra under tiden jag har testat det. Det finns även planer på att introducera rankingläge online, då det finns en ruta för detta i menyn, men det är inte implementerat än i skrivande stund. Onrush är ett spel som spritter av körglädje, action och spektakulära sekvenser på en nivå som jag inte riktigt förväntade mig. Innehållet är kanske lite sparsmakat om du bara vill spela offline, men det här är definitivt ett spel som jag kommer att återvända till med jämna mellanrum.

Recension: The Elder Scrolls Online: Summerset [PS4]

Thu, 14 Jun 2018 10:00:59 +0000

Jag har aldrig någonsin varit lockad av momenten som ofta måste utföras för att nöta min väg till framgång i ett MMORPG. Aldrig någonsin har jag sett fram emot att hacka ihjäl 10 kycklingar, hitta 20 stenar eller prata med 5 invånare i en stad för att klara ett uppdrag. Inte heller har jag lockats av att besegra samma boss gång efter gång för att eventuellt få nävarna runt episka prylar. Det är något som hela tiden har känts fel, något som inte riktigt har klickat med mig. Ända tills jag provade The Elder Scrolls Online under förra året. Jag har alltid varit svag för Bethesdas enorma världar, fyllda av unika karaktärer, väldiga strider och den där känslan av att vara tvungen att se vad som finns bakom nästa kulle. Online-versionen av The Elder Scrolls bet sig fast i mig under flera intensiva spelveckor men släppte greppet efter ett tag, utan att jag egentligen vet varför. Med expansionen Summerset , har dock lusten vaknat till liv igen och påmint mig varför jag på samma gång både älskar och hatar spelläget som erbjuds. [caption id=“attachment_21993” align=“aligncenter” width=“550”] Jag njuter av utsikten. Vänta nu…vem spelar detta i tredjepersonsvy???[/caption] I detta tillägg får jag äntligen möjlighet att besöka ön som bebos av högalverna, eller Altmer som de kallas i Elder Scrolls-universat. Öriket Summerset har tidigare varit otillgängligt för utomstående, men tack vare den unga drottningen Ayrenn öppnas nu gränserna upp. Regenten må vara öppen för förändring, men befolkningen på ön är minst sagt skeptisk till detta. Summerset har dock betydligt större problem än utländska besökare ska det visa sig. Ganska snart står det klart att någon eller några försöker hjälpa en mystisk prins till makten. Självklart ligger de ondsinta andarna Daedra bakom den planerade kuppen och jag måste axla bördan att nedgöra motståndet för att rädda drottningen, Summerset och världen från undergång. Visserligen delar jag uppdraget med miljontalet andra spelare, men jag föredrar att spela ensam även om jag i vissa grottor gläds över sällskapet av några spelare med högre nivå än mig. Emellanåt kastar nämligen spelet löjliga mängder av tuffa fiender mot mig och det är uppenbart att min spelstil som ensamvarg inte befinner sig i fokus för målgruppen. Ganska snabbt introduceras det nya sällskapet Psijic som förutom sin betydande del i äventyrets utformande, även erbjuder ett helt nytt färdighetsträd. Egenskaperna som går att uppgradera här grundas mycket kring tidskonceptet där jag kan stoppa tiden för fienderna, skada grupper av fiender som står för nära mig, men också backa tiden några sekunder ungefär som Tracer i Overwatch (8/10). [caption id=“attachment_21994” align=“aligncenter” width=“550”] Razum-dar, drottningens ögon, följer med mig i detta äventyr också![/caption] Om du trivs bättre med att arbeta med hantverk, erbjuds även ett helt nytt yrke som guldsmed där du kan skapa smycken med unika färdigheter. I grundspelet tröttnade jag dock ganska snabbt på mitt val av jobb som snickare, och därför lockar inte detta yrke mig alls speciellt mycket. Det visar sig dessutom att det tar alldeles för lång tid att forska fram nya grenar i arbetet, ibland flera dagar innan jag låser upp de nya recepten. Expansionen erbjuder väldigt mycket för dig som spelare av grundspelet, men för mig i egenskap av recensent visar det också tydligt sin fula och trista baksida. Eftersom jag arbetar under en viss tidspress, känner jag att jag vill plöja igenom den nya berättelsen för att kunna ge ett rättvist utlåtande. Här faller Summerset som ett korthus i vinden då jag gång på gång känner mig uttråkad då jag slutför ett uppdrag i den ena delen av kartan och behöver rapportera till den kapable och karismatiske Razum-Dar som befinner sig i en helt annan del av kartan. Precis sådär utspelar sig de allra flesta uppdrag i The Elder Scrolls Online: Summerset. Jag besegrar ett antal fiender, transporterar mig några minuter till en annan plats och får ett nytt uppdrag, långt bort. Jag vet att detta är essensen av ett online-rollspel, och kanske är det detta faktum som bekräftar min påtagliga aversion till spelgenren. Men efter ett tiotal timmar känner jag att jag fått nog av upplevelsen, igen.

Recension: Vampyr [PS4]

Wed, 13 Jun 2018 16:00:54 +0000

Läkaren Jonathan Reid återvänder till sin London efter att ha tillbringat tid på frontlinjerna i första världskriget. Minnena från kriget väger tungt på hans sinne, han verkar lite distraherad och frånvarande och märker inte när en mystisk figur smyger sig på honom bakifrån och förändrar hans liv totalt. Allt blir svart, och när Jonathan vaknar upp en stund senare har han fått en ny hunger, nämligen för blod. Dontnods senaste alster, Vampyr , lånar friskt från viktoriansk skräck, och det märks att författarna har bläddrat i Bram Stokers Dracula vid mer än ett tillfälle, då ett par karaktärer lånat sina namn ifrån denna vampyrbibel. London år 1918 lider av sviterna av den spanska sjukan, en horribel influensaepidemi som globalt skördade ett antal miljoner liv. I en så pass tätbebyggd och tvivelaktigt renlig stad som London var vid tiden, spred den sig kvickt, och Jonathan Reid i egenskap av läkare med vissa speciella kunskaper dras snabbt in i de frenetiska försöken att hitta en kur eller begränsa spridningen. Efter att ha undflytt Londons soliga gator hamnar doktor Reid till sist på säker mark i Pembroke-sjukhuset, en plats som får agera ett tillfälligt hem. Här finns förutom den vampyriska doktorn gott om andra läkare, sjuksköterskor och patienter som alla har sina egna liv och problem, och att prata med dessa och försöka pussla ihop deras livshistoria är en väsentlig del i Vampyr. Om nu inte ens hunger tar överhanden och frestelsen att mumsa i sig allihopa blir för stor. [caption id=“attachment_21987” align=“aligncenter” width=“550”] Snabbmat?[/caption] Det handlar lite om ens egen moral och hur man väljer att behandla världen – ingenting hindrar dig från att behandla Londons befolkning som snabbmat – tvärtom, det är ett alldeles ypperligt sätt att tillförskansa sig erfarenhet och nya förmågor. Men det riskerar också att göra kvarteren runtomkring lite mer farofyllda att vistas i – det verkar nämligen inte som om Reid är den enda vampyren i London, och kringvandrande frivilligvakter är dessutom glada för att försöka tutta fyr på eller driva pålar djupt in i misstänkta blodiglar. Pembroke är dock inte det enda området som skildras, Jonathan får även ge sig ut på besök i celebra kvarter som Whitechapel, West End och ett par mörka, dystra hamnkvarter i jakten på en kur och sanningen om vad som hänt honom. Under utforskandets gång tvingas Jonathan ge sig in i närkamp med ett antal otrevliga individer och monster, och stridandet är till en början spelets absolut största svaghet – det är lätt att känna sig alldeles för klen. Men med tanke på att Jonathan är en rätt nyskapad vampyr som inte har full koll på sin styrka och sina förmågor är det kanske helt rätt tänkt, men det är ett frustrationsmoment likväl. Senare in i spelet, när jag samlat på mig lite mer erfarenhet och skaffat lite nya förmågor och bättre vapen börjar striderna faktiskt kännas underhållande – de har inte alls samma tyngd eller taktiska krav som Bloodborne (10/10) , men är inte heller en ren exercis i tryck på alla knappar samtidigt tills du vinner. Förmågorna som Jonathan kan införskaffa sig är rätt varierade och erbjuder ett par olika alternativ till konflikthantering – närstrid, smygande och avståndsbaserade attacker till exempel. [caption id=“attachment_21986” align=“aligncenter” width=“550”] Londons gator är lite omysiga efter solnedgången[/caption] Utöver huvudhandlingen och stridande så handlar mycket i Vampyr om att lära känna Londons befolkning lite mer, lindra deras sjukdomssymptom och om de litar på dig tillräckligt mycket, lösa sidouppdrag. På grund av lite ”otur” råkade jag missa alla sidouppdrag i en av stadsdelarna, så jag rekommenderar viss försiktighet. Dontnod har lyckats skildra ett nedgånget, sjukdomssmittat och levande London i den viktorianska eran och deras ständiga kompositör Olivier Deriviere bistår med sin stämningsfulla musik. De olika stadsdelarna Jonathan besöker har alla olika karaktär, och hade nog varit fulla av liv och rörelse om de inte härjats av epidemin och odöda nattvarelser. Vampyr är utan tvekan ett av Dontnods starkare spel även om striderna ibland vacklar en smula och laddningstiderna kan kännas smärtsamma. Att de liberalt lånat influenser från äldre vampyrfiktion (även i klassiskt rollspelsformat) och lyckas väva ihop en fascinerande handling som vid ett par tillfällen fick mig att tappa hakan är såklart välkommet. När eftertexterna rullade förbi behövde jag en paus för att smälta handlingen och vad jag precis varit igenom men lusten att starta en ny vända igenom spelet för att hantera dess sidouppdrag lite bättre börjar göra sig påmind. Dontnod bevisar återigen att de är mästerliga på att, oavsett genre, skapa gripande historier och levande (och odöda) karaktärsporträtt.

Recension: Moonlighter [PS4]

Mon, 11 Jun 2018 10:11:27 +0000

Den lilla byn Rynoka har en uråldrig historia, där byns invånare har utforskat de närliggande templen i jakt på skatter för att kunna försörja sig själva. Befolkningen har två yrken; de äventyrslystna krigarna står för sökningen och försäljarna säljer de upptäckta råvarorna. Spelet börjar med att huvudrollsinnehavaren Will har börjat undersöka ett tempel, men snart blir han överrumplad av en stor skara fiender och blir utslängd från grottan. Hans farfar berättar med en besviken ton att Will inte är en hjälte, utan den blivande arvtagaren för lokala butiken Moonlighter och beordrar sin sonson att sluta springa omkring i de mystiska ruinerna. Moonlighter är ett äventyr med inslag av rollspel där jag får beskåda den tvådimensionella världen i fågelperspektiv. Mitt första intryck är att den grafiska stilen påminner starkt om The Legend of Zelda och det gör även mina besök i grottorna. Detaljrikedomen från pixlarna ger ett rent, fint utseende och omgivningens fornnordiska stil passar spelet utmärkt. [caption id=“attachment_21946” align=“aligncenter” width=“550”] Äventyraren Link svingar sitt svärd i - hoppsan, fel spel.[/caption] Wills primära uppgift är att driva den ärvda butiken genom att sälja råvaror, men han måste själv bege sig in i grottorna för att leta efter saker för att tjäna pengar. Labyrinterna består av tre våningar och rummen ändras varje gång jag gör entré, vilket gör varje besök unikt. Jag kan få artefakter från ihjälslagna fiender eller skattkistor, men min ryggsäck har begränsat utrymme och om jag blir dödad så blir alla insamlade saker borttappade för gott. Ibland måste jag fly från templet med hjälp av ett magiskt halsband, men tyvärr också för en liten avgift vilket är irriterande om jag behöver spara pengar. Motståndet blir tuffare för varje våning eftersom monstren tål mer stryk och blir mer hotfulla. Det gör det spännande att leta efter saker i grottorna, men upplevelsen som skattjägare blir dock repetitiv och monoton i längden. När jag återvänder till Rynoka och min butik får jag möjligheten att sälja mina nyupptäckta fynd, men det kluriga är att sätta rätt pris på produkten. Kundernas reaktioner visar tydligt vad de tycker, och jag gillar utmaningen att kunna tänka som en säljare och leka med priserna. Jag behöver också ha i åtanke att jag behöver gå i vinst för att kunna uppgradera butiken, köpa nya vapen och utrustning. Dessvärre blir dessa uppgraderingar oftast lite för dyra och det kan ta lång tid för mig att samla ihop en del stålar, vilket innebär fler besök i grottorna. [caption id=“attachment_21950” align=“aligncenter” width=“550”] Ursäkta, har ni saurkraut? Hoppsan, också fel spel.[/caption] Jag kan också använda råvarorna för att skapa nya vapen hos smeden när han väl kommer till Rynoka. Det går dessutom att lägga till en önskad produkt i en lista, vilket är en briljant idé för när jag samlar in en viss sak i ryggsäcken är den markerad med en stjärna vilket betyder att den behövs till den utrustningen jag vill ha. Moonlighter är underhållande och en bra hyllning till The Legend of Zelda, men detta indiespels största styrka hittar jag i min roll som affärsman. Det är kul att få se mina framsteg genom att låta butiken och byn växa efter de spenderade pengar jag kämpat hårt för. Trots de brister jag nämnt tidigare i denna recension, är detta Kickstarter-projekt från utvecklarna Digital Sun en liten, skinande pärla.

Recension: The Journey Down: Chapter 1 [PS4]

Thu, 07 Jun 2018 13:00:54 +0000

Att äventyrsspel av den gamla skolan är poppis även nu, mer än 30 år senare, har väl inte undgått någon aktiv spelare. Jag vill påstå att Telltale Games återintroduktion till genren i och med The Walking Dead väckte ett slumrande intresse, vilket senare fullständigt exploderat och resulterat i återutgivningar av klassiska verk som till exempel Full Throttle Remastered (10/10). Göteborgsbaserade Skygoblin låter i år PlayStation 4-ägare att färdas tillbaks i tiden till 2014, för att njuta av deras märkliga äventyr The Journey Down som då släpptes till PC. Det märks tydligt att en stor del inspiration har hämtats från 90-talets ljuvliga äventyr, vilka då levererades av LucasArts. [caption id=“attachment_21898” align=“aligncenter” width=“550”] Mysiga Mama Makena’s har det starkaste kaffet i byn![/caption] Bwana och Kito är paret som ska följa mig genom detta episodiska äventyr, vilket startar i deras bensinmack belägen i en förort till staden St Armando. Vännerna har sedan livets start varit utan föräldrar, men tack vare en vänlig själ i form av Kaonandodo har de lyckats växa upp och lyckas någorlunda i livet. Tyvärr har deras adoptivfar och räddare försvunnit spårlöst, men som av en slump dyker en kvinna upp och försöker hitta ledtrådar om ett försvunnet land. Kan det vara så att Kitos och Bwanas fadersfigur letat efter lyckan i detta mystiska, förbjudna Underland? Jag styr Bwana genom Kingsport Bay för att ta reda på mer om den försvunne Kaonandodo, samtidigt som jag desperat försöker hitta delar för att lappa ihop farkosten som förhoppningsvis kan ta gruppen till det förbjudna landet. I förorten träffar vi på mängder av intressanta karaktärer från den avdankade fiskaren, den slutkörda mekanikern till den nitiske matrosen som vaktar ett stort militärskepp. [caption id=“attachment_21899” align=“aligncenter” width=“550”] Vem skulle inte vilja hjälpa en vacker kvinna som denna?[/caption] Miljön som äventyret utspelar sig är ganska liten, men erbjuder ändå en ganska bra känsla av världen som karaktärerna lever i. De flesta karaktärerna har ansikten som påminner om masker från Afrika eller Sydamerika, något som adderar till känslan av mystik och nytänk. Detta tillsammans med en härlig bakgrundsmusik gör att jag känner att jag befinner mig på en helt främmande plats, samtidigt som jag känner igen mig på något sätt. Överlag bjuder det första kapitlet av The Journey Down på en medelmåttig upplevelse som innehåller enkla pussel varvat med karismatiska karaktärer, halvtaskigt inspelad dialog och en bred musikupplevelse som passar bra in i miljöerna. Jag ser fram emot övriga delar och hoppas att de lyfter serien från introduktion till fulländande rent berättelsemässigt.

Recension: Old Man's Journey [PS4]

Wed, 06 Jun 2018 13:00:08 +0000

Old Man’s Journey är i grund och botten ett äventyrsspel med pusselelement där stämning och det visuella sitter i förarsätet. Det släpptes förra året på plattformar som stödjer styrning med pekskärm eller mus, och nu får PlayStation 4-ägare chansen att spela det. Det första som slår mig är de färgglada, handritade miljöerna vilka omedelbart får mig att dra på smilbanden. Mina tankar svävar iväg mot barndomens tecknade filmer från öststaterna och exempelvis Professor Balthazar, även om spelet inte har fullt så många färger och lika överdriven design. Mot slutet får resan dock lite surrealistiska undertoner innan målet till slut nås. [caption id=“attachment_21916” align=“aligncenter” width=“550”] Nej, det är inte det officiella spelet för Upp.[/caption] Berättelsen saknar helt dialog utan drivs framåt med hjälp av korta tillbakablickar från den gamle mannens liv och under spelets gång fylls luckorna i varför han begett sig ut på denna resa på ålderns höst. Berättartekniken fungerar förvånansvärt bra och är både känsloladdad samt lagom utportionerad på banorna. Spelmekaniken är förvånansvärt simpel, där marken i bakgrunderna är höj- och sänkbar och där målet är att manövrera huvudpersonen till en viss plats. Du kan inte påverka det plan han står på för tillfället, men alla andra delar är lovliga byten. Konceptet upprepas på samtliga banor och varieras emellanåt något genom att hinder i form av fårskockar eller murar placeras ut. På några platser åker du fordon som stannar om det inte finns en färdväg att ta sig vidare. [caption id=“attachment_21915” align=“aligncenter” width=“550”] En magiskt vacker solnedgång över havet.[/caption] Kontrollen matchar det simpla upplägget. Du styr en markör som används för att peka ut vart du vill att mannen ska gå och för att påverka markplanen. Tyvärr blir det för oprecist och jag får ofta göra flera försök för att det ska bli rätt. Allt som oftast byter mannen kulle han står på då jag av misstag har klickat några pixlar fel från vad jag avsett. Dessutom är det inte alltid tydligt var målet med banan är, och jag tvingas vid några tillfällen att testa olika vägar för att se vilken som är den rätta. Spelets absolut största styrka är stämningen och miljöerna där ett maritimt tema sticker ut. Musiken förmedlar samma vemod med ett klinkande piano, även om melodislingorna efter ett tag känns korta och repeteras. Peka-och-klicka genren har på senare år gjort storstilad comeback och om du inte slukar alla spel du kommer över finns det starkare kort att välja. Old Man’s Journey är ett småmysigt spel med lågt tempo som trots en del designmissar gör att jag ändå känner mig nöjd när eftertexterna rullar.

Recension: The Infectious Madness of Doctor Dekker [PS4]

Tue, 05 Jun 2018 10:00:00 +0000

Efter det goda mottagandet av FMV-titlarna The Bunker (8/10) och Late Shift (6/10), fortsätter utgivaren Wales Interactive att satsa på fler projekt för spelare som är hungriga efter interaktiva berättelser. I The Infectious Madness of Doctor Dekker handlar det dock inte om att göra ett fåtal val och följa med på ett äventyr, utan istället om att hjälpa ett antal patienter med att tillfriskna psykiskt. Så fort jag vaknar till i spelet, startar resan mot galenskap då det visar sig att den förra doktorn har mördats och att jag är hans ersättare. Doctor Dekkers patienter behöver fortfarande vägledning och hjälp för att lösa sina stora psykiska problem. Min första arbetsdag blir väldigt lång och omvälvande. [caption id=“attachment_21893” align=“aligncenter” width=“550”] Marianna; en sjöjungfru med minnesförlust eller en siren?[/caption] Själva spelupplägget är väldigt enkelt där jag växlar mellan mina patienter och ställer olika frågor till dem. Till en början är deras personligheter väldigt intressanta och jag fullständigt tömmer deras personligheter på information genom mina frågor. I soffan intervjuar jag bland andra Marianna som har minnesluckor, Nathan som lever om samma dag hela tiden, Claire som har mördat och återuppväckt sin make. Skådespelarinsatserna är överlag bra, även om en del av karaktärerna lämnar mig smått likgiltig. Min personliga favorit är Bryce; en dödgrävare som har fått en extra timme på dygnet då allt annat står still. Hans resa ner i galenskap är ett makabert mästerverk, enligt mig. Ju längre in i spelet jag kommer, desto mer slås jag av en störande känsla att Doctor Dekker kanske inte riktigt var den välmenande doktorn som jag urpsrungligen trodde. Patienterna avslöjar en hel del hemligheter som pekar på att den gode doktorn i många fall använt dem som försöksdjur för sina teorier. [caption id=“attachment_21894” align=“aligncenter” width=“550”] Min assistent Jaya plockar upp ett gem som jag har tappat. Eller är det ett mordvapen?[/caption] Samtidigt som detta mysterium utspelar sig, försöker jag idogt att komma på vem som har mördat doktorn och varför. Trots att mina patienter betalar en ganska hög timkostnad, lyckas jag under varje dag få mer information som tar mig närmare en förklaring. Villan som Dekker har använt som mottagning, visar mig fler ledtrådar och mer galenskap än förväntat och mot slutet känner jag mig faktiskt lite illa till mods. Trots en intressant berättelse och många, häpnadsväckande avslöjanden, faller titeln lite på sitt eget upplägg. Tjusningen med en interaktiv titel tycker jag är att jag i stora drag styr vart berättelsen ska ta vägen, men i fallet med Doctor Dekker krävs det en konstant interaktion för att komma vidare. Som psykologsimulator träffar spelet dock bättre där jag måste lyssna på mina patienter och ge dem sunda råd för att börja må bättre. Jag spelar igenom hela titeln med min DualShock 4, men om du verkligen vill ta dig an rollen som psykolog, erbjuds även tangentbord i form av PlayStation 4 Second Screen på mobilen eller surfplattan för att skriva dina egna frågor till patienterna. Med en intressant och mörk berättelse som utvecklas under spelets gång, är The Infectious Madness of Doctor Dekker en riktigt godbit. Det enda som drar ned betyget något är det konstanta kravet på interaktivitet samt spelets slut, vilket jag upplever att handla mer om mordet på Dekker snarare än patienternas välmående.

Recension: Dark Souls Remastered [PS4]

Mon, 04 Jun 2018 13:00:02 +0000

Utvecklarna From Software lade upp grunden för åtta år sedan med ond, bråd död och utforskande i Demon’s Souls. Två år senare fick studion ett enormt genombrott, när den spirituella fortsättningen Dark Souls gjorde stor succé med dess koncept, vilket i sin tur medförde två uppföljare. Nu, sju år efteråt, får PlayStation 4-ägare möjligheten att besöka Lordran och ge sig ut på äventyr i nyutgåvan Dark Souls Remastered. Jag får börja att skräddarsy min blivande stridskämpe innan mina första steg i detta enorma rollspel. Det finns flera valbara klasser och eftersom de har olika attribut, får jag tänka noga om en svärdviftande riddare passar mig bättre än en mäktig magiker. Efter den starka inledningen om Gwyns kamp mot drakarna, börjar mitt äventyr i en fängelsehåla innan jag drar vidare mot Lordran och frizonen Firelink Shrine. Det dröjer inte länge förrän jag får ta del av spelets aggressiva motstånd, när jag råkar gå till en kyrkogård och blir hackad i bitar av ett par skelett. [caption id=“attachment_21850” align=“aligncenter” width=“550”] Take this hammer, take it to the Captain![/caption] Mitt starka driv att utforska de olika områdena i Dark Souls Remastered väcker min nyfikenhet, samtidigt är jag på helspänn eftersom faror lurar överallt. Fienderna vill mig allt annat än väl vilket ofta leder till intensiva strider. Även om jag förlitar mig på mina stridstekniker och snabba reflexer, kan jag bli dödad snabbt vid minsta felsteg. Den aggressiva utmaningen höjer pulsen och varje fiende har placerats perfekt i hela Lordran. Om motståndet blir för starkt, kan jag ta hjälp av ett par spelare online och det är extra praktiskt när en av spelets färgstarka bossar dyker upp. Bossarna är extremt stridslystna och bjuder på några av de mest häpnadsväckande bataljer jag har tagit del av. Den stora glädjen av att besegra en boss som dödat mig flera gånger är en stark belöning i sig, men de gåvor jag får efteråt gör verkligen striden värd mödan. Omgivningarna är vackra att beskåda när jag får en trygg stund att vila, men den största bedriften ligger i den spektakulära ljussättningen. Rustningarnas krom ger en fin glans och det är en fröjd att koppla av vid en förtjusande lägerelds röda eldslågor. Om jag samlat tillräckligt med själar kan jag gå upp i nivå vid en bonfire genom att välja något av exempelvis hälsa, uthållighet eller olika varianter av styrkor. Med själarna kan jag också reparera slitna vapen och även förstärka dessa, vilket kommer till pass inför svårare utmaningar. Om jag dör, går mina insamlade själar förlorade men jag kan återhämta dom vid mordplatsen såvida jag inte dör igen, då dessa själar försvinner för evigt. [caption id=“attachment_21858” align=“aligncenter” width=“550”] En välkänt “spelet slut”-bild.[/caption] Dark Souls Remastered är ett fenomenalt äventyr och jag anser att detta är bästa delen i den mörka trilogin. Spelet är en förträfflig kombination av rollspel, äventyrslysten utforskning och en oförlåtande svårighetsgrad som får mig att slita mitt hår. Den sammansvetsande kontrollen och stridernas tempo är utmärkande, även om det sistnämnda får känna sig besegrat av Bloodborne (10/10). Om du är nybörjare och vill ta första klivet i Souls-spelen, rekommenderar jag tveklöst att du ska börja med detta mästerverk. Men var förberedd på att du kommer att dö många gånger.

Recension: Bloodstained: Curse of the Moon [PS4]

Wed, 30 May 2018 12:00:36 +0000

Gränsen mellan hedrande smicker och skamlöst plagiat är hårfin. Spel som lyckas balansera precis på gränsen däremellan resulterar ofta i helt fantastiska upplevelser, som exempelvis Shovel Knight , men de som däremot går för långt glöms snabbt bort som bleka kopior. Curse of the Moon är en uppbyggnad i åttabitstappning inför det gräsrotsfinansierade Blooodstained: Ritual of the Moon. Om den senare titeln har som mål att framstå som en andlig uppföljare till det mer rollspels- och Metroid-inspererade Castlevania: Symphony of the Night , är Bloodstained: Curse of the Moon snarare en hyllning till NES-erans mer linjära Castlevania-spel. Utvecklarna Inti Creates har verkligen lyckats fånga NES-estetiken snyggt i en modern tappning, som lämpar sig väl för dagens format. Inledningen känns precis som jag vill minnas min första kontakt med Castlevania-serien, där Simon Belmont samlade mod ute i mörkret för att beträda Draculas fästning. [caption id=“attachment_21810” align=“aligncenter” width=“550”] Härlig retroestetik och fartfylld action - vad mer kan man begära?[/caption] Några minuter in i äventyret känns det mesta dock fortfarande väldigt bekant, och jag får nästan en känsla av att jag spelat samma äventyr innan. Flera fiender har snudd på identiska rörelsemönster med motsvarande monster i Castlevania, de har bara fått ny kostym. Vissa fiender, som fladdermössen och de ormliknande drakarna, ser inte ens annorlunda ut och verkar ha kopierats rakt av. Delar av bandesignen känns skrämmande bekant, och även majoriteten specialföremål och vapen har gått i arv direkt från Belmontklanen. Jag tycker definitivt att Curse of the Moon går över gränsen för hur mycket ”inspiration” man får hämta från andra spel. Visst, Koji Igarashi som ligger bakom flera av de bästa Castlevania-spelen är producent för titeln, och studion är helt öppen med att de vill att spelet ska kännas som en andlig uppföljare till just den spelserien. Men någonting är fel när det känns som att Castlevania III: Dracula’s Curse är en större beståndsdel av det färdiga spelet än Inti Creates egna andel idéer och utformning. Lyckligtvis är det ändå kul att piska på monster och plattformshoppa i Curse of the Moon. Kontrollen beter sig precis som den ska, det bjuds på stora bossar med spännande attackmönster, och det är exakt lika frustrerande som vanligt varje gång ett medusahuvud kommer flygande och puttar ner mig för ett stup. [caption id=“attachment_21811” align=“aligncenter” width=“550”] Alucard, är det du?[/caption] Äventyret är utmanande men inte lika svårt som förebilderna. Det tog knappt två timmar att nå slutet, men handlingen fortsätter om du väljer att spela ett andra och tredje varv på högre svårighetsgrad. Det är ganska lagom långt för att bibehålla mitt intresse hela vägen. Mekaniken att snabbt byta spelkaraktär för att tackla olika fiendetyper och utnyttja genvägar längs banorna är ett kul upplägg som bjuder på variation vid olika genomspelningar, men är precis som resten av spelet lånat från Castlevania III. Curse of the Moon är så nära den gamla skolans Castlevania-spel man kan komma idag, och ett godkänt substitut för alla som törstat efter pisksvingande i tvådimensionellt format till tonerna av härlig retrostilmusik. Äventyret når dessvärre aldrig riktigt upp till samma höga nivå som originalspelen, och lär glömmas bort inom kort då det inte tillför särskilt mycket. Men det är likväl kul så länge det varar, och får mig definitivt att se fram emot Bloodstained: Ritual of the Moon.

Recension: Yoku's Island Express [PS4]

Tue, 29 May 2018 10:00:08 +0000

Under flipperspelens storhetstid på 80- och 90-talen, introducerades ytterligare spelmekaniker för att underhålla oss ungdomar som gärna tillbringade håltimmarna i spelhallen. Kanske var det för att få oss att stanna några minuter extra, eller för att lura av oss ytterligare några enkronor, jag vet faktiskt inte. Vad jag däremot vet är att de små poängtavlorna inte var speciellt passande för att förmedla action-element eller komplicerade spellägen. Stockholmsstudion Villa Gorilla vänder dock konceptet ut och in och levererar samma idé, fast på ett helt nytt och revolutionerande sätt. Istället för att koncentrera upplevelsen kring ett flipperspel, levereras istället en Rayman-liknande grundmekanik, men där huvuddelen av förflyttningen sker i ett flipper-upplägg. Det låter kanske lite knepigt men faktum är att Yoku’s Island Express ger mig samma känsla som ett knack i flipper - ett frispel! [caption id=“attachment_21802” align=“aligncenter” width=“550”] Högst uppe på berget finns en ytterligare en varelse som behöver hjälp.[/caption] Jag styr den lilla dyngbaggen Yoku, som i spelets början får uppdraget att ersätta ön Mokumanas postmästare i hans roll. Baggen får lägga semesterplanerna på hyllan, binda fast sig vid en flipperkula och påbörja äventyret som ny postmästare. Det visar sig snart att postutdelningen är öns, och Yokus, minsta problem. Innan jag ens har hunnit att ta mig fram till min uppdragsgivare, har en mängd invånare på ön berättat om sina problem och söker hjälp. Min vana trogen från till exempel The Elder Scrolls V: Skyrim Special Edition (9/10), ser jag självklart till att hjälpa dem istället för att följa spelets berättelse. Sidouppdragen tar mig kors och tvärs över hela ön, och även om en del av områdena inte är tillgängliga från början njuter jag i fulla drag av grafik och bandesign. Själva grundförflyttningen sker genom att Yoku puttar den tunga kulan framför sig, vilket går ganska långsamt. Världen är öppen och vidsträckt, och för att förflytta sig lite snabbare går det att använda de flipperbanor som finns utspridda med jämna mellanrum. Jag kan också låsa upp genvägar genom att betala med de frukter som jag hittar under resans gång, och ibland kan jag även låsa upp nya områden. [caption id=“attachment_21803” align=“aligncenter” width=“550”] Det finns även en hel del pussel att lösa för att komma vidare.[/caption] I ett flipperspel är bollkänslan det absolut viktigaste enligt mig. Kulbanorna måste vara korrekt uträknade och bollens tyngd måste kännas realistisk. På dessa punkter levererar Yoku’s Island Express ett i det närmaste perfekt resultat, vilket glädjer mig enormt. Alla viktiga komponenter i ett flipperspel finns också representerade; bumprar, spinners och självklart det ångestframkallande mellanrummet mellan flipprarna bidrager till en äkthetskänsla som heter duga. Förutom att leverera en upptäckarlusta och en spelmekanik som känns riktigt robust erbjuder titeln även en intressant, öppen värld som jag hela tiden drivs att utforska. Kartan känns enorm, men aldrig överväldigande, och precis som i ett Metroid-spel får jag med jämna mellanrum nya färdigheter som gör att jag kan ta mig till nya områden. Någonstans känns det som att spelet aldrig tar slut, men det välkomnar jag med öppna armar då jag efter varje spelomgång längtar tillbaka till Mokumana. Yoku’s Island Express är en perfekt hybrid mellan flipper- och plattformsspel rent mekaniskt. Att den handmålade grafiken dessutom ser fantastisk ut, gör upplevelsen ännu bättre. Villa Gorilla har skapat något magiskt och jag tänker återvända för att hjälpa Yoku att dela ut varenda brev och hjälpa varje invånare tills jag har utforskat varenda vrå av ön. Sen tror jag att jag kommer att börja om på nytt!

Recension: Animal Force [PSVR]

Fri, 25 May 2018 10:00:38 +0000

Animal Force är det första försöket att ta Tower Defense-genren till PlayStation VR (8/10) som jag känner till. Speltypen har alltid tilltalat mig ända sedan den moderniserades med kartorna Element Tower Defense och Gem Tower Defense till Warcraft III: Reign of Chaos år 2006. Jag har sedan dess hundratals timmar under bältet med spel som GemCraft och Plants vs Zombies. Till mitt stora förtret visar det sig att Animal Force inte lever upp till mina kanske för högt ställda förväntningar. [caption id=“attachment_21784” align=“aligncenter” width=“550”] Raketen påminner om en glasstrut späckad med skjutande djur istället för härliga sorbetkulor.[/caption] Premissen är enkel där utomjordingar har kommit för att kidnappa människor och jag ska förhindra att det sker. Jag kontrollerar en raket med en PlayStation Move-kontroll och använder djur med olika egenskaper för att bekämpa utomjordingarna. Till en början är det ett enkelt upplägg där jag endast har en panda som skjuter fienderna, vilka åker längs banor, ned mot markytan. Banorna ritas upp som trådar i tre dimensioner och jag kan antingen placera ut djuren eller låta dem sitta ovanpå raketen och flytta runt dem för hand. Tyvärr börjar problemen hopa sig redan i grundkonceptet och jag hittar snabbt flera brister som jag stör mig på. Den mest uppenbara bristen är att spelet inte klarar av att förmedla en bra djupkänsla. Detta gör det otroligt svårt att placera mina djur på rätt avstånd från fienderna vilket resulterar i att de kolliderar när de ska skjuta och dör av en träff. Vidare är kontrollen för att placera djur alldeles för trubbig där jag måste placera samtliga jag bär med mig på ett ställe för att sedan lyfta upp dem ett i taget för att kunna separera dem. Detta leder till att jag oftast får nöja mig med att vifta med raketen, eftersom jag inte hinner placera ut djuren separat som jag helst skulle vilja. Dessa två grundläggande problem förvärras av att banorna, som fienderna färdas längs, ändras under pågående nivåer och gör det svårt att omplacera mina vapen innan de går ett dystert öde till mötes. [caption id=“attachment_21785” align=“aligncenter” width=“550”] Flerspelarläget Pose, där hjälmbäraren ska upptäcka spelaren som försöker härma de datorstyrda figurerna.[/caption] Grafik och ljud känns båda enkla, men jag drar på smilbanden då flera av djuren påminner mig om dockorna från den gamla barnserien Fablernas Värld och undrar om spelupplevelsen påverkats till det bättre om Bert-Åke Varg hade anlitats som berättarröst. I kampanjläget låses nya djur upp i hög takt och alla har olika egenskaper precis som förväntat i Tower Defense-spel. Jag har snabbt tillgång till en noshörning som gör fienderna långsamma och en katt som ger sköldar till mina djur. Det finns ett uppgraderingssystem för varje djur och övergripande egenskaper som exempelvis hur många av djuren som kan sitta på raketen. Tyvärr finns det inget sätt att se hur mycket en uppgradering ger, och jag har därför ingen aning om huruvida det handlar om mer skada, snabbare skott eller större sköldar utan jag får uppgradera i blindo. Förutom kampanjläget finns det även asymmetriska flerspelarlägen där en person spelar med VR-hjälmen och de andra spelar på TV:n med vanliga handkontroller. Det är fristående minispel och känns påklistrade, malplacerade och är tyvärr inte särskilt roliga. Som du kanske gissat vid det här laget har jag inte särskilt mycket positivt att säga om Animal Force och varje spelsession känns mer som en börda än något jag ser fram emot. Detta är det sämsta av alla PlayStation VR-spel som jag har provat och jag kan bara rekommendera er läsare att spendera era surt förvärvade pengar på andra spel.

Recension: Detroit: Become Human [PS4]

Thu, 24 May 2018 14:00:41 +0000

Väntan på Quantic Dreams science fiction-satsning Detroit: Become Human har varit lång sedan den ursprungliga avtäckningen på Paris Games Week 2015. Flertalet lovande trailrar har släppts sedan dess, och de har alla bidragit till det intressanta berättelseupplägget. På senare tid har marknadsföringen dock inte gått riktigt som Sony hoppades, då skandalerna inom utvecklingsstudion har avlöst varandra och visat en riktigt destruktiv arbetsmiljö. Är då David Cage lämplig att försöka leda teamet i en skildring av rasism och slaveri, när han själv har gjort sig skyldig till åtskilliga övertramp? Själva berättelsen utspelar sig huvudsakligen ur tre olika androiders perspektiv. Vi får följa Kara, en hushållsmodell som ägs av den ensamstående pappan Todd, vars dagliga rutiner innefattar missbruk av droger samt fysisk och verbal misshandel av dottern Alice. Markus har också hand om ett hushåll, fast hans modell fokuserar mer på att ge vård till en gammal sjuk konstnär. Deras förhållande är betydligt mer funktionellt än Karas och Todds, och Markus blir i princip behandlad som en son. Slutligen har vi Connor, som är en specialmodell från androidtillverkarna Cyberlife och är framtagen för att få bukt med det ökade problemet med androider som inte längre lyder order. Tillsammans med den alkoholiserade polisen Hank får han i uppdrag att reda ut vad det är som håller på att ske. [caption id=“attachment_21747” align=“aligncenter” width=“550”] Ett uppror blir alltid extra dramatiskt om man stirrar in i kameran.[/caption] Dessa syntetiska livsformer, eller avvikelser som de kallas i spelet, har börjat anamma mänskliga beteenden, vilket i sin tur leder till att de söker frihet och egna rättigheter. Ofrånkomligen resulterar detta i ett bubblande hat från vissa människor, bland annat baserat på misstro för sådant de inte förstår men även för att många människor har blivit av med sina jobb och sedermera ersatts av androider. Rent spelmekaniskt är Detroit: Become Human precis som alla tidigare Quantic Dreams-spel, det vill säga fullt av tajmade knapptryckningar och mönsterbaserade interaktioner med spakar eller pekplatta. Då jag inte har haft några direkta problem med upplägget tidigare tycker jag att det fungerar bra även här, men personligen tycker jag att det börjar kännas lite stelt och styltigt nu. Jag är medveten om att Become Human faller inom ramen för studions sätt att skapa upplevelser, men jag skulle uppskatta lite nytänkande inför nästa verk. Röstskådespeleriet har dock tagit stora steg framåt jämfört med Beyond: Two Souls (8/10), och de i ärlighetens namn horribla dialogerna från Heavy Rain (7/10). Samtliga huvudkaraktärer i Detroit är trovärdiga, och vi får till och med se en del välspelade biroller där bland annat Lance Henriksen sticker ut i mängden. Det är även snudd på ett mästerverk på både en grafisk och ljudmässig nivå. Produktionsvärdena är enorma, och det är lätt att leva sig in i den ypperligt designade spelvärlden. [caption id=“attachment_21748” align=“aligncenter” width=“550”] Arga leken är väldigt populär på poliskontoret.[/caption] Det finns dock ett stort genomgående ”men” i hela spelet, som jag antydde redan i början av recensionen. Samtidigt som spelet är fantastiskt på det tekniska planet är det ett misslyckande när det kommer till själva berättelsen. Antalet tillfällen då jag kände något för karaktärerna eller situationerna är lätträknade, mycket för att detta komplexa ämne kokas ner till binära val. Som författare har David Cage antingen inte förstått nyanserna eller inte ansett dem vara viktiga. Spelet är ju förstås uppbyggt på att du tar egna beslut som sedan leder till olika konsekvenser. Den ”goda” vägen är dock kantad av ansvarsläggande på androiderna, där det är viktigt att de håller sig fredliga och tar debatten med de emellanåt fascistiska människorna. Inte ens när polisstyrkorna mejar ner androiderna med automateld ses det som acceptabelt att streta emot. Alla vet ju att det inte är en bra idé att gå hela vägen till andra sidan och genomföra ett väpnat uppror, men det finns ju några nyanser däremellan. Det är frustrerande att se ett snudd på tekniskt fulländat spel slösas på en så otroligt platt berättelse. Om författarpennan hade hamnat i handen på någon som faktiskt har en grundläggande förståelse för sakfrågan hade detta kunnat vara ett av årets bästa spel. Nu är det i stället en stor besvikelse.

Recension: Tacoma [PS4]

Tue, 22 May 2018 15:00:27 +0000

De kreativa människorna som arbetar på Fullbright gillar att berätta historier och skildra människoöden. Det är något vi fick en försmak av när de släppte Gone Home (9/10), ett sävligt spel där vi fick utforska ett ödsligt hus. I deras senaste spel – Tacoma - lämnar vi dock vår planet bakom oss och rör oss ut i rymden mot en ödslig rymdstation. Året är 2088 och mänskligheten har börjat expandera ut i galaxen. Stora företag är glada i att skicka ut människor på rymdsemestrar och lyxkomplex har börjat byggas. För att enklare kunna hantera utskeppandet av råmaterial och personal har ett antal stationer byggts i omloppsbana kring jorden, och på en av dessa, Tacoma, har någonting gått katastrofalt fel. Jag skickas upp till Tacoma ett par dagar efter att all radiotrafik från Tacoma varit tyst med uppgiften att undersöka vad som gått fel, samt att få med mig hem stationens artificiella intelligens. Venturis, företaget som byggt och äger stationen, har bestyckat dess övervakande AI med mjukvara som spelar in allt som hänt på stationen och som villigt kan visa mig dessa händelser via ett par AR-glasögon. [caption id=“attachment_21760” align=“aligncenter” width=“550”] Ödsligare kan det knappt bli[/caption] Så snart jag anländer till stationen börjar jag försöka pussla ihop de händelser som lett fram till att stationen brutit ihop och vad som hänt med dess besättning. Jag får i min egen takt utforska rymdstationen och dess områden och se hur personalen levt sina liv i denna småklaustrofobiska miljö. Då och då ser jag de digitala representationerna av besättningen och kan lyssna på vad som sägs och läsa vad stationens AI har spelat in. Då och då anländer epost från Venturis som pressar mig att röra mig framåt och snabba på min undersökning och vikten av min diskretion. Jag får en smått olustig känsla i magen, men pressar mig vidare igenom den ödsliga stationen. Att undersöka en helt ödslig rymdstation brukar alltid vara förbundet med viss risk – utomjordingar tenderar att vänta runt varje hörn, men här är det helt tyst och dött, vilket i sig bara förhöjer spänningen. [caption id=“attachment_21761” align=“aligncenter” width=“550”] Besättningen verkar haft tillgång till lite rekreationsområden[/caption] Genom att analysera de inspelade segmenten och följa besättningens rörelser börjar mysteriet sakta falla på plats och oron inom mig växer markant. Att gå omkring och observera dessa digitala spöken som representerar besättningen och deras sista dagar på Tacoma är bland det mest morbida jag upplevt i ett spel, men likväl sitter jag klistrad framför skärmen och fasar lite inför deras öden. Trots att Tacoma utspelar sig 70 år in i framtiden lyckas Fullbright med konststycket att väva ihop en saga som känns trovärdig, med karaktärer som känns realistiska, om än lite kliché-artade. Men eftersom spelet är så kort som det är så fungerar det småstereotypiska för att snabbt greppa vissa viktiga bitar. På ett rent personligt plan resonerar inte Tacoma lika mycket som Fullbrights tidigare verk Gone Home gjorde, åtminstone inte berättelsemässigt. Men rymdstationen Tacoma och de händelser som utspelade sig där och de filosofiska och moraliska frågor som väcks kommer stanna kvar hos mig länge. Det var ett rent nöje att sakta vandra igenom Tacoma och pussla ihop vad som hänt på den nu övergivna rymdstationen och inse att spel placerade på rymdstationer inte alltid behöver innehålla utomjordingar för att framkalla obehagliga känslor och kittla läskighetsnerverna.

Recension: Death Road to Canada [PS4]

Wed, 16 May 2018 13:00:36 +0000

I den händelse världen övertas av vandrande, icke-döda zombier, hoppas jag nästan att utkomsten speglar den knäppa upplevelse som Death Road to Canada levererar. Det är lätt att tro att livet endast blir hårt, svårt och deprimerande, men Rocketcat Games visar med ett snett leende att så inte behöver bli fallet. Spelet levereras i en härligt retro-doftande grafikupplevelse, sköna låtar som ångar av nostalgi från 80-talet, men med det populära tillägget “roguelike”. Uppskattar du plågsamma spellägen, kan jag glädjande även berätta att titeln strikt eftersträvar permanent död, inklusive radering av alla framsteg om du skulle råka klanta dig. I vanliga fall ryggar jag tillbaka av dessa två moderniteter, men trots min aversion hittar jag något fantastiskt under ytan när jag väl börjar hacka mig fram. [caption id=“attachment_21704” align=“aligncenter” width=“550”] Klart att grabben måste få tuta lite, kolla vad alla är glada här![/caption] Varje omgång inleds med att jag och en eventuell medhjälpare sätter oss i bilen med målet att ta oss från Florida i USA till Kanada, som enligt utsago ska vara det enda zombie-fria landet på vår jord. Vägen dit är lång och under de två veckor som äventyret utspelar sig garanteras skratt, död, lustiga möten, död, resursletande och död igen. Varje spelomgång är unik och består av bland annat strider, utforskande, interaktiva möten samt en hel del underhållande text att läsa. Under de timmar som jag har tillbringat i spelet har jag ännu inte känt av några tillfällen där jag känner igen några upprepningar från föregående försök. I bilen får det plats upp till fyra överlevande som dessutom hjälper till, eller försvårar, i uppdragen och överlevandet. Som gruppens ledare måste jag hela tiden ta i beaktande hur många munnar som ska mättas och vilka personligheter som passar bra ihop. För att nå målet behöver vi ständigt hålla ögonen öppna efter mat, bränsle och medicin som räcker till allihop. I spelmomenten där jag styr min karaktär, måste jag hela tiden hålla koll på mängden zombier som finns i närheten. Devisen “hellre fly än illa fäkta”, passar väldigt bra i Death Road to Canada; det gäller att inte fastna i en hord av hungriga hjärnätare eller fastna i en återvändsgränd. Trots att jag är väldigt medveten av denna fara, händer det ändå ett otal gånger att jag ofrivilligt offrar hela min grupp då jag girigt försöker komma åt en extra chipspåse i en affär. [caption id=“attachment_21705” align=“aligncenter” width=“550”] Många viktiga livsfrågor avhandlas i bilen på väg till Kanada…[/caption] När det kommer till slumpmässiga möten och diskussioner, bländar titeln mig fullständigt med sitt bisarra och oerhört underhållande manus. Förstör jag inte vår bil när jag som ledare hittar en verkstad och försöker fixa till den, råkar jag istället förolämpa min kompanjon så att hon skadar sig dagen efter och avlider då vi inte har tillräckligt med bandage. Det låter tufft och bestraffande, men faktum är att jag har svårt att inte dra på smilbanden då händelserna utspelar sig - jag känner mig ofta delaktig och tar mig ofta för pannan när något av mina beslut får oönskat resultat. Med sin djupa spelmekanik ovanpå något som för ögat ter sig simpelt, levererar spelet stora mängder nutidsironi, ren spelglädje och en i det närmaste frenetisk mängd abrupta spelslut. Death Road to Canada är brutalt oförlåtande, brutalt underhållande och brutalt komiskt. Det enda som jag blir besviken på är att samarbetsläget i dagsläget inte verkar fungera över huvudtaget. Oavsett vad min medspelare trycker på för att bli delaktig, händer ingenting utan jag får glatt spela vidare själv. Brutalt!

Recension: Little Witch Academia: Chamber of Time [PS4]

Wed, 16 May 2018 09:00:11 +0000

I mars 2013 släppte Yoh Yoshinari kortfilmen Little Witch Academia och äventyret fortsatte vidare, bland annat som en anime-serie 2016. Nu tar de unga eleverna på häxskolan sina trollstavar och gör debut i rollspelet Little Witch Academia: Chamber of Time. Sommarlovet har börjat i Luna Nova-akademin där eleven Akko Kagari diskuterar sina planer med väninnorna Lotte och Suzy, men en kvarsittning i biblioteket ställer till det för impulsiva Akko. Hon blir tvingad att sortera böckerna men somnar efter en stunds sorterande. Efter att ha bli väckt av sina rumskamrater råkar hon tillsammans med sina kompisar hitta en hemlig gång till en mystisk kammare. Det blir märkligare när Kagari vaknar efter en god natts sömn och får återuppleva gårdagen. Jag går tillbaka till biblioteket där böckerna ligger utspridda, men den hemliga dörren har inte påverkats av tiden. I kammaren hittar jag en enorm dörr och när Akko öppnar den kastas hon i en annan värld med farliga monster. Jag får ta del i spelets första strid där de tre tjejerna får använda sig av olika stridstekniker och trollformler mot fienden. Jag lär mig stridssystemet ganska fort och jag behöver endast besegra monstren innan nästa rum kan öppnas, men jag har svårt att placera min karaktär på rätt plats när hon ska slåss. [caption id=“attachment_21695” align=“aligncenter” width=“550”] Tusan. Jag glömde skrivhäftet på rummet.[/caption] Den stora dörren kan ta mig till andra tempel, men för att komma vidare behöver jag hitta nycklar som finns utspridda i skolan. Jag tycker ganska snabbt att det blir långdraget att springa omkring i den enorma akademin. Korridorerna känns identiska med varandra vilket tyvärr gör det lätt att springa vilse i. Utspritt över hela området finns kristallkulor där jag kan spara mitt äventyr, men jag måste ha en särskild dryck för att kunna aktivera kulan med magi. Att använda drycker för att använda magi känns onödigt och jag upplever det som ett ytterligare tidsödande moment. Jag saknar dessutom möjligheten att använda kulorna för att teleportera från en aktiverad glob till en annan för att spara tid. Längre fram i spelet får Akko sällskap av fyra andra elever, med hennes rival Diana i spetsen. De personliga relationerna är upplyftande och jag gillar de roliga konversationerna mellan damerna under äventyrets gång. Jag skrattar glädjefyllt av de underhållande filmklippen där jag upplever de japanska röstskådespelarna som charmiga. Upp till tre tjejer kan delta i striderna och efter en avklarad bana får deltagarna erfarenhetspoäng. I menyn kan jag öka en karaktärs status med de intjänade poängen, men jag kan också lära mig nya magier genom att tyda olika stjärnbilder. Dock blir proceduren monoton eftersom det endast går att få poäng på andra sidan av den stora porten. [caption id=“attachment_21699” align=“aligncenter” width=“550”] Att sprida sitt budskap har en ny innebörd.[/caption] Little Witch Academia: Chamber of Time påminner gott om en glad anime, men spelets klumpiga spelmekanik drar ner tempot radikalt. Om du tycker om filmen eller anime-serien kan detta rollspel eventuellt passa dig, men min rekommendation är dock att spara dina pengar till något annat.

Recension: Everspace [PS4]

Tue, 15 May 2018 10:00:45 +0000

Everspace kan sammanfattas som flyg, dö, uppgradera, repetera. Det är ett tredimensionellt flygspel i rymden som dessutom anammat genren roguelike. Detta innebär att varje spelomgång och varje sektor du utforskar är unik och olika varje gång. Spelet finansierades 2015 på Kickstarter och lyckades dra ihop över 4 miljoner kronor från över 10,000 backare. Det är även debutspelet från den tyska utvecklaren Rockfish Games. [caption id=“attachment_21667” align=“aligncenter” width=“550”] Vraket från ett fraktskepp ger ofta fint med nödvändiga resurser för reparationer eller tillverkning av komponenter[/caption] Direkt när jag påbörjar min första omgång av Everspace påminns jag om rymdstridsspel som TIE-Fighter och X-Wing , men ganska snabbt märker jag att det taktiska djupet från dessa aldrig infinner sig. Resurserna är få, och istället för att övervinna svårigheterna tvingas jag ofta besöka uppgraderingsskärmen mellan omgångarna efter att ha gått ett snöpligt öde till mötes. Att dö är en viktig del av upplevelsen och den normala svårighetsgraden har till och med namngivits till “The Way You’re Meant to Die”. Med döden som en konstant handlar det istället om att samla på sig så mycket pengar som möjligt innan du möter en övermäktig fiende. Det finns flera faktioner som även slåss inbördes, där några är neutrala mot dig innan du attackerar dem eller stjäl från dem. Är du riktigt lurig kan du få dina fiender att skjuta mot dig och träffa en annan faktion så att de börjar slåss inbördes. Som lök på laxen kan du dessutom bogsera in värdefulla resurser från deras skeppsvrak. Striderna är actionspäckade och adrenalinstinna och påbörjas ofta på flera hundra meters avstånd. Mitt favoritvapen är utan konkurrens missilerna som är målsökande och gör rejält med skada. Från början är det första skeppet utrustat med enkla vapen och teknologi som ökar vapenskada eller ger sköldarna en välbehövlig förstärkning. Fienderna är pricksäkra och jag får känslan att utgången handlar mycket mer om det bakomliggande systemet med vapenskador, sköldar och skrovpoäng än min skicklighet att manövrera skeppet. [caption id=“attachment_21668” align=“aligncenter” width=“550”] Uppgraderingsträdet är kanske den viktigaste skärmen för att ge dig fördelar i kommande spelomgångar.[/caption] Mellan omgångarna spenderar du de krediter du lyckats komma över under föregående omgång på diverse uppgraderingar som starkare skrov, snabbare motorer eller sannolikheten att hitta ovanliga uppgraderingar under dina äventyr. Pengarna kan endast användas direkt efter spelomgången och överskottet går alltid förlorat. Har du lyckats skrapa ihop en rejäl slant kan du även låsa upp nya skepp. Berättelsen presenteras med handritade, sparsamt animerade mellanskvenser och är icke-linjär. Olika händelser aktiveras när du upptäcker dem för första gången. Ingen lär spela Everspace för berättelsen då det krävs mängder av spelomgångar för att driva den vidare. Till en början har jag riktigt roligt där jag upptäcker nya saker att utforska samt stöter på både nya hinder och belöningar. Men ganska snabbt känner jag att spelet blir repetitivt, särskilt i de tidiga sektorerna då svårighetsgraden stegras desto längre jag kommer i min resa. I längden orkar jag inte med längre sessioner utan nöjer mig med någon enstaka omgång. Tekniskt sett erbjuder Everspace på fin grafik, passande musik och responsiva kontroller. Knapplayouten känns ovan och konstig från början men efter ett tag blir det naturligt att sköta motorn med vänsterhanden och vapen och sikte med högern. Ett stort plus ger jag för möjligheten att välja mellan förstapersonsvy eller tredjepersonsvy. Datorversionen erbjuder VR-stöd, men det finns ännu ingen utannonsering för PlayStation VR. Everspace erbjuder några unika egenskaper och ett solitt skjutarspel i botten, men för mig håller det inte i längden. Jag tycker det blir alldeles för enformigt och slumpmässigt för att jag ska känna att gör tydliga framsteg i varje spelparti.

Recension: Conan Exiles [PS4]

Mon, 14 May 2018 13:00:23 +0000

Det var länge sedan jag kände den där känslan av att hitta ett spel som jag kommer att investera oerhörda mängder av min fritid i. Minecraft har jag spelat i flera månader (speltid) och 7 Days to Die (7/10) landade någonstans runt tvåhundra timmars aktiv speltid sammanlagt. Nu har jag dock fått en ny utmaning att sätta tänderna i och jag har njutit av varje minut jag tillbringat i Conan Exiles. I spelets början introduceras jag omedelbart till den oerhört brutala och mänskligt negativa synen på livet och varelserna runt om kring oss. Min karaktär är dödsdömd, plågad och lämnad för att dö på det värsta sätt du kan tänka dig. Som tur är, traskar barbaren Conan förbi mig precis i rätt tid och räddar mig från döden. Det dystra och brutala äventyret tar sin början. I de första minuterna av spelet blir jag vänligt entusiasmerad att ta mina första steg mot frälsning(?) och sedan ytterligare ett miljontal steg mot att rädda världen samtidigt som jag strävar efter allsmäktighet. Det är en oförlåtande värld jag har hamnat i, och efter att jag har skapat min karaktärs utseende, bestämt vilken religion och ras jag tillhör, är mitt uppdrag helt enkelt att överleva. [caption id=“attachment_21677” align=“aligncenter” width=“550”] Kött är en viktig del i barbarens kostcirkel, lite som hamburgare år 2018![/caption] Spelet lämnar i mångt och mycket sitt äventyr i mina händer och håller mig inte i handen speciellt mycket. Till en början upplever jag det som en smula frustrerande, men upptäcker efter ett tag att jag verkligen trivs med uppgiften att hålla mig levande med dessa fria tyglar. I startområdet finns allt jag behöver, både när det kommer till utmaningar i form av krokodiler eller övriga förvisade människor, eller i form av förnödenheter och resurser. Min Minecraft-vana trogen börjar jag omedelbart att hugga sten, fälla träd och leta efter mat och det är här som Conan Exiles påbörjar sin kärlekssång till mig. Även om jag inte har möjlighet att omforma världen till den grad som jag hade möjlighet till i Mojangs verk, finns det mängder av inspiration som hämtats från det svenska överlevnadsspelet. Hugger jag ned en buske, finns det möjlighet att plantera dess frön i ett slags odlingsområde, men för att få plantan att växa, behövs gödsel och vatten. Bara i det där lilla universumet har jag lätt att fastna totalt, men faktum är att Conan Exiles egentligen inte handlar om att överleva och utforska; det finns mängder av andra brutala utmaningar att övervinna. Nybörjarområdet som jag trivs bäst i är ett av många landskap i världen och ju längre väster- eller norrut jag beger mig, ökar svårigheten att överleva markant. [caption id=“attachment_21678” align=“aligncenter” width=“550”] Conan har aldrig varit speciellt PK. Det är klart att man ska kunna använda slavar…[/caption] När jag försöker följa berättelsen upptäcker jag att de tjugotal timmar som jag investerat i titeln inte på långa vägar räcker till för att uppleva helheten. Det erbjuds enorma och väldigt utmanande boss-strider att genomlida, mängder av oupptäckta civilisationer att upptäcka och enorma klanstrider att försöka sig på i online-läget. Kort och gott; det finns saker att göra i evinnerlighet. Spelet faller mig på läppen så väl att jag har svårt att slita mig ifrån det, men därmed inte sagt att det är perfekt på något sätt. Om 7 Days to Die led av problem med bildfrekvensen, är det ingenting mot de problem jag upplever med Funcoms öppna värld. I Conan Exiles faller bildfrekvensen emellanåt ner till noll, speciellt i intensiva strider som jag utkämpar mot mängder av fiender. I dessa lägen känns spelet i det närmaste ospelbart och jag lider en hel del nederlag på grund av den tekniska problematiken. Färdighets- och utrustningsmenyerna lämnar också väldigt mycket att önska, även om jag vänjer mig efter några timmar. Jag tycker att det är lite tråkigt att spelet lider så mycket av de tekniska problem som det gör i dagsläget, men det stoppar mig inte från att återvända till den karga, bistra världen. Om och om igen.

Recension: Through the Woods [PS4]

Mon, 14 May 2018 09:00:19 +0000

De norska spelutvecklarna Antagonist släppte Through the Woods till PC i oktober 2016, men nu har deras skräckspel också kommit till PlayStation 4. Vid starten av spelet reser en ensamstående mamma till en skog någonstans i Norge, tillsammans med sin son Espen, för att kunna arbeta i lugn och ro. När kvinnan vaknar en morgon får hon befara en förälders stora mardröm då en främmande man tar med sig Espen ombord sin gamla båt och ror iväg i den tjocka dimman. Kvinnan tvekar inte en sekund utan hennes modersinstinkt får henne att omedelbart följa efter kidnapparen för att kunna återse sitt barn. När jag traskar genom den stora skogen blir jag imponerad av den berikande detaljrikedomen där allt från pärlande bäckar till grästuvorna på torparnas hustak ger en autentisk känsla av norsk natur. När mörkret kryper närmare behöver jag förlita mig på ficklampan. Dock är ljuset svagt och har dålig utsträckning, främst i grottor. Vid ett tillfälle hade jag stora svårigheter att hitta vägen ut, min enda möjlighet var att öka spelets ljusstyrka till maximal effekt i pausmenyn. [caption id=“attachment_21645” align=“aligncenter” width=“550”] När man glömmer bort att ge någon frukost på sängen.[/caption] Ljudet är ett av spelets starkaste kort. De norska röstskådespelarna är en fröjd att lyssna på, särskilt den modiga huvudrollskaraktären. Jag gillar när mamman på vägen berättar om hennes spända relation till sin son, då det ger berättelsen ett förankrat djup. Musiken är harmonisk under de lugna perioderna, men när ett hot lurpassar blir den stämningsfullt skräckinjagande. Skogen blir farligare ju längre fram jag vandrar och på vägen stöter jag på gigantiska skogstroll, huldror och andra otäckheter. Jag kan inte attackera fienden och risken att dö är väldigt hög om jag blir upptäckt. Jag uppskattar verkligen att kameran inte visar hur ett monster dödar mig, eftersom det ger ett starkare intryck på själva händelseförloppet. När jag dör, upplever jag aldrig frustrationen av att behöva spela om långa partier, tack vare den flitiga sparfunktionen som gör att jag får börja ungefär där jag slutade eller avled. Eftersom spelet saknar karta eller radar, får jag försiktigt leta efter en möjlig väg framåt. Mamman har ett lufsande tempo och den klumpiga kontrollen gör det besvärligt att vända henne dit jag vill. Det är obegripligt att jag inte kan hoppa eller klättra uppför små klippor. [caption id=“attachment_21651” align=“aligncenter” width=“550”] Finland har Mumintrollet. Norge har grinigare motparter.[/caption] Through the Woods är ett kort spel, och bara efter några timmar har jag slutfört äventyret. De mänskliga bitarna är starkt berättade men det finns några luckor i storyn som lämnar ett par frågor efter att jag spelat klart spelet. Jag hade gärna velat ta del av olika val under spelets gång för att låsa upp alternativa slutscener, och ge mig fler anledningar att spela om berättelsen flera gånger. Jag gillar när skräcken smyger på mig i den farliga skogen och jag ska erkänna att mitt hjärta slog intensivt vid flera tillfällen. Antagonists skräckspel lånar enligt mig bitar från filmerna Evil Dead, First Blood och Pans Labyrint, vilket gör slutresultatet till en tjusigt skrämmande indie-kreation från grannlandet i väst. Jag hoppas att spelutvecklarna gör en uppföljare då det finns potential i deras ambitiösa arbete, främst i de gastkramande ögonblicken.

Recension: Trailblazers [PS4]

Wed, 09 May 2018 10:00:44 +0000

Det finns gott om racingspel som har sina rötter i 90-talet där Wipeout , F-Zero och Mario Kart är några lysande exempel. Från spelstudion Supergonk kommer i och med Trailblazers en färgglad hyllning till de snart 30 år gamla spelen som satte standarden för många av de högoktaniga spelen idag. Med tydlig inspiration från serierna Wipeout- och F-Zero, försöker denna titel att skapa något helt nytt samtidigt som en ytterligare mekanik adderas. Trailblazers lyckas kombinera frenetisk höghastighetsaction med en gnutta färg, lånad från Splatoon och resultatet blir faktiskt bra, även om det finns förbättringspotential. [caption id=“attachment_21621” align=“aligncenter” width=“550”] Jag ska måla hela världen, lilla mamma…[/caption] Jag introduceras snabbt till den flytande, snabba mekaniken som jag personligen anser är lånad från Wipeout-serien. Ett antal svävande vrålåk ställs mot varandra på startlinjen och utmanas med att komma först in i mål. Till min hjälp har jag två oerhört viktiga komponenter; dels mina stallkamrater och dels förmågan att skjuta ut färg på banorna. Varje lag har sin egen färg som de kan sprida över banorna på olika sätt. Antingen kan jag aktivera en färgspruta under min farkost som målar lagets färg i den bana jag styr, eller så kan jag köra igenom portar som skickar iväg en kaskad en bra bit framåt. Detta koncept gör att racing-genren tar ett litet steg framåt och åt sidan. Jag formligen älskar att hjälpa mina lagkamrater att få ett ännu snabbare varv tack vare mina utspridda färgklickar som ger dem en extra skjuts i topphastighet. Ännu trevligare att veta är att motståndarnas hastighet minskar drastiskt när de råkar nudda vårt sjok med färg. När Trailblazers fungerar som bäst, är det en fantastisk upplevelse men tyvärr lider det av en del småfel som emellanåt gör spelet fantastiskt frustrerande. I ett tidigt skede berättas det för mig att jag kan skjuta mina motståndare med färg, men det visar sig vara ganska svårt eftersom min färgbehållare måste vara full för att utföra attacken. [caption id=“attachment_21622” align=“aligncenter” width=“550”] Vänta nu. Är inte det där en “Reliable Custom” från Burnout Paradise???[/caption] När jag väl lyckas få en av mina motståndare på fall, inträffar dock gång på gång att jag fastnar i deras snurrande animation och bestraffas med att tappa all fart istället för att susa förbi, glatt skrikande. Denna företeelse tillsammans med mängder av förnedrande bestraffningar när det kommer till kollision med element i miljön, gör tyvärr att mitt fordon tappar det som är absolut det viktigaste i ett racingspel - känslan av driv och höga hastigheter. Självklart spelas titeln allra bäst tillsammans med vänner i soffan eller på internet. I soffläget delas skärmen upp i delar, beroende på hur många spelare som vill delta. Själv är jag van vid långa flerspelar-sessioner av Mario Kart och är därför van vid den trånga upplevelsen på skärmen. När det kommer till färgläggningen av banan, blir det dock svårt att urskilja färgbanorna emellanåt, men vad gör det när vi har så förbaskat kul tillsammans? Online-läget har jag tyvärr inte fått tillfälle att prova då spelets lobbyer inte har innehållit tillräckligt många spelare vid de tillfällen som jag gett mig ut på internet för att pröva lyckan. Sammanfattningsvis vill jag ge Supergonk en eloge för konceptet som de har skapat i och med Trailblazers. Att kunna glida fram i höga hastigheter och öka topphastigheten genom att surfa på mina vänners färgsjok är genialisk och fantastiskt tillfredsställande. Men tyvärr dras betyget ned betydligt på grund av de småmissar som inträffar emellanåt. I ett racingspel är det aldrig kul att fastna i motståndarna eller i en trottoarkant.

Recension: Floor Plan [PSVR]

Mon, 07 May 2018 12:00:35 +0000

Efter att ha njutit av den mörka men samtidigt mänskliga humorn i Accounting + (7/10), kände jag att PlayStation VR (8/10) har potential för mängder av galenskaper. Därför tvekade jag inte att kasta mig över Floor Plan från den amerikanska utvecklaren Turbo Button. Floor Plan är i grund och botten ett pusselspel som kan styras antingen med en DualShock 4 eller två PlayStation Move-kontroller. Jag befinner mig i en hiss och ingenting förklaras för mig. Efter en stund upptäcker jag dock en panel med en knapp som stoltserar med siffran 12. Jag trycker på knappen och lämnar en mysig våning med en sprakande brasa bakom mig. [caption id=“attachment_21598” align=“aligncenter” width=“550”] Hej, har du sett Thomas Di Leva här någonstans?[/caption] På våning tolv finns det en rymddräkt som saknar vissa delar. Dessa finns utspridda över spelets olika våningar, och jakten efter en hjälm och två skor påbörjas. Det enda jag kan göra är att ta hissen till de olika våningarna och försöka lista ut vad jag behöver göra för att lösa de pussel som utmanar mig. Utmaningarna är till en början väldigt enkla, men stegras i komplexitet efter bara några minuter. Innan jag vet ordet av har jag grävt upp gravar, matat grisar med sedlar och mördat en snögubbe med en fackla. Det tar en stund innan jag har listat ut allt som spelet har att erbjuda i form av pussel, men efter bara en halvtimme är jag klar och når spelets mål. Under spelets gång har jag samlat på mig en hel del udda föremål som jag behöver använda på ett eller annat sätt. Det finns inte alltid logiska kopplingar till vad jag ska göra med sakerna, men på det sättet påminner titeln om äventyrsspelen från förr, något som jag upplever som väldigt charmigt. [caption id=“attachment_21599” align=“aligncenter” width=“550”] Oj, här har det gått hett till…[/caption] Ständigt utmanas jag att söka logiska lösningar eller att använda fantasin för att frammana intelligenta resultat åt till synes omöjliga uppgifter. För min del innebär det mängder av besök i de olika våningarna för att prova mig fram vad som fungerar och vad som är helt meningslöst att prova. Trots den korta upplevelsen, trivs jag ganska bra i världen som Turbo Button har skapat. Den är inte i närheten av lika tokig och knasig som upplevelsen i Accounting + men saknar inte på något sätt charm eller underhållning. För den ringa investeringen som krävs, rekommenderar jag Floor Plan till dig som har några tior över och letar efter efter en underhållande, kortare upplevelse i VR.

Recension: Guns of Icarus Alliance [PS4]

Mon, 07 May 2018 09:00:37 +0000

Spelstudion Muse Games släppte krigsspelet Guns of Icarus Alliance till PC 2017, och nu har denna steampunk-präglade onlineskjutare kommit till PlayStation 4. Detta spel är anpassat för flera spelare online och upp till tre personer kan delta i bataljer ombord ett luftskepp. Jag kan välja att samarbeta med andra luftfartyg i tappra uppdrag, eller att bekämpa andra skepp i klassiska dödsmatcher. Min huvudsakliga roll består av den som kapten men jag kan även att välja att deltaga som skytt eller reparatör, vilka båda är väldigt viktiga för att skutan ska hålla genom hela matchen. Alla klasser kan ta tag i rodret eller skjuta, men om jag väljer reparatör har jag fler attribut speciellt anpassat för rollen, något som behövs när flygfarkosten börjar brinna. [caption id=“attachment_21604” align=“aligncenter” width=“550”] Ladda kanonerna, snart smäller det![/caption] Uppdragen i samarbetsläget är enkla att följa eftersom texter och färgglada ikoner gör det enkelt för mig att hålla ställningarna. Däremot kan situationen bli stressig på ett ögonblick om en i besättningen inte håller sig på sin post, något som jag under spelets gång får uppleva ett flertal gånger. Spelet har ett gott flyt och jag blev överraskad av att bilduppdateringen inte tog stryk, även när det var många rörliga objekt i bild. Som reparatör ilade jag över hela däcket i hopp om att slå på motorerna för att undgå en fatal explosion, och för varje slag blev jag tvingad att vänta några sekunder innan jag kunde fortsätta reparationen. Fixaren är dock den roll jag uppskattade mest, eftersom hens uppgifter är lättare att genomföra än de andra i besättningen. Det finns olika kanoner ombord, alla med ett särskilt syfte. Den vanliga kulsprutan kan slå ut fiendens sköldar, men för att förstöra farkosten måste en annan skytt använda den tyngre granatkastaren för att slutföra jobbet. Att vara skytt är roligt, men de långa omladdningstiderna är enerverande när jag har ett mål i sikte. Jag kan endast vrida kanonen åt vänster eller höger, vilket blir ett bekymmer när mitt vapen inte orkar peka dit jag vill. Kaptenen var den roll jag hade mest besvär med eftersom den ostadiga kontrollen gjorde det krångligt att navigera skeppet. Vid mörkare banor var sikten sämre och panik uppstod, eftersom jag inte visste vart fartyget var på väg. [caption id=“attachment_21587” align=“aligncenter” width=“550”] Släck elden, annars får du hett om öronen.[/caption] Guns of Icarus Alliance går endast att spela online, och lyckligtvis går det att delta i matcher tillsammans med de som har spelet på PC också. Dock måste varje skepp ha en besättning med minst två personer ombord för att den långsamma matchningen över huvud taget ska inträffa. Jag kan modifiera min karaktär med olika egenskaper medan jag väntar, men klädvalen är bara kosmetiska och ökar inte färdigheterna på något sätt. Jag kan också kolla i världskartan och bidra med lite pengar till det rike jag tjänar, men jag tycker inte att detta läge tillför något strukturellt för själva spelet mer än än dödtid. Dock är rollspelsmomenten ett bra tillägg, där jag vid en nivåhöjning erbjuds nya specialförmågor som kommer väl till pass i matcherna. Kommunikation är nyckeln till framgång i striderna, och jag kan använda förinställda kommandon eller yttra mig verbalt via mikrofon. Guns of Icarus Alliances styrka ligger i striderna, där jag ofta känner den hårda pressen från motståndet så att svetten rinner ned från min panna. Men den ojämna balansen mellan klasserna drar ned betyget. Jag gillar utsikten när jag kollar mot horisonten från däck, och steampunk-stilen ger en fin utstrålning. Ett spelläge för ensamma spelare är något jag önskar kunde ha varit en beståndsdel, förutom träningen. Det sistnämnda rekommenderar jag att du går igenom innan ankaret lättas inför en tuff kamp.

Recension: Megadimension Neptunia VIIR [PS4]

Wed, 02 May 2018 10:00:48 +0000

Efter att jag norpade redaktionens exemplar av Megadimension Neptunia VIIR , blev jag först överlycklig för att sedan fundera på vad jag givit mig in i. Äventyren i hyper- och mega-dimensionerna har enligt mig vacklat ett tag nu och har försökt att förnya sig, samtidigt som utvecklarna har varit rädda för att skära bort dött kött från spelen. I Neptunia VIIR är det uppenbart att Compile Heart och Idea Factory har gjort ett försök att förnya sig igen, denna gång med hjälp av den virtuella verkligheten. Dock går de inte långt utanför de upptrampade stigarna, utan släpper istället en omgjord version av Megadimension Neptunia VII (6/10), vilket jag recenserade för lite mer än två år sedan. Frågan är då såklart om ett påklistrat VR-läge ger något ytterligare för oss spelare? [caption id=“attachment_21550” align=“aligncenter” width=“550”] Ja, du befinner dig i en virtuell värld. Kan du ställa dig upp nu?[/caption] Eftersom spelet i grund och botten är en kopia av föregående Megadimension-titel, finns det inte speciellt mycket att säga om berättelsen då den är oförändrad. Uzume Tennohboshi återvänder med sin megafon som hon använder för att tukta fienderna, och våra hjältinnor är återigen berövade sin förmåga att förvandla sig till de kraftiga cyberkämparna. Sin svaghet till trots, upplever jag att Neptunia och de andra gudinnorna har det betydligt enklare att överleva striderna i de ogästvänliga miljöerna. Anledningen till detta är en av de största förändringarna som införts i serien hittills, nämligen att hälsan återfås nämligen efter varje strid. Är du en van spelare av japanska rollspel, tänker du säkert att detta faktum skulle ta udden av ett spel av detta slag, men faktum är att det känns förlösande. Det är så skönt att slippa spendera pengar på helande gräs och annat som jag tidigare behövde använda mellan striderna för att överleva en nivå. När jag väl anammar denna förändring i spelet, upplever jag att striderna flyter på ännu bättre än tidigare. Jag håller inte tillbaka längre och jag fegar inte ur bara för att jag ser en mäktig fiende på kartan. Eftersom att jag vet att jag bara behöver överleva en strid i taget slänger jag mig gladeligen in i varje konfrontation, och tack vare denna nya insikt ökar mina karaktärer sina nivåer snabbare. [caption id=“attachment_21551” align=“aligncenter” width=“550”] Samma stridssystem, samma fiender. Men efter denna strid återfår jag all hälsa. HA![/caption] VR-läget som introduceras ganska tidigt i spelet är ren och skär “fan service” och bjuder in till att granska modellerna noggrant då huvudpersonerna en efter en besöker mig som spelare i mitt torftiga lilla rum. Eftersom själva spelet inte är omgjort för att passa PlayStation VR (8/10), kräver det att jag inför varje VR-händelse tar på mig headsetet och påbörjar upplevelsen. När den sedan är klar, kan jag antingen ta av mig mitt headset eller spela vidare, fast då i storskärmsläge utan möjlighet att se mig omkring. Även om VR-implementationen känns påtvingad och påklistrad, kan jag inte låta bli att känns mig en smula förtjust av konceptet. Det känns på något sätt skönt att få ta en rast från det vanliga spelet lite då och då för att göra något helt annat. Och det faktum att Noire, Blanc, Vert och Neptunia kommer och hälsar på, spär på känslan av det metauniversum som serien alltid har anammat. Megadimension Neptunia VIIR erbjuder inte mycket nytt för trogna spelare av serien men om du inte har provat på Megadimension Neptunia VII, kan detta vara ett trevligt sätt att återvända till serien. Om du inte har införskaffat ett PlayStaton VR ännu är det inte ett problem då de virtuella mötena även går att uppleva på en vanlig TV också.

Recension: Yakuza 6: The Song of Life [PS4]

Mon, 23 Apr 2018 10:00:30 +0000

Det är svårt att inte fatta tycke för Kazuma Kiryu. Yakuza-seriens huvudperson lyckas framstå som god och rättvis samtidigt som han har varit en av de högst uppsatta inom den japanska maffian. Bara det faktum att denna protagonist lämnat yakuzan bakom sig för att driva ett fridfullt barnhem talar för hur godhjärtad han egentligen är, även om han har lite väl lätt att hamna i bråk och kriminella verksamheter emellanåt. Efter att ha avtjänat ett tre år långt fängelsestraff beger sig Kiryu hem för att träffa sin 19-åriga adoptivdotter Haruka, som tyvärr visar sig ha försvunnit spårlöst under tiden han spenderat bakom galler. Efter lite detektivarbete i Tokyo får vi snart den hemska nyheten att hon blivit påkörd av en bil och hamnat i koma, med den underliga detaljen att hon hittades med en liten bebis i famnen vid olycksplatsen – har Kiryu blivit morfar utan att veta om det? Det är lika fascinerande som komiskt att se hur lätt Kiryu hamnar i bråk. Inte ens när han tillsammans med en bekant besöker barnavdelningen på sjukhuset lyckas han hålla sig undan handgemäng. I ett försök att bevisa att han minsann är ansvarstagande nog för att ha vårdnaden om den lilla bebisen, hamnar han i slagsmål med sin vän. Ungen tittar förskräckt tittar på, och resultatet blir blodiga knytnävar samt en handfull sönderslagna spjälsängar. Situationer som denna inträffar gång efter gång på ett märkligt underhållande sätt, och även om det ofta känns knasigt, är det alltid lika kul att se hur vår protagonist oväntat dras in i konflikter. Det är lätt att slåss och actionscenerna är spektakulära, oavsett om de utspelas på gatorna eller bland barnsängar. Jag hade dock gärna sett lite mer djup i stridssystemet, även om det aldrig blir särskilt enformigt. [caption id=“attachment_21502” align=“aligncenter” width=“550”] Kiryu har en kuslig talang för att hamna i slagsmål överallt hela tiden.[/caption] Jakten på svar om vem som körde på Haruka, samt vem bebisens far är, för oss till ett vackert kustsamhälle i Hiroshima, dit Kiryu tar med sig det nyfunna barnbarnet. Det är imponerande hur väl spelet lyckas fånga atmosfären från såväl Tokyo som denna hamnstad. Detaljrikedomen i allt från hyllvaror i trånga snabbköpsbutiker och de ikoniska dryckesautomaterna, till hur hela gator och stadssiluetter upplevs känns verkligen autentisk och omfamnande. Hiroshimadelen hade gärna fått vara lite större och fyllts ut med fler sidoaktiviteter, men det är fortfarande en ren fröjd att vistas där. Kiryus förmåga att hamna i bråk trasslar snart in oss mitt i ett krig mellan olika yakuzafalanger, triader och andra kriminella organisationer. Även om berättandet blir lite långsamt emellanåt är det ändå handlingen som är titelns klart starkaste kort. Karaktärerna känns levande, och trots att de beter sig som lustiga kufar emellanåt, har även de skrikigaste personerna alltid ett djup och spännande sidor som får mig att tycka om dem. Trots det påtagliga mörkret i berättelsen finns alltid en gnutta humor med i bakgrunden. Utöver mängder med lustiga sidouppdrag och andra aktiviteter i form av minispel, vävs även komiskt överdrivna inslag i sann japansk anda in i allt jag gör. Exempelvis skrattar jag högt varje gång Kiryu langar över sin bebis till första bästa främling för att kunna slå ner ett par gängmedlemmar obehindrat. Eller när ett bakhåll plötsligt förvandlas till en rugbymatch där barnbarnet motsvarar bollen som kastas runt mellan Kiryus vänner. [caption id=“attachment_21503” align=“aligncenter” width=“550”] En av alla roliga sidoaktiviteter att roa sig med är att bygga upp en klan som slåss åt dig i stora gatuslagsmål.[/caption] Som nykomling till serien går det lätt att komma in i såväl handling som spelsystem, men jag skulle ändå rekommendera att du kollar in Yakuza 0 (8/10) eller Yakuza Kiwami (8/10) först om du inte redan upplevt dessa. Är du däremot redan frälst i serien, är Yakuza 6: The Song of Life en given fortsättning som bjuder på mer av det bästa, samt fantastiskt älskvärda karaktärer.

Recension: God of War [PS4]

Fri, 20 Apr 2018 09:00:47 +0000

En nystart på en etablerad spelserie innebär oftast en komplicerad balansgång. Å ena sidan ska verket bli både nytt och fräscht, men å andra sidan måste det finnas kvar tillräckligt mycket av det som gjorde originalen speciella. Santa Monica Studio och den meriterade producenten Cory Barlog beslöt sig tidigt för att ta den modigare vägen när de skulle blåsa nytt liv i God of War , och det har sannerligen lönat sig på samtliga vis. Den gamla inarbetade, och i ärlighetens namn, aningen trötta mallen är i princip helt utbytt nu när vår anti-hjälte Kratos har flytt norrut. Efter att ha demolerat alla grekiska gudar, halvgudar samt allt annat som råkade vara i hans väg, har han bosatt sig i Midgård och skaffat både fru och barn. Idyllen är dock slagen i spillror redan när spelet börjar, och Kratos tvingas in i den ovana rollen som ensamstående pappa till den unge Atreus. Båda är hårt drabbade av sorg, men hanterar det på väldigt olika vis. Kratos, som den känslokalle machomannen han är, sluter sig för att inte visa någon svaghet, medan Atreus tydligt söker stöd hos sin far. För att hedra den avlidna Faye beger de sig iväg för att sprida hennes aska vid rikets högsta bergstopp, vilket var hennes sista önskemål. [caption id=“attachment_21484” align=“aligncenter” width=“550”] Kratos har övat på att behärska humöret genom att krama träd.[/caption] Redan i dessa korta inledande sekvenser lyckas God of War skildra djupa och intressanta känslor, vilket omedelbart gör mig investerad i denna svåra emotionella situation. Kratos beter sig fortfarande som det arsle han alltid har varit, men han visar åtminstone glimtar av att vilja ändra sig och bli bättre. Tro dock inte att spelet är helt utan slakt av horder av monster. Det är ett element som fortfarande är intakt, och faktiskt bättre än någonsin. Allting utspelar sig nu ur ett renodlat tredjepersonsperspektiv, med ett rörelseschema som känns lite inspirerat av de populära Souls-spelen. Det är dock inte alls samma fokus på oförlåtande fiender, även om det finns gott om sidobossar som kommer att testa både din reaktionsförmåga och ditt tålamod. Stridssystemet kan till en början kännas aningen snävt, men blommar ganska snart ut och blir både intuitivt och underhållande. Det finns gott om utrymme för att skräddarsy ditt sätt att strida eftersom du kan utrusta ditt vapen med mängder av unika specialattacker. Beroende på dina val kan du få enklare att hantera grupper av fiender eller göra rejäl skada mot enskilda irritationsmoment. Atreus fungerar som ett riktigt bra komplement i striderna också, även om han är lite menlös till en början. Snart börjar han dock få både större självförtroende och fler färdigheter, och kan dra uppmärksamhet från fiender medan du själv pucklar på andra. Detta är otroligt välbehövligt, då du nästan alltid är omringad av illvilliga individer. [caption id=“attachment_21485” align=“aligncenter” width=“550”] Jag tror att någon stackare missförstod “huvudet på spiken”.[/caption] Miljöerna har alltid spelat en stor roll i God of War-serien och det är definitivt inte ett undantag i detta fall. Utsökt skildrade områden avlöser varandra på löpande band, och omväxlingen är enorm. Tredjepersonskameran gör att du går miste om en del av de maffiga översiktsscenerna som tidigare spel brukade bjuda på, men i gengäld får du en mer intim upplevelse där du känner dig betydligt mer delaktig i händelserna. Om du har förmånen att spela på en PlayStation 4 Pro har du dessutom möjligheten att välja mellan fokus på upplösning eller fokus på bildfrekvens, men ingen av dem är en riktigt solklar vinnare. Visst känns det bättre med en högre bildfrekvens, men den kan emellanåt vara vilt varierande, vilket påverkar responsen i kontrollerna. Den högupplösta varianten bjuder på 4K-upplösning (med hjälp av checkerboard-tekniken), vilket skildrar en helt sanslös visuell upplevelse som kan vara något att det snyggaste jag har sett på en konsol. Bildfrekvensen är mestadels låst vid 30-gränsen, men i de mer komplexa scenerna upplever jag att uppdateringen blir lidande, dock inte alls i samma utsträckning som i bildfrekvensläget. [caption id=“attachment_21486” align=“aligncenter” width=“550”] Kratos har fortfarande ett gäng arga sekvenser, men han har faktiskt blivit lite mer lågmäld på gamla dagar.[/caption] När vi sammanställde våra årslistor för PSbloggen under slutet av förra året lyfte jag fram God of War som 2018 års mest spännande spel, men trots detta har titeln överträffat mina förväntningar på så många vis. Jag hade aldrig i mina vildaste drömmar kunnat föreställa mig att jag skulle få se ett God of War-spel som bjöd på mycket mer än vackert spektakel, men nu får vi dessutom en intressant berättelse på köpet. Det lutade länge åt att jag skulle ge spelet full pott i betyg, men det är inte helt utan problem. Efter en väldigt stark första halva tappar spelet riktning och tempo på upploppet, och en del av uppdragen känns som repetition. En del fluff skulle kunna kapas för att göra avslutningen lite mer effektfull, men anledningen till att jag uppmärksammar detta är eftersom resten av produkten är så fläckfri. Det är fullt möjligt att vi redan nu har fått ta del av årets spel.

Recension: Gal*Gun 2 [PS4]

Thu, 19 Apr 2018 10:00:56 +0000

Jag borde ha lärt mig redan efter att jag skrivit min recension av Gal*Gun: Double Peace (4/10). Jag borde ha insett att mitt intresse för udda, japanska titlar med tvivelaktigt innehåll inte alltid håller. Med en hel del lustiga titlar i bagaget, där Criminal Girls 2: Party Favors (8/10) briljerade med sin retrodoftande mekanik, har jag dock svårt att hålla mig ifrån de där knepigare verken. Det går ju inte att veta när nästa höjdpunkt levereras, och därför tackade jag ja till att prova Gal*Gun 2. Likt Criminal Girls-serien, har GalGun uppgraderats med nya spellägen, en del nya funktioner samt en aning mer interaktivitet i berättelsen. Själva spelupplägget är dock kopierat rakt av från föregångarna, även om grafik och kontroll har förbättrats något. [caption id=“attachment_21463” align=“aligncenter” width=“550”] I det här spelet är det demonerna som är söta…[/caption] Utvecklaren Inti Creates tar inte ut svängarna speciellt mycket när det kommer till berättelsens start. Istället för att utsättas för en förbannelse, som i föregående titlar, råkar nu protagonisten istället bli frivillig demonutrotare när han startar en ny app på sin telefon. Innan han vet ordet av har han fått sitt vapen, ett par glasögon som gör att han kan se demonerna, samt en ny kompanjon i form av en ängel från företaget AR, eller “Angel Ring”. Tyvärr innebär hans nya status precis samma nackdel som tidigare, då alla människor av kvinnligt kön blir tokiga i honom och överfaller hjälten. Självklart finns det inget annat än kvinnliga elever och lärare i skolan och för att överleva dagen är det bara att ta fram feromonskjutaren och plöja sig igenom horderna av motståndare. Emellanåt dyker dock besatta fiender upp och för att besegra dem, krävs det att jag skjuter bort demonerna som kontrollerar dem innan jag kan nedgöra de stackars flickorna. Jag avfyrar mina feromonskott med X-knappen på min DualShock 4 och styr siktet med vänster styrspak. Efter bara någon timme är jag trött i fingrarna, i huvudet och i själen - GalGun 2 känns precis lika tråkigt som sin föregångare! Jag kämpar mig igenom ett antal sittningar till och upptäcker till min glädje att de nya spellägena som introduceras efter ett tag, faktiskt skänker något nytt till detta i övrigt miserabla, tråkiga verk. I mobilen kan jag ta mig an andra uppdrag som är av varierande karaktär och som spänner mellan att leta efter dolda ting, till att försvara oskyldiga flickor mot att bli attackerade av demoner. [caption id=“attachment_21464” align=“aligncenter” width=“550”] Detta kanske ser kul ut, men det är mycket roligare att suga upp pingisbollar med dammsugaren[/caption] Varje uppdrag jag klarar inbringar ett antal poäng och målet att uppnå änglaföretagets budget klarar jag ganska snart. Resterande tid kan jag använda för att stärka banden mellan hjälten och flickorna för att låsa upp halvsnuskiga möten, eller för att få fler poäng och bättre utrustning. I berättelsens grundform finns dock ingenting som gör att jag vill fortsätta mitt äventyr mycket längre och jag nöjer mig med att jag har hjälpt min vän ängeln att få tillbaka sitt jobb. GalGun 2 erbjuder en stark uppgradering av grafik och levererar en mer stabil upplevelse än GalGun: Double Peace. Dock bibehålls helhetskänslan av en tunn, kortvarig och intetsägande berättelse som går mig förbi fullständigt. Inte ens spelaren som är ute efter ett spel med tabubelagt innehåll kommer att hitta något spännande här då titeln kan liknas vid löpsedeln till en kvällstidning. Den utlovar smaskigt, dekadent innehåll men levererar ett platt, slarvigt producerat och irrelevant inre.

Recension: Impact Winter [PS4]

Wed, 11 Apr 2018 14:00:31 +0000

Efter ett enormt meteoritnedslag förorenas jordens atmosfär av ett tjockt lager damm som förhindrar solens ljus att värma upp vårt klot. All kommunikation slås ut och en till synes evig vinter utplånar både mänskligt liv och det vi kallar samhälle idag. Jacob Solomon är en av de som har överlevt apokalypsen och han försöker tillsammans med en handfull andra individer hanka sig fram i den ödsliga, karga framtiden som erbjuds i Impact Winter. Med ett konstant snötäcke som mestadels når upp till hustaken, försöker han febrilt finna mat, vatten och läkemedel för att gruppen inte ska tyna bort och dö. För varje dag som går blir dock utmaningarna större, samtidigt som hoppet sjunker. När allt verkar hopplöst, lyckas dock vår robotmedhjälpare Ako-Light snappa upp ett meddelande som får livsglädjen att vakna till liv igen; räddningen är nära! Enligt meddelandet dröjer det 30 dagar innan ett räddningsteam kommer till undsättning och vårt enda uppdrag är att hålla oss vid liv under denna tid. Jag ikläder mig rollen av Jacob och kastas direkt in i de beslut som en gruppledare måste ta. I kyrkan som vi har tagit vår tillflykt till finns mina fyra kamrater som består av överlevnadsexperten Blane, mekanikern Maggie, sjuksköterskan Wendy och geniet Christophe. Varje karaktär har sina speciella inriktningar och funktioner i gruppen och deras färdigheter kan också utvecklas ju fler uppdrag jag utför åt dem. [caption id=“attachment_21421” align=“aligncenter” width=“550”] Vår kyrka, vårt torn, vårt hem![/caption] Redan från början våndas jag över vad jag ska prioritera - ska jag fokusera på Wendys uppdrag för att säkerställa att vi kan laga god mat, Blanes förfrågan att börja jaga småvilt eller ska jag följa Maggies råd att börja uppgradera våra värmekällor så att vi inte förfryser? Jag känner mig rådvill och beger mig därför ut i vinterrusket för att utforska området, helt planlöst. Det som möter mig utanför kyrkans igensnöade dörrar är ett fantastiskt vackert vinterlandskap, åtminstone för mig personligen då jag trivs väldigt bra i simulerade postapokalyptiska spelvärldar. Bakom ett snöberg upptäcker jag en gammal bro där ett antal bilar står lämnade, och efter att ha samlat på mig ett tändstift och en dunk bensin vandrar jag vidare. Jag upptäcker övergivna busshållplatser i dalarna av snömassor, jag hittar ett öppet takfönster på ett hus där jag kan slinka in och börja rota. Innan jag vet ordet av, har det blivit natt och jag får plötsligt väldigt bråttom hem till värmen om jag inte ska förfrysa. [caption id=“attachment_21422” align=“aligncenter” width=“550”] Eldstaden, en naturlig samlingsplats efter apokalypsen[/caption] Överlevnad handlar om att ta tag i situationen, skapa en plan och sedan följa den. Eftersom jag använder mina första dagar till att utforska världen och känna på spelmekaniken innebär det också att jag misslyckas med att överleva de 30 dagarna. Jacob tar sitt sista andetag i sömnen någonstans halvvägs till räddningen på grund av att vårt vattenförråd tagit slut. Jag sörjer dock inte länge eftersom jag känner till närområdet väl och vet hur jag ska planera min kommande spelomgång. Äventyret startar på nytt. Impact Winter lyckas gripa tag i mig som spelare redan efter några få minuter och jag känner efter mitt första försök att jag förmodligen kommer att tillbringa många timmars spelande i denna kalla värld. Även om helhetsupplevelsen är väldigt bra, dras betyget tyvärr ned av tekniska tillkortakommanden. Laddningstiderna när jag växlar mellan utomhusmiljön och de mindre nivåerna som utspelar sig inomhus är minst sagt horribla, även på min PlayStation 4 Pro. Jacob fastnar också vid ett flertal tillfällen i miljön och inte kan röra på sig, något som visserligen går att lösa genom ett antal besök i spelmenyn, men samtidigt tar mig ur upplevelsen rejält. Med ett robust uppgraderingssystem, en otroligt vacker värld och den sporrande stressen att alltid behöva leta resurser, klassar Impact Winter lätt in på listan med överlevnadsspel som måste upplevas. Utvecklaren Mojo Bones har lovat att adressera buggar och införa prestandaförbättringar i kommande uppdateringar, men jag vet inte om jag orkar vänta så länge. Jag har ju trots allt en grupp överlevande som jag måste hjälpa. Jag tar på mig min tjocka jacka och beger mig ut i den vintriga ödemarken igen, kanske hittar jag mer vatten denna gång?

Recension: Time Carnage [PSVR]

Tue, 10 Apr 2018 10:00:05 +0000

Det enda jag visste om Time Carnage när jag fick recensionsexemplaret var att det handlade om en VR-skjutare med tidsresor och olika fiendetyper. Mina tankar associerade det till andra liknande VR-titlar som Farpoint och Doom VFR (7/10). Det visade sig dock att Time Carnage från den brittiska spelstudion Wales Interactive bjöd på en helt annan upplevelse. Illamående och åksjuka, vilka fortfarande är vanligt förekommande bieffekter i VR-spel, elimineras helt i denna statiska spelupplevelse där vågor av fiender hotar att förinta mig. [caption id=“attachment_21410” align=“aligncenter” width=“550”] Zombiehundarna är snabba och nafsar ilsket på min sköld.[/caption] Jag hade plockat fram min PlayStation Aim Controller och för att öka verklighetskänslan i upplevelsen. Dock visade det sig att spelet endast har stöd för PlayStation Move, då en grundfunktion är att beväpna dig med ett vapen i varje hand. Jag börjar med kampanjläget där jag i första världen bekämpar zombier på 3800-talet. Från början har jag bara två vapen upplåsta, men efter varje bana låser jag upp nya. Varje nivå består av tio vågor av fiender som är olika snabba, tål olika mycket stryk och har olika typer av attacker. Det går att ta med sig fyra vapen till varje tidsepok och de ligger på varsin omladdningsstolpe - en intressant grundtanke som i sitt genomförande tyvärr lämnar en hel del att önska. När jag får slut på ammunition måste jag sätta tillbaka vapnet på pelaren för att ladda om, och det tar ofantligt lång tid. Visserligen ökar utmaningen och jag tvingas att tänka lite taktiskt kring vapenbytena, men i praktiken betyder det bara att jag tvingas skjuta mer med vänster hand som jag siktar betydligt sämre med. Det andra, och betydligt större problemet är att funktionen att sätta tillbaka och plocka upp vapen från stolparna är oprecis och slumpmässig, vilket gör att jag titt som tätt plockar upp fel vapen eller måste fokusera min uppmärksamhet på att hitta rätt punkt för att interagera med. [caption id=“attachment_21409” align=“aligncenter” width=“550”] En mörkgrön velociraptor kan vara svår att se i djungeln.[/caption] Själva skjutandet fungerar bra och variationen av vapnen känns fullgod, där prickskyttegeväret blir en favorit där jag verkligen älskar att sträcka ut armen och hitta fienderna i kikarsiktet. Variationen på fiender är dessvärre sämre och jag tröttnar ganska snabbt på utbudet och börjar se likheter mellan dem oavsett om de är zombier, dinosaurier eller robotar. Förutom huvudspelläget finns även ett arkadläge och ett utmaningsläge. I arkadläget kan du använda banor, vapen, fiendeklasser och eventuella fusk du har låst upp. Utmaningarna är mer nedlåsta och handlar om hur många fiender du kan döda innan de övermannar dig. Vapenutbudet är kraftigt begränsat och du får medaljer beroende på antalet fiender som besegras. Spelupplevelsen att stå helt stilla och skjuta på monster och djur som väller fram blir ganska snabbt långrandig och jag orkar bara ett par banor åt gången. Jag slås av tankar om att jag än en gång spelar ett teknikdemo för VR-teknologin och inte ett helt spel, med tanke på den begränsade variationen och halvtråkiga genomförandet. Bland det värsta jag vet med spel är när jag kan skylla mina missar på dåliga kontroller och på grund av detta, faller titeln platt. Trots att jag har kul i små doser lämnar Time Carnage inga bestående minnen, åtminstone inte av den goda sorten.

Recension: A Way Out [PS4]

Mon, 09 Apr 2018 09:00:09 +0000

A Way Out är det andra spelet från Josef Fares som är mest känd för filmen Kopps och hans förra spel Brothers: A Tale of Two Sons (9/10). Den här gången har han med sin Stockholmsbaserade studio Hazelight tagit fram ett actionbetonat, asymmetriskt samarbetsspel. Drivna av ett gemensamt hämndbegär samarbetar de två omaka kåkfararna Leo och Vincent för att fly från fängelset och hitta personen som svikit dem båda på olika sätt. [caption id=“attachment_21399” align=“aligncenter” width=“550”] Klassisk biljakt där en kumpan kör och en skjuter.[/caption] Spelet är i grund och botten ett filmiskt actionäventyr med en väl genomarbetad berättelse vilken innehåller mängder av mellansekvenser. Den asymmetriska aspekten används för att ge spelarna olika upplevelser med Leo och Vincent. Det innebär att de kan prata med olika personer på varsitt håll eller att en kör bil medan den andra skjuter mot förföljare. Leo har en ganska våldsam personlighet medan Vincent är mer återhållsam, och vid några vägskäl måste de båda spelarna vara överens om vems plan som ska utföras. A Way Out är ett renodlat tvåspelarspel och saknar helt enspelarläge. Du kan välja att spela i lokalt eller onlineläge, men det finns ingen matchningsfunktion utan du måste bjuda in en vän på ditt PlayStation Network-konto. Det räcker dock att en av spelarna har köpt spelet då en inbjudan låter gästen ladda ned spelklienten gratis för att spela tillsammans med sin värd. [caption id=“attachment_21400” align=“aligncenter” width=“550”] Fantastisk utsikt och långt till närmaste polisstation.[/caption] Berättelsen är spännande och intressant, även om den är fylld med klyschor från fängelse- och gangstergenrerna. Röstskådespelarna håller toppklass och förhöjer verkligen upplevelsen. Grafik och ljud är båda väldigt bra, men på kontrollsidan finns det brister. Positionering vid platser där du ska utföra en handling är väldigt kinkigt och på vissa ställen tvingas jag stå och finjustera min karaktärs position om och om igen innan jag hittar rätt. Trots den starka berättelsen får vi, medan vi spelar, bitvis en känsla av att vi tittar på en film snarare än att spela ett spel. Jag hade gärna sett att berättelsen togs vidare under spelarnas interaktion istället som nu när vi bokstavligen lägger ifrån oss handkontrollerna under längre mellansekvenser. [caption id=“attachment_21401” align=“aligncenter” width=“550”] Någon gång ska väl vara den första för en Macken-referens i ett spel.[/caption] Spelet är som allra bäst under de adrenalinpumpande actionsekvenserna, där min absoluta favorit är sjukhusscenen. Scenövergångarna där mellan Leo och Vincent är vansinnigt snygga och både jag och min spelpartner sitter med breda leenden. Skjutsekvenserna och fordonskörandet är också underhållande, även om de är ganska långt ifrån racingspel med avseende på körkänslan. A Way Out är ganska linjärt och inga av pusslen är särskilt svåra. Faktum är att vi kör igenom hela spelet på en sittning utan att köra fast någonstans. De renodlade samarbetssekvenserna där vi tvingas klättra synkroniserat eller slå ut två vakter samtidigt känns innovativa och nyskapande, och faktum är att det finns moment som jag skulle kalla helt unika och som vi med allra största sannolihet kommer att få se fler gånger i framtida samarbetsspel.

Recension: The 25th Ward: The Silver Case [PS4]

Wed, 04 Apr 2018 13:00:36 +0000

Innan jag gjorde en djupdykning ner i det nattsvarta mörker som omgav The Silver Case (8/10) visste jag redan att Goichi Suda var en väldigt speciell spelskapare. Jag är ett stort fan av hans senare alster, i synnerhet Killer 7 , No More Heroes och Killer is Dead som är bland de märkligare och mörkaste jag upplevt i spelväg, men The Silver Case kom och knockade ned dessa titlar från tronen. Och nu när jag har upplevt dess uppföljare, The 25th Ward: The Silver Case , är ju frågan om det slår ut The Silver Case i mörkerfaktor? The 25th Ward: The Silver Case tar vid ett par år efter händelserna i The Silver Case, och utspelar sig i samma skruvade tolkning av ett modernt Tokyo, men i en helt nybyggd stadsdel. Delar av denna nybyggnation domineras av ultramoderna skyskrapor och jag börjar ana att Suda 51 sneglat både en och två gånger på J.G. Ballards roman High-Rise , en dystopisk thriller skriven i mitten av 70-talet. I High-Rise skildras hur livet i en skyddad skyskrapa, där alla bekvämligheter finns inom husets fyra väggar, påverkar det mänskliga psyket på ibland oförutsägbara sätt. I likhet med Ballards novell, spårar livet ur rejält i en av dessa skyskrapor och jag, i egenskap av en färsk polisrekryt, dras in i undersökningen av en serie extremt våldsamma mord. Fallet tar ett par rejäla vändningar och blir allt märkligare och märkligare. Ingenting slår nog dock inte upplevelsen när jag som en annan polisrekryt tvingas värja mig mot en serie lönnmördare som skickats mot mig och där regelrätta Pokemon-liknande strider utspelar sig. [caption id=“attachment_21360” align=“aligncenter” width=“550”] Trevlig snubbe[/caption] Persongalleriet är i likhet med föregångaren nyanserat och fullt av märkliga, trasiga och överlag rejält otrevliga personer. Bårhusmannen som samlar på snuff-filmer är ingalunda den mest osympatiska karaktären spelet har att bjuda på. The 25th Ward: The Silver Case består av tre separata delar – Correctness, skriven av Goichi Suda, samt Match Maker och Placebo, skrivna av två andra personer som också arbetade med The Silver Case. Jag har bara mäktat med Correctness än så länge, mestadels då det tär rätt hårt på psyket att dyka ner med huvudet först i Sudas mörkaste, mest våldsamma värld hittills. På samma sätt som föregångaren kändes lite primitiv rent grafiskt och kontrollmässigt, märks det tydligt att spelet har sitt ursprung i ett mobilspel, även om den avskalade grafiken känns passande till berättelsen. Kontrollerna är dock om möjligt än mer frustrerande än föregångarens primitiva gränssnitt. Spelet använder en romb med olika ikoner som behöver roteras för att välja mellan möjliga handlingar att utföra. Det är vänligt sagt fungerande kontroller, men inte mer än så. [caption id=“attachment_21361” align=“aligncenter” width=“550”] Med tanke på att spelet i originalutförande har 13 år på nacken är det lite profetiskt att droppa termer som ‘fake news’[/caption] Det märks rätt tydligt att Suda tagit ut svängarna lite mer när det kommer till handling och karaktärer, och händelserna i Tokyos fiktiva 25:e stadsdel känns på samma gång överväldigande, förvirrande och stundtals horribelt profetiska. Under resans gång förfäras jag en del över hur mycket mörker Suda kan måla upp med så få medel – det mesta av spelets handling berättas i långa dialogsjok och allt ackompanjeras av dyster och nedtryckande musik. The 25th Ward: The Silver Case är inte en glad upplevelse, men i små doser är det en fantastisk utforskning av mänsklig psykologi och dekadens.

Recension: Far Cry 5 [PS4]

Wed, 04 Apr 2018 09:00:46 +0000

Exotiska miljöer byts ut mot nordamerikanska vildmarker, när spelstudion Ubisoft presenterar det senaste kapitlet i framgångsrika Far Cry-sagan. Far Cry 5 utspelar sig i den lilla kommunen Hope County i Montana som har tagits över av den farliga sekten Eden’s Gate. Deras farliga metoder genomsyrar hela området med en vriden gudatro, något som inte accepteras vare sig av regeringen, de övriga invånarna eller sheriffen. Jag spelar vicesheriffen och beordras i den starka inledningen att arrestera sektens ledare Joseph Seed, som även kallas “The Father”. Tyvärr misslyckas jag med uppgiften, vilket leder till att terroristen undflyr och mina kollegor tillfångatas av hans armé. Lyckligtvis klarar jag livhanken och beger mig ut för att rädda mina vänner, men för att fullfölja uppgiften behöver jag starta ett uppror och driva ut sekten ur kommunen en gång för alla. [caption id=“attachment_21334” align=“aligncenter” width=“550”] “Hallå” säger Bert. “Du, den där spjutkastningtävlingen gick åt fanders”.[/caption] Det är lätt att påbörja upproret men vägen är lång och jag behöver klara av flera uppgifter för att komma åt The Father. Jag kan till exempel rädda gisslan, erövra utposter och förstöra sektens viktiga egendomar för att öka rebellernas motståndskraft. Jag blir hela tiden sysselsatt och ju fler människor jag pratar med, desto fler ärenden låses upp. Det kan bli lite enformigt efter några timmars spelande, men det höga tempot gör upplevelsen allt annat än tråkig. En stark fördel är att jag kan utforska Hope County och ta tag i en uppgift när jag känner för det. Denna öppna värld erbjuder flera fritidssysslor som fiske, vingdräktsflygningar eller jakt men också möjligheten för mig att leta efter gömda pengar. Genom att aktivera ett uppdrag och sedan markera min slutdestination, blir det praktiskt att köra ett fordon dit jag ska. Sektmedlemmarna finns överallt och de tvekar inte en sekund att försöka sätta en kula i min skalle om de upptäcker mig först. Om jag är proaktiv, kan jag med hjälp av en kikare automatiskt markera fienden och därefter ha bra koll på var de befinner sig. När striderna väl börjar, kan de dock ringa efter förstärkning vilket gör eldstriden besvärligare, detta kan ske på några sekunder om jag inte är uppmärksam. Grafiken är i världsklass och det är en fröjd att beskåda Hope Countys berikande miljöer. De tre regionerna Holland Valleys åkerbruk, Whitetail Mountains klippa bergsklippor och Henbane Rivers vita blomfält målar upp en fin bild av USA och det är fagert att se gräset svaja i vinden. Den fantastiska musiken är ännu bättre och här har Ubisoft fångat den amerikanska andan med country, americana, gospel och blues. [caption id=“attachment_21339” align=“aligncenter” width=“550”] Hon ser ut som en ängel, men Faith Seed är allt annat än en samarit.[/caption] Flera av karaktärerna jag möter under äventyret är charmiga invånare med härliga dialekter. Familjen Seed är en stark ensemble av fyra antagonister där Josephs tre syskon är karismatiska personligheter och deras bakgrundshistorier gör dom till oförglömliga skurkar. Jag spelade tillsammans med en vän online, och att ge sig iväg på äventyr tillsammans är ännu roligare än att köra solo. Dock vill jag poängtera att endast matchvärdens framsteg i berättelsen sparas, men gästen får lyckligtvis behålla de insamlade pengar från spelomgången till hens egen sparade fil. Arcade Mode är ett läge där jag kan spela små kartor skapade av andra spelare, vilket jag kan ta del själv eller med andra människor online. Verktyget för att skapa nivåer har många valmöjligheter men menyerna är krångliga och hela upplägget känns krystat. Även här kan jag behålla intjänade pengar men också förmånspoäng för att låsa upp nya förmågor i äventyret. [caption id=“attachment_21344” align=“aligncenter” width=“550”] Vacker natur.[/caption] Far Cry 5 är ett stort och berikande äventyr som lägger lika mycket tyngd åt det tunga allvaret i berättelsen som den lekfulla humorn i spelandet. Det tog mig ungefär trettio speltimmar att klara av spelet men ändå finns det massor att upptäcka i det vackra Hope County. Oavsett om du är bekant med serien, eller en nybörjare med ett sug att driva ut en sekt ur ett amerikanskt län, kan jag utan tvivel rekommendera denna åktur.

Recension: Bridge Constructor Stunts [PS4]

Tue, 03 Apr 2018 14:00:38 +0000

Med det smått underhållande Bridge Constructor (6/10) och den lyckade hybriden Bridge Constructor Portal (8/10), gräver Headup Games fram ytterligare en titel från pekskärmslandet och konverterar det till PlayStation 4. Hållfasthetsläran får ta ett litet steg tillbaka och ge plats för galna stunttrick där sopbilar och lastbilar står för underhållningen. I Bridge Constructor Stunts sätts jag återigen i rollen som en smått galen skapare av broar vars konstruktionsmetoder borde få ett antal statliga instanser att se rött. Målet i denna titel är dock inte att få fordonen i mål på ett säkert sätt, utan att få till höga hopp blandat med en del akrobatiska manövrar. [caption id=“attachment_21316” align=“aligncenter” width=“550”] Gasa på nu, det här klarar vi![/caption] Jag utmanas att bygga mer eller mindre hållbara konstruktioner för att få mitt fordon i mål, men i denna utgåva har även ytterligare en mekanik lagts till. När bygget är klart behöver jag nämligen även styra min sopbil eller lastbil genom hoppen och farorna för att landa säkert på den andra sidan. Eftersom titeln presenteras ur ett tvådimensionellt perspektiv är dock kontrollerna väldigt simpla, där jag gasar med X och kan styra fordonets viktfördelning med en av styrspakarna. Tricken som går att utföra består i att antingen fördela vikten så att fordonet gör en bakåtvolt, eller en framåtvolt. Det är också viktigt att styra rätt för att landa säkert, det går ju inte att komma framåt liggandes på taket med fronten åt fel håll. Spelet levererar ett fåtal olika platser att ta sig igenom och varje nivå är uppdelad i ett antal banor som ska klaras av för att låsa upp nästa utmaning. Tyvärr börjar jag känna mig mätt redan efter introduktionsnivån, men kämpar vidare för att få uppleva de flesta av spelets olika utmaningar och de nya mekaniker som introduceras. [caption id=“attachment_21317” align=“aligncenter” width=“550”] De obligatoriska bensintunnorna gör det de är bäst på…[/caption] Förutom mitt ansvar att bygga hållbara konstruktioner och välplanerade hopp, behöver jag även ta hänsyn till faror och föremål som kan störa mina väl beräknade flygrutter. En tunna som exploderar när jag kör på den kan både hjälpa och stjälpa mitt försök att komma i mål, då de ofta sänder mitt fordon långt upp i luften utan någon som helst kontroll. Ju längre jag spelar, desto mer börjar jag dock reta mig på kontrollerna. Det är uppenbart att detta är en rak portning från utgåvan som finns att ladda hem gratis till mobilen eller surfplattan. Jag har svårt att zooma in eller ut på banan då L2- och R2-knapparna har alldeles för hög känslighet. Ofta slutar det med att jag har zoomat in så mycket det går och på helt fel ställe av nivån. Det hade inte skadat med ett varv till i kvalitetstestet innan titeln släpptes till PlayStation 4. Efter bara några sittningar med Bridge Constructor Stunts känner jag mig uttråkad och oinspirerad av spelet. Med sina sladdriga kontroller och sina sömniga nivåer lämnar spelet mig helt oberörd. Om du är sugen på att prova, rekommenderar jag istället versionerna för pekskärm, de är åtminstone gratis.

Recension: Enigmatis 3: The Shadow of Karkhala [PS4]

Tue, 03 Apr 2018 09:00:35 +0000

Den polska studion Artifex Mundi har de senaste åren konverterat en stor del av sina spel till PlayStation 4 och den gemensamma nämnaren är undergenren ‘hitta dolda föremål’ till äventyrsspelsgenren. Enigmatis 3: The Shadow of Karkhala går av avnjuta som ett fristående spel, men berättelsen är en direkt fortsättning från förra delen och du får ut det mesta av den om du redan spelat de två första delarna. I Enigmatis-serien spelar du en kvinnlig detektiv som jagar en seriemördare. Självklart visar sig fallet ha övernaturliga inslag där mördaren försöker släppa fri en ond ande som fångades för länge, länge sedan. [caption id=“attachment_21312” align=“aligncenter” width=“550”] Här får du massor av munkar, men helt utan socker eller äppelmosfyllning.[/caption] Den här gången leder jakten till ett kloster beläget bland snöklädda toppar i Himalyas bergskedja. Om du är bekant med Artifex Mundis spel känner du till upplägget med ett klassiskt äventyrsspel där du letar efter användbara föremål och platser du kan använda dem på. Dessa kryddas med dolda föremål-scener och olika pussel och gåtor du måste lösa för att komma vidare. De enda nyheterna i jämförelse med andra spel i genren är att du har en bevistavla där du grupperar ledtrådar för att dra olika slutsatser och driva berättelsen framåt och att du från din inventarieskärm kan zooma in på utvalda föremål och manipulera dem direkt där. Berättelsen är spännande och höjer spelupplevelsen för mig, men det finns några saker jag stör mig på. Jag tycker exempelvis att det finns oväntat få platser i spelet och de flesta av skärmarna återanvänds för flera problem som måste lösas under spelets gång. Det som sänker betyget mest är dock de annars så underhållande scenerna med dolda föremål. Cirkeln jag använder för att ringa in rätt föremål är alldeles för känslig och det händer flera gånger att jag hittat rätt föremål men det registreras som en felaktig gissning då objektet måste befinna sig helt rätt inom ringens omfång. [caption id=“attachment_21311” align=“aligncenter” width=“550”] En vy som vanligtvis bjuder på så mycket glädje och sätter observationsförmågan på prov.[/caption] Flera av scenerna där jag ska leta efter gömda prylar är dessutom så plottriga att det inte går att urskilja vad sakerna är. Vid flera tillfällen tvingas jag lämna det bekväma soffan och sitta på en pall framför skärmen för att få en bättre detaljvy. Innan du klagar på min syn eller på att jag har för liten TV, vill jag poängtera att detta aldrig hänt i de andra Artifex Mundi-spelen jag spelat på samma TV och i samma soffposition. Vanligtvis brukar de gömda sakernas ledtrådar bjuda på tvetydigheter där jag inte vet om ‘bat’ betyder att jag letar efter en fladdermus eller ett slagträ, men i en av scenerna ska jag leta efter specialföremål inom fotografering. Svårigheten för mig blir att försöka förstå vad termerna kan tänkas representera och gör att jag inte hittar själva föremålet i röran. De andra pusslen och gåtorna är överlag både underhållande och logiska, och du bjuds på variationer av både finn fem fel och 15-spel. I grund och botten är Enigmatis 3: The Shadow of Karkhala ett helt ok spel, där flera irritationsmoment dock drar ned helhetssynen på spelet.

Recension: Assassin's Creed Rogue Remastered [PS4]

Wed, 28 Mar 2018 09:00:29 +0000

Assassin’s Creed-serien är en riktig långkörare och när PlayStation 4 släpptes dök min favoritdel i serien, Assassin’s Creed IV: Black Flag (8/10) upp. Året senare släpptes Assassin’s Creed Rogue (7/10), men då bara till PlayStation 3. Om du liksom jag missade denna del på grund av generationsskiftet har du nu chansen att åtgärda det tack vare denna återutgivning. Den här delen utspelar sig, likt huvudseriens tredje och fjärde del, under kolonialtiden då de europeiska stormakterna försökte behålla makten över Nordamerika. Du axlar rollen som lönnmördaren Shay Patrick Cormac som ganska snart inser att han inte köper lönnmördarordens metoder och prioriteringar med hull och hår. [caption id=“attachment_21266” align=“aligncenter” width=“550”] Södra Manhattan kan nattetid bjuda både på lönnmord och spektakulära parkourstunt.[/caption] Efter en kataklysmisk incident vilken dödar tusentals oskyldiga som en direkt följd av ett lönnmördaruppdrag byter han sida, och du får chansen att få en mer nyanserad bild av både tempelriddarna och lönnmördarna. Detta berättargrepp känns som en frisk fläkt i en annars ganska uniform spelserie. Att få följa tempelriddarna och deras värderingar får mig att verkligen att vilja se vad som ska hända härnäst. Metaberättelsen i nutid tar som vanligt lite för mycket plats och blir för mig mest störningsmoment där jag så fort som möjligt vill tillbaka till min animus och det historiska äventyret. Spelmotorn är i stort sett identisk med den i Edward Kenways äventyr i Black Flag, och det ser jag som någon mycket positivt. Sjöfarandet med strider till havs är tillbaka och du har ett fartyg till ditt förfogande. Likt föregångaren måste du förutom att uppgradera din personliga utrustning, även samla material och förbättra ditt skepp. Frihetskänslan när jag hissar seglen och utforskar haven kring Nordamerika är fantastisk och jag formligen älskar att kryssa runt och hitta små gömda avkrokar och öar fyllda med hemligheter. [caption id=“attachment_21265” align=“aligncenter” width=“550”] Alla små byar känns unika och väldesignade.[/caption] Ubisofts signum har blivit att bokstavligen fylla kartan med aktiviteter som små sidouppdrag eller olika samlarobjekt vilka låser upp förbättrad utrustning, kosmetiska uppgraderingar eller troféer. Kartan är smäckfull med små byar och fort som alla har en mängd av dessa aktiviteter. Jag måste bitvis sansa mig och fokusera på huvuduppdraget för att inte fastna i de förhatliga tankarna om att rensa kartan från markörer. Kontrollerna är identiska med Black Flag på gott och ont. För det mesta fungerar allting bra och jag får ofta ett otroligt flyt där jag flyger fram mellan hustaken. Dock finns tyvärr det största smolken i bägaren just i kontrollerna. Om jag hamnar det minsta snett när jag vill klättra upp i ett träd eller hoppa upp på en bjälke på ett hus kan Shay plötsligt stanna upp och titta runt en husknut eller bara bli stående som ett fån. Det allra värsta exemplet är när jag missar ett enkelt hopp och slår ihjäl mig efter ett långt fall och måste spela om momentet jag håller på med. Jag ser inte mig själv som en bakåtsträvare, men jag är ändå riktigt glad över att få uppleva ett Assassin’s Creed av den gamla skolan efter de nya greppen som infördes i den senaste delen, Assassin’s Creed: Origins (9/10). Jag har riktigt kul och förutom de känsliga kontrollerna, känns spelet trots sina fyra år på nacken både modernt och fräscht.

Recension: Devil May Cry HD Collection [PS4]

Tue, 27 Mar 2018 09:00:50 +0000

Spelskaparen Shinji Mikami arbetade för Capcom och blev känd efter att han skapade skräcksuccén Resident Evil i slutet av 1990-talet. Fem år senare agerade han exekutiv producent åt det fartfyllda arkadäventyret Devil May Cry. En ny framgångsrik spelserie föddes; framgången gav upphov åt flera uppföljare och den vithårige Dante blev en ikonisk hjälte. Samlingen Devil May Cry HD Collection inkluderade de tre första titlarna i serien och släpptes till PlayStation 3 för nästan exakt sex år sedan. Nu har denna kollektion släppts till PlayStation 4 där den uppgraderats till full HD, levererat i 60 bildrutor per sekund. När jag påbörjat min genomspelning av första spelet upptäcker jag likheter med Resident Evil, särskilt utforskningen i demonen Mundus mystiska slott. Men istället för att bli skräckslagen av blodtörstiga zombier, svingar Dante sitt massiva svärd eller skjuter hej vilt med sina stora pistoler mot farliga demoner inom slottets murar. Jag gillar det intressanta upplägget att spelet delas i flera korta, tempofyllda nivåer vilket gör att jag ibland kan klara av en bana på några få minuter. De fasta kameravinklarna blir dock ett problem om jag befinner mig i en intensiv strid och min rödklädde hjälte råka vara i ett skymt hörn, omringad av fiender. [caption id=“attachment_21217” align=“aligncenter” width=“550”] Är du snäll och luktar i pistolen? Jag är osäker om jag använt solvent i pipan.[/caption] Där det första spelet är ett underhållande äventyr med lockande mystik, är Devil May Cry 2 en betydligt sämre fortsättning. I denna förskräckliga uppföljare kan jag välja mellan Dante eller Lucia för att bege mig på ett tafatt uppdrag för att förhindra att en annan demonherre kallas fram. Fienderna är tråkiga att möta och variationerna är minimala. Striderna blir snabbt enformiga, speciellt när jag upptäcker att jag kan stå på långt avstånd och kasta ett oändligt antal dolkar mot skurkarna med den okarismatiska kvinnliga protagonisten. Det allra värsta i spel nummer två är de värdelösa undervattenskontrollerna där jag måste trycka fort för att stiga upp mot ytan, något som blir oerhört frustrerande när jag försöker hoppa ur vattnet. När den kaxige Dante slåss mot argsinta demoner i sin nyöppnade butik i inledningen till Devil May Cry 3: Special Edition , drar jag en lättnadens suck. Denna del utspelar sig innan det första spelet och erbjuder en betydligt bättre dynamik i striderna än sin föregångare. Det finns fyra olika klasser att välja mellan och varje kategori har speciella egenskaper, exempelvis kan jag utföra avancerade svärdstekniker när Swordmaster har valts. Dessa valmöjligheter kommer väl till pass när jag beger mig uppför det höga tornet under jakten på Dantes bror Vergil. Trean har den mest sammansvetsade kontrollen i trilogin och bjuder på de bästa bosstriderna. Dock saknar jag lite av känslan och mystiken från Resident Evil som fanns i det första spelet. Den grafiska upplevelsen har fått ett bra lyft i själva spelmomenten, men när ett filmklipp visas blir bilden dessvärre lågupplöst och grötig. Det hade inte skadat om Capcom kavlat upp ärmarna och moderniserat all grafik för att ge trilogin en läcker framtoning värdig PlayStation 4. [caption id=“attachment_21225” align=“aligncenter” width=“550”] Gamle Svarten, kamrat på vida färden.[/caption] Devil May Cry HD Collection består av två bra spel och en urusel mellanakt. Trots att serien är sjutton år gammalt, finner jag starkt laddade strider i ettan och trean vilket imponerar på mig. Förutom konceptbilder har Capcom dock missat möjligheten att lägga till extramaterial till samlingen, där jag till exempel gärna hade velat se några nya spellägen. Om du uppskattar långa kombinationsattacker och frenetisk action är det bara att slipa svärdet, ladda pickadollerna med helmantlade kulor och njuta när du ger elaka demoner på nöten, i full HD!

Recension: Ni No Kuni II: Revenant Kingdom [PS4]

Fri, 23 Mar 2018 09:00:16 +0000

Det är fascinerande hur mycket uppbyggnaden av en värld kan göra för ett helt spel. Gång på gång hänförs jag av hur otroligt välgjort, häpnadsväckande vackert och fullständigt magiskt universumet i Ni No Kuni II: Revenant Kingdom är. Varje ny plats jag utforskar erbjuder något spännande och unikt i sin atmosfär, och hänför mig med charmiga bakgrundshistorier och lustiga karaktärer. När jag besöker det vackra casinoriket Goldpaw myser jag som få; här lyser rislampor upp de trånga gatorna längs porlande bäckar i detta livliga nöjesdistrikt. Folket här är dock så förälskade i hasardspel att de tagit det hela lite väl långt, och avgör viktiga beslut såsom vad invånarna ska betala i skatt varje månad eller utgången på viktiga rättegångar med hjälp ett simpelt kast med tärning. Mitt ute i havet hittar jag det stilla men ståtliga kungadömet Hydropolis som bidrar med mer än en Atlantisreferens, men som ändå lyckas kännas helt olik andra mytomspunna städer. Det som sticker ut mest på detta romantiska örike är dock att det är olagligt med kärlek här, och att bli förälskad i någon leder till fängelse. För att försäkra sig om att ingen bryter mot lagen eller kommer till skada övervakar drottningen minsta lilla handling dygnet runt, med hjälp av ett obehagligt öga i himlen som ser allt. [caption id=“attachment_21199” align=“aligncenter” width=“550”] På dagen fältslag, på kvällen tärningsslag…[/caption] Jag skulle kunna fortsätta berätta om alla magiska platser som trollbundit mig i Ni No Kuni II, men jag tror redan det framgått hur fantastisk spelvärlden är. Den pampigt orkestrerade musiken och alla bedårande vackra vyer med fantasifull färgsättning är verkligen i en klass för sig, och audiovisuellt finns ingenting att klaga på. Lyckligtvis är titeln underhållande även rent spelmekaniskt. I grund och botten är detta ett ganska simpelt japanskt rollspel med actionbaserade strider som bjuder på responsiv kontroll och högt tempo. Till en början är striderna på tok för simpla för min smak och de blir lätt enformiga då det räcker att hamra på attackknappen för att gå segrande ur bataljer. Men ju längre in i äventyret jag kommer desto roligare blir svärdsvingandet, parerandet och magikastandet. Det blir aldrig särskilt avancerat, men ändå väldigt kul tack vare bra balans och en lagom dos kaos på spelplanen. Skulle du tröttna på att slåss erbjuds tacksamt nog gott om omväxling. Spelet går ut på att du i rollen som unge Kung Evan ska skapa ett nytt stort kungarike och försöka att ena alla nationer med ett fredsavtal så att alla ska kunna ”leva lyckliga i alla sina dagar”. Men att bygga ett kungadöme tar tid och planering, och ansvaret kastas över till mig som spelar. [caption id=“attachment_21197” align=“aligncenter” width=“550”] Det är svårt att inte dra ett Lisa Simpson-skämt om karaktären till höger i sällskapet…[/caption] Statsplanerandet är simpelt men otroligt beroendeframkallande. Ska jag prioritera utvecklandet av nya vapen, rustningar eller magier som jag senare kan använda i strid? Är det bättre att lägga fokus på att samla resurser så att jag i ett senare skede kan utveckla mer avancerade föremål? Eller är det kanske en god idé att bygga ett stort torg för att locka fler turister och få en stadigare inkomst? Valen är många men aldrig överväldigande, och att kolla till sitt kungarike någon gång i timmen bjuder på ett trevligt avbrott från resten av spelet. Byggandet av ett nytt kungarike fungerar även väldigt bra som morot till att utföra fler sidouppdrag, då dessa oftast belönar mig med fler arbetare till staden. Det finns bokstavligt talat hundratals uppdrag, extra bosstrider och medhjälpare att hitta, samt ytterligare ett spelläge av mer strategisk karaktär för stora fältslag. För mig som inte kan få nog av spelet finns det alltså mycket att utforska och samla även efter berättelsen nått sitt slut. Ni No Kuni II är fullt med variation, och alla beståndsdelar är förvånansvärt välgjorda. Jag har kul varje minut och det är alltid väldigt spännande att se vad som kommer att hända härnäst i denna fantasifulla saga. Men framför allt är spelvärlden helt magisk. Det enda jag inte gillar med den är att dess platser inte går att besöka i verkligheten.

Recension: Burnout Paradise Remastered [PS4]

Thu, 22 Mar 2018 10:00:22 +0000

Nostalgi är riktigt knepigt för det mesta; det känns som att minnena alltid överträffar verkligheten, oavsett hur verkliga vi än tycker att fragmenten av dåtid verkar. Denna villfarelse blir väldigt tydlig när det kommer till spel som jag spelat för länge sedan och får möjlighet att återvända till under senare år. Det senaste exemplet på denna företeelse för min del var Final Fantasy IX, där musiken och känslan var på topp men där grafiken brottades med enorma problem då högupplösta karaktärer vistades i luddiga, lågupplösta miljöer. När jag sätter mig med Burnout Paradise Remastered ; nyversionen av det tio år gamla mästerverket från Criterion Games, dras jag dock rakt in i en häftig nostalgitripp där allt är helt perfekt. [caption id=“attachment_21165” align=“aligncenter” width=“550”] Jansen P12; en av mina favoritbilar i spelet. Här i en prikär situation…[/caption] Efter att ha tillbringat ungefär 400 timmar i Paradise City på PlayStation 3-utgåvan, funderar jag ett tag på om det verkligen är möjligt att återvända till staden och njuta lika mycket som jag gjorde för länge sedan. När DJ Atomicas röst hörs i mina hörlurar samtidigt som jag börjar ratta min Hunter Cavalry, känner jag mig dock genast tio år yngre, men fylld av erfarenhet från mina tidigare äventyr. Om du har missat att spela originalet Burnout Paradise , kan spelet beskrivas som en arkadracer i en öppen värld, eller stad snarare. I varje gatukorsning finns ett evenemang utplacerat och händelserna varierar mellan vanliga tävlingar om vem som kommer först i mål, till att försöka överleva ett gäng elaka bilar som försöker mosa dig innan du når mållinjen. I sololäget finns det, förutom tävlingar, en hel del saker att utforska i den stora staden med tillhörande landskap. Självklart är genvägar väldigt viktiga att memorera, men för dig som älskar att utforska öppna världar erbjuds även reklamskyltar samt speciella staket att hitta och förstöra. När du är klar med, eller mätt på, att köra bil ensam, finns det en helt unik upplevelse i online-läget där du har möjlighet att tävla mot dina vänner eller utföra speciella utmaningar tillsammans. Om det är något flerspelarläge som har trollbundit mig i dagar, så är det “Freeburn Challenges”. Maken till hjälpsamhet och kamratanda har jag aldrig någonsin upplevt i ett spel tidigare (eller senare). Visst finns det tråkiga troll som tycker att det är kul att bröta in i högen med bilar som står och väntar på att någon hoppar över dem på Big Surf Beach. Men det hör väl till antar jag? [caption id=“attachment_21164” align=“aligncenter” width=“550”] På håret som alltid när det gäller Burnout Paradise![/caption] När det kommer till återskapandet av bilarna och Paradise City i 2018 års format, vilket är 4K och 60 bildrutor per sekund på PlayStation 4 Pro, levereras en i det närmaste magisk känsla. Det känns, ser ut och låter som den nostalgiska minnesbild jag har av spelet, utan kompromisser. Det sticker inte i ögonen av att grafiken blivit för högupplöst och samtidigt bjuds det inte på några som helst överraskningar i utseendet. Det är Burnout Paradise helt enkelt, fast på PlayStation 4, år 2018. Efter alla nostalgiska känslor som jag låtit skölja över mig i spelet, och i texten, har jag helt glömt bort att berätta om de magiska ögonblicken jag upplevt i “Showtime”, med de filminspirerade bilarna, med mina motorcykelrace och Big Surf Island; denna fantastiska ö, fylld av möjligheter till enorma stunthopp. Förmodligen är det ett gott tecken då jag har många hundra timmar kvar att njuta av Burnout Paradise Remastered tillsammans med mina gamla Burnout-vänner som jag fann för snart tio år sedan. Det råder ingen tvekan om att Stellar Entertainment i och med denna nyutgåva av ett av tidernas bästa spel, har lyckats på alla fronter. På PlayStation 4 levererar Criterion Games arkadracer på alla cylindrar, i alla nedförsbackar och i samtliga kurvor. Jag är frälst, igen!

Recension: Secret of Mana [PS4]

Mon, 19 Mar 2018 10:00:11 +0000

Att skapa nyversioner av äldre spel är svårt. Vad ska man ändra, vad ska man behålla, vad behöver putsas, vad ska skäras bort helt, vad får man lägga till utan att tappa känslan för originalspelet? Valen blir speciellt svåra i de fall när det är ett originalspel, älskat av många, som görs om och speciellt när det har gått lång tid sedan originalet gavs ut. När Secret of Mana dök upp till Super Nintendo i mitten av 90-talet kombinerade det framgångsrika element från flera olika föregångare. Det gav ett större rollspelsdjup till vackra och berättarmässigt gripande spel som Zelda: A Link to the Past och det snabbade upp de tidiga rollspelens turordningsbaserade strider till någon slags hybrid som fungerade väldigt bra. Men framför allt gav det möjligheten att spela tillsammans. Tre personer kunde hjälpas åt att mala sig igenom världarna och gradvis uppgradera både vapen och magier. Ett tillfredställande uppladdningssystem för specialattacker gav även striderna ett taktiskt djup som inte var vanligt i de mer grunda äventyrsspel på den tiden. Det gällde att vänta in rätt tillfälle att skicka iväg en attack som laddats upp i flera led. Allt det som var bra med spelet då, är lika bra idag; historien är magisk, musiken är förtrollande, karaktärernas och den mysiga designens charm har bevarats när grafiken moderniserats, 3D-omformats och anpassats till dagens HD-värld. [caption id=“attachment_21152” align=“aligncenter” width=“550”] För sista gången, hon heter INTE Prinsessan Persika![/caption] Problemet för nytolkningen av Secret of Mana är att spelvärlden har förändrats så otroligt mycket sedan titeln först kom ut. Även om charmen fortfarande finns kvar och är lika svåremotståndlig idag, går det inte att komma ifrån att spelet hade vunnit på att putsas även under den imponerande omlackeringen. Till exempel finns definitivt ett behov av att kunna växla mellan mina två kamrater (om jag inte har fått med mig två medspelare på äventyret) på ett smidigare sätt. Triangelknappen triggar mina vänners menyer och sen får jag i den menyn växla mellan de båda, utan att det någonstans indikeras vem av dem jag styr. Samtidigt är två triggerknappar på handkontrollen helt outnyttjade eftersom de inte existerade på SNES-tiden. Funktionen för snabbknappar fanns redan när spelet lanserades först, men det är alltså bara de knappar som motsvarar Super Nintendo-kontrollen som går att programmera. När hela styrkorset, två triggerknappar samt pekplattan är helt outnyttjad samtidigt som spelet helt klart blivit mer spelbart med sex ytterligare snabbkommandon, blir jag ganska besviken. [caption id=“attachment_21153” align=“aligncenter” width=“550”] Den där tigern har definitivt bränt sina broar nu![/caption] På samma sätt är det fullständigt oförståeligt att minikartan i princip är helt oanvändbar och att det inte finns någon motsvarande översiktskarta att plocka upp när man är ute och äventyrar. Jag kan förstås snabbt surfa in på en guide på nätet för att få en översiktlig karta, men nog är det ett underbetyg år 2018 att jag måste sitta med min lur eller padda för att kompensera för spelets brister. Motargumentet är att spelet var så populärt och så roligt när det väl kom att det inte behöver ändras. Det kan jag till viss del köpa, men varför då inte bara släppa det gamla SNES-spelet? Det säljs i kassettform på begagnatmarknaden för rätt många hundralappar fortfarande, så visst hade man kunnat släppa det rakt av och fått ungefär samma upplevelse. Den som inte var frälst 1996 kommer ju inte bli mer imponerad av det här. Ett litet plus som faktiskt inte fanns med i originalet är de små konversationerna vilket spelets tre huvudrollsinnehavare har innan de går och lägger sig (spelets sparfunktion). De är roligare än väntat och ger faktiskt ännu mer djup till deras vänskap. Tyvärr är nästan allt röstskådespel utöver protagonisterna väldigt sömnigt inläst. Är Secret of Mana något att ha till PS4 då? Jag skulle säga att det är tre gånger så bra med två kompisar i soffan bredvid, men att det ensamt blir lätt tradigt. Spelets legendariskt branta svårighetströskel i mitten kommer göra att rätt många lägger ner utan att ta sig igenom hela spelet. Vilket är tråkigt, för även helt oförändrat har Secret of Mana en riktigt bra historia i grunden. Jag har svårt att se att detta frälser många förstagångsspelare, men för oss gamla stofiler finns nog ett omspelsvärde, speciellt om man kan skrapa ihop samma gamla originalgäng som nötte spelet dag och natt för dryga tjugo år sedan.

Recension: Tesla vs Lovecraft [PS4]

Wed, 14 Mar 2018 14:00:20 +0000

På 1920-talet skrev H.P. Lovecraft sina klassiska skräckberättelser om den numera ökända Cthulhu-mytologin samtidigt som Nikola Tesla hankade sig fram som uppfinnare och affärsman. Båda har i modern tid fått betydligt mer uppmärksamhet för sina respektive gebit. Mina bästa minnen från de båda herrarna är rollspelet Call of Cthulhu som jag spelade med min rollspelsgrupp i slutet på 80-talet och David Bowies tidlösa tolkning av Tesla i den moderna filmklassikern The Prestige. Tesla vs Lovecraft är, något oväntat, en tvåspaksskjutare med toppvy. Du tar dig an rollen som Nikola Tesla då Lovecrafts helvetesmonster försöker sabotera dina vetenskapliga framsteg. Premissen känns rejält framkrystad och när den finska utvecklaren 10tons ligger bakom verket är det med viss skepsis jag tar mig spelet. [caption id=“attachment_21129” align=“aligncenter” width=“550”] Omringad av eldvampyrer? Ingen fara, ett par snabba teleporteringar och några vapensalvor så ligger de döda vid dina fötter[/caption] Efter några korta träningsbanor börjar spelet på riktigt och mina initiala farhågor får snopet se sig bortblåsta. Jag har vansinnigt kul och faktum är att jag inte slutar spela förrän jag besegrat samtliga banor på den första svårighetsgraden. Mina associationer går nästan omedelbart till min genrefavorit Alienation (8/10). Det finns dock många markanta skillnader och jag undrar om jag inte hittat en ny herre på täppan. Tesla vs Lovecraft bjuder på förhållandevis små banor där din förflyttningsförmåga sätts på prov när horder av demoner jagar efter dig. Till din hjälp har du en teleportör som gör att du snabbt kan bygga lite avstånd mellan dig och dina fiender. Under träningsbanorna låser du upp de grundläggande hjälpmedlen som kommer till nytta under din demonslakt. Tesla har exempelvis byggt en gigantisk robot som gör massiv skada med sina maskingevär. Varje bana börjar med Tesla i roboten där du kan rensa de första fienderna och som ger dig en chans att rekognosera terrängen. Efter några sekunder blir du av med roboten och din arsenal nedgraderas till en fjuttig pistol. Du får dock chansen att montera ihop roboten igen genom att samla på delarna som en i taget hamnar på en slumpad plats på banan, och denna uppgradering är oumbärlig i bosstriderna. Under den första genomspelningen låser du upp majoriteten av vapnen, specialattackerna och fördelarna som behövs för att stå emot anstormningen. Vapnen kan något förenklat delas in i pistoler, hagelgevär och maskingevär där det finns olika varianter med olika eldhastighet, spridning och skada. Specialattackerna är fantasifulla och spektakulära där du exempelvis kan släppa en gigantisk vikt på dina fiender eller skicka iväg en studsande energidisk som skadar allt i sin väg. Fördelarna låser du upp varje gång du går upp i nivå, och du börjar alltid på nivå ett på varje bana. Egenskaperna ger ett taktiskt djup där du hela tiden måste ta ställning till om du vill bygga upp livspoäng och förmågan att ducka eller vill öka din skada, eldhastighet eller kanske förgifta fiender när de träffas. Du får två slumpade val från de fördelar du låst upp varje gång du går upp i rang. [caption id=“attachment_21130” align=“aligncenter” width=“550”] I Teslaroboten är du osårbar och delar ut rejält med smisk[/caption] Som om inte det vore nog, håller spelet reda på hur många av varje fiendetyp du dödat och varje gång du når en milstolpe ökar skadan mot den fienden och du får några ädelstenar. Stenarna används för att ge permanenta fördelar vilka du har med dig från början på varje bana. Utöver kampanjläget finns även ett överlevnadsläge med global highscore-lista, ett dagligt uppdrag som du kan lösa i valfritt spelläge och ett lokalt samarbetsläge för upp till fyra spelare. I samarbetsläget spelar alla på samma skärm, något som tyvärr blir lite plottrigt då vyn zoomas ut så långt som behövs när spelarna rör sig ifrån varandra. Det blir svårt att se och ikonerna för vapenuppgraderingarna blir så små att du inte vet vilket vapen du plockar upp. Denna miss i det viktiga soffläget är faktiskt det enda som står i vägen för det högsta betyget. Jag älskar att bygga upp en hype för kommande spel och att glädjas när den infrias, men känslan att bli helt golvad av ett spel där jag initialt hade väldigt låga förväntningar smäller ännuhögre. Det här är ett av de mest underhållande spel jag har spelat hittills i år. Gillar du tvåspaksskjutare som kräver både färdighet och taktik samtidigt som det bjuder på en färgsprakande fyrverkerishow och en medvetet halvhjärtad berättelse med glimten i ögat är Tesla vs Lovecraft ett spel du absolut inte får missa.

Recension: Bravo Team [PSVR]

Mon, 12 Mar 2018 13:00:17 +0000

Supermassive Games är nog mest kända för skräckspelet Until Dawn (9/10), även om deras historia sträcker sig ända tillbaka till LittleBigPlanet-tiden där de skapade extramaterial till Sackboys värld. Under senare år har de fokuserat på PlayStation VR-titlar där Hidden Agenda (8/10) och The Inpatient (6/10) är några av de senare tillskotten. Skräck och nervkittlande smårysare lämnas nu dock till historien och byts ut mot ett virtuellt slagfält. Jag och min kompanjon är de enda överlevande efter ett terrordåd, och nu måste vi rädda spelets president genom att nedgöra alla onda soldater som står i vår väg. Uppdraget var nästan klart och vi satt glada i eskortbilen tillsammans med presidenten som vi skulle bringa till säkerhet. Den fiktiva öststaten skulle äntligen få en riktig ledare i maktposition, en kvinna som svurit att få slut på terrorn som dagligen drabbade landet. [caption id=“attachment_21112” align=“aligncenter” width=“550”] Kom ihåg: följ skottens bana och korrigera[/caption] Givetvis stoppas konvojen av fordon och självklart sprängs bilen i bitar och presidenten kidnappas. Alla våra kamrater i uniform stryker med, men jag och min vapendragare lyckas mot alla odds överleva och påbörjar jakten efter landets blivande ledare. Till en början blir jag imponerad av hur verkligt det känns att hålla i en PlayStation VR Aim Controller då den förstärker känslan av att faktiskt sikta med ett riktigt vapen. Innan mina erfarenheter av militärlivet kickar in, gör jag misstaget att blunda med ena ögat för att sikta. Det går ganska bra att träffa, men det är först när jag börjar följa kulbanorna som jag lyckas landa det ena huvudskottet efter det andra. Jag trivs faktiskt ganska bra med upplägget under min första session eftersom spelet till en början endast visar upp fiender som på en skyttebana - rakt framför mig. När behovet av att nedgöra flankerande fiender uppstår, känns dock världen oerhört desorienterande. Jag kan snabbt byta vinkel och vända mig rakt bakåt, men det finns inga möjligheter att justera vyn på andra sätt. Detta innebär att jag hela tiden måste förhålla mig till spelets regler gällande rörelse, något som gör att jag gång på gång tappar bort mig i nivåerna. [caption id=“attachment_21113” align=“aligncenter” width=“550”] “Blind fire” är inte att rekommendera i denna skjutare[/caption] Förflyttning sker genom att peka på något av spelvärldens skydd och sedan trycka på X. Kameran byter sedan till tredjepersonsvy; jag står alltså bredvid mig själv och tittar på när jag springer till nästa ställe, vilket känns helt obegripligt. Känslan av desorientering byts ganska snabbt mot åksjuka och min hjärna har enormt svårt att försöka tolka alla intryck. Min datorstyrda kompanjon hjälper mig gärna genom att antingen återuppliva mig eller skjuta stödeld mot fienden. I vissa fall nedgör han också en del onda soldater men oftast är det jag som får göra jobbet själv. När det kommer till artificiell intelligens stupar Bravo Team direkt, då min kollega i vissa fall drabbas av total handlingsförlamning. Vid flera tillfällen undrar jag vart han har tagit vägen och hittar sedan honom hukande bakom skydd, helt beredd på att skjuta mot fiender som jag redan rensat bort på kartan. Trots att spelet bjuder på en ganska skön känsla när det kommer till vapenhantering, missar det flera betygspoäng på ologiska strider, den massiva känslan av desorientering och ett alldeles för dåligt flyt i nivåerna. Om du är ute efter ett underhållande spel med bra stridsmekanik och en involverande berättelse bör du nog undvika Bravo Team och istället kika på någon annan titel.

Recension: Gravel [PS4]

Mon, 12 Mar 2018 10:00:29 +0000

Jag har spelat många racingspel under min tid som aktiv spelare och upplevelserna har varierat mellan realistiska simulatorer till galna arkadtitlar. Även om jag tillbringat väldigt många timmar med Colin McRae Rally 2.0 och Gran Turismo-serien, föredrar jag dock enkelheten i racingspel med mindre fokus på verklighet. Gravel, från den italienska utvecklaren Milestone, skryter med att leverera en adrenalinstinn upplevelse där jag kan köra och vara hur elak som jag vill. Det enda som gäller är att jag når mållinjen först, inte hur jag tar mig dit. [caption id=“attachment_21106” align=“aligncenter” width=“550”] Två sekunder senare körde jag på ett gruskorn och fastnade i väggen[/caption] Det visar sig dock snart att friheten är ganska begränsad, speciellt när det kommer till tävlingarna där jag ska ta mig från en del av kartan till en annan. Även om landskapen är öppna och bjuder in till utforskning, är jag ändå hårt styrd och behöver följa banans design ganska noggrant. I karriärläget tar jag del av flertalet olika evenemang, med allt från tävlingar på inomhusbanor och elimineringsrace till långa färder över vidsträckta vyer. Variationen är underhållande och i varje ny tävlingstyp introduceras jag även till en ny bilmodell med unika egenskaper. Under spelets första timmar upplever jag det som att Milestone har lyckats ta godbitarna ur sina föregående titlar och skapa en härlig blandning. En arkadracer i rallyutförande har dock ett ganska stort ansvar att axla när det kommer till spelglädjen. Det bör erbjuda en häftig fartkänsla och skänka mig som spelare ett driv framåt, utan att stanna upp eller fastna. Här faller tyvärr Gravel med ansiktet i gyttjan ett flertal gånger och en av de största anledningarna till irritation är hur kollisioner med motståndarna hanteras. Om jag blir påkörd bakifrån resulterar det alltid i att min bil sladdar åt sidan och fastnar i miljön, men när jag vill ge igen och ramma en motståndare själv, tappar min bil bara fart. [caption id=“attachment_21107” align=“aligncenter” width=“550”] Inget slår känslan att ratta en röd Hummer inomhus[/caption] Körkänslan ute i naturen är tyvärr inte heller något att skriva hem om. I de höga hastigheterna som landsvägar och ökenlandskap avverkas, känner jag sällan att jag har speciellt stor kontroll över bilen. Det känns snarare som att jag försöker sikta in mig mot ett mål, körandes en tvål i ett halt badkar. I verkliga rallytävlingar är detta till synes okontrollerbara sladdande något som hör till sporten, men i ett lättsamt racingspel känns det bara frustrerande, speciellt när bilarna inte svarar på det sätt jag förväntar mig. Även ljudbilden och musiken går mig helt förbi då motorljuden inte alls bjuder på några adrenalinpumpande vrål, utan snarare känns platta och tråkiga. Musiken som ska få mig på tå innehåller bara ett fåtal låtar och låter som ett lite för välpolerat försök att skapa smutsig studio-metal. Gravel är ett bra försök till ett roande racingspel med fokus på körglädje. Tyvärr dras betyget ned avsevärt på grund av den sladdriga kontrollen och orättvis kollisionshantering. De olika spellägena lyser dock igenom och erbjuder några trevliga stunder när du har lust att skvätta lite gyttja.

Recension: Hakuoki: Edo Blossoms [Vita]

Fri, 09 Mar 2018 13:30:59 +0000

Efter det västerländska intåget i den uppåtgående solens rike, trängdes tradition och respekt om utrymme tillsammans med nya vapen och värderingar. Edo-eran var verkligen en omvälvande tid i det feodala Japan och ingenting blev sig riktigt likt efter alla de krig som slet sönder landet. I Hakuoki: Edo Blossoms tar berättelsen vid där vi som spelare fick lämna Chizuru Yukimura åt sitt öde i första delen av serien; Hakuoki: Kyoto Winds (7/10). Gruppen av krigare som kallar sig Shinsengumi, har slickat såren efter de stora slagen och sörjt de krigande kamraterna som stupat. De förbereder sig nu för nästa del i det ojämna kriget som härjar runtom i riket. [caption id=“attachment_21079” align=“aligncenter” width=“550”] Törstandet efter blod kan botas på olika sätt[/caption] Upplägget i historieberättandet är en smula annorlunda i Edo Blossoms, och jag har från början möjlighet att välja vilken historia jag vill följa. Mitt första val faller självklart på Toshizō Hijakata, Shinsengumi-gruppens underbefäl; karaktären som tilltalade mig allra mest under mina genomspelningar av Kyoto Winds. Hans komplexitet som människa kombinerat med den höga integritet han har visat, gör honom till en mycket intressant personlighet. De allra flesta hjältarna i gruppen har nu helt och fullt anammat livet som halvdemoner och har lärt sig att behärska begären samtidigt som de nu vet hur de utnyttjar fördelarna i sin helhet. Blodlusten är dock en svaghet som de fortfarande har svårt att komma över och därför beger sig Chizuru hemåt för att söka efter ett botemedel eller en bromsmedicin. Efter att ha lyckats skapa en medicin vars egenskaper gör att den djuriska lusten försvinner, återvänder hon till sina vänner. Det dröjer inte länge innan Chizuru får möjlighet att prova medicinen på en halvt galen Toshizō, men samtidigt öppnas även möjligheten upp att stilla törsten med hennes eget blod. [caption id=“attachment_21080” align=“aligncenter” width=“550”] Shinsengumi-gruppens garderob har även den uppgraderats[/caption] Beroende på mina val ändras berättelsen i stort och smått. Faktum är att jag till en början har svårt att komma någonvart eftersom ett val precis i början stakar ut ett slut för mig långt innan berättelsen är ämnad att sluta. Efter att ha spelat om början ett antal gånger, får jag dock komma vidare och tar mig allt närmare det oundvikliga, tragiska slutet. För att vara en visuell roman förvånar denna del mig genom att vara oerhört gripande och intressant i varje dialogruta. Baserat på Japans historia, vet jag vad som kommer att ske mot slutet och jag försöker i varje val påverka ödets gång till det bättre. Jag önskar att västerlänningarna ska lämna öriket ifred, jag hoppas att fiendernas skjutvapen ska försvinna och jag vill så gärna att Shinsengumi ska få fortsätta att leva som äkta samurajer. När det första slutet till sist uppenbarar sig, förbannar jag det faktum att spelet följer de verkliga historiska händelserna. Jag känner mig dock envis och beslutsam och startar därför nästa gren av berättelsen omedelbart. Förhoppningsvis kan jag uppnå ett annat slut knutet till ett annat öde, men förmodligen späs tragedin bara på ytterligare.

Recension: Celeste [PS4]

Thu, 08 Mar 2018 10:00:37 +0000

För några år sedan släppte spelstudion Matt Makes Games flerspelaräventyret TowerFall Ascension (8/10), där det ställdes höga krav på spelarens reaktionsförmåga. Nu är de tillbaka med ett nytt projekt och denna gång handlar det om utmanande bergsklättring i plattformsspelet Celeste. Jag spelar en målmedveten, ung kvinna som vill bevisa för sig själv att hon kan besegra Celeste Mountain, ett berg med ett legendariskt rykte att vara en rejäl utmaning. Trots att jag får varningar om att vandringen uppåt kan vara min undergång, fattar jag mod och påbörjar den långa vägen mot bergstoppen. Varje sektion på vägen upp är en prövning där jag dels ska hoppa i rätt ögonblick men också hela tiden tänka ett steg framåt. Ofta brukar utgången vara fatal och det märker jag redan på den första nivån. Den grymma utmaningen ligger i att det finns många dödliga faktorer överallt; allt från vassa spikar till flygande bläckfiskar och ingen av dessa vill mig väl. De snabba dödsfallen är dock nästan alltid självförvållade, men följs ändå då och då av impulsiva svordomar. [caption id=“attachment_21051” align=“aligncenter” width=“550”] Ett felsteg och jag blir en mänsklig nåldyna på mindre än ett ögonblick.[/caption] Banornas design är genialt konstruerade och med en mikroskopisk precision har farliga fällor placerats perfekt. Även om jag i stridens hetta skyller på kontrollen efter ett snedsteg, så är styrningen enkel och helt utan skavanker. Det höga tempot får mig hela tiden att vilja fortsätta spela vidare, och när nästa bana plockar fram nya, oberäkneliga hinder, behöver jag lägga om nya strategier. Detta gör att spelet blir enastående omväxlande, och jag gillar när pusselmomenten snyggt binder samman flera sektioner av plattformshoppande. Vissa plattformar eller väggar förflyttas genom att jag utför en rusning och ibland kan jag hålla fast i objektet när det flyttas tillbaka. Dock måste jag ha i åtanke att min greppstyrka är begränsad och jag kan tappa taget efter några sekunder. Celestes enkla utseende med grova pixlar och tydliga färger ger spelet en sagolik ton. Både förgrund och bakgrund vävs in i varandra och resultatet blir vackra alster, vilket skapar pixelgrafik som är bland den snyggaste snyggaste på årtionden. Jag vill också lyfta fram Lena Raines fantastiska musik, då de träffsäkra tonerna av hennes bitpop ger mig gåshud. [caption id=“attachment_21061” align=“aligncenter” width=“550”] Kolla in den vackra utsikten, men stå på säker mark först.[/caption] När jag har klarat ett stycke av en nivå är detta en belöning i sig, men det finns massor av samlarobjekt gömda överallt på det iskalla berget. Jag behöver anstränga mig mer för att nå de svåråtkomliga jordgubbarna, men även om jag tar tag i en sådan behöver mina fötter stå på säker mark för att godsaken ska räknas med i min samling. Ett väl dolt kassettband låser upp en alternativ, svårare version av en befintlig nivå och ett enormt tålamod är ett krav för att klara dessa. Celeste är en briljant blandning av Ice Climbers bergsklättrande och Dark Souls elaka motstånd. Jag är fängslad av det starka budskapet om att hitta det inre modet och möta sina rädslor uppe på det livsfarliga berget. Det är en spännande resa från de första kliven i den sargade staden och de hårda vindarna, till det gastkramande sista partiet i slutet. Spelet väcker många känslor inom mig; från att bli totalt ursinnig av mitt femhundrade dödsfall, till att känna ren glädje när jag till slut når den snötäckta bergstoppen. Jag vill säga tack till Matt Makes Games för att de lyckats skapa en modern klassiker, där jag aldrig tappade hoppet trots bergets motstånd varit mustigt. Jag hoppas att du också tar på dig klätterkängorna och beger dig på ett äventyr du sent skall glömma, fast förbered dig på ond, snabb död flera gånger om.

Recension: Sword Art Online: Fatal Bullet [PS4]

Tue, 06 Mar 2018 13:00:42 +0000

Spelserien Sword Art Online har utvecklats på lite olika sätt från starten 2013. PlayStation-spelare har fått njuta av den simulerade online-världen i allt ifrån originalseriens Aincrad, vidare till Alfheim och sedan några mer eller mindre lyckade avarter. I Sword Art Online: Fatal Bullet , är det dags för tolkningen av anime-seriens tredje säsong, som utspelar sig i det fiktiva MMO-rollspelet Gun Gale Online. Svärden kastas åt sidan och magin får stanna hemma, då denna titel helt fokuserar på eldvapen av olika slag. Om du känner att du saknar striderna med svärd, finns det dock alternativ i form av strålsvärd för de där intima mötena med monster. Kirito spelar en biroll i äventyret, och det känns uppfriskande att få ta sig an utmaningarna med min alldeles egna karaktär. [caption id=“attachment_21040” align=“aligncenter” width=“550”] Alla som spelar rollspel vet ju att man ska skjuta på gadden, inte i ansiktet på skorpionen…[/caption] Jag anländer världen som en nybörjare och dras omedelbart in i en mindre konflikt där jag konfronteras med en av den tecknade seriens hjältinnor; Sinon. Efter en mindre strid mot fiender hittar min karaktär en väldigt sällsynt skatt i form av en artificiell intelligens som kallas Afasys. En konflikt uppstår rörande rätten till fyndet, men Afasys är redan bunden till min hjälte och det hjälper inte hur mycket högnivåkaraktärerna bråkar. Efter introduktionen till stridsmekaniken och karaktärerna, öppnas staden Glocken upp för utforskning. Enligt det traditionella receptet finns det en del karaktärer att tala med och dialogerna är av klassiskt snitt med tal, stillbilder och mängder av text. En del av händelserna i spelets nav är dock väsentliga för att driva berättelsen framåt och därför ser jag till att avnjuta alla interaktioner som jag upptäcker. För eventuella Sword Art Online-entusiaster, kan jag med glädje berätta att de allra flesta karaktärer från originalserien återfinns även i Fatal Bullet. Kirito, Asuna, Sinon, Premiere och Strea spelar betydande roller och går i de flesta fall även att få med sig i gruppen av äventyrare. I föregående spel har jag känt att tempot har dragits ned ganska kraftigt av stridsmomenten där jag som spelare behöver utföra kombinationsattacker varvat med specialförmågor. I världen Gun Gale Online är detta inte något problem alls, då striderna är fokuserade kring snabba eldstrider med extremt rörliga fiender. Det är inte helt enkelt att träffa rätt när motståndarna flyger omkring som yra höns, men som tur är finns det ett hjälpläge där det räcker att jag siktar någorlunda rätt för att träffa. [caption id=“attachment_21041” align=“aligncenter” width=“550”] Japp, den ökände Death Gun återfinns i spelet också[/caption] Det går även att sikta med lite mer precision, och träffarna jag landar i detta läge gör betydligt mer skada. Alla fiender har extra sårbara punkter som kräver att jag zoomar in för att träffa rätt och utdela kritiska träffar. Efter varje avklarad strid belönas jag antingen med material, fynd eller extra ammunition, där det sistnämnda verkligen behövs. I Gun Gale Online kostar nämligen varje kula riktiga pengar; ett diaboliskt sätt för den fiktiva spelutvecklaren att tjäna mängder med pengar. Varje ny nivå innehåller ett antal större bossar som står mellan mig och de delar som behövs för att ytterligare uppgradera min AI Afasys. Dessa större strider är riktigt underhållande och kräver att jag utdelar mängder med skada mot fienden, samtidigt som jag vallar mina kompanjoner och försöker se till att de inte dör eller fastnar i dörrar. Med sitt ökade tempo, variationen av vapen och med det det bekanta karaktärsgalleriet, vinner Sword Art Online: Fatal Bullet inte bara ett extra poäng i betyg jämfört med föregående spel, utan också en helt ny plats i mitt hjärta. Om du uppskattar rollspel i MMO-genren och även uppskattar skjutvapen och mängder av möjligheter att konfigurera dessa, är titeln en given vinnare. Anime-stilen och nivånötandet får du på köpet.

Recension: Moss [PSVR]

Tue, 06 Mar 2018 10:00:49 +0000

När jag startar upp mitt äventyr tillsammans med den lilla musen Quill, får jag omedelbart tillbaka minnen från de intressanta upplevelserna jag har haft med Wonderbook på PlayStation 3. Jag minns att jag på den tiden fascinerades över den magiska känslan i seriens titlar, även om tekniken inte alltid verkade till min fördel. I Moss startar jag varje kapitel genom att läsa i en magisk bok och sugs inom kort in i den magiska världen som min kvinnliga hjälte lever i. Under ett av hennes småäventyr i skogen, hittar Quill en magisk sten som visar sig öppna upp möjligheten för oss att interagera med varandra. Det stora äventyret sätter fart när protagonistens farbror blir tillfångatagen av den väldiga ormen Sarffog. [caption id=“attachment_21029” align=“aligncenter” width=“550”] Förutom ett storslaget äventyr, bjuder spelet även på storslagna vyer[/caption] Berättelsen är charmig som en saga och även om karaktärsgalleriet är sparsmakat, är det svårt att inte omedelbart förälska sig i allt som världen har att erbjuda. Karaktärsmodellen för Quill är så utsökt detaljerad och välanimerad att jag upplever henne som levande på riktigt. Flera gånger klappar jag henne när hon utfört stordåd, och varje gång hon sträcker sig upp mot mig för att göra en “high five”, är jag där med min osynliga hand och möter. Jag styr min hjältinna precis som i vilket tredimensionellt plattformsspel som helst, där hon hoppar och slår sig fram genom nivåerna. Som betraktare har jag också möjlighet att interagera med världen och kan till exempel flytta på en del föremål eller hålla fast besvärliga fiender. Miljöerna bjuder in till grundlig utforskning eftersom jag alltid har möjlighet att titta på nivåerna ur flera perspektiv. Jag upptäcker snabbt att jag har svårt att sitta still på stolen, utan står istället upp och tittar ned på ett rum eller böjer mig i onaturliga vinklar för att kika runt ett hörn. [caption id=“attachment_21030” align=“aligncenter” width=“550”] Dö, din äckliga, förvuxna skalbagge![/caption] Ljuddesignen är också helt fenomenal och det märks att utvecklaren har öst kärlek över smådetaljer. Jag kan höra musens andetag, det svaga krafsandet av hennes små klor mot sten när hon klättrar och även de lätta fotstegen hon tar för att röra sig framåt. Under striderna är ljudeffekterna också sparsamt mixade för att belysa hur smått allting är i världen, även om insatserna i striden är stora. Moss är ett fantastiskt bra spel, faktiskt så pass bra att det lätt kvalar in bland mina absoluta favoriter till PlayStation-konsoler. Dock finns det lite smolk i bägaren i form av striderna, speciellt de intensivare momenten mot slutet av äventyret. Till en början är de fientliga mötena underhållande och jag lär mig att galant hoppa undan en fiendeattack och snabbt kontra dem för att nedgöra min motståndare. Det som känns lite tjatigt är dock arenastriderna där Quill måste besegra horder av fiender för att komma vidare. Med en underhållande berättelse, fantastiskt väldesignade och vackra miljöer samt en hjältinna som är omöjlig att inte charmas av, kan jag varmt rekommendera Moss till den äventyrslystne spelaren. Det är ett absolut måste för ägare av PlayStation VR (8/10), och jag skulle nog gå så långt som att påstå att detta är titeln som borde få spelare att överväga ett inköp av VR-headsetet.

Recension: Bridge Constructor Portal [PS4]

Mon, 05 Mar 2018 09:00:12 +0000

Pusselspel med en realistisk fysikmotor i botten har alltid tilltalat mig och Bridge Constructor Portal får mig att minnas klassiker som The Incredible Machine och Crayon Physics. Jag har inte spelat föregångaren Bridge Constructor (6/10) men redan från start vet jag att det finns markanta skillnader. Portal-spelen innoverade pusselgenren och visade både att det går att skapa helt unika pusselspel samtidigt som de både är spännande och roliga. Innan jag började spela denna titel ställde jag mig undrande om Portal-namnet bara skulle vara en gimmick eller om namnet verkligen förtjänades? [caption id=“attachment_20994” align=“aligncenter” width=“550”] Om du är duktig kanske du får tårta[/caption] Spelet hinner inte mer än att starta förrän jag sitter där med ett brett leende på läpparna. Den egensinniga, sarkastiska och sadistiska artificiella intelligensen GLaDOS är tillbaka med besked. Du ingår i en vetenskaplig testgrupp där du i olika testkammare ska bygga broar som håller för en konvoj av lastbilar. Dina fiender är gravitationen och pooler fyllda med en giftig syra som förintar allt som kommer i kontakt med den. Självklart portioneras det ut ytterligare utmaningar under spelets gång, och inget Portal-spel skulle vara komplett utan maskingevärsförsedda vaktrobotar och hjärtbeprydda kompanjonskuber. Till en början får du mycket hjälp och det känns helt självklart att placera ut vägplattor, metallstöd och gummiband, men ganska snabbt stegrar svårighetsgraden. Fästpunkterna blir färre och färre och jag tvingas bygga enorma stödkonstruktioner som ska hålla för studsande lastbilar. Angående studsandet så kräver testrummen ett ganska oömt hanterande av lastbilarna. Om du har spelat Portal 2, känner du redan till de reflekterande och accelererande geléer som dök upp där. De gör också comeback i Bridge Constructor Portal och tillför både Portal-känsla och komplexitet. [caption id=“attachment_20993” align=“aligncenter” width=“550”] De stackars chaufförerna utsätts för en hel del i vetenskapens namn[/caption] Den grundläggande spelmekaniken med brobyggandet är förvånansvärt rolig och tankebanorna kring hur belastning propagerar genom en bro och i vilka punkter krafterna kommer att bli störst passar helt perfekt i ett pusselspel. Det blir väldigt många trianglar som stöd över eller under själva bron och helt logiskt bör stödkonstruktionerna matcha kurva oavsett om den är konkav eller konvex. Förutom byggandet kan du testa banan för att se vad gravitation och omgivning gör med dina konstruktioner eller släppa på en lastbil. När den ensamma lastbilen kommit helskinnad i mål kan du testa banan med hela konvojen eller gå vidare till nästa. Detta enkla upplägg med bara två byggblock och två testfunktioner är i kombination med testrummens komponenter helt genialiskt och att låta omgivningen stå för variationen fungerar utmärkt. Det enda smolket i bägaren för mig är när jag kommit på hur jag ska lösa banan och tvingas bygga enorma konstruktioner för att få till det och får sitta och riva delar för att få en irriterande vinkel korrekt. Jag förstår att det självklart är en viktig komponent i spelet, men känner mig ändå mätt efter ett par av banorna som krävt en stor bygginsats från mig med massor av rekonstruktioner. Dock är glädjen tillbaka efter en paus, så det är ett begränsat problem. Bridge Constructor Portal är en pusselpärla som absolut är värdig att bära namnet Portal och även om det inte når lika högt som de storheterna förtjänar det en genomspelning om du gillar pusslande och modellbyggande.

Recension: Kingdom Come: Deliverance [PS4]

Thu, 01 Mar 2018 14:00:33 +0000

Actionrollspelet Kingdom Come: Deliverance berättar en historia vilken är någorlunda historiskt korrekt och utspelar sig år 1403 i det medeltida kungariket Böhmen, som idag är en del av Tjeckien. Där är även spelets utvecklare Warhorse Studios belägna, och det känns genuint att debutera med ett spel som slår an på deras lokala historia. Det råder inga som helst tvivel om att de har sneglat på hur framgångsrika deras grannar i nordost varit med Witcher -serien. En annan inspirationskälla som jag direkt tänker på är The Elder Scrolls -serien. Hur står sig då Kingdom Come i jämförelse med dessa? Det är ett spel med stor potential, men som faller på finliret och detaljerna. [caption id=“attachment_20967” align=“aligncenter” width=“550”] Kartorna är de finaste jag någonsin sett i ett spel, även om de kanske inte är de mest praktiska[/caption] När spelet börjar tar du dig an rollen som bysmedens son Henry. Som så många gånger förr i rollspelens värld börjar du som en fattig pojkspoling utan färdigheter och föremål. Under spelets inledning attackeras din hemby och äventyret tar sin början. Initialt känner jag mig lite luftlandsatt då jag blivit bortskämd med spel som håller mig stadigare i handen, men jag vänjer mig snabbt vid att själv få prova olika lösningar och metoder för att komma vidare. Väldigt tidigt i spelet upptäcker jag den absolut största bristen i form av sparfunktionen. Spelet autosparar förvånansvärt glest och för att kunna spara manuellt behövs en speciell dryck. Under introduktionsuppdraget får jag tre spardrycker, som tar slut ganska snart. När jag försöker köpa fler visar det sig att kostnaden för dessa ligger långt utanför min budget som fattig hantverkarson på flykt. I ett svårt rollspel som försöker främja viljan att våga prova saker känns det helt galet att inte få spara mitt spel innan jag provar olika vägar. Flera av mina sittningar slutar med att jag stänger av min konsol i ilska efter att min karaktär har dött och jag måste spela om långa segment. Spelet är grafiskt vackert, men känns bitvis opolerat och halvfärdigt. Jag fastnar ibland i omgivningen och den grafiska stilen gör det svårt att avgöra om en buske går att passera eller om den är solid. Andra grafiska barnsjukdomar som att det i vissa vinklar går att se genom väggar förtar känslan av inlevelse. [caption id=“attachment_20968” align=“aligncenter” width=“550”] En rövare med batong är en dödlig fiende om du saknar vapen och rustning[/caption] Berättelsen känns gedigen och är välberättad. Initialt tar den extremt mycket plats och gör att min upplevelse nästan känns mer som en film än ett spel. Jag tycker också att det blir lite för många transportsträckor där jag måste springa eller rida mellan olika platser. Jag förstår att det är en balansgång mellan realism i en öppen värld och genvägar för att det ska vara kul att spela, men tyvärr tycker jag att Kingdom Come i detta fall lider av att vara för realistiskt. Spelet visar dock att det inte behövs magi och övernaturliga varelser för att ha intressanta intriger och en spännande handling. Stridssystemet känns fräscht och genomtänkt. Funktionen där jag kan sikta med mina svärdshugg belönar verkligen mig som spelare när jag tar mig tid att bemästra mekaniken. Min karaktär har begränsat med uthållighet och det går inte att vinna strider genom att hamra på knapparna. Färdighetssystemet överlag känns gediget och hämtar tydlig inspiration från till exempel The Elder Scrolls V: Skyrim där hjälten blir bättre på de olika förmågorna ju mer de används, istället för att placera ut ett antal poäng. I slutändan har Kingdom Come: Deliverance lite för många irritationsmoment för att vara ett riktigt bra spel. Det finns en intressant tanke bakom spelet och jag ser med spänning fram emot vad Warhorse Studios kan göra i framtiden, även om deras debut inte lär bli någon klassiker.

Recension: Metal Gear Survive [PS4]

Tue, 27 Feb 2018 10:00:48 +0000

Efter sitt arbete med Metal Gear Solid V: The Phantom Pain (9/10), lämnade Hideo Kojima spelföretaget Konami och hans sorti blev uppmärksammat världen över. Trots att spelseriens grundare inte längre är involverad, fortsätter den vidare i det nya kapitlet Metal Gear Survive. Historien börjar med en begravning till havs efter en attack vid Big Boss hemliga bas, där många soldater blivit dödade i strid. Min karaktärs kropp ligger i en öppen kista och jag får möjligheten att modifiera hens ansikte innan kistan kastas ner i havets djupa avgrund, men mystiken tätnar när jag plötsligt vaknar upp mitt i ingenstans. Jag har kastats in i Dite, en sorts dimension som också är ett alternativt helvete i ett ödelagt ökenklimat. Det märkliga är att jag egentligen inte är död, utan har skickats in i ett hemligt uppdrag. När jag hittar ruiner från en bas får jag bekanta mig med superdatorn Virgil, och jag får snart börja springa ärenden åt maskinen för att kunna stärka lägret. Oftast handlar det om att ladda ner datafiler i en iDroid eller hitta andra människor någonstans i vildmarken, men tyvärr blir de flesta uppdragen enformiga ganska omgående. [caption id=“attachment_20942” align=“aligncenter” width=“550”] Ett gäng med griniga kristallzombier är inte att leka med.[/caption] Det finns en farlig smitta i Dite och en person med den dödliga parasiten blir omvandlad till en Wanderer, en sorts zombie med glödande kristall som kranium. Monstrens goda hörsel gör dem farliga, men om jag håller mig utom synhåll går det utmärkt att smyga sig förbi dem. De klumpiga närstriderna gör det besvärligt för mig att kämpa mot de blodtörstiga fienderna, särskilt när de är flera i antal. Det blir dock lättare när jag får tillgång till skjutvapen men det krävs resurser för att tillverka ammunition. En av de tuffaste utmaningarna är att hålla både hunger och törst i balans, så jag behöver hela tiden leta efter vatten och döda djur för att orka överleva. Men problemet är att mätarna sjunker väldigt snabbt och det är störande när jag är mitt i ett uppdrag. Mat och dryck måste även tillagas eller prepareras för undvika plågsamma sjukdomar. [caption id=“attachment_20945” align=“aligncenter” width=“550”] Det är något bekant med den där hjälmen.[/caption] Dite är mestadels täckt av en dödlig dimma, vilket kräver en gasmask och syre för att kunna överleva. Eftersom spelvärlden är såpass stor, är det praktiskt att kunna använda portaler för att snabbt skynda sig tillbaka till basen på ett ögonblick. Dock tar en portal tid att starta och jag måste försvara den mot Wanderers under processen. Jag kan tillsammans med tre spelare delta i uppdrag online genom att försvara en gigantisk borr mot flera vågor med monster. Jag tycker att det är roligare och mer tempofyllt än när jag spelar ensam, och dessutom är det praktiskt att jag kan ta med de insamlade produkterna till äventyret. [caption id=“attachment_20947” align=“aligncenter” width=“550”] Po-ta-tis! Koka dom, tillaga dom i en gryta![/caption] Mikrotransaktioner är ett ökänt begrepp i tv-spel numera, men den bittra girigheten når nya höjder här. För att kunna börja spela med en ny karaktär, måste jag antingen radera min befintliga sparade avatar eller betala ett mindre belopp för en ny. Mina första intryck av Metal Gear Survive är att det liknar The Phantom Pain rent utseendemässigt och till viss del i spelmekaniken, men det märks ganska snabbt att Konami borde ha haft Kojima kvar ombord. Berättelsen saknar djup, de brungrå miljöerna är monotona och spelet har inga karismatiska karaktärer som gör Metal Gear-serien så speciell. Resultatet blir ett halvdant äventyr där nackdelarna tyvärr tar överhanden ifrån de goda partierna. Att låta fyra spelare kämpa mot fiender online är faktiskt spelets bästa behållning, men jag hade hellre velat kämpa mot styrkor från XOF, Foxhound eller andra kända fiender från tidigare spelen i serien istället för zombier.

Recension: Apex Construct [PSVR]

Fri, 23 Feb 2018 10:00:07 +0000

När utvecklare från EA, Dice och Rovio går ihop och skapar en spelstudio för att släppa VR-spel, gör de det med besked. Stockholmsstudion Fast Travel Games levererar i och med sitt allra första spel en solid och intressant VR-upplevelse som på pappret ser otroligt lovande ut. Jag axlar rollen av en cyber-entitet som väcks till liv av sin förmodade skapare; Fathr. Jag får tämligen omedelbart uppdraget att leta upp Mothr och försöka förgöra henne, eller åtminstone få henne att lämna oss ifred. Både modern och fadern i denna berättelse är artificiella entiteter som verkar vara det enda som har överlevt katastrofen, kallad “The Shift”. [caption id=“attachment_20904” align=“aligncenter” width=“550”] Jag känner inte igen mig i Gamla stan riktigt, men visst är det mysigt?[/caption] Titeln spelas med ett PlayStation VR på huvudet och två PlayStation Move-kontroller i nävarna och det fungerar riktigt bra för en upplevelse som denna. Efter en kort genomgång av hur jag rör mig i miljöerna och interagerar med de saker som är av intresse i nivåerna, är det dags att stifta bekantskap med spelets absolut hjälte; pilbågen. Redan från början känner jag att valet av vapen är helt rätt. Jag har lätt att sikta för att träffa de mål som jag har i sikte och spelets menyval för att avlägsna bågen, byta pilar eller använda min utrustning sitter som ett armbandsur på min virtuella vänsterhand och känns snabb och enkel att använda. Att jag sedan har svårt att låta bli att spänna högerarmen som när jag använder en riktig pilbåge ser jag mer som en fördel än något negativt. Berättelsen utspelar sig i ett vridet och förfallet Stockholm där jag med glädje känner igen både Katarinahissen, de gamla tunnelbanetågen, postlådor och busskurer. Att spelet utspelar sig i hemmamiljö späder på känslan av att känna igen mig i miljöerna och får mig att verkligen vilja hjälpa Fathr i uppdraget att försöka ställa allt till rätta. [caption id=“attachment_20905” align=“aligncenter” width=“550”] Oavsett var du bor i stan vill du inte ha dessa bestar som husdjur![/caption] Jag får möjlighet att strida mot mängder av antagonistens robotvarelser, vilka har olika egenskaper och där färdigheterna varierar mellan hastighet, aggressivitet och förmågan att använda sköldar mot mina pilar. Det är väldigt sällan jag upplever några som helst problem med att sikta eller att träffa mina fiender, trots att jag spelar i vad som förmodligen anses som ett för litet rum för VR. De enda problemen jag upptäcker med Move-kontrollerna är när jag tappar något på marken eller när jag spelar stående och behöver mata in text i någon av nivåernas terminaler. Sakerna som ligger på golvet har jag svårt att nå och tangentbordet på terminalerna har en tendens att hoppa till och förflytta sig en bit framåt när jag börjar skriva mina kommandon. När jag väljer läget att spela sittandes, försvinner dock de allra flesta avläsningsproblem och ger mig möjlighet att njuta fullt ut av den dystopiska berättelsen. Jag måste säga att jag är djupt imponerad över Fast Travel Games debut i PlayStation VR-världen. I min bok har de lyckats med allt som jag önskar av en VR-titel; en gripande och spännande berättelse, möjlighet att spela i omgångar trots en lång kampanj, precis och responsiv implementation av rörelseavläsning och en förbaskat underhållande stridsmekanik. Jag hoppas verkligen att få se och uppleva fler verk från denna lovande VR-studio i framtiden.

Recension: Monster Hunter: World [PS4]

Wed, 21 Feb 2018 09:00:15 +0000

Capcoms långkörare Monster Hunter har aldrig riktigt lyckats bryta igenom stort i Europa trots ett antal modiga försök till ett antal olika plattformar. Nu slår utvecklarna stort på marknadsföringstrumman för Monster Hunter: World , det första spelet i serien som släpps simultant i hela världen. Är tiden rätt för Monster Hunter-konceptet att ta världen med storm? Min första introduktion till serien var rätt skakig. Monster Hunter kunde enligt omslaget också spelas i uppkopplat läge men trots flera försök jag tror aldrig att jag lyckades uppleva det. Efter att ha försökt förstå mig på spelet i ett par timmar och aldrig riktigt lyckats bemästra de smått konfunderande menyerna (och vansinniga laddningstider) så ställde jag spelet på hyllan permanent, och där står det fortfarande och samlar damm. Jag kunde inte riktigt släppa iden om Monster Hunter, och efter att jag fallit handlöst för Demon’s Souls och Dark Souls började det klia lite i fingrarna efter att jaga ner och besegra fantastiskt stora monster. Men jag ville inte behöva göra det på de portabla plattformar de senaste spelen i huvudsak släpptes till. [caption id=“attachment_20882” align=“aligncenter” width=“550”] En helt ny värld väntar[/caption] Lusten att jaga gigantiska monster väcktes dock till liv igen när Capcom började visa upp Monster Hunter: World. Med huvudet surrande av jaktinstinkter dök jag in i dess expansiva värld, och jag märker direkt att mycket har ändrat sig från mina första, stapplande intryck av det ursprungliga spelet. Världen är såklart mycket vackrare och mer välfylld av detaljer än i dess allra första iteration till PlayStation 2, men spelet är också väsentligt bättre på att förklara hur det fungerar. Femte utforskarflottan är på en expedition mot den nya världen, för att undersöka, utforska och studera dess fascinerande miljöer och bestar. Efter ett smärre missöde under resan hamnar vi till sist på rätt plats, och vårt uppdrag kan äntligen ta vid – det är dags att utforska den nya världen till fullo. Mina första stapplande steg tillsammans med min Palico, ett litet kattkreatur som är lika sött som dödligt, slutar naturligtvis i min död. Men envishet, och ett par besök i spelets träningsområde, gör att jag snart lyckas fälla mitt första ordentliga monster och jag börjar bli varm i kläderna. [caption id=“attachment_20885” align=“aligncenter” width=“550”] En av de bästa saker i Monster Hunter: World - kattkockarna![/caption] Att utforska den nya världens olika områden i jakt efter monster känns bra – världen är fantastiskt vacker och detaljerad, och ekosystemet känns levande. Till skillnad från de tidigare spelen i serien så är spelens områden mer sömlösa. Visst är de fortfarande uppdelade i ett par olika zoner, men de hänger numera samman utan en störande laddningssekvens. Till min hjälp har jag också fått ett par eldflugor som är hejare på att hitta saker i miljöerna, antingen monsterfotspår eller råmaterial som jag kan använda till att framställa drycker, ammunition eller fällor. I stridandet mot de stora monstren finns det en hel del roligt att roa sig med – ett antal olika vapen att bemästra, fällor att bygga eller andra attiraljer att använda. Hur man än väljer att beväpna sig så känns striderna hyfsat välbalanserade, oavsett om du utrustar dig med ett gigantiskt tvåhandssvärd eller två snabba kortsvärd. Genom att besegra monster låses möjligheten att uppgradera både vapen och rustningar upp, och kan räkna med att behöva jaga samma monster ett antal gånger för att få tag på deras åtråvärda uppgraderingsdelar. [caption id=“attachment_20884” align=“aligncenter” width=“550”] Slagsmålen mot de större monstren blir oftast intensiva, och kan ta en rejäl stund.[/caption] På det stora hela är Monster Hunter: World ett mästerverk, men visst finns det en del irritationsmoment. Online-läget är inte helt välpolerat, och att spela tillsammans med vänner skulle kunna lösas lite bättre – men det är smärre klagomål i sammanhanget. Att behöva slåss mot samma fiender gång på gång i hopp om att rätt material kan återvinnas efter dess död känns som ett lite större problem, men är ju samtidigt ett väletablerat designval, och som tur är så är striderna både utmanande och roliga. Capcom har med Monster Hunter: World lyckats skapa en till synes levande spelvärld, och det är ett rent nöje att utforska den och bekämpa dess bestialiska monster. Jag ser fram emot att se vad de har för planer för att att fortsätta hålla spelet levande.

Recension: Shadow of the Colossus [PS4]

Mon, 19 Feb 2018 10:00:22 +0000

Det finns spel som sticker ut och skapar en debatt kring mediet. Shadow of the Colossus tillhör absolut den kategorin; titeln har använts i många år som ett argument att spel har en självklar plats bland den så kallade finkulturen, och att det i vissa fall kan klassas som konst. Nu har klassikern byggts om från början för att dra nytta av den kraftigare hårdvaran som finns i PlayStation 4 jämfört med dess ursprungliga släpp på PlayStation 2, redan år 2005. [caption id=“attachment_20869” align=“aligncenter” width=“550”] Det skulle lika gärna kunna vara ett konstverk på vardagsrumsväggen som en scen från ett spel[/caption] Redan under introfilmen sätts tonen med den vemodiga musiken, de dystra omgivningarna och det faktum att huvudpersonen Wander har en till synes medvetslös kvinna med sig på sin häst. Grafiken är bländande vacker och om jag inte hade vetat att det handlar om en återutgivning hade jag aldrig kunnat gissa att spelet ursprungligen härstammar två konsolgenerationer bakåt i tiden. Det karga landskapet är fyllt av ruiner och solljuset strålar ned i en skönhet jag sällan skådat i spelmediet. Wander når till slut sitt mål och tonen sätts för hela spelet. Hans stora kärlek är död och han har rest till det förbjudna ruintemplet för att be en uråldrig gud att väcka henne till liv igen. Som motprestation kräver guden att Wander måste besegra 16 kolosser. Äventyret tar sin början. En viktig faktor för att ett spel ska klassas som banbrytande är givetvis förmågan att förmedla känslor, och Shadow of the Colossus genomsyras av en melankoli som jag inte upplevt sedan jag spelade Jonathan Blows mästerverk Braid. Genom hela spelet förstår jag protagonistens drivkraft att besegra jättarna för att få tillbaka sin kärlek, men samtidigt klyvs mina känslor då det känns som att kolosserna befinner sig i sin naturliga miljö, och att det är jag som är inkräktaren och inte borde bekämpa dem. [caption id=“attachment_20870” align=“aligncenter” width=“550”] Det där svärdet bör undvikas, då det motsvarar att få en byggnad över sig[/caption] Världen är inte särskilt stor, men rymmer olika naturområden som öken, skog och karga bergslandskap. Det finns inte särskilt mycket att göra eller interagera med i omgivningen, utan det handlar hela tiden om att hitta och besegra nästa stenjätte. Till min hjälp har jag ett svärd och en pilbåge samt förmågorna att klättra och simma. Min trogne följeslagarna Agro, en svart springare, hjälper mig att snabbare ta mig runt i omgivningarna. Jättarna bjuder på varierande motstånd. Oftast handlar det om att hitta en svaghet, klättra upp på kolosserna och lyckas undvika deras attacker och försök att skaka av mig medan jag begraver mitt svärd djupt i deras akilleshäl. Flera av motståndarna har lånat egenskaper från djurriket och du får exempelvis tampas med en gigantisk fågel och en ålliknande undervattensjätte. På den tekniska sidan både ser och låter spelet helt fantastiskt, men när det kommer till kontrollerna märks det att det ursprungligen har några år på nacken. Till häst möts jag av den förhatliga stridsvagnsstyrningen som många moderna spel har gått bort ifrån. Jag har kanske blivit bortskämd, men det känns segt och ovant att rotera riktningen och jag fastnar ofta i omgivningen och tappar fart och tempo. Vidare finns det en del irriterande osynliga väggar och en liten grästuva eller sten kan helt sätta stopp för min framfart. Detekteringen av kollisioner känns slarvigt genomförd och tyvärr är det denna detalj som står emellan mig och ett toppbetyg. Shadow of the Colossus är ett mästerverk och hör hemma i spelhyllan hos varje PlayStation-ägare med självaktning och det har redan gått till historien som en sann klassiker där denna återutgivning bara förstärker den positionen.

Recension: Dissidia Final Fantasy NT [PS4]

Tue, 13 Feb 2018 14:00:46 +0000

Ända sedan 1987 har Square Enix varit de japanska rollspelens pionjärer och Final Fantasy är fortfarande en av de största spelserierna. Under 2008 lanserade spelföretaget fightingspelet Dissidia Final Fantasy till PlayStation Portable, där flera av de mest omtyckta karaktärerna slogs mot varandra, och detta resulterade även i ett par uppföljare. Den tredje delen, Dissidia Final Fantasy NT, släpptes i arkadversion i Japan redan 2015, men nu är det dags för konsolspelare att ta del av detta Team Ninja-utvecklade verk. I berättelsen råder en klichéartad konflikt mellan den goda gudinnan Materia och hennes nemesis Spiritus, och mitt uppdrag är att hjälpa hjältarna övervinna ondskan genom att utforska äventyret med ikoniska karaktärer som Cloud, Lightning, Tidus och nykomlingen Noctis från Final Fantasy XV (8/10). Historien tar en del alternativa vägar som alla behöver låsas upp för att jag ska komma vidare, vilket kräver att jag behöver utkämpa många vanliga matcher för att kunna erhålla de särskilda nycklarna. Att följa de välbekanta protagonisterna under resan är intressant, men jag hänger inte riktigt med i berättelsen när vägvalen delar sig i olika riktningar. Huvudmenyn är fin och de tydliga ikonerna för varje valbar kategori skiner likt de magiska kristaller, som förekommer i stort sett varje del i spelserien. Utvecklarna verkar dock ha valt form över funktion, då kontrollerna i alla menyer är överkänsliga och markören hoppar oftast över ett par positioner, särskilt när jag ska välja slagskämpe. [caption id=“attachment_20816” align=“aligncenter” width=“550”] Tidernas mest kända ärkerivaler gör upp.[/caption] Matchernas regler är tydliga; jag och mina lagkamrater ska besegra motståndarna innan den förutbestämda tiden tar slut. Striderna är tempofyllda och jag behöver hålla mitt fokus för annars blir jag utslagen på nolltid. Detta är en rejäl utmaning eftersom mycket saker sker på samma gång, särskilt när en av de välbekanta gudarna anropas, eftersom deras specialattacker gör det besvärligt att hålla ögonen på motståndarna. Jag begriper inte varför den assisterande mooglen hela tiden skriker en enerverande ramsa med avslutningsordet “kupo” konstant, men han är ett irritationsobjekt i matcherna. [caption id=“attachment_20822” align=“aligncenter” width=“550”] Shiva är fortfarande magnifik.[/caption] Det finns fyra typer av slagskämpar, och vissa är anpassade för närstrider medan de med magiska krafter är utmärkta för långdistansattacker. Här finns ett bra uppgraderingssystem där jag belönas med nya förmågor till en karaktär när hen går upp i nivå, och därmed kan jag ändra om specialattackerna inför nästa strid. Karaktärsgalleriet är imponerande stort och flera av de legendariska huvudkaraktärerna är precis som jag föreställde mig från spelen de tidigare varit med i, med undantaget Kefka. Jag vill hellre se den där arga, sinnessjuka antagonisten från Final Fantasy VI och inte en fisande, pinsam kopia av Jokern. Jag kan samla på nya utstyrslar och vapen till karaktärerna, men också låsa upp fler musikstycken för matcherna. Dessa attribut kan jag köpa med stora mängder intjänade gil, eller genom lottning i lootlådor. Jag är extra förtjust att originalversionerna av melodierna finns tillgängliga, och det är en nostalgisk förtjusning att höra en låt från seriens första spel under en match i detta verk. [caption id=“attachment_20820” align=“aligncenter” width=“550”] Blinka, och du missar det.[/caption] Dissidia Final Fantasy NT är en vacker slagsmålssimulator med enorm detaljrikedom, och upplevelsen är stimulerande för nostalgiker. Men tro inte att detta är ett traditionellt slagsmålsspel i stil med Street Fighter. Inlärningskurvan är komplex och lång, men när jag tagit mig förbi inlärningsstadiet började spelet få ett enormt flyt. För att uppnå en njutbar seger efter en tuff strid, så är samarbete en viktig lärdom att ta till sig inför framtida bataljer mot Sephiroth, Kuja och andra älskade Final Fantasy-karaktärer.

Recension: The Fall Part 2: Unbound [PS4]

Tue, 13 Feb 2018 11:00:03 +0000

Väntan på fortsättningen av science fiction-äventyret The Fall har varit smått olidlig. Detta episodiska verk lyckades verkligen etablera en intressant miljö, men också fascinerande frågeställningar i själva berättelsen. Det är inte unikt att ifrågasätta gränsen mellan medvetande och artificiell intelligens, men Over the Moon gjorde det på ett mer konkret vis än vad många andra har gjort. Första delen handlade mycket om hur Arid, vår protagonist-AI, skulle kunna kringgå sina hårdkodade begränsningar för att lösa problem, men nu när Arids fysiska värd har skrotats måste du ta hjälp av andra värdar och programvaror. I jakten på svar om varför Arid kraschlandade på en främmande planet blir det mer och mer uppenbart att någon motarbetar dig. De förprogrammerade direktiven i Arids kodning blir alltmer ett hinder, och i början av detta kapitel lyckas hon istället formulera egna regler att existera efter. Med dessa nyskapade riktlinjer går det att kringgå den logik som andra värdar besitter, genom att helt enkelt ignorera moral och etik. Detta skapar många olustiga situationer där du tvingar andra artificiella livsformer att göra saker de inte vill genom att bryta ner deras personligheter. Det är i princip en form av psykologisk terror i vissa fall, och det skildras på ett både effektivt och obehagligt vis. [caption id=“attachment_20839” align=“aligncenter” width=“550”] När du inte löser pussel kan du starta ett eget mikrobryggeri istället.[/caption] Spelet är i grund och botten ett pusselspel där du till exempel ska bryta de inarbetade rutiner som din lånade värd har, för att kunna få ledtrådar om vem den hemlige skurken är. Detta blandas upp med en del actionsekvenser som involverar skjutande och en del tajmade hopp. Actionbiten har blivit avsevärt bättre än i den första delen, men är fortfarande långt ifrån den starkaste aspekten. Styrningen är lite för kantig för att kännas effektiv, vilket utvecklarna troligtvis är medvetna om eftersom de sällan blir alltför komplexa. Skulle du ogilla dem helt och hållet går det dessutom att aktivera ett actionreducerat läge när du påbörjar spelet, vilket gör att du kan fokusera på pusslandet istället. Den stora skinande tillgången i spelet är den fantastiska berättelsen. Framtidsdystopin är otroligt stämningsfull och tillräckligt grundad i verkligheten för att det ska finnas en igenkänningsfaktor. Personligheterna hos de värdar du besätter är också lysande, och då tänker jag i synnerhet på One, som är en robot som lyckades bryta sig loss från ett AI-kollektiv. Efter detta har han utvecklat ett makalöst stort ego, och ser sig själv som unik och överlägsen allt annat. Det skapar både några komiska situationer, men även några av de mest känslosamma ögonblicken i spelet. [caption id=“attachment_20840” align=“aligncenter” width=“550”] När Arid befinner sig i nätverket finns det gott om mörka blobbar som behöver skjutas.[/caption] Titeln känns dock vid några tillfällen lite opolerad. Det kan vara allt från att gränssnittet känns onödigt bökigt emellanåt, till rena buggar där jag faller genom geometrin. Det sistnämnda är dock inte så frekvent att det påverkar spelupplevelsen nämnvärt, men det känns ibland lite som en utmaning att interagera med rätt föremål i omvärlden. Berättelsen gör det dock värt alla små hinder som du ställs inför, och ännu en gång är cliffhangern inför nästa kapitel ganska brutal. Jag hoppas sannerligen inte att vi behöver vänta över två år på nästa del igen, då jag verkligen ser fram emot den rafflande upplösningen i denna historia.

Recension: Lost Sphear [PS4]

Mon, 12 Feb 2018 10:00:09 +0000

Även om det släpps många bra nya japanska rollspel drömmer sig många spelare tillbaka till SquareSofts storhetstid på 90-talet, som erbjöd mängder av klassiker vilka släpptes på Super Nintendo och PlayStation. Lost Sphear är en kärleksfull tillbakablick på den eran och lyckas riktigt bra med att både frammana nostalgiska känslor samt leverera en bra spelupplevelse. Precis som genren förespråkar börjar spelet i en by på landsbygden där du bekantar dig med spelet protagonist, tonårspojken Kanata och hans vänner. Delar av världen börjar försvinna i vita områden av ingenting och ganska snart visar det sig att Kanata har förmågan att kanalisera minnen och återställa förlorade områden. [caption id=“attachment_20800” align=“aligncenter” width=“550”] I japanska rollspel får du räkna med vildsvinsbossar med taggar på ryggen och tuppkam.[/caption] Både berättelsen, miljöer och spelbara karaktären som ansluter under spelets gång får mig att nicka och småle igenkännande, och i sina bästa stunder får spelet mig att minnas både Final Fantasy VII och Chrono Trigger. Bitvis känns berättelsen banal, men den lyckas ändå få mig att hålla intresset uppe. Tyvärr dras spelet med vissa tempoproblem och ibland känns det som om både dialoger och uppdrag är för utdragna. Det är lite för många transportsträckor där du måste springa en lång väg för att prata med någon, för att sedan springa tillbaka samma väg som du kom. Huvudberättelsen är tämligen linjär även om det lämnas utrymme för lite utforskande vid sidan om. Jag gillar det linjära upplägget i början då det får mig att fokusera på berättelsen. Stridssystemet återupplivar de klassiska Active Time Battle-striderna där du får välja om du vill att tiden ska ticka på eller om spelet ska pausa och vänta medan du ger order. Magier tilldelas precis som utrustning och det känns både genomtänkt och varierande. Det som känns unikt är att striderna bjuder på förflyttning och karaktärerna med avståndsattacker kan positionera sig för att träffa flera fiender med en attack. Det finns inga slumpmässiga strider utan alla fiender syns på skärmen och låter dig försöka starta dem genom att du går in i ryggen på fienderna för att få den första attackrundan. Likt Xenogears får karaktärerna en bit in i spelet robotrustningar som kan frammanas med en knapptryckning under striderna, de är dock inte lika kraftfulla som i Xenogears. [caption id=“attachment_20801” align=“aligncenter” width=“550”] Utsikten över rikets huvudstad är en mäktig syn.[/caption] Ett par timmar in i spelet stegrar svårighetsgraden markant. Jag ställs plötsligt inför en bosstrid som jag till en början inte trodde att jag kunde vinna. Det tog många försök innan jag lyckades besegra bossen, och under spelets gång har jag fått bekanta mig med förlustskärmen flertalet gånger. Rent grafiskt känns miljöerna fina med detaljerade bakgrunder. Karaktärsdesignen lämnar dock lite att önska, även om jag tror att det är ett medvetet val för att jag ska tänka på äldre spel. Musiken är otroligt viktig för mig i rollspel, och här är den välkomponerad även om den i vissa områden blir väldigt enformig och bitvis till och med påfrestande för öronen. På det hela taget känner jag mig positivt överraskad och tycker att Tokyo RPG Factory tar flera stora kliv i rätt riktning jämfört med deras första spel I am Setsuna (6/10). Gillar du japanska rollspel av den gamla skolan kan jag varmt rekommendera Lost Sphear.

Recension: Hori Onyx

Fri, 09 Feb 2018 10:00:42 +0000

När det kommer till handkontroller har jag sällan använt mig av tredjepartsprodukter historiskt sett. Så sent som för ett par generationer sedan var det fortfarande ett minfält fyllt av lågbudgethårdvara, och det var svårt att hitta något som matchade kvaliteten hos de officiella handkontrollerna. Nu ser dock marknaden lite annorlunda ut, och många hårdvarutillverkare har vässat sina färdigheter genom bland annat specialkontroller för fightingspel. Istället för att följa Microsofts fotspår med deras Elite-handkontroll beslöt sig Sony istället för att låta andra ta fram officiella alternativ till DualShock 4. Den första vågen av dessa tredjepartskontroller var alla trådbundna, men nu kommer äntligen en bluetooth-variant i form av Hori Onyx. Det som till en början fångade mitt intresse var att designen liknar Xbox One-kontrollen på åtskilliga vis, vilket inledningsvis kändes lite märkligt på en PlayStation-plattform. Denna känsla försvinner dock så fort jag kommer in i ett spel, och då är det huvudsakliga intrycket att handkontrollen ligger väldigt bekvämt i händerna. Trots att den är lite större än DualShock 4 upplever jag vikten som något lägre, vilket gör att den känns aningen plastigare och inte riktigt lika gedigen som originalkontrollen. Spakarna känns dock bra, och har precis rätt mängd motstånd och precision. Det finns dock ett par riktiga minus på knappfronten, och det gäller i synnerhet pekplattan. Denna känns sladdrig och lös nästan på ett trasigt vis, och återkopplingen känns allt utom bra. Nu använder ju förvisso inte så hemskt många spel denna knapp frekvent, men det är ändå något drar ner på helhetskänslan. Jag är inte en större fan av L2/R2-knapparna heller, då de inte fjädrar tillbaka lika mycket som de gör på DualShock 4. Detta ger känslan av att det inte finns ett lika stort analogt spektrum på knapparna. Min förhoppning var att Onyx skulle erbjuda lite bättre batteritid, men dessvärre håller den samma låga nivåer som DualShock 4. Dessa minus till trots bjuder Horis trådlösa debut på en kompetent handkontroll som kan vara värd att kika närmare på om du föredrar denna layout på styrspakarna. Tänk dock på att det saknas en anslutning för headset på handkontrollen vilket innebär att om du planerar att använda hörlurar, behöver dessa vara trådlösa.

Recension: Call of Duty: WWII: The Resistance [PS4]

Mon, 05 Feb 2018 14:00:33 +0000

Sledgehammer tog tillbaka den klassiska spelserien till dess rötter med andra världskriget som tema i det senaste spelet Call of Duty: WWII (7/10). Nu introduceras nytt extramaterial i spelets första stora expansion The Resistance. Det stora paketet består bland annat av nya kartor, utmaningar med zombier och vapen att bekanta sig med bakom skyttegravarna. Den franska motståndsrörelsen är expansionens röda tråd och de nya nivåerna utspelar sig i olika delar av ett svårt krigsdrabbat Frankrike. Flerspelarläget kompletteras av tre nya kartor; Valkyrie, Occupation och Anthropoid. De stora områdena med smala gränder i både Occupation och Anthropoid, är utmärkta för taktiska samarbetslägena Domination och Hardpoint. Valkyries djupa skogar består av bunkrar och de öppna fälten passar bra för de tempofyllda spellägena Deathmatch och Kill Confirmed. Denna trio med franska nivåer är fartfyllda och har många skrymslen att utföra smygande anfall mot en ovetande motståndare. [caption id=“attachment_20748” align=“aligncenter” width=“550”] Eldvatten, som indianerna säger i gamla serier med Lucky Luke.[/caption] War har fått det nya uppdraget Operation Intercept, där de allierade ska frigöra gisslan och sedan stoppa axelmakternas tåg från att starta. Jag tycker att detta är ett av de roligaste uppdragen tack vare den imponerande bandesignen, och att rädda bundna fångar är ett välkommet tillägg. Den nya divisionen Resistance har lagts till och med denna rebelliska kategori kan jag störa motståndarens radar tillfälligt om de är i närheten. Jag kan också hålla i både pistol och kniv för att kunna oskadliggöra fienden i ett effektivt bakhåll. Nazi Zombies har fått en ny bana, där fyra modiga frihetskämpar ska utforska en mystisk ö vars befolkning består av blodtörstiga zombier. The Darkest Shore börjar med en blodig strid vid stranden innan det riktiga uppdraget börjar, och likt The Final Reich kommer de odöda i stora vågor för att hindra mig och mina lagkamrater. Men det är svårt att lokalisera något på ön och jag går lätt vilse i de mörka grottorna, vilket också förvärras när en tjock dimma plötsligt uppenbarar sig. [caption id=“attachment_20752” align=“aligncenter” width=“550”] Blodbad har fått en ny innebörd.[/caption] The Resistance är mestadels en utmärkt expansion som kommer att sysselsätta spelare ett bra tag framöver, och jag rekommenderar detta paket om du vill vara en del av den franska revolutionen. Jag hoppas däremot att extramaterialet i framtiden erbjuder roligare tillägg i kamperna mot zombierna, för det finns ändå mycket potential i The Darkest Shore även om det inte når upp till de nivåer i klassiska flerspelarmatcher.

Recension: Nightmares from the Deep 3: Davy Jones [PS4]

Mon, 05 Feb 2018 10:00:30 +0000

I den tredje och avslutande delen av Nightmares from the Deep följer vi återigen Sarah Black; den otursförföljda museiintendenten som gång på gång hemsöks av döda pirater. Under en förevisning börjar oturen med att strömmen går, och eskalerar sedan kvickt till en händelse av väldiga proportioner. Den beryktade piraten Davy Jones äntrar scenen, och trots att hans liv släcktes för hundratals år sedan besöker han museet och kidnappar både Sarah och hennes dotter. Jones lurar dottern att skriva på en pakt, vilken gör henne bunden till den spöklika kaptenen och självklart tar mamma Black på sig uppdraget att frigöra henne - ett pussel i taget. [caption id=“attachment_20760” align=“aligncenter” width=“550”] Men! Nu förstörde du ju hela flödet i min Powerpoint-presentation![/caption] Som vanligt i Artifex Mundis spel, är berättelsen roande även om den inte kommer att vinna några utmärkelser för vare sig dialog eller handling. Efter att ha hamnat i Davy Jones klor, flyr jag min cell och landar på en ö som är invaderad av pirater, men förstås även av pussel, gåtor och mängder av samlarföremål. Momenten med att hitta ett antal gömda ting i en bild upptar såklart majoriteten av tiden i spelet, men jag erbjuds också andra utmaningar i form av att leta dolda föremål i de vanliga miljöerna också. Jag måste hitta allt för att få min platinatrofé, och som den trofésamlare jag är, kan jag inte låta bli utan att stanna extra länge och göra mitt bästa för att grundligt undersöka alla nivåer. De övriga pussel jag ställs inför känns överlag lite för enkla, och kräver inte speciellt mycket tankeverksamhet för att klara av. Det är väldigt sällan jag fastnar i någon klurig utmaning, vilket är lite synd då studions övriga titlar brukar erbjuda någon eller några riktigt knepiga gåtor. [caption id=“attachment_20761” align=“aligncenter” width=“550”] Tusan också! Vart lade jag motorsågen och handgranaten nu igen?[/caption] Som vanligt bjuds jag som spelare på en del riktigt vackra miljöer, vilka i kombination med de gömda samlarobjekten ständigt får mig att stanna upp för att beundra vyerna och noggrant analysera de intrikata designade rummen. Överlag är Nightmares from the Deep 3: Davy Jones ett värdigt avslut på serien som kretsar kring Sarah Blacks utmaningar som museiföreståndare. I ett lagom långt avsnitt, levererar Artifex Mundi en jämn takt när det kommer till själva berättelsen, och även lagom kluriga pussel som går att avverka relativt snabbt och enkelt. Är du en troféjägare finns det möjlighet att inkassera en platinum till en kostnad av ett fåtal speltimmar och om du älskar lagom kluriga pusselspel med mängder av möjligheter att leta dolda föremål i en bild smockfull av andra ting, kommer du definitivt att få ditt lystmäte med detta spel.

Recension: StarDrone VR [PSVR]

Fri, 02 Feb 2018 10:00:05 +0000

Spelstudion Beatshapers har under sina år som utvecklare inte direkt överöst PlayStation-spelare med kvalitetsupplevelser. Med den snubblande zombieslaktaren Z-Run (3/10) och tvåspaksskjutaren #killallzombies (4/10) i bagaget visar de dock på ett intresse att bredda sig inom spelstilarna, även om resultaten inte alltid är så värst bra. Med StarDrone VR , återvänder de dock till rötterna och återanvänder receptet som gav dem ganska stor framgång i början av 2010-talet i och med lanseringen av StarDrone och StarDrone Extreme. Konceptet i denna nytappning är, liksom föregångarna, att försöka manövrera ett rymdskepp runt lömska banor med hjälp av centrifugalkraft och en bra förmåga att sikta väl. Upplägget kan liknas med en blandning av Angry Birds och flipperspel, två spelstilar som har tilltalat mig om och om igen. [caption id=“attachment_20722” align=“aligncenter” width=“550”] Möjligheten till överblick är påtalande stor i VR[/caption] De första nivåerna utgör spelets introduktion till mekaniken, som i senare skede ska spela en väsentlig del. Jag lär mig att sikta mot de mål jag har eller banorna som mitt skepp måste följa för att nå målet. Ibland behöver jag bara ta mig till mållinjen medan andra nivåer kräver att jag måste samla alla stjärnor som finns utplacerade på spelplanen. Efter bara några minuters spelande, förstår jag tanken bakom att applicera VR-läget som spelet levereras i. Precis som i mina upplevelser med det magnifika Pinball FX2 VR (9/10), slår det mig hur viktigt det är att snabbt skapa sig en överblick över en nivå genom att vrida på huvudet snarare än att styra en kamera med spakarna på en DualShock 4. Det dröjer nämligen inte speciellt länge innan banorna i StarDrone VR blir så stora att det är omöjligt att skapa sig en överblick genom att titta på en statisk skärm. Innan jag avfyrar mitt rymdskepp, har jag stor nytta av att snabbt se mig omkring i den enorma spelvärlden för att skapa mig en uppfattning om vart jag ska ta mig. [caption id=“attachment_20723” align=“aligncenter” width=“550”] Måste. Samla. Alla. Stjärnor.[/caption] Nivåerna bygger sakta men säkert upp komplexitet och ökar svårighetsgraden bit för bit. Även sättet att spela spelet varieras friskt; jag slängs mellan stora ytor att utforska och små, trånga nivåer där tajming är av stor vikt och varje felaktig manöver kan kosta mig livet. Nya mekaniker introduceras och när jag närmar mig spelets mittpunkt behöver jag leta nycklar, samla nivåfragment och använda banornas utkanter för att studsa mig fram till seger. Vid en första anblick av skärmdumparna från spelet, kan det te sig onödigt att klistra på ett VR-läge, men faktum är att Beatshapers lyckas ta serien till nya höjder bara genom att ge mig en bättre överblick av nivåerna. Formatet passar dessutom alldeles utmärkt då det är helt fritt att antingen köra en maratonsession på flera timmar för att bättra på poängen, eller att bara ge den där svåra nivån ett enda försök till. Med sitt låga pris tycker jag att det passar perfekt i samlingen av PlayStation VR-spel för dig som uppskattar Angry Birds eller flipperspel och är ute efter en strategisk, men ändå fartfylld upplevelse.

Recension: Digimon Story: Cyber Sleuth – Hacker’s Memory [PS4]

Tue, 30 Jan 2018 10:00:22 +0000

Att samla digitala monster har alltid tilltalat mig, även om det mest har skett i Pokémon- och Shin Megami Tensei-spelen. En annan serie som har hängt med sedan sent 90-tal är Digimon, som jag förvisso aldrig riktigt fastnade för när det begav sig. Men när avstickaren Digimon Story: Cyber Sleuth med detektivtema dök upp som från ingenstans för snart två år sedan gav jag serien en ny chans. Och jag gillade det! Uppenbarligen verkar fler ha fastnat för spelet då det precis fick en uppföljare med tungvrickartiteln Digimon Story: Cyber Sleuth – Hacker’s Memory. Precis som i föregångaren utspelas merparten av äventyret i en virtuell värld som närmast kan liknas med en VR-variant av dagens sociala medier, fast där hackare löser dispyter genom att slåss mot varandra med digitala monster – så kallade ”Digimons”. [caption id=“attachment_20679” align=“aligncenter” width=“550”] Mycket av dialogen i spelet är mest larv…[/caption] Även om det mesta finslipats rejält sedan sist är det fortfarande ett väldigt simpelt spel. De turordningsbaserade striderna känns som om de är hämtade direkt från 90-talet, då både grafik och estetik är minst sagt daterade och uppdragsstrukturen nästan alltid går ut på att ta dig från punkt a till punkt b och slåss mot monster på vägen. Ärligt talat når ingen av spelets enskilda komponenter upp till en nivå högre än godkänt, men det finns heller inte någon del som sticker ut som särskilt dålig. Äventyret är välbalanserat i det avseende att det sällan överraskar, men heller aldrig dalar i kvalité. Jag vet precis vad jag får, vilket är ganska underhållande till en början men lite trist i längden. Cyber Sleuth – Hacker’s Memory är rätt och slätt japanska rollspels motsvarighet till mellanmjölk. Ändå har jag svårt att slita mig från spelets inledande halva. Jag har kul när jag evolverar och devolverar mina digitala monster. De mer strategiska ”domineringsstriderna” där jag samlar poäng på ett rutnät mellan bataljerna är hyfsat underhållande om än få till antalet. Dessutom uppskattar jag när handlingen titt som tätt växlar till mörkare teman. Som till exempel när en karaktär bara vill leva i den virtuella världen och helt undvika verkligheten, eller när jag kapar en annan persons inloggning. [caption id=“attachment_20680” align=“aligncenter” width=“550”] Detta nya spelläge som dyker upp ibland skänker lite mer strategi till stridandet.[/caption] Tyvärr går berättandet på tok för långsamt för att jag ska orka ta mig hela vägen till eftertexterna. Spelet har definitivt sina ljusa sidor och en hel uppsjö av digitala monster att samla. Förvänta dig bara inget storslaget eller bombastiskt – det här är ett lugnt och avslappnat rollspel som fungerar som ett helt okej tidsfördriv i väntan på något mer intressant i genren.

Recension: Plantronics RIG 800HS

Mon, 29 Jan 2018 10:00:57 +0000

För drygt två år sedan fick jag möjligheten att recensera Plantronics RIG 500HS (8/10), ett headset som fokuserade på bekvämlighet och att så lite som möjligt tumma på ljudupplevelsen. I december 2015 var det trådbundna hörlurar som gällde, men nu har äntligen flaggskeppet 800HS anlänt, helt utan kablar. Det jag uppskattade med PlayStation-versionen av Plantronics 500-lurar var hur lätta de är, och självklart berodde det till stor del på att de inte innehöll vare sig batteri eller processorarkitektur. Den här gången provar jag företagets trådlösa lurar som innehåller liknande funktionalitet men även något bättre ljud. Plantronics RIG 800HS följer samma koncept som föregångaren, nämligen det modulära upplägget. Det går därför bra att byta ut till exempel ramarna för att få till en lite coolare stil när du syns på skärmen eller vill imponera på familjen. Det som förvånar mig ganska omgående är att vikten är otroligt låg och att lurarna sitter perfekt på huvudet efter att jag har justerat huvudbandet som avgränsar headsetets plastbåde från min hjässa. Faktum är att jag trots långa spelsessioner varje dag, inte känner av några av de nackdelar som jag gör med till exempel Sony Official PULSE Wireless Headset. På mitt känsliga huvud gör sig Plantronics lurar knappt påminda, och det är väldigt sällan som jag måste rätta till dem för att känna mig bekväm. Det enda jag kan påpeka som är åt det negativa hållet är att rösten som berättar att headsetet är inkopplat, är lite väl hög oberoende av hur hög volym jag har ställt in tidigare. Det finns två saker som gör 800HS unikt, åtminstone för mig. Till att börja med är batteritiden helt fantastisk i min värld. Jag har utvärderat lurarna i snart två veckor och endast behövt ladda dem två gånger. På tillverkarens hemsida står det att en laddning ska räcka till 24 timmars spelande, men jag misstänker i skrivande stund att det är tilltaget i underkant. Det andra som imponerar på mig är hur bra ljud jag får ur detta trådlösa headset. Det finns en inbyggd equalizer med fyra olika lägen som förstärker ljud i olika miljöer; obehandlat ljud, “seismiskt”, intensivt eller fokuserat på tal. Jag rekommenderar starkt att du väljer rätt beroende på vilken typ av spel du spelar eftersom skillnaden är påtaglig. I spel som InnerSpace (6/10) och mitt pågående projekt Nightmares from the Deep 3: Davy Jones , känns de normala lägena helt rätt. Röster och ljudeffekter framträder på ett klart och tydligt sätt även om bakgrundsljuden ibland kan kännas lite diffusa. Kraftprovet består dock i spel med djup bas och skrikande syntslingor. Ja, självklart startar jag upp den nya versionen av det ljuvliga Aaero (10/10) och låter lurarna känna att de lever. Även om inte den skrämmande djupa dubstep-basen pumpar lika hårt i mina öron som en rejäl bilstereo eller ett påkostat hembiosystem, är min erfarenhet glädjande nog mycket trevlig. Det skakar inte i kroppen när Noisias “Split the atom” dundrat klart, men upplevelsen efter att ha skjutit sönder fienden till de holländska kungarnas mästerverk lämnar mig ändå med ett stort leende. För att vara ett trådlöst headset, känns Plantronics 800HS helt fantastiskt. Som spelare slipper du den mördande tyngden från ett par tunga lurar, du slipper att ladda dem varje kväll och om du har en gnutta överseende med bristen på riktigt djup bas, tror jag att du i dessa lurar har en riktig vinnare. Att mikrofonen levererar klart och tydligt ljud till mina medspelare samt att de även går att använda till din PC, gör ju inte saken sämre!

Recension: The Inpatient [PSVR]

Thu, 25 Jan 2018 10:00:19 +0000

Det är med stor förväntan jag startar upp The Inpatient som är en uppföljare till det överraskande bra Until Dawn (9/10). Delar av Until Dawn utspelade sig på mentalsjukhuset Blackwood Sanatorium där du pusslade fram ledtrådar om vad som hade hänt där 60 år tidigare, och varför det plötsligt övergavs. The Inpatient placerar dig i rollen av en patient med minnesförlust, mitt under dessa händelser år 1952. Redan från början förmedlas en obehagskänsla och en närvaro som ett krypande skräckspel skall ha. Du sitter fastspänd i en stol och en motbjudande doktor försöker få dig att minnas fragment av ditt förflutna. En stor del av upplevelsen grundar sig i klaustrofobiska tankar som förstärks av att du sitter fastspänd i en stol eller är inlåst i en liten cell. [caption id=“attachment_20640” align=“aligncenter” width=“550”] I ficklampans sken blir alla lite mer skumma[/caption] Tekniskt sett bjuder The Inpatient på en solid VR-upplevelse där både ljud och grafik tillhör plattformens absoluta toppskikt. Jag testar att styra spelet både med en DualShock 4 och med PlayStation Move, och båda kontrollsätten fungerar bra. Den vanliga handkontrollen erbjuder bättre navigering och förflyttning medan Move ger bättre precision vid interaktion med omgivningen och högre närvarokänsla. då du kontrollerar båda händerna. Den första halvan av spelet är otroligt nervpirrande och matchar stämningen som bjuds i Resident Evil 7: Biohazard (9/10). Stämningen är som allra tätast under några drömsekvenser där en skruvad surrealism bjuder på några av de starkaste upplevelser jag har haft i VR. Det finns spelmoment där jag kommer på mig själv att hålla andan - jag stålsätter mig för att titta runt nästa hörn eller in genom gallerförsedda fönster. Vid några tillfällen hoppar jag till så att armhåren reser sig och pulsen skenar. Tyvärr sänks tempot rejält under andra halvan av spelet och när eftertexterna rullar upplever jag en besviken känsla av antiklimax. [caption id=“attachment_20641” align=“aligncenter” width=“550”] Monster, finns de?[/caption] Upplägget i spelet påminner om föregångaren och den beryktade fjärilseffekten är tillbaka, där dina dialogval och små handlingar kan få stora konsekvenser för hur berättelsen utvecklas. Om du vill prova alla förgreningar i berättelsen erbjuds ett stort omspelningsvärde, även om huvudberättelsens överraskningar redan har avslöjats under den första genomspelningen. Trots den stora inlevelsen och de fantastiska omgivningarna känner jag ett sting av besvikelse då jag hade förväntat mig mer. Det abrupta slutet efter den bitvis ganska sega andra halvan av spelet drar ned mitt helhetsintryck och gör mig mer sugen på att spela om Until Dawn snarare än att utforska alla vägar i The Inpatient. Supermassive Games har tidigare visat att de är mästare på att hantera en stark berättelse och jag tycker att de har låtit en enorm potential delvis gå till spillo.

Recension: InnerSpace [PS4]

Wed, 24 Jan 2018 13:00:51 +0000

Det finns ett fåtal spel vars enda syfte är att utforska världen som presenteras för spelaren. Thatgamecompany har länge varit ledande utvecklare på PlayStation-plattformen när det kommer till den här typen av titlar men nu börjar vi se fler och fler studior som hoppar på äventyret. Från den amerikanska studion PolyKnight Games kommer InnerSpace , en upplevelse som blandar mytologiska varelser och rymdfärd med ett knepigt, inverterat universum. Världen kallas “Inverse”, en plats där planeterna är ut och in och gravitationen stöter bort materia snarare än att dra den till sig. Rymdskeppet jag styr är en slags drönare bestyckad med artificiell intelligens och tillsammans med en arkeolog, måste vi finna världens hemligheter och minnen för att bevara dem innan världen går under. [caption id=“attachment_20623” align=“aligncenter” width=“550”] Leviathan; en av världens väldiga invånare[/caption] Efter en ganska kort introduktion till drönarens styrning startar äventyret, och vi transporteras till Sunchamber. Nivån som kommer att fungera som ett nav mellan de övriga världar vi besöker, och under den första halvtimmen njuter jag fullständigt av att utforska varje liten vrå i världen. Ljuden som uppkommer när jag plockar upp samlarobjekt samt reliker är subtila, och erbjuder tillsammans med känslan av att ständigt vara på väg framåt en härlig hyllning till Flower. Jag får lära mig att relikerna jag hittar antingen kan låsa upp nya världar eller uppgradera mitt lilla skepp. För att erhålla de uppgraderade modellerna av drönare, krävs dock vindfragment som finns spridda runt om i miljöerna. Jag uppmanas därför att alltid hålla ögonen öppna efter dessa vackra, vita energiknippen. Efter ett tag lär jag mig på egen hand att det även är smart att följa banorna av fragment då de ofta visar vägen till andra viktiga föremål. Mitt under en rofylld färd vars enda mål är att leta reliker, observerar jag dock något stort under vattenytan i världen. Jag fäller in vingarna, aktiverar farkostens undervattensläge och plumsar i vattnet. Öga mot öga står jag snart med en enorm solfisk som givetvis äter upp mig. Det är dock inte slut på spelet, utan jag får istället möjlighet att hjälpa fisken att återskapa sitt gamla jag; en halvgud i denna döende värld. Det står snart klart att det finns flera liknande entiteter som alla bär visdom inom sig och behöver min hjälp att föra den vidare. [caption id=“attachment_20624” align=“aligncenter” width=“550”] Spektakulära vyer utlovas när du inte fastnar i trånga miljöer[/caption] Hela tiden njuter jag av hur flummig och udda berättelsen är, men när det kommer till spelets pussel och utmaningar är det ofta jag river mitt hår av frustration. InnerSpace är vackert och intressant men lider mycket av bristande kommunikation till mig som spelare. Vid flera tillfällen har jag planlöst flugit omkring utan någon som helst aning om vad jag behöver göra för att komma vidare. Spelets styrning lämnar också ganska mycket att önska. Jag styr hastighet och vinklar skeppet med höger styrspak och styr det horisontellt samt vertikalt med hjälp av vänster styrspak. Det påminner lite om en flygsimulator till funktionerna, men samtidigt är det något som inte alls stämmer. Det är väldigt ofta jag får kortslutning i hjärnan och styr min drönare åt helt fel håll, trots att jag har tillbringat hundratals timmar i flygsimulatorer. Utöver detta bjuder InnerSpace dessutom på mängder av trånga utrymmen som är riktigt utmanande att navigera, vilket resulterar i ett bra recept för frustration. Detta är inte på något sätt ett dåligt spel, utan istället en riktigt intressant resa genom ett döende, alternativt universum som bjuder på miljöer som du aldrig kunnat tänka dig. Trots problem med styrning och att jag saknar lite handledning när det kommer till att komma vidare, kan jag inte annat än att rekommendera det till dig som uppskattar titlar som Flower eller VEV: Viva Ex Vivo (6/10).

Recension: The Surge - A Walk in the Park [PS4]

Mon, 22 Jan 2018 10:00:21 +0000

Lite miljöombyte är alltid en bra sak för att slappna av från ett stressfullt jobb, sägs det. Så när jag fick chansen att åka på en kort semester till Creo World - en nöjespark till för alla Creo-anställda så tog jag såklart chansen. Jag hade tröttnat lite på att bekämpa fiender i fabriker och kontorskomplex, och tog därför mitt pålitliga exoskelett och hoppade på ett tåg för att uppleva A Walk In The Park - en liten expansion till The Surge (6/10). Warren, vår smått motvilliga hjälte, får ett nödrop från en nöjespark en kort tågresa bort från Creos kontorskomplex. Någonting har gått väldigt fel i Creo World och eftersom Warrens första arbetsdag ändå gått helt åt skogen tar han sitt pick och pack och hoppar på ett tåg mot lite mer avslappnande miljöer. Väl på plats visar det sig såklart att nöjesfältet också råkat ut för samma olycka som resten av Creos installationer - tidigare fredliga robotmaskotar går bärsärk, river ner nöjesparken och angriper dess besökare. Någonting står inte helt rätt till här heller. [caption id=“attachment_20602” align=“aligncenter” width=“550”] Nöjesparken är vacker och finurligt konstruerad[/caption] Ganska snabbt springer Warren på en överlevare som ber honom om lite hjälp - strömmen behöver återställas och datornätverket fixas. Självklart så ställer Warren upp, hyvens kille som han är. Som förväntat är det inte riktigt så rakt och enkelt som det låter - Warren springer på en hel del motstånd på vägen. A Walk in the Park är ett välkommet tillskott till The Surge på ett par olika sätt. Dels bryter det monotonin i miljöer och fiendedesign, samt att det inte tar sig självt på för blodigt allvar. Det är svårt att inte småflina när robotmaskotar med kaffemuggshuvuden försöker slå en sönder och samman. Nöjesparken är dessutom ett nöje att utforska, med kreativ och finurlig nivådesign. Om resten av The Surge hade varit lika underhållande att spela igenom hade mitt betyg för grundspelet blivit väsentligt högre. [caption id=“attachment_20601” align=“aligncenter” width=“550”] Vår vän Ironmaus[/caption] Till skillnad från själva huvudspelet så är A Walk in the Park betydligt mer linjärt, och den relativt korta expansionen och dess handling är mycket lättare att följa utan att gå helt vilse. Dock är äventyret kanske i det kortaste laget och på det stora en småfinurlig, om än i det stora hela meningslös, liten paus från huvudspelet. Det finns en handfull nya vapen och rustningsdelar att samla på sig genom frenetiskt hacka av fiendelemmar, men det känns som för lite belöning och levererat alldeles för sent - att uppgradera dessa reliker till att matcha det som en redan har på sig är ett alldeles för tidskrävande arbete. Dock får A Walk in the Park ett par pluspoäng tack vare dess humor, och det faktum att det återknyter till den (i spelet) mytomspunna Ironmaus en hel del.

Recension: Beholder Complete Edition [PS4]

Tue, 16 Jan 2018 15:00:22 +0000

Livet handlar ofta om att ta svåra beslut men även att hantera konsekvenserna efter ens avgörande val. Detta är det tydliga budskapet i Warm Lamp Games ångestfyllda hotelldrama Beholder Complete Edition. Det råder fullständig diktatur i ett land långt borta, och dödsstraff är en vanlig utgång för de som inte följer de vansinniga reglerna, skapade av den totalitära staten. Familjemannen Carl flyttar in med fru och barn till ett sunkigt hotell där han, på regeringens befallning, agerar hyresvärd. Men han har ett viktigare uppdrag; att spionera på hyresgästerna och rapportera om de gör något fuffens bakom stängda dörrar. Jag följer försvarsministerns direktiv och tar på mig uppdrag för att kunna skrapa ihop pengar till mitt levebröd. Det första jag behöver göra är att skaffa information om varje individ i byggnaden, genom konversationer och genomsöka lägenheterna. Om jag hittar viktiga ledtrådar kan en person profileras mot betalning, men om hen gömt något olagligt i en byrå har jag möjligheten att ringa polisen. Det är svårt att fatta ett livsavgörande beslut; ska jag vara en känslokall patriot eller följa hjärtat och därmed få “förrädare” stämplad i pannan? Ska jag utföra utpressning för att tjäna pengar genom min tystnad om gästens innehav av olagliga gummiankor? [caption id=“attachment_20569” align=“aligncenter” width=“550”] Schrödingers katt?[/caption] Helst vill jag vara en god hyresvärd och hjälpa människor, men ibland måste jag vara en skitstövel för att ta mig vidare i spelet. Uppdragen börjar staplas på hög ju längre spelet pågår och oftast är de tidsbegränsade. Det är inte bara försvarsministern som kallar på assistans men även hyresgästerna, familjen och en hemlig rebellstyrka. Tyvärr är många uppgifter kostsamma och pengar kan bli snabbt en bristvara, vilket kan ge mig sparken eller i värsta fall dödad om jag inte kan betala räkningarna.Det är inte bara pengar jag behöver oroa mig för, utan även Carls rykte. Ett gott anseende kan locka fler gäster, men det är svårt att hålla koll på allihop eftersom de svarta figurerna med vita ögon liknar varandra, särskilt om jag smyger in i ett rum. Lägenheten måste vara helt tom för att jag ska låsa upp dörren och kringgå en rejäl utskällning. Dessvärre är huvudkaraktären klumpig att styra och jag fastnar lätt i möbler. Det är svårt att snoka i en byrå om en stol står precis bredvid, vilket skapar onödig stress och ger mig dåligt rykte om jag blir upptäckt. I denna samling finns extramaterial i form av kapitlet Blissful Sleep, där hyresvärden heter Hector och misstas av regeringen för en 85-åring. Han måste hitta ett sätt att bekräfta sin sanna ålder innan han blir tvångsplacerad på ett förfärligt ålderdomshem. Uppdragen är tråkigt nog likadana som i originalspelet och jag hade hellre sett en annan miljö än samma hotell. [caption id=“attachment_20565” align=“aligncenter” width=“550”] Vad skådar mitt norra öga?[/caption] Föreställ dig Pang i Bygget, ta en nypa av Tim Burtons mörka visuella stil och ersätt humorn med kolsvart fascism. Precis så vill jag beskriva det audiovisuella i Beholder Complete Edition, men också dess berättelse. Jag tycker det är horribelt att jobba åt en känslokall diktatur och skicka iväg rädda invånare till deras gravar, bara för att rädda mitt eget skinn. Ännu värre är att ångesten och problemen växer hela tiden och jag ställer mig frågan om detta kan få ett gott slut. Jag gillar detektivarbetet och skapa profiler, men det är en påfrestande utmaning att göra alla nöjda. Om du gillar tragiska spel och att påverka människors öden kanske denna samling vara värt en spelomgång, men jag rekommenderar hellre en Bergman-film om du vill uppleva ångest i hög klass.

Recension: Albert & Otto [PS4]

Mon, 15 Jan 2018 10:00:13 +0000

Jag måste erkänna att jag aldrig lyckades spela klart Limbo när det begav sig, vilket är riktigt synd. Vad jag bär med mig från Playdeads mörka verk är dock känslan av att aldrig vara riktigt säker, att aldrig kunna lita på någon eller något. I Albert & Otto är känslan ungefär densamma; faran lurar bakom mörka silhuetter och allt verkar vara ute efter att ha ihjäl vår hjälte Albert. I denna mörka värld där paletten går helt i gråskalor, piffas helheten upp av den lilla röda kaninen Otto som besitter magiska krafter. Vårt äventyr startar och vi måste söka upp Anna; Alberts syster som blivit kidnappad. [caption id=“attachment_20559” align=“aligncenter” width=“550”] Finns det en trofé på andra sidan gungan månntro?[/caption] Under spelets första minuter får jag lära mig mekaniken, vilken är ganska enkel. Albert kan hoppa, putta saker och skjuta med sin pistol och när Otto ansluter till äventyret, utökas arsenalen med dubbelhopp och andra nyttiga färdigheter. Det finurliga är att jag endast kan utnyttja Ottos krafter när jag bär med mig honom. Vid vissa tillfällen behöver jag lämna honom bakom mig och behöver därför skifta tankesätt när det gäller kontrollen av min karaktär. Det erbjuds en hel del tankenötter på vägen till barnhemmet där Anna förmodligen befinner sig. De allra flesta går att lösa ganska enkelt, men mot slutet av spelet kombineras pussel med tajming, strider och kravet att hålla koll på miljön. De olika nivåerna av spelmekanik blandas ihop mycket väl och sätter emellanåt stor press på min simultankapacitet. Om allt hade flutit på bra hade utmaningen varit välkommen men tyvärr lider Albert & Otto av en ganska sladdrig kontroll. Det är till exempel svårt att landa på rörliga objekt, då Albert har en tendens att trilla av eftersom spelet inte snabbt nog registrerar att jag har landat rätt. Det är även svårt att sikta med styrspaken när jag ska skjuta eller lyfta saker med Ottos specialförmåga. [caption id=“attachment_20560” align=“aligncenter” width=“550”] Någon som är sugen på lite grillat fårkött?[/caption] I segmenten mot slutet krävs såpass bra tajming och precision att spelets brister blir som en fiende i sig. Jag har svårt att uppskatta mängden omstarter jag har fått uppleva på grund av att Albert sladdrat iväg en millimeter för långt efter ett hopp. Självklart finns det föremål att samla på; dels de traditionella samlarobjekten som här kallas fragment, men även riktigt läskiga vykort som Albert får från sin syster. Det är ganska uppenbart att något inte står helt rätt till på barnhemmet där hon befinner sig. Albert & Otto är ett ganska bra äventyr som lånar och förenklar Limbo-konceptet, som bjöd spelaren på både huvudbry och arachnofobi. Resan mot målet är för det mesta utmanande på en sund nivå, men helhetskänslan dras ned av spelmekanikens brister. Jag kan rekommendera denna korta upplevelse om du törstar efter något som utmanar dig, förutsatt att du också orkar med att spela om samma sekvens flertalet gånger.

Recension: Little Red Lie [PS4]

Fri, 12 Jan 2018 13:00:35 +0000

Är du redo för en resa in i mörk, mänsklig misär, dystopi och några rejäla käftsmällar med tillhörande smak av förakt för moderna individer? Isåfall kan du glädjas av att det nu finns ett spel just för dig i form av Little Red Lie. Will O’Neill är hjärnan bakom detta verk som ger en bländande insikt i depression, krossade livsöden och en förtroendeingivande analys av kommande samhällsproblem. O’Neill ligger, inte helt oväntat, även bakom Actual Sunlight ; spelet som låter spelaren ikläda sig rollen av en deprimerad och självmordsbenägen ung man. Det är med andra ord inga titlar som går att konsumera för skojs skull, utan istället kräver en hel del av mig som spelare. I Little Red Lie får jag följa två individer som inte har något som helst med varandra att göra, och som dessutom befinner sig på två helt skilda delar av människospektrat. På ena sidan finner vi Sarah som kämpar livet ur sig för att försöka stödja sin familj. Hennes mor lider av MS och hennes syster, en före detta halvpopulär profil inom sociala media, är deprimerad eftersom hon blivit bortskämd hela livet och försöker bota sin existenskris genom överkonsumtion. Fadern i familjen gör så gott han kan för att alla ska ha det så bra som möjligt; ett hedervärt mål som visar sig vara helt omöjligt att uppnå. [caption id=“attachment_20529” align=“aligncenter” width=“550”] I Dystopia är jag i alla fall säker. Det finns poliser på tunnelbanan.[/caption] På den andra sidan av spektrat finner vi Arthur Fox som är en vedervärdig mansgris, fullproppad av sjuka fördomar och en fasansfull syn på människor som är lägre ned på karriärsstegen än honom. Arthur lever i överflöd och frossar i dekadens oavsett namn; prostitution, alkohol och knark är en vanlig del av hans vardag och han njuter varje sekund av maktkänslan han får när han överdoserar synderna. Det låter inte som någon trevlig upplevelse i skrift, och känslan jag bär med mig under tiden jag konsumerar denna berättelse är såklart allt annat än underhållande. Vad jag däremot upptäcker ganska snart är att de båda livsödena är otroligt välskrivna och verkliga. Även om jag personligen aldrig varit i närheten av den misär som återspeglas i titeln, berättas den på ett sätt som gör det lätt att känna igen sig på något sätt. Själva manuset är också i det närmaste genialt. Under spelets gång får vi följa Arthurs förfall samtidigt som vi får uppleva det hopp som tänds inom Sarah när det är som allra sämst för henne. De båda ödeslinjerna visar helt olika trendkurvor och när de korsar varandra i det fiktiva diagram av känslor jag målat upp framför mig, uppstår något som nästan är magiskt. Det är nästan som att spelet har en balans som måste uppfyllas och där Arthurs olycka på något sätt föder Sarahs hopp och mod. [caption id=“attachment_20530” align=“aligncenter” width=“550”] Nu är det fredagsmys!!![/caption] Detta är en upplevelse som jag uppskattar väldigt mycket när jag ser tillbaka på den. Under de kvällar jag har upplevt berättelsen har jag däremot inte njutit speciellt mycket, och inte bara för att ämnena som berörs är deprimerade. Titeln har två riktigt stora problem som tyvärr gnager i mig fortfarande och påverkar betyget drastiskt. Little Red Lie lider dels av att det är alldeles för långt; upplevelsen som sträcker sig över cirka fem till sex timmar, hade mått mycket bättre av att vara hälften så lång. Under min andra sittning irriterar jag mig även på att jag hela tiden måste trycka på X för att läsa mer av texten till berättelsen. Visst skänker det en viss tyngd i berättelsen då pauserna är placerade på exakt rätt ställen i dialogerna - det ger mig en känsla av hur karaktärerna pratar. Efter några timmar får jag dock ont i tummen och börjar sakna verklig, talad dialog. Trots de stora nackdelarna i tempo och längd, är detta en upplevelse som jag fortfarande tänker på flera dagar efter jag har avslutat spelet. Little Red Lie har givit mig en mängd intressanta vinklingar på problem som jag uppmärksammat i samhället idag, och skäms inte för att belysa dem i LED-vitt, smärtande ljus. Om du inte är rädd för att dyka djupt ned i mänsklighetens virtuella mörker och ta del av tankar som inte på något sätt kan klassas som politiskt korrekta, tror jag att du har ett becksvart mästerverk att avnjuta. Upplevelsen är otroligt påträngande och verklig, men uppskattas bäst i backspegeln.

Recension: Accounting + [PSVR]

Wed, 03 Jan 2018 10:00:00 +0000

När en av skaparna till den skruvade men framgångsrika TV-serien “Rick & Morty” bestämmer sig för att skapa ett spel i Virtual Reality, förväntas knappast något annat än ren galenskap. Och det stämmer väldigt bra med vad jag kan sammanfatta mina sessioner med Accounting + vilka sträcker sig över ett fåtal timmar. I spelet spelar jag rollen av en nytillsatt revisor i ett trångt litet kontor. Det visar sig dock att något inte stämmer då det enda jag kan göra med pärmar, miniräknare och häftapparater är att kasta dem runt hela rummet i bästa VR-manér. Telefonen på mitt skrivbord ringer och det uppdagas att jag tydligen ska bli försökskanin i ett VR-experiment istället. [caption id=“attachment_20464” align=“aligncenter” width=“550”] Detta är två riktiga satanister. Som lyssnar på rap och äter på McDonald’s[/caption] Efter att ha satt på mig mitt VR-headset i spelet kastas jag handlöst in i en flerbottnad upplevelse där varje ny virtuell värld är knäppare än den förra. I varje nivå utmanas jag att lösa småpussel, vars syfte är att ta mig vidare; djupare ner i kaninhålet och längre bort från det som klassas som normalt. I mina spelomgångar får jag möjligheten att stifta bekantskap med ett flertal mer eller mindre trevliga karaktärer. Alla personligheter är dock både charmiga och underhållande, och trots en rejäl skopa fult vuxenspråk känns berättelsen relativt intressant. Spelet är slut efter trettio till fyrtio minuter, men lockar till omspel då en del områden inte går att nå från början. Grafiken är barnslig, enkel men samtidigt skarp och slående, även i den lägre upplösning som PlayStation VR erbjuder. Jag känner aldrig av tendenser till illamående, även om jag tittar runt omkring mig när jag letar ledtrådar eller nya saker att kasta. Som VR-upplevelse är Accounting + mycket bra, även om det dras med de vanliga problemen när det kommer till avläsning av kontrollernas positionering i ett mindre rum. De stora vinnarna i titeln är dock manuset och röstskådespeleriet som är fantastiskt, speciellt om du är ett fan av TV-serien. [caption id=“attachment_20465” align=“aligncenter” width=“550”] Den här lille killen är min försvarare i rättegången. Det kan aldrig sluta väl![/caption] Mängden dialog som har spelats in till spelet upplever jag som häpnadsväckande stor när jag tänker på hur kort upplevelsen är. Om du uppskattar humorn i Rick & Morty, misstänker jag att du kommer att ha en riktigt underhållande resa framför dig; till och med under spelets introduktion. Tecknade TV-serier för vuxna har en tendens att få mig att gapskratta, samtidigt som jag ibland mår illa på grund av de allvarliga saker som berörs. Känslan av att inse att jag är en ganska hemsk människa innerst inne är aldrig långt borta, och i detta avseende är Accounting + absolut inget undantag. När jag analyserar alla hemska händelser som utspelat sig i spelet, inser jag att allt är mitt fel samtidigt som jag vet att jag inte kunde handlat annorlunda. Med sin sylvassa satir, komplicerade virrvarr av virtuella världar, hemska val som påtvingats mig och det barnsligt utmärkta röstskådespeleriet kan jag konstatera att jag verkligen uppskattade denna upplevelse. Om du har ett intakt psyke, någorlunda härdad integritet och inte skäms för att ta del i vanvett, rekommenderar jag spelet skarpt. Se till att använda hörlurar dock, för familjens skull.

Recension: Okami HD [PS4]

Tue, 02 Jan 2018 10:00:38 +0000

Filmen mitt liv som hund och barnsången “Jag ska måla hela världen lilla mamma” har inte särskilt mycket med Okami HD att göra, även om titlarna ganska väl beskriver spelet på hög nivå. Okami släpptes ursprungligen på PlayStation 2 och har uppdaterats och återutgivits till en mängd plattformar genom åren, och nu går det första gången att spela det i 4k-upplösning på PlayStation 4 Pro. Jag har spelat det på en Pro, men i full HD då jag inte har en 4k-TV ännu. För hundra år sedan besegrades den åttahövdade demonen Orochi av den vita vargen Shinanui och svärdsmannen Nagi; demonen fängslades i en grotta. Striden blev över tid en myt och en ättling till Nagi släpper demonen fri på nytt. Här småler jag och undrar om spelutvecklarna tittat på TV-serien Samurai Jack, men inser snabbt att båda berättelserna grundar sig i samma japanska myter. Du axlar rollen som solguden Amaterasu i form av den vita vargen och har en magisk pensel som kan utföra mirakel till din hjälp. Det låter kanske som en fånig premiss, men mekaniken med de olika penselmiraklen är central i spelet och är en faktor som får det att sticka ut från mängden. [caption id=“attachment_20428” align=“aligncenter” width=“550”] Landskapet må vara kargt, men ändå bländande vackert.[/caption] Okami är kraftigt influerat av Zelda-spelen vilket jag märker långt innan jag läser mig till att regissören Hideki Kamiya är ett stort Zelda-fan. Det är ett actionrollspel med alla de vanliga komponenterna; insamling av föremål, lösa uppdrag och en hel del strider. Spelets kontroller känns responsiva, även om kameran bitvis halkar efter. Grafiken är helt gjord i cel-shadingstil och är otroligt vacker. Hela spelet känns som ett levande träsnitt från den japanska feudaltiden eller en akvarell målad med bred pensel. Dock vibrerar och skakar animeringarna och jag har svårt att avgöra om det är en bugg eller om det sker av estetiska skäl. Oavsett anledningen så ogillar jag det och hade gärna sluppit det. [caption id=“attachment_20427” align=“aligncenter” width=“550”] Vad får du om du parar en demon med en Bulbasaur?[/caption] Under resans gång återupplivar jag det korrumperade landet och möter andra gudar som var och en ger mig en ny teknik för penseln. Jag lär mig vitt skilda saker som att skapa bomber till att få döda träd att blomma eller dra mig upp genom att rita lianer. Världen är intelligent designad och kräver bitvis att jag stannar upp och tänker efter vad jag kan göra och hur omgivningen ser ut innan jag kommer på vad som krävs. Jag satt fast länge inuti en grotta utan att förstå hur jag skulle komma vidare. När jag tittade upp såg jag dock lite av himlen genom en grottöppning där jag kunde rita en sol och på så sätt få några svampar att växa så jag kunde hoppa på dem för att komma vidare. Musiken är sagolik och passar otroligt väl in i spelets miljö och stämning. Det enda jag stör mig på gällande ljudet är wakka-wakka-rösterna, och jag hade gärna sett att utvecklaren antingen hade lagt på röster eller åtminstone gett mig en möjlighet att stänga av dem. För mig blir det en påminnelse att spelet har elva år på nacken även om det bitvis bjuder på inlevelsemagi som får mig att glömma det. Okami HD är ett gediget actionrollspel som åldrats med värdighet och håller bra än idag. Jag tycker inte att det kan mäta sig med 2017 års stora actionrollspel som The Legend of Zelda: Breath of the Wild eller Horizon Zero Dawn (9/10), men det är orättvisa jämförelser då det hänt väldigt mycket på elva år. Brinner du för spel som är inspirerade av en speciell konststil eller av japansk mytologi och, liksom jag, lyckats missa Okami under två konsolgenerationer, tycker jag verkligen att du ska ge det en chans!

Recension: Dead Rising 4 - Frank's Big Package [PS4]

Thu, 28 Dec 2017 11:00:19 +0000

Jag har alltid varit ett stort fan av Capcoms Dead Rising-serie. Humorn, uppfinningsrikedomen och sättet den fångar klassisk zombieskräck utan att ta den på alltför stort allvar var alltid underhållande även om serien alltid haft problem med buggar. Frank Wests, och senare även Chuck Greenes och Nick Ramos äventyr i olika zombieinfekterade miljöer var länge Microsoft-exklusivt. Efter att del ett och två släpptes till Playstation hösten 2016 så kommer nu del fyra, med allt extramaterial, äntligen till Playstation 4. Det går alldeles utmärkt att börja spela i del fyra, även om det bjuds på en hel del skämt som blir ännu bättre om du vandrat i Wests blodstänkta stövlar tidigare. Han är den sorts charmiga macho-fegis med ett kantstött hjärta av guld som sällan har huvudrollen i actionspel och -filmer. Snarare brukar karaktärer av Wests natur vara förpassad till biroller. [caption id=“attachment_20388” align=“aligncenter” width=“550”] Selfie! Viktig del av varje modern journalists arsenal.[/caption] Ett lysande undantag är förstås Bruce Campbells Ace från Evil Dead-universat (inkluderande tv-spel, serietidningar och numera också en teve-serie). Med tanke på Wests främsta bisyssla bredvid paparazzijournalistik, att förgöra de odöda, är det kanske inte så oväntat. Oavsett inspirationskälla är detta helt klart Dead Risings vassaste punkt. Humor i kombination med uppfinningsrikt nedgörande av vandrande döda kommer man långt med. Historien i korthet sätter Frank återigen i centrum av ett zombieutbrott. Denna gång dock inte som främsta journalist på plats, även om han själv inte skulle hålla med om det. Nej, den självupptagna mallgrodan har med sig en av sina journaliststudenter som rätt tidigt visar sig ha betydligt mer driv och yrkesskicklighet än professor West. Hon ligger hela tiden steget före och viljan att hinna före henne till hemligheten bakom den nya epidemin är minst lika drivande som Franks överlevnadsinstinkter. [caption id=“attachment_20389” align=“aligncenter” width=“550”] Green flame![/caption] Speltekniskt har inte jättemycket hänt sedan senast jag på allvar spelade Dead Rising; främst det andra spelet i serien. Huvudrollen var då den mer sympatiske tidigare nämnda Chuck Greene, vars försök att hålla sin dotter vid liv genom att hitta anti-zombie-medicin var den främsta drivkraften. På grund av denna inneboende tidsbegränsning var tempot mycket mer ansträngt i de tidigare spelen. I fyran finns ingen övergripande nedräkningsklocka. Några sidouppdrag måste klaras av inom en viss tidsram, men generellt kan man luffa runt och upptäcka den relativt stora halvöppna världen i sitt eget tempo. Även om storyn är helt okej så är det mer eller mindre det planlösa irrandet som är anledningen till att jag återvänder till Dead Rising 4 om och om igen. Jakten på samlingsbara objekt som tidningar eller podcasts (vars innehåll fyller ut detaljerna kring den nya undergången) eller ritningar på nya och intressanta MacGyver-vapen, gör att jag efter ett par dagars spelande förvånat konstaterar att jag inte kommit längre än 12% av handlingen. När jag istället koncentrerar mig på att följa spelets utlagda brödsmulor tar det halva tiden att nå dubbla resultatet, men jag märker att jag inte alls har lika kul. Sökandet kring det oviktiga och uppsnokandet av underhållande och ibland riktigt effektiva vapen är trots allt det som är roligast. Nu går det även, precis som i tredje delen, att bygga ihop Frankensteins-monster-aktiga fordon med ännu mer uppfiningsrika zombieröjande egenskaper. Dessutom har spelet berikats med härliga superpansar a la Fallout eller Warhammer 40.000, vilka förstås också går att modifiera på alla möjliga knasiga sätt. [caption id=“attachment_20391” align=“aligncenter” width=“550”] Power up![/caption] Tyvärr är Dead Rising 4 väldigt likt sina föregångare på en irriterande punkt; det är buggigt. Det är inte bara små grafikfel eller bitvis dålig kollisionskontakt som ställer till det i en del bossfajter utan även några direkt spelförstörande buggar som vid ett par tillfällen kastar mig rakt ur spelet. Jag rekommenderar att du väntar på att spelets första patch installeras innan du börjar spela alltför långt genom uppdragen, på så sätt minimerar du risken att bli onödigt frustrerad. Med tanke på att spelet släpptes för mer än ett år sedan till Xbox är det nästan förolämpande att släppa en så pass buggig första version. Det andra osympatiska arvet från tidigare inkarnationer är att avknoppandet av zombies, trots all variation, snabbt blir ett arbete. Mosandet känns snart underligt vardagligt, speciellt i de situationer när alla roliga vapen har tagit slut och man bara har en simpel tvåhandsyxa för att röja sig fram. Efter 10.000 andrahandsmord (ungefär 4% av vad som krävs för en av spelets troféer) börjar jag känna mig lite mätt. Varje gång jag hittar ett nytt roligt specialvapen bubblar visserligen spelglädjen upp till ytan igen men den försvinner snabbare ju längre in i spelet jag kommer. Då blir de tidigare nämnda samlarobjekten som fyller ut handlingen mer lockande. Det är genuint roligt skrivet med flera sköna blinkningar till samtiden. Tillsammans med alla sköna kläder, inkluderat maskeraddräkter som får Frank att se ut som en hel rad Capcom-hjältar, tatueringar, ansiktsbehåringar och annat krimskrams gör det spelets grundläggande enformighet betydligt mer njutbart.

Recension: Steep: Road to the Olympics [PS4]

Fri, 22 Dec 2017 14:10:56 +0000

Det är snart dags för de olympiska vinterspelen i PyeongChang, vilket inte helt oväntat börjar avspeglas i vinterns spelutbud. Road to the Olympics är dock inte ett fristående spel, utan en massiv expansion till fjolårets **Steep (7/10) **för dig som ännu inte lagt pjäxorna på is, eller bara är sugen på lite toppar i vintersportspel. Resan till Sydkorea tar vid i ett helt nytt karriärläge, där vi får följa vårt OS-hopp i en rad olika snowboardutmaningar med målet att kamma hem hela tre olympiska guldmedaljer. Träningen, som främst utspelar sig bland de japanska och sydkoreanska fjällen, består av lektioner och tävlingar på bräda vilka varvas med videointervjuer med tidigare vintersportsmedaljörer. [caption id=“attachment_20317” align=“aligncenter” width=“550”] Det går utför i de japanska bergen bland pagoder och körsbärsträd[/caption] Överlag är kampanjen välbalanserad, även om jag inte tycker att trickmekaniken för snowboardåkandet är tillräckligt intressant för att inte varvas med några andra sporter. Lyckligtvis erbjuds flera olika utmaningar utanför karriärläget såsom skidsporterna super-G och storslalom. Absolut roligast har jag dock när jag snubblar över en glidflygningsutmaning, där vingarna på min flygdräkt utrustats med livsfarliga jetmotorer. Adrenalinet rusar blixtsnabbt när jag i ett vansinnigt tempo svävar fram mellan rosablommiga körsbärsträd, genom trånga toriiportar och under broar med klassisk japansk design. Utvecklarna har verkligen lyckats fånga en asiatisk aura kring fjälltopparna och förmedlar en härlig fartkänsla i de farligaste extremsporterna. För mig som inte spelade originalspelet när det begav sig är flera av de nya utmaningarna dock på tok för svåra. Samtidigt som variationen på de olympiska grenarna som slalom och störtlopp är imponerande stor, är antalet banor i respektive gren sällan fler än en. Detta är synd då jag tycker det är väldigt kul att åka störtlopp i förstapersonsvy, men när det inte finns mer än en backe att åka i tröttnar jag snabbt. [caption id=“attachment_20328” align=“aligncenter” width=“550”] Det är minst sagt vackra omgivningar i skidbackarna[/caption] De nya fjällen i Steep: Road to the Olympics bjuder ändå på en imponerande mängd innehåll och variation. Vyerna är fantastiskt vackra och erbjuder ordentligt med galenskaper att utforska på egen hand. Det är en gedigen expansion men jag hade gärna sett lite mer fokus på de olympiska grenarna med fler sporter eller större tyngd i de som erbjuds. Kvalitén går dock aldrig utför, och de gånger mitt intresse dalar kompenseras det snart av nya fina toppar.

Recension: Life is Strange: Before the Storm Episode 3 - Hell is Empty [PS4]

Thu, 21 Dec 2017 14:00:45 +0000

Även om det bara har gått två månader sedan jag avslutade del två i serien som är upptakten till händelserna i Life is Strange , har väntan känts som en evighet. Förra avsnittet kändes ganska bra, även om jag saknade tempo och fingertoppskänsla. Den avslutande delen är nu avklarad och jag kan redan nu glädja dig med att berätta att du har ett väldigt bra avslut framför dig. Efter en minst sagt händelserik middag tillsammans med Rachels föräldrar, ställs både Chloe och Rachel inför ett val som ingen av dem hade anat i början av äventyret. Jag följer min instinkt och låter berättelsen hänföra mig, och det visar sig vara ett beslut som genomsyrar hela avslutningen av serien. Om du har varit med från början känner du säkert till att ruskigt viktiga händelser har en tendens av avlösa varandra, och episod tre är inget undantag. Som spelare slängs jag mellan hopp och förtvivlan i den känslomässiga storm som de båda tonårstjejerna erfar och väldigt ofta har jag svårt att välja “rätt”. Hjärtat vill en sak, min hjärna vill en sak och Chloes karaktär vill säkert något helt annat. [caption id=“attachment_20323” align=“aligncenter” width=“550”] Det är klart att Chloe kan mecka med bilar också. Vänta! Vad har hänt med håret?[/caption] Mot slutet av avsnittet känns det som att väldigt många pusselbitar börjar hamna på rätt plats och jag bjuds en del sentimentala återblickar (eller egentligen glimtar från framtiden). Varje gång jag ser Chloes skruttiga pick-up, ler jag inombords eftersom hennes entré med bilen i första spelet fortfarande har en plats i mitt spelarhjärta. Jag får också möjlighet att läsa mig till en del intressant information om elever och personer i skolans närhet som förklarar en del beteenden jag observerat förut. Hell is Empty lyckas med konststycket att leverera både ett förbluffande bra avslut och en hel del extramaterial till spelets fans. [caption id=“attachment_20326” align=“aligncenter” width=“550”] Ahhhh, min gamla trotjänare till pick-up; rostig men älskad![/caption] När jag gör det slutliga valet i spelet, baserar jag det helt och hållet på händelserna som jag till viss del format själv under resans gång. Alla beslut kommer plötsligt tillbaka till mig och det känns på något sätt som att spelet har lyckats avläsa min personlighet för att leverera det optimala slutet för mig. När de sista filmsekvenserna visas, känner jag mig varm inombords; jag ler, gråter en liten skvätt och känner mig ganska tillfreds med tillvaron. Jag tänker att Chloe och Rachel nog kommer att få det bra tillsammans. Sedan tar skräcken tag i mig och jag minns vad som väntar dem i framtiden…

Recension: Papers Please [Vita]

Thu, 21 Dec 2017 10:00:32 +0000

Som en helt vanlig medelsvensson i staten Arstotzka är livet sällan enkelt att leva. Lyckligtvis vaknar jag en morgon upp till de extremt goda nyheterna att mitt namn dragits i ett jobblotteri. Förutom att ansvara för inpasseringen till vårt rike genom att noggrant kontrollera alla resedokument, får jag och min familj även ett nytt boende av ganska bra kvalitet. Det enda jag behöver göra i mitt arbete är att vara noggrann. Jag får inte släppa in vem som helst då det politiska läget just nu är skakigt mellan vår underbara stat och grannländerna. Terrordåd, mutbrott och hot är i princip vardagsmat för oss medborgare, men jag har blivit utvald för att göra skillnad; att stärka vår nations trygghet. Min första dag avlöper relativt bra då jag lyckas släppa in rätt människor och hålla ute de som inte är välkomna, med några få undantag. Min arbetsgivare är väldigt givmild och förstående och gör därför inte avdrag på min lön förrän efter tre misstag. Efter arbetsdagen återvänder jag stolt hem med en relativt bra lön i fickan, åtminstone tillräckligt för att betala hyra, mat och värme. [caption id=“attachment_20310” align=“aligncenter” width=“550”] Hmmm…det där kan väl knappast vara en förfalskning eller?[/caption] För varje människa jag lyckas göra en korrekt bedömning av belönas jag med 5 krediter, och ganska snart känner jag en press att tjäna mer pengar till familjen. Vissa dagar när jag har varit lite för noggrann och långsam, måste jag nämligen låta mina nära och kära avstå från värme eller mat. Jag blir duktigare och duktigare på att avvisa personer med falska identiteter och jag känner att en viss nonchalans infinner sig. Samtidigt som jag blir mer rutinerad, sker saker i det politiska närområdet som förändrar regler när det kommer till rutinerna i mitt arbete. Arbetet som jag utför i mitt lilla bås, hanteras helt och hållet via pekskärmen på min Vita. Jag har ett ganska litet skrivbord där dels regelboken ska få plats, men som även fungerar som yta för att jämföra passfoton, fingeravtryck och övriga resedokument som krävs. När jag har tagit mitt beslut, stämplar jag ett godkännande eller avfärdande på den sökandes pass. Med pressen av att behöva dra in pengar till familjen, den inom kort kaotiska arbetsytan och de konstanta förändringarna av regler för inträde till landet, dröjer det inte länge förrän jag känner mig hopplöst stressad. När tillfället kommer att tjäna lite pengar vid sidan av, kan jag därför inte annat än att ta chansen. För familjens skull, för min sons skull. Där slutar tyvärr min berättelse denna gång, då mina grannar uppenbarligen tipsat myndigheterna om mitt plötsliga välstånd. Under en vanlig arbetsdag kommer en polispatrull och hämtar mig för att slänga mig i finkan tillsammans med alla andra hårdkokta brottslingar. [caption id=“attachment_20311” align=“aligncenter” width=“550”] Hjälp! Var lade jag nu stämplarna? Usch, jag måste verkligen städa här![/caption] Papers Please presenteras i ett retrodoftande grafiskt format, vilket dock är mer än tillräckligt för att fånga känslan av denna miserabla situation. Ljudbilden är minimalt sparsmakad och lägger ytterligare ett perfekt lager till spelets karga klimat. När det kommer till spelmekaniken är den enda nackdelen att skärmytan på PlayStation Vita känns för liten. För att ha bra koll och kontroll över varje valsituation behöver jag därför konstant flytta skärmen uppåt och nedåt. Som upplevelse är dock denna titel ett riktigt guldkorn - på gränsen till ett mästerverk. Spelet ger en motbjudande insikt i mitt eget undermedvetna och visar hur människor enkelt kan manipuleras att ta omänskliga beslut baserade på regelverk skrivna av kallsinniga ledare. Om du är ute efter ett spel som ger dig en rejäl utmaning av din identitet och även uppskattar att arbeta metodiskt och noggrant under tidspress, bör du definitivt köpa Papers Please. Förvänta dig bara inte att få avlösning av mig under den närmaste tiden. Jag skakar fortfarande galler och råder dig att inte hamna i samma fälla.

Recension: Destiny 2: Curse of Osiris [PS4]

Wed, 20 Dec 2017 10:00:08 +0000

När Destiny 2 släpptes tidigare under året var det en positiv överraskning för mig, då det lyckades fixa nästan alla problem som fick mig att tröttna nästan omedelbart på föregångaren. Kampanjen var både intressant och välberättad, det bjöds på en bättre utvecklingskurva för utrustning och överlag är det ett mer omväxlande spel. Förhoppningen var ju då att expansionen Curse of Osiris skulle ta detta vidare till ännu högre nivåer, med tanke på att första spelet levde mycket på de starka extratilläggen som släpptes efter huvudspelen. Jag tycker dock inte riktigt att Bungie har satsat på rätt bitar i detta nya kapitel. Curse of Osiris bjuder först och främst på en handfull nya kampanjuppdrag som utspelar sig på Merkurius. När jag anländer till planeten möts jag av utsökta miljöer som är inspirerade av egyptisk forntid. Men istället för att hålla kvar vid denna slående grafiska stil kastas spelaren snabbt in i betydligt mer anonyma områden som ska representera en superdator, tillverkad av Vex-rasen. När jag inte längre behöver springa genom dessa halvtrista områden får jag istället återvända till ställen från grundspelet, vilket förstås inte heller känns så inspirerande. Berättelsen i sig känns som en transportsträcka för att ta karaktären till den nya maxnivån, med undantag för den ganska underhållande striden mot slutbossen. [caption id=“attachment_20295” align=“aligncenter” width=“550”] Vissa tar ju solsemestern på lite mer allvar än andra.[/caption] För att skapa lite mervärde och ytterligare utmaning har det även införts svårare versioner av Adventure-uppdragen som utspelar sig på den nya planeten. Där får du inte bara möta svårare fiender, utan du kommer även att ställas inför vissa av de kriterier som du finner i Nightfall-uppdragen. Till exempel kan du behöva sprinta för att återfå sköld och hälsa, eller så finns det roterande element som gör mer skada vid vissa tillfällen. Detta är definitivt ett välkommet och underhållande tillskott. I samband med lanseringen fick ju dessutom spelet en patch som skulle lägga till stöd för bland annat HDR, men det fungerar fortfarande inte i skrivande stund. Det är ju ingen livsviktig funktion, men det skulle ju faktiskt vara trevligt att kunna uppleva spelet på det vis som det går att göra på konkurrerande plattformar. I grunden är det ju förstås alltid trevligt med mer innehåll till ett redan bra spel, men ur ett fristående perspektiv är Curse of Osiris ett steg framåt och två steg bakåt. Det finns gott om ny utrustning att jaga och fler aktiviteter att sysselsätta sig med, men det känns också lite mer opersonligt. Det finns så mycket intressant att spinna vidare på när det kommer till miljöer och berättelser, men detta lyser dessvärre med sin frånvaro i denna expansion.

Recension: Lost Grimoires 2: Shards of Mystery [PS4]

Tue, 19 Dec 2017 14:00:38 +0000

Kategorin pussel- och äventyrsspel som den polska studion Artifex Mundi är väldigt framgångsrika inom, kallas populärt för “hidden object games”. Den primära plattformen för dessa har naturligtvis varit surfplattor och på dator, men har nyligen letat sig till PlayStation 4. Personligen har jag under året avnjutit otaliga sessioner av prylsökande i bilder där sinnet spelas spratt tack vare sakernas kluriga placeringar. I Lost Grimoires 2: Shards of Mystery kretsar själva historien kring prins Fern, vars far går bort och lämnar tronen till honom. Som konungens hjälpreda, läkare och alkemist tar jag mig såklart an utmaningen att fostra prinsen samtidigt som jag försöker lära honom lite om alkemi. När dagen kommer då han blir myndig och ska krönas till konung, försvinner han dock spårlöst. Jag sätter fart och försöker leta upp honom. [caption id=“attachment_20284” align=“aligncenter” width=“550”] Lita aldrig på en kvinna som bor på den andra sidan av spegeln![/caption] Under spelets gång hinner jag uppleva både en kärlekshistoria av klassiskt snitt, en ofrivillig resa till en annan dimension och mängder av pussel, gåtor och halvkluriga bilder där jag måste hitta gömda föremål. Själva berättelsen är som en klassisk saga och förmedlas via enkla animationer och ett ganska oinspirerat manus där röstskådespelarna inte känns speciellt entusiastiska. Men det är såklart inte berättelsen jag är ute efter när jag spelar ett äventyr av den här sorten, utan gåtorna och klurigheterna som måste lösas för att komma vidare. Som vanligt när det kommer till studions arbete, ligger kvaliteten i pusslen och så är även fallet i Lost Grimoires 2. Inga av utmaningarna känns oöverkomliga, utan kräver som mest ett fåtal försök och lite extra tankeverksamhet för att ta sig förbi. Spelet erbjuder även en separat del för alkemi, där jag kan kombinera olika saker enligt specifika recept och på så vis skapa nya föremål som krävs för en del pussel. I detta moment används ett minispel där jag behöver para ihop ett antal stenar av samma färg för att komma upp i det antal som krävs. Även detta segment upplever jag som enkelt men underhållande, trots att jag sällan misslyckas. [caption id=“attachment_20285” align=“aligncenter” width=“550”] Ett av de nya segmenten där jag ska leta efter prinsen i en labyrint[/caption] Jag introduceras till en del andra nyheter också, där spelet till och med lyckas leverera en bosstrid som en avslutande utmaning. Givetvis är den ganska enkel den med, men jag uppskattar initiativet och omväxlingen som erbjuds i detta korta segment. Shards of Mystery är ett av de kortare spelen i utvecklarens portfölj och erbjuder en spellängd på cirka tre timmar. För att skrapa ihop till en platinatrofé räcker det med en genomspelning under förutsättning att du håller ögonen öppna och hittar de rosor som finns utspridda över spelets alla nivåer. Även om jag är lite smått besviken på hur kort spelet är, känner jag ändå att det är värt pengarna. Spelet ger, liksom studions andra verk, en avkopplande stund där jag slipper plöja igenom horder av fiender eller nöta erfarenhetsnivåer för att bli starkare. Istället får jag fokusera på vackra, handritade bilder och leta efter ett paraply, en oljelampa, ett par kalsonger och några fjärilar som alla gömmer sig listigt i bakgrunden. Jag njuter ordentligt av denna avkoppling och känner mig tacksam för att Artifex Mundi tagit initiativet att lansera sina spel på PlayStation-plattformen också.

Recension: LocoRoco 2 Remastered [PS4]

Mon, 18 Dec 2017 16:00:50 +0000

Under det gångna året har två klassiker till PlayStation Portable lanserats till PlayStation 4. LocoRoco Remastered (8/10) släpptes tidigare i våras och nu är de skuttande geleklumparna tillbaka i uppföljaren LocoRoco 2 Remastered. Harmoni och glädje är vardagen för LocoRocos, ett gäng mjuka geleklumpar som älskar att sjunga och hoppa omkring. Tillsammans med sina grannar MuiMuis lever de i frid ända tills de invaderas av de ondskefulla bråkstakarna Mojas, som förpestar varje vrå med sina kolsvarta moln överallt. Det är dags att ge sig ut på äventyr och rädda världen! [caption id=“attachment_20235” align=“aligncenter” width=“550”] Doktor Livingstone? Indiana Jones? Skalman?[/caption] Detta genuint underhållande spel blandar plattformshoppande tillsammans med en del problemlösning. Möjligheten att välja svensk text är en stor fördel vilket borde underlätta för den unga spelaren. De lättbegripliga banorna går ut på att rulla en färgglad LocoRoco som under resans gång ska hitta lustiga samlarobjekt innan målet är i sikte. Den livfulla, enorma rikedomen av underliga varelser som igelkottar med stentaggar eller tomahawk-kastande papegojor är lätta att älska, likaså de olika protagonisterna. Alla de Barbapapa-liknande hjältarna har olika läten och jag blir glad när de sjunger med i den bedårande musiken, som väldigt snabbt sätter sig i huvudet. Även efter att jag har slutat spela, nynnar jag på de olika musikstyckena eller härmar vissa ljud från valfria karaktärer. Jag kontrollerar en LocoRoco genom att luta nivån antingen åt vänster eller höger, ungefärligen som att styra kulan i ett gammalt labyrintspel från barndomen. När jag ska hoppa så måste L1 och R1 tryckas in samtidigt och skutten blir högre ju längre jag håller inne knapparna. Ibland blir hoppen svåra att klara av då jag upplever att geleklumpen inte alltid reagerar när jag till exempel försöker ta mig förbi ett stup. Jag kan också använda mig av rörelsefunktionerna i min DualShock 4, men det blir svårt att hålla mig stilla och jag föredrar därför att använda knapparna istället. [caption id=“attachment_20241” align=“aligncenter” width=“550”] Sonic har blivit gubbgrinig på äldre år.[/caption] Banornas utmärkta design får mig att vilja återvända till redan spelade platser för att slå rekord, men också hitta väl dolda skatter som jag missat. Min hjälte kan äta röda persikoliknade bär för att sedan växa och jag kan bli upp till tjugo gånger större, men jag kan också med en enkel knapptryckning splittra mig till flera småpluttar ifall ett mindre utrymme behöver passeras. Jag tycker att grafiken är riktigt bra och det finns många detaljer att beskåda, trots de enkla formerna och starka färgerna. I denna utgåva har banorna suverän högupplösning, men tyvärr är inte filmklippen lika skarpa och kanterna ser suddiga ut. Det finns mängder av minispel att ta del av under äventyrets gång. De vänliga MuiMui erbjuder mig att bygga rum i deras enorma trähus, men det krävs upphittade resurser och färgglada flugor för att genomföra dessa hantverk vilket innebär återkommande besök. Jag kan också samla stämpelbilder för att fylla i roliga bilder och doowop-melodin som spelas i fotoalbumen är otroligt medryckande. Småspelen är fina, uppskattande komplement till de starka plattformsbanorna. [caption id=“attachment_20243” align=“aligncenter” width=“550”] Hörru, det är väl inte påsk?[/caption] Den största överraskningen med LocoRoco 2 Remastered är att spelet passar alla åldrar trots den till synes barnvänliga stilen. Om du har barnasinne eller inte har ingen betydelse då detta är ett briljant äventyr som är lätt att spela, men utmanande att bemästra. Spelets knasigheter får mig att skratta, de träffsäkra banorna får mig att le, och melodierna får mig att sjunga med. Det var väldigt länge sedan som ett spel fick mig att känna mig såhär lycklig - LocoRoco 2 Remastered är ett lyckorus i spelform.

Recension: Doom VFR [PSVR]

Fri, 15 Dec 2017 10:00:51 +0000

När jag kastar mig över Doom VFR är det med stor förväntan, då detta inte är en liten teknikdemo eller ett påkastat VR-läge utan ett spel som byggts från grunden för att vara ett spel som spelas med VR-hjälm. Direkt när jag börjar spela sjunker min förväntan som en sten, då förflyttningen sker helt genom teleportering eller med en rusa-funktion på styrkorset som gör att det känns som en grottkrypare med ett rutnät. Efter lite letande bland kontrollinställningarna upptäcker jag dock en funktion som låter mig förflytta mig med vänster analogspak, även om jag fortfarande får vända mig om i 90-gradersinkrement. [caption id=“attachment_20220” align=“aligncenter” width=“550”] Vad är det för slemmig pelare i lastutrymmet?[/caption] Efter inlärningssekvensen känns det nästan mer som ett äventyrsspel där jag utforskar en öde rymdstation och löser små uppdrag. Skenet bedrar dock och jag kastas så småningom in i pulshöjande actionsekvenser med demoner av alla de slag. Även här gör sig kontrollerna påminda, även om jag snabbt vänjer mig vid att sikta genom att vrida huvudet. Spelet har stöd för olika kontrollmetoder där jag föredrar Aim-geväret och tycker att PlayStation Move fungerar allra sämst. DualShock 4 hamnar mittemellan och ger den största igenkänningsfaktorn med vanliga skjutarspel. Doom VFR är otroligt snyggt, kanske det snyggaste VR-spelet jag hittills spelat på PlayStation. Närvarokänslan är stor och bitvis svallar klaustrofobiska känslor fram när jag rör mig genom rymdstationens metalliska korridorer och i sina bästa stunder känns det nästan som om jag befann mig i en Alien-film. Vapnen känns igen från tidigare Doom-spel där plasmageväret och BFG blir mina favoriter. Klassiska bonusföremål som exempelvis bärsärk och fyrdubbel skada finns också, men de känns onödiga och påminner mig mest om att jag befinner mig i ett spel och spräcker den annars så påtagliga inlevelsen. [caption id=“attachment_20222” align=“aligncenter” width=“550”] Jag önskar att dålig andedräkt vore demonernas främsta egenskap.[/caption] Det finns några minispel där du ska rikta laserstrålar och hacka terminaler som är på tok för lätta och inte tillför något till spelupplevelsen och de hade lika gärna kunnat utelämnats. Överhuvudtaget är transportsträckorna mellan stridssekvenserna lite för utdragna och långsamma. De bjuder inte på någon utmaning och oftast handlar det om att hitta målet på kompassen, och då du direkt ser avstånd och riktning uteblir upptäckarlustan under dessa moment. Det som lockar till utforskning blir uppgraderingsstationerna för din rustning och dina vapen. De uppgraderade vapnen ger en stor fördel i striderna och det finns ett fåtal utplacerade på varje bana. Dessutom vill jag fylla på ammunitionen till mina bästa vapen så jag slipper ducka eldklot medan jag pepprar en gigantisk demon med pistolen. Tråkigt nog är Doom VFR det första spelet som gett mig åksjuketendenser där jag varit lyckligt förskonad i andra PlayStation VR-spel. Jag tvingas ta pauser och ta av mig hjälmen för att bli av med yrsel och illamående. Trots spelets tillkortakommanden på kontrollsidan och tempodippar så bjuder det på en gedigen upplevelse med adrenalinstinn action och en härlig inlevelse. Kort och gott är den ett av de bättre VR-spelen i actiongenren.

Recension: Planet of the Apes: Last Frontier [PS4]

Thu, 14 Dec 2017 14:00:54 +0000

Som ett litet sidospår till den senaste filmtrilogin om Apornas planet, kommer som från ingenstans ett tungt berättelsedrivet spel som skildrar mötet mellan smarta primater och skeptiska människor från ett annorlunda perspektiv. I karga landskap med ont om mat och resurser får vi följa intrigerna i ett läger med apor som utvecklat mänsklig intelligens, såväl som människornas stridigheter i en liten by ett stenkast därifrån. De svåra överlevnadsförhållandena tvingar sakta men säkert fram ett möte mellan de olika arterna som urartar i en kamp om överlevnad fylld med fördomar och missförstånd. Upplägget påminner mycket om Telltales The Walking Dead -spel. Sättet som interna konflikter uppstår mellan karaktärer, trots att det finns ett mycket större hot där ute, efterapar exakt samma mall som zombiegenren följt i flera år. Men även spelmässigt är det en liknande upplevelse då det uteslutande är dialogval som för handlingen framåt. I Planet of the Apes: Last Frontier är det dock aldrig någon tidspress på frågealternativen och det finns aldrig mer än två svarsalternativ åt gången. Detta i kombination med allt för många betydelselösa val utan någon direkt skillnad på svarsalternativen drar ner tempot i den redan långsamma handlingen lite väl mycket. Addera flerspelarläget där fyra personer tillsammans får vara med och påverka denna interaktiva film med sina mobiltelefoner, men där en majoritet måste enas vid varje val för att berättelsen inte ska stoppa. Situationen blir förstås ohållbar vilket resulterar i att jag mycket hellre tar mig igenom äventyret ensam, till skillnad från i Telltales senare spel där flerspelaraspekten fungerar fläckfritt och slumpar fram ett svar när gruppens åsikter delas på mitten. [caption id=“attachment_20204” align=“aligncenter” width=“550”] Det går-illa när primater har vapen och ser så här arga ut…[/caption] Precis när jag lärt mig bortse från dessa brister och börjar uppskatta den dystra men spända handlingen, dess vackra miljöer och de helt fantastiskt övertygande animationerna, börjar kvalitén plötsligt dala ordentligt. När jag närmar mig slutet hänger sig spelet flertalet gånger. Actionscenerna blir otroligt förvirrande och röriga, samtidigt som karaktärerna helt frångår sin personlighet och begår helskumma drag utan att jag har en chans att påverka dem. Även de regler för fysik och biologi som cementerats tidigare slutar abrupt att gälla. Vad som började som ett välpolerat äventyr med småskavanker känns plötsligt som ett framstressat hafsverk. I slutändan är det dock alla menlösa val jag ställs inför som drar ner betyget. Liknande spel lyckas ofta framkalla en spännande ångerkänsla hos mig efter svåra val, även när det inte får några egentliga konsekvenser i handlingen. Här känns alternativen istället antingen självklara eller betydelselösa, och det enda jag ångrar när sluttexterna rullar förbi är att jag plågade mig igenom det sista, horribla kapitlet.

Recension: Hidden Agenda [PS4]

Thu, 14 Dec 2017 10:00:12 +0000

Det är sällan jag upplever spel som riktigt spännande eller läskiga. Jag får aldrig samma pirriga känsla när jag spelar skräckspel som när jag ser på en välgjord psykologisk thriller, då jag vet att det bara är att starta om från senaste kontrollpunkt om jag dör. Visst kan en väldigt svår boss eller en lång flerspelarsession mot jämnt motstånd få mig riktigt nervös, men den där uppjagande skräckkänslan av att en hemsk mördare gömmer sig i skuggan infinner sig sällan i mina spelupplevelser. Sedan släpptes Heavy Rain. Där kunde ett felaktigt val eller ett missat knapptryck resultera i att karaktären jag kontrollerade dog, men utan att berättelsen började om. Simpla misstag kunde leda till att viktiga karaktärer försvann helt ur handlingen, vilket i sig ökade risken för att mördaren skulle lyckas med sin hemska plan och vara på fri fot i slutet av spelet. Jag satt som på nålar hela resan då jag visste att allt hängde på mig, och det fanns inget sätt att backa tiden för att reparera fatala misstag. Samma pirriga nervositet infann sig senare även i Supermassive Games skräckspel Until Dawn (9/10), samma studio som nu ger sig på deckargenren i och med Hidden Agenda. Precis som i Heavy Rain riskerar jag att låta en seriemördare komma undan om jag inte är uppmärksam, samtidigt som jag hela tiden är på helspänn då karaktärer kan dö på grund av mina misstag. [caption id=“attachment_20212” align=“aligncenter” width=“550”] Mordutredaren Becky och åklagaren Felicity är huvudpersonerna vi får följa i denna deckare[/caption] Hidden Agenda påminner förvisso mer om Beck-filmerna än När lammen tystnar, så förvänta dig ingen kuslig rysare. Men det är något väldigt kittlande med vetskapen om att en missad ledtråd kan få oanade konsekvenser mot slutet av spelet, som i alla fall får mig att bli ovanligt nervös. Det som får titeln att sticka ut från mängden är dock dess PlayLink-integration, vilket innebär att du använder en surfplatta eller mobiltelefon för att kontrollera spelet. Tanken är att spela tillsammans med vänner, där spelarna turas om med att få hemliga uppdrag som går ut på att påverka dialogval åt ett visst håll. Titt som tätt får resten av sällskapet gissa på vem som har det nuvarande uppdraget, vilket gör att lite av detektivarbetet måste riktas mot medspelarna vid sidan av själva mordgåtan. Jag gillar upplägget, som känns som en härlig blandning mellan att titta på film och spela brädspel på samma gång. Tyvärr är det många gånger ganska oklart hur man ska lyckas med sitt uppdrag, och oftast helt omöjligt att klura ut vem i gruppen som fått den dolda uppgiften. Utvecklarna är dock helt klart något på spåret och jag hoppas att de spinner vidare på konceptet till en eventuell uppföljare. [caption id=“attachment_20213” align=“aligncenter” width=“550”] Inte ens vid brottsplatsundersökningar lägger Becky ifrån sig telefonen. Hon kanske också spelar Hidden Agenda?[/caption] I nuläget tillför dock inte de dolda agendorna särskilt mycket, möjligtvis gör de den interaktiva filmen lite roligare att uppleva tillsammans med vänner. Lyckligtvis spelar inte detta så stor roll, då huvudspelet är en riktigt spännande och välspelad deckarupplevelse. Att upplösningen infinner sig redan efter två timmar kan nog kännas lite snopet för många, men det är lagom längd för att spela igenom på en kväll. När spelet är slut vill jag bara ha mer. Tyvärr finns inget sätt att välja kapitel, så enda sättet att se de olika sluten är att spela igenom hela spelet en gång till – vilket jag gör direkt efter att mina detektivkollegor åkt hem för kvällen.

Recension: Invector [PS4]

Wed, 13 Dec 2017 10:00:12 +0000

Det känns som att det går lite av en trend i att skapa musikspel där temat kretsar kring att flyga rymdskepp och utföra manövrar i takt med musiken. Nystarten av Amplitude (7/10) kom väl kanske inte ända fram i mål, men andra verk såsom Thumper (10/10) och Aaero (10/10) visar klart och tydligt att rymdfärd och musik förmodligen passar väldigt bra ihop ändå. Göteborgsbaserade studion Hello There hoppar, i och med Invector, på tåget som återigen ska ta oss till stjärnorna; denna gång med Aviciis musik i öronen. Säga vad man vill om musikartisten, men hans musik brukar alltid få mig på gott humör och dessutom klistra fast ett antal syntslingor i hjärnan på mig som jag har svårt att tvätta bort. Med spelets 22 låtar, misstänker jag ganska omgående att jag kommer att ha svårt att somna utan att nynna på Hey Brother eller Wake Me Up. Spelmekaniken består i att jag trycker på knappar för att hoppa, klickar på L1 för att vrida skeppet åt sidan eller styr det mellan olika delar av vägen som jag färdas på. Till en början känns konceptet barnsligt enkelt, men bara efter några låtar ökar kravet på vältajmad interaktion och jag känner att det är lätt att tappa bort sig. [caption id=“attachment_20193” align=“aligncenter” width=“550”] So wake me up when it’s all over. When I’m wiser and I’m older…[/caption] Spelet är dock väldigt förlåtande och låtsas som om inget har hänt om jag missar ett par förflyttningar eller trycker på X för att hoppa när jag skulle tryckt fyrkant. Till skillnad från Hatsune Miku-spelen, får jag här mest positiva kommentarer på de flesta av mina knapptryckningar och tillsammans med den medryckande musiken betar jag hungrigt av det ena musikstycket efter det andra. En bit in i spelet känner jag tyvärr av en viss avsaknad av återkoppling i mina manövrar. Jag klarar visserligen de flesta låtar med väldigt höga betyg, men det är något under själva spelsessionerna som saknas. Efter att ha analyserat ljudmattorna noggrant upplever jag att ljuden som framkommer i mina knapptryckningar slår igenom väldigt svagt i spelet. Förmodligen vill Hello There att musiken ska vara så orörd som möjligt, men personligen skulle jag uppskatta något eller några välmixade ljud som indikerar när jag trycker på knapparna. Invector bjuder även på en smått dyster berättelse där vi får följa piloten Stella i sitt sökande efter skrot, rikedom eller kanske något djupare. De korta filmsekvenserna fungerar bra som små pauser där en tids lugn erbjuds för att stilla pulsen en aning. Sedan blir det åka av igen. [caption id=“attachment_20194” align=“aligncenter” width=“550”] Det är inte lätt att vara “Emo” och behöva lyssna på den här glättiga musiken[/caption] Det är ganska enkelt att ta sig igenom samtliga låtar, eftersom det endast krävs 75 procents träffsäkerhet för att ta mig vidare. Utmaningen blir dock betydligt tuffare när jag försöker slå mig uppåt i poänglistorna som visas efter varje runda - jag har ännu inte lyckats klara en låt till hundra procent. Förutom läget där jag spelar ensam, finns även möjligheten att dela skärm med en vän och tillsammans försöka knappa ihop höga poäng och långa kombinationer. Efter att ha tillbringat några timmar i rymden tillsammans med Avicii och Stella, känner jag mig dock ganska mätt. Det har visserligen varit en givande tid med många trevliga låtar som gjort mig på gott humör, men även ökat mitt sug efter fler upplevelser. Invector är en riktigt skön, musikalisk rymdglidarsimulator för dig som uppskattar Aviciis musik, eller är sugen på en enklare Amplitude-klon. Jag kommer nog tillbaka till detta verk så småningom, men just nu sätter jag mig nog med Aaero igen, eller kanske köper Thumper och kör igenom det.

Recension: Knowledge is Power [PS4]

Fri, 08 Dec 2017 14:00:23 +0000

En spelserie som jag har saknat väldigt mycket på senare år är frågesportskalaset Buzz. Hur denna fantastiskt simpla, men oerhört underhållande quizshow bara försvann för flera år sedan är för mig helt obegripligt, och inget annat frågesportsspel har hittills nått upp till samma härliga nivå där usel humor och snabbt uppradade frågor löst av varandra i ett välavvägt tempo. The Jackbox Party Pack kom förvisso nära, men jag trivs bäst med frågesport på svenska, vilket inte finns att tillgå där. Knowledge is Power kom därför som en väldigt lovande överraskning. Estetiken och humorn påminner en hel del om Buzz och allt är på svenska. Att använda mobiltelefoner och surfplattor istället för plastiga specialkontroller är mycket smidigare och ligger helt rätt i tiden. Dessutom erbjuds roliga svarsvarianter på de mobila enheterna där vi exempelvis får sortera ord i sant eller falskt-högar på så kort tid som möjligt. Allt börjar bra och mellan frågorna får vi chansen att göra det svårare för utvalda motståndare genom att använda elaka bonusföremål mot dem. Spelaren som svarar rätt på frågorna snabbast får alltid högst poäng, men då svarsalternativen bara visas på smarttelefonerna blir det genast väldigt jobbigt när en motspelare har kastat virtuellt slime över hela skärmen som jag måste gnugga bort för att ens kunna se svaren. Det är ett roligt upplägg som ökar rivaliteten mellan deltagarna avsevärt, och bidrar till ondskefulla skratt när alla motståndare går ihop och slänger varsitt hinder mot stackaren som redan ligger sist i frågesporten. Allt är tillåtet, och så länge alla sex spelare kommer hyfsat bra överens gör det vilan mellan frågorna mycket roligare. [caption id=“attachment_20151” align=“aligncenter” width=“550”] Det finns flera sätt att slöa ner ens motståndare från att svara rätt snabbast - vad sägs om att placera ut minor runt svarsalternativen eller plocka bort ett par bokstäver?[/caption] Tyvärr har momentet en stor baksida som dessvärre förstör hela spelet. Att välja vem som ska råka ut för hyssen inför nästa fråga, samt att se animationerna när vapnen används mot spelarna tar på tok för lång tid. Det ställs dessutom oftast bara en fråga åt gången mellan pajkastningsdelarna, vilket gör att fokuset på själva frågesporten försvinner. Efter tio minuters spelande har det knappt ställts en handfull frågor, och det är trist nog ett väldigt dåligt betyg till ett frågesportsspel. Att frågorna i sig ofta är åt det lättare hållet ser jag inte som ett lika stort problem, men när vi får vänta alldeles för länge på att få en ny fråga tappar mitt sällskap och jag snart tålamodet och tröttnar på att se samma animationer om och om igen. Det är riktigt synd. Hade spelets tempo bara skruvats upp några snäpp hade det här varit den självklara tronarvingen till Buzz. Istället får spelets kvalitéer aldrig riktigt blomstra, och efter tre till fyra omgångar är det ingen i sällskapet som känner för att spela Knowledge is Power igen.

Recension: SingStar Celebration [PS4]

Fri, 08 Dec 2017 09:00:45 +0000

Flera år efter att Wii U floppade och trenden med att använda flera skärmar till ett och samma spel har dött ut, hoppar Sony på idén med att använda mobiltelefoner och surfplattor som kontroller till PlayStation 4-spel igen. Denna gång kallar de den utökade skärmupplevelsen för PlayLink , vilket inleddes med frågespelet That’s You (7/10) i somras som har följts upp med spel i olika genrer under hösten. Inte helt oväntat dök även ett nytt SingStar-spel upp med den nya etiketten PlayLink. I denna spelserie har det nämligen gått att använda sin mobila enhet som mikrofon ända sedan 2014 när serien gjorde debut på PlayStation 4. För runt 200 kronor bjuds vi på en samling med 30 karaokelåtar med hög igenkänningsfaktor, som förväntas förgylla drömmande sångfåglars partykvällar ett tag framöver. Och visst är det lika kul att vråla till låtar med Roxette, Abba och U2 idag som för tretton år sedan, men serien är i stort behov av nyheter. [caption id=“attachment_20146” align=“aligncenter” width=“550”] Några av låtarna på spellistan har funnits i SingStar-biblioteket sedan PlayStation 2-eran[/caption] Bortsett från de låtar som följer med spelet hittar jag nämligen inte ett enda nytt spelläge, funktion eller minsta tecken på innovation i SingStar Celebration jämfört med gratisappen från 2014. Att använda mobilen som mikrofon fungerade utmärkt redan då, även om jag själv hellre kopplar in mina gamla SingStar-mickar mest för känslans skull. Att titeln till och med delar samma trofélista med det tidigare spelet skvallrar om att det är exakt samma spel i grunden, och Celebration bör enbart ses som ett renodlat låtpaket. Gillar du artister som Adele, The Chainsmokers, Avicii, Sia och Zara Larsson kan det därmed vara värt ett köp. Själv tycker jag låtlistan är ganska opersonlig och tråkig, samtidigt som jag är lite besviken på att inte en enda låt är på svenska. Jag håller mig därför hellre till gratisappen SingStar och fortsätter skräddarsy karaokekvällarna efter sällskapets behov genom att köpa de låtar vi helst vill vråla till i spelets inbyggda butik – även om där fortfarande är ganska höga priser per låt.

Recension: L.A. Noire Remastered [PS4]

Fri, 01 Dec 2017 12:00:01 +0000

För sex och ett halvt år sedan återskapade Team Bondi ett digitalt Los Angeles i slutet av 40-talet och många av oss var enormt imponerade. Berättandet var filmiskt, spelmekaniken ambitiös och världen både detaljrik och vacker. Spelstudion misslyckades tyvärr med sin personalpolitik och existerar inte längre. Frågan är nu om Rockstar Games försök att mjölka ur mer pengar ur L.A. Noire är värt ett omspel alternativt en första titt för de som missade spelet förra gången. Först och främst vill jag påpeka en uppenbar sak - den tekniska utvecklingen i spelvärlden har kommit väldigt långt på sex och ett halvt år. Vilket är problematiskt för L.A. Noire. Spelet levde väldigt mycket på sin yta när det släpptes. Inte bara för att det var imponerande snyggt, men också för att en stor del av spelet handlade om att leva sig in i handlingen samt att läsa ansiktsuttryck och reaktioner. [caption id=“attachment_20091” align=“aligncenter” width=“550”] Det kom bloood ur Markus![/caption] Den här versionen innehåller allt extramaterial, vilket är fem extra fall fördelade på trafik, sedlighet och mordbrand. Spelet är bättre i upputsad version, men den förfining som gjorts visar mest bara gapet mellan spelets positiva och negativa sidor. Det bra har inte blivit jättemycket bättre, men det dåliga känns dubbelt värre. Originalets största styrka var att det faktiskt gick att se om spelkaraktärer ljög eller inte, tack vare den fascinerande tekniken. Det finns fortfarande kvar. Men spelets största svaghet var när illusionen bröts och spelet föll huvudstupa in i “Uncanny Valley” och här blir fallet dubbelt så högt. Semantiska förändringar i menyerna har införts för att mildra kritiken mot att huvudrollsinnehavaren Cole Phelps ibland betedde sig väldigt underligt i intervjuer och förhör. Tidigare fanns alternativen “believe”, “doubt” och “accuse”. De två första har nu ändrats till “Good Cop” och “Bad Cop”. Förutom att det ännu mer förstärker spelet som en simulering av Hollywoods vy av polisarbete, snarare än verkligt detektivarbete i slutet av 40-talet, ger det lite mer kontext till Coles ibland på gränsen till sociopatiska utbrott. Det blir tydligare att det delvis är en roll han spelar. Men det understryker också att spelet är begränsat i sitt utförande. Jag får egentligen aldrig lösa pusslen själv, utan bara putta Cole längs, visserligen ordentligt förgrenade, utstakade vägar. Precis som med den grafiska förbättringen understryker det nya ordvalet ännu mer tydligt spelets ojämnhet. [caption id=“attachment_20092” align=“aligncenter” width=“550”] Ansiktsanimationerna emulerar lunchfylla riktigt bra.[/caption] Spelvärlden har tagit enorma stora steg fram vad gällande både berättande och yta sedan L.A. Noire. Konsekvensen blir att många av spelets initiala säljargument inte alls känns lika starka. Speciellt ljussättningen känns väldigt daterad och platt. Spelaren idag erbjuds mängder av hyperrealistiska spelvärldar som i jämförelse får det tidigare så övertygande Los Angeles att kännas som kulisser. När spelet själv väljer kameravinklar och bildutsnitt i mellansekvenserna fungerar det markant bättre. Hade uppgraderingen släppts utan den erbarmligt dåliga bilkörningen, den styltiga slagsmålsmekaniken och den klumpiga vapenhanteringen och istället bara varit en rad förhör och brottsplatsundersökningar, hade spelet känts mycket tightare och spetsigt. Det spelet hade jag kunna rekommendera för omspel eller till nytillkomna spelare. Nu är det uppenbart att Team Bondi hade en bra ide som ympades in i en GTA-klon med obligatoriska element som egentligen inte alls passade spelets huvudsakliga mission.

Recension: Star Wars Battlefront II [PS4]

Tue, 28 Nov 2017 13:00:13 +0000

Det är fyrtio år sedan Star Wars förändrade begreppet filmäventyr och än idag är detta kosmiska fenomen ett av tidernas allra största varumärken. Under luciaveckan dyker den åttonde filmen upp på biograferna, men innan kampen mellan den ljusa och mörka sidan av Kraften fortsätter, lanserar DICE nu uppföljaren till Star Wars: Battlefront (7/10) från 2015. I Star Wars Battlefront II har spelutvecklarna hämtat ny inspiration och inkluderat destinationer, karaktärer och fordon från alla sju originalfilmerna. Ikoniska platser som snöplaneten Hoth och molnstaden på Bespin får sällskap av den regniga klonfabriken på Kamino och Jakkus kyrkogård med trasiga rymdskepp. Det är trevligt att de tre kronologiskt första episoderna får lite uppmärksamhet, och jag tycker att möjligheten att ge mig in i striden mot Darth Maul är en häftig upplevelse. Ensamspelarkampanjen är ett välkommet tillskott eftersom föregångaren saknade just ett spelläge med en berättelse. Här styr jag Iden Versio; ledaren för Imperiets specialstyrka Inferno. Jag får följa med henne efter att den andra Dödsstjärnan förstörs i Jedins Återkomst. Hon har en stark personlighet och ju längre in i äventyret jag kommer, desto mer uppskattar jag hennes utveckling. Idens lilla flygande bläckfiskliknande droid är inte bara söt, utan även ett användbart verktyg för att låsa upp vissa dörrar eller att slå ned fiender med. Berättelsen är välskriven och den sanna Star Wars-andan lyser igenom i de välproducerade filmsekvenserna. Uppdragen är olika långa men oftast brukar mina mål vara att ta mig till en destination eller förinta ett antal fiender för att kunna ta mig vidare. Jag kan också uppgradera Idens egenskaper men jag kan dessvärre inte kombinera förmågorna hur som helst. Vissa tillgångar kan ofrivilligt ersätta en annan; jag kan till exempel inte ha temporär sköld och scannern aktiverade på olika fält samtidigt. [caption id=“attachment_20070” align=“aligncenter” width=“550”] Det var här Yoda slogs mot Darth Maul i filmen - eller vänta nu?[/caption] Likt förra spelet ligger fokuset på det enorma flerspelarläget där några välbekanta grenar finns att välja mellan i dessa galaktiska strider. Upplägget för läget Assault har ändrats, men ändå handlar det ofta om att det ena laget ska förstöra en enorm farkost innan det når dess territorium. Däremot tycker jag att de många momenten gör matcherna på marken aningen för långa, och det känns som att striderna har tappat tyngd och dynamik från föregångaren. Flygfarkosterna har dock fått en rejäl förbättring där DICE har prickat rätt med styrningen. Trots att min X-Wing blir sönderskjuten av Slave 1 så känner jag mig säkrare i luften än på marken. De långa laddningstiderna är dock enerverande och att behöva vänta i över en minut för att börja spela är helt oacceptabelt. Jag får vänta nästan lika länge för att komma tillbaka till huvudmenyn. Under striderna kan jag erhålla poäng och om de är tillräckligt höga, får jag möjligheten att göra entré med en av de ikoniska hjältarna eller skurkarna på stridsfältet. Dock är inte alla tillgängliga från start och jag måste samla ihop många krediter för att låsa upp till exempel Darth Vader, vilket givetvis är tråkigt tidskrävande. Jag kan förstå att vissa karaktärer behöver låsas upp, men då vill jag hellre göra något annat än att nöta matcher i flera timmar, bara för att skaffa krediter. De nya gästspelen gjorda av Darth Maul, Yoda, Kylo Ren och Rey är synnerligen välkomna, fast likt föregångaren kan de endast ses i tredje person och i en hektisk batalj mellan fyrtio personer känns det märkligt att jag inte kan välja förstapersonsperspektiv för alla legendariska figurer. [caption id=“attachment_20076” align=“aligncenter” width=“550”] Filmsekvenserna är värdiga en skål popcorn.[/caption] Star Wars Battlefront II är ett utsökt vackert spel med enorm detaljrikedom. Galaxen har aldrig varit vackrare och det är en fröjd för mina ögon att beskåda en Star Destroyer på nära håll. Men där det estetiska går framåt har konceptet för flera spelare tagit två steg tillbaka. DICE har försökt ändra spelupplägget med hjälp av gåvolådor och förändringar i matcherna, men skattkistorna är minst lika onödiga som bataljernas stressframkallande slarvighet. Jag vill hellre behålla den enklare och mer konkreta strukturen från föregångaren i kamperna på Hoth, Kashyyk eller Naboo. Fördelarna väger lyckligtvis mer än nackdelarna i denna ojämna uppföljare, och jag tycker på något sätt att kampanjen kunde gjort sig bättre genom att vara ett eget spel istället för att vara ett komplement till spelet.

Recension: Black Mirror [PS4]

Mon, 27 Nov 2017 18:00:56 +0000

Jag har alltid gillat äventyrsspel i genren peka-och-klicka, men faktum är att jag helt missat serien Black Mirror vars första del släpptes 2003. Del blev tre delar genom åren och enligt förhandsinformationen ska detta spel ses som en omstart på serien, som för övrigt inte har något alls att göra med Netflix-serien vilken blivit populär på senare år. Här anammas egenskaperna av ett äventyrsspel av modernt konsolsnitt där du förflyttar dig med styrspaken och undersöker omgivningen med ett enkelt knapptryck. Dock kommer du inte undan några enstaka quick time events som klistrats dit i onödan i min mening. Året är 1926 och på ett gammalt slott i Skottland axlar du rollen som David Gordon som besöker familjens ägor för första gången i sitt liv efter att hans far dött under mystiska omständigheter. Berättelsen är en klassisk spökhistoria med tydliga influenser från Edgar Allan Poe och H.P. Lovecraft. [caption id=“attachment_20044” align=“aligncenter” width=“550”] Stämningen går att skära med kniv när du utforskar slottet i stearinljusets sken[/caption] Berättelsen är såpass välskriven och spännande att jag håller mig från att avslöja mer om den, utan rekommenderar dig att uppleva den själv. Tempot är ganska lågt och vore det inte för de störande laddningstiderna hade jag gärna tillbringat mer tid med att utforska alla skrymslen och vrår. Ett annat smärre störningsmoment är de osynliga väggarna som jag allt som oftast går in i. När det kommer till förflyttningen tänker jag på spel som Alone in the Dark , där kameravinklarna byttes plötsligt och det blev oklart vilket håll du egentligen var på väg åt. Som tur är slipper du iallafall stridsvagnsförflyttning och David går åt det håll som du drar vänsterspaken. Miljöerna är otroligt vackra och närvarokänslan i slottet och dess omgivningar är stor. Tyvärr är den grafiska sidan av karaktärsdesignen undermålig och figurerna påminner mer om lergubbar än levande personer. Deras röstskådespelare gör dock ett fantastiskt jobb och lyckas ändå få dem trovärdiga. Många av figurerna är verkligt minnesvärda där trädgårdsmästaren med sin klingande skotska dialekt sticker ut som min favorit. [caption id=“attachment_20045” align=“aligncenter” width=“550”] Till och med slottsgården förmedlar obehagskänslor med sitt igenvuxna förfall[/caption] Pusslen är för det mesta logiska och jag körde bara fast på ett ställe, där det visade sig att jag kunde flytta runt skärmen för att upptäcka nya hemligheter. Det finns en nyckel där du måste anpassa urskärningen till olika lås, något som känns direkt taget från The Room vilket är ett av mina favoritspel i pusselgenren på senare år. Generellt så är det ett väldigt lätt spel, även om den störande Game Over-skärmen gör en återkomst. Det tillför inget positivt utan endast frustration när jag måste spela om från senaste autosparfilen, och det endast handlar om att avvakta och se var intressepunkterna dyker upp för att inte dö. Stämningen är spelets absolut största styrka och den bibehålls genom hela spelet. Berättelsen är hela tiden spännande och dagboken samt uppdragsloggen hjälper dig framåt om det blir oklart vad nästa steg är för att komma vidare. De inzoomade scenerna över skrivbord och hyllor ger en skön djupkänsla då du också kan utforska runt hörn och inuti lådor. Skulle du vara platinajägare så kommer Black Mirror absolut att hamna på listor över enkla platinatroféer då jag fick min på en genomspelning. Även om det i sig kanske inte intresserar alla, så överraskas jag över hur involverad jag blir i Davids öde och hur bra berättelsen är. Trots några tekniska fadäser nickar jag belåtet när eftertexterna rullar över att ha spelat igenom ett av årets bästa äventyrsspel.

Recension: LEGO Marvel Super Heroes 2 [PS4]

Mon, 27 Nov 2017 10:00:10 +0000

Jag har blivit för gammal. Jag trodde inte att jag någonsin skulle känna på det här sättet, speciellt när det kommer till spel för barn och ungdomar, men nu har det hänt. LEGO Marvel Super Heroes 2 har fått mig att känna mig riktigt, riktigt gammal och tråkig. Känslan infinner sig redan efter de första uppdragen, vilka består av att jag ska navigera den stora världen Chronopolis, som äventyret presenteras i, för att söka upp en av spelets bossar och nedgöra denne. Anledningen till konfrontationerna är att jag behöver leta upp delar av en kristall som kan hjälpa oss att besegra den onde Kang, vilken såklart ska erövra hela universum. På detta sätt fortsätter huvuddelen av hela spelet som sträcker sig över 20 kapitel. Chronopolis är sammansatt av olika delar av hjältarnas hemvistelser och, som namnet antyder, sträcker sig över flera olika tidslinjer i Marvel-universat. Jag tar mig till en ny punkt på kartan, löser några småpussel och träffar sedan på områdets boss. [caption id=“attachment_20055” align=“aligncenter” width=“550”] Det är inte bara i Assassin’s Creed som möjligheter till arenastrider erbjuds[/caption] I dessa uppgörelser, briljerar Traveller’s Tales i sitt spel med mäktiga effekter och häftiga, actionfyllda sekvenser. Problemet är att jag har extremt svårt att träffa rätt, eller till och med se var min figur befinner sig när allt händer samtidigt. Väldigt ofta står jag och slår på någon av mina hjältevänner istället för att rikta attackerna mot den elaka bossen. Bosstriderna är alla uppbyggda på samma sätt, där jag under en viss tid inte kan attackera antagonisten, utan måste rensa undan vanliga fiender. När tillfälle bjuds, gäller det dock att hoppa på bossen, hamra på fyrkant i tio sekunder och sedan upprepa processen. När jag har utfört dessa moment ett femtontal gånger, börjar jag känna starka aversioner mot spelet. Det är helt enkelt inte underhållande. Som tur är, levereras de sista delarna av äventyret i normal LEGO-anda. En sund kombination av utforskande, småstrider och problemlösande gör att jag trots allt känner mig glad över att ha spelat klart spelet när eftertexterna rullar. Dock upplever jag spelet som alldeles för långt, speciellt då det är uppenbart att den öppna världen är det som ska locka mig. [caption id=“attachment_20056” align=“aligncenter” width=“550”] Hjälp, vilken gubbe styr jag egentligen?[/caption] Chronopolis visar sig nämligen vara fullt av intressanta händelser och platser att besöka. Det går att tillbringa många timmar i stadsdelarna utan att något känns tråkigt eller repetitivt. Tyvärr har jag bränt ut mig totalt på spelet under min genomspelning, och har ingen vidare lust att utforska världen ytterligare. Om du inte avskräcks av berättelseläget, utan istället är ute efter en öppen värld, fylld av aktiviteter tror jag dock att du kommer att trivas bra. I världen finns allt från typiska rollspelsuppdrag, där jag ska hämta ett antal saker till uppdragsgivaren, till biltävlingar och småäventyr. LEGO Marvel Super Heroes 2 är perfekt för dig som är ute efter en superhjälteupplevelse som innehåller mängder av sammandrabbningar med Marvel-skurkar. Om du dessutom gillar att utforska öppna världar och utföra småuppdrag, kommer denna titel att skänka dig många timmars nöje. Själv går jag i pension nu, i alla fall när det kommer till LEGO-spel.

Recension: Far from Noise [PS4]

Thu, 23 Nov 2017 10:00:26 +0000

En människa i en bil som håller på att tippa över kanten till ett stup. Havets böljande och brusande långt där nere. Inte en människa i syne som kan hjälpa till. Dags att börja tänka logiskt och inte låta paniken ta överhanden. Djupa andetag, försiktiga rörelser. Det ser ut som att bilen kan tippa över och rasa ned när som helst, oddsen för överlevnad är i princip noll. Vad händer i en människas hjärna i en sådan situation? Vad skulle du göra? Jag beslutar mig snart för att låta huvudpersonen i Far from Noise ta det lugnt. Andas med djupa och försiktiga andetag. [caption id=“attachment_20016” align=“aligncenter” width=“550”] Vilken vacker natt vi har fått uppleva tillsammans, min vän![/caption] Det kommer ingen till undsättning, det står klart ganska omgående. Det finns inte många människor i den här delen av landsbygden, något som min karaktär tagit i beaktande då hon ville ha en stund för sig själv. Hon behövde tänka över sitt liv och komma fram till vad som är viktigt i livet. Men så händer detta. Mörkret börjar sänka sig och natten är i antågande. Bilen vägrar att starta och hoppet tynar långsamt bort. Plötsligt dyker det dock upp ett oväntat besök och en riktigt djup diskussion inleds. Fokus försvinner från den rådande situationen och sanningen börjar sakta att uppdagas. I sin berättarteknik är Far from Noise ett bländande underverk. Spelet lyckas med att förmedla en av de djupaste upplevelser jag varit med om hittills. Inte ett ord har talats, scenen är den samma under hela spelomgången och det enda som rör sig i min vy är solen, några djur och en vindpust då och då. Att kunna förmedla en sådan här känsla endast genom långsamma animationer och textbubblor får mig fortfarande att känna mig alldeles häpen. Efter ett tiotal minuter märker jag också vilken avslappnande effekt verket har på mig. En efter en skingras mina tankar om annat och jag befinner mig snart i en rofylld tillvaro, trots att min karaktärs liv hänger och dinglar på en skör tråd. [caption id=“attachment_20017” align=“aligncenter” width=“550”] Det är en bit ned till vågorna. Jag vågar knappt hoppas på att överleva…[/caption] När berättelsen tar slut känner jag mig helt tom inombords, samtidigt som jag har huvudet fullt av tankar och frågor. Vad betyder vi som människor egentligen - i alltings helhet? Spelar det någon roll vad vi gör med våra liv? Vad är meningen med livet egentligen? Finns det någon mening eller missar vi helt poängen när vi funderar på allt detta? Jag kan inte annat än att helhjärtat rekommendera denna upplevelse, skapad av George Batchelor. Jag hoppas innerligt att titeln säljer tillräckligt väl så att vi får möjlighet att ta del av hans andra verk på PlayStation-plattformen. Om du har möjlighet att tillbringa några timmar på kanten av stupet, tror jag att du kommer att hålla med mig.

Recension: Need for Speed Payback [PS4]

Tue, 21 Nov 2017 12:00:19 +0000

Need for Speed-serien har sedan länge fått agera substitut till Burnout Paradise i min värld, något som har gett mig en mersmak för titlarna, även om de aldrig nått upp till samma nivå. Nu är 2017 års upplaga av serien här och det är redan från början uppenbart att utvecklarstudion Ghost Games har hämtat en del inspiration från Criterions mästerverk. Spelet är fyllt av bensinmackar att hitta, skyltar att köra igenom och utmaningar runt om på kartan. Till körupplevelsen har även ett berättelseläge lagts, och självklart ställer jag mig frågan; har studion lärt sig något av dikeskörningarna i Need for Speed (6/10) eller har vi månne ett nytt Need for Speed: The Run att se fram emot? När biläventyret startar, blir jag orolig på en gång; jag presenteras små, korta bilturer vilka varvas av mängder av filmklipp, trötta dialoger och ett manus som går mig förbi fullständigt. Tyler är racerbilförare, Mac föredrar rallybilar och att sladda mycket på gatorna, och Jess står för musklerna när det kommer till aggressivitet mot poliser. [caption id=“attachment_19991” align=“aligncenter” width=“550”] Jess kollar på eBay efter fler uppgraderingskort[/caption] Under en kupp där antihjältarna ska stjäla en mycket dyrbar bil, upptäcker de dock att de har blivit lurade av den listiga kartellen “The House”. Uppdraget misslyckas, gruppen splittras och Tyler riskerar fängelse om han inte allierar sig med ägaren av bilen som har stulits. Berättelsen handlar efter detta om att vinna tillbaka gatorna, bättra på ryktet samt göra slut på “The House” - förutsägbart som en 90-tals actionfilm. Filmsekvenserna hoppar jag glatt över efter bara några uppdrag, jag har nämligen hittat något som jag är mycket mer intresserad av - den öppna världen. Kartan är uppdelad i ett antal olika zoner, där miljön och förutsättningarna är olika. I bergen erbjuds mängder av snirkliga vägar och i ökenlandskapen lockar de långa raksträckorna till höga hastigheter. Jag stormtrivs att åka omkring och utforska vägar, försöka slå rekord och leta efter gömda samlarobjekt. Uppdragen som delas ut till mig under resans gång ser till att jag får gott om möjligheter att lära känna de flesta delarna av världen. Efter ett antal timmars sightseeing-turer, känner jag dock att jag måste ta mig an huvuduppdragen. [caption id=“attachment_19992” align=“aligncenter” width=“550”] Sist igen…Nu skulle jag uppskatta lite av den där gummibandseffekten![/caption] Berättelsen drivs framåt av ett antal uppdrag i de olika kategorierna race, off-road, drifting, dragrace och flyktförsök. Varje tävling har en rekommenderad nivå på bilen, och därför är det relativt viktigt att med jämna mellanrum uppgradera vrålåket. Det är här jag börjar uppleva den fula baksidan av Need for Speed Payback, uppgraderingarna görs nämligen genom att använda uppgraderingskort. Vid varje tävling som jag vinner, får jag möjligheten att välja ett av tre kort och innehållet slumpas fram efter mitt val. Förutom att jag tycker att det är opassande att uppgradera min bil med hjälp av kort, ogillar jag att korten dessutom är bundna till en specifik typ av bil. Jag kan med andra ord inte växla in ett oönskat kort i race-kategorin och använda det till min dragracing-bil. Varje serie av uppdrag som avklaras avslutas med ett eller flera händelser i berättelsen och när dessa är avklarade, dyker nya uppdrag fram på kartan. Det är i princip lönlöst att ta sig an dessa med bilarna som använts tidigare, och därför behöver jag tjäna ihop pengar till att köpa nya bilar och påbörja uppgraderingen av dem också. Jag har inget emot att nöta nivåer i rollspel, men när det kommer till bilspel av denna variant, upplever jag det som att det sätter käppar i hjulet för mig som spelare. Även om jag spelat Need for Speed Payback ganska länge, och ofta njutit av upplevelsen, känns det som att jag hade klarat mig utmärkt utan denna hysteri efter “loot”.

Recension: Sonic Forces [PS4]

Mon, 20 Nov 2017 13:00:52 +0000

Att det pågick ett konsolkrig mellan Sega och Nintendo långt innan varumärket PlayStation fanns är allmänt känt, och att respektive företag hade varsin maskot i form av galjonsfigurerna Sonic och Mario likaså. Sega har sedan många år gett upp hårdvarukampen och ger ut sina spel på de andra plattformarna. Att jag överhuvudtaget tar upp giganternas kamp är givetvis för att Sonic Forces släpptes knappa två veckor efter det senaste Mario-spelet och jag var givetvis nyfiken på om de båda plattformshjältarna lever upp till gamla meriter. Min erfarenhet av Sonic-spelen är tämligen begränsad, och det är bara ett par av figurerna jag känner igen sedan tidigare. Som tur är får jag skapa min egen hjälte som tar upp kampen mot Doctor Eggman tillsammans med Sonic och de andra motståndskämparna. Berättelsen är oväntat mörk där Eggman och hans allierade har dragit igång apokalypsen, något som känns helt malplacerat med de annars färgglada fabeldjuren i miljön. [caption id=“attachment_19981” align=“aligncenter” width=“550”] Sonic kan glida på räls och Ratchet & Clank känns som en solklar inspirationskälla[/caption] Det absolut viktigaste med ett plattformsspel är givetvis kontrollerna, och redan från början känner jag att de inte sitter där de ska. Banorna går ofta vansinnigt fort och vältajmade hopp är framgångsreceptet. Just vid hoppen känner jag en fördröjning och förflyttningen är lite sladdrig vilket leder till att landningarna blir livsfarliga, något som framkallar en enorm frustration hos mig. Under min genomspelning känns det som att dödsfallen lika ofta kan skyllas på kontrollerna som på min oförmåga. På den värsta banan dog jag 35 gånger, och de flesta missarna skyller jag på oväntade bromssträckor och oregelbunden hopplängd. Berättelsen känns, som jag nämnde, helt felplacerad och tar alldeles för mycket plats. Mellan varje bana är det både dialoger och mellansekvenser som får mig att sucka ljudligt. Det enda positiva är att filmsekvenserna kan hoppas över med en knapptryckning. Om jag hade haft en starkare relation till figurerna kanske de hade varit lite intressantare och mindre bagatellartade. [caption id=“attachment_19979” align=“aligncenter” width=“550”] Här och var finns osynliga katapulter som skjuter iväg dig när du som minst anar det[/caption] Banorna kan delas upp i tre olika kategorier; sidoscrollande, tredimensionella där du springer på djupet och strider mot bossar. Några av banorna känns väldesignade, men ofta finns det klisterpartier som förstör min upplevelse ytterligare. Ibland förväntas jag trycka för att hoppa mellan momenten och ibland tar spelet över och jag får ingen förvarning om vad som förväntas av mig. Det finns några specialförmågor som dyker upp på banorna, men oftast behövs de inte och det handlar mest om att hamra på X vid rätt tidpunkt. Även onlinedelarna känns påklistrade och framstressade, där det dyker upp SOS-meddelanden på banor du redan klarat och du kan hyra en annan spelares avatarer. De tillför ingenting och hade lika gärna kunnat utelämnats. När jag funderar på vad jag gillar mest med spelet är det första jag tänker på att banorna är korta och oftast klaras av på ett fåtal minuter. Det är förstås ett tveeggat svärd och inte odelat positivt. Spelet ser överlag bra ut och tekniskt flyter grafiken på fint, även om vissa av miljöerna är så plottriga att jag ibland tappar bort var spelarfiguren befinner sig och jag drar på mig onödiga missar även på det sättet. Sonic Forces är ett spel som jag kommer att minnas som ännu en droppe i bägaren av Segas förfall. Den största glädjen jag känner i spelet är när eftertexterna rullar och jag matar ut skivan för att förhoppningsvis aldrig stoppa i den igen.

Recension: Demon Gaze II [Vita]

Fri, 17 Nov 2017 12:00:44 +0000

På PlayStation Vita har vi sett en hel drös med japanska grottkrypare på senare år och Demon Gaze II sällar sig till den skaran. Föregångaren Demon Gaze (7/10) släpptes i Sverige våren 2014 och med uppföljaren får även PlayStation 4-ägare chansen att utforska labyrinter med rutnätskartor. Tvåan utspelar sig i samma värld, men på en annan plats och flera år efter händelserna i del ett. Det finns inga hinder mot att ta sig an del två utan att ha spelat ettan då berättelsen är helt fristående. När spelet börjar rymmer protagonisten från ett fängelse och dras snabbt in i en motståndsrörelse som vill störta stadsstaten Asterias onde diktator. Till sin hjälp har han en brokig skara kämpar som gömmer sig i ett värdshus och sänder piratradio för att få med sig folkmassan. I början strider du ensam, men varje gång du besegrar en demonboss fångar du dess själ och rekryterar den till ditt äventyrargäng. Det är ett annorlunda sätt att bygga din stridsgrupp, och tyvärr ges ganska små möjligheter att anpassa dina vapendragare. [caption id=“attachment_19952” align=“aligncenter” width=“550”] Gigantiska myggor är farligare än du tror[/caption] Till en början får jag starka igenkänningsvibbar eftersom väldigt mycket är sig likt från föregångaren. Områdena du utforskar är uppbyggda på samma sätt som genren bjudit på i 30 år och jag tänker tillbaka på spel som Bard’s Tale och Eye of the Beholder. En egenskap som får Demon Gaze II att sticka ut från den senaste tidens grottkrypare är att du redan från början har flera kartor att utforska och det är något jag verkligen uppskattar. En annan trevlig egenhet är den förhållandevis slacka svårighetskurvan som ger ett bra flyt i det tidiga spelet - jag behöver inte att börja nöta nivåer förrän tio till tolv timmar in i spelet. Stridssystemet och kartfunktionen är föredömliga och bjuder på den nya standarden med repetition av kommandon, automatisk kartritning och automatisk förflyttning till en punkt på kartan. Det är saker vi sett i andra spel, men lyfter ändå spelet upp i toppklass för genren. Det finns tyvärr faktorer som drar ned glädjen också. Berättelsen känns seg och urvattnad och mellansekvenserna är alldeles för långa och många. Inte hjälper det heller att karaktärsgalleriet är svagare än vad jag förväntat mig och röstskådespelarna känns oinspirerade och spelar över å det grövsta. Å andra sidan är karaktärsdesignen rent grafiskt i absolut toppklass där figurerna är oväntat påklädda. Lite ironiskt känns det som en frisk fläkt när det är åt det hållet. [caption id=“attachment_19951” align=“aligncenter” width=“550”] Ledarna för motståndsrörelsen är inte helt oväntat två unga flickor utan näsor[/caption] Pusslen du ställs inför i grottorna känns bitvis ologiska och de torftiga ledtrådarna som erbjuds leder ofta till att jag får pröva mig fram tills jag hittar en lösning. Ett exempel är där jag ska vända på gigantiska masker där ledtråden refererar till en pelare. Det är bara det att kartan innehåller en mängd pelare och jag får ta fram papper och penna för att testa kombinationer tills jag hittar lösningen utan att förstå varför lösningen ser ut som den gör. Uppgraderingssystemet för dina demoner innefattar den smått obligatoriska scenen där du ska hitta en punkt på deras kroppar för att sedan ta ut dem på en date. Men även här är de förhållandevis påklädda och pinsamheterna uteblir. Trots min kritik och irritationsmoment är Demon Gaze II ett riktigt bra spel och kärnan där du kartlägger grottorna och hittar lönndörrar samt förrädiska fällor är otroligt givande. Spelet kommer inte att gå till historien som en klassiker, men belöningarna i form av nya nivåer och uppgraderad utrustning håller mig hela tiden intresserad och får mig att längta efter nästa spelsession.

Recension: Max: The Curse of Brotherhood [PS4]

Thu, 16 Nov 2017 10:00:22 +0000

På senare år händer det tyvärr mer och mer sällan att jag överraskas av spel, då både nyhetsbevakning och mitt intresse gör att jag oftast har ganska bra koll på spel när de dyker upp. Max: The Curse of Brotherhood bryter trots allt trenden och lyckas charma mig totalt efter att ha varit på förhand okänt för mig. Jag förvånas när jag läser att spelet ursprungligen släpptes 2013 på en konkurrerande plattform, då både grafik och spelupplägg känns fräscha och moderna. När introfilmen spelas går tankarna direkt till en Pixar-film med sin färgglada presentation och lite plastiga känsla, även om jag samtidigt får en förnimmelse av att det är ett barnspel. [caption id=“attachment_19926” align=“aligncenter” width=“550”] Tänk snabbt eller gå ett våldsamt öde till mötes[/caption] Lyckligtvis är mina ursprungliga misstankar felaktiga, och bakom fasaden döljer sig ett utmanande pusselspel med både klurig och rolig problemlösning. Initialt känns det som ett plattformsspel där god tajming är den viktigaste egenskapen, men ganska snart beväpnas du med en magisk penna som får krafter att påverka omgivningen. Under spelets gång kan den skapa hjälpmedel baserat på de klassiska elementen jord, luft, eld och vatten. Även gravitationen spelar en viktig roll, då Max både glider, hoppar och svingar sig fram. Här visar sig dock en av spelets svaga sidor, då fysikmotorn ibland känns felkalibrerad. Till exempel känns trädgrenarna alldeles för tunga och det händer att jag fastnar under dem, och lianerna svänger och ringlar sig på konstiga sätt. Det finns också några ställen där kanten på plattformarna blir otydliga och jag frustreras av onödiga dödsfall där jag hoppar för tidigt eller för sent på grund av detta. På det stora hela är det dock små irritationsmoment som på intet sätt förstör den positiva helhetsupplevelsen. [caption id=“attachment_19925” align=“aligncenter” width=“550”] Detta gigantiska monster för tankarna till klassikern Rampage.[/caption] De pusseltunga banorna överglänser plattformsmomenten och ställena där spelet stannar upp och erbjuder en rejäl tankenöt är i mina ögon dess absolut största styrka. De större pusslen som kräver både tankekraft, koordination och tajming är mina favoriter. När jag klarar ett parti där jag knyter lianer i grenar, klipper lianen i rätt ände och flyger fram med hjälp av vattenfontäner slutar det ofta i kombinerade aha-upplevelser och glädjeutbrott. De mest frustrerande banorna är när jag jagas av ett monster eller lava och jag får spela om tills jag har lärt mig banan och byggt upp mitt muskelminne. Spelet bjuder på omväxlande miljöer från öknar och sankmarker till grottor och slott med mekaniska konstruktioner. Utvecklarna låter mig upptäcka vad jag kan interagera med och hur jag ska ta mig vidare utan att leda mig med uppenbara ledtrådar eller överdrivna hjälprutor. Berättelsen tar föredömligt lite plats och låter spelglädjen tala för sig själv. I sina bästa stunder får Max: The Curse of Brotherhood mig att tänka på både Limbo och Crash Bandicoot och jag håller det som en av årets största positiva överraskning.

Recension: Call of Duty: WWII [PS4]

Tue, 14 Nov 2017 09:00:26 +0000

Sedan 2003 har vi fått nästan årliga iterationer av den storsäljande förstpersonsskjutarserien Call of Duty. Vad som började med bombastiska upplevelser från andra världskriget har nu efter en tur in i framtiden återvänt till rötterna, i hopp om att blåsa nytt liv i en något stagnerande serie. Detta år är det Sledgehammer Games som står i huvudrollen i Activisions roterande utvecklingsschema, och med tanke på att deras senaste bidrag Call of Duty: Advanced Warfare (8/10) var det bästa på de senare åren, var mina förhoppningar högt ställda. Eftersom berättelsen utspelar sig under andra världskriget tar förstås händelserna vid under landstigningen i Normandie, vilket verkar vara snudd på obligatoriskt i verk från andra sidan Atlanten. Du iklär dig rollen som en menig vid namn Red Daniels, vars bakgrund är lika ointressant som den är tunn. Det etableras fort att han är en lantis från en liten håla i Texas, och han har en flickvän som väntar på honom, men det är också i princip allt som spelet tar sig tid att berätta. Daniels har goda vänner i gruppen, men på plutonnivå finns det lite större problem. Ett av befälen har ett efterhängset rykte för att ta dåliga beslut i svåra situationer, och givetvis uppstår det en del konflikter under deras väg mot Berlin för att störta fascismen. Gång på gång misslyckas dock spelet att skildra personliga ögonblick, mycket på grund av att alla karaktärer är otroligt bekanta och stereotypiska. Det känns som att någon av författarna läste en sammanfattning av Band of Brothers, men aldrig tog sig tiden att fundera på detaljerna. Det kan ju inte gå alltför lång tid mellan explosionerna. [caption id=“attachment_19918” align=“aligncenter” width=“550”] Inte ens killen till höger kan kämpa ihop någon entusiasm runt kampanjen.[/caption] Trots denna platthet i berättelsen finns det en hel del underhållning, då det fortfarande är en kompentent förstapersonsskjutare. Rörelse och skjutande känns av sedvanlig toppklass som man kan förvänta sig från denna spelserie, och tillsammans med snyggt skildrade sekvenser från kända slag och scenarier skapar det ganska god stämning trots allt. Det är bara synd att inte Sledgehammer tog möjligheten att faktiskt göra något med berättelsen också. Flerspelarläget är ju dock i vanlig ordning den stora tonvikten i helheten. Bland nyheterna finner vi ett nygammalt läge som heter War, vilket är ett målbaserat spelsätt där du ska utföra en rad olika delmål för att ta dig vidare i kartan. Som anfallande lag kan det till exempel handla om att du måste bygga färdigt en liten bro för att ta dig vidare i anstormningen, medan försvarande lag ska försöka se till att förhindra alla dessa framsteg. Med rätt spelarbalans kan det uppstå en del spännande sekvenser och intensiva dragkamper om kontrollpunkter, men i vanlig ordning känns det som att 90 procent av spelarbasen bara spelar Team Deathmatch ändå. [caption id=“attachment_19919” align=“aligncenter” width=“550”] Mellan uppdragen kan du sysselsätta dig med bland annat svampplockning.[/caption] Av förklarliga skäl är alla mobilitetsuppgraderingar från de gångna åren bortblåsta, och du kan därför inte springa på väggar eller dubbelhoppa. Det är dock inget jag saknar efter några omgångar, utan jag vänjer mig snabbt vid den klassiska spelstilen igen. Kartorna är dessutom mer anpassade för detta, och det blir därför inget problem. I hopp om att göra spelupplevelsen mer social har det även introducerats en öppen lobby i stil med vad vi kan finna i Destiny-spelen. Jag känner dock att det hela är väldigt påklistrat, och fyller inte alls samma funktion i ett Call of Duty-spel. Det innebär dessutom att det blir lite onödigt lång tid innan du kan börja leta efter motståndare i onlinebataljerna. Zombie-läget är också tillbaka, denna gång med den alltid lika ypperlige Ving Rhames i en av huvudrollerna. Dock kan inte ens han förmå mig att fastna någon längre tid vid detta spelsätt som aldrig riktigt har tilltalat mig. Alla som har läst mina tidigare recensioner av Call of Duty-spelen förväntar sig säkert min årliga önskan om att få se Spec Ops-läget återvända, men till och med jag har börjat tappa hoppet nu. Call of Duty: WWII levererar ett bra paket med massor av innehåll, men det hela börjar kännas lite slätstruket och bekant nu tyvärr. Förhoppningsvis kan nästa års spel bjuda på något som vågar sticka ut lite från den inarbetade mallen.

Recension: Tokyo Tattoo Girls [Vita]

Mon, 13 Nov 2017 09:00:10 +0000

Jag uppskattade verkligen den underbara stämningen och den riktigt traditionella japanska rollspelskänslan i Criminal Girls: Invite Only (7/10) och Criminal Girls 2: Party Favors (8/10). Trots den påklistrade snuskigheten och den snedvridna synen på sexualitet, erbjöd spelen under ytan en rejäl hyllning till**** hur rollspelen var “förr i tiden”. När jag slänger ett öga på Tokyo Tattoo Girls , är det något av samma känsla som kittlar mig; kanske döljer det sig ett riktigt bra koncept bakom den ytliga fasaden som titeln erbjuder i marknadsföringen? I detta spel, utvecklat av japanska studion Sushi Typhoon Games, antar jag utmaningen att erövra samtliga 23 distrikt i Tokyo. Framgången erhålls genom att påbörja en invasion av granndistrikt och möjliggörs genom rekrytering av nya klanmedlemmar eller bråkstakar. Efter att ha valt min hjältinna får jag också välja vilket område jag vill använda som start i min kamp efter makt. [caption id=“attachment_19884” align=“aligncenter” width=“550”] Det här är spelplanen. Här kommer du att tillbringa din mesta tid med spelet.[/caption] Till en början känns spelet ganska underhållande då jag har en hel del att hålla reda på; dels måste jag hushålla med mina ryktespoäng som fungerar som spelets valuta, och dels måste jag vara medveten om vad som sker i granndistrikten. Ganska snart faller dock intresset för spelet ganska radikalt. Det som till en början verkade djupt och invecklat, visar sig snart vara helt ihåligt. När jag har eliminerat tillräckligt många motståndare i ett visst distrikt utbryter en strid mot områdets boss. Här förväntar jag mig en vändning i spelkaraktär, men belönas istället med ett dialogval som ger mig olika bonusar beroende på hur passande det är. Jag vinner dock alltid striden, oavsett vad jag väljer och jag får inte interagera med händelserna på något sätt. [caption id=“attachment_19885” align=“aligncenter” width=“550”] Köp tatueringar för att uppgradera din hjälte. Skoj.[/caption] Det kan även utbryta gängkrig om det finns en obalans mellan antalet klanmedlemmar och bråkstakar i ett område. Dock ser jag snabbt igenom logiken och konstaterar kallt att oddsen för vinst endast handlar om vilken sida som har flest trupper. Det som på pappret verkade aningen utmanande var så klart möjligheten att tatuera min hjältinna, men även här misslyckas utvecklaren kapitalt med att göra sekvenserna roande eller intressanta. Jag får möjligheten att investera ryktespoäng mot nya tatueringar, vilka ger bättre färdigheter eller bättrar på befintliga för att öka oddsen ytterligare till min favör. Uppgraderingarna känns torftigt implementerade och erbjuder inte några nämnvärda fördelar under spelomgången som jag genomlider. På det stora hela känns spelet som en halvfärdig gratis-app till en smartphone eller surfplatta. Det finns absolut inget intressant innehåll, striderna gör mig inte ett dugg engagerad och tatueringssekvenserna känns helt meningslösa. Det finns ingenting som jag kan rekommendera när det kommer till innehållet i Tokyo Tattoo Girls. Efter att ha klarat av en genomspelning under mitt flyg hem från Japan, kan jag inget annat än att ångra mig över att ha startat spelet. Jag hade lika väl kunnat titta på en dålig actionfilm istället och fått mer ut av det.

Recension: Horizon Zero Dawn: The Frozen Wilds [PS4]

Fri, 10 Nov 2017 10:00:23 +0000

Tidigare i år släpptes det massiva äventyret Horizon Zero Dawn (9/10), där den tappra jägaren Aloy fick kämpa mot blodtörstiga maskiner med hjälp av pilbåge och spjut. Nu har Guerilla Games lanserat ett nytt kapitel i den gigantiska världen där modern teknologi möter stenålder, och den rödhåriga hjältinnan är tillbaka i The Frozen Wilds. Aloy får höra ryktet om pågående tumult i de nordöstra delarna, där maskinerna uppträtt aggressivare än vanligt. Hon beger sig till området Såret, och invånarna i Banuk-stammen berättar att det uppstått en ondska i det stora berget Åsktrumman, som gör robotarna ännu farligare. Jag ger mig ut på uppdrag i det stora snötäckta riket för att lösa mysteriet. Denna expansion är ett utmärkt sätt för mig att komma igång med spelet igen efter flera månaders frånvaro. De första sekvenserna i spelet är repetitioner i spelmekaniken och får mig varm i kläderna, något som verkligen behövs i det snöiga, kalla klimatet. Huvuduppgiften i denna förlängning tar cirka 15 timmar att ta sig igenom och jag är positivt överraskad av att det finns så mycket innehåll som bara väntar att upptäckas. Banuk-stammen låter mig hållas sysselsatt med mängder av ärenden att utföra, något som ökar expansionens livslängd. [caption id=“attachment_19856” align=“aligncenter” width=“550”] Äntligen dags för after ski! Var är mjöden?[/caption] Aloy har fått nya vapen för att kämpa mot sina fiender; bland annat kan jag skjuta paralyserande blixtar med den häftiga stormslungan. Jag kan lära mig nya förmågor eftersom det nu går att stiga högre i nivåerna än tidigare, och dessa nya tekniker är hjälpsamma då jag möter ett tuffare motstånd på vägen. Det har tillkommit nya maskiner att strida mot och intensiva kamper blir ett faktum så fort jag blir upptäckt. En av de nya fienderna är stora kontrolltorn som hjärntvättar alla robotar inom ett område av en fotbollplans storlek. Tornet slår ut alla mina sköldar, paralyserar min ridmaskin så fort jag är inom dess område och regenererar alla dess styrda slavar om jag inte lyckas förstöra det i tid. Jag gillar också att få samarbeta med fler krigare i bataljerna än tidigare och det är en rysare att drabba samman mot de björnliknande frostklorna samtidigt som de tjocka snöflingorna faller från skyn. [caption id=“attachment_19862” align=“aligncenter” width=“550”] Det kittlar dödsskönt i kistan, säger björnen Baloo.[/caption] The Frozen Wilds är en kraftig utsträckning av ett enastående spel och de nya tilläggen ger Horizon Zero Dawn nytt liv. Den nya expansionen öppnar upp ett helt nytt landskap med både nya och välbekanta maskiner att skjuta välriktade pilar mot. Jag anser att de frusna vildmarkerna är ett resmål du måste besöka om du älskar Aloys äventyr. Jag är övertygad om att du håller med mig så fort du sätter ditt första fotsteg i den djupa snön.

Recension: Assassins Creed Origins [PS4]

Thu, 09 Nov 2017 12:00:33 +0000

Över vidsträckta sanddyner, genom svalkande oaser, ner i mystiska gravar och längs med solstekta hustak vandrar en mordisk skugga. Samhällets väktare Bayek letar hämnd för en oförlåtlig hemskhet i varenda vrå av Ptolemaios XII rike. Assassins Creed försöker åstadkomma en nystart för en populär spelserie, men gör de rätt? Efter att gradvis vandrat fram i tiden har nu serien rest tillbaka till ursprunget. Ungefär 50 år före noll börjar sagan om lönnmördarna. Vi får förklaring till en hel del av seriens små detaljer, fast även om serien går bakåt i tiden har den tagit flera steg fram. Stridssystemet har byggts om och liknar nu mer Dark Souls-serien, även om det är betydligt mindre utmanande. En klar förbättring då det faktiskt kräver lite mer taktik i striderna och strategi kring val av strider. I tidigare spel sprang jag ifrån strider när jag blev uttråkad av plöjande genom horder av motståndare, men här retirerar jag för att jag bitit av mer än jag kan tugga i mig. Distansattackerna har även dessa förändrats markant. Pilbågar utgör den större delen av Bayeks avståndsarsenal och ersätter på ett sätt senare epokers krutvapen. Speltekniskt motsvarar de klassiska speltroperna krypskyttegevär (predator bow), automatvapen (quick bow) och till och med hagelbrakare (war bow). Den sistnämnda skjuter fem pilar samtidigt. Lite krystat, fast klart underhållande. [caption id=“attachment_19440” align=“aligncenter” width=“550”] Pyramidsmyg premieras[/caption] Assassins Creed: Origins är mer av ett rollspel än de tidigare spelen. Uppgraderingsbara vapen i olika färgkodade nivåer av sällsynthet är en stor del av spelet. De mer ovanliga vapnen ofta ett namn och en liten unik beskrivning och är grymt snyggt utformade, men tyvärr saknas de där riktigt minnesvärda älsklingarna andra spel med samma upplägg har bjudit på - i alla fall har jag inte snubblat över dem. Ditt favoritvapen kan lyftas till din nuvarande nivå hos en lokal smed, vilket är tveeggat (ordvits högst medveten). Å ena sidan behöver du aldrig byta bort ett favoritvapen, men å andra sidan blir den enorma drös av vapen spelet öser ur sina många skattkistorna i det närmaste ointressanta. För mig är de nästan uteslutande något att sälja eller bryta ner i beståndsdelar som kan nyttjas för ytterligare uppgraderingar. Egypten är ett inspirerat val av skådeplats. Här finns många olika sorters miljöer och fasadklättrandet dominerar inte längre. Visst finns myllrande storstäder som Alexandria, men jag är minst lika ofta ute i vildmarken och jagar villebråd, både människor och allehanda fauna. Jakt är ju närmast obligatoriskt i ett Ubisoft-spel numera. Bland de tama djuren sticker kameldjuren ut, passgång i högre hastighet än långsamt strövande ser nämligen väldigt lustigt ut. Örnen Senu hjälper till med flygspaning vilket fungerar riktigt bra. Senu har nämligen av någon oförklarlig anledning röntgensyn. Det är roligt att styra den mäktiga rovfågeln och leta svagheter i motståndets försvar eller gömda skatter. I kombination med att minikartan försvunnit och ersatts med en slags kompass känns det därför mer överskådligt än tidigare. [caption id=“attachment_19839” align=“aligncenter” width=“550”] Stop! Hammer time.[/caption] Vad gäller sidouppdrag närmar Origins sig de riktigt stora, som The Witcher 3: Wild Hunt (9/10) eller Fallout 4 (9/10), utan att riktigt nå hela vägen fram. För även om uppdragen kommer i flertalet olika roliga varianter blir de i slutändan utfyllnad. Längre speltid bara för speltidens skull är ett av spelvärldens största feltänk, och jag spelar hellre ett spel i 20 tighta timmar än maler igenom det tredubbla bara för att spelet ska kunna titulera sig “episkt”. Assassins’s Creed-serien har tagit stora steg framåt i senare upplagor och Origins bjuder på ytterligare ett kliv bort från “hämta X av Y och kom tillbaka”. Bayek är en intressant huvudrollsinnehavare, och jag tror att få skulle ha svårt att sympatisera med drivkraften bakom hans resa genom Egypten. Samtidigt är hans metoder och mordiska sinnelag inte helt lätta att svälja. Jag känner flera gånger att hans val inte riktigt är mina, vilket för mig gör spelet mer intressant. Speciellt då Assassins Creed: Origins väljer att berätta Bayeks historia i kronologisk oordning och därigenom blir svårare att förutse och roligare att följa. Parallellt får vi också reda hur flera av seriens troper kommit till. Oftast är det snygga, om än lite ansträngda framåtblinkningar. Assassins Creed-serien har alltid bjudit på riktigt spännande spel ur ett berättarmässigt perspektiv, med intressanta frågeställningar kring rätt och fel samt flera för spelgenren ovanligt komplexa karaktärer. Tyvärr har de krampaktigt hängt kvar i det ofattbart tråkiga Abstergo-tjafset. Jag fattar inte varför den uppenbart påklistrade nutidstwisten från det första spelet har fått så mycket uppmärksamhet och utbyggnad. Någon måste uppenbarligen gilla denna berättarmässiga bromskloss, men för mig blir det anledningen att inte ge spelet full pott. Assassins Creed: Origins kommer inte omvända många tidigare tvivlare, men förändringarna skrämmer nog inte heller bort tidigare entusiaster. Detta är det bästa Assassins Creed-spelet hitills, och det känns både andligt besläktat med originalet och samtidigt genomarbetat och unikt. Nu önskar jag att Ubisoft vandrar norröver och berättar om assassinernas inblandning i de nordiska korstågen mot baltländerna. Tänk er att få springa över Gamla stans snöklädda hustak och undvika Birger Jarls knektar. Håren ställer sig upp på mina armar.

Recension: Slayaway Camp: Butcher's Cut [PS4]

Tue, 07 Nov 2017 10:00:11 +0000

En spelgenre som fortsätter att prova nya grepp om och om igen är pusselgenren, och Slayaway Camp: Butcher’s Cut faller inom ramen för den beskrivningen. Spelmässigt påminner det mig om arkadklassikern Pengo med den väsentliga skillnaden att det är du i form av en mördare som glider runt tills du slår i ett hinder, och inte isblock knuffat av en pingvin. Varje bana har ett antal offer som du ska avrätta innan en utgång låses upp för att klara banan. Det som gör att spelet sticker ut är den retrodoftande grafiken som mest påminner mig om Minecraft och den uppenbara flörten med slasherskräckfilmer och populärkultur från 1980-talet. Spelet är uppdelat i skräckfilmer på VHS, där varje film har ett visst tema och består av ett antal mordscener du ska klara av. Temat i filmerna är allt från sommarläger och gymnasieskola till sjukhusmiljö och rymden. Varje film låser också upp en ny mördare, men du kan också köpa mysterielådor med en slumpmässig mördare som är direkt inspirerad av kända förlagor. Det finns dessutom en mängd spektakulära och makabra dödsscener att låsa upp, där favoriten är när offret får en bikupa i huvudet och dör av en mängd bistick i ansiktet. [caption id=“attachment_19814” align=“aligncenter” width=“550”] Intet ont anande scouter besöks av en ond mördare med dödskallemask[/caption] Till en början är banorna ganska lätta och den första filmen betas raskt av. Successivt introduceras nya element, som poliser, tuggummifläckar som stoppar din förflyttning och dödliga saker i omgivningarna. Dessa ökar komplexiteten på banorna och det blir mer och mer ovanligt att jag klarar en scen på första försöket. De nya spelmomenten tillför tyvärr inte tillräckligt med variation för att undvika att det i slutet känns repetitivt och enformigt. När jag tar mig an bonusbanorna och de bortklippta scenerna har min hunger för spelet dämpats och det är istället platinatrofén som driver mig att spela vidare. Efter den fjärde filmen låser du dessutom upp ett minispel där du ska pricka en mördarzon med en markör som åker fram och tillbaka, och det är oerhört underhållande och det tidsmässigt mest framgångsrika sättet att samla pengar. Musiken under minispelet påminner starkt om 80-talsdängan Poison av Alice Cooper och de ultravåldsamma dödsscenerna i högt tempo är nästan hypnotiska. [caption id=“attachment_19815” align=“aligncenter” width=“550”] Dagens löpsedel: Muterad polkagris mördar räddhågsen tonåring[/caption] När det kommer till skräckfilmer har jag alltid föredragit de mer psykologiska skräckfilmerna, gärna med asiatiskt ursprung, framför den amerikanska slashergenren. Det gör också att jag säkert missar en hel del referenser även om jag skrockar och nickar igenkännande åt gräsklipparmord, häcksaxar i ögonen och andra bisarra sätt att dö. I sina bästa stunder bjuder spelet på både humor och hyllning till sina filmföregångare, men i längden blir ångestskriken och den något enformiga musiken blasé och bitvis långtråkig. I grund och botten är det ett kompetent och utmanande pusselspel som till en början bjuder på ett roligt tema. Tyvärr slits både temat och spelglädjen ut innan upplevelsen är över och jag blir mätt på konceptet. Är du ett stort fan av kluriga tankenötter eller 80-talsrysare är det här helt klart ett spel du bör ta en extra titt på.

Recension: Oure [PS4]

Mon, 06 Nov 2017 11:03:58 +0000

När en protagonist i ett spel är ett barn, förknippar åtminstone jag hen med ett enormt mod. Under det gångna decenniet har jag respekterat och beundrat heroiska, unga människor som bland annat Oliver i Ni No Kuni eller Ellie i The Last of Us (9/10). Genom deras starka handlingar togs stora kliv mot mognad, och den osjälviska uppväxten är något jag får bevittna om i Heavy Spectrums äventyr Oure. I början av spelet har världen stängts in utav tjocka moln, och en ung pojkes föräldrar skickar honom in i en mystisk värld ovanför molnen. Han upptäcker en unik förmåga och med hjälp av sin nya tillgång förvandlar gossen sig till en röd, flygande drake. Det mäktiga djuret har utseendemässigt ett asiatiskt påbrå och med lätt elegans fladdrar han i luften likt en vimpel vid sina flygturer. Den utsökt vackra himmeln ger ett harmoniskt intryck och dess visuella stil påminner starkt om Journey (10/10), fast med moln istället för ökenmiljöer. Även om de berikande färgerna är underbara att beskåda, saknar dessvärre miljöerna variation. Det blir lite bättre när du tar dig an en av de åtta jättelika varelserna som hindrar din väg mot slutmålet, men överlag skulle spelet må bra av lite mer mångfald. [caption id=“attachment_19799” align=“aligncenter” width=“550”] Draken från Mulan flyger ikapp ett mördarflygplan.[/caption] Eftersom draken inte kan dö finns det heller aldrig någon riktig fara, vilket känns lite trist eftersom det inte uppstår någon utmaning. Istället läggs vikten på den enorma upptäckarglädjen, då det finns massor av samlarobjekt i den stora världen ovanför de fluffiga molnen. Överallt finns blå klot som jag kan samla och med dessa kan jag aktivera titanernas torn, men även de många dolda pusslen. Att samla dessa blå bollar ökar definitivt det relativt korta spelets livslängd och med hjälp av upptäckta uppgraderingar kan jag dessutom lokalisera fler sfärer med en enkel piruett. Titanerna vill hjälpa mig men innan dess behöver jag förtjäna deras assistans genom att acceptera utmaningarna i de unika striderna. På varje flygande gigant sitter skinande kristaller och jag behöver förstöra alla dessa för att vinna kolossens tillit, och det är en klurig uppgift att lösa juvelernas kombinationer. Varje boss kräver olika strategier för att kunna vinna över dom, och det kan handla om reaktion, hjärngympa eller i vissa fall ren tur. Denna kombination av bosstrider och pussel är väldigt genomtänkt, och skapar ett trevligt temposkifte jämfört med utforskningen bland molnen. [caption id=“attachment_19804” align=“aligncenter” width=“550”] När det går lite väl fort i bergochdalbanans rotationer.[/caption] Oure är ett kort spel, åtminstone om jag enbart spelar igenom självaste äventyret. Upplevelsen är ungefär fem timmar långt, men den rofyllda känslan av frihet jag fick när jag flög ovanför molnen fick mig att glömma bort tiden en bra stund. Om syftet är att skapa en form av avkoppling likt yoga, tycker jag att Heavy Spectrum Limited lyckats utmärkt med den bedriften. Det är ett konstnärligt litet underverk med mycket att upptäcka i det enorma molntäcket, och visst är det fantastiskt att ta del av ett ungt barns osjälviska mod.

Recension: Dragon's Dogma: Dark Arisen [PS4]

Thu, 02 Nov 2017 14:00:57 +0000

För fem år sedan gav Capcom ut ett av den förra generationens märkligaste rollspel – Dragon’s Dogma. Det utspelade sig i en väldigt japansk tolkning av en västerländsk fantasivärld, med klara influenser från Tolkien, Dungeons & Dragons-rollspelsvärlden och klassiska fantasy-klyschor. Utvecklarna hade till synes tagit sig vatten över huvudet, och lyckades kanske inte riktigt leverera den grafiska visionen de hade och spelet kunde inte riktigt mäta sig rent grafiskt med samtida rollspel. Men trots att de grafiska elementen ibland brast så fanns det någonting väldigt speciellt i Dragon’s Dogma – en oerhörd upptäckarlust och utmanande strider. Drygt ett år senare släpptes den omfattande expansionen Dark Arisen, som utökade och förbättrade spelet rätt ordentligt. Och nu, lagom till femårsfirandet släpps hela paketet på nytt, i högupplöst och grafiskt förbättrad form. Efter en kort prolog vaknar jag upp i den lilla, lugna fiskebyn Cardassis. Det är på många sätt en helt idyllisk liten by – alla känner alla, och det är lugnt och fridfullt. Vår borgmästare, Adaro, tvingades nyligen ta det svåra beslutet att ge upp vår självständighet och underkasta oss Gran Soren i utbyte mot soldatstöd – det finns gott om monster utanför byns murar, av någon anledning. Fast den här morgonen är inte som alla morgnar i Cardassis. Soldater från Gran Soren står och proklamerar att profeten sagt att Drakens återkomst är nära. Ett plötsligt ljud hörs, och mycket riktigt, draken är här. Min barndomsvän, Quina, är i fara och utan att tänka mig för plockar jag upp ett svärd som en av de fega soldaterna slängt ifrån sig medan han flydde för sitt liv. Jag närmar mig sturskt draken, men som förväntat går det inte jättebra. Draken ger sig förvisso iväg, men först efter att ha berättat för mig att jag är den utvalda och snott mitt hjärta, bokstavligt talat. [caption id=“attachment_19762” align=“aligncenter” width=“550”] Vi ska ut på äventyr![/caption] Efter den smått märkliga början fortsätter handlingen i en rätt sävlig takt, och mängden knepiga och märkliga karaktärer jag stöter på ökar successivt. Karaktärsgalleriet är oerhört intressant, men bleknar mot det som är spelets absolut största styrkor – miljöerna och striderna. Världen i Dragon’s Dogma saknar nästan jämförelse med andra spel – här finns öppna vidder, snårtäta skogar, bergiga regioner och underfundiga genvägar här och där. Det är tydligt att Capcom sneglat både en och två gånger mot Bethesdas spel och bestämt sig för att anamma delar av deras världskonstruktion. Gransys, som den spelbara delen av världen heter, är helt sömlöst konstruerad och du kan i princip redan från spelets start bege dig vart du vill i den. Du gör det dock på egen risk, då du på klassiskt Bethesda-maner kan råka ut för alldeles för svåra fiender om du ger dig på att utforska lite för oförsiktigt. Utöver utforskandet är det striderna som imponerar. Trots att det gått ett antal år sedan spelet först släpptes finns det få spel som kan mäta sig i dess intensitet. Strider är snabba, taktiska och har en skön tyngd bakom sig. De större monstren går dessutom att klättra på, vilket fortfarande känns bra och är barnsligt roligt. Det finns ett antal olika yrken att specialisera sig inom, och alla känns välbalanserade (även om magiker har vissa distinkta massförstörelse-fördelar), och med tiden går det dessutom att låsa upp hybridyrken – bågskyttsmagiker till exempel. [caption id=“attachment_19763” align=“aligncenter” width=“550”] Eld. Eld är bra.[/caption] Utforskandet av den stora världen blir lite extra intressant i och med att det inte finns några direkt snabba sätt att resa på – teleportering eller hästar finns inte tillgängliga, utan det är apostlahästarna som gäller. Att röra sig från ena delen av kartan till den andra är en vandring på lite mer än timme, och väsentligt mer än så om du hamnar i strid. Detta gör att spelets dygnsrytm spelar en stor roll, och tro mig, du vill inte vara ute i okänd terräng när natten faller. Dragon’s Dogma lyckas kittla mina utforskartendenser återigen, och stridernas variation gör att det aldrig direkt blir tröttsamt att bekämpa monster, små som stora. Till min hjälp har jag min egen legosoldat, och skulle jag behöva kan jag alltid hyra in ytterligare två från andra spelares skapelser. Till en början är det här inte direkt nödvändigt, men längre in i spelet börjar det bli ett grundläggande krav att ha en välfungerande grupp äventyrare, i synnerhet om den mystiska ön utanför Gransys skall utforskas. Expansionen Dark Arisen kom nämligen med en labyrintisk helvetesresa ner i avgrunden, bokstavligt talat. Bitterblack Isle inhyser många hemligheter, skatter och fruktansvärda monster och enbart de modigaste eller mest välutrustade äventyrarna bör ens fundera på att ge sig ner i dess beckmörker i jakt på skatter. [caption id=“attachment_19764” align=“aligncenter” width=“550”] Den här mysfarbrorn kan man stöta på långt ner i djupet av Bitterblack. Han vill nog bara kramas.[/caption] Dragon’s Dogma: Dark Arisen är en mycket kompetent portning av PC-utgåvan som släpptes i början av förra året, och flyter på i riktigt bra tempo. Grafiskt sett kan det inte konkurrera med den här generationens snyggaste spel, men den charm originalet hade är intakt och att befinna sig en halvtimmes promenadväg från närmaste by mitt i natten är fortfarande lika pulshöjande som för fem år sedan.

Recension: Gran Turismo Sport [PS4]

Tue, 31 Oct 2017 14:02:31 +0000

Bland de Sonyägda utvecklingsstudiorna är nog Polyphony Digital den studio som har friast tyglar. De har mer eller mindre jobbat med en och samma spelserie sedan 1997, och de verkar aldrig ha någon direkt deadline för sina projekt heller. Å andra sidan har de förtjänat detta förtroende genom att de ligger bakom den bäst säljande exklusiva spelserien på PlayStation-plattformar, nämligen Gran Turismo. Eftersom studion ofta tar god tid på sig har deras första bidrag till PlayStation 4-utbudet dröjt tills nu, när Gran Turismo Sport sladdar in på banan. Redan vid introfilmen syns det hur mycket alla som jobbar hos Polyphony älskar bilar och bilsport, med en närmast känslosam tribut till allt som går på fyra hjul. Det har alltid varit deras syfte att skildra körkänslan först, oavsett vilken bil du tar dig an, och det är vad som har lockat mig till serien gång efter gång. De har en närmast enastående förmåga att kunna ge dig möjligheten att justera till precis rätt balans mellan realism och lättillgänglighet genom åtskilliga assistansinställningar. Detta är också fångat på ett ypperligt vis i Gran Turismo Sport, och det är en fröjd varje gång du sätter dig i ett nytt fordon och noterar alla små egenheter som skiljer sig från förra bilen du körde. [caption id=“attachment_19738” align=“aligncenter” width=“550”] Det matiga fotoläget låter dig ta massor av bilder på favoritåken.[/caption] Det stora problemet är dock att det finns ganska få möjligheter att faktiskt köra riktiga lopp och putsa på dina färdigheter på ett underhållande vis. Spelet har ett karriärläge, men det är otroligt missvisande för vad det egentligen är. Det är i praktiken en expanderad version av körkortstesten som tidigare spel har haft, där du får specifika utmaningar du ska utföra på tid. Det kan handla om att bemästra en specifik kurva på en bana, eller att träna på bromssträckor för att kunna stanna på rätt ställe. Jag får med andra ord inte tävla i turneringar för att spara ihop pengar till uppgraderingar eller nya bilar, det vill säga det jag har gjort i hundratals timmar sedan det första spelet i serien. Istället ligger det väldigt stor fokus på onlinetävlingar mot andra spelare, vilket förstås är en viktig aspekt idag, men det är verkligen inte något som jag skulle vilja göra istället för det klassiska karriärläget. Som det är i skrivande stund är innehållet oerhört tunt om du bara önskar att köra mot datorstyrda motståndare, med endast enstaka lopp som alternativ. Med det sagt fungerar onlinebiten ganska bra, och jag har aldrig upplevt några tekniska hinder som har påverkat loppen. Själva upplägget är dock lite kantigt, då tävlingarna arrangeras vid bestämda tidpunkter och du kan inte matchas in i lopp när du vill. Om du vill hoppa in och spela och visar det sig att det är 15 minuter till nästa tävling, får du snällt vänta eller sysselsätta dig med kvalificeringsvarv under tiden. [caption id=“attachment_19739” align=“aligncenter” width=“550”] Självklart kan du tillbringa massor av tid på att bemästra Nordschleife.[/caption] Som förväntat är spelet en smått makalös upplevelse ur det grafiska perspektivet, i synnerhet om du råkar ha en PS4 Pro och en TV med HDR-stöd. Maken till vackra ljuseffekter får man verkligen leta efter, och det fyller dessutom en viktig funktion beroende på vilken tid på dygnet du kör loppet på. Vädereffekterna lämnar kanske en del att önska, men i övrigt är det ännu ett tekniskt mästerverk från Polyphony Digital. Jag tycker att det är lite synd att Gran Turismo Sport saknar så mycket av den själ som serien har haft sedan tidigare. Det finns väldigt få alternativ på bilfronten som inte är renodlade sportbilar, vilket gör att jag inte kan fokusera på att trimma upp en Volvo 240 bortom rimliga gränser. Det har varit mycket av nöjet i serien tidigare, att ha en omfattande karriär med möjligheten att utvecklas på vägen mot de stora vrålåken. Jag vet inte om Polyphony själva ser spelet som ett sidospår, då det inte är en numrerad uppföljare, men i mina ögon är det åtminstone ett snedsteg i utvecklingen. Det finns så mycket potential i det de har utvecklat, men de verkade glömma bort varför serien blev så populär från början.

Recension: Wolfenstein II: The New Colossus [PS4]

Tue, 31 Oct 2017 10:00:12 +0000

När Uppsalabaserade Machinegames fick ta över ansvaret för den gamla anrika förstapersonsskjutaren Wolfenstein var det lite svårt att föreställa sig vad vi skulle få. Serien har gått en lång väg sedan starten, och flera utvecklare har försökt sätta sin stämpel på verket för att blåsa nytt liv i BJ Blazkowicz och hans kamp mot nazisterna. I Wolfenstein: The New Order (7/10) fick vi inte bara en riktig actionrökare, utan även en lite otippat djup och välberättad historia som fokuserar på intressanta karaktärer. Allt detta är tillbaka med råge i uppföljaren Wolfenstein II: The New Colossus. Berättelsen tar vid ganska precis där föregångaren avslutades. Blazkowicz och den övriga motståndsrörelsen stormade Deathsheads fästning, och även om de lyckades så är BJ inte i det bästa fysiska skick man skulle kunna tänka sig. Efter flera månaders läkarhjälp vaknar han dock till liv igen, och i likhet med sjukhusscenen i förra spelet tar det ett tag innan han återfår sin mobilitet. Han är dock en jäkel på att navigera miljöerna i rullstol, vilket är tur eftersom nazisterna har lyckats hitta motståndsrörelsens hemliga u-båt. Det dröjer inte länge innan hela fartyget dräller av dessa avskum, och det visar sig att Frau Engel ligger bakom denna insats. Att berätta mer än detta upplägg skulle i princip vara en otjänst mot alla som spelar detta verk, för jösses vilken resa spelaren bjuds på. [caption id=“attachment_19732” align=“aligncenter” width=“550”] Underskatta aldrig en människa i rullstol.[/caption] Jag tyckte att förra spelet bitvis tog ut svängarna rejält och skildrade en förtjusande galenskap, blandat med ett allvar för att grunda berättelsen och fokusera på karaktärerna och lidandet. I denna uppföljare skruvas allting upp ytterligare några snäpp, men utan att tappa förankringen, och detta är en balansgång utan dess like. Det är en känslomässig berg-och-dalbana som bjuder på allt från avsky för ondskans makter till gapskratt när du tillbringar ett lugnt ögonblick med dina kompanjoner. Precis som i föregångaren uppmuntras spelaren att blanda smygande med att rusa in med dubbla hagelgevär. De flesta områden har ett eller flera befäl som kan kalla in förstärkningar om du blir upptäckt, och det är därför lämpligt att försöka smyga fram till denna person innan de kan göra situationen svårare än vad den behöver vara. Det är dock enklare sagt än gjort att nå hela vägen fram utan att bli upptäckt, men jag kände aldrig att det berodde på att smygmekanikerna inte är bra nog. På den tekniska fronten har spelet fått sig en rejäl uppgradering jämfört med The New Order, delvis för att The New Colossus rullar på den senaste id Tech-motorn. Det har lagts mer krut på att skapa atmosfäriska miljöer också, och de lågupplösta texturerna från föregångaren är som bortblåsta. Prestandan håller riktigt bra även under belastning, och trots en del galna strider har jag inte upplevt några problem på bildfrekvensfronten. [caption id=“attachment_19733” align=“aligncenter” width=“550”] Det finns några saker på bilden som sticker lite i ögonen på vår protagonist.[/caption] Det råder inga tvivel om att Machinegames vision av Wolfenstein är en förstapersonsskjutare av den gamla skolan. Det är ett bitvis riktigt oförlåtande spel som inte tvekar att slå dig på fingrarna om du inte hela tiden håller dig i rörelse för att undvika fiendeelden. Jag startade min genomspelning på mellannivån, eftersom jag ser mig själv som en relativt erfaren spelare i genren, men innan spelet var slut blev jag tvungen att erkänna mig besegrad och sänka till en enklare nivå. Om du inte känner för att stånga dig blodig mot denna utmaning finns det möjlighet att spela på den enklaste nivån, och där tar du relativt lite skada även om du rusar runt som en blodtörstig galning i striderna. Det är väldigt svårt att hitta svaga punkter i detta mästerverk, men ett irritationsmoment som är återkommande är det faktum att du oftast behöver plocka upp hälsa, ammunition och sköldar manuellt. I ett spel som är så här snabbt och som förlitar sig på konstant rörelse blir det svårt att jaga efter specifika prylar när du förföljs av hakkorsprydda galningar. Det är ett recept för frustration och ledde till lite för många dödsfall för min del. Trots att jag hade högt ställda förväntningar på spelet på förhand lyckades ändå Wolfenstein II: The New Colossus slå mig med häpnad fler gånger än vad jag kan räkna upp. Det är inte bara de stora sakerna som görs rätt, utan alla de små detaljerna också. Från början till slut dryper detta verk av klass och kvalitet, som i slutänden gör det värt vartenda litet frustrerande ögonblick jag upplevde.

Recension: Let's Sing 2018 [PS4]

Mon, 30 Oct 2017 12:00:49 +0000

När jag startar upp Let’s Sing 2018 för första gången och kör igång första låten i spelläget Classic, slås jag av hur otroligt lite karaokegenren har utvecklats sedan det första SingStar släpptes 2004. Självklart finns det stora begränsningar kring hur mycket variation som kan skapas i ett sångspel, men det är ändå slående likt ett 13 år gammalt spel för två konsolgenerationer sedan. Här bjuds på 30 sånger där tyngdpunkten ligger på radiohits de senaste åren. Det finns några klassiker som John Lennons Imagine och Queens We are the Champions, men de är få till antalet. Jag inser snabbt att jag bara kan refrängerna på de nyare sångerna och jag sjunger exakt som Mr Bean sjöng psalmen i kyrkan, nynnandes verserna och klämmer i för kung och fosterland på refrängen. [caption id=“attachment_19716” align=“aligncenter” width=“550”] Lennon uppmanar oss att tänka oss en värld utan länder och med fred. En aktuell och angelägen text trots att sången har 46 år på nacken.[/caption] Spellägena är fyra till antalet och här hade utvecklaren kunnat vara mer kreativ och bjudit på fler varianter. Förutom det klassiska läget finns Feature där du bara sjunger vissa partier och imitera artisten så nära som möjligt. Det blir betydligt roligare när vi spelar två och vi turas om att sjunga med vissa överlappande partier. I TV-läget maskeras delar av texten och du måste sjunga rätt ord för att få poäng. Det är både svårare och roligare än vad det låter. Det fjärde och sista läget är Mix Tape där du får sjunga ett medley med snuttar från sju sånger. I ett spel som kommer med 30 sånger, varav hälften känns okej, blir detta läge fullkomligt ointressant och jag spelar det endast när jag får ett uppdrag att göra det. Det finns ett nivåsystem där du får poäng för varje sång du klarar och om du löser ett uppdrag. Det känns väldigt påklistrat, men lyckas ändå övertyga mig att genomföra uppdragen. I sångbutiken finns det i skrivande stund fyra nya sångpaket med fem sånger i varje för 45 kr per paket. Precis som grundpaketet kändes de ganska oinspirerande och jag har alltid föredragit att köpa enskilda sånger än stora paket där jag kanske är intresserad av en eller två. [caption id=“attachment_19715” align=“aligncenter” width=“550”] En frusen själ? Nej, en galen säl![/caption] Jag testar att sjunga både med USB-mikrofoner och mobilappen som finns för spelet, och båda fungerar bra. Först fick jag inte appen att fungera innan jag upptäckte att Let’s Sing 2017 (5/10) och Let’s Sing 2018 har varsin mobilapp och de är inte korskompatibla. Ett annat problem var också att min dotter lyckades aktivera avsluta-svepet på mobilskärmen när hon höll den som en mikrofon och sångerna pausades mitt i. Sammantaget är Let’s Sing 2018 ett slätstruket årssläpp som lika gärna hade kunnat vara ett större sångpaket till en tidigare version. Det enda som motiverar ett köp är om du trånar efter alla sångspel eller tillhör målgruppen för exakt det här urvalet av melodier.

Recension: South Park: The Fractured But Whole [PS4]

Fri, 27 Oct 2017 12:00:48 +0000

Trey Parker och Matt Stones långlivade, satiriska tv-serie har sedan 1997 väckt anstöt med dess absurt skruvade humor. Den vrickade staden South Park har flera spel bakom sig, men för tre år sedan utgav Ubisoft det framgångsrika South Park: The Stick of Truth (8/10) där Cartman och gänget parodierade rollspelsgenren. Nu är de knäppa barnen tillbaka och i South Park: The Fractured But Whole förlöjligas hela superhjältekonceptet med svordomar, äckligheter och massor av fisar. Det råder krig mellan två olika ligor av superhjältar, varav den ena kallas Coon & Friends där egoistiske lymmeln Cartman leder truppen i sökandet efter försvunna katter. Jag spelar en nyinflyttad individ och får lära mig den hårda vägen för att bli en välkänd idol i mantel. Under det välskrivna äventyret får jag utföra ärenden åt mina lagmedlemmar och slåss mot motståndare på vägen, oavsett om de är exempelvis uteliggare eller sjätteklassare. [caption id=“attachment_19677” align=“aligncenter” width=“550”] Ju mörkare hudfärg, desto tuffare motstånd.[/caption] Den stilrena och levande grafiken imponerar mycket på mig och South Park har aldrig förr sett så här bra ut. Jag fnissar när invånarna skuttar omkring i den fantastiskt levande staden och jag är imponerad av dess storlek. Nostalgin blomstrar när jag upptäcker härliga biroller som vapentokige Jimbo, vresige Randy eller rumpfixerade Mephesto men tyvärr syns vissa av dessa alldeles för lite. De banala rösterna och skruvade dialogerna får mig att skratta ofta. I den öppna världen kan du som byns nykomling utföra många sidouppdrag för att stiga upp i nivå, och även öka i popularitet på Cartmans app Coonstagram. Jag gillar att ta mig an uppgifterna i stort sett när som helst, och visst är det skoj att leta efter Big Gay Als katter eller att låsa upp massvis med kläder under spelets gång. Ibland blir vandringarna mellan vissa distanser långtråkiga, men hittar jag en av Jimmys Fastpass-flaggor kan han blixtsnabbt ta mig från en viss punkt till en annan trots att han går på kryckor. Under de välkonstruerade striderna får kämparna slåss i ordning och jag måste besegra mina fiender innan de slår ned hela mitt lag. Likt schack måste jag lista ut hur lagmedlemmarna ska användas och även på rätt sätt eftersom de använder sig av olika tekniker. Vid vissa tillfällen kan jag påverka en fiendes framfart med en fis som förändrar tiden, vilket gör att jag kan ge flera slag mot skurkar när klockan har stannat en kort stund. [caption id=“attachment_19682” align=“aligncenter” width=“550”] Kejsaren från Star Wars gör en cameo och skjuter sina dödliga blixtar med fingrarna.[/caption] Den viktigaste attributen är tv-seriens ökända, kolsvarta humor och jag får uppleva massvis av sjuka händelser i det galna äventyrets gång. Mycket kretsar kring min protagonists tarmflöde och det uppstår massor av fjärtar, på både gott och ont. Redan efter ett par timmars spelande blir det ett enformigt inslag, och tyvärr måste jag ofta förlita mig på gaserna för att komma vidare i spelet genom att lösa vissa pussel. South Park: The Fractured But Whole räcker långfingret åt hela superhjältegenren och linjen mellan vansinne och briljans är tunn. De många sidouppdragen höll mig sysselsatt och upptäckarglädjen i den nordamerikanska småstaden avtog inte i första taget. Konflikterna mellan Cartmans pluton av hjältar och rivalerna Freedom Pals med rullstolsbundne professorn Timmy är djävulskt underhållande hela vägen. Är du förtjust i South Park eller rollspel, kan jag bekräfta att denna kombination är en solid sådan även om det är fylld av pruttar.

Recension: Megaton Rainfall [PS4, PSVR]

Fri, 27 Oct 2017 09:00:04 +0000

Drömmen om att ikläda sig rollen av en superhjälte är nog något som står högt upp på önskelistan hos en hel del människor. Känslan av att kunna svinga sig fram genom en stad eller rädda medborgare från en säker död har vi redan kunnat njuta av i VR tack vare titlarna Batman: Arkham VR och Spider-Man: Homecoming. Har du däremot fått nog av spandexdräkter och skurkar ur serietidningar, levererar Pentadimensional Games något i en annorlunda smak. Med en berättelse som är tunnare än toalettpapper väljer studion istället att fokusera helt och hållet på den aktiva hjälteupplevelsen, både till PlayStation 4 och PlayStation VR. [caption id=“attachment_19657” align=“aligncenter” width=“550”] Om jag kunnat se detta från Tenpenny Tower, hade jag fått en trofé. Men det är ju ett annat Megaton…[/caption] Protagonisten har inte något namn, utan kallas rätt och slätt “Min avkomma” av den gudsliknande rösten som är spelets berättare och tillika utdelare av nya krafter. Rösten berättar hur min superhjälte ska röra på sig när han flyger, och lär även ut hur nya förmågor ska användas på bästa sätt. Hjälten liknas enklast vid en variant av Stålmannen när det gäller förmågan att tåla hur mycket stryk som helst, flyga snabbare än ljudet och färdas ut i rymden utan luft. Andra färdigheter som till exempel att skjuta kulblixtar ur nävarna och få föremål att sväva läggs också till arsenalen efter ett tag. Känslan av att flyga runt jorden är till en början helt oslagbar i VR. Att lyfta från marken, sätta fart mot himlen och pressa sig igenom molntäcken känns fantastiskt och förstärks ytterligare av den luftiga technomusiken som startar när min imaginära mantel börjar fladdra. Dock upprepar sig samma procedur efter varje uppdrag och upplevelsen mattas av varje gång tills den till slut försvinner nästan helt. Uppdragen består i att rädda världens städer från en invaderande styrka av utomjordingar som är av varierande karaktär. Även om fienderna ser olika ut och beter sig helt annorlunda, har de allihop ett gemensamt mål; att förstöra så många städer som möjligt och sakta utrota mänskligheten. Trots att vår hjälten är osårbar, misslyckas uppdragen om utomjordingarna lyckas ta kål på ett visst antal oskyldiga människor. [caption id=“attachment_19658” align=“aligncenter” width=“550”] Ät min kulblixt, din elaka marsian! Eller vad du nu är för något.[/caption] Till en början är striderna enkla och underhållande, men ju längre in i spelet jag kommer desto svårare blir det att attackera rätt sorts fiende på rätt sätt. Här kommer VR-implementeringen till korta då det är viktigt att träffa rätt och att ha koll på omgivningen. Själva siktandet sker genom att titta på målet som ska attackeras, och sedan använda rätt färdighet. Höger styrspak flyttar bilden 45 grader åt valt håll och tyvärr blir styrsättet bara desorienterande, speciellt i intensiva strider. I de senare uppdragen har jag inget val, utan jag måste ta av mig mitt headset och istället köra spelet på min skärm, vilket ger mig betydligt mer kontroll över striderna. På pappret och i de initiala sekvenserna, briljerar Megaton Rainfall med känslan av att vara en superhjälte på riktigt, men övergår efter ett tag i frustration och likgiltighet för mig. Att spelet dessutom har hängt sig riktigt ordentligt i varje spelomgång, gör inte heller underverk för upplevelsen. Det låga priset och det faktum att det inte går att få för många superhjälte-upplevelser levererat via VR, gör dock att jag kan rekommendera det för ägare av PlayStation VR som är sugna på den här typen av äventyr.

Recension: Yomawari: Midnight Shadows [PS4]

Thu, 26 Oct 2017 12:19:21 +0000

Alldeles lagom inpå min nästa resa till Japan, fick jag möjligheten att spela igenom uppföljaren till det söta, men skrämmande Yomawari: Night Alone (6/10). Tidigare i mitt liv slukade jag med stor hunger all sorts skräck som kom från det uppåtgående solens land, men under senare år har jag haft det svårt med att konsumera skräck över huvud taget. I Yomawari: Midnight Shadows får jag möjligheten att åter stifta bekantskap med japanska skräcken som är så djupt rotad i tradition, religion och folksägner som är aktuella än idag. Berättelsen lånar många av ingredienserna från Night Alone där till exempel en hund spelar en stor roll, men denna gång i levande form. [caption id=“attachment_19691” align=“aligncenter” width=“550”] Öh, hej! Säljer du batterier till min ficklampa?[/caption] Flickorna Yui och Haru är bästa vänner och håller ihop i vått och torrt. Under en sommarkväll blir de dock separerade, mitt ute i mörka skogen då ett fruktansvärt väsen attackerar dem. När berättelsen tar fart är det mitt uppdrag att försöka få dem att hitta till varandra. Den snälla och söta hunden Chaco agerar vägledare för att visa vägen framåt, men visar sig även att vara en riktig hjälte. Precis som i föregångaren, är karaktärsdesignen väldigt gullig och följer den japanska chibi-stilen med en liten kropp och överdrivet stort huvud. Genom spelets berättelse växlar karaktären jag styr mellan Yui och Haru, och jag får med ganska få meningar levererat en gripande historia som berättas ur två individers synpunkt. På stadens gator kryllar det av vålnader som måste undvikas till varje pris; om de kommer i kontakt med protagonisten, är det slut på en gång och omstart från senaste sparpunkten som gäller. Då ingen av flickorna kan försvara sig på något sätt, är det enda sättet att överleva genom att gömma sig eller undvika dem helt. Som tur är snålar inte spelet med kontrollpunkterna, utan låter mig spara med jämna mellanrum. Dock kostar det en slant varje gång jag vill känna mig säker igen, men även här visat titeln sig från sin generösa sida och placerar gladeligen ut mynt i närheten av de telefoner och altare som jag sparar min framgång vid. [caption id=“attachment_19692” align=“aligncenter” width=“550”] I vissa fall är det klokt att stänga av sin ljuskälla…[/caption] Under sökandet efter min vän, skiftar miljöerna ganska mycket och jag får besöka allt ifrån mörka skogar till övergivna tempel, industrilokaler och kloaker. Stämningen är alltid tät och gör att jag aldrig känner mig säker från något, det händer flera gånger att jag inte vågar gå vidare eftersom jag är rädd för vad som ska lura i skuggorna. Dock försvinner tyvärr den skräckblandade känslan av osäkerhet och oro bara efter någon timmes spelande. Skräckspelet övergår till något som jag istället vill likna vid ett äventyr. Visst skriker jag till vid flera tillfällen mot slutet av spelet, men det handlar mer om att jag är spänd och blir överraskad, snarare än att jag blir rädd. Med jämna mellanrum levereras utmaningarna i form av bossar i både stora och små varianter. Den gemensamma nämnaren i dessa uppgörelser är emellanåt riktigt frustrerande eftersom spelet aldrig ger några som helst indikationer på vad jag behöver göra. Mot slutet möter jag till exempel en enorm boss vars attacker jag lyckas undvika i närmare tio minuter innan jag dör. Det visar sig dock efter ett antal försök att jag istället ska springa ifrån uppgörelsen, snarare än att försöka stå emot den. På det stora hela, gillar jag dock Yomawari: Midnight Shadows. Det gav mig initialt en utmaning som bestod i att överkomma min aversion mot skräck, och utvecklades sedan till en tävling om vem som gav upp först; jag eller spelet. Jag kan definitivt rekommendera det till dig som är sugen på japansk skräck, levererad i ett gulligt men smått stört format.

Recension: Life is Strange: Before the Storm Episode 2 - Brave New World [PS4]

Tue, 24 Oct 2017 13:00:06 +0000

Det har gått lite drygt en månad sedan jag fick möjlighet att äventyra med Chloe och Rachel i det första avsnittet av Life is Strange: Before the Storm. Nu är äntligen del två här, och i detta avsnitt rasar den stora skogsbranden vidare, till synes bortom all kontroll. Tjejernas olovliga utflykt har dock inte undgått rektor Wells vaksamma ögon och därför är de sammankallade, tillsammans med sina föräldrar, till ett mycket allvarligt samtal. Om du har spelat det första spelet i serien, är du redan bekant med hur sträng rektorn är och hur allvarligt han ser på incidenter som kan befläcka skolans rykte. Det ena bakslaget avlöser det andra och det dröjer inte länge innan Chloe och Rachel har fått nog av allt, och allvarligt överväger att göra verklighet av sin dröm att lämna Arcadia Bay. Frågan är bara hur de ska ta sig fram på vägarna och vart de ska bege sig. [caption id=“attachment_19640” align=“aligncenter” width=“550”] Inget slår känslan av att se på när världen brinner…[/caption] Överlag erbjuds jag en intressant inblick i Chloes vardag och får en hel del förklaringar till småmysterier som har framkommit i originalspelet. En hel del tid tillbringas på soptippen där så många viktiga händelser kommer att inträffa, något som jag verkligen uppskattar eftersom jag av någon anledning njöt av vistelsen där. Det krävs dock att jag som spelare har ett ganska djupt intresse i spelserien för att uppskatta detta avsnitt fullt ut. Jag upplever att tempot är ganska lågt, och även om jag trivs med att återbesöka miljöerna finns det en del saker som känns överflödiga och inte direkt driver berättelsen vidare. [caption id=“attachment_19641” align=“aligncenter” width=“550”] Rachel anammar sina skådespelartalanger[/caption] Chloes förmåga att argumentera med sina motparter för att vinna diskussioner används vid ett antal tillfällen, men jag tycker att de känns felplacerade. Jag har svårt att sätta mig in i den stenhårda rollen av tonårsrebell vid de tillfällen där valet aktiveras. Det är inte förrän mot slutet av avsnittet som jag känner igen känslorna som jag alltid har haft under mina genomspelningar av äventyren i Arcadia Bay. Det som saknats under de första timmarna, blommar ut i ett fantastiskt avslut som trots svackorna under episoden, får mig att längta efter det sista avsnittet.

Recension: Middle-earth: Shadow of War [PS4]

Mon, 23 Oct 2017 13:00:02 +0000

Middle-earth: Shadow of War är en direkt uppföljare till överraskningssuccén Middle-earth: Shadow of Mordor (9/10) från 2014. Utbygdsjägaren Talion och spöket från alvsmeden Celebrimbor är tillbaka och den här gången är de inte ute efter mörkrets löjtnanter, utan självaste Sauron. Trots att det är en direkt fortsättning så kan du ändå avnjuta del två utan att ha spelat ettan. Celebrimbor har skapat ännu en ring som de ska använda för att besegra Mordors mörker och även om det finns en glapp på 60 år mellan Bilbo och Härskarringen, så borde existensen av denna ring också ha nämnts någonstans kan jag tycka. Detta gör att berättelsen i sig tappar trovärdighet hos mig och trots både spänning, överraskningar och stor inspiration från Sagan om Ringen-filmerna får jag mer en känsla av generisk fantasy. [caption id=“attachment_19629” align=“aligncenter” width=“550”] Mitt i allt mörker och elände dyker det ibland upp ljusglimtar[/caption] Spelets kärna är ett actionrollspel i en öppen värld med mängder av uppdrag att utföra och mål att uppfylla. Till en början överväldigas jag nästan av alla symboler på kartan, men jag lär mig snabbt vilka saker jag ska prioritera. Utkikstornen känns som plockade från Assassin’s Creed-serien och låser upp en snabbresepunkt samt ger mig möjligheten att märka ut samlarobjekt på kartan. Samlarobjekten är en annan sak som jag prioriterar då de ger bra belöningar i form både färdighetspoäng och ädelstenar som används för att uppgradera min utrustning. Stridssystemet känns som en karbonkopia av Freeflow-striderna i Arkham-serien, och det menar jag på ett bra sätt. Striderna består ofta av ett tiotal motståndare och systemet tillåter ett otroligt skönt tempo utan att jag tappar kontrollen. Många av färdigheterna jag låser upp ger fördelar i striderna och emellanåt känner jag mig oövervinnerlig, tills jag plockas ned på jorden igen av någon kapten med en särdeles elak specialförmåga. [caption id=“attachment_19630” align=“aligncenter” width=“550”] Alla dessa val, smyga mig på dem, skjuta dem med pilbågen eller bara in och hugga med svärdet?[/caption] Det innovativa Nemesis-systemet från föregångaren är tillbaka och har dessutom utökats. Systemet innebär att dina fiender lär sig dina trick och anpassar sig efter dem, de kan gå upp i nivå av egna aktiviteter och de kommer ihåg allt. Lyckas de döda dig kommer de att prata om det nästa gång ni möts och de kommer att försöka använda samma taktik som har haft bevisad framgång. Du bygger också en egen armé av orcher som du kan använda för att anfalla eller försvara fort. En av nyheterna är ett flerspelarläge där du kan attackera andra spelares fort, antingen på skoj eller i ett rankingsystem. En mindre smickrande nyhet är kistor som kan köpas för riktiga pengar och som innehåller utrustning, tillfälliga uppgraderingar för dina trupper eller nya följeslagare till din armé. Orchledarna du möter är välgjorda och har ofta några välskrivna förolämpningar i bagaget. Det roligaste är när jag tvingats fly eller dödats av dem och att de vid nästa konfrontation känner sig otroligt överlägsna och hånar mig vitt och brett. [caption id=“attachment_19632” align=“aligncenter” width=“550”] Midgårdsselfie[/caption] Många av målen på kartan handlar just om att hitta och besegra officerare i Saurons armé och variationen hos motståndet kräver att jag anpassar min taktik inför varje möte. Det går inte att klara spelet genom att endast hamra på attackknappen, utan jag måste använda motståndets svagheter och hitta någon förmåga som fungerar väl. Om jag bortser från logiska luckor i berättelsen och att Monolith varit lite fega när det kommer till att förnya serien, är Middle-earth: Shadow of Mordor ett fantastiskt bra actionspel. Det lever absolut upp till mina högt ställda förväntningar och är för mig en värdig uppföljare.

Recension: The Evil Within 2 [PS4]

Mon, 23 Oct 2017 09:00:42 +0000

Det är nu över 20 år sedan Shinji Mikami och Capcom revolutionerade skräckspelsgenren med hjälp av Resident Evil. Det kanske inte var det första spelet som etablerade grunderna för vad som senare skulle benämnas som överlevnadsskräck, men det var verkligen rätt spel vid rätt tidpunkt. När samme Mikami sedan återvände till genren med nya studion Tango Gameworks var förstås förväntningarna skyhöga på The Evil Within. Det hela resulterade dock i ett ganska mediokert spel, som jag inte ens orkade ta mig igenom. Nu är uppföljaren här, med målet att rätta till de problem som gjorde att första försöket inte nådde fram till fansen. Berättelsen tar vid tre år efter händelserna i första spelet, och denna tid har inte varit mild mot vår huvudperson Sebastian Castellanos. Inte nog med att han har försökt smälta upplevelserna av alla vidriga monster som han mötte i mentalsjukhuset Beacon, han brottas dessutom med minnena från när hans dotter Lily dog i en brand. Som av en händelse visar det sig dock att detta bara var arrangerat av den onda organisationen Mobius, så att de skulle kunna kidnappa flickan. Sebastians före detta kollega, och numera Mobius-agent, Juli Kidman informerar honom om att Lily används i ett The Matrix-liknande experiment, där folk kopplar upp sig i en virtuell värld och sammanlänkar sina medvetande. [caption id=“attachment_19646” align=“aligncenter” width=“550”] Sebastian har fått nog av tabloidernas paparazzifotografer.[/caption] Lily har uppvisat önskvärda färdigheter för detta experiment, och fungerar som ett slags fundament för att hålla världen stabil. Något har dock gått riktigt snett, och den virtuella staden Union håller på att slitas i stycken. Den enda lösningen är förstås att kasta in Sebastian i denna kaotiska värld, för att leta upp Lily och sedan återvända till verkligheten igen. I likhet med förra spelet bjuds vi inte på något Oscar-material på berättelsefronten, utan det blir ganska snabbt ointressant varför saker och ting sker. Karaktärer och röstskådespelare gör inte heller spelet någon tjänst, och misslyckas oftast med att dra in mig i intrigerna. På stämningsfronten är det dock en helt annan fråga. Miljödesignen är stundtals suverän, i synnerhet när spelet försöker förvirra mig genom att konstant skifta miljöer. Flera gånger blir jag överraskad när jag vaggas in i att förvänta mig en specifik händelse, men att något helt annat sker. Det kan vara en så pass enkel sak som att du återvänder till ett rum du tidigare har besökt, men det som väntar bakom dörren är något helt annat. Detta är i mina ögon vad som verkligen är fundamentet för ett framgångsrikt skräckspel; att aldrig riktigt kunna känna sig trygg i det som borde vara bekant. Striderna i överlevnadsskräckgenren är något som jag sällan har varit förtjust i historiskt sett, och The Evil Within 2 är inget undantag. Siktandet är klumpigt och fienderna är ibland lite för snabba och rörliga, vilket resulterar i slöseri av en del av den ganska begränsade ammunition som finns att tillgå. Det är förstås inte riktigt meningen att du ska döda allt som rör sig heller, men det finns lite för många situationer där du faktiskt måste lösa det hela med eldstrid. [caption id=“attachment_19647” align=“aligncenter” width=“550”] George Orwell förutspådde detta för längesedan.[/caption] En välkommen förändring i spelets struktur är att det finns lite större och öppnare områden att vandra runt i emellanåt. Det är definitivt ingen öppen sandlåda, men det erbjuder åtminstone en del alternativa vägar att gå och sidoområden att utforska och detta skapar en lite mer fyllig upplevelse. När The Evil Within 2 är som bäst är det en riktigt väldesignad, psykologiskt påfrestande upplevelse på alla de bästa vis. Tyvärr finns det lite för stor fokus på striderna, vilket är spelets svagaste kort. Berättelsen skulle dessutom må bra av att kortas ner markant, då jag mest kände att jag ville bli klar med det hela under mina sista speltimmar. Om du inte har samma problem med de klassiska stridselementen från genren kommer du troligtvis att få ut lite mer av spelet än vad jag fick.

Recension: ECHO [PS4]

Thu, 19 Oct 2017 12:00:57 +0000

De danska spelutvecklarna Ultra Ultra skickar mig på en rymdresa i deras senaste skapelse ECHO. När jag börjar spela detta rymdäventyr, har spelets huvudroll En vaknat från en lång dvala i sitt rymdskepp. Hennes livs kärlek Foster har varit död i hundra år, men hon lyckas hitta ett spår till en mystisk planet för att kunna återuppliva honom. Den outforskade planeten är ett gigantiskt tempel och när jag tar mig in i det, känns det precis som att kliva in i ett mörkt, övergivet spökhus. Det dröjer inte länge förrän ljusen tänds och jag får beskåda en vacker arkitektur. Glansen från kaklet och klinkerplattorna ger ett rent och polerat intryck tillsammans med den utsöka ljussättningen. Det vackra palatset uppfattar dock den nya besökaren som ett hot och skapar därför kloner av henne. Dessa dubbelgångare kallas för Echoes och deras uppgift är att hindra mig från att bege mig vidare i den marmortäckta labyrinten. Att se mördarmaskiner med min protagonists utseende är skrämmande, och att mina kopior kan lära sig vad jag kan och använda det mot mig är ett chockerande och briljant utförd spelmekanik från utvecklarnas sida. [caption id=“attachment_19605” align=“aligncenter” width=“550”] Bara fem minuter till, sen går jag upp.[/caption] När jag utför en handling läser templet av mig och sparar informationen tills ljuset försvinner, och när det tänds igen har alla Echoes lärt sig vad jag gjort innan mörkläggningen. Klonerna blir väldigt farliga om jag utfört något vid fel tillfälle och de blir ännu hotfullare om de är många, särskilt om de kan använda skjutvapen. Jag måste tänka mig för innan jag gör något förhastat men vid vissa situationer har jag inget val än att skjuta. Kopiornas utmärkta intelligens skapar variation och spänningen släpper inte i första taget. Att undvika konflikter är för mig ett klokt beslut och jag försöker därför smyga mig igenom korridorerna utan att bli upptäckt. Jag har två olika energimätare där den ena visar mängden solenergi. Varje gång jag avfyrar min pistol, försvinner energi och eftersom endast en av cellerna kan återfyllas automatiskt krävs sparsamhet. Solcellerna fungerar också som skydd mot en fiendes attack men klarar inte av ett andra övergrepp direkt efteråt. Den andra mätaren är Ens konditionsmätare vilken fylls på sakta om jag inte lyckas hitta frukt att äta, då återställs den snabbare. Ljudet är spelets viktigaste sinne och det beror inte enbart på den stämningsfulla musiken. Ljudeffekterna är placerade utmärkt och jag gillar hur ljudet av slammer används för att ge en nedräkning i mörkret tills bilden blir helt kolsvart och innan ljuset tänds igen. Jag kan samla på ljudfiler i gömda stämjärn runt omkring i palatset och med tonerna kan jag sätta ihop en hel vers och därmed lägga till det i samlingen. [caption id=“attachment_19609” align=“aligncenter” width=“550”] Inväntar en röd Call-ruta för att veta vad jag ska göra härnäst.[/caption] Inspirerat av både Metal Gear Solid och Blade Runner, är ECHO ett skräckinjagande äventyr fyllt av spänning. Jag blev positivt överraskad av utmaningen att förstå att mina kunskaper kan göra det surt för mig i den snygga omgivningen. Jag rekommenderar detta till dig med goda taktiska egenskaper då dessa kommer väl till pass i ett intelligent och stämningsfullt spel av dess kaliber.

Recension: Rogue Trooper Redux [PS4]

Wed, 18 Oct 2017 09:00:38 +0000

Precis innan PlayStation 3 släpptes loss på marknaden, och det banbrytande Uncharted: Drake’s Fortune satte en ny standard för kvalitetsäventyr på konsol, skeppade studion Rebellion sitt äventyr Rogue Trooper till PlayStation 2. Jag missade det totalt eftersom jag inte var konsolspelare på den tiden, men när den uppgraderade versionen nu släpptes till PlayStation 4, tog jag tillfället i akt att smaka på soldatlivet i klonad skepnad. Min karriär som klonad soldat börjar i ett område kallat Quartz Zone; ett namn som skrivs in i historieböckerna som en skådeplats för en av de värsta massakrerna genom tiderna. I en enorm, samlad trupp av klonsoldater, kämpar Rogue och hans kamrater mot omöjliga odds. Det som verkade vara en enkel manöver för att skapa fred och frihet, visar sig vara ett bakhåll av episka proportioner. Medlemmarna i gruppen avlider en efter en, men eftersom soldaterna är klonade går det att plocka upp deras biochip och installera dem i vapen, ryggsäck och i hjälmen. För varje stupad klon, växer min karaktärs förmågor och det dröjer inte länge innan jag har en ganska stor arsenal av vapen och hjälpmedel för att bli en ostoppbar kraft på slagfältet. [caption id=“attachment_19575” align=“aligncenter” width=“550”] Jag sa ju till dig att använda hjälm! Jaha…skotten gick igenom bröstet![/caption] Uppgraderingar sker med hjälp av klonen Bagmans chip, och även om det inte är några väldiga färdighetsträd som växer fram genom spelet, känns det ganska tillfredsställande och logiskt. All ammunition som behövs, tillverkas också genom snabba och intuitiva menyval. Berättelsen är av den kvalitet jag förväntar mig; Rogue Trooper är ju från början en serietidning som började ges ut i början av 80-talet. Dialogerna är överdrivet maskulina och förmedlas inte sällan i samband med explosioner och automatvapens smattrande i bakgrunden. Det är dock inte i manuset som jag finner guldkornen i detta spel, utan istället i miljöerna och i spelglädjen som erbjuds. Grafiken är uppgraderad, men erbjuder ändå inte mycket annat än bruna, kantiga och relativt tråkiga nivåer. Nivådesignen är däremot häpnadsväckande modern för att vara ett spel som har mer än tio år på nacken. [caption id=“attachment_19576” align=“aligncenter” width=“550”] Kör hårt, Gunner! Jag “flankerar” fienden från den här lådan…[/caption] Det finns ofta fler olika sätt att ta sig fram i miljön och jag erbjuds väldigt ofta en valfrihet om hur jag ska tackla specifika situationer. Jag kan antingen smyga mig fram och oskadliggöra fienden i tysthet, hålla mig på avstånd och använda mitt prickskyttegevär eller springa in som en galning och köra närstridskamp med hagelgevär. Min bössa “Gunner” går dessutom att använda på flera olika sätt, där möjligheten att montera upp honom som en fristående automatkanon möjliggör att jag kan flankera fienden under tiden han skjuter frenetiskt mot dem. Variationen på nivåerna är också förvånansvärt modern. Jag kastas mellan tågstrider, luftburna jakter och utforskande av ruiner lika ofta som jag laddar om bössan känns det som. När spelet är slut har jag tappat räkningen på hur många olika typer av strider jag har varit med om, något som jag finner smått imponerande. Rogue Trooper är väl värd den konvertering som det har fått i och med Rogue Trooper Redux. När berättelsen är slut och min puls minskat efter slutstriden, känner jag ett sug efter mer. Ett modigt försök att ansluta till spelets online-läge ger mig dock kalla handen då inga spelare finns tillgängliga. Jag ska ge läget några försök till men känner mig annars väldigt nöjd med det jag har fått uppleva hittills tillsammans med min klonade soldat.

Recension: JYDGE [PS4]

Thu, 12 Oct 2017 09:00:43 +0000

Det sägs att det finns en likhet i språkstrukturen mellan japanska och finländska, men frågan är om inte finska studion 10Tons även kikar på en annan erkänd, japansk färdighet; nämligen konsten att förädla. Konceptet “roguelike” har de redan berört vid ett flertal tillfällen, där 80-talsvyn över spelplanen är rakt ovanifrån och där det gäller att nöta banor för att memorera dem. Med spelen Time Recoil (4/10) och Neon Chrome (7/10), visar utvecklaren tydligt att de inte är rädda för att låna andras idéer, och framför allt att finslipa och iterera sina egna verk. JYDGE är den senaste titeln i denna tolkning av genren, och denna gång hämtas en stor mängd inspiration från både Judge Dredd och Robocop. Staden Edenbyrg har under senare tid drabbats av en enorm våg av brottslighet där gisslandraman och bankrån avlöser varandra och fullständigt kaos råder på gatorna. Som tur är, har en brottsbekämpande cyberpolis äntrat den brinnande scenen och han utdelar brutal rättvisa i form av kulregn och explosioner. [caption id=“attachment_19524” align=“aligncenter” width=“550”] Rosa flamingor? Det är nästan så att man kan tro att detta är Myamy Vyce…[/caption] Inom kort kan min karaktär uppgraderas med allehanda färdigheter, som till exempel förmågan att aldrig skada oskyldiga, vilket jag personligen verkligen behöver i frenetiska eldstrider. Med hjälp av pengar som jag belönas med efter lyckade uppdrag kan jag dels köpa nya färdigheter, men även låsa upp möjligheten att använda fler åt gången. Förutom dessa eftertraktade förmågor, går det så småningom även att få med sig en liten robotkompanjon på uppdragen; något visar sig vara oerhört behjälpligt. JYDGE är bestyckad med ett vapen som även det går att uppgradera och anpassa, och det är här som spelet öppnar upp sig för olika typer av spelsätt. Förutom att öka mängden utdelad skada eller eldhastighet, går det även att omforma vapnet så att det ändrar karaktär fullständigt. När en förändring eller uppgradering är betald, är det fritt fram att byta mellan till exempel hagelgevär för närstrid till automatkarbin när du behöver skjuta många skott fort. Varje uppdrag har två lägen; ett för normalt spel och ett hårdkokt läge där fienderna tål mer stryk och är betydligt mer aggressiva. Enligt traditionell 10Tons-stil, krävs det ett antal medaljer för att låsa upp kommande nivåer och på varje nivå kan du roffa åt dig sex medaljer; tre för varje spelläge. Sätten som du erhåller dessa åtråvärda belöningar varierar mellan nivåer och kan vara allt från att rädda alla i gisslan till att lyckas undvika att bli skadad på den högsta svårighetsgraden. [caption id=“attachment_19525” align=“aligncenter” width=“550”] Kommer 10Tons att ge sig på byllet hell-genren efter detta?[/caption] Konceptet är väldigt enkelt och även om jag ser rakt igenom den djävulska algoritmen som gör att jag hela tiden måste köra om en nivå ytterligare en gång för att få en speciell medalj, så funkar den varenda gång. Våra finländska grannar börjar bli riktigt duktiga på att locka in sina spelare i en evighetsprocess, inte helt olik den som används i online-spel som till exempel Overwatch (8/10). Det kanske låter negativt att läsa om hur jag som spelare dras in i en cirkel där jag nöter banor för att få en ny uppgradering eller låsa upp ännu mer material, men faktum är att jag trivs väldigt bra med det. Jag vet inte om det är rollspelshjärtat som bultar lite hårdare eller om det är det faktum att mitt belöningscentrum har fått smak för de små framstegen som låses upp vid minsta lilla framgång. Men häxbrygden fungerar och ger önskad effekt. I JYDGE, känns det som att 10Tons har tagit mycket av det de hittills har utvecklat, stoppat det i en stor kittel och kört ett långkok som de serverar mig som spelare. Även om jag har mycket kvar att uppleva i den tunna berättelsen om cybersnuten, vet jag att mekaniken och uppgraderingarna kommer att locka mig tillbaka fler gånger än vad jag tänkt mig.

Recension: Pinball FX3: Universal Classics [PS4]

Wed, 11 Oct 2017 13:00:50 +0000

Zen Studios har fokuserat på simulerade flipperspel i många år och slutet ser ännu inte ut att vara i sikte. För några veckor sedan släpptes den nya plattformen Pinball FX3 med nya flerspelarlägen, rankingar och utmaningar. I paketet Universal Classics bjuds du på tre nya banor som är inspirerade av filmerna Back to the Future (Tillbaka till Framtiden), E.T. och Jaws (Hajen). På papperet låter det helt underbart, men genomförandet lämnar tyvärr en hel del att önska.

Recension: Cyberdimension Neptunia: 4 Goddesses Online [PS4]

Wed, 11 Oct 2017 09:00:58 +0000

Neptunia-serien hade sin debut på PlayStation 3 redan 2010 och ett tiotal uppföljare och avstickare har sett dagens ljus sedan dess. I Cyberdimension Neptunia: 4 Goddessess Online är de fyra gudinnorna tillbaka och ska betatesta ett nytt onlinerollspel. I detta metadoftande upplägg byts miljön till en värld fylld av klassiska fantasyelement som svärd och magier. Jag har inte spelat de tidigare spelen och tar mig an detta som vilket japansk actionrollspel som helst. Efter en lite för lång inledningsdialog och inlärningssekvens, har protagonisternas personligheter och yrken i onlinespelet satts och spelet kan börja på riktigt.

Recension: Steamworld Dig 2 [PS4]

Tue, 10 Oct 2017 13:00:34 +0000

Världen skälver, vindarna blåser, marken öppnar sig, robotar härskar över jordens yta och i grottorna sluter sig mörkret snabbt. Endast en nyfiken robot är vågar ge sig av in i jordens inre efter hemligheterna djupt där nere. Vårt mål är hjälten från tidigare Steamworld-spel, Rusty. Efter undergångens försening i första spelet har han försvunnit nästan helt spårlöst, och vännen Dorothy lämnar sin butik i Tumbleton för att hitta Rusty och få stopp på de senaste skalven. Trots det domedagsliknande anslaget är Steamworld Dig 2 ett väldigt mysigt spel. Lagom knasigt designat i en stil som påminner om både Oddworld och Ray-man. Musiken är en mysigt stämningsfull blip-blop med inslag från klassisk westernfilm. Frågan är om blinkningen till Nationalteaterns Kolla Kolla i huvudstaden El Machino bara finns i mitt huvud, eller om Göteborgsbaserade Image & Form medvetet hyllat det gamla proggbandet. [caption id=“attachment_19494” align=“aligncenter” width=“550”] Gräva i neon.[/caption] Steamworld Dig 2 är ett otroligt charmigt spel, och karaktärsgalleriet skulle mycket väl kunna passa in i ett klassiskt äventyrsspel från LucasArts eller Sierra. Röstskådespel saknas, men det fiktiva språket i kombination med den habilt skrivna dialogen förmedlar ändå rätt känsla. Utöver vissa bossfighter vars svårighetsgrad är en markant stegring gentemot övriga spelet är spelet lagom utmanande för min smak. Det kräver övervägande mer koordination och reflexer än ren klurighet, men ofta går det att vara smartare än fienderna. Designen på faunan i underjorden är lagom egen men blir aldrig för knäpp, varken speltekniskt eller grafiskt. [caption id=“attachment_19495” align=“aligncenter” width=“550”] Mutanter i kloaker.[/caption] Nu har jag verkligen inte fokuserat på dammsugning av hemligheter, det sparar jag till nästa genomspelning, men de sidorum jag snubblat in i känns inte jätteknepiga. Genom generös utplacering av ny teknologi behöver jag aldrig gå tillbaka superlångt när jag vill ta mig an gamla hemligheter med nya verktyg. Pneumatiska rör, som är designade för snabbförflyttning runt i grottorna, uppmuntrar utforskning genom sin utspridning. Samtidigt är de så pass nära till hands att jag aldrig känner mig frustrerad när jag stryker med, eller behöver hem till huvudbasen när jag behöver sälja mineraler och andra skatter. Variationen i spelmekanikerna Steamworld Dig 2 bjuder är ett stort plus. Förutom grävandet får jag skjuta granater, hänga i änterhake och flyga med ryggsäcksjet. Just änterhaken försvinner en aning mitt i spelet, men jag “återupptäcker” nyttan av funktionen när framkomsten blir knepigare mot slutet. [caption id=“attachment_19493” align=“aligncenter” width=“550”] Glödande uppgraderingar![/caption] Uppgraderingssystemet ger mig lite huvudbry, i alla fall tidigt i spelet, där jag måste tänka efter vad jag vill uppgradera. Men uppgraderingarna kan också alltid flyttas runt, vilket både gör valen mindre ängsliga och uppmuntrar till experimentering. Dessa förbättringar görs medelst guldfärgade kugghjul som hittas lite här och var i grottsystemen, men kugghjulen kan även inhandlas till ett stegrande pris hemma i El Machino. På ett sätt skapar det mer frihet för spelaren, men samtidigt trubbas glädjen något när jag hittar ett kugghjul i det vilda. Spelets livslängd är betydligt längre än de dryga åtta timmar det tar att klara sig igenom handlingen. Det finns massvis av hemliga skatter och gömda rum att utforska när väl eftertexterna rullat, och i flera fall kan inte spelets gåtor lösas utan rätt uppgraderingar. Steamworld Dig 2 är välbalanserat, både vad gäller spellängd, svårighetsgrad och underhållning. Jag har aldrig tråkigt och är hela tiden lockad till vidare utforskning. Det öppnar rätt dörrar i rätt tid för att jag inte ska känna mig överväldigad av valen eller styrd av dess begränsningar. Ett av årens bästa spel hittills.

Recension: Hob [PS4]

Mon, 09 Oct 2017 14:00:25 +0000

För konsolspelare är kanske inte Runic Games den mest kända utvecklingsstudion, men om du även tillbringar en del speltid på PC-plattformen är du säkert bekant med Torchlight-serien. Dessa otroligt väldesignade actionrollspel satte verkligen studion på kartan, och det är ju inte otippat att jag som Diablo-fan lyckades fastna för dessa spel som bygger på samma spelmekaniska koncept. De senaste åren har dock utvecklarna fokuserat på att skapa en mer stämningsfull och pusseldriven upplevelse, i form av Hob. I början av spelet introduceras vår huvklädde huvudperson till en väldigt vacker och färggrann miljö som bara ber om att få bli utforskad. Du slussas genom områden med hjälp av din storväxta robotkompanjon, som hjälper dig att öppna dörrar och annat praktiskt. Sen vänds den utopiska upplevelsen upp och ned när du stöter på en ganska elakartad växt som infekterar protagonistens arm med någon form av gift. När det börjar sprida sig mot andra delar av kroppen dyker roboten upp, och utan förvarning kapar av armen för att rädda ditt liv. Efter en stunds medvetslöshet vaknar du sedan upp med en mekanisk arm, och det står snart klart att roboten har offrat en lem för att du ska kunna fungera som vanligt igen. [caption id=“attachment_19510” align=“aligncenter” width=“550”] Under hela din resa bjuds du på dessa enastående utsikter.[/caption] Framför dig har du nu utmaningen att leta reda på källan till denna korruption av den vackra omvärlden, och förstås även den växande populationen av ondsinta odjur. Till din hjälp har du dels ett svärd, men förstås även kraften i din nyfunna mekaniska arm. Denna uppgraderas kontinuerligt under spelets gång, med nya förmågor som att kunna demolera vissa typer av väggar eller att teleportera mellan specifika punkter. Själva spelvärlden är till synes i en kaotisk oordning, vilket försvårar din framfart till slutmålet. Ordningen återställs bit för bit genom att lösa en rad olika pussel i grottsystem, som då aktiverar maskiner vilka styr över placeringen av världens beståndsdelar. Det påminner lite om när man ser miljön dyka upp i runt huvudpersonen i mästerverket Bastion (9/10), och det hela känns väldigt effektfullt och belönande. Rent spelmekaniskt påminner spelet väldigt mycket om Super Nintendo-klassikern The Legend of Zelda: A Link to the Past. Denna jämförelse är inget jag gör lättvindigt, då det ställer ganska höga förväntningar på spelet, men jag tycker faktiskt att det överlag håller för det också. Pusslen är kanske inte av de svårare slagen, och plattformandet är ibland inte spelets starkaste sida, men upptäckarglädjen och omväxlingen i de fantastiska miljöerna väger upp detta på ett mycket effektivt vis. [caption id=“attachment_19511” align=“aligncenter” width=“550”] Grottorna i spelet bjuder både på intressanta pussel och extrema fallrisker.[/caption] Ett typexempel på att utvecklare har lyckats med designen av omvärlden är ju att det oftast känns som stora framsteg att bara låsa upp en genväg tillbaka till en sparpunkt där du började. Souls-serien bemästrade detta på många punkter, men även om Hob inte är alls lika utmanande eller oförlåtande känns det ändå tryggt att veta att du inte behöver gå en omväg för att fortsätta utforska de olika grenarna i din väg mot målet. Berättelsen i spelet skildras helt utan dialog, vilket gör att det oftast är upp till spelaren att tolka tecknen i miljöerna som passeras. Det finns dock precis tillräckligt med substans för att driva mig vidare och vilja se vad nästa del av världen har att bidra till helheten. Det krävs en hel del mod av utvecklarna att lita så mycket på fundamentet i spelet, men det märks också att de har lagt ner enastående mängder resurser på att få det att fungera. Hob besitter gigantiska mängder av den svårdefinierade mysfaktorn. Världen är härlig att utforska och striderna och pusslen är lagom utmanande, men det är inte de enskilda komponenterna i spelet som gör det så bra. Synergin av dessa punkter skapar dock något som gång på gång sög upp all min uppmärksamhet i timmar åt gången, och trots att 2017 är ett galet fullsmockat spelår bör Hob inte nedprioriteras.

Recension: Fragments of Him [PS4]

Thu, 05 Oct 2017 09:00:39 +0000

Det är alltid en svår tid efter att någon närstående går bort. Smärta och saknad blandas med kärlek och minnen av hur livet var innan personens död, små saker som upplevts som vardagliga kan plötsligt få stora emotionella effekter. De efterlevande blir annorlunda människor och det är inte sällan som nya gemenskaper bildas eller att gamla, slumrande vänskaper väcks till liv igen. När bortgången sker plötsligt, blir situationen än mer tragisk. Det bjuds inga tillfällen att förbereda sig mentalt, det finns inga möjligheter till ett sista farväl eller en sista omfamning. I dessa fall är det upp till de sörjande att på något sätt skaffa sig en bild över vad som hänt, bearbeta sorgen tillsammans och försöka hitta en väg vidare. Detta är precis vad som händer i Fragments of Him. Will är en helt normal människa i dagens samhälle. Han har sina strikta morgonrutiner, ifrågasätter vad som är givande i hans arbete och försöker att röra på sig så mycket som möjligt. En morgon förändras dock allt. [caption id=“attachment_19456” align=“aligncenter” width=“550”] Sarah minns tiden hon hade tillsammans med Will[/caption] Efter att ha sagt adjö till sin pojkvän, sätter han sig i bilen och påbörjar sin vanliga färd till jobbet. Klassisk musik strömmar ur högtalarna och han observerar glatt några vackra ställen dit han vill ta sin partner. Ikväll ska det ske; han ska fria till Harry, något som förhoppningsvis tar deras kärleksfulla förhållande till nya höjder. I en korsning stannar Will bilen och väntar på grön signal. Det är då allt förändras och tar slut då en bil kommer i hög hastighet och krockar med hans bil. Det blir ingen mer lycka. Det blir inga fler funderingar kring vad som är viktigt i arbetslivet. Det blir inget bröllop. Will avlider omedelbart och lämnar sin pojkvän, sin före detta flickvän och sin farmor att tillsammans bearbeta sorg och förlust. Fragments of Him låter kanske så här långt som en mycket tragisk upplevelse, men faktum är att berättelsen istället levererar en vacker berättelse om kärlek och minnen. Eftersom Will är bisexuell, får vi även en inblick i hur hans pryda farmor har kämpat med att förstå att kärlek inte handlar om påtvingade normer, utan bara kärlek rätt och slätt. Berättelsen är på detta sätt både djup och fantastiskt vacker. Vi får följa alla de sörjande i deras tankegångar och historier om hur Will har förändrat deras liv. Det enda som jag reflekterar över i efterhand är att jag saknar en inblick i sorgen och läkeprocessen hos de drabbade. Kanske är det ett medvetet val av utvecklaren där de vill leverera kärlekens budskap istället för att få mig att gråta hejdlöst i en kudde när eftertexterna rullar. Själva spelmekaniken är väldigt enkel där jag styr någon slags entitet i olika miljöer och kan sätta igång händelser genom att klicka på saker i miljön. Grafiken är av enkelt snitt, vilket gör att jag lätt kan fokusera på dialoger och berättelsen snarare än att tappa bort mig i en solnedgångs bedårande utseende. Jag upplever dock karaktärsmodellerna som lite väl enkla, vilket gör att jag inte ser ansiktsuttryck eller känsloyttringar. [caption id=“attachment_19457” align=“aligncenter” width=“550”] Farmor stod för tryggheten i livet, något som hans föräldrar inte kunde ge honom[/caption] Under några timmar får jag höra de olika personernas tankar och ta del av minnen som de har av den bortgångne mannen. När berättelsen tar slut känner jag mig inte deppig eller ledsen utan snarare lycklig av hur en person kan beröra andra i sin närhet på ett så fint sätt. Trots den korta spelupplevelsen, måste jag tyvärr erkänna att jag började bli en smula trött på att klicka runt på objekt för att driva berättelsen vidare. Det hade inte skadat med lite mer strömlinjeformad interaktion för mig, men förhoppningsvis får vi se mer av studions verk i framtiden som är lite mer effektiva i narrativet. Om du har några timmar över, kan jag rekommendera att du tillbringar dem tillsammans med Will, Harry, Sarah och Mary. Det är inte direkt något Oscars-material, men ändå en riktigt fin historia om kärlek, samhörighet och minnen om någon som har gått bort.

Recension: Obduction [PS4]

Wed, 04 Oct 2017 13:00:32 +0000

Den som väntar länge på något gott kan ibland få vänta väldigt länge. Cyan Worlds pusseläventyr Obduction finansierades via Kickstarter i oktober 2013 och släpptes till PC i augusti 2016. Nu, lite mer än ett år senare, kommer det till PlayStation 4. Cyan Worlds är mest kända för det legendariska pusselspelet Myst och dess uppföljare, som i mångt och mycket lade grunden för moderna pusselspel som till exempel The Witness (9/10). Hur står sig då Obduction i jämförelse? Vinden susar så sakta genom träden medan jag tar mina första stapplande steg i Obduction. Jag når fram till en lägerplats vid en sjö, och ovanför sjön ser jag mystiska ljus i himlen. Nyfiken och lite rädd fortsätter jag min resa genom skogen, och någonting märkligt fångar min blick. Ett par ögonblick senare är skogen försvunnen, och jag finner mig själv i en ravin i ett kargt ökenlandskap. Jag tror inte vi är i Kansas längre, vill jag säga till min hundkompanjon, om jag nu hade haft en. En liten stund senare har en projektion vid namn Josef berättat för mig att jag kommer lära mig vad som hänt lite senare, att jag inte är den första som råkat ut för den här märkliga händelsen, och att jag numera befinner mig i den lilla gruvdriftsidyllen Hunrath. Hur jag kom att hamna här förblir dock ett mysterium ett bra tag till. [caption id=“attachment_19460” align=“aligncenter” width=“550”] En idyllisk skog.[/caption] För att nå fram till gåtans mysterium behöver jag hjälpa en av stadens invånare med diverse sysslor. Resan mot mitt mål får mig ett flertal gånger att tappa andan, svära och nästan slänga ut handkontrollen genom fönstret. Obduction rör sig i gränslandet mellan ett klassiskt pusselbaserat äventyrsspel och de något modernare, berättelsedrivna spelen som lite nedvärderande brukar kallas för promenadsimulatorer. Obduction levererar vackra och fantasifulla miljöer att röra sig igenom, och tack vare spelets uppbyggnad, väldigt varierande sådana. Det fria utforskandet hindras med jämna mellanrum av pussel som emellanåt bjuder på en befängd svårighetsgrad, ibland till den grad att jag som spelare känner mig korkad när lösningen uppenbarar sig. Jag påminns ganska kvickt om varför jag aldrig orkade ta mig igenom Myst, men skam den som ger sig. [caption id=“attachment_19462” align=“aligncenter” width=“550”] Ja, Josef. Du har helt korrekt.[/caption] Handlingen vecklas så sakteligen ut, oftast genom idogt läsande av anteckningar som de andra resenärerna lämnat bakom sig. Vart de tog vägen och vad som händer vidare i Obduction efter att jag anlänt till Hunrath tänker jag inte nämna alls, då handlingen, mysteriet och miljöerna är den största lockelsen. Pusslen kan i all ärlighets namn dra dit pepparn växer. Dessvärre dras Obduction med ett par tekniska problem; laddningstiderna är bortom all kritik, och det lider emellanåt av en lite halvdan bilduppdateringsfrekvens. Nu är det inte ett actionspel någonstans, så konsekvenserna är aldrig direkt kritiska, men det drar mig direkt ut ur de vackra världar som Cyan Worlds skapat. Laddningstiderna är i huvudsak ett problem när jag måste röra mig mellan områden. Att behöva genomlida en halvminuts laddningstid när ett givet pussel kräver att jag rör mig fram och tillbaks mellan två platser två dussin gånger blir snabbt väldigt drygt. För de som längtat efter Myst-kluriga pussel torde Obduction vara snudd på perfekt, men även för oss andra är det en väldigt intressant upplevelse – förvänta er bara att stundtals slita ert hår i frustration över pusseldesignen. Cyan har med Obduction lyckats med konststycket att modernisera Myst-formeln till något oerhört engagerande och interaktivt.

Recension: FIFA 18 [PS4]

Tue, 03 Oct 2017 14:00:14 +0000

Förra året tog den populära FIFA-serien ett par stora steg i utvecklingen, både ur ett tekniskt och innehållsmässigt perspektiv. Dels började utvecklarna använda sig av den DICE-utvecklade spelmotorn Frostbite, men den mest intressanta nyheten kallades The Journey. Här fick vi följa den unge fotbollsspelaren Alex Hunter och hans upplevelser under första proffsåret. Detta berättelseläge bidrog med överraskande mycket underhållning, och i år får vi förstås se vad som väntar Hunter under hans andra säsong efter genombrottet. När berättelsen tar vid i FIFA 18 har Hunters agent lyckats få nys om att Real Madrid är intresserade av att skriva kontrakt med Hunter, som förstås nappar direkt på erbjudandet. Detta är dock inte speciellt populärt hos fansen eller lagkamraterna, som snabbt stämplar honom som svikare trots succésäsongen föregående år. Som om detta inte var nog blir hans agent lurad på affären, och Hunters drömmar slås i spillror. Redan från början bjuder årets version av The Journey på mer dramatik och smartare berättande jämfört med förra året, och det finns till och med ett par grenar i berättelsen som påverkar händelserna markant. Spelläget överraskar faktiskt ännu en gång med att skildra en historia som är bättre än vad jag förväntar mig att se i ett sportspel. Framåt slutet lämnas ett par olika trådar öppna, och det ska bli intressant att se hur de fortsätter nästa år. [caption id=“attachment_19448” align=“aligncenter” width=“550”] FIFA 18 låter dig experimentera med nya, lite mer udda taktiker.[/caption] En del putsningar har även skett på en spelmekanisk nivå, och mest välkommet är att det något trasiga försvarssystemet från FIFA 17 är lagat. Det är nu lättare att få grepp om motståndare, och det känns inte längre förutbestämt att en spelare ska komma förbi dig, vilket är något jag svor en del över förra året. Utvecklarna verkar även ha fått bättre koll på hur fysiken fungerar sedan motorbytet, och det har faktiskt resulterat i den bästa spelkänslan i serien på flera år. Ur ett presentationsperspektiv har FIFA 18 tagit ytterligare steg mot att efterlikna en TV-sändning genom att använda samma grafik som de officiella sändningarna gör. Redan förra året implementerades Premier League-presentationen och i årets upplaga får vi även spanska La Liga och nordamerikanska MLS. Det må vara en liten detalj, men det bidrar mycket till helhetskänslan. Den gamla beprövade kommentatorduon Martin Tyler och Alan Smith håller en vettig kvalitet, men börjar kännas aningen för bekanta nu. En del nya repliker har tillförts, men överlag finns det alltför mycket upprepning i utbudet och spelet kommer inte i närheten av NBA 2K-serien som har lagt kvalitetsribban i många år nu på denna front. [caption id=“attachment_19449” align=“aligncenter” width=“550”] Lite stiligare än Peter Cechs hjälm, men kanske inte lika effektiv.[/caption] En liten praktisk nyhet är att du numera får rekommendationer för spelarbyten när du närmar dig slutet av en match. Med ett par knapptryckningar kan du därför få ut en av dina trötta eller underpresterande spelare mot någon med fräschare ben, i hopp om att ändra matchbilden på ett positivt vis. Det är en smart idé som minimerar behovet för menybläddrande. Precis som vanligt när det gäller de årliga sportspelen handlar det sällan om gigantiska förändringar från år till år. Spelkänslan trendar dock uppåt detta år, vilket är trevligt efter förra årets lilla snedsteg. Det är dessutom kul att damfotbollen får lite mer exponering genom ett gästspel i The Journey. I övrigt får man dock gräva lite i menyerna för att hitta damlagen, vilket är tråkigt med tanke på hur mycket intresset har ökat de senaste åren. FIFA 18 är ett säkert kort när det kommer till spel som är kul tillsammans med vänner i soffan, och årets upplaga är en av de bättre som serien har producerat på ett tag. Det uppstår fortfarande en del märkligheter med spelarkollisioner där fysikmotorn tar en paus från realismen, och dessa problem hoppas jag verkligen att vi kan få slippa till nästa år.

Recension: Pro Evolution Soccer 2018 [PS4]

Mon, 02 Oct 2017 15:00:51 +0000

Trots att jag under flera år valde PES före FIFA har jag har inte spelat någon av Konamis iterationer till PS4:an mer än flyktigt då jag på senare år föredragit EAs dominant, men i periferin av mitt fotbollsälskande har det legat där och viskat “kom tillbaka”. Det jag gillar mest med Pro Evolution Soccer 2018 är att jag kan spela i princip hur jag vill. Parkera bussen framför mål och satsa på kontringar, dominans via mittfältet, ytterkantspel, långboll på stora target-spelare eller renodlad brunkarfotboll är alla fungerande taktiker med rätt spelare och rätt inställningar. [caption id=“attachment_19405” align=“aligncenter” width=“550”] Dortmund är ett av få licensierade Bundesliga-lag[/caption] Spelet är dessutom mycket snyggt. Spelarmodeller ser nästan porträttlika ut, även om jag får känslan att valet av vilka som ska avbildas varit lite godtyckligt. Jag blir dock ofta positivt förvånad av att i mina ögon rätt obskyra spelare fått en avbild. Men framför allt är rörelsemönster och bollbanor helt galet vackra. Lika imponerande är bollfysiken där fotbollen har en annan tyngd än tidigare. Tidigare iterationers problem med bollbanor som ibland påminde om badbollar har jag inte stött på. Utanför planen haltar spelet desto mer. Licenserna är fortfarande högst mediokra med majoriteten av de engelska lagen och flera av de stora spanska olicensierade. Hela Bundesliga är frånvarande, även om några få tyska lag finns med bland lagen som kategoriseras som “övriga världen”. Mycket av detta tar en knapp timme att lösa med en internetuppkoppling och en USB-pinne, men det är fortfarande ett underbetyg att man måste ta hjälp av inofficiella patchar för att få ett fullständigt spel. [caption id=“attachment_19404” align=“aligncenter” width=“550”] Maradona i digital skepnad.[/caption] En annan detalj som jag stör mig på är spelets belöningssystem där olika manövrar ger poäng som kan omsättas i spelet. Jag får nämligen belöningar för vad jag försöker med, inte det jag lyckas med. Jag försökte överstegsfinta bort en back men han snodde bollen och vände spelet till en kontring. Pling, sa PES, “du har fått poäng för en lyckad överstegare”. Ett hårt skott från utanför straffområdesgränsen styrdes efter ett par meters luftfärd bort av motståndare. Pling! “Du har lyckats med långskott”. Små detaljer måhända, men sammantaget förtar de känslan av att spelet är helt färdigt. Jag föredrar karriärlägen i sportspel och där har PES Master League stått och stampat sedan sist. Även om det finns lysande detaljer är det i högsta grad mediokert. FIFAs motsvarighet har också det svagheter, men det är konsekvent mycket bättre, i nästan alla aspekter. En aspekt där PES har toppat sin motståndare är de otippade valen av legendarer som går att spela i MyClub-läget. Bråkstaken Robbie Fowler, den brutalt effektive Romario, EM-92-hjälten Karl-Heinz Riedle och mustaschmästaren Ian Rush är inte de mest uppenbara namnen, men jag är överförtjust. [caption id=“attachment_19406” align=“aligncenter” width=“550”] Ian Rush, mannen med fotbollshistoriens mäktigaste snorbroms.[/caption] I Master League finns nu möjlighet att skriva klausuler för vidareförsäljning, vilket visar sig vara ett tveeggat svärd. Å ena sidan är det underhållande att detaljen har lagts till så att det går att förhandla ner lönekraven mot att en spelare eventuellt måste tillåtas att lämna om ett annat lag möter klausulen. Å andra sidan har Konami använt sig av någon form av slumpgenerator när existerande spelarkontrakt lagts in. Flera storspelare har klausuler som är alldeles för låga och därtill är många kontraktssituationer hopplöst felaktiga. Ett av Arsenals stora huvudbry i skrivande stund är att både Mesut Özil och Alexis Sanchez sitter på utgående kontrakt i verkliga livet. I PES har de varsitt nytt femårskontrakt påkritat. För den som struntar i allt sånt är PES ett utmärkt alternativ, men för mig är inramningen minst lika viktig. Om PES hade varit hästlängder före FIFA på planen hade jag valt lillebror, men PES fördelar är så pass små i förhållande till hur långt efter de är överlag. Ska man bara köpa ett fotbollsspel i år, är PES inte det bästa valet.

Recension: Senran Kagura: Peach Beach Splash [PS4]

Mon, 02 Oct 2017 09:00:18 +0000

Senran Kagura har sedan ett antal år tillbaka erbjudit en annorlunda upplevelse för spelare runt om i världen. Inte nog med att hjältarna i spelen, manga-serien och anime-videorna är ninjor, de är dessutom kvinnliga ninjor. I sann, japansk anda, är klanerna väl bestyckade både när de gäller utseende, kroppsliga former och självklart även vapen och olika stridsformer. I Senran Kagura: Peach Beach Splash , har ninjorna förflyttats till ett väldigt lustigt ställe. Inte nog med att de i förra utgåvan var tvungna att laga mat i takt med musik, nu verkar de dessutom ha trillat in i ett lustigt, parallellt universum där deras vapen är borta. Uppgörelserna som de står inför nu måste lösas med vattenpistoler. Jag presenteras i början av spelet för den simpla, men funktionella, mekaniken vilken fungerar precis som vilken tredjepersonsskjutare som helt. Sikta med höger styrspak, spring med vänster, ladda genom att hålla ned fyrkant och skjut loss med R2. Den enda skillnaden i denna version är att ammunitionen är oändlig, så länge du hinner med att pumpa fram vatten till din pistol eller din bazooka. [caption id=“attachment_19427” align=“aligncenter” width=“550”] Nej, det är ingen snuskig fantasi utan en miniboss…[/caption] Det erbjuds en räcka av intriger och historier, oavsett vilken klan jag väljer att spela med, och den ena berättelsen är pinsammare än den andra. Handlar det inte om avundsjuka mellan systrar, kretsar känslorna runt andra oväsentliga ting. Styrkan i Peach Beach Splash ligger helt i det frenetiska spelläget där min grupp av ninjor får olika utmaningar på spelplanen. Varje klanberättelse börjar ganska enkelt men eskalerar snart till att eliminera andra klaner för att till slut nå finalen där en speciell boss möter upp för en sista uppgörelse. Senran Kagura-entusiasten får sitt lystmäte genom berättelseläget där både Hanzo-, Homura-, Gessen- och Hebijoklanerna finns representerade. Dock känner jag en total avsaknad av ninjafärdigheter när det kommer till spelets sätt att hantera medspelarna i de korta striderna. Ofta ser jag mina datorkontrollerade medkämpar springa för livet med huvudet mot väggen eller snurra runt som yra höns istället för att arbeta effektivt och nedgöra fienderna. Matcherna i enspelarläget upplever jag ofta som väldigt underhållande där ordentligt motstånd bjuds efter ett tag. Tyvärr är de dock på tok för korta och avslutas inte sällan inom loppet av några få minuter. Efter varje match väntar ytterligare några tunga textstycken eller i bästa fall en kort animerad sekvens. [caption id=“attachment_19428” align=“aligncenter” width=“550”] Inget slår känslan av en rejäl vattenbomb på morgonkvisten[/caption] Efter att ha kört igenom berättelseläget, finns möjlighet att ansluta mot spelare online och köra ännu mer frenetiska sammandrabbningar. Klassiska flerspelarlägen såsom “capture the flag” eller “king of the hill” har tolkats om för att passa Senran Kagura-världen och heter istället saker som “Capture the bra”. Om du inte drar dig för att uppleva pinsamheter, erbjuds även ett läge där du kan besöka ninjorna i omklädningsrummet. Här är det fritt fram att flukta skamlöst eller spruta vatten på kvinnorna med din badanka. Personligen finner jag det inte speciellt givande att tillbringa min tid här, även om det finns troféer som belönar aktiviteten. Peach Beach Splash är bättre ute på slagfältet där vattenkrigen avlöser varandra. Är du ett sant fan av spelserien och dessutom lockas av arenastrider med mycket intensiva eldstrider, kan detta vara något för dig. Övriga spelare rekommenderas istället att kika på andra, mindre kurviga titlar.

Recension: Danganronpa V3: Killing Harmony [Vita]

Fri, 29 Sep 2017 09:00:45 +0000

Den monokroma robotbjörnen Monokuma med sin sadistiska läggning och förkärlek för makabra avrättningar är tillbaka och den här gången har han sina björnungar med sig. När jag börjar spela Danganronpa V3: Killing Harmony är min första känsla ett sting av besvikelse och att jag redan sett det här. Till och med ljudeffekter och musik har återanvänts från de tidigare spelen och jag stålsätter mig för att ta emot besvikelsevågen. Om du har missat de tidigare delarna i serien handlar de om en grupp ungdomar som hålls fångna; det enda sättet att komma ut är att genomföra ett mord på en av kamraterna och lyckas undvika att bli påkommen. På papperet låter det fånigt och krystat, men i praktiken blir det väldigt spännande och det bjuds dessutom på en stor portion mörk humor med dystopiska undertoner. Trots mina initiala, smått negativa känslor växer ett sug fram att få veta mer. Berättelsen drar in mig och slukar mig med hull och hår och jag är än en gång fast i Monokumas grepp.

Recension: NBA 2K18 [PS4]

Thu, 28 Sep 2017 14:00:11 +0000

Sportspel har i många år jagat paritet med den presentation vi är vana vid under en TV-sändning, och få har lyckats fånga det lika bra som NBA 2K-serien. Med en grafisk skärpa som ur ögonvrån ibland kan förväxlas med en riktig basketmatch och genrens bästa kommentatorteam har andra spel haft svårt att hävda sig i jämförelse. I de flesta fall behövs det dock lite konkurrens för att frambringa utveckling och nyskapande kreativitet, och här börjar det märkas att NBA 2K18 skulle må bra av en tydlig utmanare. Precis som tidigare år finns det en berättelsekomponent inkluderad i karriärläget, men upplägget är en aning annorlunda. Du iklär dig rollen som DJ, en basketspelare som var lovande under skoltiden, men som valde att satsa på musikkarriären istället. Han får dock tillbaka suget efter ett tag och väljer att delta i en amatörturnering, där det förstås råkar finnas en talangscout. Det hela resulterar i en inbjudan till träningsläger och sedermera ett rookiekontrakt, och din resa genom NBA är härmed startad. [caption id=“attachment_19384” align=“aligncenter” width=“550”] Du får 100 spänn om du luktar mig i armhålan![/caption] Här börjar det dock ta några nya vägar, eftersom hela spelläget sedan utspelar sig i en relativt öppen spelvärld. Du kan vandra mellan gymmet, lokala tillbehörsbutiken för kosmetiska uppgraderingar och diverse basketplaner där du kan köa upp för att spela mot andra spelare online. Det är till att börja med en riktigt trevlig idé, men förvandlas snabbt till lite väl mycket transportsträcka mellan de punkter du vill nå. Det hela skulle kunna undvikas genom att ge möjligheten att välja din destination i en meny också, men detta lyser med sin frånvaro. Huvudmålet i detta läge är att uppgradera din karaktär genom erfarenhet i matcher och genom träning, och det är ett ganska monumentalt uppdrag att gå från startnivån till att få 99 i övergripande statistik. Tyvärr är detta kopplat till spelets riktigt stora minus, nämligen de ganska aggressiva mikrotransaktionerna. Både uppgradering av din karaktär och inköp av kosmetiska prylar använder exakt samma virtuella valuta, och även om det inte finns en direkt uppmaning att köpa valutan med riktiga pengar, känns det mer eller mindre ett krav för att göra någorlunda framsteg. Spelet är i övrigt riktigt väldesignat, precis som tidigare iterationer under denna konsolgeneration. Det är fortfarande en aning utmanande att lära sig om du inte är bekant med sporten, men det är ändå väldigt underhållande att spela och givande när du väl börjar utveckla dina färdigheter. Här hjälper träningarna i karriärläget till en del, då du får möjlighet att träna på specifika matchsituationer och därigenom får en större förståelse för hur det hänger ihop med helheten. [caption id=“attachment_19385” align=“aligncenter” width=“550”] När LeBron James inte skäller ut en viss president via Twitter brukar han även spela basket.[/caption] En uppfriskande nyhet är att kommentatorteamet nu har utökats med nya röster, och däribland finner vi ESPN-analytikern Doris Burke. Hon har tidigare varit en del av serien i form av intervjuare nere vid planen, men nu har hon tagit plats i kommentatorsbåset också, vilket är en välkommen förändring. Detta betyder att kommentatorerna är så pass många nu att de roteras ut från match till match, vilket förhöjer TV-sändningskänslan. Några av mina favoritsekvenser dyker dock upp i uppsnacket inför varje match, när vi får höra analyser från Shaquille O’Neal, Ernie Johnson och Kenny Smith. Dessa varierar från otroligt underhållande, till rent ut sagt märkliga, och det verkar som att någon bara har satt dem i ett rum och bett dem att improvisera. Det träffar dock rätt ganska ofta, och Shaq är ju fantastisk på sitt charmigt nonchalanta vis. NBA 2K18 bjuder inte på några omvälvande nyheter som förändrar serien på det spelmässiga planet, men det börjar bli oroväckande mycket fokus på den virtuella valutan i spelet. Upplägget börjar mer och mer likna det vi ser i mobilspel, och det är inte på några sätt acceptabelt i ett fullprisspel. Det är ju förstås frivilligt om du vill köpa denna valuta för riktiga pengar, men när balanseringen känns som en lång uppförsbacke börjar jag undra vad utvecklarna tänker på. Å andra sidan beslöt de sig även att ha Kyrie Irving på omslaget, och han har sagt att han vet att Jorden är platt. Förhoppningsvis får vi se en annan riktning för nästa års spel.

Recension: Planet of the Eyes [PS4]

Tue, 26 Sep 2017 14:00:17 +0000

Att helt ensam krascha sin rymdfarkost på en främmande planet är absolut ingen höjdare, men det är precis vad min lilla robothjälte råkar ut för när Planet of the Eyes tar sin början. Droidens enda val är att forcera sig fram i den outforskade platsen för att hitta ett sätt att ta sig där ifrån. I detta sidoscrollande äventyr stöter den bedårande roboten på olika hinder och faror längs vägen. När jag har tagit mig förbi ett problem dröjer det inte länge förrän ett nytt uppenbarar sig; jag måste vara både snabbtänkt och försiktig samtidigt för att förhindra klantighet och dödsfall. Den rena, färggranna grafiken är förtjusande och kulörerna smälter fint i både förgrund och bakgrund. Trots omgivningens enkla design känns planeten levande med en fascinerande ljussättning och levande fauna i form av darrålar, stirrande jätteögon och håriga jättespindlar med aptit för vandrande plåtburkar. Musiken upplever jag däremot som rejält enerverande och eftersom möjligheten att sänka volymen saknas, väljer jag att stänga av oväsendet istället under genomspelningen. [caption id=“attachment_19351” align=“aligncenter” width=“550”] Jag tror du vet vad som ska hända ett par sekunder efteråt.[/caption] Bandesignens upplägg påminner en del om både LIMBO och Unravel (7/10), särskilt i problemlösandet men också i den klumpiga kontrollen. Robotens tyngd gör honom släpig och jag har svårt att hoppa. Protagonistens långsamma reaktionsförmåga gör att han får besök av liemannen ett flertal gånger, speciellt i segmenten med fallande klippor. Utmaningarna är kluriga men ändå inte så svåra att de drar ned tempot. Dock krävde några av pusslen mot slutet av spelet en hel del nya försök innan jag till slut kunde ta mig vidare. Efter ett par speltimmar är jag klar och känner att jag skulle uppskattat en lite högre svårighetsgrad och kanske några timmar till i världen. Den låga svårighetsgraden tillsammans med möjligheten att kunna starta om innan varje hinder gör att spelet är lätt att rekommendera även för spelare utan erfarenhet av speltitlar i denna genre. Jag kan även gå tillbaka till ett tidigare avklarat område om jag vill spela om en rolig bana igen, eller om jag är ute efter en särskild trofé. [caption id=“attachment_19357” align=“aligncenter” width=“550”] Hitta Nemo har aldrig varit så här läskigt.[/caption] Jag hittar ljudband utspridda över hela planeten där robotens skapare berättar saker likt i en dagbok, men dessa kassetter bidrar inte speciellt mycket eftersom de inte bidrager till själva äventyret. Cococucumbers skapelse visar definitivt på potential men efter min snabba genomspelning, saknar jag tyvärr motivation till att återvända till ögonens planet igen. Planet of the Eyes är en lättare, osockrad tolkning av LIMBO, där en robot vars huvud påminner om en polaroidkamera spelar huvudrollen. Det är en utmärkt introduktion till blandningen mellan plattformsspel och problemlösning, en introduktion som sträcker sig till ett par timmars underhållning.

Recension: Cities: Skylines [PS4]

Tue, 26 Sep 2017 09:00:46 +0000

Det råder ingen tvekan om att utvecklare blir duktigare och duktigare på att översätta tangentbords- och musintensiva spelgenrer till konsoler, där inmatningsmetoderna är starkt begränsade. Både samhällsbyggaren Aven Colony (8/10) och strategispelet Sudden Strike 4 (5/10) visar tydligt att även avancerade manövrar går att utföra med en DualShock 4. Med dessa erfarenheter i ryggsäcken, kastar jag mig därför hungrigt över den någorlunda hårdkokta stadsbyggarsimulatorn Cities: Skylines. Det var väldigt länge sedan jag umgicks med spel som till exempel SimCity, och därför är det med stort intresse jag återupptar bekantskapen med denna något snäva genre. Redan under första nivån, vilken agerar guide till spelet, introduceras jag till det väldiga djup som stadsbyggarspelen erbjuder. Det första jag behöver göra är att planera hur mitt initiala vägnät ska löpa genom staden. Baserat på placeringen av dessa strimmor av asfalt kan jag sedan öronmärka de anslutande områdena till olika typer av byggnader. I början väljer jag mellan bostadsområden, butiksstråk, kontorskomplex och industrimark. [caption id=“attachment_19307” align=“aligncenter” width=“550”] Hoppas att jag har dimensionerat avloppen rätt nu…[/caption] Här visas den första gnuttan av komplexitet i spelet; bostäderna ska helst ha nära till kontor och affärer men får inte ligga för nära de smutsiga industriområdena. Samtidigt får det inte vara för långt att åka för de som arbetar i fabrikerna, vilket innebär att jag måste planera vägarna optimalt för att förhindra missnöje. Jag måste också se till att alla byggnader förses med elektricitet, färskvatten och avlopp. Det låter säkert enkelt men i och med att avlopp och vattenledningar inte kan korsas, bjuds det en hel del tankenötter för att koppla ihop ledningarna runt staden. Det är också viktigt att säkerställa att avloppsvatten inte öses ut i närheten av färskvattenintaget. När dessa faciliteter är på plats gäller det för mig att observera och lyssna på min befolkning för att veta om något saknas eller inte passar människorna i min stad. Återigen bjuds en fin och krävande balansgång, denna gång mellan stadens ekonomi och folkets vilja. Flera gånger behöver jag starta om eller ångra val jag har gjort som försämrat samhällets ekonomi utan att ge någon större inverkan på folkets välmående. Efter några spelomgångar har jag ett välmående samhälle där pengarna börjar rulla in och befolkningsmängden öka drastiskt. Möjligheterna till mer avancerade byggnader, regler och spelsätt låses upp vid specifika mätetal där antalet människor i staden väger tungt. Det dröjer inte speciellt länge innan mitt lilla samhälle blivit så stort att det krävs skolor, sjukhus och soptippar; alla med sina unika parametrar och fördelaktiga platser på kartan. Även om Cities: Skylines är ganska snålt med handhållandet, lyckas det ändå med små medel att ständigt putta mig framåt för att utveckla mina färdigheter och våga investera i nyheter. Även om det finns en mängd olika nivåer med diverse förutsättningar när det kommer till naturtillgångar och placeringsmöjligheter, återvänder jag ofta till den initiala spelplanen för att prova nya idéer. [caption id=“attachment_19308” align=“aligncenter” width=“550”] Folk tänker mycket. Folk känner för mycket. Folk twittrar alldeles för mycket![/caption] Självklart stannar inte spelet av bara för att jag har byggt ett intrikat nätverk av vägar som knyter samman industrier, bostäder och andra områden på bästa sätt med övrig infrastruktur, tvärtom. Det finns alltid en väg att bredda, ett sjukhus att flytta eller en skattesats att förändra för att få samhället tryggt och stabilt. Cities: Skylines erbjuder allt från simpelt vägarbete till avloppsplanering och vidare till politiska beslut som måste tas. Tycker du att det blir för mycket, går det alltid att zooma in kameran och följa en av familjerna i deras vardag - ganska avkopplande efter en hektisk dag på stadskontoret. Om du känner att du retar dig på hur stadsplanerarna i din ort beslutar om saker och ting, eller om du vet med dig att du har en borgmästare inom dig, är detta definitivt spelet för dig. Maken till lättillgängligt och samtidigt brutalt utmanande spel har jag inte spelat på många år. Som glad novis i genren gläds jag varje gång jag kommer på en smart lösning till ett infrastrukturproblem i spelet när jag försöker sova på natten. Att jag sedan kan implementera lösningen dagen efter, är tecken nog på att detta är en riktigt stark titel bland stadsbyggarspelen till konsol.

Recension: NHL 18 [PS4]

Mon, 25 Sep 2017 14:00:15 +0000

Varje år när september börjar närma sig känner nog alla hockeyfans, precis som jag, att det långa sommaruppehållet börjar bli olidligt. Då kommer ju lyckligtvis Electronic Arts ut med sitt årliga NHL-spel, för att göra längtan efter en ny hockeysäsong lite enklare att hantera. NHL 18 är här, och på omslaget får vi se ligans nya fixstjärna, nämligen den omöjligt talangfulle kanadensaren Connor McDavid. Men finns det tillräckligt mycket nytt i årets upplaga av NHL-serien för att mäta sig med honom? Efter en väldigt skakig start på denna konsolgeneration har NHL-spelen sakta men säkert hämtat sig igen, och har infört välbehövliga förbättringar. En av de absolut smartaste funktionerna som har införts är de olika coachtipsen du får under tiden du spelar, för att lära dig att expandera din repertoar i olika matchscenarier. Detta har nu expanderats ytterligare för att visualisera vad som är ett bra och ett dåligt skott, vilket är väldigt bra för de som inte är familjära med hur sporten fungerar i detaljnivå. Hela detta hjälpsystem är ett mycket effektivt verktyg för att få en övergripande förståelse för hockey, utöver att det är kul att tackla. [caption id=“attachment_19335” align=“aligncenter” width=“550”] Denna säsong får McDavid bara åka på en skridsko, med klubban i luften. För att det ska bli rättvist mot andra spelare.[/caption] Ligan har dessutom expanderat med ett nytt lag i år, vilket betyder att du även kan spela som Vegas Golden Knights i deras premiärsäsong. Detta har även reflekterats i Franchise-läget, där du dels kan börja din karriär innan sommarens expansionsdraft, men även skapa ett helt nytt lag från grunden och försöka ta dem till framgång och eventuella Stanley Cup-bucklor. Rent spelmekaniskt har det lagts en hel del energi på att fila på klubbtekniker i NHL 18, både när det gäller offensivt och defensivt. Ur det offensiva perspektivet finns det en uppsjö av nya dragningar och finter som kan hjälpa dig att lura bort både försvarare och målvakter, och flera av dem är faktiskt ganska användbara. Svårigheten ligger dock i att bemästra dem i matchsituationer där allting oftast går oerhört snabbt. På den defensiva sidan har det gjorts en hel del förbättringar med petningar efter pucken, och 95 procent av dessa försök leder inte längre till tripping-utvisningar. Du har även större kontroll över klubban när du petar, och kan göra kontrollerade svepningar mot pucken för att skära av passningsvinklar på ett effektivt vis. Dessa ändringar är förstås inte omvälvande förändringar i hur spelet fungerar, men känns helt klart som en förbättring i den övergripande spelkänslan. [caption id=“attachment_19336” align=“aligncenter” width=“550”] Hockeyspelare med puckfobi är ganska ovanligt.[/caption] I ett försök att bredda spelarbasen har Electronic Arts även infört ett nytt arkadaktigt spelläge som heter Threes. Här får du spela actionfyllda matcher tre mot tre, där det inte finns några regler förutom att den som först gör sju mål vinner. Spelplanen är lite mindre, vilket skapar en väldigt snabb upplevelse där matcher kan vända på några sekunder. Detta förstärks med hjälp av att vissa puckar är värda mer än ett mål, och kan till och med i vissa fall subtrahera mål från din motståndare. Upplägget är intressant, eftersom det finns alldeles för få spel som ger sig in på arkadfronten inom sportgenren längre. Det största problemet är nog att det inte riktigt går hela vägen till den galenskap som vi brukade få från Midway Games mästerliga sportspel. Det finns fortfarande potential för roliga stunder tillsammans med vänner i soffan, men jag skulle vilja se en mindre städad version. Det finns en punkt där NHL-serien börjar halka efter rejält i, och det är med kommentatorerna. Inget ont om Doc Emrick, Eddie Olzcyk och Ray Ferraro som alla är mer än kvalificerade att sköta kommentatorsjobbet, men de har tyvärr inte mycket att jobba med. Upprepningarna blir många redan efter ett par spelsessioner, och ofta spelas även fel repliker vid fel tillfällen. Det är förstås en utmaning att skapa ett trovärdigt flyt i en så pass snabb sport, men något måste göras åt dessa problem som har funnits i flera år nu. En liten besvikelse är att utvecklarna inte har tagit steget att skapa en berättelse för Be A Pro-läget, precis som i FIFA- och Madden-serierna. Även om det sällan är Oscar-material i dessa historier är det ändå en kul detalj som förbättrar helheten. Förhoppningsvis är detta på plats i NHL 19. NHL 18 erbjuder ett maffigt, hockeyfyllt paket som har spellägen som kan passa nästan alla fans. Spelkänslan är kanon, och de AI-styrda spelarna har blivit mer övertygande än vad de har varit på länge, trots att vissa av de gamla tricken fortfarande fungerar. Efter snedsteget med NHL 15 har EA Sports återigen funnit rätt väg framåt, och bra hockey går ju inte att klaga på.

Recension: Project CARS 2 [PS4]

Mon, 25 Sep 2017 09:00:52 +0000

2017 har varit hittills varit ett lysande år för alla som älskar racingsimulatorer, med allt från välgjorda rallyspel till blixtsnabba och utmanande bidrag i Formel 1-genren. Nu när hösten är här, är det dags för de stora kanonerna att se om de kan nå upp till den redan högt lagda ribban, och först ut är Project CARS 2. När föregångaren släpptes till PC var det ursprungligen ett relativt tunt spel som fokuserade på den vackra grafiken och den realistiska racingkänslan. Dessa punkter klickade dock väldigt väl med entusiasterna, vilket banade väg för en uppföljare. Jag kan konstatera med en gång att denna serie fortfarande inte slösar någon tid med att hålla spelaren i handen. Det är en simulator, rakt upp och ner, utan att försöka låtsas som något annat, vilket förvisso är något jag beundrar som designmotto. Detta gör dock att tröskeln för att ens komma underfund med vissa av grunderna kan upplevas som skyhög om du inte är en bilentusiast. [caption id=“attachment_19326” align=“aligncenter” width=“550”] Inte ett moln på himlen. Snart dags för ösregn då![/caption] Det finns några olika hjälpmedel, om du liksom jag är en förare som inte riktigt bemästrar att häva sladdar i 250 km/h, men jämfört med konkurrerande spel är alternativen lite för få. Jag känner inte riktigt att jag finner den rätta balansen av utmaning och att åka på räls, vilket leder till mycket frustration. Jag upplever dessutom att visualiseringen av racinglinjen inte riktigt går att lita på. Ibland får jag intrycket av att det är fritt fram att gasa på, men hamnar ändå i grusfållan, och vid andra tillfällen försvinner linjen helt och hållet. Du kan säkert föreställa dig hur detta slutar när det gäller en bana som inte har memorerats. Om du känner för att träna upp dig mot datormotstånd innan du slänger dig ut bland racingexperterna online, finns ett ganska omfattande karriärläge att sysselsätta dig med. Här börjar du från botten av bilsportshierarkin med till exempel en gokart-serie, för att sedan kämpa dig upp och få chansen att få kontrakt i högre och mer prestigefyllda serier. Varje tävling involverar träningssession, kvalificering och sedan ett lopp, och det är viktigt att delta i samtliga bitar om du inte känner dig riktigt säker på banan du tävlar på. Eftersom de oftast äger rum på olika tidpunkter kan även vädret skifta mellan varje sekvens, vilket ofta komplicerar det hela på ett intressant vis. Det finns även dynamiskt väder under loppets gång, och det påverkar olika delar av banan på olika vis. Jag har upplevt lopp där en bit av banan var relativt torr, medan ösregnet pågick vid en annan sektion och det krävdes oerhörd koncentration för att reda ut detta. Regnet påverkas också av hur banan är konstruerad, vilket gör att det efter ett tag samlas stora pölar som kan göra livet surt för dig ganska kvickt. [caption id=“attachment_19327” align=“aligncenter” width=“550”] Snö… Min ärkefiende i varje bilspel.[/caption] Den övergripande presentationen av Project CARS 2 lämnar en del att önska. Det har lagts mycket krut på bilmodellerna och en del av banorna, men överlag känns det ganska sterilt och livlöst. Bildfrekvensen håller sig dock runt 60 bildrutor per sekund nästan hela tiden, vilket är ganska viktigt för körkänslan och styrningen. Detta har dock gjorts på bekostnad av anti-aliasing, vilket leder till en hel del skimrande bieffekter i grafiken. Utbudet av banor är bra, och det finns flera variationer av dem för att skapa extra omväxling. Tyvärr matchar inte bilsortimentet detta, utan fokuserar väldigt mycket på racingspecialiserade bilar. Det finns lite för få serietillverkade fordon, vilket gör att igenkänningsfaktorn sjunker en aning för mig som inte följer alla former av banracing på riktigt. Som jag nämnde tidigare är Project CARS 2 ett utmanande och oförlåtande spel, men de tar det lite för långt i vissa områden. Det skulle behövas mer granulära inställningar för hjälpmedel, och lite mer vägledning när det gäller bilarnas inställningar. Just nu känns det en aning exkluderande för de som inte sitter på dessa förkunskaper. Är du en av de som har memorerat alla de drygt 80 svängarna på Nordschleife kommer du troligtvis att ha en trevlig upplevelse dock.

Recension: Everybody's Golf [PS4]

Wed, 20 Sep 2017 12:00:08 +0000

Everybody’s Golf är en av de riktiga långkörarna i PlayStations historia - det första spelet släpptes till PlayStation för dryga tjugo år sedan, och slog världen med häpnad med sin märkliga kombination av hyfsat realistisk golf och sockersöta animé-inspirerade karaktärer. Parallellerna till andra, mer humoristiska golfspel som Mario Golf är inte helt orealistiska, med tanke på att samma utvecklare (Camelot Software) lade grunden för båda spelserierna. Efter det första spelet är det dock den japanska studion Clap Hanz som står bakom utvecklingen. Det är dags att damma av golfskorna och ge sig ut på greenen. Fore! Innan jag snörar på mig golfskorna, ser till att golfväskan är packad och ger mig iväg har jag en bekännelse - jag har aldrig, någonsin spelat golf bortom minigolf. Och om sanningen skall fram är jag inte särskilt bra på minigolf. Däremot var jag en fena på Leaderbord Golf till Commodore 64 och var rätt okej på de portabla iterationerna av Mario Golf. Everybody’s Golf har alltid passat mig som handen i handsken - det är tillräckligt lättillgängligt (samtidigt som vind, boll- och klubbfysik faktiskt finns där) för att även en golfidiot som jag ska kunna känna mig hyfsat bra på det ganska snabbt. Efter att ha landat på paradisidylliska Golf Island kastar jag mig snabbt in i ett par golfturneringar, där jag utan större problem ger AI-motståndarna rejält med stryk. Det är först efter att jag gått upp i rang ett par gånger som de börjar bli ett allvarligt motstånd. Här börjar övermodet göra sig tillkänna - de första golfbanorna är enkla och raka, utan särskilt farliga hinder. Men de som kommer lite senare är betydligt mer utmanande. I synnerhet om en är tokig nog att ge sig in i spelets online-lägen, där eventuellt övermod snabbt som tusan sågas ned jämt med fotknölarna. [caption id=“attachment_19282” align=“aligncenter” width=“550”] Everybody’s Golf är färgglatt, pastellskrikande och rakt igenom övergulligt. Så även musiken.[/caption] Till skillnad mot de tidigare spelen i serien så får du inte bättre klubbor eller en duktigare karaktär att använda, utan förbättrar istället din förmåga på enskilda klubbor genom att spela bra. Slår du en bra drive så kommer du förr eller senare påverka den klubbans kraftmätare. Skickliga puttar gör detsamma för din putter. Det är ett rätt trevligt incitament till att spela som en själv vill - antingen frekvent använda alla klubbor, eller sikta in sig på att bara köra stenhårda utslag och ha ett tajt spel på green. Alla som har varit ute på en golfbana (eller har sett en golftävling) vet säkert att det är viktigt att vara propert klädd på banan, något som Clap Hanz fullständigt struntar i. Vill du ge dig på seriösare golfturneringar i ett par kängor, kamouflage-färgade byxor och en vrålgul tröja? Varsågod, Everybody’s Golf ger dig möjligheten att göra det utan att få konstiga blickar från de andra golfentusiasterna. Mycket krut har lagts på golfens kanske viktigaste egenskap - att se bra ut på golfbanan. Det finns en veritabel bredd i kläder, frisyrer och accessoarer att samla på sig i spelet. Hade det inte varit för att det finns väl utbyggda och fungerande online-funktioner hade det känts tämligen meningslöst att klä upp sin golf-klippdocka, men i onlinefunktionerna är det minst lika viktigt att se bra ut som att spela väl. [caption id=“attachment_19283” align=“aligncenter” width=“550”] Örn örn. Bra slag belönas ofta med att du blir bättre på att hantera dina golfklubbor.[/caption] Trots att Everybody’s Golf erbjuder en ganska realistisk golfmekanik, innebär det inte nödvändigtvis att resten av spelet följer samma standard, något som antalet olika golfkoppar vittnar om. Här finns pyttesmå, normala och megastora varianter - ja, det finns till och med en tornadokopp som suger ner golfbollen om den kommer i närheten. Detta i kombination med spelets fem fantasifulla golfbanor (plus två som går att köpa via Playstation Store) ger en bra variation av utmaning och miljöer. Onlinelägena är alla ganska roliga - kanske huvudsakligen Turf War som delar upp spelarna i två lag, och där det lag som lyckas bäst per hål vinner matchen. Det finns även ett friare läge som låter dig utforska golfbanan i din egen takt, och där din totalpoäng ger dig en chans att komma högst upp på den dagliga rankingen. Givetvis går det också bra att spela flera spelare bakom samma skärm. Överlag är Everybody’s Golf en väldigt trevlig upplevelse även om det kan ta en bra stund innan motståndet börjar kännas lagom svårt. Att låsa upp alla golfbanorna som följer med är även det en exercis i tålamod. Efter ett par timmar framför spelet börjar jag uppleva en form av mental diabetes som sakta men säkert kryper fram och det sockersöta, pastellfärgade blir lite mycket att hantera. Men jag kommer utan tvekan att återvända till Everybody’s Golf titt som tätt för att slå nio eller arton hål, iklädd de mest gräsliga kläderna jag kan hitta i spelet.

Recension: Mary Skelter: Nightmares [Vita]

Tue, 19 Sep 2017 13:00:04 +0000

När Sony successivt minskat sitt stöd för PlayStation Vita här i västvärlden, har de japanska spelbolagen visat vägen och fortsätter att ge ut lite smalare titlar som jag tacksamt tar emot. Mary Skelter: Nightmares är bra exempel på ett spel i detta sällskap; i grund och botten en traditionell grottkrypare, men som lyckas tänja på gränserna för genren. Premissen för spelet är riktigt konstig, även i japanska mått. Huvudpersonerna Jack och Alice hålls fångna och torteras i ett underjordiskt, levande fängelse där monster frodas. Tortyren består av att de bland annat tvingas slicka monsterblod från väggarna. Redan i början av spelet rynkar jag pannan åt denna extremt udda företeelse, men fortsätter spela trots stor skepsis. [caption id=“attachment_19236” align=“aligncenter” width=“550”] Stridsmenyn, vänj dig vid den vyn[/caption] När Rödluvan plötsligt dyker upp och fritar protagonisterna och förklarar att det finns en motståndsrörelse inuti fängelset vill jag nästan lägga ifrån mig spelet och begrava mitt ansikte i händerna. Men när de initiala känslorna lagt sig och Snövit och Törnrosa anslutit till äventyrargruppen finner jag en traditionell grottkrypare med oväntat stort djup i strids- och färdighetssystemen. Likt Final Fantasy Tactics finns ett yrkessystem där du kan låsa upp färdigheter i olika yrken och forma din grupp som du vill ha den. Lägg till det ett omfattande utrustningssystem, specialattacker och miljöbonusar så har du ett mer komplext system än vad jag har sett i någon annan grottkrypare. [caption id=“attachment_19237” align=“aligncenter” width=“550”] Händelserna mellan äventyren bjuder på gedigen läsning[/caption] Faktum är att systemet kompletterar upptäckarlusten på ett perfekt sätt och jag har otroligt svårt att lägga ifrån mig min Vita. Viljan att “bara klara ett uppdrag till” eller “bara ta mig igenom ytterligare en karta” tar ofta överhanden och en planerad kort session blir ofta väldigt lång. Svårighetsnivån stegrar också brant, särskilt i bosstriderna, och utmaningen tillsammans med irritationen att tvingas se game over-skärmen om och om igen peppar mig att nöta några nivåer till och försöka igen. Grundstommen i spelet är kartläggandet av grottsystemen och berättelsen har bitvis så mycket text att det känns som en interaktiv roman. Lägg därefter till några enkla pussel, gåvosystem med affektionsnivåer och minispel så känns helheten emellanåt lite spretig, något som gör att ofta känner jag mig sugen att hoppa över delar av den halvkassa dialogen. Men jag förlåter spretigheten då kärnan är såpass bra som den är. [caption id=“attachment_19238” align=“aligncenter” width=“550”] Utforskarläget, med den oumbärliga minikartan[/caption] Minispelet där de kvinnliga huvudpersonerna står halvnakna i utmanande poser och du ska gnugga på pekskärmen är inte bara pinsamt, utan även äckligt då huvudpersonen Jack ska smeta ut sitt blod över tjejerna för att rena dem från korruption. Det momentet är fullkomligt onödigt för spelupplevelsen och det enda positiva är att det räcker med att du klarar scenen en gång. Trots sina svagheter är Mary Skelter: Nightmares ett otroligt roligt spel som flyttar fram gränsen för hur en grottkrypare ska se ut. Om du liksom jag brinner för att besöka varje ruta på banan och komplettera kartan, har du många roliga timmar framför dig.

Recension: Time Recoil [PS4]

Mon, 18 Sep 2017 13:00:50 +0000

Jag har fortfarande en stor förtjusning i filmers tidresor från 1980-talet, eftersom jag som barn tyckte att det var magiskt att få en glimt av det förflutna eller den outforskade framtiden oavsett om skådespelaren hette Michael J. Fox eller Arnold Schwarzenegger. Spelutvecklarna 10tons låter mig ta en färd till det gamla goda åttiotalet och jag kan uppleva min barndomsdröm genom att ta egna utflykter bakåt i tiden. Året är 1987 i Time Recoil , där jag spelar en kvinnlig agent med ett viktigt uppdrag; att stoppa den galne vetenskapsmannen Dr. Time och hans terrorister. Men problemet är att doktorn redan har ett starkt övertag och därför har organisationen protagonisten jobbar för byggt en tidsmaskin. Genom att hoppa in i ett maskhål kan jag gå tillbaks flera år i tiden för att förhindra fiendernas framfart och därmed återskapa ordning. [caption id=“attachment_19250” align=“aligncenter” width=“550”] Undrar vad som händer om jag skulle råka skjuta sönder en gul gastub?[/caption] Jag beskådar spelet i fågelperspektiv och mitt första intryck är att byggnadens struktur, tillsammans med de skjutglada skurkarna påminner starkt om Die Hard till NES fast utan pixlar i 8-bit. Grafiken är ren och färgerna är fina att beskåda, men omgivningen är steril och jag skulle hellre vilja se smutsigare miljöer för att uppleva sann känsla från 1980-talet. Musiken är däremot en god behållning och den spännande syntpopen överväger det visuella. I de korta, men till antalet många uppdragen, ska jag stjäla gömda filer, lönnmörda Dr. Times personal eller förstöra hans hårddiskar för att sedan fly tillbaka till nutid via samma maskhål jag kom ifrån. När jag skjuter en fiende bromsar tiden en kort stund och jag får möjligheten att oskadliggöra fler skurkar för att få till en värdefull specialattack. Med en rusning kan agenten tackla sönder trädörrar och gipsväggar för att överrumpla motståndarna i rummet bredvid. Ammunitionen är väldigt begränsad, vilket ibland skapar irritationsmoment när det krävs en särskild specialattack för att ta mig vidare i en viss bana. Efter några löjligt enkla nivåer börjar det bli svettigt att uppnå mina mål, eftersom fienderna blir fler till antalet och aggressivare. Jag dör omedelbart om min agent blir träffad av en projektil och blir tvingad att börja om hela nivån igen. Detta sker ganska ofta och den största anledningen till mina dödsfall är den krångliga kontrollen. Att sikta med höger styrspak är fruktansvärt stressigt i stridens hetta, för jag känner mig inte alls pricksäker och en miss leder garanterat till himlens portar. Jag kan slå med en polisbatong men det är en klumpig mekanik och reaktionsförmågan är oacceptabelt långsam. Ett starkt tålamod är ett välbehövligt krav innan du får för dig att stoppa ondskefulle Dr. Time, för hans soldater ger ett seriöst tufft motstånd. [caption id=“attachment_19258” align=“aligncenter” width=“550”] Skjut före, tänk efter. Men sikta rätt![/caption] Time Recoil låter mig göra tidsresor som Marty McFly eller T-800, men jämfört med legenderna från Tillbaka till Framtiden eller Terminator känns inte mina färder genom maskhålen inom tid och rum lika spännande eller inspirerande. Jag tycker om idén att åka tillbaka flera år i tiden men att vara i samma byggnad hela tiden blir alltför upprepande och trist i längden.

Recension: Destiny 2 [PS4]

Fri, 15 Sep 2017 09:00:16 +0000

När Destiny (8/10) släpptes för cirka tre år sedan var det ett spel som lyckades skapa väldigt polariserande åsikter. Å ena sidan lyckades Bungie skapa en förstapersonsskjutare som kändes riktigt bra att spela, men å andra sidan fanns det otroligt lite att göra till en början. Efter ett antal expansioner var detta problem i stort sett löst, men det innebar också en hel del extra utgifter för att få en fyllig spelupplevelse. Utvecklarna har varit medvetna om det ursprungliga problemet och har således haft detta i åtanke under utvecklingen av den efterlängtade uppföljaren. Min förhoppning var därför att min besvikelse inte skulle upprepas. I berättelsen kastas du rakt in i hetluften när Cabal-ledaren Ghaul och hans Red Legion-styrkor invaderar Jordens sista fäste. Tower-basen demoleras och han lyckas även kapa länken till den mystiska himlakroppen The Traveler, som ligger bakom de speciella färdigheter som alla Guardians besitter. Detta gör att motståndet splittras över hela solsystemet, och situationen ser mer eller mindre hopplös ut för mänskligheten. Din Guardian lyckas dock återupprätta länken till en skärva av The Traveller, och det blir förstås upp till dig att återförena det gamla gänget och ta upp kampen mot Ghaul för att återskapa någon form av stabilitet i vardagen. [caption id=“attachment_19200” align=“aligncenter” width=“550”] Den gamla klassiska stinkbomben är ett tidlöst hyss.[/caption] Bara introduktionen till äventyret är mer av en konkret berättelse än vad jag kan återberätta från första spelet, och Bungie har verkligen lagt ner tid och möda på att skapa ett större sammanhang för spelaren. Du slipper till och med att besöka en separat webbsida för att läsa om det som inte berättas i spelet. Kampanjen driver dig mot ett tydligt mål, och helhetsupplevelsen är överraskande medryckande även om det inte erbjuds några direkta nyheter. Vid de bästa tillfällena syns glimtar av det som Bungie gjorde så bra i Halo-seriens kampanjer. Rent spelmekaniskt är upplevelsen fortfarande oklanderlig, och känns som en fröjd att spela. Det finns inte många utvecklare som kan erbjuda denna kvalitet när det kommer till förstapersonsskjutare på konsoler. Allting känns lätt att utföra, samtidigt som att det är svårt att bemästra, vilket visar på ett väldigt djup. Den stora tyngdpunkten ligger dock i det kooperativa spelandet. Precis som i förra spelet finns det möjlighet att spela hela kampanjen med vänner, samt senare sysselsätta sig med Strike-uppdrag och större Raid-uppdrag. I dessa sistnämnda uppdrag ställs det lite större krav på samarbete, då du ställs mot svårare motstånd, vilket i sin tur leder till möjligheten att få bättre utrustning. Uppdragen känns både intressantare och mer spännande jämfört med hur det såg ut vid lanseringen av Destiny. Det är kanske en orättvis jämförelse, men för en spelare som hoppade av Destiny-tåget innan expansionerna började släppas är det en gigantisk och välkommen skillnad. [caption id=“attachment_19201” align=“aligncenter” width=“550”] Vissa behöver visst överkompensera mer än andra.[/caption] Uppgraderingscykeln för dina prylar känns väldigt belönande, och det finns hela tiden en strid ström av saker som du kan ersätta eller uppgradera din befintliga utrustning med. När kampanjen är över kan du dessutom börja nöta diverse aktiviteter som ger dig belöningar vilka kan bytas in mot chansen att få bra vapen eller rustningar. Varje spelsession känns därför som en chans att vidareutveckla din karaktär i förberedelse för de stora gruppuppdragen. Som jag nämnde tidigare var det stora problemet med förra spelet att det saknades givande aktiviteter, och detta har Bungie åtgärdat med råge. En matig, och framför allt intressant, kampanj, en rad olika Strike-uppdrag, en raid (som jag i skrivande stund inte ännu har haft möjligheten att testa) är alla riktigt trevliga komponenter i spelet. Men det har även lagts mer krut på de lite mindre sidouppdragen, vilka kallas Adventures, som i vissa fall påminner om uppläggen i vissa berättelseuppdrag från originalspelet. Det säger en del om hur ambitionsnivån har ökats i detta projekt. Det finns dock lite smolk i bägaren i form av en mer aggressiv satsning på mikrotransaktioner. Kosmetiska prylar som till exempel shaders, vilka är till för att färga din utrustning i önskad nyans, är nu något som förbrukas vid användning. Tidigare har dessa varit något du har kunnat byta ut när du önskar, och sedan byta tillbaka när du är på humör för något annat. Nu måste du istället hoppas på att fler exemplar av dessa shaders dyker upp som belöning från att döda bossar, eller förstås via slumpen när du köper engrams för riktiga pengar. Jag medger att jag var skeptisk när jag tog mig an detta recensionsprojekt, då jag blev lite bränd av mina höga förväntningar på Destiny. Det är därför extra kul att konstatera att jag har haft en otroligt givande upplevelse med Destiny 2, där i princip varje enskild punkt i spelet har genomgått en omfattande förbättring. Detta är onekligen ett spel jag kommer att lägga mycket tid på, trots den smockfulla spelhösten som är runt hörnet.

Recension: Knack 2 [PS4]

Thu, 14 Sep 2017 10:00:10 +0000

Det är trevligt när spelutvecklare lyssnar på kritik och använder den för att bjuda på betydligt bättre upplevelser i eventuella uppföljare till hårt kritiserade titlar. Japan Studio hade minst sagt en knackig start med spelserien Knack i samband med lanseringen av PlayStation 4. Men efter att ha lyssnat på vad spelarna avskydde i originalet har de verkligen lyckats göra ett avsevärt mycket bättre spel i och med uppföljaren. Knack 2 lider förvisso fortfarande av en hel del problem. Exempelvis är berättelsen fortfarande hyfsat ointressant och karaktärsdesignen direkt vedervärdig. Se bara på hur huvudkaraktären Knack ser ut – en illa sammansatt grushög som på något outgrundligt sätt lyckats ta sig igenom två hela spelutvecklingscykler utan att någon individ med smak har dragit i nödbromsen. [caption id=“attachment_19185” align=“aligncenter” width=“550”] Det här kommer inte att sluta med lika platt fall som föregångaren…[/caption] Allt annat i uppföljaren ser tack och lov betydligt trevligare ut där spelaren nu bjuds på vackra och varierande miljöer. Det märks tydligt att Pixarfilmerna med dess härliga familjekänsla agerat förebild. Tyvärr saknas den träffsäkra humorn, framåtrörelsen i berättandet och den charm som exempelvis senaste Ratchet & Clank-spelet erbjuder. Till skillnad från föregångaren, har dock äventyret lyckats fånga lite av magin från animerade filmer på vita duken denna gång. Det är dock inte förrän det kommer till den förbättrade spelmekaniken som Knack 2 verkligen glänser. Samtliga delar har fått sig en totalrenovering där ett betydligt djupare stridssystem och riktigt smart plattformshoppande står i täten. Svårighetsgraden har polerats rejält och det lokala samarbetsläget går numera faktiskt att samarbeta i. Visst blir det lite trångt när två jätteskrothögar till protagonister trängs på skärmen, men till skillnad från ursprungstiteln känner alltid både min medspelare och jag oss delaktiga i allt som händer. [caption id=“attachment_19186” align=“aligncenter” width=“550”] Två stycken Knack som knackar på fiender? Nej, jag ska inte dra något knack-knack-skämt…[/caption] Även den filmiska upplevelsen har fått sig en uppgradering där snyggare kameravinklar och häftigare filmsekvenser bidrar till att helhetsupplevelsen blir betydligt mer angenäm denna gång. Omspelningsvärdet är högt då det finns mängder av dolda skatter och utmaningar för den som inte fått nog när eftertexterna rullat förbi. Jag är positivt överraskad av hur roligt jag har med plattformshoppandet och utforskandet av de ganska linjära banorna. Knack 2 är ett ofantligt mycket bättre spel än ettan och är faktiskt rätt bra överlag. Det har fortfarande en lång väg kvar till att kunna konkurrera med det bästa genren har att erbjuda, men fortsätter serien att förbättras lika mycket till nästa del kan Knack 3 bli helt fantastiskt bra. Oavsett vad, är Knack 2 verkligen värt att ge en chans om du gillar genren. Speciellt om du har en vän att spela med framför samma teve.

Recension: Rabi-Ribi [PS4]

Tue, 12 Sep 2017 13:00:08 +0000

Kanintjejen Erina har det verkligen inte lätt. Hon har mot sin vilja förvandlats till en människa med kaninöron och transporterats till en annan värld, hennes mästare är försvunnen och dessutom verkar de flesta invånare i världen vara ute efter henne. Kanin-hypen har kanske inte riktigt slagit igenom i Sverige, men i den pixliga världen vår hjältinna har hamnat i, är den i full blom - ja, rent livsfarligt inne faktiskt! Äventyrets mål är självklart att återställa Erina till sin normala form, men vägen dit är kantad av utforskning, nivånötande och rosa “bullet hell”. Narrativet är av traditionellt, japanskt snitt där vackra stillbildssekvenser matar mig med mängder av text. Som tur är blandas dessa med varianter som levereras i den charmig 16-bitsgrafik som resten av spelet använder sig av och jag upplever aldrig att jag får ont i tummen av att hamra på X-knappen. Erina är helt ensam i denna udda värld, men som tur är träffar hon snart en följeslagare som ska visa sig vara riktigt användbar. [caption id=“attachment_19172” align=“aligncenter” width=“550”] Jodå, det går att varva bullet hell med pinsamma situationer![/caption] I sin ensamhet kan min kaninvarelse endast mosa fiender med sin hammare men tack och lov ansluter févarelsen Ribbon inom kort, efter en ganska dramatisk uppgörelse. Fén använder sig av avståndsvapen där jag antingen kan skjuta skott efter skott, eller hålla in knappen för att ladda upp en kraftigare attack. Det finns mängder av spelmekaniker som jag uppskattar i Rabi-Ribi; inslagen av rollspel känns lagom djupa och väldigt enkla att sätta sig in i, samtidigt som jag har en hel del val att göra. Plattformselementen är nedärvda från klassiker som Metroid och Castlevania och bjuder, precis som originalen, på möjligheter att nöta fiender då skärmens innehåll nollställs när jag lämnar den. Jag kan med andra ord hoppa fram och tillbaka för att slåss mot samma fiender om och om igen och på så sätt tjäna pengar eller erhålla erfarenhetspoäng. [caption id=“attachment_19173” align=“aligncenter” width=“550”] Skit också! Jag glömde köpa solglasögon och en extra hälsodryck…[/caption] Spelets djupa stridssystem ackompanjeras väldigt väl med de komplexa attackmönster som kan upplevas i bullet hell-spel; titlar som gärna fyller skärmen med dödande skott. Till en början kände jag mig rejält avskräckt av de uppgörelser mot bossar som brutalt mördade min stackars kaninflicka på nolltid. Som tur är bjuder spelet på relativt generösa mängder av sparpunkter; det finns nästan alltid en i anslutning till en annalkande boss. Tack vare möjligheten att snabbt vara på benen igen i närheten av en svår boss, är det ganska enkelt att testa sig fram, samtidigt som hjärnan börjar memorera motståndarens olika attacker. Spelet har ett antal svårighetsgrader för att passa de flesta spelare. Även om jag började min genomspelning på den näst högsta nivån, dröjde det inte speciellt länge innan jag insåg mina brister och fortsatte på den normala nivån. Jag måste dock erkänna att jag var tvungen att sänka svårigheten till den enklaste lite längre fram i spelet; bullet hell är inte för alla. Taiwanesiska studion CreSpirit levererar inte bara ett saligt hopkok av spelstilar i Rabi-Ribi, de lyckas dessutom väldigt väl med att göra det på ett charmigt och väl avvägt sätt. Titeln formligen osar av charm som bör tilltala både retro-sugna varelser likväl som hårdkokta bullet hell-rävar. Berättelsen är såklart rejält flamsig emellanåt men jag tycker att det spelar mindre roll; jag får slåss med min hammare, ducka för tusentals skott på skärmen och framför allt njuta av japanskt vanvett, levererat från Taiwan!

Recension: Resident Evil: Revelations [PS4]

Wed, 06 Sep 2017 09:00:32 +0000

Spelskaparna Capcom har på senaste tiden återskapat deras äldre Resident Evil-titlar på nytt till PlayStation 4, och nu har turen kommit för ett återbesök i ett skräckinjagande fartyg vars besättning består av läskiga monster. Jag talar förstås om Resident Evil: Revelations. Spelet börjar med att välbekanta agenten Jill Valentine och hennes kollega Parker Luciani letar efter Chris Redfield, och det senaste spåret leder till ett mystiskt fartyg mitt i Medelhavet. Men det dröjer inte länge tills agenterna hittar besättningen som består av bioorganiska monster, och överlevnadsskräcken kan börja. Likt det fjärde spelet är Revelations ett actionbetonat äventyr där jag styr Jill i tredje person, men jag uppskattar att element från den klaustrofobiska skräcken från Jills debuttitel i herrgården gör en härlig återkomst. De mörka korridorerna och övergivna kabysserna är effektfullt obehagliga, särskilt när jag blir överrumplad av ett äckligt monster vars dammsugarliknande mun försöker suga i sig Jills blod. När agenterna beger sig längre in i skeppet möts de av ännu mer vidriga odjur beväpnade med krabbklor, sågklingor och andra farliga oväsentligheter. Även om miljöerna är rysligt stämningsfulla, verkar det som att Capcom har struntat i att förbättra spelets grafik från förra spelgenerationen och därmed inte har den detaljrikedom jag vill se i en utgåva till PlayStation 4. Karaktärernas föråldrade ansikten utan några känslouttryck alls är gräsliga. [caption id=“attachment_19091” align=“aligncenter” width=“550”] Jill Valentine avbryter striden för att hon blev tvungen att besöka toaletten.[/caption] Förutom det spännande enspelarläget, kan jag ta mig an de välgjorda utmaningarna i Raid Mode. Beroende på hur långt jag kommit i äventyret, kan någon av de valbara hjältarna ta sig an en sektion av tidigare besökta platser för att döda fiender med begränsad ammunition. Det briljanta upplägget där jag kan använda insamlade poäng för att köpa bättre vapen och specialförmågor är upplyftande, vilket leder till att jag spelar dessa utmaningar flera gånger. Upplevelsen blir ännu bättre om jag får sällskap av en medspelare online. I de episodbaserade kapitlen under äventyrens gång kan jag använda en särskild skanningsapparat för att hitta gömd ammunition, mystiska handavtryck och även skanna de motbjudande varelserna för att bli belönad med en grön läkande ört. Jag gillar att leka detektiv för att leta efter undangömt godis överallt tack vare den finurliga maskinen. [caption id=“attachment_19098” align=“aligncenter” width=“550”] Men när Jill kom till toaletten så var det upptaget och kön var lång. Typiskt.[/caption] Mitt största bekymmer med denna nyutgåva är att spelutvecklarna inte har lagt tid på att förbättra mekaniker som idag är föråldrade, speciellt den klumpiga kontrollen. I princip ingenting har ändrats eller adderats jämfört med PlayStation 3-utgåvan, vilket gör att min besvikelse blir total eftersom möjligheten att beskåda fartyget Queen Zenobia med nya ögon går förlorad. Det finns några delar i serien som använder mallen från Resident Evil 4 och endast Resident Evil: Revelations kommer i närheten av sin föregångare. Det är helt klart värt en genomspelning om du har missat detta kapitel, tillsammans med Raid Mode som är en av spelets stora behållningar. Men har du spelat det på PlayStation 3 och längtar efter att uppleva nya minnen kommer du, likt mig, att bli otroligt besviken för under ytan finns inget nytt alls.

Recension: Life is Strange: Before the Storm Episode 1: Awake [PS4]

Tue, 05 Sep 2017 09:00:00 +0000

Efter att ha spelat igenom Life is Strange ett flertal gånger, var det en specifik känsla jag inte kunde skaka av mig; känslan av igenkänning. I en hel del av situationerna kändes det som att protagonisten Max lånade delar av min uppväxt och mina erfarenheter. Genom hela spelet anspelades det på händelser som ägde rum långt innan jag fick möjligheten att få en inblick i det lilla samhället Arcadia Bay. Life is Strange: Before the Storm tar oss (utan tidsresor denna gång) tillbaka i tiden innan Maxine Caulfield återvände till sin hemstad. Denna gång är det själsfränden Chloe Price som vi får följa i tre avsnitt. [caption id=“attachment_19071” align=“aligncenter” width=“550”] Klart att vi har tid med lite rollspel innan skolan börjar![/caption] Chloe är, som du kanske minns, en riktig tonårsrebell som svär, röker och dricker. Hon tycker att världen - speciellt Arcadia Bay - är ett riktigt vedervärdigt ställe och söker hela tiden efter en tillflykt någon annan stans. När berättelsen börjar får vi följa med henne på ett litet äventyr där hon desperat försöker få se ett hårdrocksband som spelar i ett gammalt sågverk. Ganska snart introduceras jag till Chloes specialförmåga, vilken är att vinna över någon i en argumentation. Max hade förmågan att hoppa tillbaka i tiden när hon ville, men mekaniken som Chloe kan använda sig av känns nästan ännu bättre, och på något sätt uppfriskande. Innan jag startade spelet funderade jag på vad detta äventyr skulle handla om, med tanke på att Max inte är närvarande. Efter ett tumultartat bråk inne på det gamla sågverket står det dock fullkomligt klart; jag ska få veta vad det var som utgjorde grunden för Chloes och Rachel Ambers speciella förhållande. Det blir en omtumlande resa både för Chloe, Amber och mig och när jag lägger ifrån mig kontrollen efter att ha sett sluttexterna rulla, känner jag inom mig att jag blivit berörd. Det enda som jag är orolig för när det kommer till historien just nu, är att tre avsnitt känns lite snålt tilltaget; Chloe behöver mer tid i rampljuset, några avsnitt till. [caption id=“attachment_19072” align=“aligncenter” width=“550”] Tågsekvensen i Uncharted 2 hamnar i blåsväder nu…[/caption] Även om det är en ny studio, i form av Deck Nine, som håller i rodret denna gång, fastnar jag gång på gång i berättelsen. Jag stannar ofta upp för att lyssna klart på en sång, för att titta på hur människorna beter sig runt mig, eller bara njuta av känslorna som förmedlas. Musiken förstärker känslan i samtliga situationer, även om jag ännu inte hittat en sekvens som fått mig att känna lika mycket som när Max tar på sig sina hörlurar och går fram i korridoren i originalspelet. Miljöerna och grafiken är väldesignade och får upplevelsen att kännas äkta, även om leveransen sker via den något enkla, tecknade stilen. Life is Strange: Before the Storm sätter inte iväg med någon rivstart precis, men tempot som erbjuds passar alldeles utmärkt. Om du uppskattade tiden i Arcadia Bay innan stormen och trivdes med karaktärsgalleriet, kommer du förmodligen att falla pladask för Chloe och Amber i detta utmärkta förspel.

Recension: Thimbleweed Park [PS4]

Mon, 04 Sep 2017 14:00:40 +0000

När Ron Gilbert utannonserade en Kickstarter-kampanj för Thimbleweed Park var det många äventyrsfantaster som jublade och öppnade sina plånböcker. Inte mindre än 17000 entusiaster drömde sig tillbaka till tiden då Gilbert arbetade med spel som Maniac Mansion-serien, Monkey Island-serien och Indiana Jones and the Fate of Atlantis. Utan att gå händelserna i förväg kan jag avslöja att Thimbleweed Park verkligen väcker vibbar från tidiga LucasArts-spel. Likheterna är många både vad det gäller utseende, gränssnitt och känsla. Mest likt blir det Maniac Mansion och uppföljaren Day of the Tentacle då du under spelets gång kontrollerar fem helt olika huvudpersoner och många av gåtorna kräver samarbete mellan dem. Gränssnittet transporterar mig 25 år bakåt i tiden med skärmen uppdelad i ett antal verb, innehåll i ryggsäcken och själva spelytan exakt som i ett par av spelen jag nämnde ovan. Till en början känns det lite klumpigt, även om nostalgikern i mig gör några frivolter av lycka. Successivt vänjer jag mig dock och ganska snart inser jag att många av pusslen hade varit omöjliga att genomföra med ett mer generiskt kontrollsätt. [caption id=“attachment_19060” align=“aligncenter” width=“550”] Agenterna Ray och Reyes, inte Scully och Mulder.[/caption] Ett mord har begåtts i den lilla staden Thimbleweed Park och två federala agenter får till uppdrag att utreda brottet. Gilberts skruvade humor känns snart igen och persongalleriet i staden blir mer och mer skruvat. Utseendemässigt ser agenterna ut som Mulder och Scully från Arkiv X och självklart dyker det upp små referenser till det. Berättelsen vecklas snabbt ut till något mer än en simpel mordgåta och du bjuds både på överraskningar och avancerade utvecklingar. Spelet kommer i två svårighetsgrader där den svårare har betydligt klurigare pussel även om det är samma berättelse i botten. Gåtorna i sig är smarta och svåra, men väldigt sällan ologiska om än bitvis långsökta. Vid några tillfällen är jag tvungen att leta hjälp på Internet för att komma vidare men varje sådan nödlösning kantas av skamsna känslor. De mest invecklade pusslen kräver koordination med tre olika figurer, många moment och påtvingar en tidsbegränsning. En fördel är att du kan prova lösningar utan att riskera att spelet tar slut eller att du låser in dig i en återvändsgränd. Det finns ett par tillfällen där du kan få spelet att ta slut men du varnas innan att du kanske borde spara först. [caption id=“attachment_19061” align=“aligncenter” width=“550”] Självklart finns det övernaturliga inslag som spöken[/caption] Det finns inte speciellt många platser i spelet, men många av besöken i dem blir väldigt långa och en stor del av min tid tillbringas att springa mellan olika områden. Det blir tyvärr segt i längden och när jag inser att fel person har saken jag behöver blir det extra mycket springande och bytande av figurer för att flytta över föremålet. Tempot i spelet är väl avvägt och känslan att hela tiden åstadkomma något för att driva berättelsen framåt taggar mig och jag slukas upp av det. Om jag jämför med andra moderna peka-och-klicka-äventyr, imponeras jag över hur otroligt omfattande Thimbleweed Park är. Varje gång som jag tror att jag närmar mig slutet, nystas en ny tråd upp som jag måste följa upp. Det enda som drar ned tempot är att den kantiga grafiken bitvis är plottrig och i kombination med att jag styr en markör med styrspaken, händer det att jag missar ett föremål som behövs för att komma vidare. Som helhet är Thimbleweed Park ett fantastiskt spel och om du, precis som jag, älskade eran när LucasArts och Sierra ägde genren, är detta ett spel som du inte får missa. Förbered dig på att behöva lägga ifrån dig kontrollen, fundera igenom hur du kan lösa uppgiften framför dig, svära lite grann för att senare slå dig för pannan när du inser hur självklar lösningen är.

Recension: Songbringer [PS4]

Fri, 01 Sep 2017 09:00:58 +0000

Songbringer är ett actionrollspel som har sneglat mer än en gång med kärleksfulla ögon på klassikern The Legend of Zelda. Till en början tycker jag att det är charmigt, men efter ett tags spelande börjar rost dyka upp bakom den annars välputsade pixelkonstfasaden. När spelet börjar får du ta två beslut; om du vill ha permanent död, samt knappa in en teckenkombination som genererar världen - en idé som kan vara kul om du vill dela en bra värld med dina kompisar men som i min mening sällan tillför något. Du har kraschat med ditt rymdskepp och är vilse på en främmande planet. Precis som i tidigare nämnda Zelda-spel finns en grottöppning precis i början, där du hittar ett svärd. Nu börjar ett äventyr för överlevnad där du måste utforska planeten och försöka ta dig därifrån. [caption id=“attachment_19033” align=“aligncenter” width=“550”] Vem har tänt eldar i detta underjordiska komplex?[/caption] Den färgglada grafiken med inspiration från 16-bitarseran tilltalar mig till en början och miljöerna är både vackra och detaljerade, medan musiken omedelbart går mig fullkomligt på nerverna. Det irriterar mig till den grad att det förtar en del av spelglädjen i övrigt, och att spelet innehåller ordet sång och att svärdet nynnar spär bara på mina låga tankar. Kontrollerna är dock responsiva och möter upp till förväntningarna på ett modernt actionspel. Världen är uppdelad i statiska skärmar som byts när du passerar kanten, och det hade fungerat bra om världen hade varit designad för hand. Det procedurella skapandet av världen har gjort att en del av skärmarna blir vansinnigt ologiska med låsta utgångar och långa omvägar. Mer än en gång svär jag när jag har ett mål i sikte och måste gå runt ett flertal skärmar för att komma dit. Majoriteten av nivåerna har ett flertal fiender som måste undvikas eller bekämpas. Initialt känns variationen av motståndet bra med humanoider, djur och konstiga rymdmonster, men även här tryter fantasin och när jag kommer till ännu en skärm invaderad av spindlar suckar jag tungt. Allra värst är monstrens rörelsemönster som ofta känns slumpmässiga och jag upplever ofta att jag förlorar livspoäng på grund av slumpen snarare än mina egna färdigheter. Självklart återuppstår monstren också mellan spelsessionerna och när du byter karta, som exempelvis när du tar en hiss ned i en grotta. [caption id=“attachment_19034” align=“aligncenter” width=“550”] Regneffekterna kan verkligen störa ditt fokus[/caption] Som alltid när världen är automatgenererad åker berättelsen i baksätet, och försvinner nästan helt från mina tankar. När jag väl hittar något person att prata med som ger mig ett uppdrag blir jag lika överraskad varje gång. Förklaringarna för föremål du hittar är milt sagt undermåliga och jag har ingen aning om det är uppdragsföremål, förbrukningsmaterial eller något annat jag hittat. Både kontrollerna, kartfunktionen och miljöerna håller bra klass, men med det sagt finns det inget nyskapande i Songbringer. Varje delkomponent har gjorts bättre i andra spel, och med tanke på hur många bra actionrollspel det finns till PlayStation-konsolerna kan jag inte med gott samvete rekommendera detta.

Recension: Observer [PS4]

Fri, 25 Aug 2017 12:00:43 +0000

Kombinationen av den holländske skådespelaren Rutger Hauer och en cyberpunk-berättelse har historiskt sett varit lyckad, speciellt med tanke på hans rollprestation i Blade Runner. Det är även en av de stora anledningarna till att Observer lyckades fånga mitt intresse när hans medverkan i spelet offentliggjordes under sommaren. Det visar sig dock snabbt att spelet har mer än Hauer att luta sig på en denna mörka, dystopiska framtidsskildring. Året är 2084, och efter både svåra epidemier och omfattande krig har samhället sargats svårt. Ur askan lyfter sig ett gigantiskt företag, som snabbt passar på att iklä sig rollen som regering när de gamla styrena är i spillror. Detta leder förstås till en övervakande diktatur som håller strypgrepp på befolkningen för att behålla makten. Kroppsliga implantat är vanligt förekommande, men de håller oftast väldigt dålig kvalitet och det krävs konstant medicinering för att hålla kontroll på dem. Vår protagonist Daniel Lazarski är en Observer, vilket är en form av polis som med hjälp av sina implantat kan koppla upp sig till andra människors hjärnor för att utforska deras minnen. Allt för att kunna få fram information som folk kan tänkas dölja av olika skäl. [caption id=“attachment_18969” align=“aligncenter” width=“550”] Vad är det på TV ikväll?[/caption] När spelet tar vid befinner vi oss i ett mörkt och smutsigt Krakow i Polen, och Daniel får ett samtal från sin son Adam. Det märks fort att kontakten mellan dem har varit bristfällig, och det finns en hel del ont blod mellan dem. Efter samtalet spårar Daniel upp Adam i hopp om att reda ut problemen, men när han anländer i lägenheten möts han av ett huvudlöst lik med ett trasigt ID-chip. Detta drar igång en utredning om vad som har skett, och vem denna döda person faktiskt är. Största delen av spelet består av att utforska lägenhetskomplexet för att leta reda på ledtrådar, och hitta eventuella vittnen. Miljöerna är otroligt stämningsfulla och påtryckande i sin mörkhet, och det är en fröjd att gå och rota runt i skrymslen och vrår. Till din hjälp har du ett par olika filter som hjälper dig att finna antingen biologiska ledtrådar, eller elektroniska ledtrådar. Dessa kan du sedan kika närmare på och analysera för att se om det är relevant information. Ett av spelets mest intressanta lägen är när du utforskar andra människors minnen, då det hela förvandlas till en David Lynch-inspirerad feberdröm fylld av märkliga händelser. Oftast känns det som osammanhängande nonsens när du startar sekvensen, men ju längre du kommer in i minnessekvenserna, desto mer faller saker på plats. Denna utveckling i berättandet är riktigt imponerande och effektiv emellanåt. Den övergripande berättelsen eskalerar också på ett tillfredsställande sätt, och det som börjar som en mordutredning tar snabbt några intensiva svängar för att bli något betydligt större. Blandningen av deckare, cyberpunk och en del lättare skräckelement flyter ihop på ett härligt vis, och det är ett gigantiskt kliv uppåt för Bloober Team som tidigare gav oss Layers of Fear (5/10). [caption id=“attachment_18970” align=“aligncenter” width=“550”] I den dystopiska framtiden har ingen tid att städa lägenheten.[/caption] Rollprestationerna håller överlag ganska hög klass, men tråkigt nog är det Rutger Hauer som drar ner upplevelsen en aning. Han låter lite platt och monoton emellanåt jämfört med de andra skådespelarna, vilket förstås är en liten besvikelse med tanke på vad han har åstadkommit i sin karriär. Spelets stora skamfläck är dock själva prestandan. Bildfrekvensen svajar som ett träd i en orkan, och kan ena sekunden flyta på perfekt i 60 bildrutor per sekund för att sedan gå in i diabildsläge. Det finns inga krav på snabba reaktioner i spelet, men det är ändå förödande för stämningen när jag ordagrant måste stå stilla och vänta på att spelet ska hinna ikapp. Det är bitvis den sämsta prestandan i ett spel som jag har sett på PlayStation 4. Trots denna tekniska besvikelse måste jag ändå rekommendera alla fans av cyberpunk-berättelser att kika närmare på detta spel. Stämningen är emellanåt ypperlig, och du bjuds på en riktigt intressant resa under historiens gång.

Recension: Nidhogg 2 [PS4]

Thu, 24 Aug 2017 12:00:59 +0000

Den lilla utvecklaren Messhof släppte fäktningsspelet Nidhogg (7/10) till PlayStation 4 och PlayStation Vita 2014, runt ett år efter att spelet funnits på PC. Nu har de slipat svärden åter igen för att låta spelare fäkta för sina liv i denna galna uppföljare. När jag hoppar in i en match förstår jag omedelbart vad som ska göras. Jag ska försöka ta mig till slutdestinationen i den riktning min färgglada lergubbe tittar åt, och hacka ihjäl de hårt kämpande motståndarna i min väg. När väl banans mål är nått efter blodiga strider blir jag ironiskt nog uppäten av en jättelik, luden ringmask vid namn Níðhöggr innan nästa lustiga nivå påbörjas. Vid mitt första intryck påminner Nidhogg 2 starkt om det våldsamma Barbarian till Commodore 64 eftersom det också handlade om svärdviftande män med dödslängtan, men den svarta humorn får mig att tänka på roliga tv-serier i stil med Rick & Morty och dess absurda toaletthumor. Det överdrivna våldet är riktigt roligt och jag skrattar en hel del när en rosafärgad gubbes inälvor stänker över hela golvet han står på. Det första spelet använde sig av enkla pixlar, men nu har det visuella förbättrats med livfull grafik och starka färger. Om jag tar mig tid att beskåda de vackra detaljerna i förgrund och bakgrund brukar jag dock bli dödad av en värja eller en kastad kniv i ansiktet. Musiken är stämningsfull och passar utmärkt för det kaos jag befinner mig i. [caption id=“attachment_18928” align=“aligncenter” width=“550”] Efter striden kan jag gå in i monstrets gap och vandra igenom dess matsmältningssystem. Ja, även ut via den naturliga vägen.[/caption] Alla strider handlar om snabba reaktioner, tajmade pareringar och taktik där minsta feldrag kan leda till en omedelbar död. Jag kan plocka upp en framliden kämpes vapen för att försvara mig mot nästa tappre motståndare. Ibland får jag till ett bra flyt och lyckas marschera långt framåt, men innan jag vet ordet av, hamnar jag i en svacka och fienden tar snabbt igen det avstånd han förlorat, vilket får mig att svära en del i frustration. Det finns tio fantasifulla banor där jag bland annat kan besöka ett område med rosa moln, ett matsmältningssystem och ett disco. I arkadläget får jag kämpa mot datorstyrda spelare och dessa ger mig ett rejält motstånd, särskilt i de sista nivåerna. För en perfekt fredagskväll med bekanta kan vi att spela mot varandra lokalt eller i en turnering. Jag har också möjligheten att spela mot andra spelare online, dock kunde jag inte hitta en enda motståndare inför denna recension och därför gick den möjligheten förlorad. [caption id=“attachment_18932” align=“aligncenter” width=“550”] Han är bakom mig, eller hur?[/caption] Nidhogg 2 är otroligt roligt och jag blir lätt underhållen av den banala dragkampen tillsammans med de spännande duellerna. Messhof har utökat antalet banor denna gång och den förbättrade grafiken ger en snyggare och mer makaber stil rakt igenom.Spelet lider dock av att det har för få spellägen att välja mellan och oavsett hur underhållande upplägget är, blir det till slut för enkelspårigt. Nidhogg 2 bjuder på ett stridssystem som är lika enkelt som det är genialt; där allt handlar om koordination och snabba reflexer. Om du har barnslig humor och föredrar spel där inspirerande berättelser inte har någon betydelse alls, kan jag definitivt rekommendera denna titel, gärna tillsammans med några vänner.

Recension: Sudden Strike 4 [PS4]

Thu, 24 Aug 2017 09:00:38 +0000

Efter att ha blivit övertygad om att konsolkontrollerna är dugliga verktyg för att bygga och styra samhällen i Aven Colony (8/10), kände jag att jag även borde ge strategiska strider en chans när Sudden Strike 4 hamnade på recensionsbordet. Spelserien har hittills varit exklusiv för PC, men i och med den fjärde delen, gör utvecklarstudion Kite Games ett försök att leverera realtidsstrategi till PlayStation-plattformen. Spelseriens upplevelser kretsar kring de många konfrontationer som skedde under andra världskriget, och detta gäller även för del fyra. Jag presenteras tre olika scenarion där jag har möjlighet att spela igenom krigssituationer som stormakterna Ryssland, Tyskland men även de Allierade styrkorna. [caption id=“attachment_18960” align=“aligncenter” width=“550”] Ett bra skydd till bakhållet är alltid bra. Synd på trähuset bara…[/caption] I övningsscenariot flyter allt på väldigt väl och jag känner omedelbart att jag har ett bra grepp på styrning av trupper, kommandon och har ganska lätt för att skapa mig en överblick av situationerna. Omedelbart slås jag av hur vackert spelet är; trots att vyn jag spelar i är relativt utzoomad, njuter jag av detaljer i miljön såsom träd, buskar och byggnader. Jag njuter ännu mer när mina pansarvagnar tar emot kommando att avancera, och hänsynslöst plöjer igenom dessa träd och buskar på ett mycket verklighetstroget sätt. För att välja de trupper som jag ska förflytta eller ge order, använder jag X-knappen och drar en av styrspakarna åt sidan. Då framträder en cirkel som växer ju större rörelser jag gör med styrspaken, tyvärr är dock mekaniken för grovhuggen och jag känner redan på de första banorna att jag har svårt att välja enheter med precision. Som tur är, kan jag tilldela valda grupper ett snabbkommando så att jag enkelt kan växla mellan dem med styrkorset. Emellanåt vägrar dock spelet att låta mig flytta mina trupper, och verkar fastna i en evighetssnurra där soldaterna gör samma sak om och om igen. Detta händer mängder av gånger under flera av nivåerna, vilket tvingar mig att spara omgången, hoppa ut till huvudmenyn och ladda om min sparfil. Dessa intermittenta fel driver mig till vansinne när jag råkar ut för dem, och står faktiskt i vägen för mig att avsluta kampanjerna. [caption id=“attachment_18961” align=“aligncenter” width=“550”] När ammunitionen tog slut, anföll Benke med det näst bästa; helljuset på lastbilen![/caption] Djupet i Sudden Strike 4 kan jag dock inte klaga på då det erbjuder både gott om situationer för att utnyttja skydd i form av terräng och byggnader. Enheterna är också verklighetstrogna och jag måste tänka på fordonens skick, hur mycket bränsle de har kvar och självklart även ammunition. En del enheter har kanoner eller extra förnödenheter i släp och för att utnyttja dessa, behöver jag koppla bort släpet. Till mitt förfogande har jag artilleri, fotsoldater, bärgningsbilar, pansar och mängder av annat som jag måste lära mig använda på rätt sätt. Samtidigt som jag försöker luska ut hur jag kan kombinera enheterna för att vara effektiv, måste jag även lära mig hur fiendens mönster ser ut och hur jag på bästa sätt ska möta dem. Om spelmekaniken hade fungerat lika väl som i introduktionsuppdraget, hade detta varit en riktig höjdare med stort djup, bra grafik och genomtänkt upplägg. Nu trampar dock Kite Games på en landmina och behöver illa kvickt blåsa till reträtt för att återgå till högkvarteret och finslipa verktygen. I ett strategispel som krigar i realtid, krävs det att kontrollerna är välutvecklade och inte hindrar snabba manövrar - här bombar Sudden Strike 4 tyvärr rejält.

Recension: Matterfall [PS4]

Wed, 23 Aug 2017 09:00:06 +0000

Det finns spel som ger en speciell känsla redan från början, och Matterfall faller under den kategorin. De finska utvecklarna Housemarque har med spel som Resogun (9/10) och **Alienation (8/10) **visat att de behärskar förmågan att leverera klassiska arkadspel med en modern twist. Premissen är ganska enkel; materia som forskats fram som ett vapen har infekterat en planet och du ikläder dig rollen av Avalon Darrow, som får i uppdrag att reda ut situationen. Materian har tagit kontroll över maskiner som nu är fientligt inställda. På ytan får du ett tvådimensionellt plattformsspel med actioninslag och tydlig inspiration från bullet hell-genren. [caption id=“attachment_18915” align=“aligncenter” width=“550”] Skall jag ducka eller fasa igenom skottet?[/caption] Presentationen är helt magisk och levererar både grafik och ljud av yppersta klass. Musikspåret har tydliga influenser av klassiska spelkompositörer som Chris Huelsbeck och David Whittaker, och är så bra att jag lyssnar på det även utanför spelet. Kontrollerna är precis så tajta som de måste vara i ett fartfyllt actionspel och hur mycket jag än svär när jag dör så går det inte att skylla på någonting annat än mitt eget muskelminne och reaktionsförmåga. Knapplayouten känns till en början ologisk och inlärningskurvan är hög, men efter några timmars spelande kommer skjutandet, specialattacker och vapenomvandling till materia helt naturligt. Jag nämnde influenserna från olika spelkategorier och faktum är att det inte stannar där. Den mest tydliga influensen är C64-klassikern Turrican från 1990, men kraftigt moderniserad med tvåspakskontroller, mer variation i motståndet och uppgraderingar i form av exempelvis passiva bonusar eller specialattacker som granater eller målsökande skott. Det finns även inslag av utforskning där många av uppgraderingarna fås genom att rädda civila som inkapslats i materia. På många ställen finns det också alternativa vägar där jag tvingas väga riskerna att rensa båda och få bättre poäng mot att bli av med poängmultiplikatorn om jag tar skada. På tal om poängen så finns det globala poänglistor för varje bana där du givetvis får mer poäng och chans till högre multiplikator på högre svårighetsgrader. Det ger ett omspelningsvärde, om än ett påklistrat sådant, för att försöka slå din egen och dina vänners poäng. [caption id=“attachment_18914” align=“aligncenter” width=“550”] Bossarna är lättillgängliga på egna banor[/caption] Den mest unika egenskapen är att kunna göra om sitt gevär till en materiagenerator. Denna används till att bygga plattformar, spränga materiabomber som monstren kan lämna efter sig och för att ge energi till hissar. Att kunna skapa plattformar mitt i ett hopp för att landa på eller för att blockera fiendens skott känns fräscht och tillför en dimension av möjligheter samtidigt som det ställer krav på din koordinationsförmåga. Du kan också fasa igenom materiaplattformar och fiender, och om du fasar genom fiendeskott absorberas de utan att du tar skada. Som om inte det vore nog kan förmågan användas efter ett dubbelhopp för att nå ännu högre platser eller ge dig en taktisk fördel. Spelet är rejält utmanande och jag får spela om långa delar av banorna redan på enklaste svårighetsgraden, då det är glest med kontrollpunkter på banorna. Det mest frustrerande är att ramla ned från plattformar och landa bland glödande stenar, då jag sällan hinner ta mig upp innan livspoängen rinner ut. Spelmekaniken och bandesignen blir en spektakulär symfoni som försätter mig i trans och jag njuter av varje spelminut i Matterfall. Jag kommer konstant på mig själv att jag glidit fram till kanten av soffan och sitter framåtlutad och nickar i takt till musiken samtidigt som jag insuper miljöerna. Om du gillar den gamla skolans actionspel med plattformselement är detta det mest givna köpet just nu. Housemarque förstärker sin position som en utvecklare som lyckas med konststycket att pricka rätt med sina spel och jag ser med spänning fram emot fler alster från dem.

Recension: Mages of Mystralia [PS4]

Tue, 22 Aug 2017 14:00:57 +0000

När Mages of Mystralia dök upp på redaktionen var det ett spel jag inte hade hört talas om tidigare, men en snabb sökning på nätet charmade mig och jag tog mig an det med stor entusiasm. I grund och botten är det ett actionrollspel där du axlar rollen som Zia, en ung, nykläckt trollkarl som av misstag har bränt ned sitt hem. Din arsenal består av fyra trollformler som under spelets gång kan förändras och förstärkas genom att applicera runor eller byta grundelementet. Spelets berättelse är en allegori om rasism, där folk är rädda för magiker och de har landsförvisats. Zia tas snabbt upp i ett hemligt sällskap av trollkarlar som hjälps åt att bekämpa hot mot världen i smyg, då de skulle jagas om de blev upptäckta. [caption id=“attachment_18898” align=“aligncenter” width=“550”] Skogsvålnaden bor i hjärtat av träskmarken[/caption] Från början är dina fyra trollformler ganska simpla där du kan tända en eld, skapa en platta av is, en sköld av jord och attackera med en blixt. Ganska snart får du din första runa som kan användas för att anpassa din magi. Applicerar du exempelvis förflyttning på din eld skjuter du ett eldklot och på isplattan så skapas en isbro. Världen är uppbyggd så att du måste ha vissa runor för att låsa upp platser och i slutet av spelet har jag vansinnigt kul med att tillverka komplexa trollformler som effektivt besegrar mina fiender. Världen är förhållandevis liten, men fullkomligt sprudlar av skrymslen och vrår att upptäcka och pussel att knäcka. Dessa utmaningar kräver att jag bygger specifika trollformler för att klara dem och är otroligt väldesignade och prövar både min kreativitet och koordination. Direkt när spelet börjar är mitt första intryck att grafiken är ful och känns som ett spel från förra generationens konsoler, men variationen i miljöerna och den enorma mysfaktorn får mig att successivt ändra åsikt. Striderna är ganska enkla och variationen av antalet fiendetyper är ytterst begränsad. Dessutom är alla monster tillbaka när du återvänder till områden och den enda räddningen är att du hela tiden kan bygga mer kraftfulla trollformler som förenklar striderna. Bossarna är också relativt simpla jämfört med andra spel i samma genre, men är intelligent utformade där du ofta måste hitta rätt trollformel eller teknik för att besegra dem. [caption id=“attachment_18899” align=“aligncenter” width=“550”] I slutet av spelet får mina trollformler nästan ett eget liv där de replikeras när de träffar en fiende[/caption] Överlag får du väldigt lite hjälp med hur du skall lösa specifika problem, där det mest extrema blir uppdragssystemet. Om du får en uppgift av någon i världen måste du lägga det på minnet, eftersom det inte finns något sätt att se dina uppdrag annat än att prata med personen igen och då få något kryptiskt som “hur går det med högaffeln?”. Detta designval gör att spelet lämpar sig illa att spela i små portioner under en längre tid. Ett annat smärre irritationsmoment är långa laddningstider och att jag måste trycka på X när spelet laddad färdigt ett område. Dessutom blir bildfrekvensen pinsamt låg i slutet av spelet när min värstingtrollformel fyller skärmen av attackeffekter och jag får nästintill ett stillbildscollage. Normalt brukar jag föredra menybaserade rollspel framför actionrollspel, men det händer att jag blir helt uppslukad i spel som Faery Tale Adventure på Amiga eller Alundra på PlayStation. Mages of Mystralia ansluter sig till den skaran och faktum är att jag hittat alla hemligheter och fått platinatrofén innan jag skriver mina omdömen här. Skavankerna är dock överkomliga och charmen i världen och det unika magisystemet får mig helt såld och gillar du den här typen av spel är det en pärla du inte får missa!

Recension: Elite: Dangerous [PS4]

Mon, 21 Aug 2017 12:00:17 +0000

Lite mer än två år efter den ursprungliga lanseringen är rymdutforskningsspelet Elite: Dangerous äntligen ute till PlayStation 4. Frågan på mångas läppar är kanske hur ett till synes ganska svårpenetrerat spel som helst bör spelas med massiva flygspakar, mus och tangentbord fungerar på en handkontroll? Oroa er inte. Frontier Developments har lagt manken till för att även vi konsolspelare skall kunna flyga runt i Vintergatan utan att svära alldeles för mycket. David Braben, grundaren av Frontier Developments, är inte ny till genrén rymdsimulator, utan lade snarare grunden för den för när han och Ian Bell släppte Elite till BBC Micro 1984. Spelet blev en succé och portades till ett halvdussin samtida format - Commodore 64, IBM PC, Amiga för att nämna ett par. Trots att spelserien alltid har fångat en hängiven fanskaras intresse är det nästan tjugo år sedan det senaste spelet i serien släpptes - Frontier: First Encounter. Elite: Dangerous bibehåller mycket av det som gjorde originalspelet unikt - du startar som en liten, hyfsat hjälplös pilot i ett kraftigt underdimensionerat skepp. Hur du skall överleva och tjäna ihop pengar för att köpa större skepp är helt upp till dig själv. Vill du jaga pirater, syssla med gruvdrift, hjälpa någon av galaxens fraktioner att skaffa sig mer inflytande och makt? Eller vill du kanske själv bli en rymdpirat och smuggla sprit, slavar eller illegala droger? [caption id=“attachment_18883” align=“aligncenter” width=“550”] Det kanske inte ser så imponerande ut, men jag fick samla pengar ett litet tag för att ha råd med det här skeppet.[/caption] Mina första trevande steg i Vintergatan kan väl bäst summeras som katastrofala - jag hade ett par veckor innan recensionsexemplaret dök upp fått spelet till PC och kunde inte alls komma underfund med kontrollerna, styrningen eller hur spelreglerna såg ut. Jag kraschlandade in i solar och exploderade, fick böter för inkräktande på rymdstationers territorium och hade överlag en ganska miserabel upplevelse. Men jag kände ändå att det fanns någonting som fick mig att vilja fortsätta, och när PlayStation 4-versionen kom tog jag det lite lugnare, spelade igenom alla introduktionsuppdrag som fanns och läste på hur styrningen var menad att fungera. Och vips - det gick betydligt bättre. Elite: Dangerous har inte riktigt lika extravaganta och livfulla planeter att landa på som dess närmaste PlayStation 4-kusin No Man’s Sky, men har å andra sidan en betydligt mer intressant galaktisk politik, en mer realistisk fysikmodell och markant mer komplex och välfungerande skeppsstyrning. Att utforska en massiv galax ensam kan bli lite tråkigt i längden, men med ett par goda kamrater kan man gruppera sig i en mindre skvadron och gemensamt ta sig runt i Vintergatan. För de mer försiktiga piloterna finns ett par olika val när det gäller hur mycket man vill interagera med andra spelare - den öppna galaxen, privata grupper eller helt solo. Att kunna få hjälp av andra, mer rutinerade, piloter kan vara väldigt trevligt när du jagar pirater. Nackdelen är att dessa pirater i den öppna spelvärlden kan vara Elite-veteraner som kan steka din konservburk till skepp på millisekunder. [caption id=“attachment_18882” align=“aligncenter” width=“550”] Titta - vårt solsystem och starkt skinande Altair.[/caption] Att Elite: Dangerous sömlöst blandar solo- och flerspelare imponerande, och som extra krydda är galaxen delad mellan alla användare - även mellan konsol och pc-spelare. Dessvärre kan vi PlayStation 4-spelare inte direkt interagera med spelare på andra plattformar. Spelvärlden är persistent och allting fortlöper i realtid. Har du accepterat ett uppdrag du måste utföra inom ett dygn, så är det ett riktigt dygn som gäller. Detsamma gäller dessvärre handlingar som påverkar galaxen, eller som rör spelets huvud- eller metaberättelse. Saker som har hänt, har hänt, och var du inte där för att uppleva dem så kan du som ny spelare aldrig se dessa (annat än via en uppsjö av YouTube- eller Twitch-kanaler dedikerade till spelet). I en galax av Vintergatans storlek, med cirka 400 miljarder stjärnor (varav 160 000 modellerade efter dess riktiga motsvarigheter), svarta hål, neutronstjärnor, dvärgstjärnor av alla färger är det svårt att inte känna sig väldigt liten. Och trots att spelet varit ute såpass länge säger de senaste siffrorna att 0,0077 procent av galaxen är utforskad. Det finns med andra ord mycket rymd kvar att se. Köper du dessutom säsongspasset ‘Horizon’ tillkommer några nya saker att göra. Till exempel kan du landa på planeter, utforska dessa med en liten rymdjeep, sysselsätta dig med fler uppdragstyper och ha fler än en pilot per skepp - något som är fasansfullt kul. [caption id=“attachment_18884” align=“aligncenter” width=“550”] Passade på att lapa lite sol medan jag funderade på vart nästa resa skulle leda mig.[/caption] Med dryga hundratalet speltimmar under bältet, på både PlayStation 4 och PC, känner jag dock att jag fortfarande knappt skrapat på ytan. Det finns rymdskepp vars kostnad är 100 gånger min nuvarande krigskassa, och det är utan att uppgradera dess komponenter överhuvudtaget. Men sakta men säkert växer min lilla samling av galaktiska krediter, och nån dag snart skall jag besöka vårt solsystem också. Inlärningströskeln kan verka lite hög och skrämmande, men tar man sig tiden och utforska Elite: Dangerous i sin egen takt finns det mycket vackert och fascinerande att uppleva. Det kommer dröja ganska länge innan jag känner mig mätt på att flyga runt i Vintergatan.

Recension: Yakuza Kiwami [PS4]

Mon, 21 Aug 2017 09:00:40 +0000

Tidigare i år tog jag mina första stapplande steg in i den långlivade Yakuza-serien, när prologen Yakuza 0 (8/10) släpptes. Jag blev omedelbart fångad av de många intressanta karaktärerna, den djuplodande berättelsen och inte minst seriens förmåga att blanda allvar och absurditeter. Det är en ypperlig språngbräda in i serien om du inte var med från början, och nu erbjuder dessutom Yakuza Kiwami det optimala viset att uppleva debutspelet som ursprungligen släpptes för nästan 11 år sedan här i väst. Berättelsen tar vid i den fiktiva stadsdelen Kamurocho i Tokyo år 1995. Kazuma Kiryu är på väg att etablera sig inom Tojo-klanen på allvar och få en egen familj att styra över. Komplikationer uppstår dock ganska snart, och när Dojima-familjens ledare blir mördad landar skulden på Kiryu. Som en följd av detta hamnar han i fängelse, där han sitter i tio år innan han blir villkorligt frigiven. När Kiryu återvänder till Kamurocho är inget längre sig likt. Konflikter bubblar inom Tojo-klanen, som dessutom söker efter en ny ordförande, och eftersom alla tror att Kiryu mördade Dojima är han inte direkt välkommen hem igen. Intrigerna är många och omfattande, och ger ett riktigt lystmäte för alla som älskar maffiaberättelser. [caption id=“attachment_18908” align=“aligncenter” width=“550”] Majima är inte längre världens mest balanserade människa.[/caption] Spelet är som sagt en nyversion av det gamla originalspelet som släpptes till PlayStation 2, men det har gjorts om från grunden i samma motor som användes till Yakuza 0. Det finns ytterst få saker som skvallrar om spelets ålder, vilket både är beröm för hur bra nyversionen är och hur väl originalspelet har åldrats. En del spelmekaniker har putsats upp en aning, men i övrigt är det i princip samma spel som för 11 år sedan. Det som skiljer spelet mot uppföljarna är att det inte riktigt har hittat sin framgångsrika ton än, och inte vågar sväva ut alldeles för mycket i galenskapsterritoriet. Det finns en del underhållande fånigheter i sidoberättelserna, men inte alls i samma utsträckning som vi får se i senare delar. En av nyheterna i Yakuza Kiwami är en återkommande batalj med Goro Majima, som kallas för Majima Everywhere. Om du har spelat Yakuza 0, vet du att det till slut verkligen slår slint för den annars ganska slipade Majima, men i detta nu vill han inget hellre än att bara slåss mot Kiryu. Han patrullerar därför runt i Kamurocho i hopp om att få dela ut några käftsmällar, men står också för en hel del underhållande försök till bakhåll. En av de bättre är när han diskret försöker förklä sig till en gigantisk vägkon, men inte riktigt kan stå stilla. [caption id=“attachment_18909” align=“aligncenter” width=“550”] I japanska fängelser måste man mata sin bordsgranne.[/caption] Yakuza Kiwami fokuserar väldigt mycket på berättelsen och det finns inte lika många utsvävningar som i till exempel Yakuza 0. Sidoaktiviteterna består dessutom enbart av de små sidoberättelserna; det är inte förrän i senare delar av serien som det expanderas till fastighetsminispel, klubbverksamhet och interaktiva arkadspel. Jag saknar dock det inte lika mycket som jag förväntade mig, eftersom det finns ett riktigt bra driv i berättelsen där jag hela tiden vill ta mig vidare för att se nästa oförutsedda vändning. Nu i efterhand kan jag utan problem se varför Yakuza-serien har blivit så stor, med sina åtskilliga uppföljare och sidospår. Jag hade väldigt svårt att lägga det åt sidan när berättelsen tog fart, och det hela bygger sedan till en klimax som minst sagt är dramatisk. Alla karaktärer är ypperligt skildrade, och författarna är i synnerhet skickliga på att gestalta de gränslöst onda antagonisterna. Detta år har bjudit på både Yakuza 0 och Yakuza Kiwami, och jag är verkligen glad att jag gav serien en chans till slut. Kiwami kanske inte tar ut svängarna lika mycket som jag önskar i alla lägen, men spelet bjuder på en berättelse av toppklass som inte bör missas.

Recension: Uncharted: The Lost Legacy [PS4]

Fri, 18 Aug 2017 12:00:32 +0000

En hel del speltimmar har jag tillbringat tillsammans med Nathan Drake i Uncharted-serien, faktiskt såpass många att jag känner att jag nästan har tröttnat på vårt förhållande. Jag vet inte om det är karaktärsstilen som jag blivit mätt på eller matinéfilmupplägget som tappat sitt lyster. Oavsett vad, känns det dock oerhört intressant att ta del av den friska fläkt som Naughty Dog levererar i sidospåret Uncharted: The Lost Legacy. Av Nathan Drake syns inte ett spår, utan istället äntrar den vackra och starka Chloe Frazer scenen tillsammans med den före detta antagonisten Nadine Ross från Uncharted 4: A Thief’s End (10/10). [caption id=“attachment_18870” align=“aligncenter” width=“550”] Vilken vy! #BFF #India #nofilter #LML[/caption] I detta nya äventyr är Chloe på jakt efter en gömd stad i Indiens djungel; en stad som sägs innehålla en av de mest betydelsefulla artefakterna i den indiska mytologin. Till skillnad från andra spel i Uncharted-serien, håller sig manuset till ett enda land på världskartan, något som hjälper mig att bli av med lite av matinésmaken. Istället fokuseras all kraft på Indien med sina överbefolkade samhällen, vilka kontrasteras väl av den enorma vildmarken som innehåller fullständigt magiska vyer. Varje gång jag startar ett nytt spel i serien, förundras jag över vad grafikerna och programmerarna i utvecklarstudion lyckas åstadkomma, och The Lost Legacy är definitivt inte något undantag. De magiska miljöerna avlöser varandra en efter en och erbjuder allt ifrån fantastiskt livfulla marknader, djungelvyer med rikt djurliv, till oslagbart vackra tempel med invecklade och trovärdiga mekaniska pussel. I jakten på den gyllene elefantbeten tillhörande guden Ganesh, upplever jag Uncharted-spelens signum i form av utmanande eldstrider och självklart en hel del klättrande. Precis som i seriens fjärde del, har Chloe och hennes kompanjon tillgång till en del redskap för att svinga sig runt nivåerna och klättra uppför väggar - här erbjuder sidospåret inga nyheter över huvud taget. [caption id=“attachment_18871” align=“aligncenter” width=“550”] OK Nadine, kan du stanna kvar här så fixar jag honom? Stanna här sa jag![/caption] Vad som däremot känns enormt uppfriskande, är att jag äntligen får möjlighet att följa två starka, kvinnliga hjältar i ett gemensamt äventyr. De underhållande dialogerna som vi är vana vid från föregående spel, finns självklart kvar och känns till och med ännu vassare på sina håll. Chloe och Nadine har en personlighetskemi som klaffar perfekt, redan från de första scenerna de har tillsammans. Det är dock inte alltid som samarbetet går smärtfritt. I eldstriderna upplever jag min kompanjon som ganska kompetent på slagfältet. Nadine känns proaktiv, träffar ganska ofta sina mål och lyckas även väldigt väl när det kommer till slagsmål och att smyga. När situationen emellanåt glider ur vår kontroll och jag snabbt behöver ta skydd, känns det dock som att hon är i vägen väldigt ofta. Skyddssystemet är nedärvt från de första spelen och bygger på att jag trycker på en knapp för att gömma mig från fiendens kulregn. Eftersom min följeslagares intelligens består av att försöka hålla sig i min närhet, blir situationerna tyvärr ohållbara emellanåt. Vid ett flertal tillfällen hör jag det elaka ljudet av ett raketgevär som avlossas och när jag försöker ta skydd bakom ett solitt föremål, sitter ofta någon annan i vägen och hindrar mig från att effektivt komma ur projektilens bana. The Lost Legacy är ett fullvärdigt spel i Uncharted-serien och ska definitivt inte klassas som extramaterial eller tillägg. Den enorma detaljrikedom som erbjuds i miljöerna, det proffessionellt skrivna manuset och den väl genomarbetade mekaniken som spelet bygger på, gör det till ett måste i varje Nathan Drake-fans samling. Drakes frånvaro ser jag i detta fall bara som en frisk fläkt - jag ser fram emot fler äventyr tillsammans med Chloe och Nadine!

Recension: Mega Man Legacy Collection 2 [PS4]

Fri, 18 Aug 2017 09:00:49 +0000

En av historiens mest välkända spelhjältar är utan tvekan Mega Man; den tappre roboten som ständigt kämpar mot ondskefulle Dr. Wily och hans hejdukar. Spelutvecklarna Capcom släppte samlingen Mega Man Legacy Collection för ett par år sedan, med de sex NES-titlar den blå bombaren blev en evig ikon med. Nu har en ny samling lanserats, denna gång inkluderas del 7 upp till 10 i Mega Man Legacy Collection 2. Mega Man 7 släpptes tidigt till Super NES 1995 och blev bortglömt fort efter Mega Man X framgångar till samma konsol. Trots den vackra 16-bitsgrafiken och okej musik märker jag snabbt att sjuan känns som ett hastverk. Att kämpa mot jobbiga fiender är precis som det ska vara i den blå bombarens äventyr, men det pinsamma tempot sinkar min framfart rejält och tyvärr är banorna förfärligt tråkiga. Det hjälper inte att uppladdningen av Mega Bustern tar extremt lång tid heller med tanke på att jag måste förlita mig på den ganska ofta. [caption id=“attachment_18850” align=“aligncenter” width=“550”] Gigantiska robotvalar som skjuter fågeldroider? Bara i Mega Mans värld.[/caption] Mega Man 8 kom ut till PlayStation året efter sin föregångare och är mycket bättre. Den underbara stilen och en 32-bitars färgpalett gör del åtta till ett visuellt mästerverk, tillsammans med ett genuint förbättrat tempo och adrenalinpumpande bataljer får spelet att kännas mer utvecklat. Men sedan det fjärde spelet har Dr. Wilys robotmästare varit mestadels fantasilösa och så är fallet även här. Efter tolv års lång frånvaro gjorde Capcoms blå maskot en storstilad återkomst i ett av hans allra bästa spel: Mega Man 9. Spelstudion gick tillbaka till 8-bit audiovisuellt och känslan av nostalgi blev total när jag fick lyssna på de gamla ljudeffekterna i ett nytt äventyr. Samlingens bästa spel bjuder på stenhård men rättvis utmaning och de åtta bossarna är färgstarka. Jag älskar musiken i det nionde spelet, eftersom de låter både gammaldags och nyskapande på samma gång, särskilt Tornado Mans och Splash Womans nivåer. För första gången kan jag kontrollera Proto Man och han har tagit över sin blålackerade brors Mega Buster och även glidningen, vilket ökar spelets livslängd ännu mer. Jag blev överraskad att Mega Man 10 dök upp två år senare och likt nian följer det NES-spelens struktur. En nyhet är att jag kan välja svårighetsgrad, och den enklaste gör spelet till en utmärkt titel för nybörjare. Däremot är spelet lite för kort, och även om banorna är faktiskt underhållande tycker jag att utvecklarna hade behövt lägga mer krut på bandesignen. Dessutom tar bossrobotarna ett steg tillbaka till det något fantasilösa stadiet, och trots att Sheep Man har lite karisma saknar det övriga fiendeutbudet utstrålning. [caption id=“attachment_18854” align=“aligncenter” width=“550”] Det ska alltid finnas en eldgubbe med i Mega Man-spelen. Alltid.[/caption] Likt förra kollektionen och även The Disney Afternoon Collection (8/10) har originalspelen bibehållit sin klassiska stil, både när det gäller bild, ljud och upplägg. Utöver det vanliga spelläget finns det även utmaningar vars syfte är att verkligen testa mina gränser för både kunskaper och tålamod. Dessutom finns ett museum där jag kan beundra de vackra konceptbilderna från varje titel och även lyssna på musiken i biblioteket. Mega Man Legacy Collection 2 är en underhållande kvartett med den blå bombarens äventyr, men jag tycker samtidigt att det känns onödigt med två kollektioner istället för en paketering av alla tio spel. Fyra titlar känns lite otillräckligt och jag anser att Capcom borde ha tagit med exempelvis det relativt okända Mega Man Soccer, eller till och med vågat färdigställa det nedlagda Mega Man Universe. Balansen mellan de befintliga delarna är ojämn, men åtminstone 75 procent av innehållet är underhållning i hög klass, och jag tröttnar inte på Mega Man i första taget.

Recension: The Long Dark [PS4]

Wed, 16 Aug 2017 12:00:24 +0000

Överlevnadsspel brukar ofta korspollineras med andra genrer som skräck eller action för att ge en mer omväxlande spelupplevelse. The Long Dark kompromissar dock inte överhuvudtaget och här väntar en renodlad överlevnadserfarenhet, på gott och ont. Du befinner dig i vildmarken i norra Kanada och ditt enda mål är att överleva. Dina fiender är hunger, törst och kyla och de förnödenheter du hittar verkar aldrig räcka till. De farliga miljöerna är otroligt vackra, men några designval och tomheten i världen förtar lite av min spelglädje. Spelets sandlådeläge Survival är det ursprungliga läget som dök upp för Kickstarter-backare och på Steam Early Access. Här är det du själv som skapar berättelsen och spelet fortsätter tills du dör; det finns inga andra mål. På PlayStation 4-versionen har både utmaningar och ett berättelseläge lagts till. Utmaningarna är var och en miniberättelser där du exempelvis måste döda en enorm björn eller skicka ett signalbloss från en fyr. Tyvärr finns det bara en handfull utmaningar, och jag hade hellre sett dessa integrerade i överlevnadsläget som valfria uppdrag. [caption id=“attachment_18799” align=“aligncenter” width=“550”] Den snötäckta skogen blir ännu vackrare i fullmåne[/caption] Berättelseläget är där jag tillbringar det mesta av min speltid, då jag föredrar att få en saga berättad för mig framför en helt öppen sandlåda. Skillnaden mot överlevnadsläget är att du får mellansekvenser som beskriver vad som hänt, samtidigt som det finns en del specifika föremål i världen. Handlingen drivs framåt av små delmål du måste uppnå, och från allra första början känns det som en snäll inlärningskurva. Tyvärr vänds mina första positiva intryck några timmar in i spelet. I berättelsen märker jag snabbt att områdena jag kan röra mig i är ganska små och innehåller begränsade resurser. Under det andra kapitlet visar det sig att jag tagit för lång tid på mig och har helt slut på resurser innan jag har några vidare framsteg. Sparsystemet är helt automatiskt och jag provar både att ladda om, att dö och att starta senaste kontrollpunkten utan att kunna komma till tiden innan jag förbrukade resurserna. Den enda lösningen jag ser är att börja om från början. Jag kan förstå det oförlåtande sparsystemet och permanent död i överlevnadsläget, men jag hade gärna sett ett manuellt sparläge för berättelsen. [caption id=“attachment_18798” align=“aligncenter” width=“550”] Is och snö, aldrig tö.[/caption] Spelmomenten består mestadels av att promenera runt och samla saker. Utforskningen av skogen och glädjen att hitta en övergiven stuga är en av spelets starkaste drivkrafter, men även den förtas lite av begränsningar i miljön. Det blir snabbt märkbart hur underligt implementerad miljön är; vissa slänter går att gå uppför och vissa stenar går att klättra över, men inte alla. Detta blir ett stort frustrationsmoment som kraftigt minskar upptäckarglädjen, och som inte bara ödslar min speltid utan även de tid som borde ha lagts på att samla ved eller mat. När det gäller min karaktärs hälsa och överlevnad blir det väldigt mycket klickande i menyer där jag hellre hade sett några minispel för att till exempel stycka kött, smälta snö och göra upp eld. Menyn för resurshantering och skapande känns inte alls intuitiv och trots timmar av spelande klickar jag ofta fel eller går in i fel menyer. När jag gör upp eld svär jag mer än en gång när jag efter att ha stirrat på den långsamma timern i 20 sekunder misslyckas och måste börja om. The Long Dark är ett vackert spel med stor potential, men för mig faller det på dåliga designval och återkommande frustrationsmoment.

Recension: Agents of Mayhem [PS4]

Tue, 15 Aug 2017 08:00:04 +0000

Efter många framgångsrika år med Saints Row-serien har nu utvecklarna Volition valt att lämna delar av den underhållande serien bakom sig. Vi får istället bekanta oss med nya karaktärer i Agents of Mayhem , men både det universum som berättelsen utspelar sig i och tonen i dialogen är intakt från tidigare verk. Istället för vad som i grunden var ett spel om gatugäng får vi nu se en Volition-tolkning på superhjältekonceptet, och det visar sig att en korsning mellan Avengers och Saints Row passar riktigt bra. Den skruvade historien börjar med att den ofantligt onde skurken Doctor Babylon och hans LEGION-styrkor försöker iscensätta en plan som hotar mänsklighetens välbefinnande. Detta kräver att de missanpassade hjältarna i Mayhem sammanstrålar i sydkoreanska Seoul för att störta Doctor Babylon en gång för alla. I ditt gäng har du bland annat före detta actionskådisen Hollywood, som efter ett par snedsteg i karriären istället blivit rekryterad av Mayhem för att kunna leva ut sina actionfantasier på riktigt. Som kontrast till hans enorma ego finns till exempel Rama, den indiska immunologen som bär på ett djupt hat mot LEGION, och är riktigt vass på bågskytte dessutom. [caption id=“attachment_18835” align=“aligncenter” width=“550”] Daisy är både redo för strid och Rollerderby.[/caption] Det erbjuds en härlig blandning av personligheter i karaktärsgalleriet, och alla är riktigt välskrivna och framförs på toppklassigt vis. Den typiska Volition-humorn är på plats, med massor av referenser och överdrifter, och detta är faktiskt ett av spelets starkaste kort. De rappa kommentarerna gör enormt mycket för stämningen och är en ypperlig färgklick i denna superhjälteparodi. Spelet skildras i en öppen spelvärld precis som Saints Row-spelen, men det hela lutar mer åt en utpräglad tredjepersonsskjutare än GTA-mallen. Det finns en del element av plattformande mellan hustaken också, både för att samla på sig uppgraderingskristaller men även för att striderna ofta gynnar den som är rörlig och använder omvärlden till sin fördel. Den stora nyheten som utvecklarna har introducerat är att du spelar tre av karaktärerna åt gången, och kan skifta sömlöst mellan dem. Det innebär att du måste välja ut en grupp som kompletterar varandra på bra vis med de respektive färdigheter alla har. Det är en bra idé att ha en som kan ta mycket stryk, en annan som är bra på avstånd och en tredje som kan komplettera dessa två på medeldistans. Sedan hänger det förstås mycket på din spelstil, vilket som passar bäst och vilka specialförmågor du finner mest användbara. Upplägget skapar stor variation i hur du tacklar strider, då till exempel Joule har ett relativt svagt vapen, men hon kan i gengäld dela ut en hel del stryk genom att sätta ut en automatkanon som mejar ner fiender. Det gör att du kommer att spela på ett helt annat sätt jämfört med om du använder Hardtack, som älskar att vara på nära avstånd och plöja med sitt hagelgevär. [caption id=“attachment_18836” align=“aligncenter” width=“550”] Alla karaktärer har sina egna sätt att ta sig in i fordon. Vissa mer kreativa än andra.[/caption] Denna omväxling reflekteras tyvärr inte alltid i uppdragsdesignen. Bossfajterna är oftast riktigt kul och har intressanta koncept, men uppdragen däremellan kan ibland bli ganska tråkiga. Oftast handlar det om att du hackar dig in i en hemlig underjordisk bas där du ska ha ihjäl allt som finns innan du beger dig ut igen. Striderna är ju förstås roliga och på högre svårighetsgrader även ganska utmanande, men när samma mall används om och om igen blir det lite trist i längden. Samtliga baser ser dessutom nästan identiska ut. Prestandamässigt rullar det mesta på ganska hyfsat, fram till att saker och ting börjar explodera. När Hollywoods specialförmåga används, aktiveras Michael Bay-nivåer av konstanta explosioner, något som gör att bildfrekvensen dyker ganska kraftigt och det gör att det ibland är svårt att uppfatta allt som händer på skärmen. Detta ledde till en del ganska frustrerande dödsfall för mig, vilket är lite synd. Överlag är det ändå svårt att klaga på Agents of Mayhem med all den charm och personlighet som verket utstrålar. Detta sidospår från Saints Row-serien har stor potential för framtiden med tanke på dess starka debut, och bjuder både på en underhållande berättelse och actionfyllda strider.

Recension: Shadow Tactics: Blades of the Shogun [PS4]

Mon, 14 Aug 2017 09:00:26 +0000

För många år sedan, när jag huvudsakligen var en PC-spelare och jag ännu inte hade hoppat in i PlayStation-världen, tillbringade jag väldigt mycket tid med en spelserie som heter Commandos. Denna blandning av smygande och realtidsstrategi under andra världskriget bjöd på hiskeligt svåra uppdrag, men också en riktigt belönande utmaning. Shadow Tactics: Blades of the Shogun är stöpt i precis samma form, bortsett från att den aktuella tidseran istället är feodala Japan. Det betyder att du får bekanta dig med ninjor och samurajer istället för kommandosoldater, vilket jag upplever som en frisk fläkt. Den övergripande berättelsen handlar om att en ny shogun har tillträtt, och har bestämt sig för att ena Japan efter en lång period av stridigheter. Alla är förstås inte förtjusta i denna idé, och motståndsstyrkor börjar formas bakom en person som kallas Kage-sama. Ingen verkar dock känna till identiteten på denna person, och samurajen Mugen får uppdraget att ta reda på mer information. Under de första uppdragen rekryteras fler allierade, som expanderar de olika färdigheter som gruppen kan utnyttja sig av. Till exempel är Mugen är en stryktålig och stark karaktär i sin kopiösa stridsmundering, medan ninjan Hayato har lättare för att röra sig runt på hustak och kan döda folk på avstånd med sina kaststjärnor. [caption id=“attachment_18803” align=“aligncenter” width=“550”] I snöiga landskap kan vakterna dessutom se dina fotavtryck i snön.[/caption] Du får dock inte själv välja vilka karaktärer du tar med dig på uppdragen, utan dessa är fastställda från början. Det är dock ett enkelt sätt för utvecklarna att skapa specifika utmaningar och se till att uppdragen är balanserade. Uppdragen är nämligen mer eller mindre som ett pussel, där du måste studera alla rörliga delar och sedan hitta en svag punkt i fiendernas försvar för att kunna ta dig vidare. Detta leder till en hel del försök och misslyckanden, men det känns aldrig riktigt frustrerande även om svårighetsgraden är ganska hög på vissa ställen. Utvecklarna har dessutom implementerat en bra snabbsparningsfunktion på handkontrollens pekplatta för att säkerställa att du inte behöver göra om alltför mycket om saker skulle gå åt skogen. Det finns dessutom tre separata sparpunkter, så att du kan gå längre bakåt om du skulle råka måla in dig i ett hörn. Uppdragen är både enorma och omväxlande, vilket gör att du hela tiden måste lära dig nya saker för att tackla utmaningarna. Varje karaktär har olika färdigheter för att hantera fiender, som till exempel Mugens flaska med sake, vilken lockar vakter att bryta sina patrullmönster. Tjuven Aiko har dessutom en fälla som hon kan placera ut vid strategiska positioner för att ha ihjäl fiender utan att befinna sig inom någons synhåll. Shadow Tactics är ett väldigt utmanande spel emellanåt, och mycket av detta hänger på styrningen. Den är inte nödvändigtvis dålig, utan det är snarare att det ibland är svårt att hantera flera saker på samma gång. Det är tydligt att spelet är skapat med mus och tangentbord som primärt styrsätt, men med detta i åtanke har det överförts relativt bra till en handkontroll. Detta är något som blir lite bättre ju längre du spelar, och får in vanan för det du försöker åstadkomma. [caption id=“attachment_18804” align=“aligncenter” width=“550”] Mugen kan hugga ner flera fiender åt gången, men det för också ganska mycket oväsen.[/caption] Många av nivåerna i detta verk är både smart designade och ser utsökta ut. Det finns massor av detaljer i miljön som visar på att mycket tid har lagts ner på att skapa en trovärdig spelvärld, och det är en fröjd att studera den. Tyvärr har inte samma krut lagts på dialogen. Det är inget större fel på röstskådespelarna, men ljudmixen är helt ute och cyklar ibland och jag måste oftast skruva ner ljudet för att min bashögtalare inte ska orsaka alltför många klagomål hos grannarna. Shadow Tactics: Blades of the Shogun är en riktigt kul utmaning för alla som älskade de gamla Commandos-spelen. Uppdragen är mångsidiga och underhållande, och om du känner att de inte är tillräckligt utmanande kan du alltid spela om dem med en tidsbegränsning, eller andra försvårande kriterier som du låser upp efter första genomspelningen. Detta är helt klart en av årets mest positiva överraskningar hittills, och om du är ute efter en taktisk utmaning i feodala Japan bör du kika närmare på detta.

Recension: Circuit Breakers [PS4]

Fri, 04 Aug 2017 12:00:04 +0000

Den klassiska tvåspaksskjutaren är en genre som har hängt kvar länge sedan gamla klassiker som Smash TV dominerade arkadhallarna. Det enkla konceptet med att kasta horder av fiender mot spelaren som måste avverka dem samtidigt som du måste navigera oftast ganska trånga och hektiska miljöer är något som än idag känns aktuellt i de många utsökta verken från finska Housemarque. I Circuit Breakers får vi se en mer klassisk tolkning av genren, då det precis som Smash TV är rumsbaserat och inte tillåter dig att gå vidare förrän du har jämnat fiendestyrkorna med marken. Utvecklarna har dock ett par nya idéer för att få spelet att sticka ut i mängden. Det grundläggande konceptet bygger på att du samlar på dig material från alla robotar du plöjer ner, och med hjälp av detta uppgraderas dina vapen kontinuerligt. På så vis får du tillgång till successivt mer kraftfulla vapen ju längre du håller dig vid liv. Det finns en stor hake dock. Ammunitionen till dina vapen spenderar också samma material, vilket gör att du riskerar nedgraderingar också om din träffsäkerhet inte är på topp. Det finns en hel rad olika karaktärer att välja mellan, som alla har olika vapen och olika uppgraderingar beroende på hur deras basvapen fungerar. Det skapar en viss omväxling då de oftast kräver olika spelstilar, men jag tycker samtidigt att balansen mellan karaktärerna inte riktigt är vad den borde vara. Karaktären med hagelgeväret är till exempel hopplöst svårspelad om du inte lyckas få några uppgraderingar då räckvidden på vapnet nästan är jämförbar med en armslängd. Presentationsmässigt finns det inte mycket som sticker ut. Det är funktionellt och enkelt, men också ganska tråkigt i längden med ganska begränsad omväxling i hur rummen är uppbyggda. Musiken drev mig snabbt till vansinne också då det är samma spår som loopas om och om igen i all evighet. Spelet erbjuder ett flerspelarläge för upp till fyra spelare, vilket i och för sig förbättrar upplevelsen en aning. Det är ju alltid trevligare att spela tillsammans med goda vänner, i synnerhet i samma soffa. Utöver det vanliga arkadläget finns det även ett poängjägarläge som fokuserar mer på att hålla igång en combo istället för att bara rensa rum och gå vidare. I slutänden känns spelet ändå gammalt ganska fort. Med tanke på vilka mästerverk som Housemarque har släppt till PS4 hittills finns det absolut ingen anledning att titta närmare på Circuit Breakers. I synnerhet inte med tanke det korkade ammunitionssystemet. Har du längtat efter en tvåspaksskjutare där du måste hushålla med ammunition medan våg efter våg av fiender kommer emot dig? Nej, inte jag heller.

Recension: Patapon Remastered [PS4]

Thu, 03 Aug 2017 09:00:57 +0000

För tio år sedan släpptes en titel som revolutionerande spelbranschen genom att kombinera rytmer med strategi, enklare rollspelselement och en del äventyr. Patapon hette spelet och utvecklades av studion Pyramid. Nu i eran av PlayStation 4 och i samband med den enormt populära trenden att putsa upp och ge ut gamla titlar på nytt, har tiden kommit till Patapon. På min PlayStation Portable minns jag att jag tillbringade många timmar med att kommendera mina trupper fram till seger, en takt i taget. Nu har jag återigen fått möjligheten att ikläda mig rollen av “den allsmäktige” och rädda mina patapon från att dö ut. På vägen till frälsning ska vi se till att mosa de elaka Zigotonerna också, fienderna som drivit oss från våra hem en gång i tiden. Spelserien Patapon sätter dig i en roll som en slags gud där småfolket följer alla dina kommandon, vilka du kommunicerar genom rytmer. På slagfältet beordrar du dina soldater framåt genom att trumma fram kommandot “pata-pata-pata-pon”, där varje stavelse motsvaras av en knapp på din Dualshock 4. Till en början kan du bara ge kommandon för att avancera och för att attackera, men inom kort introduceras andra rytmer som fyller nya funktioner. Det låter kanske enkelt men i verkligheten är det mycket svårt att bemästra spelsättet. Jag måste dels hålla koll framför mina soldater så att jag kan planera nästa kommando, sedan behöver jag se till att trumma fram det i rätt tid och i rätt takt. Jag behöver även se till att jag håller liv i serien av kommandon eftersom mina hjältar blir mer effektiva efter ett antal lyckade rytmer. På ett kaotiskt slagfält är det lätt att tappa koncentrationen och det är ofta som framgång ersätts med förlust på grund av att jag missar sista trumslaget i en takt. [caption id=“attachment_18731” align=“aligncenter” width=“550”] Självklart möter våra modiga patapon även stora bossar![/caption] När jag startar upp spelet första gången blir jag ordentligt skrämd. Introduktionsfilmen ser rent ut sagt vedervärdig ut i sin uppskalade version. Det är tydligt att filmsekvensen inte har sparats i något format som tillåter högre upplösning än de fåtal pixlar som PSP erbjöd en gång i tiden. Efter att ha stått ut med denna gryniga, dimmiga introduktion, börjar dock upplevelsen arta sig. Uppgraderade titlar som bygger på enkel grafik med få detaljer ser ofta mycket bra ut även på en skärm med hög upplösning. Patapon är som tur är ett spel som följer de riktlinjerna till punkt och pricka. Simpla karaktärsmodeller med glimten i ögat blandas med fantasifulla bakgrunder som innehåller ett fåtal färger gör att den grafiska upplevelsen känns knivskarp och mycket väl anpassad till dagens skärmar. Ljudet känns även det varsamt uppgraderat och erbjuder en mycket ren upplevelse av både ljudeffekter och de musikaliska stycken som jag trummar till. Även om det var länge sedan jag gav mig hän Patapons ljuvliga varianter av alla möjliga musikstilar, dröjer det inte många minuter förrän jag förtjust sitter och sjunger med i sångerna. Nonsensorden och de högfrekventa rösterna kan för en utomstående låta som rena tramset, men på något sätt förstår jag det mesta av vad som förs fram, även som människa. [caption id=“attachment_18732” align=“aligncenter” width=“550”] Om du tycker att takterna är för enkla, kan du samtidigt läsa de roande texbubblorna[/caption] Jag gläds också oerhört mycket när jag upptäcker alla små trick som spelet lurar mig med för att öka svårighetsgraden. I en del crescendon av låtarna där jag lyckats få till en rad av lyckade kommandon är det ibland en patapon som sjunger i otakt, och jag luras in i fel takt och missar, precis som för tio år sedan. Patapon Remastered är en ren njutning att spela även nu och titeln förtjänar verkligen den kärleksfulla uppgradering den har fått. Om du av någon outgrundlig anledning har missat att följa patapons äventyr tidigare, är detta ett spelsläpp som du absolut inte får missa. Jag skulle vilja sträcka mig till att säga att det är ett måste för varje sann PlayStation-entusiast.

Recension: Unbox: Newbie's Adventure [PS4]

Wed, 02 Aug 2017 13:00:55 +0000

Att arbeta inom ett postbolag är en ansvarsfull och krävande uppgift, med tuffa prövningar. Vi har alla någon gång fått det tråkiga beskedet om ett efterlängtat paket som försvunnit efter att avsändaren skickat det med posten. För att förhindra dessa tragiska händelser tänker det globala postbolaget GPS lära paketen att skicka iväg sig själva och sedan anlända till lyckliga mottagare utan krångel. När jag startar Unbox: Newbie’s Adventure har den bruna tomkartongen Newbie börjat sin träning i högkvarteret och eftersom de mer erfarna kollina tror att jag kan rädda bolaget, skickar de mig ut på äventyr i utsökt vackra platser runt om i världen. Omgivningarnas färgglada detaljrikedom ger banornas struktur en magnifik, visuell upplevelse och den närmaste liknelsen jag kan komma på är att vara med i en välgjord tecknad film. Jag imponeras ännu mer av att nivåerna är gigantiskt stora och väcker upptäckarlusten i mig under mina äventyr. Den stämningsfulla musiken lyfter spelet högt och de Hawaii-inspirerande rytmerna på den tropiska banan ger en autentisk känsla, vilket jag fullkomligt älskar. De barnsliga ljudeffekterna när paketen pratar med varann är visserligen charmiga men blir efter ett tag tyvärr enerverande. [caption id=“attachment_18691” align=“aligncenter” width=“550”] Superlådan vill liksom, många andra, ha min hjälp och erbjuder stora utmaningar.[/caption] Mitt mål är att utforska de massiva världarna och leta reda på jättestora frimärken för att kunna få tillträde till områdets väktare. Jag kan antingen hitta frimärkena på gömda ställen, eller klara av andra lådors tuffa utmaningar. Dessa uppgifter är både roliga och varierande och innehåller bland annat kapplöpningar, kurragömmalekar eller samlande av båtdelar. I likhet med andra tredimensionella plattformsspel finns det mängder av saker att plocka upp, och självklart finns det även gömda samlarobjekt att leta efter. Detta tycker jag är ett underhållande nöje och jag vill inte ge mig förrän jag har hittat alla tejprullarna av guld på varje nivå. Däremot är jag besviken av att spelet saknar en platinatrofé, vilket jag anser borde vara en självklarhet. Jag kan också ändra Newbies utseende när jag besöker en klädbutik. Jag småskrattar när jag förvandlar honom till en argsint Hulken-kopia med blinkande clownnäsa, vampyrkappa och Elvis Presley-frisyr. Under äventyret låser jag upp en större rekvisita för hjälten att använda och med den enorma mängd kombinationer jag har att välja på, har jag stundvis roligt i klädaffären. Det är lätt att lära sig kontrollera Newbie och jag finner mig snart hoppa omkring med enkelhet. Den lilla lådan kan även använda superhopp för att komma både högre och längre; en teknik som är ovärderlig för att nå alla ställen. Varje hopp sliter på hälsan och jag behöver emellanåt fylla på min energi genom att samla gröna lådor med sjukhuskors på, eller att hitta en postlåda där jag även sparar automatiskt. [caption id=“attachment_18700” align=“aligncenter” width=“550”] Ibland åker jag upp med heliumfyllda ballonger när jag blir träffad av en fiendes raket.[/caption] Det är dock riktigt svårt är att få stopp på min låda efter ett hopp i hög fart, särskilt när jag hoppar mellan två små plattformar. Vid ett klättringsmoment uppför en radioantenn trillade jag av masten flera gånger på grund av att jag hade svårt att hålla balansen. För att vara en fyrkantig låda, känns Newbie en smula instabil, speciellt i små utrymmen. Det finns fiender överallt; i Unbox: Newbie’s Adventure heter de Wild Cards och är i princip de enda antagonisterna som erbjuds. Motståndet de uppbringar är inte mycket att skryta med då jag enkelt kan eliminera dem med att landa på dem efter ett hopp eller skjuta dem med målsökande raketer. Jag saknar verkligen andra typer av fiender - i det långa loppet blir det för enformigt att endast möta trista paket med målade eldslågor. Unbox: Newbie’s Adventure tar lyckligtvis inte sig själv på allvar, utan sätter lekfull utforskning främst, något som jag finner rogivande. Jag rekommenderar spelet till barn som vill testa tredimensionella plattformsspel för första gången, men även till vuxna spelare med en förkärlek för genren.

Recension: Aven Colony [PS4]

Wed, 02 Aug 2017 09:00:00 +0000

Aven Prime är en planet som på många sätt liknar vår egen; den har underbara oaser med prunkande växtlighet, karga öknar och iskalla snölandskap. Jag har fått i uppdrag att kolonisera denna nya värld, få samhällen att blomstra oavsett klimat och dessutom ta reda på om det finns andra livsformer som vi människor inte känner till ännu. Till en början basar jag inte över något speciellt imponerande samhälle, utan istället en liten bas med ett fåtal ingenjörer, några solpaneler och möjligheten att expandera, upptäcka och frodas. Potentialen är enorm då det visar sig att det finns möjlighet att både skapa bondgårdar, gruvor, bostäder och rymdhamnar. Jag tror minsann att jag kommer trivas här eftersom jag anser att ett rymdäventyr börjar först efter att skeppet har landat. I min förhandstest av Aven Colony , erkände jag med glädje att detta var titeln som fått mig att inse att stads- och samhällsbyggarspel minsann har en plats på konsol. Den viktiga precisionen som gör det enkelt att välja rätt resurser eller rätt enheter för att utföra uppgifter upplever jag som att den är på plats redan från början av spelet. Att sedan kontrollen av samhället känns intuitiv och snyggt implementerad gör att jag aldrig faller ur känslan av att inneha rollen som kommendör av min koloni. [caption id=“attachment_18706” align=“aligncenter” width=“550”] Inte mycket till en bas, men det här är bara början![/caption] I de första scenarierna välkomnar jag glatt mina olika uppdragsgivare som berättar hur jag ska bete mig för att överleva i de olika delarna av Aven Prime. Varje nytt uppdrag placerar mig i en ny miljö och ger mig helt annorlunda förutsättningar och mål än tidigare. Därför väljer jag till en början att lyssna noga på vad som berättas för mig och följer slaviskt de uppdrag jag tilldelas, något som visar sig vara ett bra sätt att nå framgång. Ungefär i mitten av kampanjen, upplever jag dock att spelet håller mig lite väl mycket i handen och försöker leda mig rätt. Det som är så tillfredsställande i spel i denna genre är att jag får möjlighet att själv staka ut min väg till framgång. Därför känns det emellanåt som att småuppdragen blir en aning tjatiga och onödiga efter ett tag. Det är inte sällan som jag får belöningar för uppdrag som jag klarat av långt innan jag blivit tilldelad dem. Djupet i spelet upplever jag dock som svindlande och helt otroligt väl genomtänkt. Hela tiden behöver jag hantera mitt pengaflöde och ställa det i kontrast till de resurser som behövs; en uppgift som växer exponentiellt med expansionen av mitt samhälle. Jag måste ta i beaktande att invånare som inte har ett arbete att gå till varje dag tenderar att bli deprimerade, att luftkvaliteten försämras för varje ny gruva jag anlägger och att de flesta enheter kräver resurser från andra enheter. [caption id=“attachment_18707” align=“aligncenter” width=“550”] Nu börjar det likna något! Hoppas att jag har bunkrat tillräckligt med mat inför vintern…[/caption] Ovanpå all denna planering och hantering, erbjuder Aven Colony dessutom en ganska intressant berättelse, vilken utspelar sig samtidigt som jag bygger, planerar och hanterar resurser. Det visar sig att planeten faktiskt är bebodd, eller åtminstone har varit bebodd en gång i tiden. Jag upptäcker utomjordiska artefakter, nya och skrämmande arter av varelser och till råga på allt, verkar det finnas en förrädare bland mina mänskliga medarbetare. Ännu har jag inte nått berättelsens och spelets klimax, men det är inte långt kvar innan jag kan reda ut gåtorna som presenteras för mig löpande. Förutom att en del av karaktärerna är något stereotypa och att spelet ibland har problem med att berätta vad mina egentliga uppgifter är i varje scenario, känns varje nytt uppdrag som en frisk fläkt med en intressant historia att berätta. Jag välkomnar Aven Colony till min samling av favoritspel där jag ofta tänker mig att spela 30 minuter, kanske en timme och sedan upptäcka mitt i natten att jag har spelat i fyra timmar, trots att jag redan har klarat uppdraget i fråga. Det är så lätt att förlora sig i denna titel att jag blir en smula rädd; exakt samma känsla hade jag med Dune 2, Civilization och Age of Empires. Aven Colony kan mycket väl vara titeln som ger stadsbyggarspelen en väg in i konsolernas värld.

Recension: Superhot VR [PSVR]

Thu, 27 Jul 2017 09:00:06 +0000

Minns du scenen i The Matrix när Neo äntligen har fått sina övermänskliga förmågor och lyckas stanna tiden? När agenternas kulregn stannar upp framför hans stoppande hand, är det något i hjältens blick som ger mig rysningar än idag. The Matrix var filmen som satte begreppet “Bullet time” på kartan och det är lätt att bli imponerad över denna typ av specialeffekt än idag. I Superhot VR är hela världen byggd på ett liknande koncept där tiden står stilla men till skillnad från förmågan i The Matrix, accelererar tiden när jag rör på mig. Till skillnad från Superhot (9/10), är VR-versionen något som jag vill likna med en rälsskjutare, vilket kanske låter lite trist. Dock upplever jag inte alls att spelet lider av upplägget, dessutom får jag ju känna hur det är att ducka kulor i förstapersonsvy, Wachowski-style! [caption id=“attachment_18648” align=“aligncenter” width=“550”] Orättvist! En hagelbrakare mot en kastkniv…[/caption] Liksom den vanliga versionen av titeln, sker de första virtuella stegen med hjälp av handhållning. Jag får snabbt lära mig hur jag greppar saker, hur jag avfyrar mina vapen och hur jag kan kasta föremål mot mina fiender. Ganska snart upplever jag tyvärr problem med mina PlayStation Move-kontroller och PlayStation Camera då spelet har svårt att registrera mina händers rörelser när de befinner sig i periferin. När det funkar bra, är dock känslan helt överväldigande. Jag böjer mig bakåt för att ducka hagelsvärmar, kryper på golvet för att gömma mig bakom en virtuell hylla och njuter fullt ut när jag lyckas greppa tag om en fiendes pistol och trycka av ett skott mot honom i samma rörelse. Efter varje avklarad nivå måste jag ta en paus eftersom jag är helt genomsvettig - att ett VR-spel kunde vara ansträngande på detta sätt, trodde jag inte var möjligt. När jag har kommit en bit in i spelet, börjar berättelsen gripa tag i mig och nivåerna börjar producera förvånansvärt störande inslag. Jag känner mig osäker på om den virtuella värld som min karaktär verkar spela sitt spel i, verkligen är på låtsas. Mina tankar flyter omkring och känslan av obehag stegras i samma takt som svårighetsgraden ökar. [caption id=“attachment_18649” align=“aligncenter” width=“550”] Bara två fiender kvar. Hoppas att jag har kvar lite ammunition.[/caption] Mot slutet av spelet är det inte ovanligt att jag blir attackerad från flera håll samtidigt och återigen blir jag varse om PlayStation VRs tillkortakommanden. Förmodligen är mitt spelrum aningen för litet, kanske är det därför jag aldrig når den där kulsprutepistolen som lockar så förföriskt i lådan som jag inte får ned händerna i. Superhot VR är en i det närmaste magisk upplevelse som sätter spelaren i huvudet på en virtuell karaktär som spelar ett virtuellt spel. Hade det inte varit för att jag gång på gång tas ur upplevelsen på grund av teknikens brister, hade detta varit en fullpoängare. Äger du ett PlayStation VR, är detta en av titlarna som du verkligen måste spela, det kan till och med vara värt att slå ut väggarna i rummet om det är för litet.

Recension: Final Fantasy XII: The Zodiac Age [PS4]

Mon, 24 Jul 2017 12:00:22 +0000

När livscykelns slut började närma sig för PlayStation 2 och många tittade framåt mot den annalkande (och svindyra) PlayStation 3, passade Square Enix på att släppa en ny del i den populära Final Fantasy-serien. Denna tajming var dock inte den bästa, då titeln hamnade lite i skymundan jämfört med den stora konsolhypen. Bland de som faktiskt plockade upp spelet rådde det delade meningar om den vid tillfället nyskapande spelmekaniken kring striderna, men Final Fantasy XII skapade ändå en väldigt passionerad skara fans. De kan nu glädjas åt att få återvända till en mer högupplöst version av Ivalice, med en del nya funktioner. Upplägget för berättelsen är allt utom nyskapande och fräsch, då det igen är dags för en väpnad konflikt mellan två riken som leder till att du måste söka efter skärvor av en magisk sten. Dalmasca får till slut böja knä inför det militaristiska imperiet Archadia, och i huvudstaden Rabanastre installeras en ny ledare som utger sig för att vilja skapa fred och stabilitet efter den långa konflikten. Under en fest som är organiserad för att välkomna det nya ledarskapet till Rabanastre råkar dock vår protagonist Vaan hamna i sällskap med motståndsrörelsen, och därmed är äventyret igång. [caption id=“attachment_18623” align=“aligncenter” width=“550”] Något skumt har hamnat i vattnet hos den lokala chocobouppfödaren.[/caption] Karaktärerna är generellt sett ganska intressanta, om än kanske lite förutsägbara. Tyvärr är det genomgående undantaget huvudpersonen Vaan. Jag brukar ha ganska hög tolerans för snorungeattityd i japanska rollspel, men jag har väldigt svårt att ta honom till mig på någon nivå alls. Han saknar utstrålning och charm, och skulle passa betydligt bättre i en biroll än i den huvudroll han har. Det som är intressant att notera nu i efterhand är hur mycket av Final Fantasy XII som har fungerat som en designmall för onlinerollspelet Final Fantasy XIV. Det finns flera element som påminner om MMO-design, som till exempel stridssystemet där du i princip kan programmera beteendet hos dina medkombattanter, precis som du lägger upp strategier med dina mänskliga medspelare i ett MMO. Det innebär en del meckande till att börja med, men i slutänden ger det dig friheten att tänka på annat i striderna istället för att detaljstyra varje liten del i varje slagsmål. Miljöerna är omväxlande och känns relativt levande för att vara ett tio år gammalt spel. Det finns gott om sidospår att utforska, och det är speciellt kul att genomföra jaktuppdragen där folk erbjuder belöningar för att ha ihjäl olika former av bossar eller speciella fiender som är gömda i vildmarken. Det är dock lätt att ta sig vatten över huvudet och snubbla över ett uppdrag du inte riktigt är redo för. [caption id=“attachment_18624” align=“aligncenter” width=“550”] Balthier tröttnade på Vaans gnällighet och slängde ett elstängsel på honom.[/caption] Nyversionen med undertiteln The Zodiac Age bjuder på en del trevliga funktioner som verkligen expanderar upplevelsen. Till exempel är det gemensamma licensbrädet avskaffat, till förmån för ett mer uppdelat jobbsystem. Du får även möjlighet att välja ett sekundärt jobb efter ett tag, vilket öppnar upp för både flersidiga karaktärer och rejäl specialisering om du hellre önskar detta. Eftersom spelet är relativt omfattande till ytan har det också inkluderats ett sätt att snabba upp tidsförloppet, så att du kan springa snabbare mellan de olika målen. Ur ett grafiskt perspektiv finns det dock inte mycket att skylta med. Spelets högre upplösning gör det trevligare för ögat, men texturerna är överlag kvar i den lågupplösta eran och kan ibland se ut som en suddig röra. Det är förstås synd, men det är troligtvis också en kostnadsfråga för Square Enix. En väldigt positiv detalj är dock att du har möjligheten att välja vilket ljudspår du vill ha i spelet, både när det gäller tal och musik. Detta var något som gladde mig då jag inte orkade lyssna på den engelsktalande Vaan i längre än några minuter. Final Fantasy XII: The Zodiac Age är ett spel som lyckas fånga mig trots att jag inte alls intresseras av de övergripande händelserna. Det är själva spelmekaniken som är den riktiga behållningen, och även om det finns många saker som känns föråldrade håller det hela fortfarande riktigt bra. Det är kanske inte den mest imponerande eller ambitiösa nyversionen som har gjort, men vad gör det när det är så kul att spela?

Recension: Accel World VS. Sword Art Online [PS4]

Fri, 21 Jul 2017 12:00:48 +0000

Att sammanföra två japanska fiktiva verk i ett fullspäckat äventyrsspel låter våghalsigt, men det är precis vad speljätten Bandai Namco har presterat genom att para ihop anime-serierna Accel World och Sword Art Online. Resultatet är en fristående fortsättning på det sistnämnda, med titeln Accel World VS. Sword Art Online. När jag börjar spela får jag följa de tre vännerna Kirito, Asuna och Yui när de njuter av en fin dag i spelvärlden Alfheim Online. Plötsligt börjar dock den unga Yui bete sig underligt och sätter i full fart av mot två mystiska främlingar. En strid mot den tappra Black Lotus utbryter, Yui blir fångad och inspärrad av den elaka Persona Vabel och hennes mörka krafter. Lyckligtvis är Black Lotus en vänlig person och hon väljer att följa med de chockade féerna för att rädda deras vän, men de behöver samla ihop många kompanjoner för att fullfölja det långa uppdraget och lösa mysteriet om Persona Vabels motiv. Jag springer eller flyger över de stora vyerna av Alfheim Onlines slätter och slåss kontinuerligt mot legioner av fiender längs vägen till uppdragens slutdestination. Black Lotus och hennes bekanta från Accel World är klädda i plåtdräkter och använder sig av högteknologiska attacker medan Kirtitos ensemble kör med klassisk magi och fäktas med svärd. Jag kan välja upp till tre olika karaktärer i mitt lag där de två datorstyrda lagkamraterna attackerar motståndarna på egen hand. Tyvärr brukar de dock ofta försvinna ur mitt sikte när jag behöver dem som mest. [caption id=“attachment_18585” align=“aligncenter” width=“550”] Anfall![/caption] Striderna är till en början riktigt simpla, vilket gör det lätt för mig att gå upp ett tjugotal nivåer på några minuter. Motståndet blir dock tuffare när jag kämpar mot de utmanande bossarna som tål mycket stryk och dessutom orsakar stor skada om jag inte är försiktig. Ibland skapar kameravinklarna problem och konsekvenserna blir att det blir svårt att träffa min motståndare. Det händer ofta att min karaktär åker på storstryk för att jag inte ser vad som händer på skärmen. I fristaden finns en anteckningstavla där jag kan ta på mig olika sidouppdrag som ofta handlar om att besegra ett visst antal fiender. Trots den uppenbara flörten med online-spel, gillar jag att ta mig an dessa uppgifter då de ökar spelets livslängd. Ett rollspel brukar ha en stor uppsättning av spelbara och igenkännliga protagonister men eftersom alla kommer från två separata varumärken, är det svårt för mig att komma ihåg de okarismatiska personernas namn även om det finns undantag. Streas fräcka humor är dock anmärkningsvärd och jag fnissar ofta i hennes serie av skolprogram där hon innehar huvudrollen tillsammans med sin uttråkade sparringpartner Kuroyukihime, Black Lotus verkliga namn. Oftast förekommer det en intetsägande, långtråkig dialog mellan hjältarna och jag upplever röstskådespeleriet som horribelt dåligt. Jag brukar vara förtjust i japansk tal i rollspel, men röstskådespelarnas gälla toner är mödosamma och mestadels låter insatserna överspelade. Jag tycker det är onödigt att precis varje tillgänglig person i besättningen ska yttra sig så fort en sekvens med prat uppenbarar sig i spelet. Lyckligtvis finns engelsk text och det går även att snabbspola förbi kommentarerna. [caption id=“attachment_18596” align=“aligncenter” width=“550”] Tävlingen där vem som gör den argaste minen är olidligt spännande![/caption] Jag tycker att Bandai Namcos hopslagning är ett okej äventyr med klassiska rollspelsinfluenser, vackra omgivningar och massor av tempofyllda strider även om det är linjärt och fullt av tydliga klichéer. Känner du till anime-serierna eller har spelat rollspelsadaptionen av Sword Art Online sedan tidigare, tror jag att du kommer att uppskatta spelet ännu mer. Det är väldigt tydligt att detta verk är skapat för de trogna anhängarna av dessa två världar.

Recension: Superhot [PS4]

Thu, 20 Jul 2017 12:00:46 +0000

Det är inte ofta vi får se omvälvande innovationer inom förstapersonsskjutare, men när Superhot gjorde inträde på marknaden under förra året stod det genast ut från mängden. Med grundidén att tiden i spelet bara passerar när du rör dig förvandlas högoktaniga actionscener till schackliknande pussel med kreativa utmaningar. Ungefär 1,5 år senare är det dags för spelet att äntligen nå PlayStation, och den stora frågan är om dessa idéer fortfarande känns nya och fräscha idag. När du startar upp spelet dröjer det inte länge innan du förstår att själva berättelsen kommer att vara något alldeles speciellt. Det hela utspelar sig i ett spel inuti spelet, där du ställs inför dessa actionpackade pusselsekvenser, men med jämna mellanrum kastas du ut i ett chattrum där du diskuterar upplevelserna med en vän. Utan att avslöja för mycket, så verkar det som att spelet kanske inte enbart är en underhållande upplevelse. Under spelsekvenserna består utmaningarna av rödfärgade människor som gör allt för att ha ihjäl dig, med allt från knytnävar till pistoler och automatvapen. Det gör att du hela tiden måste hålla koll på var dina fiender befinner sig runt omkring dig, samt vad de har för utrustning. På så vis kan du planera och prioritera de största hoten först, så att du slipper springa slalom mellan alltför många kulor som kommer flygande mot dig. [caption id=“attachment_18569” align=“aligncenter” width=“550”] Om du saknar skjutvapen går det ibland lika bra med en rak höger.[/caption] Ett första mål brukar vara att själv hitta ett vapen som du kan använda mot angriparna, och dessa kan du använda på ett par olika vis. Om du finner en pistol kan denna avfyras på traditionellt vis, men det finns också taktiska fördelar med att kasta den på dina fiender. När motståndarna blir träffade stannar de upp en kort stund, och om de själva är beväpnade kommer de att tappa sin utrustning. Detta betyder förstås att du kan passa på att sno åt dig deras vapen medan det befinner sig i luften, för att sedan använda det mot den föregående ägaren. Detta är både effektivt och otroligt tillfredsställande att genomföra. Nivåerna blir successivt mer komplexa, med fler rörliga delar, och även om det känns riktigt utmanande emellanåt känns det hela tiden som att jag har en god chans att klara mig vidare om jag bara filar på min tajming. Det införs också nya mekaniker kontinuerligt, vilket skapar en jämn inlärningskurva trots en ganska kort kampanj. [caption id=“attachment_18593” align=“aligncenter” width=“550”] Kulregnet är på väg, och det är dags att försöka hitta en väg ur denna till synes hopplösa situation.[/caption] Om du vill ha mer av det goda när det kommer till striderna, kommer du att få ditt lystmäte efter berättelsens slut, då du låser upp ett ändlöst läge som fortsätter att skicka fiender mot dig tills du dör. Detta sätter verkligen prov på alla dina färdigheter du har lärt dig, och är ett trevligt tillägg i helheten. Trots att spelet har en riktigt innovativ spelmekanik är det ändå inte spelets starkaste punkt. Det är faktiskt berättelsen som är den stora behållningen. Det bjuds på tvära kast och svängar som verkligen fick mig att tappa hakan emellanåt, och att säga mer än så skulle vara att förstöra upplevelsen av upptäckten. Det är lätt att kritisera spelet för den höga prislappen jämfört med den relativt korta speltiden i kampanjen, men det känns inte riktigt rättvist när spelet är så här bra. Smarta idéer och klockren implementering gör att detta i princip är ett måste att spela.

Recension: Star Trek: Bridge Crew [PSVR]

Wed, 19 Jul 2017 12:00:05 +0000

Jag måste erkänna att jag aldrig någonsin känt mig dragen till äventyren i Star Trek, vare sig serierna (undantaget Star Trek: Voyager) eller filmerna. Anledningen är att jag i slutet av 70-talet föll pladask för ett annat rymdepos, skapat av George Lucas. Det politiska spelet blandat med det verklighetstrogna kaptensansvaret och förhållandet till andra raser var inte i linje med vad jag önskade mig av ett rymdäventyr, åtminstone inte på den tiden. Men det var då det. I Star Trek: Bridge Crew axlar jag ansvaret som kapten på U.S.S. Aegis där jag och min besättning har ett väldigt viktigt uppdrag; att utforska ett Klingon-infesterat område kallat The Trench. Vulcan-rasen behöver en ny plats i universum som de göra till sitt hem och förhoppningsvis går det att finna ett hopp för rasen i denna vackra men besynnerliga sektor av rymden. Ännu har jag inte lyckats med det fullskaliga uppdraget och Vulcans öde ligger fortfarande i mina händer, men trots detta känner jag att jag har fått en bra bild över livet som kapten. Jag har dessutom blivit överrumplat förtjust i Star Trek-universat och den mängd omtanke som ligger bakom varje designval i spelet och i äventyren överlag. [caption id=“attachment_18572” align=“aligncenter” width=“550”] Tungan rätt i mun, det här är viktiga parametrar att redigera![/caption] Redan i träningsuppdragen känner jag att spelet bjuder på en rejäl verklighetskänsla som på sina håll imponerar starkt på mig, även om jag inte är stöpt i Trekkie-formen. Vad en riktig entusiast känner när den spänner på sig VR-headsetet och gör sitt första intergalaktiska warp-hopp, vågar jag inte ens tänka på. Scenen för spelet är relativt liten; jag befinner mig hela tiden på rymdskeppets kommandobrygga och har som kapten en mängd kommandon jag kan utföra. Till min hjälp har jag skeppets ingenjör, taktikern som hanterar stridslägen och styrman som navigerar och styr skeppet. I de grundläggande scenarierna räcker det gott och väl med att jag basunerar ut mina order till dem och väntar på att de ska fullföljas. I ett senare skede behöver jag dock handgripligen göra vissa saker själv, och då kan jag välja att ta över den specifika stationen helt. Det låter kanske enkelt, men jag har i flera fall förundrats över mängden inställningar jag kan justera för att anpassa U.S.S. Aegis för de utmaningar vi står inför. Ganska snart börjar jag inse djupet i att manövrera ett rymdskepp av denna dignitet; ökar jag sköldarnas kapacitet, påverkas skeppets hastighet och förmåga att attackera. Känner du att utmaningen blir för stor med att kontrollera flera stationer samtidigt, finns det ett antal hjälpsamma Star Trek-fans som också spelar och idogt väntar att få hjälpa till från sin sida av internet. Online-läget känns sömlöst och erbjuder omedelbart glada vänner som kan ta över en eller flera av stationerna på ditt skepp. Att hoppa mellan de olika stationerna går fort och känns naturligt; jag tittar helt enkelt på personen som utför uppgifterna som är relevanta och utfärdar antingen kommandon eller tar över stationen. Att kontrollera hela skeppet själv är dock dömt att misslyckas, och därför är jag glad över att de datorstyrda besättningsmedlemmarna är någorlunda välprogrammerade. De sköter sina jobb väl och klagar aldrig över när jag klampar in och vill pilla på kontrollerna. [caption id=“attachment_18573” align=“aligncenter” width=“550”] En av spelets mindre livliga bilder. Utan VR[/caption] De inledande uppdragen fungerar väl för att lära upp mig i min kaptensroll. Det behövs verkligen eftersom jag efter några fåtal uppdrag måste hantera flertalet kriser samtidigt. Det är inte ovanligt att vi stöter på Klingon-skepp som väldigt gärna vill förstöra ett räddningsuppdrag där jag i omgångar försöker överföra personal från ett brinnande skepp till Aegis. I dessa fall presenteras jag, förutom utmaningen att utföra flera saker samtidigt, även för de svåra, jobbiga val som blivit populära bland annat i Telltale Games spelserie The Walking Dead. Ska jag fokusera på att överföra så många människor som möjligt till mitt skepp, eller försvara U.S.S. Aegis mot inkommande anfall? Jag kan nämligen inte ha sköldarna uppe om jag ska transportera personal mellan skeppen, och samtidigt är vi oerhört sårbara utan sköldarnas förmåga. Star Trek: Bridge Crew är smått fantastiskt för mig som kan uppleva den virtuella verkligheten som erbjuds. Det tar inte många minuter innan jag är fullständigt absorberad av upplevelsen och känner pulsen stiga när jag hör att en skvadron Klingon-skepp äntrat zonen vi befinner oss i. Dock är det svårt att göra titeln rättvisa genom stillbilder då det lätt kan uppfattas som stelt och där mina besättningsmän ser ut som skyltdockor. Är du en sann Star Trek-fantast, är detta en titel som du verkligen inte får missa; nästan så att det betingar ett inköp av ett PlayStation VR om du inte redan har ett. Skulle det vara att du redan har köpt ett headset och letar efter en spännande och emellanåt nervkittlande upplevelse, rekommenderar jag Bridge Crew starkt. Oavsett om du är Trekkie eller ej.

Recension: Final Fantasy XIV: Stormblood [PS4]

Fri, 14 Jul 2017 12:00:26 +0000

Spel som medium har förändrats ganska mycket sedan Final Fantasy XIV först såg dagens ljus. Flertalet konkurrerande massiva flerspelarvärldar har kommit och gått, spelarantalen har gått upp och ner och begrepp som ‘Free to Play’ (fritt att spela, kostar för det mesta ingenting att ladda ner och har ingen månadskostnad) har konverterat de flesta spel från månatliga prenumerationer till att mer vara baserade på små, triviala inköp i spelen. Men dessa förändringar är inte mycket jämfört med resan Final Fantasy XIV har gått igenom. Från den ursprungliga lanseringen i september 2010 har det genomgått en större renovation med tillhörande byte av regissör och släppts igen under nytt namn (Final Fantasy XIV: A Realm Reborn , 2013) samt fått en större expansion (Heavensward , 2015). Nu är så den andra större expansionen här - Stormblood. Efter att vår tappra spelarkaraktär tillsammans med en samling vänner och bekanta har sett till hjälpa Ishgard och ge det garleanska imperiet ett flertal kängor under handlingen i Heavensward och dess efterföljande kapitel vänds vår blick österut - regionen Doma behöver vår hjälp. [caption id=“attachment_18534” align=“aligncenter” width=“550”] Vi blickar österut på jakt efter nya fiender[/caption] I likhet med många andra MMO-spel följer Final Fantasy XIV mantrat att grupper består av tre olika roller , alla med sitt eget ansvarsområde. De stryktåliga krigarna har som jobb är att hålla fienden upptagen medan helarna ansvarar för att gruppen överlever, och skadeklasserna ser till att göra så mycket skada de bara kan. Ett flertal jobb finns inom varje roll - och de flesta känns igen från äldre Final Fantasy-spel, paladin, vit magiker, svart magiker, bard, drakriddare, med flera, alla med sina unika jobbfärdigheter, styrkor och svagheter. I sedvanlig stil innehåller en Final Fantasy XIV-expansion inte bara ny handling - utan även ett par nya jobb, ombalansering av spelsystem och, såklart, en utökad maxnivå för alla jobb. Däremot har PlayStation 3-versionen av spelet fått stryka på foten och är permanent nedlagd, men däremot går det att uppgradera till Playstation 4-versionen utan kostnad. Som tidigare går det utmärkt att interagera med spelare på PC - det finns inga specifika Playstation-servrar. Efter att ha tillbringat en del tid med dels de nya jobben och förändringarna för de befintliga jobben är jag lite konfunderad över hur Square Enix har tänkt. I vissa fall har tröskeln för att lära sig att behärska ett jobb eller en roll trivialiserats till den grad att jobbet inte är särskilt roligt att spela, och i vissa andra fall har det lett till att jobb som tidigare var en nödvändigt del av det tuffare raidandet inte längre är önskvärda. Nu är dessa förändringar ingalunda huggna i sten, och Square Enix brukar vara rätt snabba på att reagera och justera spelbalansen för att hålla sina prenumeranter nöjda. [caption id=“attachment_18533” align=“aligncenter” width=“550”] De nya miljöerna är ett nöje att beskåda och resa igenom, trots de otäcka fienderna nere på marken. Här: Azim Steppes, där de nomadiska klanerna inom rasen Au Ra håller till. Min karaktärs förfäders jaktmarker.[/caption] De två nya jobben har båda en schysst anknytning till miljöerna vi besöker - att kunna lära sig samuraj-färdigheter i Final Fantasys motsvarighet till östern känns klockrent, och att lära sig behärska den röda hybridmagikern är en intressant utmaning. I klassiskt Final Fantasy-maner handlar det om att balansera den svarta magin med den vita, på ett inte helt subtilt yin/yang-maner. Men ett bra MMO är ju mer än bara jobb - det skall ju helst finnas en väl utmålad värld och en handling värd att bry sig om. I Stormblood finns båda dessa kvaliteter i mängder. Där Heavensward stundtals kunde kännas som en lång resa mot ett oklart slut så finns det redan från de första ögonblicken en klar och tydlig nemesis och vägen fram till en oundviklig konfrontation är fylld av minnesvärda livsöden och ögonblick. [caption id=“attachment_18532” align=“aligncenter” width=“550”] Ibland måste även den mest härdade krigaren stanna upp, andas och insupa miljöerna. Solnedgång över The Ruby Sea.[/caption] Utöver handling, nya jobb och utökad maxnivå för karaktärer finns det såklart lite mer godis i Final Fantasy XIV: Stormblood. Efter att ha varit landkrabbor sedan grundspelet släpptes lär vi oss äntligen simma, inklusive dykande i de lite djupare sjöarna, och för de som gillar att fiska - spjutfiskande. Trots att jag haft spelet i min ägo i en månad har jag fortfarande inte helt hunnit utforska alla nyheter för alla jobb - det är en ganska tidskrävande syssla. Men för att vara en större expansion är jag väldigt nöjd med innehållet hittills, bortsett från att vissa jobb behöver lite mer polerande och justerande. De nya områdena lever upp till förväntan och används förhoppningsvis på ett lite bättre sätt än motsvarande områden i Heavensward, som idag känns som ödemarker. Samma sak gäller för de nya gruppbaserade instanserna som behöver bekämpas, och de lite tuffare bossarna. De erbjuder en salig blandning av gamla, välbeprövade trick och lite nytänkande. Att Final Fantasy XIV är ett levande spel illustreras rätt tydligt av utvecklarnas planer framåt. Trots att expansionen nyss har lanserats, släpptes en innehållspatch redan förra veckan och redan nästa vecka kommer nästa. Den här gången med en ny nivå av seriöst raidande och tillhörande utrustning, samt en ny form av skattkammarjakt. Och inte så långt in i framtiden kommer det jag kanske ser mest fram emot - en serie av 24-personersuppdrag med det lockande namnet “Return to Ivalice” där Vagrant Story och Final Fantasy XII-skaparen Yasumi Matsuno står som gästskapare. Från att ha varit en kommersiellt diskutabel produkt med oerhört skamfilat rykte så har Final Fantasy XIV verkligen rest sig ur askan, som fågeln Fenix, och lyckats skaka av sig mycket av det dåliga ryktet det haft sedan originalsläppet och kan numera stå stolt och vara sig själv - ett fenomenalt MMO med intressanta karaktärer, en bra handling och intressant spelmekanik.

Recension: That's You! [PS4]

Fri, 14 Jul 2017 09:00:09 +0000

Sällskapsspel med familj eller vänner är rogivande och garanterad långvarig succé på fredagskvällarna, vilket varit ett faktum i många decennier. Nu har denna sociala underhållning tagit ett stort steg framåt med hjälp av vardagliga tekniska redskap i frågesportspelet That’s You! Detta spel är det första i Sonys satsning på PlayLink där vem som helst kan vara med i leken, genom att använda sig av en mobiltelefon eller surfplatta. Jag kan omedelbart konstatera att det är fascinerande att jag tillsammans med min familj kan spela tillsammans via en nedladdad app och inte med en handkontroll. That’s You! kan ha upp till sex spelare, men kräver minst två deltagare i en spelsession. Det hela går ut på att spelarna ska försöka vara överens så mycket som möjligt, då identiska svar ger poäng. Efter att jag och mina medspelare har tagit foton på oss själva är det dags att ta oss an en uppsjö av frågor, som oftast inkluderar de deltagande. Vid det ögonblicket ska jag välja den person jag tror mest sannolikt passar in på rätt svar och skratten haglar när mina motståndare väljer mitt ansikte via surfplattorna. [caption id=“attachment_18503” align=“aligncenter” width=“550”] Varje destination i den virtuella resan är en frågekategori, till exempel musik i denna bild.[/caption] Vissa lekar innebär att vi ska rita något under tidsbegränsning, och där är surfplattornas större storlek ger en enorm fördel eftersom det är för min del krångligare att rita på mobilens mindre skärm. Dessutom är det tråkigt att det finns för få färger och verktyg på mitt ritbord för att kunna återskapa min sambos favoritglass eller den fina mössa jag har på mig under en campingtur. När våra konstverk är klara ska vi sedan rösta på vår favorit, och om jag är riktigt säker på valet satsar jag en jokerkapsyl för eventuella dubbla poäng. Spelets krav att använda wifi är absurt eftersom vi använde oss av en app, vilket borde vara tillräckligt för att kunna delta. Vid många tillfällen blev en deltagare frånkopplad och var tvungen att vänta till nästa fråga och tyvärr missade chanser för insamlade poäng. Trots att dessa situationer är oacceptabla, är det ändå bra att spelet går vidare och inte låser sig när en spelare tillfälligt försvinner. Det är praktiskt att kommentatorn pratar svenska men ljudnivån är så låg att jag inte kan höra vad han säger. Trots att jag sänker musiken i inställningarna är hans röst så väldigt låg att den enda möjligheten för att förstå är att helt enkelt läsa texten. Jag kan också välja att spela med andra människor online, men om motståndarna inte är vänner eller bekanta försvinner ju mycket av poängen med pinsamma sällskapsspel. Visst är det bra att den möjligheten finns, fast jag sitter hellre med vänner eller släkt i mitt vardagsrum och skrattar åt våra pinsamheter. [caption id=“attachment_18509” align=“aligncenter” width=“550”] Ju flera, desto roligare.[/caption] That’s You! är en välkonstruerad frågesport och det känns definitivt som att delta i ett komiskt tävlingsprogram med mina sociala umgängen. Det är lättbegripligt och du behöver inte vara en erfaren spelare för att vara med. Spelomgångarna brukar vara runt en halvtimme långa, fyllda med gapskratt och en portion jäkelskap. Jag kommer inte att dra fram detta digitala sällskapsspel varje fredagsafton framöver, men visst känns det kul att genren tagit ett massivt steg framåt i utvecklingen.

Recension: Serial Cleaner [PS4]

Tue, 11 Jul 2017 15:00:40 +0000

Pusselspel kan verkligen komma i många former, vilket demonstrerades av det extremt våldsamma actionspelet Hotline Miami. Grundkonceptet må vara att ha ihjäl alla fiender på en nivå, men för att lyckas måste du se alla mönster och lösa kombinationen av motståndare du ställs inför. Serial Cleaner använder också detta koncept, fast tvärt om. Istället för att avverka alla fiender på en nivå ska du istället se till att röja undan alla bevis på en brottsplats. En brottsplats som patrulleras av många poliser. Berättelsen utspelar sig under 70-talet, och detta befästs snabbt med rejäla mustascher och härlig funk- och rockmusik. Du iklär dig rollen som en städare som delar boende med sin mor, och för att hålla ditt spelberoende flytande tar du dig an uppdrag från alla som är villiga att betala. Alla uppdrag inleds med ett telefonsamtal i hemmet där du får reda på grunderna om vad som behöver göras. Som om kopplingarna till Hotline Miami inte var stora nog. Väl ute på brottsplatserna gäller det att navigera mellan de patrullerande poliserna för att inkassera mordoffren, vapen och annat bevismaterial, och i många fall även städa upp blodet. Detta innebär att du får studera vakternas rörelsemönster och lägga upp en plan för hur du ska kunna röra dig genom nivån utan att bli påkommen. [caption id=“attachment_18476” align=“aligncenter” width=“550”] Efter många timmars kämpande fick jag erkänna att dammsugaren inte fungerade på lik.[/caption] Fiendernas synfält visualiseras med hjälp av en färgad kon, vilket är väldigt hjälpsamt för att luska ut om du är säker i ditt gömställe. Skulle du bli påkommen räcker det med en snabb smäll med batongen för att tvinga dig att starta om nivån, men spelet är också ganska förlåtande med vissa bitar. Även om du skulle vara jagad av en fiende som kan se dig kan du dyka in i ett gömställe för att tappa bort honom helt. Varje gång du startar om nivån kommer dessutom alla element flyttas runt en aning. Det betyder att det inte kommer att finnas ett universalsätt att klara alla nivåer, utan det krävs en del improvisation beroende på var kroppar och bevismaterial hamnar någonstans. Det innebär även att vissa kombinationer blir enklare att lösa än andra, vilket är lite tråkigt. Det känns inte lika tillfredsställande att klara en nivå bara för att jag fick tur med lotteriet. Styrningen känns ypperlig, vilket är ett krav för ett spel som har så pass högt tempo som Serial Cleaner. Det må vara långsamt när du försöker komma på en plan, men när den väl träder i kraft händer allting blixtsnabbt. Du måste i synnerhet ha stenkoll på var dina gömställen är om du skulle råka hamna i en av vakternas blickfång, så att du alltid har en plan för reträtt. [caption id=“attachment_18477” align=“aligncenter” width=“550”] Jag tror inte att “Han halkade och slog sig.” kommer att räcka som försvar.[/caption] Berättelsen är sparsam men fyller helt klart sin funktion när vår protagonist hamnar djupare och djupare i klienternas klor. Det sprids också ut en del historiska referenser för att ge ett sammanhang till vad som händer i omvärlden under tiden, vilket är en ganska trevlig detalj. Stämningen är överlag riktigt härlig, med allt från den spartanska grafiska stilen till den typiska 70-tals miljön. Spelet tappar dock lite av charmen efter ett tag, när uppdragen börjar kännas enformiga. Det finns absolut omväxling i hur nivåerna är upplagda, men det införs inte tillräckligt många nya element för att hålla det fräscht. Det är synd, för det finns en riktigt bra kärna att bygga på. Det är i slutänden ändå ett kul spel att sysselsätta sig med i kortare spelsessioner. Det finns några riktiga tankenötter som utmanar spelaren på både problemlösning och förmåga att improvisera och reagera, och det är helt klart värt att kika närmare på.

Recension: Little Nightmares: The Depths [PS4]

Tue, 11 Jul 2017 10:00:43 +0000

När Little Nightmares (8/10) släpptes blev det snabbt en av vårens trevligare överraskningar. Malmöbaserade Tarsier Studios nöjde sig dock inte med detta, utan har även expansionskapitel i planerna, varav det första nu är släppt. The Depths sätter spelaren i rollen som en annan protagonist, med händelser som sker parallellt med huvudberättelsen ombord på det skräckinjagande fartyget The Maw. Kan då denna expansion bidra med något markant för att göra upplevelsen bättre? Första intrycket som expansionen gav mig var att det inte finns några direkta anvisningar om hur du startar upp denna nya berättelse. Efter lite bläddrande i spelmenyn stod det dock klart att det har dykt upp en ny ruta i kapitelvalsmenyn, vilket kanske är en lite märklig placering. Det skulle inte skada att faktiskt lägga till ett nytt menyval i huvudmenyn eller åtminstone peka spelaren åt rätt håll för att kunna uppleva innehållet. När jag väl kommer in i berättelsen känns det mesta bekant. Jag har inte längre tillgång till tändaren som Six använder för att belysa mörkare regioner, men så småningom får jag tag i en ficklampa som fyller motsvarande funktion. Utöver det gäller samma typ av pussel, klättrande och hoppande som i huvudspelet, även om det känns som att det finns färre tillfällen med precisionshopp. Miljöerna är utsökta, precis som förväntat, och även om ett par områden återanvänds från huvudberättelsen är en stor majoritet nydesignade och precis lika kusliga och detaljerade som tidigare. [caption id=“attachment_18471” align=“aligncenter” width=“550”] Någon borde se över designen av miljön så att den faktiskt är lite mer anpassad för kortväxta.[/caption] Tyvärr finns det betydligt färre riktiga interaktioner med de otroligt skrämmande bosskaraktärerna i denna expansion. Jag gillade smygsekvenserna i grundspelet, då det var ytterligare ett element att hålla reda på under tiden jag försökte lösa ett pussel, och det skruvade upp spänningen ytterligare. Det finns inte lika många tillfällen då det finns påtaglig fara i The Depths, och när det väl uppstår är det sällan svårt att undvika. Jag stötte dessutom på en del buggar under genomspelningen som gjorde att jag bland annat trillade genom golvet ett par gånger, och det är ju oftast ett irriterande sätt att dö när kontrollpunkterna inte är speciellt täta. The Depths bjuder på en överlag stämningsfull och intressant upplevelse, men inget som känns nytt och fräscht jämfört med grundspelet. Det går dessutom att blåsa igenom på cirka en timme, vilket kanske är i det kortaste laget. Expansionen gör dock ett väldigt bra jobb med att sammanväva berättelsen med den från grundspelet, och det ska utvecklarna ha ett stort plus för.

Recension: Valkyria Revolution [PS4]

Mon, 10 Jul 2017 12:00:09 +0000

Det finns ett fåtal spel som lyckas träffa mitt i prick när det kommer till den tecknade stil som japanska anime- och mangatitlar lyckas förmedla. Valkyria Chronicles är ett av dessa mästerverk som redan under PlayStation 3-eran fick mig att tappa hakan över hur vackert och unikt det var. Den uppgraderade utgåvan Valkyria Chronicles: Remastered (9/10) levererade ännu bättre grafik samtidigt som den utsökta kombinationen av rörelsefrihet och strategi lämnades intakt. När studion Media. Vision tar sig an den hedervärda uppgiften att utveckla serien, väljer de att vända upp och ned på allt och skapa något helt nytt i sidospåret Valkyria Revolution. På pappret ser det ut som att upplägget eventuellt kan tilltala en bredare publik, men håller det i längden för den trogna skara av Valkyria-entusiaster? Berättelsen kretsar kring en grupp krigare som kallas de fem förrädarna; fem individer som anklagas för att ha startat ett omfattande krig med stora förluster för alla inblandade nationer. Anledningen stavas såklart Ragnite, mineralen som utgör grundämnet för allt från medicin till vapen och som dessutom är kraftkällan till de flesta motorer i världen. Berättelsen utspelar sig likt en historisk föreläsning där en professor lugnt och stilla berättar om historiens förlopp för en av sina elever, sittandes i den dunge där de fem förrädarna är begravna. Till en början slås jag av hur annorlunda berättelsestilen är men efter ett hundratal avbrott där spelet behöver ladda mer innehåll, känner jag att upplägget börjar bli aningen uttjatat. Visst bjuds en ordentlig genomgång i Ragnite-mineralens påverkan av människor och makternas utspel i världen, men redan efter några timmar avviker mitt intresse. [caption id=“attachment_18488” align=“aligncenter” width=“550”] Till och med den fruktade valkyrian faller offer för stereotyperna[/caption] Jag slås ganska omedelbart av hur starkt intryck som den föregående grafikmotorn har haft på mig. Avsaknaden av de pastellmålade miljöerna och karaktärerna lämnar en tomhet i mig som jag inte alls trodde att jag skulle uppleva. Istället för levande, omtumlande färgklickar i den krigiska vardagen, serveras istället en vardaglig JRPG-grafik med ett påklistrat filter för att försöka lura mig att tro annorlunda. Den enkla grafiken går hand i hand med platta, tråkiga karaktärer där stereotyperna avlöser varandra kolonn efter kolonn. Självklart har vi det avdankade fyllot i gruppen tillsammans med storbröstade kvinnor, buttra män och tysta hjältar. För att piffa upp vardagen en smula introduceras inom kort även landets prinsessa till gruppen; en karaktär som inte alls är van vid krigets vardag men som snart anpassar sig till hemskheterna. Charmen i tidigare titlar har, förutom grafiken, varit det genuint spännande och djupt strategiska turordningsbaserade stridssystemet. När Media. Vision beslutade sig för att arkebusera upplägget och istället ersätta det med ett generiskt och actionbetonat dito, kan jag erkänna att jag tycker att det är ett snedsteg av rang. Visst kändes föregångarna något ytliga då belöningarna var som störst då jag klarade uppdragen på så få drag som möjligt, men det som erbjuds här är tyvärr inte bättre på något sätt. Kombinationen av att kunna springa fritt i miljöerna och det simpla systemet för attacker och specialförmågor tillsammans med rejält korkat motstånd gör upplevelsen trist även på slagfältet. [caption id=“attachment_18489” align=“aligncenter” width=“550”] Jag har en plan! Vi springer rakt mot de som skjuter på oss, smart va?[/caption] I ett rollspel med strategiska inslag förväntar jag mig att åtminstone slutbossarna ska erbjuda ett rejält motstånd, men faktum är att jag sällan känner mig orolig för utkomsten av en strid. Jag springer enkelt fram och nedgör soldater, ägnar två till tre attackrundor för att mosa deras ledare och rusar sedan vidare för att hacka ned fiendens Ragnite-förstärkta megarobot. Efter varje vunnen strid funderar jag på vad jag bjöds för motstånd, men kommer inte på mig att minnas något speciellt. Trist. Under de långa timmar som jag tillbringat tillsammans med Valkyria Revolution, känns det som merparten av min tid har tillbringats med att titta på långa filmer, samt att stirra på en svart laddningsbild med texten “Now loading”. Det var absolut inte vad jag hade förväntat mig av det här spelet och jag måste säga att jag är riktigt besviken på vart detta sidospår har tagit mig. Det är inte så att titeln är undermålig på något sätt, men min känsla är att Valkyria Chronicles-serien förtjänar en mycket bättre arvtagare än detta. Mycket bättre.

Recension: Crash Bandicoot N.Sane Trilogy [PS4]

Fri, 07 Jul 2017 12:00:50 +0000

En av PlayStations största ikoner gjorde debut 1996, när spelutvecklarna Naughty Dog lanserade plattformsspelet Crash Bandicoot för att kunna konkurrera med Super Mario. Den orangefärgade punggrävlingen bidrog till en succé med flera uppföljare och en stor skara fans världen över. Nu har Vicarious Visions tagit de tre första titlarna med den wumpafruktsätande hjälten, genom att ge dem nytt liv och en snyggare yta i samlingen Crash Bandicoot N.Sane Trilogy. Introduktionsvideon får mig att le när Crash i gamla, kantiga polygoner hoppar in i en maskin som transformerar honom till en modern variant, följt av den välbekanta djungelmusiken från första spelet innan jag får välja titel. Jag börjar med debuttiteln och beskådar den välbekante pälshögen på N. Sanity Beach innan han börjar sin vandring uppåt i djungeln. Jag är fullkomligt förälskad i den magnifika grafiken. Varje detalj i förgrund, bakgrund och särskilt karaktärerna är snyggt detaljerade, men samtidigt är den klassiska stilen och de roliga animationerna respektfullt oförändrade. Tillsammans med de lättigenkännliga ljudeffekterna och musiken får jag fortfarande en nostalgisk känsla att vara med i en tecknad serie signerad Hanna-Barbera. [caption id=“attachment_18420” align=“aligncenter” width=“550”] Indiana Bandicoot! Det är bara hatt och piska som fattas.[/caption] De genialt designade banorna känns fortfarande fräscha och erbjuder många av plattformsgenrens mest utmanande nivåer, vilket fick mig att svära många gånger vid ett dåligt planerat hopp. Vid sådana situationer brukar jag drivas till vansinne och lägger skulden på kontrollerna, men i praktiken är dessa helt perfekta och jag har bara mig själv att skylla för min klantighet. Däremot finns det brutalt svåra banor med tuffa hinder som fick mig att förlora många liv, som till exempel Bee-Havings aggressiva bin i Crash Bandicoot 2: Cortex Strikes Back. Alla tre äventyren är stort sett lika när det gäller upplägget och ärkefienden Cortex besatthet av att ta över världen är en upprepande kliché. Men i uppföljarna har protagonisten lärt sig att åka motorcykel, rida på isbjörnar och åka ubåt beväpnad med torpeder. Både de tuffa striderna mot bossar och förstörande av närmast ändlösa mängder trälådor är dock ett underhållande nöje, och om du gillar samlande kommer du att ha en roande uppgift framför dig. Spelen har genuint flyt och tempot är måttligt högt, men jag tycker att laddningstiderna är långdragna och det tar ungefär tio sekunder för att vänta på att en bana ska starta. Det är dock synd att underhållande Mario Kart-kopian Crash Team Racing inte är inkluderat, då en moderniserad variant av bilspelet vore en välkommen och viktig beståndsdel i denna kollektion. Jag saknar dessutom ett slags museum där spelaren får beskåda konceptbilder, lyssna på intervjuer och möjligtvis även korta dokumentärklipp om hur Crashs äventyr kom till. [caption id=“attachment_18426” align=“aligncenter” width=“550”] Masken Lövskägg och en orange knäppis med tjocka ögonbryn.[/caption] Det är friskt vågat av Vicarious Visions att ta sig an och putsa till en tjugoårig spelseries begynnelse, men resultatet blev en lyckad återfödelse av en omtyckt hjälte. Jag kände mig som en tonåring när den karismatiska figuren med sina tjocka ögonbryn studsade på lådor och red på vildsvin för första gången på två decennier. Jakten på gömda kristaller, juveler och lådor är mer än tillräckligt för underhållningsvärdet vilket gör det enkelt att spela om spelen flera gånger. Nostalgiker kommer garanterat att älska Crash Bandicoot igen och med tre klassiska äventyr i en snygg samling, är jag övertygad om att Crash Bandicoot N.Sane Trilogy kommer att locka nya spelare in i den gamla skolans plattformsspel. Välkommen tillbaks!

Recension: Diablo III: Rise of the Necromancer [PS4]

Tue, 04 Jul 2017 12:00:51 +0000

Det finns inte många spel på PlayStation 4 som kan mäta sig med antalet timmar som jag har tillbringat med Diablo III: Ultimate Evil Edition (9/10). Trots att jag har klarat det framlänges och baklänges otaliga gånger finns det hela tiden ett sug som gör att jag fortsätter i det ändlösa Adventure-läget i hopp om att finna ännu finare utrustning till mina karaktärer. När expansionen Rise of the Necromancer släpptes var det med stor förtjusning jag plockade upp spelet igen efter en längre paus, och min stora förhoppning var att Blizzard skulle kunna återskapa upplevelsen från den klassiska Diablo II-klassen. Necromancer-klassen är en form av magiker som använder sig av en kombination av förbannelser, återuppståndna fiender och exploderande lik för att bana väg genom horderna av helvetets skapelser. I Diablo II var klassen relativt svårspelad jämfört med de andra karaktärerna, men många av de kantigare designvalen har jämnats ut nu med inträdet i Diablo III. [caption id=“attachment_18398” align=“aligncenter” width=“550”] När du klarar spelet kommer alla skeletten att skapa en klassisk TV-puckhög.[/caption] Favoritfärdigheten Corpse Explosion är förstås tillbaka, och är vanvettigt effektiv om du råkar befinna dig i större grupper av fiender. Det är oerhört tillfredsställande att dra igång en kedjereaktion som jämnar hela grupper med marken på bara sekunder, och med tanke på att färdigheten inte kostar några resurser blev det snabbt en hörnsten i mitt karaktärsbygge. En av klassens största nackdelar är fortfarande att det kan vara svårt att hantera enstaka fiender, som till exempel i bossfighter. Det finns begränsat med effektiva attacker som är riktade mot en fiende, och det kan därför kännas lite drygt att slåss mot de stora aktbossarna som ofta besitter enorma mängder hälsa. I dess strider lönar det sig att ha goda vänner med sig som kan stå och hamra på fienden, medan du står på tryggt avstånd och använder dina förbannelser och din potentiella arme av odöda. [caption id=“attachment_18399” align=“aligncenter” width=“550”] Exploderande kroppar har aldrig förr varit så tillfredsställande.[/caption] Även om jag har haft otroligt mycket kul med min necromancer under resan till nivå 70 finner jag det ganska svårt att betygsätta denna expansion. I princip alla nyheter som lanserades i samband med Rise of the Necromancer kom i form av en kostnadsfri patch, vilket på ett vis är fantastiskt. Många andra spel är snabba på att låsa nytt innehåll bakom en betalvägg, och Blizzard visar verkligen vägen i detta fall. Men det förringar också värdet av själva betalexpansionen, då det i praktiken blir 150 kronor för enbart en ny karaktär. Med det sagt rekommenderas det varmt om du redan har gjort allt som går att göra i spelet, eftersom nekromantikern fyller ett utrymme som ingen annan klass gör. Du får tänka lite annorlunda och det finns en del olika vis du kan bygga upp din karaktär för att skapa omväxling och nöje. Om du nöjer dig med nya prylar till dina befintliga karaktärer kan det dock vara värt att skippa expansionen och bara ladda ner patchen.

Recension: The Golf Club 2 [PS4]

Mon, 03 Jul 2017 15:00:14 +0000

Golf som sport är inget jag har någon vidare kunskap om, mer än att känna till vissa spelare i stil med Tiger Woods, Annika Sörenstam och hårdrockaren Alice Cooper. Ett par golfspel har jag dock testat i tidig ålder, men när undertecknad spelar The Golf Club 2 är det första gången jag svingar med en driver på drygt ett decennium. Vid första spelomgången utbildas jag i grunderna ihop med olika tekniker inom sving, siktande och att ta sig ur kniviga situationer. Jag lägger märke till att det är mycket att tänka på och det är inte bara att slå hårt med en järnnia bara för att komma till greenen, utan jag måste förbereda mig och framför allt svinga korrekt. Efter den lite väl långdragna övningen kan jag gå igenom de olika spellägen; inklusive vanliga golfrundor, att delta i sociala klubbar och möjligheten att göra egna banor. Vissa sociala grupper har minimikrav på medlemmarnas handikapp, och de erbjuder även exklusiva tuneringar. Om du inte är en av de riktiga golfentusiasterna kan du dock gå med i helt öppna grupper, vilket jag gjorde istället. Du har möjligheten att skräddarsy din golfare på flera vis, men dessvärre är valmöjligheterna inom klädesplagg minimala och överlag tråkiga. [caption id=“attachment_18292” align=“aligncenter” width=“550”] Golfare går i tshirts även om det är vinter.[/caption] Jag är väldigt förtjust i grafiken, där golfbanornas design är genuint rena och täcks av läckert gröna fairways så långt mina ögon kan se. Golf är unikt inom sportspel eftersom jag inte känner någon stress alls, vilket ger ett harmoniskt intryck i HB Studios kreation. Jag kan spela på amerikanska privatklubbar, klippiga dalar i Skottland och även i vinterlandskap, vilket är ganska unikt för jag har inte hört talas om vintergolf förut. Däremot är animationerna gräsliga och särskilt bildfrekvensen när jag beskådar golfbollens färd efter slaget, när det finns många objekt på samma område. Laddningstiderna är extremt långa inför en kommande turné och även vid baneditorn, där i det sistnämnda blir plumpt och tidskrävande istället för att vara en intressant sandlåda där jag kan göra roliga banor. Annars är det kul att placera lustiga objekt i stil med alligatorer, skyskrapor och palmer i ett snötäckt landskap, och valmöjligheterna är berikande många. Dessutom kan jag lägga upp mina alster online för att låta andra spela, vilket är ett välkommet tillägg. Kontroll tillsammans med koordination är de viktigaste beståndsdelarna i golfspel, och dessa är spelets starkaste kort. Jag känner mig säker vid klubbval och när jag siktar, men vid en sving får jag bekymmer att slå rakt för mina bollar går alltid åt höger oavsett hur spikrakt mitt drag med vänster styrspak blir. Puttning vid långa distanser är det svåraste att lyckas med, då jag oftast slår för hårt eller löst, vilket borde kunna lösas med en mätare där puttens kraft visas. [caption id=“attachment_18291” align=“aligncenter” width=“550”] Fore![/caption] The Golf Club 2 är ett tryggt och stabilt golfspel utan större överraskningar, och det är helt okej för avkopplande stunder. Klubbhusen är dödvikt och därmed helt onödiga, med tanke på att jag lika gärna kan spela vanliga turneringar utan bekymmer förutom de långa laddningstiderna. Det finns dessvärre inga kända golfare i spelet, men känner du för att hitta din inre Jesper Parnevik är det bara att greppa en driver och slå bollen fortare än du hinner säga fore!

Recension: Toby: The Secret Mine [PS4]

Fri, 30 Jun 2017 12:00:33 +0000

Det är inte ofta man får tillfälle att recensera ett spel som heter samma sak som en själv. Alla kan ju inte ha tur nog att heta Mario eller Age of Empires: Collector’s Edition, men nu har det äntligen blivit min tur med Toby: The Secret Mine. Spelet är ett enmansprojekt av utvecklaren Lukáš Navrátil, och påminner ohyggligt mycket om det danska indiespelet Limbo med sin skuggfyllda estetik och sitt plattformspusslande. Men där Limbo bjöd på suggestiva miljöer och en minimalistisk men ändå tung berättelse så går Toby: The Secret Mine helt enkelt ut på att du ska rädda dina vänner i sann New Zealand Story-anda. För att nå dina utsatta vänner behöver du springa, hoppa och pussla dig fram genom spelets banor och undvika såväl finurliga fällor som farliga fiender. Konceptet låter ju rätt kul, men det visar sig snabbt att själva spelupplägget ekar rätt tomt. De otäcka kidnapparna som ständigt syns i skärmens utkant visar sig snabbt vara rätt meningslösa, då de sällan utgör ett riktigt hot. De flesta pusseldelarna är dessutom otroligt grundläggande, och löses ofta med några snabba nyckelvridningar eller spakdragningar. Då och då dyker det upp några logiska pussel, men inte ens de är särskilt djuplodade. Det fanns ett fåtal undantag som krävde att jag fick tänka till, men för det mesta tog jag mig bara vidare genom spelet i hopp om att hitta något som förde själva berättelsen framåt. Fast på den punkten gick jag bet, då handlingen visade sig vara riktigt tunnsådd - till den milda grad att det knappt fanns någon alls. [caption id=“attachment_18282” align=“aligncenter” width=“550”] Det såg åtminstone eldigt ut.[/caption] Bättre är det med miljöerna, som är avskalade och dramatiska. Här finns regniga film noir-bakgrunder, snygga öknar som påminner om miljöerna i Journey (10/10) och sågklingeförsedda Super Meat Boy-helvetesområden. Det hela är rätt snyggt, men det känns mer som att utvecklaren bara har tagit saker han tycker om från andra spel - något riktigt syfte med designval lyser aldrig igenom. Jag förstår till exempel inte hur det kan finnas en snöstorm eller en regnskur i ett gruvschakt. Efter ett par timmar tog i alla fall spelet slut, och utöver att jag fick spela om ett par nivåer för att hitta de sista gömda vännerna så fanns det inte så mycket mer att göra efter det. Den klena handlingen bjöd heller inte på någon stämningsfull berättelse, så det är svårt att rekommendera Toby: The Secret Mine. Det är visserligen rätt billigt och föredömligt kort, och jag gillar ju såklart namnet. Men om inte du också heter Toby så finns det egentligen ingen större anledning att köra detta i stället för det numera sju år gamla Limbo.

Recension: Perception [PS4]

Fri, 30 Jun 2017 09:00:38 +0000

Att vandra omkring i ett mörkt spökhus är en obehaglig upplevelse som mer eller mindre kan klassas som en klassiker i tv-spel. För att utveckla genren, har Deep End Games valt att ta konceptet ytterligare några steg framåt i mörkret med skräckspelet Perception. Äventyret tar sin början där den blinda protagonisten Cassie lär sig att använda sina förstärkta sinnen för att lokalisera objekt, innan hon fattar mod och tar sina första kliv in i den till synes övergivna bostaden för att lösa ouppklarade mysterier. För varje steg jag tar, skapas blå ljudvågor som för en kort stund ger mig en uppfattning om hur omgivningen kan se ut, och jag kan även knacka med blindkäppen för skapa större vågor. Den här tekniken är inte bara praktisk, utan målar även upp estetiskt vackra miljöer att titta på. Även om de är vackra, förstärker dock de förvridna bilderna min rädsla att bege mig vidare i huset. Ljudet är mitt enda hjälpmedel för att kunna ta mig framåt men ju mer oväsen jag skapar, desto större risk är att jag får sällskap av ett argsint spöke. Ljudvågorna går från varnande orangea till farligt röda vågor som indikerar att jag omedelbart måste gömma mig innan gasten dyker upp. Tyvrr är det lite väl enkelt att hitta gömställen och en nervkittlande flykt uteblir oftast, tråkigt nog. Dessutom krävs det ett femtiotal slag med käppen för att driva fram anden, vilket gör att jag kan mer eller mindre kan knacka kontinuerligt utan att bli för orolig. Spänningen dör ut samtidigt som spelets tempo trappas ned nämnvärt. [caption id=“attachment_18259” align=“aligncenter” width=“550”] Vems fiol är detta? Kalle Moreaus eller Alexander Rybaks?[/caption] Cassie är ett medium och kan hitta ledtrådar för att se husets gåtor från ett nytt perspektiv, detta görs genom att söka efter dolda minnen i pappersark eller andra ting som hon kan hålla i. Dialogerna i reminiscenserna är trovärdiga och eftersom några personer i spelutvecklarna har arbetat med BioShock , är jag inte förvånad att Perception erbjuder ett utmärkt röstskådespeleri och manus. I början lär sig protagonisten att lyssna och skapa sig en uppfattning om vad olika saker är. Många ting ger ifrån sig ljud och här utvecklas förmågan ytterligare. Tyvärr används inte denna gåva till fullo, spelet har potential för att leverera kluriga pussel att ta sig an. Dock levererar aldrig titeln något speciellt på den fronten vilket jag tycker är oerhört synd; lite kluriga tankenötter hade gjort spelet intressantare och dessutom bjudit på en uppfriskande omväxling. Huset är vackert när ljudet strömmar förbi dess infrastruktur och rekvisita, men de begränsade färgerna får rummen att se likadana ut. Cassie kan med sitt sjätte sinne se vilken nästa destination är och hur långt det är till målet, men mitt bekymmer är att jag lätt går vilse eftersom ljudvågorna avtar för snabbt under promenaderna. Ibland missar spelet att jag har kommit fram till ett delmål, vilket innebär att jag måste backa och försöka få det att registreras. Dessa problem upprepas titt som tätt och skapar irritation och tristess hos mig. Kontrollen är stabil och Cassie är lättmanövrerad, vilket ger spelet ett välbehövligt flyt. Dock upplever jag att det är svårt att interagera med objekten runtom i miljön. Jag har emellanåt oerhört svårt att plocka upp eller sikta in mig på objekt som jag vill undersöka, vilket spär på min frustration ytterligare. [caption id=“attachment_18268” align=“aligncenter” width=“550”] Den varmare kopparfärgen är en varning.[/caption] Deep End Games gör ett tappert försök att ge skräckgenren ett lyft genom att sätta mig i en blind persons situation, men resultatet blir ett händelsefattigt och rent sagt sterilt spökspel. Perception har vid enstaka tillfällen lyckats skrämma mig, och hade det bjudits mer av den varan hade det definitivt gjort spelet bättre. En vacker yta tillsammans med mystik är inte tillräckligt för att hålla upp husets fasad då skräcken och mångsidigheten inte finns någonstans att finna - till och med en blind ser det.

Recension: Nex Machina [PS4]

Tue, 27 Jun 2017 09:00:56 +0000

Finska spelstudion Housemarque har blivit lite av en favorit hos mig på senare år. Även om de i stort sett bara gör tvåspaksskjutare hittar de alltid helt nya vinklar på genren, och det enda som deras spel har gemensamt är egentligen en sjukt tajt kontroll, härligt futuristisk musik samt en spelglädje som heter duga. Nex Machina är tacksamt nog inget undantag och det tar inte många minuter innan jag känner mig som hemma. Allt från den blixtsnabba spelmekaniken till den Daft Punk-osande bakgrundsmusiken med löjligt tillfredsställande ljudeffekter sitter precis där de ska. Rent estetiskt är det dessutom riktigt snyggt. Med en härlig palett av neonfärger och kvicka, gravitationstrotsande övergångar mellan olika områden får det filmen Tron att framstå som en grådaskig blädderbok i jämförelse. Precis som i studions förra spel Alienation (8/10) kontrollerar du din hjälte sett rakt ovanifrån, med uppdrag att besegra ofantliga horder av aggressiva fiender. Istället för att springa runt på stora öppna ytor består spelplanen av flera småområden som du lämnar så snart du besegrat alla fiender på plats. Detta bidrar till ett rasande högt tempo som till och med överträffar de snabba actionsekvenserna i rymdskjutaren Resogun (9/10). [caption id=“attachment_18229” align=“aligncenter” width=“550”] Gillar du fyrverkerier kommer du att älska det här spelet.[/caption] Då det räcker att bli träffad av ett enda skott för att dö, och fiendernas skottsalvor stormar tätare över skärmen än regnet under en svensk midsommar, är dödsfall en mycket frekvent återkommande del av Nex Machina. Även om jag tilldelades 99 försök i början av min första genomspelning, blev jag minst sagt lite kallsvettig efter att 42 av dem gått åt under en och samma bosstrid. Svårighetsgraden är med andra ord skyhög och oförlåtande. Men den påverkar aldrig min upplevelse negativt, snarare tvärt om. De allra svåraste partierna bjuder nämligen på en härlig adrenalinkick och känns oerhört belönande när jag väl lyckas ta mig förbi dem. Dessutom är spelet utformat med återkommande dödsfall i åtanke, så precis som i Super Meat Boy ,**** hinner protagonisten återuppväckas på nolltid efter varje misslyckande. Utöver begäret att jaga placeringar på topplistan för bästa poäng, innehåller varje bana mängder av små hemligheter i stil med dolda bonusrum och gömda människor som behöver räddas. Omspelningsvärdet ökar ytterligare tack vare markant högre svårighetsgrader och specialuppdrag som varar mellan allt från fyra till femton minuter. De sistnämnda utspelas på samma banor som i huvudkampanjen, men innehåller nya regler i stil med stressiga tidsbegränsningar eller att allt i spelet rör sig mycket snabbare än normalt. [caption id=“attachment_18230” align=“aligncenter” width=“550”] Att ställa sig i mitten av det här var en strålande idé.[/caption] Specialuppdragen är tyvärr ganska få till antalet, vilket är synd då de är min favoritdel av spelet. Det välpolerade samarbetsläget för två spelare i samma rum är riktigt kul, men jag saknar någon form av flerspelarläge över nätet. Sett till hur Housmarque behandlat sina tidigare spel är det ingen omöjlighet att dessa önskemål kan infrias i kommande uppdateringar. Både Alienation och Resogun har fått nya samarbetslägen och extrauppdrag genom gratis uppdateringar historiskt sett, men det är inget jag räknar med till den här titeln. Oavsett om mina förhoppningar på extramaterial infrias eller ej, är Nex Machina i sitt nuvarande skick äkta arkadglädje i dess renaste form. Det är en smickrande hyllning till den gamla skolans arkadspel utan att kännas det minsta omodernt, och det är en lika lyckad vidareutveckling av klassiker som Robotron: 2084 som Pac-Man Championship Edition DX är av original-Pac-Man.

Recension: Get Even [PS4]

Wed, 21 Jun 2017 15:00:05 +0000

När jag först hörde talas om Get Even beskrevs det som en berättelsetung actionthriller i förstapersonsvy, och när jag såg de första videoklippen påmindes jag om Christopher Nolan-filmer och element av skräck. När jag väl börjar spela slås jag dock av en ambivalens och något av en identitetskris som gör spelet både intressant, svårkategoriserat och bitvis frustrerande. Berättelsen är centrerad kring en kidnappning och omständigheterna kring den. Du axlar rollen som Cole Black, en ex-militär som knäcker extra som privatdetektiv och muskler åt den som betalar. Likt Assassin’s Creed finns det en metaberättelse, här på ett mentalsjukhus, med en maskin där du dyker tillbaka i minnen för att pussla ihop vad som hänt. [caption id=“attachment_17916” align=“aligncenter” width=“550”] Mobiltelefonen har kartor, infraröd sensor och andra matnyttiga funktioner[/caption] När jag börjar spela känns det mest som en promenadsimulator, men ganska snabbt introduceras både smygande, pussel och till mitt stora förtret actionsekvenser. Utforskandet av miljöerna sker ofta i skitiga, mörka och obehagliga miljöer som uttjänta industrilokaler eller på det nedgångna mentalsjukhuset. Till en början känns det bra, men de råa omgivningarna blir snabbt tröttsamma och repetitiva. Jag har kul när jag spelar och nyfikenheten driver mig framåt, både vad det gäller utforskandet av områdena och den övergripande berättelsen. Det som sätter käppar i hjulet för mig glädje är de actionbetonade scenerna, som inte lever upp till den standard som vi har vant oss vid med spel som Overwatch (8/10) och Bioshock -serien. Kombinationen av miljöer där det finns höjdskillnader och korridorer där fienderna gömmer sig och att deras skott snabbt dödar dig gör att tempot sänks rejält och jag måste smyga fram och försöka få fienderna en och en. Jag har tillbringat halva min speltid på att spela om dessa actionkapitel och min enda tanke är att utvecklarna har haft en spretig spelidé. [caption id=“attachment_17918” align=“aligncenter” width=“550”] En stor del av berättelsen fås genom dialoger likt denna[/caption] Den största ljusglimten är istället berättelsen, som är otroligt välskriven och spännande. Jag nämnde tidigare Christopher Nolans filmer som är kända för sina vändningar, och faktum är att jag gärna skulle se en film baserad på spelets manus. Om du är noggrann med att utforska omgivningarna och lägger ihop ledtrådarna kan du pussla ihop vad som hänt precis innan det avslöjas och det får mig att känna mig smart. Systemet där alla ledtrådar du hittat i ett kapitel presenteras tillsammans med hur stor del av hemligheterna du hittat är riktigt bra, och det ser jag gärna i fler spel. Här blir det väldigt tydligt vad som finns kvar att hitta och det blir en naturlig central punkt mellan alla minnessekvenser, samtidigt som det är ovärderligt att kunna gå tillbaka till alla filer och pussla ihop vad som hänt. Jämfört med att lista alla saker du hittat i en meny väljer jag ett rum att botanisera i alla dagar i veckan. Förutom berättelsen förmedlar spelet en stämning, men framförallt stress och förväntan som definitivt gör skäl för undergenren thriller. Den adaptiva musiken känns ibland enerverande, men bidrar ändå stort till att förstärka känslosträngarna som spelas an. I slutändan är Get Even en stark upplevelse där några av spelmomenten faller platt. Det känns ändå nyskapande som helhet och jag är nyfiken på vad den polska studion The Farm 51 ska utveckla härnäst.

Recension: MXGP3 [PS4]

Mon, 19 Jun 2017 13:00:20 +0000

Att vara en inbiten arkadspelare när det kommer till racingspel är något jag oftast njuter av, till och med när jag står öga mot öga med ett bil- eller motorcykelspel av simulatorkaraktär. Ofta kan jag se nyanser av racing som jag inte tidigare har upplevt och även om min karriär i dessa spel än så länge är ganska kort, antar jag gärna nya utmaningar. Denna gång handlar det om MXGP3 med undertiteln “The Official Motocross Videogame”; en serie spel som fullständigt gått mig förbi. Jag tar på mig hjälmen, glasögonen och väljer att representera Husqvarna i min kommande, svajiga framgångssaga bland grus och gegga. Det första som slår mig när jag gjort val av motorcykel, karaktär och sponsor är att spelet ser gammalt ut på något sätt. Menyerna känns oinspirerade och de förändringar jag kan göra på min karaktär känns onödiga eftersom jag i princip aldrig kommer att få se honom utan skydd och hjälm. Laddningstiderna slår mig direkt som påtagligt långa och utdragna. [caption id=“attachment_18165” align=“aligncenter” width=“550”] Regn och gyttja; vardagsmat i motocross-elitens värld[/caption] När min valda motocrossbana är färdigladdad och jag äntligen står på startlinjen med en drös medtävlare, upplever jag grafiken som ganska hygglig. Ljudet av min Husqvarna sprider smutsig glädje i mig och jag längtar efter att få skvätta kaskader av grus på mina motståndare. Tyvärr är motståndet av betydligt högre rang än mig, vilket är förståeligt då jag precis startat min resa mot prispallen. Det blir inte bättre än att det blir jag som får vara mottagare av gruskaskaderna, även om grafikmotorn inte fokuserar på att generera smuts utan snarare ser till att ge en bra bild över banan. Efter några tävlingsomgångar har jag lyckats memorera de viktigaste delarna av banan som jag kör på och lyckas faktiskt gå i mål bland de tre första. Självklart börjar inlärningsprocessen om på nästa nivå men jag upplever det som ganska givande att nöta banorna flera gånger. Åtminstone ett tag. Efter några sittningar med MXGP3, känner jag att mitt intresse för spelet försvagas kraftigt. Jag antar att det har att göra med att jag egentligen inte är intresserad av denna typ av motorsport, men samtidigt borde spelet locka fler spelare än de inbitna entusiasterna tycker jag. [caption id=“attachment_18166” align=“aligncenter” width=“550”] Ur vägen! Nu är det jag som drar fördel av gummibandsmekaniken![/caption] Styrningen är överlag bra och känns responsiv, även om jag har svårt att greppa hur jag ska få till sladdarna ordentligt. Väldigt ofta brakar jag in i höbalar eller skyltar istället för att slänga min motorcykel i en vid båge runt en kurva. Mina motståndare har dock inga problem med att ta kurvorna perfekt, varv efter varv. Det slår mig att den artificiella intelligensen kanske inte är av toppkvalitet, eftersom mina motståndare kör loppen helt utan inspiration eller variation. Banornas fysiska hinder ställer dock till det rejält för mig, gång efter annan då jag titt som tätt råkar ut för hysteriska grafikbuggar när jag till exempel försöker ta en kurva för snävt, köra över en liten grushög och därefter flyga högt upp i luften. Det är roande första gången jag råkar ut för det, men så snart jag inser att jag tappar fem till tio placeringar på grund av missödet, blir jag istället irriterad. MXGP3 är ett trevligt motocrosspel, speciellt för entusiasten av sporten och särskilt om du tycker om att finjustera din hoj och nöta banor för att skala av några sekunder på din bästa tid. För mig som gillar racing som lutar mer åt arkadstilen, klaffar det dock inte helt och hållet. Jag uppskattar känslan av äkthet som infinner sig när jag äntligen tar en kurva perfekt, men blir irriterad varje gång jag råkar på något av småfelen i banorna.

Recension: Dark Rose Valkyrie [PS4]

Fri, 16 Jun 2017 09:00:36 +0000

Den japanska spelutvecklaren Compile Heart har bland annat serierna Fairy Fencer F och Hyperdimension Neptunia i sin portfolio, och flera månader efter lanseringen av Dark Rose Valkyrie i Japan, är tiden inne för västvärlden att ta del av deras nya verk. Äventyret, vars tidsram utspelar sig i ett alternativt Japan runt 1929, startar när soldaten Asahi kommer till en militärstyrkas högkvarter. Han är nybliven kapten av en offensiv styrka vid namn Special Force Valkyrie, vars huvuduppdrag är att utplåna monster vid namn Chimeras. Asahi är ung och ambitiös, men hans avsaknad av erfarenhet som kapten gör honom osäker och lite för ivrig i sina beslut ute på slagfältet. Styrkan han leder består mestadels av kvinnor; något som jag upplever som relativt ovanligt för genren och som därför tilltalar mig. Spelets grafik är extremt utdaterat, vilket jag märkte redan vid första spelomgången. Bakgrunderna består mest av trista betongbyggnader och fula parker, och personligen anser jag att animationerna i främst konversationerna mellan karaktärerna känns konstlade. Människorna påminner om Valkyria Chronicles (9/10) karismatiska huvudpersoner men som här saknar charm och färgstarka personligheter. Det förvärras av de katastrofalt överspelade rösterna, där jag upplever att röstskådespelarna inte levererar någon tyngd eller trovärdighet i dialogerna. [caption id=“attachment_18040” align=“aligncenter” width=“550”] Hej, vill du ta en kopp té med mig, din kapten? Ja, raggningsförsöket i det tramsiga manuskriptet är precis lika dumt som det låter.[/caption] I högkvarteret får jag förutom huvuduppdrag, även mindre uppgifter där jag kan tjäna pengar och öka tilliten hos mina lagkamrater, men även möjligheten att lära känna styrkan lite närmare. Här går det även att uppgradera vapen, lära mig nya stridstekniker och reparera kläder efter några intensiva strider. De löjligt höga priserna gör det svårt för mig att inskaffa nya saker eftersom pengarna oftast går till skräddarens lagning av utstyrsel. När jag tar med min styrka utanför basen för att söka efter områden där uppdragen äger rum, kan jag hitta portaler som går att använda för att snabbt transportera styrkan mellan de olika områdena. Asahi har en radar där jag kan upptäcka fiender eller skatter i närheten, men avsaknaden av en karta gör att utforskningen blir besvärlig eftersom jag lätt går vilse och stöter på fiender kontinuerligt. Jag kan slå på fienderna för att få attackera först i striderna men tajmingen är svår och oftast är det tyvärr monstren som inleder slagsmålen. Bataljerna är enligt klassiskt upplägg från japanska rollspel, där kämparna får slåss i turordning. Upp till fyra soldater i mitt lag får ta del i striden men de får även assistans av var sin beskyddare som ibland kan hjälpa till med en attack eller två. Mina valmöjligheter är många, även om det oftast går bra att bara puckla på fienderna. Om jag tycker att väntetiden är för lång kan jag snabbspola framåt men riskerar då att missa möjligheten att få till kraftigare slagkombinationer. [caption id=“attachment_18041” align=“aligncenter” width=“550”] Lunas försök att lura kaptenen att handla dyra saker åt henne är ganska kul och charmigt[/caption] Det finns en portion humor vilken delvis är ganska rolig. Jag småskrattar när jag får beskåda de manliga karaktärerna, endast iförda gubbiga kalsonger efter att deras dräkter har blivit förstörda. I andra tillfällen bjuds dock genant buskishumor när de manliga kollegorna försöker att övertyga kaptenen till pinsamma raggningsförsök. Dark Rose Valkyrie är ett trist och plumpt japanskt rollspel, fyllt av klichéer och ett ostrukturerat manus som får mig uttråkad ganska fort. Ett okej stridssystem och ett välkomnande tillägg av många kvinnliga soldater är inte tillräckligt för att lyfta ett lumpet hantverk av denna ringa kaliber.

Recension: WipEout Omega Collection [PS4]

Thu, 15 Jun 2017 12:00:13 +0000

Den fartfyllda serien WipEout har jag hittills endast stiftat bekantskap med i korta sessioner. Det har alltid funnits andra spel som lockat mig eller brist på tid som har gjort att jag inte kunnat investera den tid som spelen egentligen kräver av sin spelare. Överlag är dock konceptet gjutet för mig som älskar arkadracing innehållande vapen och där fula tricks ofta belönas med en hög position på prispallen. I och med WipEout Omega Collection , har jag fått tillfälle att råda bot på mina synder och fokusera på ren och skär spelglädje, levererat i en sanslös hastighet. I WipEout väljer jag en farkost som färdas med elektromagnetisk kraft längs banor som är skapta för enormt höga hastigheter, flygplansmansövrar efter hopp och en del skärmytslingar med motståndarna. Det finns en hel del spellägen som varierar mellan rena tävlingsrace, att försöka klara ett varv på banan så fort som möjligt, till att eliminera och mosa dina motståndare med vilka medel som helst. [caption id=“attachment_18105” align=“aligncenter” width=“550”] Ät mina missiler! Jag SKA bli trea i detta lopp![/caption] Paketeringen Omega Collection består av tre delar. där alla blivit finjusterade och uppgraderade till dagens konsolgeneration: PlayStation 4 och PlayStation 4 Pro. Även om jag inte haft möjlighet att utvärdera spelen i 4K-upplösning, är den grafiska uppdateringen påtaglig och lämnar inte mycket att önska. Miljöerna och fartkänslan är kort och gott enastående på alla plan; tävlingarna rusar på i ett bländande tempo utan kompromisser och utsikten över städerna får mig att vilja stanna upp och njuta för varje ny nivå jag äntrar. PlayStation 3-utgåvorna av WipEout HD , WipEout HD Fury samt Vita-klassikern WipEout 2048 är alla inkluderade i denna samling och lyckas på ett mycket bra sätt fånga känslan från hur det kändes att spela dem när det begav sig. Problemet består dock i att racingspel har utvecklats en hel del sedan dess och att dessa uppgraderade versioner litar fullt på att du längtar efter att spela en äldre version av ett högoktanigt racingspel. För att vara ett skepp som går på en slags magneträls, känns det lite fladdrigt och flytande när jag försöker kontrollera det genom trånga passager samtidigt som jag försöker tränga mig förbi alla motståndare. Grundinställningen för att accelerera innebär att jag frenetiskt håller ned X-knappen, samtidigt som jag måste trycka ned fyrkant för att avlossa mina missiler mot en motståndare som precis susat förbi mig på magneträlsen. [caption id=“attachment_18106” align=“aligncenter” width=“550”] Avlångt skepp = snabbt, trubbigt och knubbigt skepp=farligt[/caption] Visserligen går det att ändra spelets uppsättning av knappar så att jag kan accelerera med R2, skjuta med R1 och kolla bakåt med L2, men då blir det plötsligt svårt att använda sidoraketerna för att klara av de snäva svängarna. Efter ett tags manipulerande, inser jag att den normala uppsättningen funkar bäst och fortsätter att njuta av bländande vackra nivåerna och känslan av hastighet som får mitt ansikte att smälta samtidigt som jag ler. De nackdelar som jag målar upp med de tre spelen, blästras obönhörligen bort av det som gör WipEout-serien till en så perfekt upplevelse för spelaren som är ute efter höga hastigheter och en del bus med motståndarna. Utvecklarna säger själva att de gjort spelen för att vi ska kunna njuta av höga hastigheter och barnsligt roliga hyss mot våra medtävlande samtidigt som en del öl inmundigas. Personligen betvivlar jag deras utlåtande; visst är det trevligt att studsa mellan väggarna och hamna på femte plats, men den ultimata glädjen består i fullständig dominans på banan. Speciellt när mitt enda uppdrag är att skjuta sönder så många tävlanden som möjligt. Med målsökande missiler.

Recension: Tekken 7 [PS4]

Wed, 14 Jun 2017 12:00:24 +0000

Fantastiska frisyrer, mordförsök inom familjen och fyrverkerier till varje knogmacka. En av spelvärldens mest intrikata och våldsamma såpoperor är tillbaka. Men är det bättre än någonsin, eller är Tekken-serien på väg utför? Tekken 3 har en speciell plats i mitt hjärta då det står för min överlägset största ekonomiska investering i Stockholms arkadhallar på sent 90-tal. Det första Tekken var ett av de första spelen jag spelade till PlayStation, Tekken 5 var ett av de spelen jag spelade mest av på PlayStation 2 och bowlingläget i Tekken Tag Tournament är ett av de minispel jag sänkt mest tid i någonsin. Tekken 7 utgör inte en av dessa milstolpar i mitt spelliv. Dels då stolparna är svårare att banka ner numera, men också för att spelet gör väldigt lite nytt. Den enda riktigt stora ändringen är specialattackerna Rage art och Rage drive, vilka aktiveras först när din karaktär har väldigt lite liv kvar. Tanken är förstås att ge även ojämna matcher ett spänningsmoment, men tyvärr är den kraftfullare av dem relativt lätt att undvika eller blockera. Om inte båda spelarna hamnat i livsnöd vill säga. Då utvecklas en situation där den med mest is i magen kan pressa motståndaren att göra ett misstag, något som förstås blir riktigt intressant mot en mänsklig motståndare. [caption id=“attachment_18069” align=“aligncenter” width=“550”] Många spelbara figurer blir det.[/caption] Tekken 7 briljerar traditionsenligt i sitt karaktärsval. De flesta figurerna är roliga att spela med och även om flera faller under liknande arketyper så känns de med få undantag aldrig klonade. Bredden och variationen i spelstilar har hängt med sedan tidigare utgåvor. Spelkontrollen är tight och balanserad. Slagserier och kast kräver någon timmes uppvärmning av muskelminnet men sedan är de knappa fem åren sedan jag senast kontinuerligt spelade ett Tekken-spel helt bortblåsta. Det går att spela med finess med relativt lite träning, samtidigt som det tar lång tid och mycket nötande för att bli riktigt bra. En enorm, på gränsen till oförlåtlig, miss är frånvaron av Jackie Chan-hyllningen Lei Wulong. Tänk tanken att Guile plockas bort från ur Street Fighter eller Johnny Cage ur Mortal Kombat. Karaktärens spelstil har inte heller ersatts av nya figurer. Spelet har alltså blivit märkbart sämre med förlusten av en enda karaktär. Nästan lika illa är att miljökämpen Julia Chang inte längre finns med. [caption id=“attachment_18070” align=“aligncenter” width=“550”] Familjetraditionerna är lite udda i Michima-familjen[/caption] En av seriens mer udda delar har varit det intrikata och ofta bisarra maktspel inom och kring familjen Michima. Från farfar Heihachi via Kauzya till demonbesatte Jin är familjens interna intriger otvetydigt spelets berättarmässiga ryggrad. Tyvärr faller Tekken 7 på eget grepp med dess intrikata intriger och svulstiga uppgörelser. Min lilla glöd av intresse stampas ut av att allt berättas av en taffligt skriven namnlös och ansiktslös journalist vars familj utplånats i följderna av Michima-krigen. Berättelsen är tekniskt undermåligt med mediokra stillbilder och träig berättarröst varvat med återkommande dramaturgiska vändningar. Under spelets första fyra timmar sker en handfull händelser som i de tidigare spelen definitivt varit en slutuppgörelse. Manusnivån ligger någonstans mellan kvart i stängning-konversationer på valfri kvarterskrog och en sandlåda med fyraåringar. Men spelets absolut största klavertramp i Story Mode är striderna som var femte minut avbryter handlingens malande. Orkar du banka dig igenom rad efter rad av identiska soldater eller Jack-kloner så får du (ibland) slåss mot en annan spelbar karaktär. Dessa matcher går på de lägre nivåerna att spela genom med ett monotont tryckande på en av de två slagknapparna. Jag har inte upplevt ett självspelande spel på liknande sätt sedan de första racingspelen till Xbox Kinect. [caption id=“attachment_18071” align=“aligncenter” width=“550”] Hulkeninspirerade Gigas bidrar inte med mycket, varken handling eller spelmekanik.[/caption] Varje enskild fighter har också ett eget kapitel, men de innehåller enbart en match och den lilla tillhörande videosnutten som utgör belöningen för den matchen är knappt värd besväret. Tekken 7 klappar oss lite på huvudet och säger “här får ni lite handling ändå” och förväntar sig att vi ska vara tacksamma. Jag kan inte skaka av mig känslan att allt utom duelläget är påklistrat i efterhand eller kraftigt nedprioriterat av utvecklarna. Barbie-läget där nya kläder kan inhandlas till sina fighters är normalt en av mina favoriter, men här har det uppenbart stått stilla sedan Tekken 5. Jag gillar att det går att spela fram kläder och annat krimskrams via Treasure Mode, men spel som Injustice 2 (9/10) visar hur den typen av modifiering kan göras mycket mer intressant. Det känns också tröttsamt “japanskt” att samtliga kvinnliga karaktärer har mer än en pinup-utstyrsel tillgänglig. Trots allt mitt gnäll blir jag dock charmad av Tekken 7s svårslagna kärna av oöverträffad slagsmålsglädje. Det balanserar detaljerad och slipad grafik med tajt spelkontroll och snabba men oförutsägbara matcher. Efter ett par kvällar är jag helt klar med både Story och Arcade Mode men jag vet att spelet kommer dra mig tillbaka till otaliga bataljer tills det är dags att uppgradera till nästa konsolgeneration. För mig peakade serien med Tekken 5, för att sedan falla med Tekken 6 och sedan återhämta sig något med Tekken Tag Tournament 2. Tekken 7 hamnar någonstans mellan de två sistnämnda.

Recension: DiRT 4 [PS4]

Thu, 08 Jun 2017 09:00:20 +0000

Under förra året fick vi ta del av ett sidospår i den långlivade DiRT-serien i form av DiRT Rally (8/10). Detta spel gick på djupet i den utmanande rallysporten och gav en autentisk upplevelse med få livlinor till mindre erfarna spelare. Nu när vi får en ny numrerad uppföljare i serien får vi se ett lite mer välkomnande spel, med ett bredare register. Glädjande nog kommer det inte på bekostnad av seriens tidigare etablerade djup. Redan när du startar upp spelet första gången får du ta det viktiga beslutet om du känner dig modig nog att ge dig på simulationsdelen av spelet, eller om du hellre vill träna upp dig på den något mer förlåtande ”gamer”-läget. Tro dock inte att du kommer att låsa upp en arkadracer på något vis, för du kommer ändå att få dras med en skademodell på din bil och en relativt realistisk fysik. Dock ger läget dig en lite enklare inlärningskurva innan du kastas ut över stupet. Spelets huvudsakliga fokus ligger i vanlig ordning på den klassiska rallysporten, och i karriärläget får du successivt röra dig uppåt i rankingen och i de olika fordonsklasserna. Till en början känns tävlingarna relativt enkla, men det hänger mycket på grund av att bilen du startar med inte har alltför mycket krut. När du rör dig upp i klasserna och återvänder till tidigare sträckor kommer du att ifrågasätta hur du någonsin tog dig igenom vissa partier. [caption id=“attachment_17960” align=“aligncenter” width=“550”] Runt skymningen ser inte lika många när du viker bilen runt ett träd.[/caption] Omväxlingen är stor, och du kommer bland annat att besöka exotiska Värmland för att försöka navigera de snöfyllda miljöerna. Den svenska banan drog fram gamla traumatiska minnen från DiRT Rally när jag inte på något vis kunde lära mig att undvika de höga snövallarna som omger de snäva grusvägarna. I DiRT 4 gjorde jag dock lite framsteg på denna front, men fann istället en ny ärkefiende; de dimmiga nivåerna i Tarragona i Spanien. I en tidig tävling i karriärläget börjar en sträcka med klart väder, men efter ett tag börjar en förrädiskt tjock dimma dra in och jag tappade räkningen på hur många gånger jag voltade bilen. Vädereffekterna är väldigt slående, och dessa tillsammans med tiden på dygnet påverkar nivåerna enormt. Det är sällan jag har hållit så hårt i en handkontroll som när jag försökte navigera mig genom skogarna i Wales under nattetid. Utöver rally-läget finns det även rallycross. Här får du tävla direkt mot andra motståndare istället för att bara jaga tider, och det skapar väldigt spännande tävlingar. Inte nog med att du måste avverka ett bestämt antal varv på banan, du måste även se till att ett av dina varv är ett jokervarv. Det innebär att du måste ta en alternativ rutt som antingen är längre eller mer svårkörd än den den vanliga. Taktiskt tänkande krävs för att veta när det är rätt tillfälle att göra denna avstickare, och många lopp avgörs på det sista rafflande varvet. [caption id=“attachment_17961” align=“aligncenter” width=“550”] Land Rush-läget bjuder på massor av härlig kaos och potential för spektakulära krascher.[/caption] Skulle du tröttna på traditionella tävlingar finns även så kallade Joyride-utmaningar. Här får du tidsbegränsade lopp som till exempel går ut på att köra över ett visst antal skyltar som är uppställda. Beroende på hur många skyltar du hinner med att demolera belönas du med medaljer av olika valörer. En av de stora missarna i DiRT Rally var det knapphändiga upplärningsläget. Detta har åtgärdats på ett magnifikt vis genom omfattande guider där du först får se hur utmaningen ska genomföras, och sen får upprepa det själv. Allt från inbromsningar till viktförflyttningar har ingående genomgångar, vilket hjälpte mig enormt vid ett par tillfällen. Även om det mesta känns riktigt bra i DiRT 4 känns det även relativt bekant numera. Det finns inte så hemskt mycket nytt att hänga i doftgranen, men å andra sidan, när det är så här polerat och kul att spela är det svårt att klaga.

Recension: Friday the 13th: The Game [PS4]

Mon, 05 Jun 2017 15:00:51 +0000

För 37 år sedan föddes en av historiens längsta filmserier; Fredagen den 13:e, där många människor på Camp Crystal Lake brutalt mördades av den ishockeymaskprydde galningen Jason Voorhees. Efter visiter i New York, yttre rymden och även Springwood, där Freddy Krueger var en stark motståndare, har det äntligen blivit dags för skräckmonstrets tredje spel Friday the 13th: The Game. Eftersom jag älskar filmerna kändes det självklart för mig att backa Kickstarter-kampanjen av spelet, och min väntan på denna katt och råtta-lek med inslag av blodiga mord varit olidlig. Efter tre års tid ser jag till slut ser en bekant mördares lättigenkännliga mask på titelskärmen, och full av iver valde jag omedelbart ett snabbspel. Reglerna är väldigt enkla. Om jag spelar som lägerledare måste jag överleva till varje pris, medan Jasons uppgift är att döda alla motståndare han ser inom tjugo minuters speltid. För att klara livhanken som en av ungdomarna kan jag antingen laga fordon, ringa polisen eller härda ut tills tiden löpt ut, och visst är det spännande att vandra omkring Crystal Lakes mörka skogar. Det mest utmanande är att inte föra oväsen eller bli vettskrämd, för detta leder ofrånkomligen till en krossad skalle eller en machete i magen. [caption id=“attachment_17855” align=“aligncenter” width=“550”] Sense fungerar som ett ekolod och Jason känner av sitt blivande offers rädsla, även om hen gömmer sig i ett hus.[/caption] Valet av campare är en avgörande faktor för hur jag vill spela, eftersom alla har sina styrkor och svagheter. Vanessa är snabb och har bra kondition men är urusel på att laga saker, medan Jenny har ett starkt lugn och även god tur men är fysiskt svag. Jag gillar skillnaderna och variationen mellan karaktärerna, men designen är inte lika imponerande eftersom ansiktena påminner om tröga lergubbar. Till exempel ser Chads skräckslagna ansikte i introt för varje match nästan skrattretande ut. Spelet har en fantastisk atmosfär och tillsammans med Harry Manfredinis enastående musik får jag den euforiska känslan av att vara med i en skräckfilm med låg budget. Stugorna, vattnet och framför allt ljussättningen är bedårande att titta på, men buskar och löv ser gräsligt föråldrade ut. Jason har också särskilda egenskaper som hjälper honom att överrumpla sina motståndare, bland annat två olika teleporteringar och hans inre ekolod som kan upptäcka en rädd person på ett bra avstånd. Det tar en stund innan han kan använda en förmåga igen, och vissa variationer kan bruka specialerna flitigare än andra. Av de sex modellerna kan endast del 2 och 3 springa och det är lite synd att jag inte kan välja vapen åt den Voorhees jag vill ha. Dessutom är det bara 12,5 procents chans att bli honom, vilket är irriterande, även om det är kul att spela som ett potentiellt offer också. När jag spelade betan i julas upptäckte jag en del buggar och även om upplevelsen har förbättrats nu, har de irriterande småfelen inte försvunnit helt och hållet. Ibland kan jag inte förstöra fönster, kroppsdelar sticker ut genom väggar och en gång kunde jag inte döda en motståndare som gömde sig i en garderob. Vid lanseringen hade jag stora svårigheter att hitta en match och blev dessutom utslängd mitt i spelet på grund av överbelastade servrar. Frustrationen växte dessutom av att det tog många minuter att ens komma in i lobbyn. För samlaren finns det gott om saker att låsa upp eller upptäcka, som till exempel gömda inspelningar där polisen förhör Jasons förkrossade mamma efter att hennes son drunknade. När jag går upp i rank får jag dessutom tillgång till fler kosmetiska alternativ att utrusta mina karaktärer med, precis som i många andra populära onlinespel. [caption id=“attachment_17854” align=“aligncenter” width=“550”] Fryser du? Låt farbror Jason värma dig lite.[/caption] Men det bästa med Friday the 13th: The Game är att det är vansinnigt kul och gör även filmerna rättvisa. Matcherna bjuder på mycket omväxling eftersom alla bilbatterier, fickknivar, vapen och säkringen till telefonledningen ligger på olika ställen hela tiden. Allra roligast blir det när jag kör med mikrofon och hörlurar, eftersom kommunikation mellan spelarna är näst intill ett krav för att kunna överleva ute i skogen. Min rekommendation är att samla ihop några vänner och köra en privat match för en perfekt afton ute på Crystal Lake, Higgins Haven eller Packanack Lodge. Är du, liksom undertecknad, ett stort fan av Fredagen den 13:e är denna underhållande slaktfest en stark rekommendation, men det är inte nödvändigt om du bara vill ha roligt.

Recension: The Surge [PS4]

Fri, 02 Jun 2017 09:00:06 +0000

Dead Space möter Dark Souls? Det är svårt att inte jämföra The Surge med dessa två actionbetonade spel, men har Lords of the Fallen-utvecklarna Deck13 lyckats baka in något eget i receptet den här gången eller serveras vi en rymdpannkaka med avslitna lemmar och en bismak av motorolja? En bra bit in i vår framtid, har vår planet verkligen tagit stryk. Storstäderna är överbefolkade, jorden är förorenad bortom sans och vett. Världens regeringar har sedan länge gett upp och storföretagen har tagit över kontrollen. CREO är en av dessa megakorporationer och de försöker dra sitt stå till stacken och rädda världen. Warren har en riktigt usel första dag på det nya jobbet hos CREO - när han utrustas med ett industriellt exoskelett för att kunna utföra sitt jobb går något horribelt fel, han blir medvetslös och vaknar upp en stund senare till ett smärre kaos. CREOs forskningsfacilitet verkar vara under angrepp från en okänd fiende. Efter de framgångar som Demon’s Souls och Dark Souls rönt har en ny subgenre inom actionäventyr blivit inofficiellt erkänt - soulsliknande spel. Formeln är i grund och botten ganska enkel: svåra men rättvisa spel, taktiska närstridselement med fokus på hantering av karaktärens uthållighet, medvetet risktagande, samt det oundvikliga behovet av att analysera fiendernas rörelsemönster för att hitta dess svagheter och utnyttja dessa. Och det kanske mest tydliga signumet; jakten efter värdefull valuta som används för att köpa eller uppgradera utrustning. När du oundvikligen dör lämnas dessa surt förvärvade pengar kvar i en pöl av blod som du måste kämpa dig tillbaks till för att återfinna. [caption id=“attachment_17834” align=“aligncenter” width=“550”] Hej robot. Vill du bli min vän? Inte, ah meeen.[/caption] När jag kastas in i den dystopiska världen är det med en viss förtjusning. Trasiga maskindelar fyller världen, och beväpnad med rejäla järnskrotsvapen börjar jag hacka rustnings- och vapendelar från de bepansrade fienderna jag möter för att uppgradera mitt exoskelett och mina vapen. Mitt första intryck är att det inte har varit såhär roligt att hacka lemmar av fiender sedan Dead Space. Ett par timmar senare har nyhetens charm dock förbytts mot frustration och en smärre irritation över att The Surge till stor del bygger på repetitivt ihjälslafsande av fiender för att ha en rimlig chans att överleva i världen. I jämförelse med studions förra spel, Lords of the Fallen (4/10), är striderna väsentligt förbättrade. Det finns en definitiv tyngd i striderna, något som saknades tidigare, och det känns tillfredsställande när mina vapen träffar sitt mål. Dock finns det ett par smärre skavanker i både träffdetektering och blockerande av attacker som definitivt är irriterande. Det hände mer än en gång att jag tvingades safta till med en eller två attacker mer än nödvändigt på grund av att spelet inte registrerade träffarna korrekt; något som i tajmingkrävande bosstrider kan ge katastrofala konsekvenser. Världen som målas upp är vacker i sin nedgångna, rostiga, industriella skitighet och den handling som berättas är intressant - i synnerhet då dystopiska framtidsvisioner är något jag genuint uppskattar. Genom ljudloggar och karaktärsmöten byggs en intressant handling upp och jag utforskar med glädje varje skrymsle och vrå efter mer bakgrundsinformation eller uppgraderingsmoduler till min rustning. [caption id=“attachment_17835” align=“aligncenter” width=“550”] Vapenvariationen är rätt imponerade, med både lätta, mediumtunga och supertunga vapen.[/caption] Exoskelettet Warren bär på, och hur det uppgraderas, är kanske ett av de smartare designvalen - här finns nämligen inga grundegenskaper att fokusera på eller tvingas välja mellan. Istället låses det med jämna intervall upp fler platser där exoskelettet kan bestyckas med insticksmoduler, vilka till exempel kan ge högre hälsa, bättre uthållighet, och aktivt eller passivt läkande. Hur du bestyckar ditt exoskelett beror helt på hur du vill spela och det påminner en del om friheten Nier: Automata gav i form av programval. The Surge följer Souls-mallen ganska väl och det är tydligt att Deck13 lyssnat på kritiken mot Lords of the Fallen och arbetat bort en del av dess brister. Dock lider det fortfarande av en brist på fingertoppskänsla när det kommer till balansering och att kännas rättvist. De ibland labyrintliknande miljöerna i kombination med den begränsade tid du har på dig att återfinna ditt lik vid dödsfall känns bara oschysst och uppmanar till ett väsentligt försiktigare utforskande än det borde. Efter oräkneliga dödsfall, ett fabrikskomplex fyllt av sönderslitna fiender och svordomar över en kamera som i vissa fall är den absolut svåraste fienden spelet har att kasta mot mig, har The Surge lämnat mig kluven. Den upptäckarlust jag inledningsvis kände tillsammans med stridernas glädje, har förbytts mot en irritation över designslarv och onödiga buggar. Spelet försöker lite för hårt att vara tufft, elakt och svårt för att fånga den publik som brinner för Dark Souls, men Deck13 förstår fortfarande inte helt vad det är som fångar publikens ovillkorliga kärlek. I kategorin Souls-liknande spel är spelet trots sina skavanker en av de starkaste kämparna även om det bleknar i jämförelse med inspirationskällorna, och jag är väldigt nyfiken på vad studion kommer att hitta på härnäst. När The Surge är som bäst är det snudd på riktigt bra, det är bara lite trist att det inte håller samma kvalitet genom hela upplevelsen.

Recension: Tango Fiesta [PS4]

Mon, 29 May 2017 13:00:53 +0000

Med varm nostalgi minns jag de, åtminstone på den tiden, episka krigsspelen som till exempel Who Dares Wins till Commodore 64 och jag har därför varit smått sugen på en liknande upplevelse. När Tango Fiesta damp ned i recensionslådan, fann jag estetiken och det som har visats av spelmekaniken tilltalande på ett rent nostalgiskt plan och såg därför fram emot att återuppleva mina minnen. Spilt Milk Studios gör ett tappert försök att blanda den gamla skolans tvådimensionella Rambo-skjutare med ett lokalt samarbetsläge och hårdrock från 90-talet. Det ser ut som en lovande kombination på ytan, men visar sig bara efter några timmar vara i det närmaste helt ospelbart; på alla sätt du kan tänka dig. Vid titelskärmen möts jag av fruktansvärt generisk spelhårdrock som brölar ut budskapet att detta minsann är en riktig cool upplevelse - om du gillar action som på 90-talet. Ett fåtal karaktärer står till buds när det kommer till att välja hjälte och jag har dessutom möjlighet att välja vapen till min utvalda protagonist. Karaktärsutbudet är enligt den stereotypiska mallen där testosteronstinna killar trängs med robotar och en maskulin, kvinnlig hjältinna. [caption id=“attachment_17801” align=“aligncenter” width=“550”] En helt vanlig dag i öknen: massmord och röd rök. Toppen![/caption] Jag slängs omedelbart in i ett krigsdrabbat område där ett antal mål ska nås så fort som möjligt. Tyvärr är inte spelet speciellt tydligt med vad som krävs av mig, varför jag tillbringar ett antal försök med att nedgöra så många fiender som möjligt. Detta ska visa sig vara helt meningslöst då nya antagonister konstant framträder i nivåns alla hörn. När jag så småningom listar ut att den bästa strategin är att direkt uppsöka målen som ska förstöras, blir livet lite enklare. Jag tar upp kampen när jag når målet och distribuerar skott och aggressiviteten mellan horder av inkommande fiender och byggnader som måste förstöras. Första banan är avklarad ganska snabbt och jag känner att det är en relativt trivsam upplevelse jag är med om. Efter några nivåer blir dock tempot löjligt högt; spelplanerna fylls av fiendetyper i olika varianter och på marken kryllar det av fällor och andra faror. Även om vi är två mänskliga spelare som försöker forcera massan av fiender, hindras vår ansats hela tiden. Är det inte vågen av fiender som fäller oss, så är det ammunitionen som tar slut eller några spikmattor vi råkar trampa på. [caption id=“attachment_17802” align=“aligncenter” width=“550”] Robocop är sugen på armbrytning mitt i stridens hetta. Typiskt![/caption] När våra vapen är tomma, finns möjligheten att slåss med nävarna mot fiendetrupperna men faktum är att det är helt verkningslöst, speciellt när våra karaktärer står omringade av ett tiotal motståndare som inte går att komma förbi. För att fylla på vapen behöver vi hitta en speciell soldattyp som tappar en ammunitionslåda när han blir besegrad. Tyvärr är dessa soldater lätträknade och befinner sig av någon anledning väldigt långt borta när de verkligen behövs. Förutom brister i spelmekaniken, lider även Tango Fiesta av grova prestandaproblem som gör sig gällande i form av plötsliga låsningar, karaktärer som inte går att manövrera samt en del hårda systemkrascher. Det krävs en särdeles speciell individ för att uppskatta detta slarviga hopkok av skåpmat. Jag är definitivt inte den personen och jag förmodar att du inte heller är i närheten. Uppskattar du tvådimensionella spel sedda ovanifrån och gillar utmaningar, finns det många bättre saker att uppleva i andra spel.

Recension: Injustice 2 [PS4]

Wed, 24 May 2017 12:00:48 +0000

DC Comics mest ikoniska superhjältar och fasansfulla skurkar gjorde upp med knytnävarna redan 2013 i slagsmålsspelet Injustice: Gods Among Us. Missade du det första slaget får du en ny chans att få svar på frågan om vem som slår hårdast av Stålmannen eller Batman, nu när NetherRealm Games presenterar dess uppföljare Injustice 2. Denna stjärnspäckade fortsättning är en hårdkokt och raffinerad explosion med en imponerande skara av kända slagskämpar. Scarecrow, Supergirl och Gorilla Grodd är några av nykomlingarna i denna dynamiska kortlek tillsammans med välbekanta veteranerna Wonder Woman och Green Lantern, vilket för mig är riktigt intressant eftersom jag inte hört talas om en del av dessa karaktärer tidigare. Injustice 2 är ett tempofyllt slagsmålsspel och dess fantastiska komboattacker kryddar de fartfyllda matcherna. Det vilda och galna upplägget kan vara lite överdrivet vid en del tillfällen, men eftersom de tekniska aspekterna tillsammans med en balanserad kontroll är välgjorda, gör det mig inget att tokigheterna präglar slagsmålen. Alla goda och onda deltagare har sina egna specialattacker och specifika kännetecken vilka inte bara är hjälpsamma i omgångarna, utan även maffiga. Läderlappens lina med krok är ett utmärkt verktyg att kasta runt motståndare med, och tokiga Harley Quinn tar gärna hjälp av sina bitska hyenor. Pricken över i:et är ett så kallade “supermove”, där jag med korrekt tajming kan pricka in en ultimat attack vilken delar ut förödande skada och bjuder på förbaskat häftiga filmsekvenser att beskåda. [caption id=“attachment_17728” align=“aligncenter” width=“550”] Diana mot Harley i en närstrid, där jag har möjlighet att återfå hälsa om jag trycker på rätt knappar[/caption] Injustice 2 är vackert och animeringarna är i världsklass, särskilt de medverkande figurernas verklighetstrogna ansiktsuttryck. Varje bältesspänne och tajt läderplagg är fenomenalt detaljerade och väldigt lätt att vila ögonen på. Karaktärdesignen är också fantastisk, med undantaget av den tråkigaste Jokern jag beskådat någonsin. I denna upplaga påminner han om en dyster kopia av versionen från Suicide Squad, och att Mark Hamills röst saknas gör detta sorgligt. Däremot får jag sköna rysningar av Robert Englunds lånade röst till Scarecrow, där skurken låter identisk med Freddy Kruegers skrämmande stämma. I spelet kan jag samla på kläder och tillbehör till mitt sällskap av stridskämpar och dessa plagg kan förstärka karaktärernas egenskaper. De nyvunna dräkterna måste dock vara i minst samma nivå som dess ägare. Detta fascinerande erfarenhetssystem lyfter spelet avsevärt och jag upptäcker att jag frenetiskt vill samla mer utstyrslar till min modekollektion. Berättelsen i enspelarläget, där många av hjältarnas forna vänner blivit fiender är en tramsig men kul historia värt några speltimmar. Men det finns ett ännu bättre läge om du har en längtan efter riktiga utmaningar i The Multiverse, där tidsbegränsade nivåer bjuder på läckra samlarobjekt samt krävande strider. Onlineläget fungerade helt felfritt för mig och levererade en behaglig upplevelse med korta laddningstider, korta kötider och i ett bra tempo. [caption id=“attachment_17736” align=“aligncenter” width=“550”] Byta färg på klädkollektionen? Inga problem. Ombyte av kläder för att ändra styrkor och förmågor är underhållande och kreativt.[/caption] NetherRealm Games har inte revolutionerat slagsmålsgenren, men med ett snyggt yttre kommer de långt och dessutom är underhållningsvärdet skyhögt. Min tillfredsställelse når maximala höjder när min favorit Harley Quinn besegrar mannen från Krypton i en hektisk strid. Injustice 2 är definitivt vårens bästa och mest robusta fightingsspel, som garanterar många speltimmar och blåtiror att se fram emot. Har du någon gång haft lusten att ge Stålmannen en rak höger behöver du inte tveka längre.

Recension: Spellspire [PS4]

Tue, 23 May 2017 15:00:42 +0000

Finska 10tons har inte direkt överrumplat mig med fantastiska titlar av hög kvalitet, utan istället producerat halvt mediokra spel som till exempel Tennis in the Face (5/10) och Baseball Riot (4/10). Nu lämnar de dock Angry Birds-klonerna därhän och satsar istället på att försöka förädla andra typer av spel. Spellspire hämtar en stor portion inspiration från bokstavsspel som Bookworm och Letter Quest , blandar med lite rollspelsingredienser och hoppas på det bästa. Faktum är att resultatet faktiskt är ganska roande! Jag spelar en liten trollkarl med tjocka flaskbottnar till glasögon. Vårt gemensamma mål är enkelt; vi ska stava oss fram till ära genom att erövra alla våningar på ett 100 våningar högt torn. Till en början är allt väldigt enkelt där min lilla karaktär trippar framåt och möter fiender av olika slag. För att nedgöra dem behöver jag hitta på ord från en samling bokstäver. [caption id=“attachment_17700” align=“aligncenter” width=“550”] Med mina besvärjelser ska ni snart sjunga som en gosskör![/caption] Varje fiende har sina egna egenskaper där en del tar lång tid på sig att attackera medan andra är snabba och dödliga. Det gäller att vara snabb i att hitta ord och dessutom försöka lista ut den allra längsta kombinationen av bokstäver för de starkare motståndarna. Ju längre ord, desto större skada utdelas vid varje attack. Ju längre upp i tornet vi kommer, desto tuffare monster träffar vi på. Med jämna mellanrum dyker dessutom bossar upp och de mosar trollkarlen enkelt med ett enda slag men som tur är, är deras attacker långsamma. Vid varje nedgjord boss och efter varje avklarad våning, belönas jag med mynt och skatter som jag kan omsätta i ny utrustning. Det är nämligen inte bara längden på orden jag skapar som är viktigt, min utrustning spelar även den en stor roll. För mina intjänade slantar kan jag köpa bättre skydd, effektivare vapen, trollkarlshattar som adderar nya färdigheter i striderna och en del engångsföremål. Detta simpla rollspelselement bidrar mycket till att göra Spellspire intressant och underhållande. Jag finner ganska stort nöje i att utrusta och uppgradera min karaktär så att han är så effektiv som möjligt i striderna och som den inbitne rollspelare jag är, njuter jag till fullo av att backa några nivåer, mosa motståndet och samla mer pengar. [caption id=“attachment_17701” align=“aligncenter” width=“550”] Givetvis går det att åsamka stora mängder skada, med hjälp av långa ord[/caption] Efter ett ganska stort antal avklarade våningar, möter jag ett riktigt tufft motstånd i form av en långsam men slagkraftig boss. Jag kämpar och kämpar för att snabbt hitta på ord, men blir nedgjord innan jag ens är i närheten av att skada honom fatalt. I mina desperata försök att klå bossen blir jag mer och mer frustrerad och överväger att ge upp. Till slut kommer jag på ett sätt att fuska lite grann och knäpper därför en bild på bokstäverna, pausar spelet och sätter sedan igång att skapa de mest diaboliska ord jag kan komma på. Under denna process, upptäcker jag att jag faktiskt trivs med att spela 10tons senaste verk. Det är något i utformandet av miljöerna och själva upplägget som tilltalar mig, även om det är uppenbart att spelet är skapat för pekskärmar. Bortser jag från att det är en smula krångligt att snabbt klicka fram rätt bokstäver för att skapa mina långa ord, njuter jag. Ofta finner jag mig i situationen där jag “bara ska köra en våning till”, och det betyder att ett spel är bra i min värld. Det kanske inte kommer att bli så värst många fler maratonsessioner i Spellspire för min del, men jag kommer definitivt att fortsätta spela det lite då och då, en våning i taget.

Recension: Prey [PS4]

Tue, 23 May 2017 12:00:42 +0000

Prey är en spelserie som har en minst sagt märklig bakgrund. Originalspelet såg dagsljus 2006, men började redan 1995 haussas upp som framtidens förstapersonsskjutare, med flertalet intressanta tekniska lösningar och framsteg. En del av dem kunde faktiskt även återfinnas i slutprodukten, men tyvärr hade utvecklarna glömt bort att göra ett underhållande spel runt det hela. Uppföljaren skrotades, trots en intressant visning på E3-mässan för några år sedan, och efter detta kändes det osannolikt att vi skulle få se fler försök. Bethesda gav dock Arkane Studios chansen att backa bandet och börja om från början, något som har visat sig vara en mycket god idé. I denna stämningsfulla science fiction-berättelse tar du dig an rollen som Morgan Yu – en forskare som deltar i en del högteknologiska experiment. Det visar sig ganska snabbt att basen du befinner dig på inte riktigt är vad du har tänkt dig, och att du befinner dig mitt i en kamp mot en ondsint utomjordisk ras som heter Typhon. Morgan verkar ha haft en roll i hela händelseförloppet, men har har stora minnesluckor, och du måste helt enkelt ta och utforska den livsfarliga rymdbasen för att luska ut vad som har skett. Längs vägen träffar du på diverse andra forskare och även artificiell intelligens, och det känns hela tiden svårt att lista ut vem som går att lita på. Just denna känsla är något som utvecklarna älskar att lägga extra vikt på. [caption id=“attachment_17714” align=“aligncenter” width=“550”] Vi må vara under attack från utomjordingar, men det är viktigt att hålla koll på skallsamlingen.[/caption] De första fienderna du får bekanta dig med kallas för Mimics, vilket som namnet antyder innebär att de kan imitera föremål i spelvärlden. Detta gör att paranoian växer sig både stark och djup så fort du ska utforska ett nytt rum, för du vet verkligen inte om du kan lita på att det du ser är verkligt. Lägg därtill att basen du utforskar är ganska övergiven och bitvis illa tilltygad, och därför kan du inte veta att just den där stolen som står snett faktiskt är en Mimic. Det kan lika gärna vara kaffekoppen som står prydligt på skrivbordet intill. Denna otroligt täta stämning är spelets absolut starkaste kort, och utvecklarna går hela tiden en fin balansgång för att inte överanvända sina skrämseltaktiker. Utforskning, pussel och actionsekvenser blandas friskt för att varje skrymsle och vrå ska kännas fräsch, och med tanke på hur många gömda områden som finns att finkamma, är detta smått imponerande. Om du är en veteran från BioShock- eller System Shock-spelen kommer många av spelelementen kännas bekanta, då Arkane Studios inte direkt sticker under stol med sina inspirationskällor. Under spelets gång finner du modiferingar som kan förbättra dina förmågor och din hälsa, men snart kommer du även att implantera många av utomjordingarnas färdigheter också. Sedan jag såg spelet första gången har jag sett fram emot att få spela som en kaffekopp, och nu är drömmen uppfylld. [caption id=“attachment_17715” align=“aligncenter” width=“550”] En Mimic är en mardröm. En grupp Mimics är slutet på din nattsömn.[/caption] Tro dock inte att det bara finns fördelar med att adoptera Typhon-förmågorna, för det är långt ifrån riskfritt. Om du överstiger en viss mängd kommer till exempel försvarssystemen på basen inte längre känna igen dig som människa, och börjar helt enkelt öppna eld mot dig. Det skapar många svåra beslut, då det finns väldigt användbara saker att välja mellan i Typhon-utbudet, och det skapar en intressant dynamik. Allt är dock inte problemfritt i detta spännande verk, och tyvärr är striderna emellanåt lite av ett ankare. Vissa fiender är väldigt snabba och rörliga, och det känns inte riktigt som att spelet är skapat för hastiga rörelser ibland. Det kan ibland vara förbannat svårt att träffa en mimic, och med tanke på hur mycket skada dessa små fiender trots allt kan åsamka kan det flera gånger kräva att du laddar en äldre sparfil. Laddningstiderna mellan områdena är också i längsta laget emellanåt, och det förtar lite av stämningen från den stora sammanhängande rymdbasen. Detta tillsammans med att du ofta behöver röra dig fram och tillbaka mellan områden för att klara vissa uppdrag skapar lite väl många dödperioder. I slutänden är det dock en otroligt polerad produkt som överstiger alla förväntningar jag hade på spelet. Det är intressant, spännande och oförutsägbart, och soundtracket är dessutom exceptionellt. Det ser ut som att Prey till slut kan etablera sig som en riktig spelserie efter många om och men.

Recension: Birthdays the Beginning [PS4]

Mon, 22 May 2017 09:00:38 +0000

Den japanske spelproducenten Yasuhiro Wada skapade det allra första Harvest Moon redan i mitten av 1990-talet; ett spel som blev startskottet för en av tidernas största serier av simulatorer. Nu är han tillbaka och går från simpelt bondliv till något mer storskaligt i Birthdays the Beginning. Wadas vision i det här spelet är att spelaren ska agera Gud och skapa liv ända från tidens begynnelse till den civilisation vi är bekanta med idag. Med glädje tar tar jag mig an den ansvarsfulla uppgiften, men att alstra varelser bland flora och fauna kräver en guide och det får jag i form av en liten blå kub vid namn Navi. Min medhjälpare berättar med ett irriterande läte, att världen är en kub. För att få varelser att uppenbara sig behöver jag anpassa min lilla sandlåda genom att utforma landskap, sjöar, berg och djupa hav som den blivande befolkningen ska kunna trivas i. Navi ger mig uppgifter och för att uppnå målen ska jag inte bara tänka på landskap, utan även luftfuktighet och temperatur. Det låter både simpelt och komplicerat på samma gång, men genom att hålla koll på de förhållanden min värld har i mätarna kan jag hålla mina kreationer i schack - åtminstone till en början. [caption id=“attachment_17670” align=“aligncenter” width=“550”] Grillat kött är det bästa jag vet, sa Tyrannosaurus. Grillat??[/caption] Det känns riktigt fantastiskt i starten att få se mina första varelser uppenbara sig, allt från små plankton till de första fiskarna. Det svåra är att försöka uppfylla de krav Navi ställer för att jag ska utveckla mina skapelser och även hålla dom levande, för planetens hygrometer respektive termometer är svåra att balansera och ju längre fram i tiden jag befinner mig, desto svårare blir det. När jag höjer eller sänker jordskorpan står tiden stilla, och med upphittade hjälpmedel kan jag öka eller reducera luftfuktigheten. När jag vill att spelet ska fortgå i realtid, zoomar jag ut kartan så att hela världen syns; här ser jag hur förändringarna sker, både till det bättre och sämre. Tyvärr kan mina skapelser dö ut om förhållandena inte är gynnsamma, men samtidigt kan det vara bra om en art försvinner för att en annan ska få överleva och ta över. Jag tycker att det är riktigt kul när det utvecklas nya arter och växter kontinuerligt; samlarhjärtat i mig slår extra hårt när jag får läsa in en ny varelse till min journal. Tråkigt nog upplever jag lite fantasilöshet när jag upptäcker ett nytt djur i en alternativ färg snarare än en helt unik art. Utseendemässigt är färgerna rena och tillsammans med den harmoniska musiken, är det en ljuvlig miljö där jag faktiskt kan koppla - stress existerar inte. Avatarens styrning är väldigt krånglig och gör det svårt att sikta på den plats jag vill förändra, något som förvärras av den besvärliga kamerastyrningen. Jag kan ändra till ett förstapersonsperspektiv men då blir navigationen ännu knepigare än vanligt och känns kontraproduktiv för mig. [caption id=“attachment_17672” align=“aligncenter” width=“550”] Undra hur mycket kubikliter vatten denna kub har egentligen?[/caption] Det finns även särskilda utmaningar där jag ska försöka få fram ett specifikt djur inom en begränsad tid; stimulerande uppgifter där jag måste tänka annorlunda och utmana mig själv. Mitt största bekymmer med Birthdays the Beginning är att jag inte riktigt får tillräckligt med tid att njuta av en särskild djurskara innan spelet ger mig order att skapa nytt på en gång, jag hinner inte ens leka med dinosaurierna innan Navi beordrar att apor måste träda fram. Djuren gör dessutom inte mycket mer än traskar omkring på slätterna vilket får mig att bli uttråkad snabbt. Jag gillar att skapa liv och att ändra världen efter eget tycke, men överraskningsmomenten är få och kortvariga, vilket gör att spelet inte ger mycket mervärde när jag är klar med kampanjen.

Recension: The Caligula Effect [Vita]

Fri, 19 May 2017 09:00:38 +0000

När jag startar upp The Caligula Effect för första gången är förväntningarna höga; det är ett nytt Atlus-rollspel med tydliga kopplingar till Persona -serien. Spelet är skrivet av Tadashi Satomi som ligger bakom de första Persona-spelen, det utspelas i skolmiljö och det finns en alternativ verklighet där ungdomarnas känslor får en fysisk manifestation. På pappret ser det lovande ut, men som Robert sa till Kristina: guldet blev till sand. Premissen är intressant där hjälten är en av talarna som ska välkomna nya studenter till ett nytt skolår, men börjar se förvrängningar av verkligheten. Du kommer snabbt i kontakt med likasinnade i form av en klubb som kallar sig Go-Home. De förklarar att hela världen de befinner sig i är en virtuell verklighet kallad Mobius, dit ungdomar med känslomässiga problem flytt och nu sitter fast. Världen har skapats av den artificiella intelligensen μ (eller “lilla My” som det självklart blir på svenska) som även knäcker extra som en musikalisk superstjärna. [caption id=“attachment_17658” align=“aligncenter” width=“550”] Om du inte förstår japanska blir det mycket att läsa[/caption] Majoriteten av personerna som har fastnat i Mobius är lyckliga där och vill inte lämna platsen; de försöker aktivt stoppa alla som vill komma tillbaka till verkligheten eftersom deras lyckliga plats då kommer att gå under. Hjältarnas vilja att komma hem manifesteras i fysiska förändringar där deras kroppar förvandlas till olika vapen, medan de som vill stanna förvandlas till fiender som kallas digiheads. Till en början känns spelet som ett gediget rollspel där du utforskar labyrinter och slåss med fiender, men ganska snabbt avslöjas en hel del skavanker. Stridssystemet är turordningsbaserat och fullständigt överarbetat, vilket gör att det känns onödigt komplicerat. Det finns en enorm mängd av färdigheter att välja mellan och jag måste utarbeta svåra sekvenser med kontringar, specialattacker och se till att jag inte får slut på manapoäng. Faktum är att även de enklaste striderna blir långdragna moment där jag behöver välja serier av färdigheter för alla karaktärer i mitt äventyrargäng. Jag kallar mig själv rollspelsveteran, men detaljrikedomen och valfriheten i striderna leder till att de här blir oöverskådliga och sega. [caption id=“attachment_17659” align=“aligncenter” width=“550”] En meny som du kommer att se mycket av. Väldigt mycket.[/caption] Musiken är till en början riktigt bra med härlig bubbelgum-pop som förändras och får tillskott av sång, vilket är något som verkligen känns annorlunda och bra. Dock är låtarna alldeles för korta och innan jag är klar med första området, gråter mina öron av repetitionen. Trots de habila japanska rösterna, väljer jag att lyssna på något annat medan jag spelar. På papperet tycker jag att det Suikoden -inspirerade systemet, där du kan rekrytera över 500 bundsförvanter, låter spännande men genomförandet lämnar en hel del att önska. För att förbättra relationen med dessa måste du småprata med dem och skicka meddelanden via din virtuella mobiltelefon. Problemet är att jag måste prata med varje person flera gånger för att bli vän med dem och det slukar enorma mängder tid och känns inte kul på något sätt. Om jag ska lyfta fram egenskaper jag uppskattar, är det karaktärsdesignen och röstskådespelet som är de mest framstående, men på det stora hela känns varje session som ett jobb där jag bara kämpar för att få nya färdigheter, fler vänner och högre värden på mina grundegenskaper. Med tanke på utbudet av japanska rollspel under den senaste tiden kan jag inte rekommendera The Caligula Effect. Jag må ha haft för höga förväntningar, men tyvärr är spelet inte i närheten av att leva upp till dem.

Recension: LocoRoco Remastered [PS4]

Fri, 19 May 2017 09:00:00 +0000

Varje konsolgeneration har en handfull spel som definierar dess identitet och LocoRoco är definitivt en titel som stoltserar på listor över exklusiva storheter på PlayStation Portable. Nu har det äntligen fått en ansiktslyftning i form av LocoRoco Remastered. Du tar dig an rollen som en LocoRoco, vilket är en geléliknande livsform som påminner om en avslappnad Barbapapa. Den vanligtvis fridfulla världen som befolkas av LocoRoco och småfolket Mui Mui har invaderats av flygande elakingar vid namn Mojo. [caption id=“attachment_17662” align=“aligncenter” width=“550”] Banan i valfiskens mage når bibliska proportioner. Jona-tackar jag![/caption] I grund och botten är det ett plattformsspel späckat till brädden med hemliga utrymmen och gömda föremål att hitta. Kontrollerna där du lutar världen för att förflytta din blob känns lika unika och fräscha nu som de gjorde för elva år sedan, men jag önskar att jag hade kunnat använda L2 och R2 och inte bara de övre axelknapparna. Ett av samlarobjekten är en sorts bär och varje gång du äter ett sådant, växer din LocoRoco och du kan när som helst dela upp dig i mindre delar eller sätta ihop dem till en stor igen. Miljöerna är färgglada och känns inspirerade av flower-powereran och hur LSD-trippar visualiseras i Hollywood. Banorna förmedlar en organisk känsla där allting känns levande, och banorna i magen på enorma varelser prickar helt rätt. Varje värld har åtta banor där var och en har ett speciellt tema. Mina favoriter är isbanorna där LocoRoco kan komma upp i otroliga hastigheter och glider runt i ramper för att utföra gastkramande trick. Bandesignen är fullkomligt genialisk och finns det en plats som är svårtillgänglig, men dit du tror att du kan ta dig, så finns det garanterat ett lönnrum med ett samlarobjekt. [caption id=“attachment_17663” align=“aligncenter” width=“550”] Flipperbanan i värld 4 ger lite Peggle-känningar[/caption] Grafiken ser otroligt skarp ut och jag skulle aldrig kunna gissa att det här är ett gammalt bärbart spel. Förutom den högupplösta grafiken erbjuder denna nyutgåva även möjligheten att styra med rörelsekontrollerna i DualShock 4 med tillhörande sång ur handkontrollens högtalare. Rörelsekontrollerna känns dock oprecisa och jag byter snabbt tillbaka till knappkontrollen. Förutom huvudläget i spelet, finns det även ett lekläge där du bygger ett hus med delar du hittar under spelets gång och via ett antal minispel. De tillför inte så mycket för mig utan det är plattformsbanorna som tar hem priset. Musiken är varierad och överlag bra, även om smurfrösterna blir aningen påfrestande i längden. Jag älskade LocoRoco på PlayStation Portable, och jag hade aldrig kunnat förutspå att jag skulle bli så återförälskad när jag spelade om det. Upptäckarglädjen och stämningen ger en varm murrig känsla som infinner sig under varje session när jag sitter där med ett brett leende på läpparna.

Recension: Akiba's Beat [PS4]

Tue, 16 May 2017 16:00:17 +0000

Den japanska spelstudion Acquire verkar tycka om att variera sig när de skapar spel. Deras första två titlar i spelserien som kretsar kring Akihabara-området i Tokyo, var äventyrsspel med slagsmålsmekanik. Spelen emottogs med en viss skepsis i väst då det enda sättet att besegra vampyrfienderna Kageyashi, var genom att slå sönder kläderna på dem. I uppföljaren Akiba’s Beat , behåller fienderna kläderna på och slagsmålen är ett minne blott. Däremot är samma, härliga version av stadsdelen Akihabara kvar och för mig blir det ett kärt återförenande. Jag ikläder mig rollen av Asahi Tachibana, en äkta “otaku” som tillbringar kvällar och nätter tillsammans med sina bästa vänner; spel, manga och anime. Under dagtid påminner han visserligen om en vampyr eftersom han sällan trivs med att vara vaken när solen är uppe, men där slutar likheterna med föregående spel. [caption id=“attachment_17508” align=“aligncenter” width=“550”] Läskigt hög igenkänningsfaktor för alla som har varit i Akihabara![/caption] Under en promenad i favoritområdet i Akihabara, upptäcker han att något är väldigt fel. Ett antal människor beter sig väldigt udda och dessutom dyker en lustig dörr plötsligt upp, mitt i ingenstans. Det visar sig snart att stadsområdet håller på att infekteras av olika individers villfarelser. Drömmar börjar plötsligt slå in för människor som har längtat efter framgång eller berömmelse, men tyvärr får stadens oskyldiga invånare betala priset. Akiba’s Beat är ett japanskt rollspel med action-smak och det påminner emellanåt starkt om Persona-serien när det kommer till världarnas och fiendernas upplägg. I staden springer jag omkring och letar efter personer som kan hjälpa mig eller som jag behöver hjälpa, vilket ofta slutar i en resa in i en annan dimension. Dörrarna som har öppnats upp runtom i staden, är nämligen portaler till en alternativ verklighet vilken återspeglar villfarelsen hos individen som längtar så stort efter en förändring i sitt liv. Jag upplever både världar fyllda av tonårsångest, bubbelgum-doftande flickdrömmar och kusliga, skruvade varianter av människors drömmar. [caption id=“attachment_17510” align=“aligncenter” width=“550”] Nej, det är inte nivån där du ska rädda Risette, den är i ett annat spel![/caption] Stridsmekaniken är en kombination av turordningsbaserat rollspel och realtidsstrider. Det landar någonstans mitt emellan Hyperdimension-serien och Persona 4 Golden, och har både sina för- och nackdelar. Jag kan initiera en strid genom att smyga på en fiende på världskartan och slå till dem för att vinna första tjing i ronden. När turordningen är bestämd handlar striderna om att hoppa, slå och försvara i rätt tid för att komma segrande ur slaget. Tyvärr lyckas spelet aldrig någonsin förmedla känslan av att jag faktiskt åstadkommit något utan lämnar mig snarare med en tomhet som jag inte känt sedan striderna i Superdimension Neptune VS Sega Hard Girls (5/10). Det dröjer inte många timmar innan jag börjar känna mig smått uttråkad. Konceptet i berättelsen känner jag igen från Persona-serien, där Akiba’s Beat tyvärr lämnar mig helt likgiltig jämfört med Atlus mästerverk. Mekaniken faller också ganska platt då jag inom kort ser den smått oinspirerade nivådesignen från Hyperdimension-serien lysa igenom, med alla brister som de spelen för med sig. På det stora hela känns Akiba’s Beat som ett halvbra äventyr för spelaren som längtar efter att få uppleva Akihabaras kultur och folkliv. Trots en relativt tilltagen värld att springa runt i, bör du dock inte förvänta dig storverk.

Recension: Dragon Quest Heroes II [PS4]

Tue, 16 May 2017 09:00:18 +0000

Efter att ha njutit fullständigt av världen i Dragon Quest Builders (10/10), och även fallit hårt för Berserk and the Band of the Hawk (8/10), kändes det inte mer än naturligt än att även prova Dragon Quest Heroes II. Det är nämligen ett musou-spel med, en på pappret, lysande kombination av enorma bataljer, rollspelselement och självklart också blå slembollar i tusental. De sju kungadömena lever i fred tack var ett heligt löfte men de två kusinerna Teresia och Lazarel finner snart att kriget är i antågande. En djävulsk besvärjelse har drabbat grannländerna och snart byts det fridfulla livet ut mot strider, intriger och lönnmord. Självklart är det upp till kusinerna att komma till bottnen med alla intriger, och skapa fred igen. Spelet erbjuder från början japanska röster, vilket är glädjande eftersom det är så jag anser att verken ska avnjutas. Berättelsen som förmedlar prologen är spännande och jag känner mig ganska snart indragen i händelserna som presenteras i extremt vackra scener rent grafiskt. Trots falska anklagelser och en uppenbarligen diabolisk plan att få nationerna att återigen strida mot varandra, känner jag tyvärr att berättelsen hamnar lite i baksätet redan efter några timmar. [caption id=“attachment_17599” align=“aligncenter” width=“550”] Inget slår känslan att klå upp en blå blob![/caption] För den som spelat några av Omega Force tidigare projekt, är igenkänningsfaktorn hög redan från början. Slagfälten är överfyllda av fiender som du kan strida emot om du vill, men du kan också välja att fokusera din tid på viktigare strider eller uppdrag som du har framför dig. Till en början är det bara Teresia och Lazarel som äntrar de enorma slagfälten, men under berättelsens gång adderas mängder av karaktärer till gruppen. Varje hjälte i gruppen har sina egna färdigheter och är inriktade på en speciell typ av funktion för att antingen stödja, skydda eller attackera och senare i spelet är det extremt viktigt att ha rätt uppsättning av karaktärer i korrekt formation. Den artificiella intelligensen som tar över kontrollen över de individer som jag inte kontrollerar är förvånansvärt effektiv och väldesignad. Jag får ofta väldigt bra stöd i striderna och min helare, den välbyggde Torneko, är aldrig overksam när det verkligen behövs. Stridssystemet är av sedvanlig karaktär där du kan trycka fyrkant för vanliga attacker och triangel för special- eller kraftattacker. Attackkombinationer är viktiga och ju fler du lär dig, desto effektivare blir dina hjältar på slagfältet. Varje medlem i gruppen har dessutom magiska krafter som kan stödja gruppen eller utföra tunga nedslag på fienden. [caption id=“attachment_17600” align=“aligncenter” width=“550”] Japp, varje röd prick representerar en fiende som måste nedgöras![/caption] Efter ett antal spelomgångar med Dragon Quest Heroes II, känner jag inte bara av att berättelsen planat ut och blivit smått oviktig, utan upplever även en paradox i ett spel som jag känner igen från Assassin’s Creed-serien. Jag har fantastiskt många möjligheter att uppgradera rustningar, vapen och föremål. Jag kan brygga hälsobrygder, springa ärenden och utföra sidouppdrag. Men tyvärr måste jag erkänna att jag snabbt blir mätt på upplevelsen. När striderna blir vardagsmat och det krävs gigantiska fiender för att öka pulsen hos mig, då inser jag att kompatibiliteten mellan mig och spelet inte är optimal. Jag upptäcker det enklare systemet där det räcker att hålla in en av knapparna för att utföra ett antal kombinationsattacker, och inser att jag gillar det skarpt. När jag kommer till den insikten, vet jag att det saknas något. Missförstå mig dock rätt; Dragon Quest Heroes II är ett formidabelt spel för dig som älskar att nedgöra tusentals fiender i en enda sittning, och helst möta ett femtiotal åt gången. För mig blir det dock för repetitivt och långtråkigt i längden. Så fort jag sätter mig ned med spelet, känner jag mig underhållen men jag tröttnar snabbt på smaken och lägger ifrån mig spelet efter en kort stund.

Recension: Outlast 2 [PS4]

Fri, 12 May 2017 09:00:00 +0000

2013 gav skräckspelet Outlast mängder av spelare en rejäl skrämselhicka och konstanta byten av underkläder som påföljd. Nu är spelskaparna Red Barrels tillbaka för att ge oss ännu fler mardrömmar i uppföljaren Outlast 2, där jag i inledningen får bevittna en konversation mellan journalisten Blake och hans fru Lynn ombord i en helikopter. Det gifta paret är på väg till ett område i Arizonas ökenlandskap för att göra ett reportage om en gravid kvinna som blivit mördad. Tyvärr når de inte ända fram innan helikoptern plötsligt kraschar. Blake överlever men hittar inte sin hustru och beger sig iväg, mitt i natten för att hitta henne. Den plötsliga och dramatiska inledningen gör mig livrädd från första början eftersom jag är ensam i det fruktansvärt kusliga mörkret. Min enda livlina är en videokamera och dess funktion för mörkerseende vilken gör det mycket lättare att se i det kolsvarta territorium som jag befinner mig i. Batterikapaciteten är dock begränsad och jag måste vara riktigt sparsam med energin för att kunna överleva. Redan efter några minuters vandrande hittar jag en förfallen by med sunkiga stugor. Den skitiga miljön gör mig illamående och det som pågår i byn är ännu värre - riktigt motbjudande. Jag upptäcker skinnflådda människor spikade på kors, döda nötkreatur med avskurna magar där inälvorna väller ut och andra makabra saker under mitt sökande. Det är uppenbart att jag är inte ensam längre. Den groteska grafiken och texturerna är väldigt detaljerade och ljussättningen mästerligt utförd, vilket bidrar till den obehagliga spänningen. Det träffsäkra ljudet är så intensivt att hårstråna på mina armar reser sig. [caption id=“attachment_17538” align=“aligncenter” width=“550”] Det här är vansinnigt.[/caption] Jag upptäcker att befolkningen; en religiös klan med en påtagligt snedvriden livsstil, är ett gäng psykopater med mord i sikte och deras metoder får Charles Manson uppstå som ett lamm i jämförelse. Att smyga obemärkt eller fly undan galningarna får mitt hjärta att slå fortare eftersom Blake vare sig kan försvara sig eller använda vapen. Det ligger fullt av användbara verktyg överallt och det faktum att det inte går att plocka upp en kniv för att använda som försvar är för mig absurt - de ligger ju ändå där. Lyckligtvis har spelet många automatiska sparpunkter vilket innebär att jag inte behöver spela om långa sektioner om min karaktär råkar dö. Kamerans mörkerläge och inbyggda mikrofon är värdefulla för överlevnad, men batteriet förlorar mer kraft om dessa används och ibland tycker jag att batterimätaren sjunker lite väl snabbt, men som tur är, är det enkelt att hitta nya batterier även i den gamla byn. Ibland hamnar Blake i en paranormal värld på en skola där korridorerna med dess blinkande lysrör skrämmer mig ännu mer än den religiösa orten. Mitt bekymmer är att denna sidoberättelse drar ner tempot från verkligheten även om spänningen består. Outlast 2 bjuder på en hel del störande sekvenser som får min mage att vända sig ut och in. Vid ett tillfälle får jag bevittna fastkedjade fångar liggandes i sina sängar bredvid trähinkar fyllda med exkrement, och jag ställer mig frågan om dessa vämjeliga aspekter är nödvändiga för hela spelets struktur. Det motbjudande innehållet är visserligen en viktig beståndsdel, men jag upplever att det tar för mycket fokus ifrån självaste skräcken och även nervdallret. [caption id=“attachment_17549” align=“aligncenter” width=“550”] Jag är ledsen, men hamnar du i detta läge är det helt kört. Plågsamt värre.[/caption] Den första halvan av Red Barrels uppföljare är välgjord men ju längre fram jag kommer i spelet, börjar jag uppleva smygandet som repetitivt och tyvärr också enformigt. Det svaga slutet ger mig en bitter eftersmak eftersom jag tycker att spelet tappar enormt mycket kraft under sista etappen, och berättelsen faller platt innan sluttexterna uppenbarar sig. Outlast 2 är ett spännande skräckspel och trots att min överlevnadskänsla nådde maximal nivå många gånger, blev jag inte tillräckligt skrämd under andra halvan, vilket gjorde mig besviken. Dock ska jag styrka att du bör ha ett tåligt hjärta och att du undviker att äta medan du spelar. Skräck och illamående utlovas i mängder och det passar inte riktigt tillsammans med snacks.

Recension: Dreamfall Chapters [PS4]

Thu, 11 May 2017 15:00:19 +0000

Ragnar Tørnquist är en av de främsta spelproducenterna som Norge har producerat och han har många års erfarenhet i den meriterade studion Funcom. Sedan några år tillbaka har han dock gått sin egen väg och bildat en egen studio, där han drog igång en Kickstarter-kampanj för att skapa en uppföljare till serien som var hans riktiga genombrott i branschen – The Longest Journey. Resultatet blev Dreamfall Chapters , vilket är en episodisk fortsättning på Dreamfall: The Longest Journey. Till skillnad från PC-versionen som började lanseras redan 2014 får konsolspelare alla episoderna på ett bräde, vilket förstås är en skön bonus om du är lika otålig som jag. Om du inte är bekant med serien sedan tidigare, utspelar sig berättelsen i två olika parallella världar. Den ena är en science fiction-dystopi med ett väletablerat storebrorssamhälle, och den andra är en fantasy-värld där rasmotsättningarna är en kokande kittel. Även om världarna är vitt skilda, finns det ett fåtal individer som kan resa mellan dem, och en av dessa är Zoë Castillo som är en av protagonisterna i Dreamfall Chapters. En av de centrala punkterna i upplägget är att dina beslut påverkar händelserna i framtida situationer, och på denna front har utvecklarna i flera fall gjort ett riktigt bra jobb. Ett par av de större valen som jag gjorde resulterade i ganska omvälvande konsekvenser, vilket både skapar dramatik i berättelsen och en nyfikenhet om vad som skulle kunna hända om jag handlade annorlunda. [caption id=“attachment_17552” align=“aligncenter” width=“550”] En cyberpunkdystopi blir ännu mer intressant när den kompletteras med galna marxister.[/caption] Dreamfall Chapters är som sagt en fortsättning på berättelsen i de förra spelen, på gott och ont. Å ena sidan finns det en rik bakgrundshistoria att fördjupa sig i, vilket märks ju längre jag kommer i spelet. Å andra sidan vilar det lite väl tungt på just tidigare händelser emellanåt, och vid ett tillfälle tvingas du till och med att återberätta sekvenser från tidigare spel i ett pussel. Det blir ju lite klurigt om du inte har spelat de tidigare verken. Det finns en kort summering i videoform, men den gör inte speciellt mycket i det stora hela om du inte har några förkunskaper. Miljöerna är bitvis fantastiskt väldesignade, med tonvis av omväxling. I synnerhet är cyberpunk-framtiden härligt skildrad, med massor av högteknologiska lösningar blandat med kalla och avskalade omgivningar. De förtryckande stormtrupperna till poliser finns alltid i närheten oavsett var du befinner dig, och de bidrar väldigt mycket till den mörka tonen och det uppskruvade politiska läget. Fantasydelen av spelet håller också hög klass, men har inte riktigt lika hög lägstanivå. Protagonisten Kian Alvane är inte lika intressant som Zoë, även om hans bakgrund som del av det förtryckande Azadi-folket skapar en intressant konflikt. Han blir nämligen tidigt i spelet rekryterad av motståndsrörelsen som kämpar för de magiska rasernas rättigheter, vilka är samma individer som han tidigare jobbade för att utrota. [caption id=“attachment_17553” align=“aligncenter” width=“550”] Sjukt irriterande när det bara finns en stol kvar, och på den sitter ett spöke och jäklas.[/caption] Manuset är överlag riktigt välskrivet och erbjuder gott om politisk intrig, samt en hel del kommentarer som kan appliceras på vår vardag i verkligheten. Tyvärr håller inte alla röstskådespelare samma klass som replikerna, vilket gör att en del poänger missas, men de största karaktärerna fungerar oftast bra. Trots att jag inte har någon större erfarenhet från de tidigare spelen bjöd Dreamfall Chapters på en riktigt intressant resa med rafflande skiften i berättelsen. Du kommer definitivt att ha en mer njutbar upplevelse om du känner till mer av bakgrunden. Jag upplevde vissa sekvenser som en aning haltande då jag stötte på personer som tidigare har varit tongivande. Jag hoppas dock på att få se mer av denna serie, då det finns så mycket mer att hämta från detta fantastiska koncept.

Recension: Gnog [PSVR]

Thu, 11 May 2017 09:00:27 +0000

Spelstudion Ko_op Mode fokuserar sina upplevelser kring konst, eller modern media. Det är artisterna och medlemmarna som låter fantasin flöda samt skapa de verk som de skapar. För längre äventyr behövs ofta en producent eller en separat grupp som får styra upp projekten så att de inte spårar ur fullständigt, men i fallet med Gnog visar det sig att konceptet är helt perfekt. Titeln går att spela med PlayStation VR, men det ska även tilläggas att VR-headsetet inte är ett krav, snarare en möjlighet till att utvidga sinnena en smula. Med hörlurar i öronen och mitt headset på pannan är jag helt uppslukad av den formidabelt udda upplevelsen som ska visa sig vara en av de bättre VR-upplevelser jag har haft på länge. Samtidigt som min upplevelse med Gnog är helt fantastisk, är utmaningen att beskriva spelet i text helt formidabelt stor. Jag kan likna det vid en del av mininivåerna i WarioWare-spelen, eller en avskalad version av pusslen i Portal-serien, men alla jämförelser faller platt hur jag än försöker. [caption id=“attachment_17532” align=“aligncenter” width=“550”] …och på baksidan av chokladasken finns en…godisaffär!!![/caption] För länge sedan byggdes tredimensionella pussel eller gåtor av avancerade leksaksmakare; pussel som nästan var magiskt intrikata med lås, gångjärn och dolda funktioner. Om du tänker dig en hemlig låda från Harry Potter-verken, är du ganska nära det jag försöker förmedla. Gnog består av en uppsättning nivåer där jag som spelare aldrig får förklarat för mig vad jag ska göra. Jag kan vrida och vända på banorna, vrida på rattar, dra i reglage och klicka runt för att se vad jag kan interagera med. Ofta innehåller dessa pussel fler utmaningar när jag har löst de initiala, och detta koncept tilltalar mig väldigt mycket. För varje nivå som jag listar ut lösningen, känner jag mig otroligt smart. Varje ny nivå introducerar en ny miljö eller en ny situation där något måste lösas och variationen är enorm. Ena gången räddar jag besättningen i ett trasigt rymdskepp för att sedan utforska ett planetsystem, och under den andra gången hjälper jag en fågelmamma att mata sina hungriga ungar. Variationen, de vida svängarna mellan scenarion och den skruvade estetiken gör att spelare som uppskattade WarioWare kommer att känna sig väldigt hemma här. [caption id=“attachment_17531” align=“aligncenter” width=“550”] Ground Control to Major Tom. Your circuit’s dead, there’s something wrong…[/caption] I de fall där jag fastnar på en nivå och inte kan förstå vad som förväntas av mig lockas jag att tjuvkika på internet efter en lösning, men tack vare den underbara känsla av tillfredsställelse som infinner sig varje gång jag själv löser ett problem lyckas jag undvika fällan. Den återhållsamheten och strävan efter att själv klara allt på mitt eget sätt, talar sitt tydliga språk för hur bra spelet är designat. Upplevelsen varar tyvärr inte speciellt länge, utan sträcker sig till ungefär en eller två timmar, beroende på hur mycket du vill utforska i nivåerna. Det finns en del roliga, gömda saker som är trevliga att hitta och givetvis går det att få troféer för halvtokiga upptåg. I och med att nivåerna är korta och kräver en del tankeverksamhet för att lösa, finner jag att omspelningsvärdet i princip är noll. Eftersom jag verkligen försöker utforska och testa allt, lär jag också känna banan utan och innan och vet därför exakt vad som behöver göras för att klara av den. Jag kommer dock definitivt att återvända och spela om spelet om ett tag när jag glömt bort nivåernas klurigheter, för det är det verkligen värt!

Recension: Human Fall Flat [PS4]

Wed, 10 May 2017 12:00:21 +0000

Spelutvecklarna No Brakes Games släppte sitt plattformsspel med inslag av pussel till PC förra året, men nu är tiden inne för det kluriga Human Fall Flat att göra entré på PlayStation 4. När jag startar igång spelet faller en säckig människa ner från den öppna himlen tills hen landar på en ö mitt i ingenstans. Jag börjar styra den vingliga personen mot en dörr och blir delvis guidad av en kommentator med brittisk stämma. Under tiden som narratorn drar en vals om människans utveckling, lär jag mig samtidigt att varje rum är ett pussel som ska lösas för att ta mig vidare. Den första, men också spelets största utmaning är för mig att kunna kontrollera min instabila individ, som inte kan gå rakt och dessutom är helt oförmögen att springa. Jag kan sträcka ut armarna för att kunna trycka på en knapp, eller hålla tag i något med mina klistriga händer men den krångliga kameran besvärar mig när jag ska sikta. Mina superstarka händer kan ta tag i precis allting och jag kan också använda dem för att klättra upp för plattformar men här krävs en perfekt tajming både när det gäller grepp och kamerastyrning. När kameran flyttas, följer nämligen även mina armar med, vilket gör att en så enkel sak som att bestiga klippor är betydligt svårare än det ser ut. [caption id=“attachment_17503” align=“aligncenter” width=“550”] En tidig inspelning av Lejonkungen: “Ska det inte lejonet Scar och en flock gnuer vara med?”[/caption] Pusslen är relativt korta men banornas design är snillrika med många fyndiga inslag för mig att klura ut. Jag tycker om den lugna stämningen och känner ingen stress alls, vilket är betryggande. Känner jag för att slänga mig ut i den öppna himlen igen, landar jag på samma ställe som jag var på nyss, där transporten sker i en sekvens som hämtad ur The Twilight Zone. Varje ö har sitt eget tema och tillhörande rekvisita. På byggarbetsplatsen kan jag använda rivningskulor, gafflar från en truck eller stenvagnar som hjälpmedel för att ta mig vidare, och på medeltidsön kan jag skjuta iväg mig själv från en katapult. Känslan när jag lyckas klara av ett helt område genom att ta steget ut från en nödutgång är mycket tillfredsställande. Jag slänger mig ut i skyn likt en fallskärmshoppare för att upptäcka nya äventyrliga platser. Den avskalade grafiken förmedlar en känsla av en prototyp, eller något ofärdigt, men jag upplever helheten som ren med tydliga färger, vilket skapar en trevlig stämning. Däremot uppskattar jag inte musiken lika mycket gå jag anser att att kompositionerna inte passar ihop med den grafiska strukturen. Istället för att lyssna på melodier inspirerade av Vivaldi eller Mozart, njuter jag hellre av upplevelsen i tystnad. [caption id=“attachment_17512” align=“aligncenter” width=“550”] Det urartade sig på Pelles livliga fest under lördagskvällen.[/caption] Det finns en garderob där jag kan skräddarsy min snubblande protagonist med olika kläder och i varierande färger. Även om det är kul att klä figuren i roliga kostymer, är detta inlägg rätt onödigt eftersom plaggen inte har några speciella egenskaper som förstärker människans egenskaper på något sätt. Med dess intressanta kombination av plattform och hjärngymnastik, är Human Fall Flat en charmig upplevelse och trots att spelet i princip saknar vitala händelser, är det definitivt inte tråkigt. Jag upplevde det som väldigt avkopplande att navigera den berusade trasdockan, även om jag saknar möjligheten att springa. Tycker du om att ta dig igenom plattformsbanor med lite problemlösning kan No Brakes Games skapelse vara värt att kika på men om du lätt blir irriterad av besvärliga kontroller, bör du förmodligen leta efter ett annat spel. Eller att gå i terapi.

Recension: The Sexy Brutale [PS4]

Thu, 04 May 2017 09:00:50 +0000

I en tid där många utvecklare satsar på säkra kort och uppföljare är det oftast en trevlig upplevelse att få tag i något som sticker ut från mängden. The Sexy Brutale kan visserligen sättas i pusselspelsgenren, men det som utvecklarna lyckas åstadkomma känns riktigt nytt och fräscht på flera fronter. Tänk dig att du spelar brädspelet Cluedo, fast att du istället för att lösa ett begånget mord ska förebygga ett genom att pussla ihop ledtrådar. Då är du ganska nära vad Tequila Works vill förmedla, på ett minst sagt spektakulärt vis. En inbjudan har gått ut till en exklusiv maskeradfest på det högklassiga kasinokomplexet The Sexy Brutale, och vår huvudperson Lafcadio Boone är en av de lyckliga gästerna. Det hela börjar dock med att du möter en mystisk skepnad som ger dig en mask med speciella krafter, vilket visar sig vara välbehövligt. Gästerna på festen blir nämligen mördade på löpande band, och Lafcadio besitter nu förmågan att sätta stopp för dessa illdåd. För att hitta vägar att förhindra dödsfallen måste du studera de involverade personerna under deras väg fram till sitt öde, dels för att se vad du kan påverka, men även för att se var de befinner sig på specifika tider. Du har nämligen hamnat i en tidsloop där du upplever samma 12 timmar om och om igen tills du har lyckats förhindra alla morden i omgivningen. Skulle missa en ledtråd eller tappa bort en person kan du helt sonika spola tillbaka tiden och börja om från början. [caption id=“attachment_17440” align=“aligncenter” width=“550”] Här sker minsann inga mord. Kanske bäst att bege mig vidare då.[/caption] Det finns dock begränsningar med dina nyfunna mordlösarkrafter, och det är att du inte kan befinna dig i samma rum som någon annan person. När du hamnar i samma utrymme som någon annan kan du inte utföra några handlingar, utan måste helt enkelt lämna rummet för att fortsätta din utredning. Det innebär lyckligtvis inte att du bryter några mönster bara för att du råkar vandra in i fel rum vid fel tillfälle. Miljöerna är alla makalöst vackert designade och påminner om extremt detaljerade dioramamodeller. Allting är väldigt färggrant och iögonfallande, precis som ett kasino bör vara, och det är en riktig fröjd att utforska de olika områdena i det enorma huset. Bortsett från det första fallet, som i princip är ett inlärningskapitel, är de olika dödsfallen väldigt kreativa och har flertalet rörliga delar som du måste luska ut hur de hänger ihop. Det gäller att vara noggrann i studerandet av ledtrådar, för det går lätt att missa ett ögonblick som länkar ihop hela historien. Det kan vara allt från att se en person använda en lönndörr till att bevittna en konversation som sätter saker i perspektiv. [caption id=“attachment_17441” align=“aligncenter” width=“550”] Jag är ingen expert, men jag skulle nog säga att den fisken är något misstänksam.[/caption] För varje gäst du räddar får du även ta över deras masker, vilket ger dig tillgång till speciella färdigheter. Det kan vara allt från förbättrad hörsel till möjligheten att dyrka lås, och dessa förmågor gör att du successivt expanderar de områden du kan bege dig till i spelvärlden. Även om vissa av fallen använder sig av den ständigt tickande klockan som en faktor för att lösa fallet är det sällan det känns som att du måste stressa från punkt till punkt. Det finns för det mesta en liten felmarginal om du skulle råka springa fel, men tidspressen är ändå påtaglig och fungerar som en drivkraft att lyckas knäcka fallet innan de stackars gästerna möter efterlivet. The Sexy Brutale genomsyras av en otrolig charm och humor trots det mörka temat, och det finns så mycket i spelet som gör mig glad. Allt från den lysande musiken till de kluriga pusslen och de härliga miljöerna håller en klass som jag inte riktigt väntade mig. Spelet är möjligtvis lite i kortaste laget, men så länge det varar är det en fest för alla sinnen.

Recension: Hakuoki: Kyoto Winds [Vita]

Wed, 03 May 2017 13:00:14 +0000

Jag tillhör den typ av spelare som har lite svårt för att bara sitta och ta emot upplevelser utan att aktivt göra någonting. Vid ett flertal tillfällen har jag försökt ge visuella romaner en chans, utan någon större framgång. När Idea Factory berättade att Hakuoki: Kyoto Winds skulle släppas till PlayStation Vita här i Europa, blev jag dock fast besluten att ge genren en sista chans. Jag har själv vandrat på den gamla huvudstaden Kyotos gator, besökt tempel och njutit av natur runt samhället och därför såg jag fram emot detta äventyr med stor aptit. Efter tusentals tryckningar på X-knappen, kan jag nu villigt erkänna att jag förstår tjusningen med denna typ av spel. Huvudkaraktären Chizuru Yukimura söker febrilt efter sin far, som har uppfunnit ett elixir som gör att den som dricker av det blir övermänskligt snabb och stark. Fadern brukar med jämna mellanrum skicka brev till sin dotter men plötsligt slutar korrespondensen abrupt och Chizuru anar det värsta. Hon sätter kurs mot Kyoto för att leta efter honom, men blir snart varse om hur farligt livet ter sig på bakgatorna. [caption id=“attachment_17420” align=“aligncenter” width=“550”] Det finns plats för passion, även under den omvälvande Edo-eran[/caption] Ganska snart i berättelsen hamnar hon i en dödligt farlig situation men räddas av några kaptener ur det ökända medborgargardet Shinsengumi. Snabbt förstår kaptenerna vems dotter de har räddat och för att skydda henne från allehanda faror, inklusive soldater i den egna gruppen, får hon klä ut sig till en man. Under tiden då sökandet efter fadern pågår, blir Chizuru mer och mer familjär med individerna i Shinsengumi, och jag anar emellanåt en del långa, längtansfulla blickar från några av kaptenerna. Berättelsen sträcker sig över en del väldigt viktiga händelser i Japans historia under Edo-eran men de överskuggas tyvärr en del av den tappra gruppens öde. Om du skulle råka vara påläst i japansk historia, känner du säkert till att den stridande gruppen som vår hjältinna lever tillsammans med egentligen inte är speciellt mycket till hjältar. Den återberättade verkligheten visar upp en betydligt råare och mer anarkistisk bild av Shinsengumi där de är ännu lägre stående än ronin; samurajerna som saknar en shogun. Spelet är dock baserat på anime-serien Hakuoki, snarare än verklig historia, och bjuder därför på en skönmålad bild av individerna. I de flesta dialoger möts jag av vackra, pålitliga och mycket sympatiska krigare, vilket gör livet enkelt när det kommer till vardagssysslorna. Chizuru hjälper till både på slagfältet och på hemmaplan med allt som hon klarar av; det är uppenbart att hon inte bara trivs med livet tillsammans med gruppen, utan även dras till krigarna. [caption id=“attachment_17421” align=“aligncenter” width=“550”] Svärdet är draget. Chizuru är säker, eller…?[/caption] När berättelsen kommer till sitt slut känner jag mig, trots intriger och tillfredsställande slut, en aning förvånad. Historien skulle enligt utsago innehålla möjligheter att bilda romantiska förhållanden med krigarna och detta har jag inte sett spår av över huvud taget. Visst har jag lagt märke till att en del handlingar påverkar mina hjältar positivt, men någon romans har jag aldrig upplevt. Det är inte förrän jag börjar spela om spelet på nytt som jag märker att jag får möjligheten att vidga min hjältinnas vyer. Trots att jag slukat mängder av text, njutit av välspelade dialoger på japanska och tryckt på X tills tummen domnat, förstår jag först nu att äventyret precis har börjat. Om du är intresserad av japansk historia och inte har något emot att konsumera en speltitel genom att läsa text och erbjudas vackra bilder, är detta ett givet köp. Till och med jag som aldrig avslutat en visuell roman tidigare, känner mig lockad att hoppa tillbaka in i berättelsen och utforska mer av historien.

Recension: Sniper: Ghost Warrior 3 [PS4]

Tue, 02 May 2017 13:00:42 +0000

De två stora konkurrerande krypskytteserierna Sniper Elite och Sniper: Ghost Warrior har i flera år kämpat om tronen för denna nischade skjutargenre. Båda har haft sin beskärda del av problem och kantig design, men på de senare åren har Sniper Elite-serien börjat fila bort många av större problem och dragit ifrån en aning. Nu är det dock dags för polska CI Games att bjuda upp till duell i långdistansskytte igen, och kanske är detta den stora vändningen för serien. Till skillnad från Sniper Elite-serien utspelar sig Sniper: Ghost Warrior 3 i nutid, med modern utrustning och fiktiva konflikter. Spelet inleds med att marinsoldaterna Jon North och hans bror Robert sänds in i ett högriskuppdrag vid gränsen mellan Ryssland och Ukraina. Som förväntat går det mesta åt skogen, och Robert blir tillfångatagen medan Jon släpps på fri fot. Två år senare är Jon tillbaka i regionen igen när han får uppdraget att destabilisera en separatiströrelse i Georgien, men Robert är fortfarande försvunnen. Detta gör att Jons uppmärksamhet är minst sagt kluven, då han hela tiden vill följa upp på rykten om var Robert befinner sig medan han skickas ut på allehanda krypskytteuppdrag. Du kan säkert redan nu lista ut åtminstone 80 procent av berättelsen, och det hela är både bekant och förutsägbart. [caption id=“attachment_17432” align=“aligncenter” width=“550”] Lite otippat att Jon använder Kraften för att styra sin drönare.[/caption] Med Sniper: Ghost Warrior 3 har utvecklarna beslutat sig för att skapa en nästan Far Cry-liknande öppen spelvärld och på så sättge dig alternativ för hur du vill ta dig an många av uppdragen. Detta är ju ganska bra i teorin, men alternativen är sällan så pass intressanta att jag känner att jag vill experimentera. Detta resulterar i en stor, gapande tom spelvärld som istället agerar transportsträcka mellan uppdragen. Visst, det finns en handfull sidouppdrag här och var, men de är totalt ointressanta i helheten. Även huvuduppdragen bjuder i mångt och mycket på trista och livlösa historier. Många är karbonkopior där du kör en bil till en bas, studerar vakterna med en drönare och sen börjar plocka dem en och en med ditt ljuddämpade gevär. Det hela skulle kunna räddas av en intressant och gripande bakgrundshistoria, men de lyckas inte ens skapa dramatik av en blodtörstig separatistgrupp som mördar civila. Den underliggande berättelsen med Jon och hans bror är inte heller speciellt välskriven, och jag känner mig aldrig engagerad i spelet. Det finns dock ett fåtal tillfällen då spelet glimtar till en aning och erbjuder relativt intressanta sekvenser, men dessa drunknar tyvärr i havet av mediokra uppdrag. [caption id=“attachment_17433” align=“aligncenter” width=“550”] Om jag skjuter honom kan jag kapa antennen i bakgrunden och kanske få in sändningarna från hockey-VM.[/caption] I grund och botten erbjuder spelet kompetenta spelmekaniker när det gäller krypskyttet, vilket förstås är viktigt när hela spelet är centrerat runt denna idé. Det finns gott om vapenalternativ och tillbehör för att göra skjutandet enklare. Om du är riktigt folkskygg kan du till exempel utrusta geväret med kikarsikte med 34 gångers zoom, vilket tillåter dig att avverka mål på riktigt långa avstånd. Både gravitation och vind påverkar kulbanan, men om du är lika hopplös på att sikta som jag är finns det bra hjälpmedel som ger dig en hum om hur du ska kompensera. Även om själva spelvärlden är tom och livlös vill jag dela ut en tumme upp för de emellanåt utsökta ljuseffekterna som uppstår vid gryning och skymning i spelet. Mycket av detta är tack vare att spelet har stöd för HDR, och jag stannade faktiskt upp flera gånger bara för att studera miljöerna när solen låg i rätt läge. Berättelsen i Sniper: Ghost Warrior 3 är totalt ointressant och något som jag i princip slutade lyssna på halvvägs genom spelet, vilket gör att det blir svårt för mig att rekommendera spelet. Det är i slutänden inte ett dåligt spel, men det lämnar absolut inga intryck som jag kommer att komma ihåg. Förutom kanske de fem minuter långa laddningstiderna varje gång du startar upp spelet och byter område. Det kommer jag troligtvis att komma ihåg.

Recension: The Silver Case [PS4]

Tue, 02 May 2017 09:00:51 +0000

Den allra mest punkrockiga av alla japanska spelutvecklare;**** Goichi Suda, mer känd som Suda51 - slog igenom på allvar i samband med att Killer 7 släpptes till Gamecube 2005. Det är ett märkligt spel i förstapersonsperspektiv där du lönnmördar dig igenom en konspiration av snudd på episka proportioner. Att ett såpass vuxet, våldsamt och estetiskt unikt spel släpptes till en Nintendo-plattform förvånade nog ganska många, men något Suda51 föredrar är just det oväntade. Studion han grundade; Grasshopper Manufacture, har släppt en hel del märkliga spel genom åren och nu är det äntligen dags hans debuttitel att släppas i översatt form. Äventyrsspelet The Silver Case har kommit hit för att stanna. Det faktum att det tagit närmre 17 år för The Silver Case att bli översatt till andra språk än japanska och ges ut här är smått ofattbart i teorin. I praktiken blir det ganska tydligt när spelet startas upp; Active Gaming Media som lokaliserat och portat spelet till PlayStation 4 har gjort ett mycket bra jobb, men grundmaterialet som fanns att arbeta med lämnar en del att önska. Att det från början var en lågbudgetproduktion är tämligen märkbart - men märkligt nog passar det väldigt väl. Staden 24 Districts drabbades av en serie mord för ett tjugotal år sedan, och mördaren ertappades ganska kvickt och placerades i förvar. Men en serie nya mord väcker vissa kopplingar till dessa historiska händelser, och motsvarigheten till en polisstyrka får illa kvickt börja utreda dessa mord. En rookie dras med in i gänget och självklart är det vår roll att vara denna nykomling. The Silver Case är en märklig skapelse, inte bara tack vare Goichi Sudas egenheter och märkliga manus, men även i tempo och spelmekanik. Det vinglar och faller mellan spelgenrer - vill det vara en visuell novell, vill det vara ett äventyrsspel? Jag vet inte riktigt, men en stor del av den tid jag tillbringat i The Silver Case har gått ut på att trycka på X för att läsa igenom mängder av väldigt långa monologer och dialoger. Knapptryckandet varieras dock emellanåt av kortare filmsekvenser, stillbilder eller lite vandrande i en väldigt rudimentär värld. [caption id=“attachment_17374” align=“aligncenter” width=“550”] Efter en lång, lång väg nådde Silver Case fram.[/caption] Sudas excentriska humor är inte lika framstående som den brukar vara, men världen och karaktärerna i The Silver Case är precis så osympatiska som man kan vänta sig, om inte mörkare. Snarare är det så att Suda51 tonat ner det gravallvarliga mörkret i de senare spelen, för stundtals är The Silver Case ett stort, svart moln av asfaltssvart hopplöshet och ångest. Det är inte ofta jag rekommenderar längre pauser från spel, men i det här fallet kan det behövas en dags återhämtning efter att ha spelat igenom ett kapitel. Det är svårt att sätta fingret på precis hur stort inflytande The Silver Case har haft inom spelutveckling överlag, men jag har svårt att tro att Danganronpa (8/10) eller **Zero Time Dilemma (9/10) **vågat töja på gränserna så mycket som de gör, om det inte vore för att en generation spelutvecklare vuxit upp med The Silver Case i sitt mentala bagage. Som ett historiskt dokument är dess vikt tyngre än de brister åldern bär med sig. The Silver Case är en intressant upplevelse och de största bristerna är egentligen klumpigheten i kontrollen utanför de massiva dialogsjoken samt att tempot är segt som sirap bitvis. Handlingen är gripande, och för det mesta, intressant, observant och snudd på profetisk. Och så är väl fallet med de flesta punkproduktioner, varför Suda51s spel tenderar att åldras med väsentligt mer värdighet än många av hans samtida spelskapare.

Recension: Wonder Boy: The Dragon's Trap [PS4]

Fri, 28 Apr 2017 15:00:19 +0000

Jag har spelat tv-spel i nästan 30 år, och minns klart och tydligt min allra första konsol; ett SEGA Master System. Det fanns många roliga titlar på maskinen, men de spel jag spelade allra mest var tveklöst underpojkens trilogi och då särskilt Wonder Boy III: The Dragon’s Trap. Den utmärkta kombinationen av äventyr och utforskande fick mig att älska genren och väldigt få spel har överträffat känslan att vara hjälte på samma sätt som Wonderboy-serien gjorde. Nästan tre decennier senare är det äntligen dags att se denna klassiker med nya ögon i Lizardcubes omgjorda variant Wonder Boy: The Dragon’s Trap. Den ursprungliga berättelsen är fortfarande intakt och orörd; den grönhåriga Hu-Man är på väg att dräpa Mecha Dragon men blir lurad i drakens fälla och omvandlas till en eldsprutande ödla. Hjältens enda möjlighet att bli människa igen är att hitta salamanderkorset, men vägen dit är fylld av färgglada fiender och andra faror i Monster Land. Att återvända till ett spel jag älskade som barn gjorde mig varm i hjärtat. Minnena började uppenbara sig efter Wonder Boys kontinuerliga framsteg, både på gott och ont. En av höjdpunkterna är de olika djur jag kan omvandla mig till under spelets gång där alla har sina särskilda egenskaper. När en ny skepnad har trätt fram kan jag besöka tidigare otillgängliga områden, och min personliga favorit är Piranha Man eftersom han har bra räckvidd och en utmärkt simmare. [caption id=“attachment_17366” align=“aligncenter” width=“550”] Det asiatiska templet är fortfarande stentufft med aggressiva samurajer och de mardrömsframkallande ninjorna.[/caption] Lizardcube har kärleksfullt återskapat varenda liten vrå i spelet, och har placerat fienderna på exakt rätt positioner som i Westones original från 1989. Den nya grafiska stilen är sagolikt vacker och påminner om en europeisk serie i stil med Spirou och jag tycker att gränsen till en välgjord tecknad film är riktigt nära. Musiken är uppgraderad till en ren symfonisk njutning som jag formligen älskar. Det går att växla tillbaka till 8-bitsmodellen i grafik och/eller musik genom en enkel knapptryckning, men med handen på hjärtat tycker jag att den nya varianten är bättre på alla sätt. Styrningen och plattformsinslagen är i princip orörda och det är väldigt enkelt att kontrollera hjälten. Ytterligare en av nyheterna är att jag inte längre behöver pausa för att byta magiska vapen vid ett kritiskt tillfälle; detta sker nu genom en knapptryckning. Spelet är relativt kort och går att klara av på några timmar, men svårighetsgraden höjs avsevärt när jag får en ny gestalt att leka med. De sista nivåerna som huserar Lion Man och Hawk Man är riktigt tuffa, och än idag skrämmer de blåklädda shurikenkastande ninjorna mig. Fienderna i det gamla spelet hade tre olika färgpaletter, där röda var svagast, gröna lagom jobbiga och de blå rena sattyg. Nu finns det även gula motståndare vilka gör livet ännu mer surt för mig. De största nyheterna är några ändringar som gör mig riktigt lycklig. Att välja mellan man eller kvinna är ett välkommet tillskott, och den högsta svårighetsgraden är en härlig tillbakablick till föregångaren Wonder Boy in Monster Land, där ett timglas konstant reducerar hälsan. Det finns till och med nya, hemliga områden jag aldrig tidigare har besökt och ett sådant tillägg känns helt rätt när en gammal titel ska moderniseras. [caption id=“attachment_17371” align=“aligncenter” width=“550”] Molnet sparkade bort Lakitu, satte på sig sina coola solglasögon och började löpa amok.[/caption] Wonder Boy: The Dragon’s Trap är en utomordentlig nytolkning av en älskad klassiker och jag njuter fortfarande av att slåss mot de sex fantasirika drakbossarna i ett av tidernas bästa äventyr. Lizardcube har inte bara gjort underpojkens tredje äventyr unikt, utan har med respekt till originalspelets kärna faktiskt förbättrat hela konceptet och gjort detta till sitt eget lilla mästerverk. Spelstudion förtjänar all kärlek de kan få, för jag älskar detta spel mer än någonsin. Tack så hjärtligt mycket!

Recension: Full Throttle Remastered [PS4]

Thu, 27 Apr 2017 15:00:29 +0000

När 90-talet nådde sitt zenit var LucasArts kungen av äventyrspel. Monkey Island, Indiana Jones, Sam and Max och, kanske det främsta, Day of the Tentacle (9/10) visade var skåpet skulle stå med lagom svåra pussel, oslagbar knashumor och vacker grafik. In i detta relativt barnvänliga spelstall rullade det in en nyoljad tungviktare med breda däck och kaxig attityd. Full Throttle berättar en hårdkokt historia i en smådyster nära framtid där bikerledaren Ben, en hård man med hjärta av krom, nyttjas som en kugge i ett blodigt maktspel. Full Throttle sparkade resolut och utan sentimentalitet bort äventyrsdörren från sina gångjärn, spottade på mattan och väste - “Det är dags att köra”. [caption id=“attachment_17333” align=“aligncenter” width=“550”] Då ska vi se, meriter: ledare av motorcykelgäng, skrotkonstkritiker, hundvakt. Har du några hobbyer?[/caption] När nu 22 år har gått kan jag bara konstatera att Full Throttle är precis lika bra i sin nyputsade version, signerat Double Fine Productions. Jag spelade igenom spelet på cirka två timmar, utan att behöva klura på någon av spelets hinder mer än ett par gånger. Nu har jag visserligen spelat igenom verket säkert tio gånger genom åren men pusslen präglas inte av samma långsökta lösningar som många av de tidigare spelen gör. Det var ett av de första äventyrsspelen jag klarade nästan helt utan hjälp från internet eller vänner. Jag gillar att spelet på flera ställen verkar presentera en lösning på problemet, när den egentliga vägen till framgång är mindre uppenbar, men minst lika logisk. De kan förstås inte hålla sig borta helt knäppa lösningar helt och hållet, så vi LucasArts-fanboys får vårt lystmäte. Inte sedan Chuck Jones geniala Snurre Sprätt-film “What’s Opera, Doc?” från 1957 har kaniner och Wagner kombinerats så mästerligt. Den korta speltiden är njutbar till nästan varenda bildruta. Ny upputsad grafik ger ett välbehövligt lyft till den gamla pixliga versionen av spelet, som även finns tillgänglig med ett tryck på pekplattan. Några få gånger upplever jag dock sekundlånga “pauser” mellan scener, speciellt när jag trycker mig förbi dialog. Ljudet är också det förfinat. Musiken har alltid varit en stor del av njutningen med Full Throttle och Gone Jackals skumprock känns fortfarande skräddarsydd till mullrande avgasrör, frasig asfalt och läderknarr. När jag besöker skrotskulptören Todds husvagn och får höra steampunkbandet Abney Parks bitterljuva serenad Increased Chances, en hyllning till jordens undergång, får jag blinka bort nostalgitårarna. [caption id=“attachment_17331” align=“aligncenter” width=“550”] Dags för skallgång, alla bildar kedja.[/caption] Persongalleriet är helt enastående. Ben (som inte vill prata om sitt efternamn) är en av spelhistoriens hårdaste charmknuttar. Mekanikergeniet Maureen (som påminner mig om asfalt, och trubbel) är inte riktigt lika välskriven, men sällar sig ändå till LucasArts långa rad av hjältinnor med rejält med skinn på näsan. De två bästa karaktärerna är utan tvekan motorcykelmogulen Malcolm Corley och hans outgrundligt onda högra hand och vice vd Adrian Ripburger. Hade jag fått bestämma hade jag beordrat någon lagom modig tevekanal att göra en serie kring styrelsearbetet på Corley Motors innan spelets händelser. Förslag på rollbesättning mottages med värme. Starkast av allt är ändå manuset, röstskådespelet och i förlängningen berättandet. Mark Hamill gör flera av rösterna med bravur, med ovan nämnda Ripburger som kronan på verket. Full Throttle blandar klassisk deckarnoir med MC-romantik och LucasArts ytterst egna humor. Repliker som “Ah, your ears are fine. It’s what’s between ’em that scares me.” och “It’s a chokehold, come here and I’ll demonstrate!” sitter för evigt etsade i min hjärna. Det känns fantastiskt att ett spel som är 22 år gammal fortfarande känns fräscht och aktuellt. Den nära framtiden ser ju alltid lite dyster ut, så jag tror att berättelsen om Ben och hans båge kommer att vara njutbar om ytterligare 22 år.

Recension: Yooka-Laylee [PS4]

Wed, 26 Apr 2017 13:00:59 +0000

Jag har alltid varit svag för tredimensionella plattformsspel ända sedan Super Mario 64 tog steget fullt ut till den tredje dimensionen. Därför har jag varit extra nyfiken på Yooka-Laylee där några Rare-veteraner som arbetat på Banjo-Kazooie -serien har försökt hitta hem med det klassiska konceptet. På många sätt känns det som att vara tillbaka på 90-talet i högupplöst format, både på gott och ont. Berättelsen är lövtunn och finns bara där för att kunna sätta ett slutmål på spelet. Ett illvilligt företag vill få tag på en bok som gör att de kan kontrollera alla levande varelser och uppfinner därför en maskin som suger in alla böcker. Huvudskurken liknar en variant av Gru från Dumma Mej-filmerna som fått ta på sig en bidräkt. Våra hjältar ödlan Yooka och fladdermusen Laylee blir av med en bok de vill läsa och börjar genast utforska orsaken. [caption id=“attachment_17309” align=“aligncenter” width=“550”] En cool selfie[/caption] Glädjen att få springa runt och utforska en ny bana för att se vad som finns runt nästa krök eller ovanpå den där svårtillgängliga plattformen, är spelets absolut största behållning. Bandesignen är bra, utan att för den delen vara bäst i klassen, men nivåerna är förvånansvärt få tycker jag. Jag kan dock välja att expandera en bana jag låst upp eller öppna upp en ny genom att använda sidor från den magiska boken om jag utför ett litet uppdrag för att få tag på en sådan. Jag kan även leta upp fjäderpennor som finns utspridda över varje bana. De används för att låsa upp nya förmågor, där superhopp, sonar och att kunna skjuta är några av färdigheterna. Ormen som säljer dessa förmågor ser ut som Krille Krokodil i Arne Anka och låter som internetfenomenet Doug “dad at comedy barn” Collins skratt; ganska underhållande. Och angående hur karaktärerna låter så hade jag gärna sett att wakka-wakka-rösterna stannat kvar på 90-talet. Deras röster låter som knorrigt och gnälligt gnyende istället för tal. De tillför ingenting och irriterar betydligt mer än de roar. Musiken är dock passande och följer standardmallen från tiden då det begav sig. En av de viktigaste egenskaperna i ett plattformsspel är kontrollerna, och tyvärr känns det lite som att även de blivit kvar på 90-talet. Både när jag rullar fram och försöker precisionshoppa, glider Yooka liksom undan och trillar av plattformarna ofta - tyvärr kan jag inte säga att det alltid beror på mig. Kameran byter dessutom vinkel aningen stokastiskt och mer än en gång fastnar kameran så att jag måste röra lite på mig för att kunna rotera den till den vinkel jag vill ha. [caption id=“attachment_17308” align=“aligncenter” width=“550”] Den här gottegrisen är självklart riddare från Hamelot[/caption] Trots sina brister drar spelet in mig och den klassiska känslan av att bara hitta en boksida till infinner sig. Jag löser små uppdrag och hittar nya saker på banorna hela tiden och känslan av att göra framsteg precis hela tiden får mitt belöningscentra att lysa upp. Smolket i bägaren är när jag kommer till ett moment som kräver förmågor från senare banor, då jag avskyr att behöva gå tillbaka. Jag hade föredragit en linjär utveckling mellan banorna, men där banorna hade varit så öppna och fria som de är nu. Yooka-Laylee bjuder på ett plattformsäventyr av den gamla skolan, och är du ett fan av genren så betvivlar jag inte att du kommer att ha kul här med. Om du däremot vant dig vid supertajta kontroller och lite mer hålla-handen med vad du ska göra, bör du se dig om efter något annat.

Recension: Syberia 3 [PS4]

Wed, 26 Apr 2017 09:00:25 +0000

Syberia-serien skapades av den belgiske serietecknaren Benoït Sokal, och den första delen kom redan 2002. Den blev en succé och uppföljaren släpptes 2004. Även om del tre utannonserades redan 2009 är det först nu vi får ta del av Syberia 3 och fortsättningen på Kate Walkers äventyr. Jag förknippar föregångarna med värme och glädje och det är med stor förväntan jag startar upp del tre. Ganska snabbt inser jag att äventyrsspelscenen mår betydligt bättre nu än när föregångarna kom och du har säkert sett den strida strömmen med den gamla skolans äventyrsspel som The Little Acre (6/10) och Deponia (8/10).**** Med det i åtanke blir jag snabbt varse en hel del tekniska tillkortakommanden. [caption id=“attachment_17316” align=“aligncenter” width=“550”] Kate pratar med Youkol-stammens shaman[/caption] När spelet börjar vaknar New York-advokaten Kate Walker på ett sjukhus efter att ha legat i koma i en månad. Då detta är den första delen på som släppts på PlayStation 4 skulle det vara bra med en sammanfattning av händelserna i de första delarna, men nya spelare får söka sig till internet för att ta reda på vad som hänt innan detta. Det första som slår mig är hur mycket spelet ser ut som ett spel för PlayStation 3, vilket kanske inte är så konstigt då det ursprungligen utannonserades för den plattformen. Även prestandan på en PlayStation 4 Pro är bedrövlig med en bitvis plågsamt låg bildfrekvens och långa laddningstider. När jag väl börjar utforska det första området irriterar jag mig på osynliga väggar där jag inte kan fortsätta. Jag inser att jag blivit bortskämd av utvecklare som har hittat snyggare lösningar med mer uppenbara och naturliga hinder i miljöerna. Även gränssnittet känns onödigt omständigt, och istället för att ha en actionknapp som många genrespel har, finns det istället olika knappar för att titta, använda, plocka upp och använda föremål. [caption id=“attachment_17317” align=“aligncenter” width=“550”] En öde hamn fylld med rostiga redskap och smutsig kullersten[/caption] Något som fortfarande håller god kvalitet är Sokals bisarra varelser som skulle kunna härstamma från vilken japansk manga som helst, med allt från överdrivna mänskliga karaktärer till slitna öststatsmiljöer. Bakgrunderna är detaljerade och vackra och förmedlar en exotisk känsla och att du är på främmande mark. Ljudet är överlag bra, och den stämningsfulla musiken överglänser de mer ojämna skådespelarinsatserna. När jag pratar med värdshusservitrisen Sarah åker skämskudden fram och där undrar jag om det verkligen är en skådespelerska som gör rösten. Pusslen är för det mesta logiska och lagom utmanande, men exempelvis i pusslet med att skaffa ett stämplat pass blir svårigheten snarare kontrollerna än att komma på vad jag måste göra. När jag får lägga mer tid på att interagera med delar i en stämpelmaskin än att hitta allt som behövdes tappar spelet tempo och mitt intresse sjunker. Bakom de tekniska problemen döljer sig ändå ett spännande äventyr som på ett ganska trubbigt sätt behandlar rasism och främlingsfientlighet. Är du ett fan av serien eller av äventyrsspel av den gamla skolan kan du säkert uppskatta detta, men jag håller tummarna för en prestandapatch som även kan fixa lite småbuggar som påverkar den övergripande spelupplevelsen.

Recension: The Disney Afternoon Collection [PS4]

Tue, 25 Apr 2017 09:00:21 +0000

Det rådde Disney-feber i en period från slutet av 1980-talet, och några år efteråt när utvecklarna Capcom släppte speltitlar med några av Walt Disneys omtyckta figurer till NES. Nästan 30 år senare är de flesta spelen ansedda klassiker, och nu har sex utvalda titlar buntats ihop i samlingen The Disney Afternoon Collection. I kollektionen ingår Duck Tales och dess sällsynta uppföljare, bägge Rescue Rangers äventyr, Darkwing Duck och Talespin, och samlingens titel baseras på tv-programmen som sändes under eftermiddagarna. Nostalgikänslan var total när jag bläddrade i huvudmenyns spelbibliotek för första gången. Färgerna i bakgrunden, textstilen och särskilt bakgrundsmusiken är vackert utförda, och tillsammans med de gamla spelens originalomslag är det precis så rent och simpelt som jag önskar mig. Den gamla grafiken är fortfarande intakt, men utvecklarna Digital Eclipse har lyft upp pixlarna med HD och jag tror faktiskt inte att Piff och Puff varit så skarpa förut. Givetvis går det att byta textur till ett format från en gammal TV, men jag föredrar högupplöst framför illamående flimmer på min platt-TV. [caption id=“attachment_17271” align=“aligncenter” width=“550”] Detta är vad jag kallar en rejäl club sandwich![/caption] Jag har växt upp med några av spelen i sextetten och många minnen väcks till liv när jag upptäcker den gamla skolans tuffa utmaningar. Den trevliga Disney-framtoningen är fortfarande överraskande lömsk på grund av de hänsynslösa fienderna, som kan göra slut på mig på sekunder om jag inte är uppmärksam. En noterbar nyhet är att jag kan spola tillbaka några sekunder för att planera en ny strategi innan en skurk skickar mig till Sankte Per, och jag har absolut god nytta för detta värdefulla verktyg i de svåraste spelen. Möjligheten att spela igenom ett spel rekordsnabbt och därmed spara mitt personbästa är också tillgängligt, men svårighetsgraden i alla titlarna är ojämna och jag testade därför bara detta med de enklaste äventyren Duck Tales och första Rescue Rangers. Det finns även ett läge där jag ska besegra bossar på rekordtid är inkluderat och detta är mycket bättre då det är lättare att återkomma till och putsa mitt personbästa, ungefär som Mega Man Legacy Collections välgjorda små utmaningar. För de riktiga nostalgikerna finns det även ett museum jag kan besöka, där gamla konceptbilder, teckningar och omslag till originalkassetterna (även de japanska) snyggt och prydligt kan beskådas, med mycket förtjusning från min sida. Det tar mig ungefär en halvtimmes genomspelning av någon av de relativt korta spelen, men vissa titlar håller hög kvalité medan några andra är knaggliga. Joakim von Ankas första plattformsspel tillhör ett av de allra främsta i genren, medan dess uppföljare inte riktigt har lika bra precision i kontroll och har tråkigare banor. Piff och Puffs bägge äventyr är roligare när jag spelar tillsammans med någon, Darkwing Duck påminner om Mega Man fast utan den blå bombarens stora vapenarsenal. [caption id=“attachment_17275” align=“aligncenter” width=“550”] Nu blir vi farliga![/caption] Det svagaste kortet i denna lek är Talespin och det beror inte bara på dess riktigt höga svårighetsgrad, utan även den besvärliga kontrollen och ett långsamt tempo. Baloo kan vända på flygplanet men inte i rörelse och den sega reaktionsförmågan ställer till det för mig när jag är omringad av Don Karnages luftpirater. The Disney Afternoon Collection är en fin samling med några av Capcoms främsta Disneyspel, fast jag tycker underskattade The Little Mermaid borde ha lagts in istället för bedrövliga Talespin eftersom det förstnämnda är klart mycket bättre. För övrigt har de flesta spel åldrats med värdighet och visst är det skönt att återgå till ett gammalt, kort spel som omväxling.

Recension: Little Nightmares [PS4]

Mon, 24 Apr 2017 12:00:30 +0000

En av de största utmaningarna i ett spel är att skildra en miljö och förmedla en berättelse utan hjälp av dialog. När det misslyckas lämnas jag ofta utan ett sammanhang och koppling till det som händer på skärmen, men när det görs framgångsrikt kan det verkligen suga in mig i en spännande och främmande värld. I Little Nightmares kastas vi rakt in i händelserna tillsammans med protagonisten Six. Denna lilla regnkappeprydda figur vaknar upp i ett minst sagt obehagligt ställe, och detta är bara början av mardrömmarna som speltiteln syftar på. Så fort jag börjar utforska området stöter jag på makabra fynd, som till exempel människor som hänger i snaror från taket. Genast får spelet mig att sitta på helspänn, och jag förväntar mig hela tiden det värsta runt varje hörn. Det är just denna känsla som de Malmöbaserade utvecklarna skickligt använder sig av genom hela spelet; det finns sällan en stund där jag känner mig trygg. Och detta är innan jag ens har stött på någon fiende. [caption id=“attachment_17284” align=“aligncenter” width=“550”] Det kanske ser ut som att jag var involverad i något här…[/caption] Varje sektion eller kapitel är centrerat runt en specifik typ av skräckinjagande fiende, där bland annat en väldigt aggressiv kock har visats upp i diverse trailrar. Du kan förmodligen föreställa dig hur han vill använda sin gigantiska köttyxa på Six. Fiendedesignerna är otroligt välgjorda, och nästan jobbiga att studera i detalj. De är en stor bidragande faktor till obehagskänslan som spelet så framgångsrikt förmedlar, och detta tillsammans med att du inte har några direkta medel att bekämpa dessa fiender med kan skapa en del panikfyllda situationer. I grund och botten är spelet ett plattformsspel med enklare pusselelement, vilket påminner en del om Limbo i sin struktur. En stor skillnad är att spelvärlden inte bara är ett tvådimensionellt plan, utan att det finns gott om djup och detaljer i varje sektion. Designen är utsökt rakt igenom, och det finns dessutom en imponerande omväxling i miljöer genom hela spelet. Sällan känns något kopierat rakt av från en tidigare del av verket, utan snarare känns det mesta unikt och skräddarsytt. Många av spelets hinder går ut på att finna ett sätt att smyga förbi eller distrahera de olika monstruösa fienderna du ställs inför. Det fungerar bra i de flesta fallen, men det finns en del tillfällen då spelet är lite väl petig med marginalerna, vilket leder till ofrånkomliga dödsfall och omstart från senaste kontrollpunkt. I synnerhet ett par ställen framkallade en del frustration hos mig, då det hela kombinerades med en illa vald sparpunkt som gjorde att jag fick spela om lite väl mycket varje gång jag dog. [caption id=“attachment_17285” align=“aligncenter” width=“550”] Det är skoj att hoppa i sängen, men tavlan i bakgrunden förtar nöjet en aning.[/caption] Det finns dock tillräckligt mycket bra i detta stämningsfulla verk för att jag ska kunna motivera mig att köra vidare även efter några väl valda svordomar. Det går inte att poängtera nog hur överhängande kusligt spelet är från början till slut. Detta skildras både med hjälp av de mörka och detaljerade miljöerna, men även med det effektfulla soundtracket. Spelaren bombarderas verkligen av intryck från alla håll, vilket leder till en osäkerhet om vad som försiggår. Med Little Nightmares har Tarsier Studios visat att de är något långt bättre än den supportstudio som legat bakom diverse LittleBigPlanet-projekt som inte Media Molecule själva hade resurser för. Nu har de fått visa upp vad de verkligen går för, och de har utan tvekan gett oss ett av årets kusligaste verk.

Recension: Rain World [PS4]

Thu, 20 Apr 2017 09:00:59 +0000

Djungelns lag och Darwins teori om evolutionen är lika på många sätt, där endast den starkaste överlever. Detta är också självaste huvudtemat i Rain World. När spelet börjar får jag först se huvudkaraktären, en sorts kattliknande varelse, växa upp med sina föräldrar och vid en tragisk händelse ramlar ungen ner från en bro, separerad från sin familj. Lyckligtvis överlever den vita katten fallet och det är nu jag ska hjälpa honom att hitta föräldrarna, men samtidigt måste jag hitta mat för att överleva denna farliga värld som han hamnat i. Den hotfulla världen är en fuktig och kall plats med rostig metall överallt. Kampen börjar med att hitta värdefull föda för att kattungen inte ska svälta ihjäl. När han har fått i sig den näringsrika kosten, som består av blåbär och fladdermöss, kan han söka efter en skyddsbunker för att gå i dvala och därmed stiga i rang. Olyckligtvis för den vita pälsbollen kryllar det av rovdjur i världen, och flykt är oftast den enda utvägen för att undvika att bli en neonfärgad krokodils kebab. Kattungens ringa storlek kan dock hjälpa honom att klättra genom små utrymmen utan större problem, något som är ett måste för att skaka av sig hungriga fiender. Tyvärr kan krokodilerna också pressa sig igenom de trånga tunnlarna och jag måste vara snabbtänkt eftersom katten är långsam. [caption id=“attachment_17188” align=“aligncenter” width=“550”] Ursäkta mig, mina herrar, men kan ni visa mig vägen till Warszawa-konserten?[/caption] Rovdjurens placering är slumpmässig i nivåerna och de befinner sig därför aldrig på samma plats om jag behöver starta om en nivå. I protagonistens arsenal finns pinnar och muttrar som går att kasta på de hungriga predatorerna, men det gör dem bara argare och jag inser snabbt att det är helt enkelt dumdristigt. Men det finns en sak som är ännu farligare än alla monster hopräknade, och det är de massiva skyfallen som gör att marken skakar, regndropparna piskar på ytan och korridorerna fylls med dränkande vatten. Mitt enda skydd är en av skyddsbunkrarna, men att hitta en när jag är vilse leder till en inre panik och ofta blir resultatet en dränkt kisse. Transportsträckorna känns onödigt långa och jag önskar att skyddsrummen hade placerats lite tätare, eftersom jag blir frustrerad av att börja om vid senast sparad tidpunkt som känns alldeles för långt bort. Det jobbigaste med att dö är dock inte att jag behöver börja om vid senast besökta skyddsrum, utan att kattens rang, som jag fått kämpa för, minskar. Portalerna till andra delar av världen, och vissa dörrar kan endast passeras om jag har gått upp flera grader och därför känns det löjligt att jag måste leta efter mat och gå i dvala om och om igen, för att komma tillbaka till den krävande nivån och därmed fortsätta vidare i äventyret. [caption id=“attachment_17193” align=“aligncenter” width=“550”] Steampunk och lila neon. Snyggt men farligt.[/caption] Rain World är ett mycket vackert spel med mängder av detaljer i förgrund och bakgrund. Det finns gott om läckra, smidiga effekter så långt mina ögon kan se; allt från solens strålar vid soluppgången till de kraftfulla monsunregnen. Jag erbjuds ett intressant överlevnadsspel med många bra poänger och stenhårda miljöer som kräver mycket försiktighet tillsammans med överlevnadsinstinkt. Tyvärr upplever jag spelet som orättvist och det lider dessutom av stundtals okänsliga och sega kontroller. Det ologiska rangsystemet upplever jag som ett bottennapp vilket borde spolas bort med ett av de kraftfulla ösregnen.

Recension: Kingdom Hearts HD I.5 + II.5 Remix [PS4]

Wed, 19 Apr 2017 15:00:54 +0000

Square Enix får ibland oförtjänt mycket skit för att de till synes trampar vatten och återutger spel gång efter gång istället för att fokusera på nya spel. Skaran av Kingdom Hearts-fans torde dock vara så pass svältfödd vilket gör att all kritik mot de upprepade nyutgåvorna av de äldre spelen känns som att skrika i motvind. Men är spelen i denna samlingsvolym någonting att hänga i julgranen? Få spel har haft en lika långdragen och hemlighetsfull utvecklingstid som Kingdom Hearts 3. Det har snickats, snackats och spekulerats om spelet ända sedan det andra spelet kom ut, men bekräftades inte officiellt förrän 2013. Och sedan dess har det varit ganska tyst på Kingdom Hearts-fronten, undantaget lite nyutgåvor. Kingdom Hearts HD I.5 + II.5 Remix innehåller de första två huvudspelen i serien, samt de portabla sidospåren Chain of Memories , 358/2 Days (dock bara handlingen i cinematisk form), Birth By Sleep samt Re: Coded (även det i cinematisk form). Så allt i allt - fyra spel och två längre filmsekvenser. Det här är dock inte första gången de ges ut på nytt - samlingar med samma namn släpptes till PlayStation 3 för ett par år sedan med i princip samma innehåll. Nytt för denna gång är dock att spelen förfinats ytterligare lite för att dra nytta av lite högre upplösning och texturkvalitet. [caption id=“attachment_17156” align=“aligncenter” width=“550”] Lugnet före stormen?[/caption] Att försöka sammanfatta handlingen och karaktärsgallerierna i fyra bastanta rollspel i en och samma recension känns som en herkuleansk uppgift. I korta ordalag handlar berättelsen om en vacker övärld som invaderas av synnerligen, och bokstavligt talat, hjärtlösa fiender. Våra unga, modiga hjältar kämpar för vilda livet, och en av dem; Sora, besitter kraften att använda ett mytomspunnet vapen - ett nyckelsvärd. Vilda äventyr fortgår - hjälten slår snart följe med Långben och Kalle Anka och ger sig ut på en galen färd igenom ett sammelsurium av Disney-inspirerade världar. Överlag är samlingen kompetent överförd från PlayStation 3 till PlayStation 4 - grafiskt sett är det rena, krispiga världar jag undersöker och uppdateringsfrekvensen håller sig stabil. Som en liten bonus till PlayStation 4 Pro-ägare drar spelet nytta av de extra hästkrafterna och stödjer 4K-upplösning med en uppdateringsfrekvens på 60fps. Det rent spelmekaniska innehållet finns det däremot betydligt mer att säga om. De första två spelen (Kingdom Hearts och Kingdom Hearts II) har inte åldrats särskilt väl, och både handlingens seghet samt stridernas monotoni är intakt från originalet. Störde man sig inte på det då, är det kanske en mindre parentes i sammanhanget. Men efter att ha spelat den lilla teaser-episoden som var en del av Kingdom Hearts HD 2.8 Final Chapter Prologue (7/10) känns det som rätt många steg bakåt. I både Chain Of Memories och Birth By Sleep förändrades stridssystemen en smula - mindre rent knapphamrande och mer strategiskt tänkande, tacksamt nog. [caption id=“attachment_17157” align=“aligncenter” width=“550”] “Olyckshändelser är konstiga saker. Man råkar inte ut för dem, förrän man råkar in i dem.” - Ior[/caption] Det är lite synd att de mer experimentella titlarna (358/2 days och Re: Coded) inte fått den omarbetning de förtjänade, men då originalen släpptes till Nintendo DS ansågs det vara för mycket jobb att enkelt porta dessa till stationära konsoler utan pekskärmar. Som en introduktion till spelserien, och som förberedelse inför det kommande Kingdom Hearts III är samlingen en perfekt startpunkt. För äldre fans av serien som redan köpt spelen åtminstone en gång känns det kanske som ett överflödigt inköp, men det går inte att sticka under stol med att det här är den tekniskt mest överlägsna återutgivningen av dessa spel. Och det är trots allt lite svårt att inte dra på smilbanden av kombinationen Square Enix-äventyr och Disney-världar, även för en härdad stofil som mig.

Recension: Bulletstorm: Full Clip Edition [PS4]

Wed, 19 Apr 2017 12:00:48 +0000

Polska utvecklarna People Can Fly gjorde sig snabbt kända för snabb och explosiv action när de slog sig in i branschen med Painkiller-spelen. När sedan Electronic Arts och Epic Games bidrog med sina resurser i utvecklingen av Bulletstorm var det ju förstås självklart att det skulle bli ett bombastiskt äventyr. Efter ett lite kluvet mottagande under förra konsolgenerationen är det nu dags för en nylansering av Bulletstorm, och nu har utvecklarna anlitat förstärkning i form av Duke Nukem också. Berättelsen skildrar en grupp individer som tar sig an allehanda hemligstämplade högriskjobb. Det handlar oftast om att finna och eliminera kriminella människor som är utpekade som exceptionellt farliga. Efter just ett sådant jobb visar det sig dock att målet var en grävande journalist, och huvudpersonen Grayson och de övriga i hans grupp målas upp som mördare. Tio år senare är gänget fortfarande ihop, men snarare i form av fördruckna rymdpirater som tar sig an de uppdrag som betalar bäst. Detta beteende skapar sällan speciellt många allianser, och efter en konflikt kraschlandar Graysons skepp på en främmande planet full av våldsbenägna galningar och andra farligheter. [caption id=“attachment_17180” align=“aligncenter” width=“550”] Det är rea på enkelresor nedför stupet.[/caption] Som du kanske ser är upplägget inte det mest originella, och manuset är dessutom urkorkat på flera ställen. Ett av de största problemen som folk hängde upp sig på när originalspelet släpptes var den fåniga och pubertala humorn som genomsyrar spelet, och den har inte åldrats speciellt väl. Om du klarar dig igenom den första timmen ger dig dock spelet en uppsjö anledningar att bortse från dessa snedsteg, eftersom det finns ett riktigt underhållande spel under ytan. En av de stora säljpunkterna för spelet är det poängdrivna systemet för att ha ihjäl dina fiender på kreativa och omväxlande vis. Du kan använda din omgivning och dina vapen för att kombinera speciella villkor och få en fin bonus med stora siffror som dyker upp på skärmen. Det är nästan löjligt tillfredställande när det likt gamla arkadspel ger dig en visuell återkoppling och bekräftar att du har gjort ett bra jobb. För att inte tala om hur roligt det är att slita tag i en fiende för att sedan volleysparka honom utför ett stup. Bland nyheterna i denna Full Clip Edition återfinner vi förstås högre upplösning och bildfrekvens, och spelet ser faktiskt fortfarande bitvis ganska vackert ut. På prestandafronten finns det en ambition att ligga på 60 bildrutor per sekund, men detta mål missas gång på gång när det börjar dyka upp några fiender. Det skulle nästan vara bättre att låsa bildfrekvensen på 30 med tanke på hur mycket det varierar emellanåt. [caption id=“attachment_17181” align=“aligncenter” width=“550”] En stark kandidat till årets mest ovälkomna comeback.[/caption] Som jag tidigare nämnde finns även Duke Nukem med i spelet denna gång, och det kan vara det största snedsteget jag har sett i ett spel på ganska länge. Du kan spela som den gamle actionhjälten från början till slut i kampanjen, men bara extrema självplågare kommer att kunna lyckas klara mer än den timme som jag orkade med. Dukes repliker får originalmanuset att låta som ljuv poesi med djup eftertanke, och ger intrycket av en gammal gubbe som vill hänga med i tonårstugget. Det finns heller inga justeringar i övrig dialog för att den ska passa in med Dukes trötta, mansgrisiga kommentarer. Inte heller har det gjorts något med karaktärsmodellen, utöver att den är klädd med Duke Nukem-texturer. Läppsynken ser fortfarande ut som att den går efter originalmanuset. Det här är ett beslut som är taget i ett avlägset styrelserum av människor som inte har spelat något sedan Duke Nukem 3D var det nya heta spelet, och antar att inget har hänt sedan dess. Spelets stora räddning är att det går att välja bort denna fåniga funktion och spela med originalkaraktärerna. Trots de problem som finns med den något platta berättelsen finns det fortfarande ett underhållande spel gömt där under. Det känns inte riktigt lika fräscht som det gjorde under förra konsolgenerationen, men det finns ändå många sekvenser av renodlad actionglädje att uppleva i detta galna verk.

Recension: Aaero [PS4]

Tue, 18 Apr 2017 15:00:36 +0000

Med uppenbar och stark inspiration från det fenomenala musikspelet Rez , vilket fick nytt liv i och med Rez Infinite (8/10), är det svårt att inte omedelbart gilla Aaero. Mad Fellows Games är utvecklaren bakom detta mästerverk vilket är stöpt i dubstep och utvecklat med hjälp av ekonomiskt stöd från bland annat Kickstarter. Konceptet bygger kring att jag som spelare styr ett rymdskepp som är utrustat med målsökande missiler. Dessa vapen låser jag på målen genom att sikta med höger styrspak, och hastigheten på mina avfyrade vapen varierar med musikens takt. Det slänger mig mellan oerhört tillfredsställande högtempoattacker till ångestladdad långsamhet där jag våndas på riktigt innan målen nedgörs. Jag kan dessutom styra mitt rymdskepp med vänster styrspak, något som till en början känns meningslöst men som under första dubstep-sångens “drop” formligen exploderar i briljans. För att hålla min ström av poäng så hög som möjligt, gäller det nämligen att konstant få träffkombinationer på fienderna men även hänga med i musiken. [caption id=“attachment_17150” align=“aligncenter” width=“550”] Wub, wub, wub, följ syntspåret![/caption] I dubstep- och elektrolåtarna måste jag även styra mitt skepp i förutbestämda banor, som härmar de skrikande, ylande och vobblande syntspåren som så ofta återfinns i dessa musikstilar. Redan under första sången förälskar jag mig i styrningen och vill aldrig att den ska ta slut. När tyska Neosignal släpper loss de brutala och skitiga partierna i det annars småmysiga stycket Sequenz, tappar jag hakan samtidigt som jag ler stort och försöker hålla skeppet i synk. Så här fortsätter min upplevelse med Aaero; jag lägger nivå efter nivå av elektronisk, progressiv skönsång bakom mig och törstar hela tiden efter mer. Jag vill ha fler erfarenheter av denna perfekta upplevelse där jag verkligen känner mig ett med musiken under tiden jag spelar. Jag måste villigt erkänna att jag aldrig tidigare har känt en sådan samklang med musikaliska verk, bortsett från när jag skapar dem själv då så klart. Spelmekaniken uppmuntrar mig konstant att återvända till tidigare nivåer och finslipa svåra sekvenser eller hitta några gömda mål som jag har missat, speciellt när jag närmar mig slutet av låtlistan. För att låsa upp nästa bana behöver jag nämligen uppnå ett visst antal stjärnor, vilka grundar sig i hur väl jag presterat i de olika sångerna. På den normala svårighetsgraden är det inte förrän under den sista tredjedelen av listan som det börjar bli utmanande att få höga poäng, men efter ett antal försök i en nivå känner jag igen de flesta fienders beteenden. Det enda som jag fortfarande finner lite svårt är att vara tillräckligt precis i, är syntbanorna som spelet målar upp för mig. Jag har lätt att slinta med tummen under de intensivare partierna och kan emellanåt tappa fokus och takt, vilket resulterar i minskad bonus. Å andra sidan får jag vid dessa tillfällen en giltig ursäkt för att återvända och njuta en gång till. [caption id=“attachment_17151” align=“aligncenter” width=“550”] All your base are belong to us![/caption] Spelmekaniken faller mig, trots utmaningarna, på läppen och jag känner aldrig någonsin att jag missar för att spelet är orättvist. I dessa fall beror ett misslyckande antingen på att jag inte är tillräckligt fokuserad eller att jag inte lyssnat tillräckligt på musiken. Nivåerna är vackra, känslan av hastighet påtagbar och fienderna är väldesignade samt lagom förutsägbara för att skapa en behaglig känsla när jag lärt mig en bana. Den verkliga hjälten i spelet är dock låtlistan där Flux Pavilion trängs tillsammans med Trumpdisco, Habstrakt och självklart dubstep- och drum and bass-kungarna Noisia. Om du uppskattar modern, elektronisk dansmusik är detta rena guldgruvan; en gruva som du dessutom får flyga runt och skjuta monster och robotar i! När jag rannsakar mig själv efter känslor när det kommer till spelet, upptäcker jag att jag inte har annat än gott att säga om Aareo. Är du sugen på ett Rez-inspirerat musikspel som anammar den förlösande och euforiska känslan som bara ett skitigt, tungt dubstep-drop kan frammana, kommer Mad Fellow Games första verk träffa dig rakt i hjärtat; hårt. Drop the bass.

Recension: Late Shift [PS4]

Tue, 18 Apr 2017 12:00:34 +0000

En av de stora positiva överraskningarna under 2016 var onekligen när utgivaren Wales Interactive gav sig på utmaningen att skapa ett FMV-spel. The Bunker (8/10) lyckades inte bara skildra en ganska intressant historia, utan faktiskt även undvika den fälla som så många spel under 90-talet föll i. Oftast var dessa produktioner riktigt risiga, men tack vare tekniska framsteg även i billigare utrustning går det att göra vettiga saker även med en begränsad budget numera. Det är därför glädjande att utgivarna fortsätter på detta spår, vilket har gjort att vi nu kan uppleva den interaktiva actionfilmen Late Shift. När spelet tar vid får du bekanta dig med protagonisten Matt, som jobbar nattskiftet som vakt i ett parkeringsgarage. Det som börjar som en standardkväll eskalerar snabbt när någon försöker stjäla en bil, och innan Matt hinner blinka är han indragen i en ganska omfattande kriminell operation med kopplingar till allehanda mäktiga organisationer. Allt går dock inte riktigt enligt planen och det hela utvecklas till en serie mer och mer komplexa situationer som du måste försöka lösa. Denna berättelse påminner om Telltale Games versioner av äventyrsspel, där du ställs inför en del beslut som du måste fatta medan en tidmätare räknar ner. Dina beslut påverkar händelserna i berättelsen, och därför kan historien utspela sig på många olika vis. Det fungerar oftast ganska bra, och det känns verkligen värt att spela om berättelsen flera gånger för att se alla alternativa händelser. Det känns dock ibland som att manusförfattarna inte riktigt har kunnat pussla ihop allt, eftersom vissa scener refererar till saker som du inte alltid har sett eller upplevt. [caption id=“attachment_17204” align=“aligncenter” width=“550”] “Play cool”-kommandot är något som borde vara standard i alla spel.[/caption] Många av scenerna i spelet känns både genomtänkta och påkostade, och bara budgeten för alla inhyrda lyxbilar lär vara skyhög. De har gjort ett bra jobb med att skildra Londons överklassområden på vissa ställen, även om det inte riktigt går att jämföra med en traditionell filmproduktion. Skådespelarna håller varierande kvalitet, men lyckas oftast förmedla replikerna på ett bra vis. Ibland uppstår det ganska platta dialoger, och det känns inte riktigt som att kemin klickar mellan vissa personer. Det ska dock nämnas att manuset inte riktigt håller Oscar-klass heller, och det skapar ju svårigheter att skildra dramatik i någon större utsträckning. Trots varierande kvalitet både när det gäller skådespel och manus kan jag ändå inte undvika att ryckas med i den ganska spännande berättelsen. Den tar många svängar fram och tillbaka, och även om flera av dem inte är speciellt oväntade finns det ändå något jag uppskattar i denna emellanåt något mörka skildring av Londons kriminella undre värld. [caption id=“attachment_17205” align=“aligncenter” width=“550”] Stängde jag verkligen av kaffekokaren?[/caption] Spelet lider tyvärr av en ganska dålig ljudmixning, vilket verkligen påverkar förmågan att avnjuta upplevelsen. I min surround-anläggning var det emellanåt totalt omöjligt att urskilja dialogen från allt övrigt ljud, och jag tvingades i princip att använda hörlurar för att kunna förstå vad som händer. Även med lurar drunknar rösterna vid ett par ställen, och det är ju faktiskt under all kritik när man ska skildra något som är så dialogdrivet som en interaktiv film. Late Shift är i slutänden ett spel som jag gärna skulle vilja ge ett högre betyg än vad jag kan göra, bara baserat på den ambition som visas. Jag älskar stämningen emellanåt, och själva FMV-konceptet är inte längre något att bara avfärda med ett hånskratt som det var på 90-talet. Men de tekniska problemen med ljudet och missarna där berättelsens sömmar inte riktigt går ihop förtar dock mycket av njutningen. Om du gillar lite charmiga B-filmer kan det dock ändå vara värt att kika närmare på.

Recension: Persona 5 [PS4]

Thu, 13 Apr 2017 15:00:53 +0000

Debatten om att spel ska räknas som konst eller inte har kanske svalnat något, men Persona 5 ger definitivt för-sidan vind i seglen. Det är inte ofta designen i sig väcker känslor, men faktum är att jag för ovanlighetens skull har svårt att släppa blicken från spelet ens under laddningsskärmarna. Allting från scenövergångarna där protagonisten Jokers cape sveper över skärmen till laddningsbilden där bruna, anonyma människor skumpar fram på tunnelbanan är otroligt stilistiska och skulle kunna platsa på vilket museum med modern konst som helst. Den femte delen i denna spelserie bygger vidare på konceptet att kombinera en skolsimulator med rollspelselement och spelet är helt fristående och kan avnjutas utan att ha spelat de tidigare delarna. Berättelsen utspelas i ett modernt Tokyo och den namnlöse protagonisten förflyttas dit efter en villkorlig dom för misshandel. Ganska snart upptäcker huvudpersonerna att det finns en alternativ dimension baserad på människors undermedvetna där ens personlighetsdrag kan frammana Personas, eller manifestationer av karaktärsegenskaper. [caption id=“attachment_17121” align=“aligncenter” width=“550”] Topptrion är too cool for school[/caption] Det hela utspelar sig i två skilda världar som samverkar för att skapa magi. Det traditionella rollspelandet händer i den alternativa världen och skola, extraknäck och relationsbyggande sker i den verkliga världen. Eftersom tiden är begränsad uppstår snart en beslutsångest, då alla aktiviteter leder till direkta belöningar i form av starkare relationer med dina anförtrodda, ökning av dina grundegenskaper, tillverkande av föremål eller för att tjäna pengar. Till en början känns det nästan överväldigande och jag är glad att spelet frikostigt tipsar om lämpliga aktiviteter. Rollspelsdelen förvandlar våra hjältar till spöktjuvar vars huvuduppgift är att stjäla skatter som motsvarar en persons innersta åtrå och begär, för att få dem att ångra och bättra sig. Huvudberättelsen startar ganska långsamt och småskaligt för att eskalera och ta mer plats. Det turordningsbaserade stridssystemet är välgjort och striderna blir aldrig tråkiga. Det finns ett genomtänkt system där du får extrarundor om du lyckas pricka fiendernas svagheter och det blir en avancerad form av sten-sax-påse på steroider. För att krydda det extra är en av nyheterna jämfört med tidigare delar ett förhandlingssystem där du kan övertala fienderna att ge dig saker eller gå med dig som en ny persona. [caption id=“attachment_17122” align=“aligncenter” width=“550”] Huvudmenyn är ett konstverk i sig helt utan räta marginaler[/caption] Spelet är fantastiskt på både det grafiska och ljudmässiga planet. Allting från röstskådespel till det jazziga och funkiga musikspåret känns otroligt välgjort. Där andra genrespel har sina prydliga menyer med attack, försvar och magi prydligt uppradade har Persona 5 en stridsmeny som ser ut som kronblad runt en blomma där den aktiva karaktären befinner sig i mitten. Faktum är att jag aldrig sett ett spel där komponenterna samarbetar så väl och helheten håller ihop så bra som här. Karaktärsgalleriet är också otroligt starkt och som alltid i berättelsetunga spel blir det viktigt att jag som spelare utvecklar känslor och relationer till figurerna. En stor styrka är också den emotionella berg-och-dalbana som jag utsätts för i några fall. Ibland börjar jag känna obehag eller ilska mot någon karaktär för att i kommande scener mjukna och börja gilla den. Det finns självklart också en god portion humor, där exempelvis en av skurkarna springer runt i rosa kalsonger och pälskantad kungamantel. Gråskalan mellan svart och vitt används friskt och hela tiden hamnar du som huvudperson i centrum och kan påverka din omgivning. [caption id=“attachment_17120” align=“aligncenter” width=“550”] Joker leder fantomtjuvarna mot nya byten[/caption]

Recension: Anoxemia [PS4]

Tue, 11 Apr 2017 13:00:12 +0000

Under ett undervattensuppdrag letar forskaren Dr. Bailey efter några marina prover när hans ubåt plötsligt kollapsar långt nere i havets mörka djup. Utan möjlighet att anropa på hjälp och med ett begränsat luftförråd kan han endast förlita sig på en underlig robot. Tillsammans beger de sig iväg i den lömska oceanen där faror lurar överallt. I Anoxemia navigerar jag droiden med doktorn i släptåg. Först är det oklart vad jag ska göra; ska forskaren eskorteras till nivåns slut eller ska vissa fiender utplånas? Efter några minuters spelande begriper jag att det ursprungliga uppdraget fortsätter genom att samla prover i form av skinande, vita koraller. När tillräckligt med koralldjur har samlats börjar en svårare nivå. Grafiskt påminner BSK Games undervattensäventyr mycket om mästerverket Limbo med svarta förgrunder och karaktärer tillsammans med en marinblå, trist bakgrund. Det saknas liv och aktiviteter i havets fondvägg även om de olika blå nyanserna skiftas snyggt och rent. Personligen tyckte jag att det var svårt att bege sig på djuphavsdykning under dagtid på grund av den mörka paletten och spelade därför uteslutande på kvällen. [caption id=“attachment_17051” align=“aligncenter” width=“550”] Åh, vilka fina blommor - eller vänta nu, det är ju minor![/caption] Ljudet är välpolerat och ger en härlig, autentisk känsla när roboten använder sitt ekolod för att lokalisera faror i det mörka djupet. Ekolodet kan även visa mig vilken riktning de saknade korallerna befinner sig och det är spelets mest värdefulla hjälpmedel. Droiden har två olika mätare som visar mängden luft och batterikapacitet. Sjunker någon av mätarna till noll eller om människan skulle bli dödad får jag börja om den befintliga nivån. Jag blev minst sagt förundrad när jag plötsligt dog utan förvarning, trots fem minuters batteri och gott om luft kvar, och det tog ett bra tag tills jag förstod varför. Spelet gav mig nämligen inga instruktioner eller någon information att mina handlingar faktiskt reducerar mängden av de två ting som håller forskaren vid liv. Roboten kan använda sig av en harpun för att röja undan farliga bomber och andra hinder. Det dränerar dock mycket av energin och på grund av färgpaletten som används, är det dessutom väldigt svårt att sikta. Forskaren kan använda sig av turbo för att åka framåt snabbare men självklart är det riskabelt då luftförbrukningen ökar drastiskt. Nivåerna är kluriga och är fyllda med minor från andra världskriget, projektiler och andra fällor som lurar i bakhåll. Variationen är dock relaterat låg och tillsammans med den trista omgivningen blir jag genast uttråkad. [caption id=“attachment_17056” align=“aligncenter” width=“550”] Dynamit-Harry har varit i farten.[/caption] Spelets allvarligaste problem är faktiskt huvudrollsinnehavaren själv eftersom han har svårt att hänga med mig när jag försöker utforska med undervattensmaskinen. Forskaren fastnar i klippor, reagerar långsamt och tvärstannar emellanåt när vi blir jagade av farliga ubåtar. Dr. Bailey kan samla ihop batterikapslar och lufttuber för att öka de värdefulla tiderna, men att få honom att stå vid rätt plats är frustrerande besvärligt. Anoxemia hade potential att bli ett underhållande äventyr och det är en intressant idé att låta protagonisten följa efter en beskyddande robot. Men bristande kontroll tillsammans med en fruktansvärt korkad följeslagare, som är anledningen till många av mina omspelningar, gör denna kreation näst intill ospelbart. Det finns bara en enda överraskning med BSK Games marina äventyr; spelet är ett väl förankrat bottennapp.

Recension: PaRappa the Rapper Remastered [PS4]

Tue, 11 Apr 2017 09:00:10 +0000

För 21 år sedan såg ett av de första rytmspelen dagens ljus, och tack vare en otrolig charm och ett skruvat men skönt utbud av låtar erhöll det en smått legendarisk status. Plattformen var PlayStation, musiken var Hip Hop och spelet var PaRappa the Rapper. Lite lustigt var det dock när uppföljaren PaRappa the Rapper 2 introducerades för PlayStation 4-ägare under 2015 men för mig blev det en bra inblick i legenden eftersom jag inte tidigare hade haft nöjet att prova spelen tidigare. Att originalet fick vänta hade dock en god anledning; en omarbetad version var i görningen! Jag har genom tiderna betat av mängder av musik- och rytmspel och det finns två saker som är väldigt viktiga för mig när det kommer till dessa multimediala upplevelser. Självklart är själva musiken oerhört viktig, då den dels måste få mig att känna av det som sker på skärmen men även vara njutbar eftersom jag förmodligen kommer att lyssna på den väldigt, väldigt mycket. [caption id=“attachment_17074” align=“aligncenter” width=“550”] Denna fras känner nog de flesta gamlingar till![/caption] Den andra och mest vitala aspekten är hur rytmen och återkopplingen känns i spelet. Spelmotorn i Project Diva-spelen har satt ribban oerhört högt då den kräver fullständigt fokus men samtidigt aldrig är orättvis eller oprecis. Musik skapar sådana oerhörda känslor i oss människor, och därför måste spelmekanik och tajming vara hundra procent, hela tiden. I PaRappa the Rapper spelar jag en söt liten hund som trots sitt gulliga utseende, bär på mängder av Hip Hop inom sig. I musikutbudet färdas vi mellan sköna reggaeinfluerade takter till kommersiellt Vanilla Ice-skräp. PaRappa the Rapper Remastered bjuder på några riktiga guldkorn, som gör att det är omöjligt att göra annat än att älska spelet för musikens skull. När det kommer till kontroll, är det dock annat ljud i skällan. Till skillnad från de flesta andra musikspel som släppts de senaste femton åren, erbjuder inte Sonys flaggskepp till hund några som helst möjligheter till kalibrering av ljud och bild. Att kunna ställa in bild och ljud så synkroniserat som möjligt må låta en aning pretentiöst, men i ett musikspel är det oerhört viktigt. Speciellt när det kommer till Hip Hop ska det visa sig. [caption id=“attachment_17075” align=“aligncenter” width=“550”] Klart att jag rappar under uppkörningen! It’s all in the mind![/caption] Förutom de horribelt lågupplösta filmsekvenser som spelet bjuder på emellanåt, lider det dessutom oerhört mycket av oerhört svår och utmanande tajming. Oavsett om jag försöker hålla takt med musiken jag hör, eller följa markeringarna på skärmen, är det väldigt ofta jag får dåliga poäng eller till och med misslyckas med låten. Efter att ha memorerat låtarna så att jag kan både ord och knappsekvenser utantill, snubblar jag ändå oftast i mål och klarar de högt ställda kraven med nöd och näppe. Räddningen blir inte sällan spelets geniala funktion för “freestyling”, vilket är de ställen i musiken som jag får fritt fram att vara spontan så länge jag håller mig till rätt takt. Med ett otal rytmspel i bagaget, konstaterar jag kallt att PaRappa the Rapper helt enkelt inte är roligt, allt på grund av att denna nyutgåva inte har förädlat originalet speciellt mycket. Undantaget är grafiken under spelsessionerna som verkligen slår mig som uppfräschade i sin knivskarpa lyster. Musiken är underhållande och fantastiskt nostalgisk för mig, som faktiskt varit aktivt musikintresserad redan när Hip Hop föddes men spelglädjen går mig faktiskt fullständigt förbi. PaRappa the Rapper Remastered är, i och med den taskiga tajmingen, troget sitt original fast tyvärr på helt fel sätt. Den rappande hunden behöver uppenbarligen inte en nyutgåva utan snarare än ny, fräsch start.

Recension: Fated: The Silent Oath [PSVR]

Thu, 06 Apr 2017 13:00:13 +0000

När vikingar skildras i populärkultur visas ofta den brutala och djuriska sidan upp; den som uteslutande handlar om mord, våld och skäggprydda, skrikande män med stora svärd. I Fated: The Silent Oath väljer Frima Studio en helt annan väg och levererar istället en känslofull berättelse med familjen i fokus. Skrikandet hamnar i kölvattnet naturligt, då protagonisten helt saknar förmågan att tala. Anledningen till hjältens stumhet är att han blir bragd om livet i spelets absoluta början, men får möjligheten att byta sin röst mot en möjligheten att leva igen. Som den trogna familjefar Ulfir är, tvekar han inte över huvud taget utan godtar uppoffringen. Tillbaka i sin egen kropp, gläds familjen över faderns uppvaknande men blir snart varse om att det enda sättet han kan kommunicera med dem, är genom att nicka eller skaka på huvudet för att besvara frågor med ja eller nej. Även om interaktionen blir en smula lidande inser jag ganska snart att utvecklaren har kommit på en smart ersättning av dialogval. Inom kort finner jag mig svara på familjens frågor med naturliga huvudgester. [caption id=“attachment_16989” align=“aligncenter” width=“550”] It’s NOT on rails![/caption] Spelet handlar mestadels om att gå runt i intressanta miljöer och lyssna på dialoger, men erbjuder även en del väl implementerade element av mer fartfylld karaktär. Bågskytte, balansgång och att styra en häst med vagn är några av de mest minnesvärda sekvenserna där den förstnämnda känns otroligt bra, rent spelmässigt. Titelns fokus ligger dock nästan helt och hållet på berättelsen och dialogerna med familjen, där jag väldigt snabbt inser hur intelligent utvecklarna spelar på mina strängar. Samtliga röstskådespelare levererar en trovärdig upplevelse och får mig snabbt att känna mig hemma med familjemedlemmarna i min närhet. Hela upplevelsen levereras i tecknat format där jag tycker mig se inspiration både från japansk anime och manga men även en gnutta Pixar. Överlag är det en tilltalande känsla som spelet förmedlar på det grafiska planet, även om det emellanåt framkallar en smula åksjuka hos mig. [caption id=“attachment_16990” align=“aligncenter” width=“550”] Bågskytte i Virtual Reality är en underskattad sport[/caption] Tyvärr slutar äventyret abrupt, precis när jag känner att jag har börjat få grepp om vad som ska hända och hur vi i familjen ska överleva samtidigt som vi utkräver hämnd på de som bragt familjefadern om livet. De sista minuterna av spelet känns kort och gott som ett framstressat, slarvigt slut där allt som byggts upp under historiens gång, kastas åt sidan för att sluttexterna ska få rulla. Utan att förstå ironin, skakar jag på huvudet en sista gång och tar av mig mitt headset. Trots spelets korta längd och plötsliga slut, måste jag erkänna att Fated: The Silent Oath lyckades mycket väl med att gripa tag i mig med sin relativt enkla berättelse. Musiken och estetiken kändes hela tiden passande och trolsk, vilket får mig att placera Frima Studio på kartan över intressanta utvecklare. Jag ser med spänning fram emot deras kommande projekt, oavsett om det är VR-baserat eller ej.

Recension: The Inner World [PS4]

Thu, 06 Apr 2017 09:00:15 +0000

Jag är väldigt glad när jag observerar vågen av charmiga peka-och-klicka-äventyr som ett efter ett anländer till PlayStation-plattformen. Genren har verkligen fått ett återuppvaknande, och äventyren som erbjuds är antingen helt nydanande eller fina hyllningar till originalen. The Inner World från tyska Studio Fizbin, är den senaste av titlar som lockar konsolspelare med vackra vyer, knepiga pussel och charmiga karaktärer. I detta äventyr får jag stifta bekantskap med Robert, en karaktär som enligt mig bär likheter med trädockan Pinocchio, inklusive näsan. Robert bor tillsammans med prästen Conroy; den enda fadersfigur han har haft i sin uppväxt. Allt går sin gilla gång fram tills den dagen då en rebellisk duva råkar stjäla ett väldigt viktigt föremål som den lilla pojken självklart gör allt för att finna. Äventyret skänker mig som spelare allt jag söker i den här typen av titel; underbar, handritad grafik, ologiska pussel, knepiga karaktärer och en berättelse som självklart tar en oväntad vändning under spelets gång. Det hela är dock lite förutsägbart och hela tiden känns det som om jag befinner mig steget före berättelsen i mina tankar. [caption id=“attachment_16950” align=“aligncenter” width=“550”] Ännu en mysig dag i slottet tillsammans med min charmiga “pappa”[/caption] Givetvis bjuds det på en hel del dråpliga och underhållande ögonblick, där det spelas friskt på det faktum att Robert är i mitten av tonåren och har börjat få upp ögonen för vuxenlivet samt världen utanför slottet. Redan från början sätter spelet tonen där vår hjälte behöver få upp en mask ur ett hål och helt sonika häller sprit i hålet, tar upp den berusade masken och sedan tillverkar en slangbella av den. Under de dryga sex timmar som jag befinner mig i världen Asposia, njuter jag rejält av design, röstskådespeleri och berättelsen överlag. När det kommer till spelets konsolanpassade kontroller, är jag dock allt annat än imponerad. Jag väljer föremål att interagera med genom att trycka R1 eller L1, och på så sätt växla mellan de ting jag kan påverka eller titta på. På pappret låter detta säkert som en god idé, men när jag behöver tajma något rätt, är det ytterst frustrerande att behöva gå igenom de föremål som finns mellan min karaktär och det jag egentligen avser att använda. Förflyttningen mellan olika delar av nivåerna känns också klumpigt implementerat då jag behöver leta upp en specifik aktivitetspunkt i bilden och sedan klicka på den som vilket föremål som helst. [caption id=“attachment_16951” align=“aligncenter” width=“550”] Vad vore ett äventyrsspel utan det obligatoriska barbesöket? Grog!![/caption] Spelet har dessutom en tendens att krascha när det har laddat klart en ny plats. Flera gånger under min korta speltid, har jag varit tvungen att starta om spelet för att kunna komma vidare. Som tur är sparas mina framsteg per automatik med jämna mellanrum och jag behöver därför inte ägna många sekunder av spelande innan jag kommit ikapp en hängning. Titelns karaktärer och röstskådespeleri är de tvärsäkra vinnarna i min upplevelse. De välritade och charmiga figurerna tillsammans med de utmärkta insatserna av skådespelare lyfter upplevelsen flera snäpp och räddar upp betyget från de brister som är så tydliga. Är du sugen på en mysig berättelse, lagom knepiga pussel och vackra miljöer, kan The Inner World förmodligen tilltala dig ganska mycket. Förutom att erbjuda en lagom lång tidsinvestering och en relativt enkel platinatrofé, lyckas spelet charma mig och få mig att njuta av äventyret tillsammans med den unge Robert.

Recension: Snake Pass [PS4]

Wed, 05 Apr 2017 13:00:00 +0000

När Snake Pass utannonserades som en plattformspusslare i gammal Rare-anda och med en färgglad trailer, blev jag såld och har sedan dess sett fram emot att få spela det. Men när jag väl fick chansen att sätta tänderna i det, visade det sig att dess söta yttre inte räckte till för att smaksätta hela spelupplevelsen. Jag kontrollerar ormen Noodle som till sin hjälp har kolibrin Doodle som visar vägen. Berättelsen åker i baksätet och levererar endast lite flummig information om att jag måste reparera portaler på varje bana då någon ond kraft haft sönder dem. [caption id=“attachment_16957” align=“aligncenter” width=“550”] Stenar, bambu och lite grönska. Om och om igen.[/caption] Kontrollerna är på papperet enkla där ormen slingrar sig för att få fart och kan lyfta huvudet, Doodle kan lyfta på min svans och det går att nypa fast kroppen när jag slingrat mig runt objekt på banorna. Tyvärr är genomförandet inte lika bra och jag svär ofta högt när jag fastnar i omgivningen istället för att röra mig runt bambustavar eller lyckas ta mig uppåt. Gravitationen gör att Noodle känns riktigt tung och jag får alltid kämpa med att nypa mig fast och röra mig sakta framåt utan att trilla ned. Det finns ett ganska påtagligt glapp i svårigheten mellan att klara banan och att hitta alla samlingsobjekt. Jag har inget emot svåra, valfria mål men kontrasterna blir för stora för mig. Jag kan klara en bana på ett par minuter men ger upp när jag efter en halvtimme dött 40 gånger efter att ha försökt nå det sista myntet. Det känns inte kul - jag hade hellre sett lite svårare obligatoriska mål och lite enklare valfria. [caption id=“attachment_16958” align=“aligncenter” width=“550”] Det finns likheter med Kaa i Djungelboken, men Noodle kan inte hypnotisera någon med sina ögon[/caption] Pusslen är aldrig svåra, utan det tuffa motståndet bjuder istället kontrollerna och kameran på. I den här typen av spel krävs att kameran hänger med och där har utvecklarna misslyckats kapitalt. Titt som tätt lägger sig kameran bakom ett stenblock eller flyttar sig ned så lågt att jag bara ser gräs och blommor och tappar helt fokus på förflyttningen som jag håller på med. Nya pusselmekaniker och miljöer införs gradvis och jag känner att jag trivs som fisken i vattnet i undervattensmomenten, men det räcker inte för att göra spelet tillräckligt varierat. Även med nya moment och ny spelmekanik blir det snabbt tradigt. Jag tröttnar väldigt fort på problemen vilket får till följd att jag inte orkar med några längre sittningar. Jag suktar efter en modernisering av de klassiska, färgglada plattformsspelen från 90-talet och hade förhoppningar att Snake Pass skulle kunna fylla tomrummet. Tyvärr blev guldet till sand denna gång och jag får finna mig i att fortsätta vänta på att genren ömsar skinn.

Recension: Old Time Hockey [PS4]

Tue, 04 Apr 2017 09:00:18 +0000

Är du 70-talsnostalgiker? Tycker du att ett rejält rallarslagsmål på is är det bästa som finns? Har du inga krav på att ett hockeyspel faktiskt ska innehålla bra hockey? Har du alltid tyckt att sportspel ska kunna spelas med en hand? Då är Old Time Hockey spelet för dig! Det här spelet är utmärkt för människor som njuter av saker ironiskt och/eller helst spelar tv-spel i grupp mer eller mindre alkoholpåverkade. Spelet är betydligt sämre än sin storebror NHL 17 i allt utom ett avseende; det har ett bättre soundtrack. Styrningen, grafiken, kommentatorerna, spelfysiken, licenserna, spellägen och valmöjligheterna är nämligen undermåliga. EA Sports passerade det här spelets tekniska och grafiska nivå för sisådär 15 år sedan. Vilket spelet verkar helt nöjt med. För här ska inte spelas hockey. Här ska slåss. [caption id=“attachment_16920” align=“aligncenter” width=“550”] Kramkalas![/caption] Ideologin kommer från Paul Newman-filmen Slagskott (Slap Shot) med samma namn som i sin tur drog sin inspiration från verklighetens galenpannor Charlestown Chiefs. Kan man inte spela hockey, är det bara att slåss, spela fult och tackla sönder motståndet. Det gör inget om du bara kan åka på lädret, så länge du inte har några problem med att slå folk i bakhuvudet med klubban i vildsint tvåhandsfattning. Nu har ni förmodligen förstått att jag inte har mycket övers till för Old Time Hockey. Mitt största problem är att den Vancouver-baserade studion V7 inte tycker att idrotten hockey är värt att göra ett bra arkadspel kring, utan nöjer sig med att gotta sig i historielös våldsnostalgi. Ironin i att spelets interna liga kallas Bush League (engelska för låg standard, inte tillräckligt bra eller helt enkelt klasslöst) är sorgligt nog det mest underhållande med det här projektet. [caption id=“attachment_16920” align=“aligncenter” width=“550”] En remake från 2002? Nej, det här spelet släpptes 2017[/caption] Utvecklaren vill absolut inte konkurrera med EAs hockeysimulator. De vill skapa en arkadupplevelse och hänvisar i pressmeddelanden till klassikern NHL 94. Problemet är bara att produkten de skapat är ett dåligt arkadspel där speltempot är hopplöst långsamt, fysikmotorn spattig och kontrollen är oprecis. Det enda sättet att njuta av spelet är att göra det i en situation där själva spelandet är sekundärt. Tänk för- och efterfester där deltagarnas hockeyintresse är irrelevant. Kontrollinställningen “Beer Mode” är ett perfekt uttryck för detta. Det går att kontrollera spelet med en hand så att den andra kan användas för att konsumera valfri mat/dryck eller för att fysiskt förhindra ditt soffmotstånd att framgångsrikt göra mål. Det går inte heller att öva upp sina färdigheter för att dominera festen då Old Time Hockey har lagt alla sina ägg i “kul med kompisar”-korgen. Manövrar som kan klassas som komplicerade är relativt meningslösa då spelet inte är byggt för finesser. Det sista målet i egen kasse är att spelet inte ens lyckas att få slagsmålen underhållande. Denna hockeytitel bjuder på den segaste digitala knogdans jag upplevt på mycket länge. Lite blod och kaxiga “målgester” efter att ha besegrat sin motståndare hjälper föga. Möjligheten att fortsätta misshandeln av den förlorande parten är känns mest bara osmakligt. Old Time Hockey faller mellan stolarna och där får det gärna stanna. NHL17 behöver definitivt utmanare, men när de håller så här låg klass behöver de inte ens snöra på sig skridskorna.

Recension: Dark Souls III: The Ringed City [PS4]

Fri, 31 Mar 2017 09:00:45 +0000

Dark Souls-serien har sedan 2011 gått från klarhet till klarhet med både fantastiska expansioner och uppföljare, som nästan samtliga har höjt ribban både för konkurrenter och From Software själva. Producenten Hidetaka Miyazaki har dock sagt att det nu är dags för en paus, och The Ringed City blir därför det sista vi får se både av **Dark Souls III (10/10) **och serien i övrigt. Det skapar förstås förväntningar på en episk avslutning, och en del referenser till tidigare tidsåldrar för att eventuellt knyta samman löst hängande trådar. I The Ringed City beger vi oss ut på en resa likt Dante Alighieris nedstigning i helvetet i Den Gudomliga Komedin. Både miljöer och tidslinjer är blandade i ett kaos som vittnar om att världen inte riktigt mår bra, och i vanlig ordning är allt ute efter att ha ihjäl dig på de mest brutala och oförlåtande vis du kan tänka dig. Det är ju trots allt ett Dark Souls-spel. De nya spelområdena är utsökt designade, och ofta ganska öppna och vidsträckta. Du kommer att få doser av allt som gör utforskandet så tillfredsställande, både i form av elaka fällor och bakhåll och förstås genomtänkta genvägar. Det finns vissa områden som är ruskigt utmanande av olika skäl, men det känns ändå alltid lagom långt till en lägereld eller en upplåsbar genväg tillbaka till säkerhet. [caption id=“attachment_16920” align=“aligncenter” width=“550”] Den här killen överkompenserar helt klart för något.[/caption] Expansionen är dessutom smockfull av nya rustningar och vapen att leka med, och lyckligtvis snålas det inte heller med uppgraderingsmaterialen. Detta gör att du relativt enkelt kan uppgradera den nya utrustningen du vill experimentera med, utan att behöva spara ihop allt för mycket Titanite från huvudspelet. När det kommer till rustningar är det glädjande att se att många av de nya samlingarna är avsedda för kvinnliga karaktärer, vilket är något jag tyckte fattades en aning i grundspelet. Nya fiender finns det förstås också gott om, och de flesta har ganska intressanta rörelsemönster som du behöver lära dig för att kunna besegra dem effektivt. De mest utmanande striderna hittar du hos en ny form av riddare som antingen har svärd eller spjut som vapen. De som är utrustade med spjut lyckades nog framkalla den största mängden svordomar från mitt håll, med tanke på deras otroliga räckvidd. Men det var precis som alltid en väldigt tillfredsställande känsla att besegra dem. [caption id=“attachment_16921” align=“aligncenter” width=“550”] Planlösningen för staden är ju lite mindre än optimal.[/caption] Bossarna är ju förstås en central punkt i alla Souls-spel, och tråkigt nog är det här en osedvanligt svag skara fiender vi ställs inför. Sammanlagt är det fyra nya bossar i expansionen, varav endast två som faktiskt håller vettig klass. En av bossarna är dock rent ut sagt dåligt designad, och påminner en del om The Old Monk i Demon’s Souls. Det hela avslutas inte heller på ett speciellt tillfredställande vis, även om slutbossen är både utmanande och rolig att slåss mot. Souls-serien har ju aldrig varit känd för att vara tydlig med sin berättelse, men jag kände inte alls att det här var en värdig avslutning på denna fantastiska serie. Jag hade ganska högt ställda förväntningar inför denna sista expansion med tanke på upplägget, och det når inte riktigt ända upp till dessa. Trots detta finns det mycket som håller toppklass också, och det var ett rent nöje att gå och rota i alla hörn för att hitta hemligheter och referenser. Om vi ska tro på vad Miyazaki säger är Dark Souls-eran, i och med The Ringed City, nu avslutad. Det kanske inte var den avslutning jag hoppats på, men vilken resa det har varit.

Recension: Everything [PS4]

Tue, 28 Mar 2017 12:00:59 +0000

När jag i min ungdom upptäckte att jag hade någon slags fallenhet och begåvning för att skriva, flög det formligen berättelser ut min skalle, den ena knepigare än den andra. Poesi, tonårstankar och fryntliga äventyr blandades med djupa verk om vår existens och drömmar om universum. Efter en kort stund i Everything , känner jag igen mängder av de tankeställningar som spelet delger mig. Observationen av att kaos finns överallt där vi fokuserar blicken stämmer bra överens med mina egna tankar om livet överlag. Vi människor ska inte tro att vi är viktiga bara för att vi är utrustade med en hjärna och ett logiskt tänkande, eftersom vi inte alls är störst när man ser till helheten. Allt är större än oss, allt är mindre - universum och rymden finns överallt, bara i olika storlekar och på olika nivåer. Spelupplevelsen Everything påbörjas i mitt fall genom att jag styr ett stjärnfall som så småningom landar i medvetandet hos en liten räv, bosatt i ett kargt vinterlandskap. Rörelse är den allra första interaktionen med mitt värddjur och på en gång skrattar jag till ordentligt. Animationen av min smygande, listiga räv, är allt annat än snygg då den endast består av fyra lägen; stående på benen, med nosen i snön, på rygg och sittandes på baken. Även om min första gemenskap i världen är smått skrattretande, upptäcker jag snart att det finns en djupare ton som försiktigt lockar mig in i världens komplexa mörker och dess enorma potential. Inom kort har räven lärt sig att sjunga, umgås med sina likar och kan så småningom även transformera sig till andra levande entiteter. [caption id=“attachment_16874” align=“aligncenter” width=“550”] Självklart kan du vara bacon, du kan vara ALLT![/caption] Jag kan i princip när som helst välja att bli något större eller något mindre i världen och det finns inga som helst gränser. Efter några timmars spelande växlar jag förnöjsamt mellan att flyga omkring som en luftballong, vandra obemärkt i en stad som en skorsten till att faktiskt bli ett med solen och galaxerna i rymden. Hela spelets tanke kretsar kring teorin att allt finns i allting; ett nytt universum existerar faktiskt utanför det befintliga alltet som rymden är, men även i dammråttorna som du dammsuger upp under städdagen eller i den lilla snöflingan som landar på yllemössan du har på dig. Tanken är lika svindlande som logisk; ju mer vi observerar molekyler och atomer, desto mer uppenbart är det ju att något stort händer hela tiden i dessa minimala byggstenar som allt är uppbyggt av. Så snart som dessa tankar finner acceptans i medvetandet, lika snart byter spelet rutt och svänger kraftigt åt att handla om mänsklighet och existentialism. Tankegångarna utvecklas genom att utforska världen, läsa olika varelsers tankar och emellanåt njuta av Alan Watts föreläsningar som tar upp många av dessa funderingar kring livet, universum och allting. Spelet, skapat av David OReilly, kommer knappast att vinna några utmärkelser för tekniska framsteg eller för att sälja miljontals exemplar, men jag misstänker att det inte heller är något som skaparen eftersträvar. Om det däremot fanns ett pris för originalitet eller för skapande av progressivt tänkande, medvetande eller rent flum, misstänker jag att Everything skulle ta hem priset. [caption id=“attachment_16875” align=“aligncenter” width=“550”] Är det så ett högt betyg ser ut på natthimlen? Förmodligen[/caption] För mig är detta en titel som mycket väl skulle kunna hamna på min topplista över årets spel, bara på grund av tankarna som har vaknat till liv i mig. Som spel är det definitivt charmigt på sitt sätt; nästan som en dimmig LEGO-dröm där jag kan skapa allt, vara allt och uppleva allt. I Everything kan jag upptäcka normala världar innehållandes skogar, öknar, islandskap, hav, kontinenter, vattenpölar. Jag kan dyka ned i ett mikrokosmos och sjunga med bakterier, leta upp planeter som jag kan dansa med och på så sätt skapa en barnplanet. Jag kan fara omkring som en polisbil, stanna vid ett övergångsställe och bli en lyktstolpe för att i nästa sekund lyssna till en fabriksbyggnads bekännelse då den berättar om ångesten att inte ha tillbringat tillräckligt med tid tillsammans med sina föräldrar. I Everything kan jag uppleva allt från euforisk glädje till djup sorg och tankar om dödlighet och saknad. Trots rudimentär animering av varelser på sina håll, lyser spelet likt en ljus stjärna på natthimlen för den som vill se och är någorlunda öppen i sitt sinne. Det må ha en låg åldersgräns baserad på innehållet, men för att njuta av upplevelsen till fullo bör du nog ha ett filosofiskt intresse när det kommer till tankarna kring livet. Med sitt låga pris, rekommenderar jag dock att du ger det ett försök oavsett vem du är; kanske kan du få ett nytt perspektiv på livet?

Recension: Styx: Shards of Darkness [PS4]

Mon, 27 Mar 2017 12:00:02 +0000

I slutet av 2014 lanserades Styx: Master of Shadows , det första spelet där den griniga vätten Styx fick smyga omkring i skuggorna och mörda de som råkade stå i hans väg. Nu är spelutvecklarna Cyanide Studio tillbaka med det nya äventyret Styx: Shards of Darkness och vår käre antihjälte är redo att ta klivet i mörkret igen. Vätten är en lönnmördare och jag följer med honom på långa, farliga uppdrag i ett smygspel där skuggorna är hans enda pålitliga vänner. Alla nivåer är rejält stora och är under hård bevakning av beväpnade riddare som vet hur de använder sina vassa svärd. Styx är endast beväpnad med en liten dolk, vilket gör det lönlöst att härja loss i öppna strider, eftersom vakterna hackar mig till grön kebab på nolltid. Det enda sättet att blir framgångsrik är att passera obemärkt förbi i mörkret. [caption id=“attachment_16812” align=“aligncenter” width=“550”] Är kusten klar? Inte? Tålamod är en dygd.[/caption] Jag tycker att det är roligt att smyga omkring i skuggorna; spänningen ökar när jag stöter på nya hinder i form av patrullerande soldater, och i dessa ögonblick måste list användas flitigt för att inte få oönskade blickar riktade mot mig. Trycker jag in den högra styrspaken kan jag se hur nära en fiende är och vilken riktning hen tittar åt, något som är mycket användbart i mörkret. Vaktposterna är noggrant utplacerade och riddarna har bra sinnen, blir de misstänksamma visas en ikon ovanför deras huvuden. Ikonen fylls i med vit färg när de börjar misstänka något och när den skiftar färg till gult vandrar vakten i min riktning och då måste jag vara extra försiktig. Jag kan parera fiendens svärdslag i en oönskad strid, men det är svårt att pricka in rätt ögonblick och tyvärr blir jag ihjälhuggen ofta. Styx har lyckligtvis några fula knep att ta till för att ta sig vidare. Han kan till exempel förgifta soldaternas mat genom att spy i den, vilket gör att den stackare som tar en tugga blir illamående och avlider direkt. Vätten har även förmågan att klona andra vättar vilka fungerar som distraktion om jag lyckas kontrollera klonen rätt. Vid flera tillfällen kan protagonisten tillverka välbehövliga redskap, men det krävs att jag söker igenom varje vrå efter råvaror som behövs för att skapa dem. [caption id=“attachment_16821” align=“aligncenter” width=“550”] Många hjältar tröstar mig om jag skulle råka dö i spelen, men Styx ber mig att dra åt helvete om jag skickar honom till Sankte Per.[/caption] Ett av spelets starkaste egenskaper är dess träffsäkra humor. Styx är väldigt uppkäftig mot alla i hans närhet och inte ens jag går säker från hans kränkningar. Jag får avnjuta en hel del förolämpningar i de underhållande videosekvenserna som spelas upp när jag misslyckas i ett uppdrag. Styx: Shards of Darkness är inte ett lätt spel, och ändå spelade jag på den lägsta svårighetsgraden. Lyckas jag klara av en bana och särskilda utmaningar får jag erfarenhetspoäng för att köpa nya förmågor till Styx, jag kan även förbättra resultaten i redan avklarade banor för att få ännu mer poäng. Men det är inte enkelt att ta sig förbi banorna snabbt och obemärkt, och jag undrar om det ens är möjligt att inte döda en enda fiende. Platinajägare lär få något att bita i här. Trots att den gröne vättens äventyr är mestadels svårt, tyckte jag mycket om det spännande upplägget och det finns inte en uns av tråkighet i det här vackra smygspelet. De starka influenserna från serier som Metal Gear Solid, Sagan om Ringen och Assassin’s Creed är markanta, samtidigt som vättens andra äventyr är en parodi av dess inspirationskällor.

Recension: Kona [PS4]

Fri, 24 Mar 2017 09:00:07 +0000

Den kanadensiska spelutvecklaren Parabole har kommit på hur promenadsimulatorerna kan utvecklas för att skänka ännu fler upplevelser till spelaren. Idén består rätt och slätt i att introducera överlevnadsfaktorer till den annars ganska lugna spelstilen där miljö, berättelse och känsla annars får stå för huvuddelen av spelet. Privatdetektiven Carl Faubert har tagit sig an ett fall i norra Quebec för att undersöka en våg av vandalism som drabbat ett litet gruvsamhälle. Han får dock inte ens påbörja sin utredning innan saker börjar gå riktigt illa. På väg in i samhället, råkar han ut för en ordentlig bilkrock och förlorar medvetandet. Som om inte detta vore nog, vaknar han så småningom upp i århundradets värsta snöoväder. Redan i början av spelet, känner jag hur kylan kryper in under skinnet på mig, när jag desperat försöker guida hjälten i säkerhet. Jag konfronteras ganska omedelbart av överlevnadsmekaniken som består av tre huvuddelar; värme, hälsa och stress. Värmen är den mest uppenbara faktorn jag behöver ta hänsyn till från starten, men ju djupare in i berättelsen jag kommer, desto viktigare blir det att hålla koll på samtliga värden. Kona bjuder på en hel del resurshantering också, där jag konstant behöver samla på mig förnödenheter och annat för att överleva. Ved, första hjälpen-lådor och tändstickor är vitala delar för att hålla sig på benen och eftersom allt jag plockar på mig har en vikt dröjer det inte länge för än jag måste prioritera vad jag vill bära med mig. [caption id=“attachment_16800” align=“aligncenter” width=“550”] Utsikten kan ju ingen klaga på i alla fall. Jag älskar meterhöga stubbar![/caption] Landskapet som Kona utspelar sig i, är uteslutande av vildmarkskaraktär, vilket innebär att det finns en del vilda djur att respektera. Vargar patrullerar skogsbrynen och verkar finnas i mängder, men så länge de inte är för många håller de sig på avstånd. Mysteriet börjar tätna när jag upptäcker att det finns en speciell varg som iakttar mig och verkar vilja berätta något. Till min hjälp för att navigera vildmarken har jag en karta som visar omgivningen, men även indikerar platser av intresse som jag har hittat. Bilen går dessutom att reparera, vilket innebär att jag åtminstone inte behöver pulsa genom hög snö hela tiden. Något som saknas är däremot människor. Av någon anledning verkar i princip hela befolkningen har försvunnit från samhället, det är något som verkligen inte står rätt till! [caption id=“attachment_16801” align=“aligncenter” width=“550”] Det är skönt att slippa klippa gräset i det här vädret i alla fall![/caption] Ju mer jag utforskar miljöerna, desto djupare indragen blir jag i berättelsen och spelet, även om jag tycker att tempot är på tok för lågt. Överlevnadsaspekten blir heller aldrig någon utmaning, utan känns mer som en enkel gimmick för att göra något annorlunda. Platserna där jag kan tända eldar för att nollställa graden av kyla är aldrig så långt ifrån varandra att Carl riskerar att frysa ihjäl och stressen är lätt hanterbar. Under spelets sista timme, tar dock berättelsen ordentlig fart och levererar ett flertal pulshöjande ögonblick som jag kommer att minnas. Upplösningen levereras på silverfat, men känslan av tillfredsställelse försvinner alldeles för snabbt, och är över innan jag ens hunnit smälta den ordentligt. När det kommer till den tekniska aspekten, lider spelet av horribla laddtider som drabbar mig mitt titt som tätt och fryser hela spelet. Jag upplever en del andra lustiga buggar, där jag till exempel vid ett tillfälle slängs iväg över hela kartan när jag försöker plocka upp en ask med tändstickor från marken. Kona är en ganska intressant upplevelse, även om berättelsen på sina ställen känns tunn och utdragen. Med sitt relativt låga pris kan det säkert tilltala dig om du uppskattar lite lugnare spel, och tycker om att utforska karga miljöer i snöstorm.

Recension: Mass Effect: Andromeda [PS4]

Thu, 23 Mar 2017 09:00:29 +0000

Under förra konsolgenerationen fanns det ganska få spel som kunde mäta sig med den upplevelse som Mass Effect-trilogin erbjöd. Det var ett mastigt rymdepos som innefattade allt från den klassiska hjältesagan till djuplodande politiska frågor, och inte minst karaktärer som kändes levande. Att skapa en uppföljare till detta är förstås en monumental uppgift, och jag medger att jag hade en liten portion skepsis med mig från början. Det kändes inte riktigt som att själva spelet visades upp förrän ganska sent i utvecklingen, och det reste några varningsflagg för mig. Som undertiteln antyder, utspelar sig Mass Effect: Andromeda i en helt annan galax jämfört med originaltrilogin. Medan Shepard har fullt upp med att rädda Vintergatan har en organisation vid namn Andromeda Initative fäst blicken på vår granngalax. Där hoppas de att det ska finnas nya ställen att kolonisera, och efter noggrann observation har de lyckats hitta ett antal planeter som passar in på de egenskaper som behövs för att kunna överleva. Det är dock ganska långt till Andromeda-galaxen, och resan är så pass resurskrävande att det inte finns marginal för en returresa om saker går åt skogen. Lite drygt 600 år efter avresan från Vintergatan börjar folk väckas från kryosömnen, och destinationen är inom räckhåll. [caption id=“attachment_16774” align=“aligncenter” width=“550”] Jag tror nog att jag gillar Normandy bättre än Tempest, men Nomad är åtminstone en betydligt förbättrad Mako.[/caption] Det visar sig dock att informationen som projektet baserades på inte riktigt stämde, då inga av planeterna är speciellt gästvänliga. Som om detta inte var nog stöter rymdresenärerna även på en väldigt aggressiv ras som heter kett, vilka terroriserar området genom att antingen kidnappa folk eller helt sonika utrota motståndet. Det är med andra ord ingen enkel uppgift som läggs i protagonisten Ryders knä, men i rollen som Pathfinder är det upp till dig att se till att finna en lösning. I likhet med första spelet i serien finns det ett prologuppdrag som mest är designat för att lära dig grunderna, och det är inte speciellt väldesignat. Miljöerna är ganska tråkiga, och det hela känns som en korridor med ett fåtal sidospår. Lyckligtvis öppnas spelet upp markant efter denna sekvens, och du får möjlighet att utforska stora öppna ytor i betydligt mer intressanta miljöer. På varje huvudplanet leder uppdragen till att du förbättrar de till en början ogästvänliga förhållandena successivt, för att till slut möjliggöra etableringen av en utpost där. Det är en utveckling som känns tillfredsställande, och det gör att flera av sidouppdragen hänger ihop med det stora hela. Det finns massor av saker att göra på planeterna du kan besöka, och ibland känns det något överväldigande. När du har kommit förbi en specifik del av berättelsen, öppnas det upp för en flodvåg av sidouppdrag som kan framkalla drunkningskänslor hos även den mest rutinerade rollspelaren. Lyckligtvis rangordnas uppdragen på ett ganska smart vis i loggen, och du kan snabbt se vad som är berättelseuppdrag eller lojalitetsuppdrag som troligtvis kommer att resultera i intressanta berättelser. [caption id=“attachment_16775” align=“aligncenter” width=“550”] Peebee är hela tiden en frisk fläkt, och min favorit bland de nya följeslagarna.[/caption] Något som oroade mig innan lanseringen var att striderna såg väldigt actionfokuserade ut, och jag var rädd att utvecklarna skulle tappa rollspelsgrunden helt. Så är dock inte fallet. Det är definitivt ett snabbare spel, och din karaktär är mer mobil, men det är i slutänden bara ett plus för spelet. Striderna är bitvis riktigt underhållande när du börjar låsa upp färdigheter och lär dig kombinera dem med den nya, förbättrade rörligheten. Jag är dock inte speciellt förtjust i det dynamiska cover-systemet. Jag vill hellre kunna trycka på en knapp för att ta skydd bakom något istället för att vara osäker på om jag är bakom skydd eller ej. Karaktärsgalleriet är generellt sett ganska bra, både bland dina följeslagare och övriga roller. Precis som i de tidigare spelen tillbringas mycket tid mellan uppdragen ombord på ditt rymdskepp där du lär känna dina kompanjoner. Det finns både charm, djup och en gnutta humor hos samtliga karaktärer, vilket gör att de känns levande och intressanta. En snygg detalj är att det går att höra dialog mellan de olika följeslagarna när du vandrar runt i skeppet också, och den interaktionen är väldigt välkommen. [caption id=“attachment_16776” align=“aligncenter” width=“550”] Det var inte direkt någon paradisplanet som Andromeda Initiative valde ut som nytt hem.[/caption] Inför lanseringen uppmärksammades spelet för en del grafikbrister, i synnerhet på animationsfronten. Det stämmer i många fall att rörelser ser styltiga ut och att ansikten är lite livlösa, men kan jag inte påstå att det har påverkat min förmåga att avnjuta spelet en enda gång under de dryga 40 timmar jag har hittills lagt på det. Prestandan är inte heller på topp alltid, men det har väldigt sällan påverkat de relativt snabba och actionfyllda striderna. Mass Effect: Andromeda är ett spel som har slukat min tid som få andra spel har gjort, men det finns definitivt en del problem som måste åtgärdas i en uppföljare. Jämfört med originalspelet känns det en aning tunt om jag tittar på den övergripande berättelsen. Det finns inte tillräckligt många nya raser eller politiska intriger för att det ska kännas som att jag är i en helt ny galax. Överlag känns det dessutom lite tomt när det kommer till bakgrundshistorien. Men det som finns där har lyckats fängsla mig rejält under den senaste veckan, och kommer att hålla fast mig ett bra tag framöver.

Recension: Tom Clancy's Ghost Recon - Wildlands [PS4]

Tue, 21 Mar 2017 12:00:52 +0000

Kriget mot droger har pågått sedan Ronald Reagans framgångsrika röstfiskande på 1980-talet. Nu är skådeplatsen Bolivia där kokainkungen El Sueño byggt en svårforcerad verksamhet på mutor, skrämseltaktik eller löftet om ett bättre liv. USAs motdrag är att skicka fyra snitsiga agenter med mandat att göra nästan vad som helst för att bryta ner drogimperiet. Wildlands är i sina bästa stunder med rätt personer fantastiskt roligt. Att långsamt men effektivt skjuta sig igenom ett gangsternäste till sista man, är tillfredsställande på ett sätt som få spel lyckas med. Jag känner mig som den bästa av hemliga agenter och iskalla smygsoldater när allt fungerar som det ska. Å andra sidan var det länge sedan ett spel bommade fordonsfysik och allmän terrängförflyttning så här illa. Efter att tidigt i mitt äventyrande försökt hålla mig på de snåriga vägarna längs Bolivias berg, upptäckte jag att konsekvenserna för tokkörande rakt genom djungelvegetationen var så pass små att jag numera kör fågelvägen till alla uppdrag, i princip helt oavsett fordonstyp. Ghost Recon: Wildlands problem med fordonen gör att Avalanche Studios lite mer flamsiga, men ack så tighta Just Cause 3 (7/10), hela tiden gör sig påmint som ett exempel på en grönare gräsmatta. Där var fordonsframförande ett rent nöje, här nyttjar jag lösningen för snabbresor så ofta jag bara kan. [caption id=“attachment_16752” align=“aligncenter” width=“550”] Agenterna må vara duktiga på terrängkörning, men att fickparkera är fortfarande svårt.[/caption] Berättelsen är inte heller speciellt djup, även om den berättas på ett väldigt organiskt sätt. Världen blir mer levande av att jag hittar olika samlingsobjekt eller vapendelar, och jag kan även få tillgång till resurser genom att samla in information. Antingen hittas denna information i fysisk form, genom samtal med lokalbefolkningen eller under förhör med diverse gangstermedlemmar. Det går att köra på utan denna informationsinsamling och det går, så vitt jag förstår, att hitta allt ändå. Men med tanke på hur nedlusat Bolivia är med saker som kan hjälpa en hemlig agent att ta folk av daga, rekommenderas en mer systematisk metod. Jag gillar också att spelet tydligt bygger på ett systematiskt raserande av hierarkin i El Sueños organisation. Trots att alla områden i Bolivia finns tillgängliga från start, blir upplevelsen mycket lättare om jag orkar nöta ner motståndet ordentligt. Spelets mellansekvenser kan som bäst kan beskrivas som mediokra, med stela animationer och oinspirerat röstskådespel. Däremot lyckas Wildlands bättre med världsbygget när man spelar själva spelet. Mitt teams gnabbande under uppdragen är den främsta faktorn. Lite då och då påstår de att en ensam krypskytt är “a bunch of bad guys” men överlag fungerar småpratet väl. Vissa mått av machobröl och krigsfilmsklyshor finns med, men det är inte på långa vägar så illa som jag fruktat. [caption id=“attachment_16753” align=“aligncenter” width=“550”] Det kanske ser ut som Just Cause, men här kan du inte göra kaos[/caption] Egentligen erbjuder spelet rätt många typer av uppdrag, men eftersom att det ska tröskas igenom en så ofantlig mängd av dessa uppdrag så uppstår rätt snabbt en känsla av upprepning. Lite då och då frågar jag mig själv, eller mina medspelare, om vi inte redan tagit över en bas eller befriat en by. Motståndets intelligens är lite ojämn, men ändå så pass avancerad att det känns som att den går att lura med en välplanerad strategi. Ibland är fienden lite väl pricksäker på avstånd och emellanåt reagerar de väldigt segt när de faktiskt har upptäckt mig. Överlag beter de sig lagom korkat för att jag ska känna mig som en äkta djungelninja. Allt negativt till trots, är den senaste versionen av Ghost Recon faktiskt ett av de bästa samarbetsspel jag någonsin spelat. Upp till fyra personer kan samarbeta, men redan när vi är två blir det faktiskt minst dubbelt så roligt. Enda fördelen med att spela ensam är att du inte behöver vara orolig för att dina gruppmedlemmar ska gå bärsärk och totalt förstöra dina planer. Oavsett vem du spelar med är det tydligt att Ubisoft Paris gjort ett fantastiskt jobb med flerspelarläget. Det är lätt att hitta folk att spela med och kommunikationen utan mikrofon fungerar smidigare än väntat. Men att spela det tillsammans med någon du känner, i mitt fall en av mina äldsta vänner som jag spelat otaliga liknande spel med tidigare, tar upplevelsen flera pinnhål upp på stegen. Ghost Recon: Wildlands har en hel massa mindre skavanker, men inget som på riktigt förtar spelglädjen. Samtidigt är spelets blodiga men oengagerande story inte tillräckligt drivkraft för att vilja spela klart. Istället känns det som att det är jakten på nya vapendelar, uniformsdetaljer och troféer i kombination med ett lockande samarbetsläge som drar spelet över gränsen från okej till njutbart.

Recension: LEGO Worlds [PS4]

Mon, 20 Mar 2017 12:00:44 +0000

Historien har berättats ett otal gånger tidigare; en tolkning av ett original blir bättre än sin föregångare, vilket får till följd att en ny version av originalet skapas. Sällan blir resultatet lysande, då det oftast är igenkänningsfaktorn och nostalgin som föder de starkaste känslorna i oss, och inte samma äventyr en gång till i en modern tolkning. Samma problem står LEGO Worlds inför, redan från första början; hur kan LEGO-äventyren som så kraftfullt återberättats i Minecraft , bli relevanta igen men med byggstenarna från originalet? Svaret på frågan är ganska enkel; det går helt enkelt inte. Denna LEGO-titel skiljer sig kraftigt från tidigare spel från Traveller’s Tales. Borta är det höga tempot, den sköna tolkningen av inspirationskällorna och de korta, men intensiva nivåerna. Istället bjuds mängder av unika, slumpmässigt genererade världar av öppen karaktär, där kampen efter guldklossar är det absolut största målet. För att erhålla dessa åtråvärda bitar, krävs det att jag antingen hjälper invånarna i världen med specifika uppgifter, jagar busiga varelser eller räddar karaktärer i nöd. På pappret låter detta först som en genialisk idé, och perfekt för spelaren som vill sätta sig ned och planlöst spela en halvtimme eller en timme. [caption id=“attachment_16734” align=“aligncenter” width=“550”] Sugen på lite racing med sladdrig styrning?[/caption] Problemet är att det mesta, inklusive världar och uppdrag, genereras av en spelalgoritm vid tillfället då jag väljer en ny värld. Slumpen innebär visserligen att jag får möjlighet att stöta på rejält knasiga världar som blandar ökenlandskap med isvärldar och städer gjorda av godis, men lika ofta bjuds jag på felplacerade föremål och uppdrag som verkar omöjliga att slutföra. Lyckligtvis erhåller min karaktär mängder av verktyg för att påverka världarna, något som ska visa sig mer praktiskt än kul. I de fall då en skattkista av misstag placerats i taket eller inbäddad i miljön är det enkelt att ta fram mitt verktyg för att förändra terrängen och sedan ta bort de delar som stör. Efter en kortare spelsession har min hjälte alla verktyg som kan tänkas behövas; från kamera till verktyg för att fritt bygga med enskilda LEGO-bitar. Designen på uppdragen är i bästa fall torftig och oinspirerad, och i de värsta fall onödigt komplicerade och tidskrävande. I ett uppdrag behöver jag hjälpa en bonde att samla ihop sitt boskap, vilket självklart befinner sig spridda över planeten. Hälften av djuren lyckas jag förflytta utan problem, men under den senare halvan krävs det att jag ger dem gåvor för att de ska följa mig. Efter febrilt sökande i världen inser jag bistert att jag behöver söka upp en annan planet för att köpa de saker som krävs. Eftersom det är väldigt enkelt att hoppa i sitt rymdskepp och generera en ny planet faller konceptet kring öppna världar ihop som ett korthus. Jag tillbringar långa sessioner med att försöka skapa en värld som faller mig i smaken, tid som jag istället borde ha kunnat använda för att utforska intressanta miljöer. Den stora nyheten i LEGO Worlds är såklart läget för att skapa och bygga, vilket i teorin låter helt fantastiskt. Vem skulle inte vilja tillbringa tid i en värld full av LEGO, där det går att bygga helt fritt utan att behöva städa efter sig? Återigen misslyckas tyvärr utvecklaren med att implementera en god idé på ett sätt som fungerar och är roligt. [caption id=“attachment_16735” align=“aligncenter” width=“550”] Bob suckade. Från stadsgränsen såg allt likadant ut. Vart tog draken vägen?[/caption] Det finns två lägen för att bygga där det ena handlar om att kopiera befintliga verk, för att snabbt och smidigt kunna klistra in dem i världen. Detta fungerar bra om du är ute efter att skapa stora städer eller andra magnifika verk att snubbla omkring i, men tillfredsställer knappast längtan efter att bygga i mig. Det andra läget är på mikroskopisk LEGO-nivå där jag faktiskt får möjligheten att placera ut kloss efter kloss, för att med stor precision skapa storverk. Problemet med detta läge är att kontrollerna inte alls är skapta för den mängd finjustering som krävs. Storslagna planer på att bygga ett episkt slott eller en magnifik staty slutar väldigt ofta mindre än halvfärdiga, eller med att jag vänder ryggen åt dem och lämnar världen av ren frustration. Projektet verkade mycket lovande när jag såg det för första gången och blandningen av klossäventyr med ett byggläge liknande Minecraft, gjorde mig alldeles nipprig av längtan. Det tog dock inte många timmar innan jag lade tillbaks alla virtuella klossar i lådan, stängde locket och letade upp en riktig LEGO-byggsats istället. Trots mina negativa upplevelser med spelet, kan jag rekommendera det till barnfamiljer med ett brinnande intresse för LEGO. Med sitt låga pris, kan titeln ändå erbjuda timmar av glädje om du spelar det tillsammans med dina barn. Kanske hittar du äventyr som jag inte snubblat över?

Recension: NieR: Automata [PS4]

Thu, 16 Mar 2017 13:00:46 +0000

När det kommer till att skapa skruvade men intressanta berättelser och upplägg i spel, är troligtvis producenten Yoko Taro en av de ledande människorna i branschen. Bara det faktum att konceptet till NieR-serien är sprunget ur ett alternativt slut från Drakengard är smått otroligt. Han har dock lyckats skapa en övergripande berättelse som både är sammanhängande och fängslande. I NieR: Automata får vi bekanta oss med en framtidsvision som är allt annat än ljus för mänskligheten. Utomjordingar har invaderat vår planet och släppt lös robotar som gör allt för att utrota människor, vilket så småningom leder till att de överlevande får rymma till Månen för att söka skydd. Därifrån samlar de kraft för att bygga upp en motståndsrörelse, i hopp om att kunna återta Jorden igen. Du iklär dig rollen som en android med benämningen 2B, som är en del av YoRHa-styrkorna. Dessa stridsoptimerade maskiner är skapta av människorna för att bekämpa robotarna på jorden. Motståndsrörelsen har en hel del jobb framför sig innan jorden är befriad, och vägen till seger består av små gerillaoperationer där 2B tillsammans med följeslagaren 9S utforskar närområdet och eliminerar alla mekaniska hot. Ganska snart öppnas spelvärlden upp, och anammar mer av ett rollspelsupplägg med sidouppdrag i den relativt öppna miljön. Flera av dessa hjälper till att penetrera den lite mystiska berättelsen, och om du vill ha lite mer kontext till vad du kämpar mot är det rekommenderat att göra många av dessa frivilliga uppdrag. Det är tyvärr inte alltid så roliga aktiveter som finns på menyn, utan det handlar ofta om att ta sig från ett ställe till ett annat för att prata med en karaktär eller hämta en pryl. Utvecklaren har även brutit mot grundregeln för en trevlig spelupplevelse och lagt in eskortuppdrag, något som i princip aldrig är en bra idé i spel. [caption id=“attachment_15489” align=“aligncenter” width=“550”] Jag trodde hela tiden att robotarna ville ge mig en bamsekram. Så var inte fallet.[/caption] Med Platinum Games bakom utvecklingen finns det högt ställda förväntningar när det kommer till presentation och stridssystem, och jag kan med glädje meddela att båda håller ypperlig klass. Striderna är hektiska och adrenalinpumpande, men ändå tillräckligt enkla för att kunna greppa grunderna ganska snabbt. På de lägre svårighetsgraderna kommer du inte att behöva e-sport-reflexer för att ta dig igenom berättelsen, men om du skruvar upp nivån kommer du att få kämpa även om du är en ärrad veteran i genren. En av de absoluta höjdpunkterna i spelet är hur dynamisk kameran är. Ena minuten har du den klassiska tredjepersonsvyn, men i nästa spelsekvens kan kameran svänga runt och skildra det hela som ett sidorullande skjutarspel eller som ett bullet hell-spel i fågelperspektiv. Dessa konstanta vågor av överraskningar gör att spelet hela tiden känns fräscht, och jag satt som på nålar för att få reda på vad nästa sekvens skulle bjuda på. Detta tillsammans med ett fullkomligt lysande, och nästan lika dynamiskt soundtrack, skapar ett riktigt audiovisuellt mästerverk. [caption id=“attachment_16681” align=“aligncenter” width=“550”] Storleken på vissa av bossarna är sedvanligt blygsam.[/caption] På den tekniska fronten finns det dock en del tillkortakommanden. Bildfrekvensen håller förvisso en ganska stabil nivå runt 60 bildrutor per sekund även när det sker mycket på skärmen, men miljöerna ser emellanåt ganska tråkiga och detaljlösa ut. Detta gör att spelet ser en aning föråldrat ut jämfört med många andra spel som finns på marknaden nu, men å andra sidan är utvecklarnas estetiska vision oftast klanderfri. Det är en svår balansgång att vandra, men generellt sett tycker jag Platinum Games har valt rätt väg. Precis som i föregående spel är en genomspelning inte riktigt tillräckligt för att uppleva hela berättelsen. Utan att avslöja alltför mycket är detta ett spel som du tveklöst måste starta om direkt efter att du har nått första slutet. Trots en del skavanker och tråkig uppdragsdesign på sidosysslorna är NieR: Automata något av det mest spännande som har hänt i genren på ganska länge. Vi bjuds på en härlig science fiction-historia med existentialism som fundament, blandat med bländande snyggt presenterad action och några av de häftigaste bosstriderna jag har upplevt på ett bra tag. Detta får du inte missa.

Recension: Danganronpa 1•2 Reload [PS4]

Wed, 15 Mar 2017 09:00:05 +0000

Genren visuella romaner är riktigt stor i Japan och vanligtvis bjuds spelaren på väldigt mycket text, några få vägval och väldigt lite interaktion. I samlingen Danganronpa 1•2 Reload får du två spel som rättar till det där med interaktionen utan att för den delen skära i berättelsen. Spelen i samlingen är Danganronpa: Trigger Happy Havoc (8/10) och Danganronpa 2: Goodbye Despair (8/10), vilka gavs ut i Europa till PlayStation Vita under 2014. Spelen har olika huvudpersoner och kan egentligen spelas fristående, men det finns självklart en hel del likheter och seriens skurk är även gemensam i båda titlarna. Premissen är att en skolklass med elever som är ultimata inom något område hålls fångna och en sadistisk svart-vit nallebjörn vid namn Monokuma sätter reglerna för vad som ska hända. Denna maskot är en av de mest minnesvärda spelskurkarna jag stött på, och hans dialoger leder både till skratt och tappade hakor. För att Monokuma ska släppa en elev måste denne begå ett mord utan att bli upptäckt; en minst sagt ångestladdad resa påbörjas. Spelmekaniken i serien kan delas upp i tre huvudsakliga moment; fritid, mordutredningar och rättegångar. Under fritiden kan du prata med klasskamraterna och försöka bli vän med dem. Lyckas du bygga starka band låser du upp färdigheter du kan använda under rättegångarna, och samtidigt får du veta mer om dem. Det finns också ett omfattande presentsystem som hjälper dig öka de sociala länkarna. Dina klasskamrater har alla hemligheter de bär på, och majoriteten är starka personligheter vars utforskning är en central del av spelupplevelsen. Mängden dialog och karaktärernas djup är en mycket stor behållning i spelet, och är en av de starkast bidragande faktorerna till hur bra det blir i slutänden. [caption id=“attachment_16657” align=“aligncenter” width=“550”] Udda utseende och stark personlighet är ett genomgående tema.[/caption] Eleverna är desperata och det dröjer inte länge innan ett mord begås. När detta har skett börjar anklagelserna hagla tätt och diskussionerna mynnar ut i en utredning. Dessa spelmoment spelas som små peka-och-klicka-äventyr där du måste hitta ledtrådar om hur mordet skett och motiv för vem som utfört det. Gåtorna är otroligt väldesignade och jag kan ärligt säga att jag inte lyckades gissa vem mördaren var innan jag började koppla ihop ledtrådarna i samband med undersökningen en enda gång. Utredningen mynnar ut i en rättegång, och här kommer spelens akilleshäl i min mening. En stor del av rättegången är minispel där du med hjälp av en markör ska skjuta bort felaktiga alternativ eller välja rätt ledtråd, och för mig känns dessa moment både malplacerade och dåligt designade. Med det sagt finns även ett av de roligaste momenten under rättegången; då mordförfarandet ska beskrivas med hjälp av en seriestripp där du måste sätta händelserna i rätt ordning. Jag hade hellre sett fler minispel av den typen, än att blanda in ett dåligt skjutmoment. Rättegången mynnar ut i en omröstning där den dömde avrättas på ett fantasifullt sätt och Monokuma avslöjar om det verkligen var gärningsmannen som har avrättats. [caption id=“attachment_16658” align=“aligncenter” width=“550”] Två klasskompisar att språka med[/caption] I den andra delen finns några ytterligare spelmoment som att föda upp virtuella husdjur, där det hela får mig att tänka på tamagotchi med den stora skillnaden att dina djur i Danganronpa inte dör av svält, utan istället för att du glömmer att städa bort deras bajs. Danganronpa 1•2 Reload är en prisvärd samling av två otroligt bra spel, och anledningen till åttan i betyg är minispelen i rättegångarna samt att jag föredrar visuella romaner på resande fot. Av någon anledning är det lättare för mig att spela den här typen av spel på tåget än att ligga på soffan och läsa långa haranger med text. Portningarna till PlayStation 4 är klanderfria och spelen både ser bra ut och låter fantastiskt. Gillar du skruvad japansk humor och kluriga mordäventyr med både överraskningar och övervåld, är våren räddad.

Recension: Unearthing Mars [PSVR]

Tue, 14 Mar 2017 12:00:26 +0000

Efter att ha spelat en del VR-titlar till PlayStation VR, har jag börjat förstå mängden arbete som ligger bakom en högkvalitativ upplevelse. Det finns flertalet funktioner som behöver simuleras på ett nytt sätt, där bland annat förflyttning är en av dem. Unearthing Mars från kinesiska spelstudion Winking Entertainment är ett spel som under mindre än två timmar lyckas med konststycket att leverera både utforskning, pussel och rymdstrider. Det visar sig vara en ganska angenäm upplevelse även om spelet lider av en hel del brister både i spelmekanik och utförande. Min karaktär, som går under namnet “Co-pilot”, ska tillsammans med piloten Katherine, ta oss ned på Mars yta för att undersöka ett sällsynt fynd. Det verkar nämligen som att den kraschade satelliten Phobos innehåller information om en gammal civilisation på den röda planeten. [caption id=“attachment_16632” align=“aligncenter” width=“550”] Självklart finns det nallebjörnar på Mars. Och fruktträd![/caption] Under berättelsens gång får jag uppleva en dramatisk kraschlandning, ett stillsamt utforskande av de röda sanddynerna på planeten och rejält flummiga sektioner av ett högre medvetande. Utan att avslöja något om berättelsen, kan jag berätta att Unearthing Mars levererar allt du kan förvänta dig av en Science-Fiction rulle från 80-talet. Spelet kräver två PlayStation Move-kontroller för att simulera protagonistens händer, och de används flitigt under de flesta sekvenserna. Avläsningen av mina rörelser känns ganska bra, även om spelet har en tendens att placera ut föremål precis utanför området som kan identifieras av kameran. Det är ganska tydligt att studion och VR överlag har en bit att vandra innan det står klart vilka moment som lämpar sig i denna typ av upplevelser. Nödlösningarna duggar tätt i spelet, där ett lysande exempel är ett av segmenten där ska jag styra en rover för att utforska planeten. Här följer inte kameran med bilen utan miljön representeras av en stillbild där jag styr runt min farkost och måste trycka på en knapp för att nollställa vyn med jämna mellanrum. Förflyttning till fots sker genom att peka på ett av spelets fördefinierade punkter och trycka på en knapp. Denna form av teleportering gör visserligen att risken för illamående minimeras när jag har på mig mitt VR-headset, men jag tycker samtidigt att det borde finnas mer innovativa sätt att förflytta min karaktär. [caption id=“attachment_16633” align=“aligncenter” width=“550”] Spelet bjuder på en del riktigt vackra ögonblick[/caption] Nivådesignen känns atmosfärisk, även om jag upplever texturer och grafik som aningen föråldrad och kantig. Röstskådespelarna lär inte heller få några utmärkelser för inlevelse eller dramatik, utan levererar en oinspirerad och platt känsla under dialogerna. Även om Unearthing Mars på det stora hela känns underutvecklat, bjuder det ändå på en rejält tillfredsställande upplevelse med en del riktigt imponerande ögonblick. Efter två korta spelomgångar är jag klar med min resa till den röda planeten och jag ser tillbaks på mitt äventyr med glädje. Jag har fått göra många av de saker som jag drömde om som liten; dra i spakar och reglage i ett riktigt rymdskepp, skjuta laserpistol och utforska en planet där ingen annan har satt sin fot tidigare. Spelet bjuder på en del överraskningar som förvånar mig och en del andra som är lite skrämmande och på det stora hela levererar titeln ett bra rymdäventyr.

Recension: Darknet [PSVR]

Mon, 13 Mar 2017 15:00:27 +0000

På kvällar, nätter och under våra arbetsdagar jobbar de ökända hackarna för att komma över hemlig information, kreditkortsuppgifter och annan viktig information. De använder allt de hittar för att tillfredsställa personliga mål eller sådana som är uppsatta av de hemliga, celldelade grupper som de tillhör. Jag är en av dessa skuggvarelser. Jag har tillbringat år i den virtuella cyberrymden för att hitta hemligheter, glömda luckor i försvar och enkla vägar in genom uråldriga brandväggar. Jag bryr mig inte om vems pengar jag stjäl eller vilket slags data jag återförsäljer. För mig är valuta endast nummer i ett ständigt växande kalkylblad, information är bara ett paket mjölk som jag ger till den som betalar mest. Jag är din mardröm; en person som knappt finns, en individ som raderar din personlighet till förmån för frihet. Jag har spelat Darknet. Tanken bakom detta spel är att jag, som du kanske har märkt, axlar rollen av en hackare på elitnivå som står långt över personkänsligt data eller företagshemligheter. Målet är oklart från början, men det är ändå tydligt att pengar spelar en betydande del i arbetet som jag utför. För varje litet datapaket jag lyckas infiltrera och ladda ned, tjänar jag pengar; resurser som krävs för att komma vidare och så småningom bli ännu mäktigare. Mitt första uppdrag består i att lära mig grunderna i hackarens värld för att kunna infiltrera nätverk av olika slag. Målet är alltid att nå nätverkets absoluta mittpunkt, där den åtråvärda informationen häckar. [caption id=“attachment_16616” align=“aligncenter” width=“550”] Arsenalen är inte stor, men effektiv. Speciellt mot sårbara nätverk![/caption] Resan till nätverkets mittpunkt börjar med att noggrant observera omgivningen och de mest sårbara accesspunkterna. Så fort jag har lokaliserat ett lämpligt offer och påbörjat mitt intrång i infrastrukturen börjar en klocka att räkna ned, och tiden är knapp innan jag blir upptäckt. Till skillnad från verkligheten, tar det i Darknet endast cirka 30 minuter innan mitt försök uppmärksammas; något som i normala fall kan dröja månader. I min arsenal av hackerverktyg återfinns virus, maskar, hydraprogram och möjligheter att utnyttja systemens svagheter. Varje verktyg fyller sin unika funktion där nyttjandet sträcker sig från att automatiskt ta över oskyddade noder till att försvaga hårt försvarade delar av nätverket. Själva spelplanen i mina uppdrag vill jag likna vid en omvänd version av datorklassikern Minröj. Det finns knutpunkter utsträckta över hela spelplanen där jag använder mina virusprogram för att föröka sig och slutligen nå kärnan. Självklart finns det mängder av hinder i form av säkerhetsprogram, brandväggar och avlyssningspunkter där det gäller att noggrant planera vart viruset ska planteras samt att förutspå vägen det kommer att ta till målet. Under min första spelomgång finner jag det svårt att ha koll på vad som ska hända, hur många virus som ska aktiveras samtidigt och vart de strävar. Jag finner dock att min hjärna snabbt anpassar sig efter mönstret som spelplanen förmedlar, samt hur jag ska räkna för att uppnå optimal spridning av min elakartade kod. [caption id=“attachment_16617” align=“aligncenter” width=“550”] Det är en bit kvar till kärnan, men mina virus och maskar klarar det galant[/caption] Ganska snart känner jag att jag har kontroll över situationen och tar mig modigt an statliga nätverk, varvat med privatägda företagsnät. Jag känner mig oerhört mäktig och inom kort har jag tjänat alldeles för mycket pengar; flera miljarder faktiskt. I skrivande stund har jag erövrat mängder av data och infiltrerat både stora och små, enkla och svåra nätverk. Jag känner mig som en riktig hacker emellanåt och kan inte låta bli utan att fundera på vad för slags information jag stjäl för att sedan sälja vidare. Aningen skrämd över hur enkelt det är att bagatellisera innebörden av hemligheter och personlig information, tar jag av mig mitt PlayStation VR och samlar tankarna. Darknet är definitivt inte ett spel som nödvändigtvis måste presenteras i en virtuell verklighet, det står fullständigt klart för mig. Däremot är det uppenbart att känslan av cybervärlden förstärks otroligt mycket när jag tar på mig mitt headset och isolerar mig från omvärlden. När data, valuta och information presenteras i formen som erbjuds i spelet, är det enkelt att gå över gränsen och tappa kontakten med verkligheten.