Featured on PSBloggen

Recension: Ys X: Proud Nordics [PS5]

Tue, 17 Feb 2026 10:00:00 +0000

Ys-serien har genom åren byggt upp en värld som på många sätt är unik och ren fantasy men som på många sätt påminner om vår egen också. Nationer och kontinenter som Danmerk, Romun-imperiet och Britai har alla sina rötter i diverse europeiska regioner. Därför kändes det lite extra roligt att det var Skandinaviens tur att stå i rampljuset i Ys X: Nordics häromåret.

Detta äventyr, som kronologiskt sett är det tredje för Adol Christin, utspelas alltså i de norra delarna av Ys-spelens värld och vi introduceras för nordmännen, ett gäng plundrande pirater, lantbrukare och stundtals beskyddare av de andra folken i Obelia-golfen. Inga likheter med vikingarna alls, med andra ord.

Recension: Romeo is a Dead Man [PS5]

Tue, 10 Feb 2026 15:00:00 +0000

Varje gång Suda51 och hans Grasshopper Manufacture släpper ett nytt spel är det bäst att vara på sin vakt. Spelen är kanske inte alltid några mästerverk, men om det är något du kan lita på så är det att det kommer vara något fullkomligt unikt. Deras senaste alster är Romeo is a Dead Man , och jag kan garantera att jag inte kommer att spela något liknande under hela 2026. Kanske inte någonsin.

Månadens PlayStation Plus-spel [Februari 2026]

Mon, 02 Feb 2026 10:00:00 +0000

Tiden bara springer iväg, och januari månad närmar sig sitt slut. Med februari i antågande är det dags för nya förmånstitlar på PS Plus, och med en enkel prenumeration är de fria att laddas hem även för dig. Om du inte har koll på januari månads titlar kan du läsa om dem här, och se till att lägga till dem i ditt bibliotek om du inte redan har gjort det. Som traditionen bör tänkte vi på PSbloggen ge er läsare en kort genomgång av månadens utbud, och här kommer den.

Månadens höjdpunkter [Februari 2026]

Tue, 27 Jan 2026 10:00:00 +0000

Tiden är elden vi alla brinner i sa doktor Soran i filmen Star Trek Generations och det har redan blivit dags för 2026 års andra månad. PlayStation-spelen kommer att få kämpa mot de olympiska vinterspelen, men jag vet vad jag väljer.

Månaden bjuder på en hel del stor spel i form av uppföljare, nyversioner, helt nya spel från kända spelmakare och PlayStation-versioner av spel som släppts tidigare på andra plattformar. Det var inte helt enkelt att välja ut tre favoriter och 2026 har haft en sprakande start som kommer att fortsätta genom året.

Recension: Octopath Traveler 0 [PS4, PS5]

Tue, 16 Dec 2025 13:00:00 +0000

Det jag har upplevt av Octopath Traveler-serien hittills har varit en myckt trevlig upplevelse. Jag har erbjudits väldesignad pixelgrafik, bra musiksättning och intressanta berättelser. Spelen har varit tydliga med sina bestraffningar i de fall jag gör fel val - till exempel gå in i ett område rekommenderat för nivå 20 när mina karaktärer är runt nivå 10, det har straffat sig omedelbart och brutalt.

Tidigare titlar har också kunnat bli utmanande om jag gör ett ogenomtänkt val av yrke eller karaktär att börja resan med. Men det ska visa sig att denna vidareutveckling av mobilspelet Octopath Traveler: Champions of the Continent, rättar till alla tråkiga utmaningar och gör spelet mer strömlinjeformat.

Månadens Playstation Plus-Spel [December 2025]

Tue, 02 Dec 2025 10:00:00 +0000

Vi har nu tagit klivet in i december månad, och med det närmar vi oss slutet av 2025. Många av er läsare ser troligtvis fram emot lite välförtjänt ledighet, trevliga högtider och framförallt extra speltid. För den som har en prenumeration på Playstation Plus har det erbjudits en hel del spännande förmånstitlar under året, men än är det inte över. Likt en säck med julklappar kommer nu ett helt gäng spel för dig att ladda ner, och som vanligt tänkte vi introducera dem.

Recension: Marvel Cosmic Invasion [PS4, PS5]

Mon, 01 Dec 2025 17:00:00 +0000

Efter att Tribute Games drog till med mästerliga beat ’em up-titeln Teenage Mutant Ninja Turtles: Shredder’s Revenge (8/10) har de nu ställt in siktet på en annan ikonisk popkulturell franchise, nämligen Marvel. Frågan är om de kan fånga blixten i flaskan två gånger eller om Marvel Cosmic Invasion är en lätt örfil jämfört med den knock out som Turtles var?

Av alla legendariska skurkar som Marvel har levererat genom åren är nog Annihilus den som både har det absolut bästa namnet och den som sorgligt nog har fått minst utrymme i nutida Marvels filmuniversum, där han inte har dykt upp överhuvudtaget än. Så som plåster på såren har nu Tribute Games haft den goda smaken att låta Annihilus agera huvudskurk i Cosmic Invasion.

Månadens höjdpunkter [December 2025]

Fri, 28 Nov 2025 10:00:00 +0000

Då var årets sista månad redan här och många har nog en ledighet att se fram emot där det förhoppningsvis ges lite kvalitetstid med din PlayStation. December är vanligtvis en lite lugnare månad sett till spelsläpp då spelen som släpps i oktober och första halvan av november brukar vara de som anses hinnas med till den eftertraktade julhandeln.

Trots detta finns det självklart en del guldkorn att se fram emot. Det verkar som om rysare och skräckspel är överrepresenterat och den mörkaste årstiden kanske bidrar med stämning om du gillar den typen av upplevelser. Och om du har lite tålamod så kommer PSbloggen att ta fram årslistor även i år som börjar publiceras under julhelgen.

Recension: Satisfactory [PS5]

Thu, 20 Nov 2025 10:00:00 +0000

Kolonisering av fjärran planeter är inte ett jobb för vem som helst. Detta kräver de absolut mest kompetenta pionjärer som går att finna, eller åtminstone någon som är villig att acceptera anställningsavtal utan att läsa det finstilta. I Satisfactory är du just en av dessa pionjärer som har fått i uppdrag av det dystopiska företaget FICSIT att bege dig ut mot okända planeter i hopp om att finna resurser för att rädda framtiden på hemmaplan.

Recension: Demonschool [PS5, PS4]

Tue, 18 Nov 2025 17:00:00 +0000

Vår protagonist Faye är på en färja på väg mot en ödslig ö för att börja en ny utbildning. Lite lätt asocial/översocial och abrupt försöker hon lära känna blivande klasskamrater, och det går väl ärligt talat sådär. Faye är kort beskrivet en ganska intensiv individ som insisterar på att demoner finns och att världen snart kommer gå under. Dock lyckas hon knyta någon form av kontakt med tjejen Namako under båtfärden, även om Namako verkar vilja hålla sig för sig själv. Väl i land på ön tar dock Faye Namakos parti när öns välkomstkommitté vill skicka hem henne direkt.

Recension: 1000xResist [PS5]

Mon, 17 Nov 2025 13:00:00 +0000

1000xResist är ett berättelsedrivet science-fictionäventyr i dess sanna bemärkelse där handlingen verkligen åker i framsätet. Jorden har till synes drabbats av en mystisk sjukdom och det verkar bara finnas kloner från en immun flicka kvar i livet. Du axlar rollen som Watcher, en av sex arketyper i samhället, vars huvuduppgift är att observera och dokumentera skeenden.

Det är svårt att gå in på en detaljerad beskrivning av handlingen utan att avslöja för många av spelets höjdpunkter, men huvudsakligen försöker du ta reda på vad som hänt och hur vi hamnat där vi är. Det jag kan säga är att manusförfattarna verkligen inte är rädda för att ta upp svåra ämnen och teman, där allt från förtryck, mobbning, megalomani, våld till överlevnad och religion ryms inom ramarna för denna upplevelse.

Recension: Syberia Remastered [PS5]

Tue, 04 Nov 2025 15:00:00 +0000

Syberia Remastered är en ansiktslyftning av det klassiska äventyrsspelet Syberia från 2002. Det anses vara en uppföljare till Amerzone som också utvecklades av Microids med serie- och spelskaparen Benoît Sokal vid rodret. När jag spelade det för nästan 25 år sedan kändes det som en naturlig utveckling av genren som hade dominerats av Sierra On-Line och LucasArts under ett decennium.

Här axlar du rollen som advokaten Kate Walker som åkt till en fransk alpby för att avsluta ett köp av en fabrik som tillverkar mekaniska robotar som drivs med urverk. Allt är dock inte så enkelt, då ägaren avlidit medan Kate reste dit och det visar sig att hon hade en bror vid liv trots att han befarades död och begraven för länge sedan.

Månadens PlayStation Plus-spel [November 2025]

Mon, 03 Nov 2025 10:00:00 +0000

Det börjar bli allt kallare och ruggigare där ute, men det är klart förståeligt då vi nu har tagit steget in i november. Här på redaktionen har vi skrivit ihop och publicerat ett stort gäng recensioner under hösten, och vi ser det som en stor ära att få guida er genom speldjungeln. För att maximera möjligheterna att hitta spel som passar just dig brukar vi också upplysa om lite andra möjligheter, och en av dem är förmånstitlarna du kan få tillgång till via PlayStation Plus.

Månadens höjdpunkter [November 2025]

Fri, 31 Oct 2025 10:00:00 +0000

Årets kanske mörkaste månad är här. Normaltid är tillbaka, vi är nära vintersolståndet men har inte plockat fram adventsbelysningarna ännu. Men ett ljus i tillvaron är iallafall spelsläppen som du kan se fram emot och där känns november förhållandevis starkt lysande.

Trenden med återutgivningar och nyversioner av äldre spel verkar inte avta och november har sin beskärda del från den undergenren. Efter att ha tittat på trailrar var det ett ganska svårt jobb att välja ut tre favoriter som kittlar på förhand. Det kändes jobbigt att välja bort 1000xRESIST , Demonschool och ett nytt Bubble Bobble , men jag tror på spelen jag har valt ut. Jag har läst mycket gott om de två förstnämnda och ser fram emot att se och höra mer om dem också. Men nu vidare till de tre utvalda.

Recension: Powerwash Simulator 2 [PS5]

Wed, 22 Oct 2025 16:00:00 +0000

Det finns ju ingen brist på spel som använder sig av ordet ”Simulator” nuförtiden, och det är ofta svårt vid första anblick att se om utvecklarna har en genuin ambition med sin produkt eller om det är ett hafsverk som försöker jaga internet-memes. Med Powerwash Simulator råder det dock inga tvivel, även om jag var tveksam i början när originalspelet släpptes. Spelet lyckades dock fånga miljoner av spelare i den zen-liknande upplevelse som tvättandet av åtskilliga nedsmutsade områden och fordon levererade.

Månadens PlayStation Plus-spel [Oktober 2025]

Mon, 06 Oct 2025 10:00:00 +0000

Höstmörkret närmar sig med stormsteg, och vi har nu tagit klivet in i oktober månad. När det är som ruggigast ute kan det vara skönt att ha några spel att sysselsätta sig med, och där kommer PlayStation Plus in i bilden. Som om vi inte har nog med spel som pockar på vår uppmärksamhet finns det nu tre nya förmånstitlar att hugga tag i. Det enda du behöver är en aktiv PS Plus-prenumeration, men för att du inte ska fylla din hårddisk i onödan kan en kort genomgång av titlarna vara i sin ordning.

Recension: The Legend of Heroes: Trails in the Sky 1st Chapter [PS5]

Wed, 01 Oct 2025 10:00:00 +0000

Man vet aldrig vad som ska bli ens personliga “stora grej” förrän det händer. När jag för över tio år sedan tog mig an att recensera The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel till PS Vita hade jag aldrig kunnat drömma om att det skulle bli mitt kliv in i spelvärldens kanske mest ambitiösa, pågående sammanhängande narrativ någonsin. Jag hade heller aldrig kunnat ana att Trails-spelen skulle bli en av mina absoluta favoritserier genom tiderna. Utöver detta hade jag heller aldrig väntat mig att seriens första del skulle få en fullfjädrad nyversion som skulle blåsa mig av stolen, upp i skyn likt ett luftskepp som är på väg från Rolent till Grancel.

Månadens höjdpunkter [Oktober 2025]

Tue, 30 Sep 2025 13:00:00 +0000

Oktober är här och nu syns det på släpplistan att slaget om julklappspengarna har börjat. Inte nog med att det faktiskt finns ett julspel på listan, mängden stora och små spel är ordentligt omfattande. För ovanlighetens skull är mina tre utvalda höjdpunkter från helt olika genrer och kategorier. Eller vad sägs om ett actionäventyr som måste klassas som AAA, ett episodiskt, berättelsedrivet superhjälteäventyr och en grön återutgivning av ett tornförsvarsspel? Kan du redan nu gissa vilka de tre höjdpunkterna är?

Recension: Ghost of Yōtei [PS5]

Thu, 25 Sep 2025 15:00:00 +0000

Det har nu hunnit gå drygt fem år sedan Sucker Punch sjösatte sin satsning på spel i feodala Japan i form av Ghost of Tsushima. Där fick vi följa den traditionsbundna samurajen Jin i kampen mot de invaderande mongolerna under 1200-talet, vilket blir en kamp som inte bara blir betydelsefull för det japanska riket, utan även på ett mer personligt plan.

I Ghost of Yōtei rör vi oss inte bara en bra bit norrut i Japan, utan även fram till 1600-talet. Lokalbefolkningen i skuggan av berget Yōtei har i viss utsträckning varit oberörd av stridigheterna mellan samurajklanerna i syd, men makthungriga ögon börjar riktas mot Ezo-området där vår protagonist Atsu avnjuter en idyllisk uppväxt med sin familj. Detta kastas omkull på ett dramatiskt vis när hela familjen mördas brutalt av Saito-klanens ledare och närmaste befäl. Ja, förutom Atsu då, för annars hade detta varit ett väldigt kort spel.

Recension: Shinobi: Art of Vengeance [PS4, PS5]

Thu, 11 Sep 2025 10:00:00 +0000

Någonstans uppe på natthimlen måste stjärnorna stå i rad, för vem hade anat att 2025 skulle bjuda på såväl Shinobi som Ninja Gaidens återkomst? Två spelserier som på många sätt har fått representera den populärkulturella ninjans roll på våra spelkonsoler under många år, båda med rötterna i 80-talets ninja-fenomen. Shinobi: Art of Vengeance är det första spelet att släppas i serien sen 2011, så det är med stort intresse jag sätter mig ner för att spela igenom denna återvändare.

Månadens PlayStation Plus-spel [September 2025]

Mon, 01 Sep 2025 13:00:00 +0000

Sommar och semestertider börjar så smått bli ett minne blott. En något överdriven beskrivning kan man tycka, men faktum är att september månad är över oss. Höstlöven har kanske inte börjat falla än, men det är bara en tidsfråga innan vi kurar ihop oss framför våra TV-apparater med ett klassiskt höstrusk utanför. När det är dags kan det vara skönt att ha ett utbud av spel att välja mellan, och där kan en prenumeration av PS Plus göra skillnad. Som prenumerant får du nämligen tillgång till ett antal förmånstitlar varje månad, och nya är på ingång just i detta nu. För att du ska få en överblick av månadens utbud har vi grävt ner oss i de aktuella titlarna, och nu ska du få läsa om resultatet.

Månadens höjdpunkter [September 2025]

Mon, 01 Sep 2025 10:00:00 +0000

September är här och nu är hösten i antågande på riktigt och det märks också på skörden av spel som släpps. När vardagslunken kommer tillbaka vill spelutgivarna självklart kapitalisera på dina behov att fly verkligheten en liten stund och kunna uppleva otroliga äventyr.

Månadens höjdpunkter är idel uppföljare och återutgivningar av gamla favoriter, men det är defintivt inget dåligt i det här fallet. Det finns mängder av storspel på släpplistan i form av årets versioner av de stora sportspelen, ett nytt Borderlands , och ett nytt Silent Hill som gömmer sig bland de övriga spelsläppen. Jag kan garantera att det finns något för alla och att du hittar något nytt som passar dig under september.

Månadens höjdpunkter [Augusti 2025]

Thu, 31 Jul 2025 10:00:00 +0000

Den sista sommarmånaden är här och förutom kräftor, surströmming och varma sommarkvällar så finns det förstås en mängd spännande spelsläpp också. Utanför listan ligger flera bubblare som exempelvis det otroligt läckra actionäventyret Mafia: The Old Country och den efterlängtade nyversionen av spionactionspelet Metal Gear Solid Delta: Snake Eater.

Trots viss sommartorka ser augusti ut att vara en stark månad med något för alla och de tre utvalda spelen bjuder på en surrealistisk audiovisuell resa, ett dieseldoftande actionpaket och ett kinesiskt actionäventyr. Har du redan gissat vilka spelen är?

Recension: Eriksholm: The Stolen Dream [PS5]

Wed, 16 Jul 2025 10:00:00 +0000

Eriksholm: The Stolen Dream har ett högst svenskklingande namn av en anledning. Utvecklaren River End Games är nämligen baserad i Göteborg och består bland annat av flera veteraner från DICE och andra studior. Eriksholm: The Stolen Dream är studions debutspel och siktar in sig på den sorgligt underskattade isometriska stealth-genren där titlar som Commandos , Shadow Tactics och Desperados länge varit måttstockarna att sträva efter. Kan Eriksholm ta sig an dessa giganter eller snubblar spelet i skuggorna?

Recension: Death Stranding 2: On the Beach [PS5]

Fri, 11 Jul 2025 10:00:00 +0000

Nu när vi närmar oss nästan sex år sedan Kojima Productions släppte **Death Stranding (9/10) **är jag säkert inte ensam om att grubbla på om jag verkligen förstår alla förbryllande vändningar i berättelsen. Men istället för att reda ut allting en gång för alla har jag nu kastat mig ännu djupare in i denna märkliga tjärfyllda bassäng av knappt sammanhängande begrepp.

Det kanske låter som att jag är kritisk, men faktum är att de snudd på David Lynch-liknande berättelsedragen är en stor del av charmen i denna dystopiska framtidsupplevelse som kläckts från Hideo Kojimas oförutsägbara tankar. Nu är det dags för en uppföljare till spelet som bjuder på lika delar av paketleverans och flummiga filosofiska tankar, och det dröjer inte länge innan jag märker att teamet inte håller tillbaka denna gång heller.

Månadens höjdpunkter [Juli 2025]

Tue, 01 Jul 2025 10:00:00 +0000

Juli är redan här med sommarlov och semestrar. Spelbranschen går inte i dvala, men det syns ändå både på släpptakten och på mängden stortitlar att det inte är årets mest brinnande period.

Trots detta finns det några pärlor som dyker upp och jag har som vanligt valt ut tre att lyfta fram. Den här månaden är den gemensamma nämnaren två dimensioner bland guldkornen och alla tre spelen är i någon mening sidscrollande.

Månadens PlayStation Plus-spel [Juli 2025]

Mon, 30 Jun 2025 15:00:00 +0000

Juli månad är här, och med det en semesterperiod som många av oss troligtvis kommer att spendera ute i solen, på stranden eller i hemmets lugna vrå. Oavsett vilket lär det med stor sannolikhet vara så att det kommer att finnas mycket ledig tid som behöver fyllas, och vad passar då bättre än att spela? För den som prenumererar på PlayStation Plus är tajmingen perfekt, för inte nog med att tjänsten fyller 15 år, det kommer nya gratis titlar att fira tillställningen med. För att du ska veta vilka som dyker upp på festen kommer här en kort presentation av månadens titlar.

Recension: The Alters [PS5]

Thu, 19 Jun 2025 10:00:00 +0000

Ända sen barnsben får vi människor veta att vi är unika individer. Våra liv, tankar och beslut är våra egna, och livet förändras allt eftersom det formas av våra upplevelser. Många är vi nog som någon gång har stannat upp och funderat över våra livsval, och om saker hade kunnat vara annorlunda.

För astronauten Jan Dolski blir dessa funderingar plötsligt på allvar då han efter att ha landat på en öde planet blir varse om att hans kollegor har dött. Ensam och med brist på resurser ställs han inför ett vägskäl; att dö eller att ta till okonventionella metoder för att säkra sin överlevnad. I 11 Bit Studios nya spel, The Alters , är tunga beslut vardagsmat, och snart ställs både jag och Jan inför val som kommer att få långtgående konsekvenser.

Recension: Pipistrello and the Cursed Yoyo [PS4, PS5]

Thu, 05 Jun 2025 13:00:00 +0000

Maktgalna företagsledare och skruvade affärsmen känns som ett allt vanligare fenomen i såväl det verkliga livet som i våra fiktiva berättelser, och med Pipistrello and the Cursed Yoyo vill utvecklarna på Pocket Trap säga sitt om saken. I spelet befinner vi oss i staden New Jolt City, en plats där invånarna skinnas på såväl inkomst som rättigheter genom utstuderade fulspel från stadens makthavare. Detta är något som den unge pojken Pippit knappt märker av då han under vingarna på sin faster, den mäktigaste av de snikna aktörerna har gott om både pengar och frihet.

Månadens PlayStation Plus-spel [Juni 2025]

Mon, 02 Jun 2025 13:00:00 +0000

Årets första sommarmånad har gjort intåg, och tillsammans med detta är det förstås även dags för en ny omgång spel till alla PS Plus-prenumeranter. Det är verkligen en rejäl blandning av genrer som erbjuds, så visst finns det väl chans att det finns något för de flesta här? Det kan tilläggas att det även pågår en kampanj på PlayStation Store som rabatterar PlayStation Plus-prenumerationerna. Notera dock att det enbart gäller ifall du startar en ny prenumeration, eller uppgraderar till en högre nivå!

Månadens höjdpunkter [Juni 2025]

Fri, 30 May 2025 10:00:00 +0000

Juni. Sommarlov. Nationaldag. Midsommar. Semester. Men även om några av årets vardagliga höjdpunkter kanske inträffar under månaden så finns det självklart spel att se fram emot. Och dessutom den maffiga showen Summer Game Fest som brukar bjuda på mängder av nya trailrar och utannonseringar av spel.

Månaden har betydligt färre spel till antalet än någon av årets tidigare månader, men jag är övertygad om att du kommer att hitta något som passar. Eller vad tror du om ett finskt, övernaturligt skjutarspel med samarbetsläge eller en dating-simulator där du dejtar personifieringar av föremål i ditt hem?

Recension: Revenge of the Savage Planet [PS4,PS5]

Tue, 20 May 2025 10:00:00 +0000

Revenge of the Savage Planet är något av en futuristisk och skruvad tolkning av den klassiska överlevnadsberättelsen Robinson Crusoe. I föregångaren, Journey to the Savage Planet fanns i alla fall ett giltigt anställningsavtal för vår lilla rymdforskare, men nu har han lämnats vind för våg för att på egen hand säkra sin överlevnad. Hur detta ska gå återstår att se, för inget är säkert när jag drar på mig rymddräkten och ger mig ut i vildmarken på jakt efter rättvisa.

Recension: RoadCraft [PS5]

Mon, 19 May 2025 18:00:00 +0000

När jag tog mig an recensionen av SnowRunner (7/10) för lite drygt fem år sedan trodde jag inte att jag skulle snärjas så pass hårt att jag skulle samla på mig cirka 300 speltimmar så småningom. Det är mycket av nöjet med att vidga sina vyer med nya genrer eller spelserier, när jag plötsligt hittar det där som jag inte visste att jag saknade och det plötsligt blir allt jag pratar om. Det var dessutom ett spel som släpptes i precis rätt tillfälle för mig, och blev ett av mina stora avkopplingsspel under pandemin.

Recension: The Elder Scrolls IV: Oblivion Remastered [PS5]

Wed, 07 May 2025 10:00:00 +0000

Det är nästan tjugo år sedan jag stiftade bekantskap med Bethesdas Elder Scrolls-serie tack vare The Elder Scrolls IV: Oblivion. Jag minns inte hur många hundra timmar jag tillbringade med verket på den tiden men jag vet att jag snurrade runt ändlöst många spelkvällar i Cyrodiil och helvetesvärlden på andra sidan av Oblivion-portalerna.

Nu har tiden kommit att återvända till samma värld och i en mycket mer högupplöst samt vackrare version, se till att stänga portalerna en efter en för att säkra världen från ett demoniskt hot.

Månadens PlayStation Plus-spel [Maj 2025]

Mon, 05 May 2025 10:00:00 +0000

Vårkänslorna lär vara i full blom för de flesta vid det här laget, och nog spanar man mot den där härliga sommarledigheten som skymtar lite svagt borta vid horisonten. Som grädde på moset har det dessutom blivit en ny månad vilket innebär nya spännande förmånstitlar för dig som sitter på någon form av PlayStation Plus-prenumeration. Om du inte redan har hämtat hem förra månadens titlar är det hög tid att göra det, för den 6/5 ersätts de av de nya kandidaterna. Vare sig du vill läsa om förra månadens titlar eller om de som komma skall så håller vi dig om ryggen.

Månadens höjdpunkter [Maj 2025]

Wed, 30 Apr 2025 13:00:00 +0000

Sköna maj, välkommen till vår bygd igen! Med maj brukar det ävenb komma lite värme och konceptet med sommar-blockbusters verkar ha smittat av sig från filmvärlden till våra spel, för spelsläppen duggar iallafall tätt. Den här månaden bjuder på mängder av intressanta spel och här finns både nya delar i serier, nytolkningar och helt nya saker. De utvalda spelen den här månaden tar med dig på en resa till Victoria, Dallas, och Tokyo, iallafall sett till var den huvudsakliga utvecklingen skett, men alla spelen kommer att ta dig till fantasifulla världar.

Recension: Bionic Bay [PS5]

Wed, 30 Apr 2025 10:00:00 +0000

Jag är den typen av person som oftast lockas av en medryckande berättelse först och främst, men det finns ju förstås undantag. I Bionic Bay kastas du rakt in i hetluften utan några direkta upplägg eller röda trådar, men det hela genomförs så väl att jag aldrig ens stannar upp för att reflektera över det.

Du spelar som en vetenskapsman som kastas in i en märklig biomekanisk värld, som förstås är livsfarlig på alla möjliga vis. Lyckligtvis får du en rad olika förmågor som hjälper dig att övervinna de många plattformsutmaningarna, där den huvudsakliga mekaniken handlar om teleportering. Du kan placera en manick på många av spelvärldens föremål, och när du aktiverar den byter du helt enkelt position med detta föremål.

Recension: Pilo and the Holobook [PS4]

Tue, 08 Apr 2025 10:00:00 +0000

Genren mysiga spel har fullkomligt exploderat på senare år och du kanske undrar vad det innebär? Spelen är ofta färgglada, förmedlar en lugn och varm känsla och är helt fria från våld. Pilo and the Holobook tillhör definitivt den kategorin och bockar av varje kriterieruta utan undantag.

Du axlar rollen som räven Pilo, som är medhjälpare till uppfinnaren Professor Chiron som utvecklat en bok som kan scanna av omgivningen och skapa ett klistermärke som sätts i boken för att bygga ett uppslagsverk. Ganska snart visar det sig att han även har lyckats bygga ihop ett rymdskepp som gör att du får utforska okända och främmande miljöer.

Månadens höjdpunkter [April 2025]

Mon, 31 Mar 2025 10:00:00 +0000

Med april går vi in i 2025 års andra kvartal och månaden bjuder på en mängd efterlängtade spel och det var inte helt enkelt att välja ut tre. För ovanlighetens skull är de tre utvalda spelen utspridda på tre olika genrer i form av ett actionäventyr, ett rollspel och ett racingspel. Kan du redan nu gissa vilka det handlar om?

Utanför listan så hade jag flera bubblare där en uppföljare och flera återutgivningar kan hittas. Uppföljaren är det andra och avslutande kapitlet på Lost Records som förhoppningsvis knyter ihop säcken för tjejbandet på ett tillfredsställande sätt. Återutgivningarna jag sneglar på är framförallt LUNAR Remastered Collection även om jag spelade dem när de dök upp på första generationens PlayStation, men även plattformsspelet Croc: Legend of Gobbos Remaster och det eminenta pusselspelet The Talos Principle: Reawakened med filosofiska undertoner lockar.

Månadens PlayStation Plus-spel [Mars 2025]

Mon, 03 Mar 2025 13:00:00 +0000

Vi är redan framme i mars månad, och utöver att våren så sakta gör sig bekväm väntar även en annan överraskning. Jag tänker såklart på månadens PlayStation Plus-titlar som dyker upp den 4 mars och för att du ska få en aning om vad som väntar kommer vi i den här artikeln att göra ett djupdyk bland de kommande titlarna.

Först och störst bland månadens titlar är Dragon Age: The Veilguard , den senaste titeln i Biowares långlivade rollspelsserie. Thedas, världen där spelet utspelar sig, är än en gång i fara men den här gången är hotet kanske större än någonsin. En skara ondskefulla gudar har nämligen gått man ur huse för att ställa till med oreda, och det är upp till dig att sätta stopp för dem. Tillsammans med sju unika kompanjoner utforskar du en stor och omfattande värld med mängder av berättelser och sidospår att utforska. Med övervägande positiva omdömen vid släpp har Dragon Age: The Veilguard mycket att erbjuda för den som tar klivet in i denna spännande värld.

Månadens höjdpunkter [Mars 2025]

Fri, 28 Feb 2025 10:00:00 +0000

Mars är här och då brukar även våren vara i antågande. På spelfronten finns det som vanligt massor av spännande nyheter att se fram emot. Sport, simluatorer, krig, rollspel, nya titlar och återutgivningar, månaden har allt!

Höjdpunkterna denna månad bjuder på en mästertjuv, en tvåspelarupplevelse och ett berättelsetungt spel med te i fokus. Kan du redan nu gissa vilka spelen är?

Carmen Sandiego (PS5, PS4) - 4 mars

Recension: Urban Myth Dissolution Center [PS5]

Thu, 20 Feb 2025 13:00:00 +0000

Vandringssägner är ett ämne som alltid kommer att fascinera, oavsett om det handlar om spöken, märkliga spökhus eller mindre kända sådana. Så att dyka ned med huvudet först i Urban Myth Dissolution Center var en fascinerande upplevelse. I rollen som Azami Furukai, en ung tjej med vissa klärvoajanta förmågor, kastas jag in i rollen som undersökare för organisationen Urban Myth Dissolution Center. Organisationens uttalade syfte är att slå hål på vandringssägner som florerar på sociala medier och som riskerar att missbrukas av en växande rörelse av ockultister.

Recension: Ender Magnolia: Bloom in the Mist [PS4, PS5]

Fri, 31 Jan 2025 13:00:00 +0000

Jag kan inte minnas hur länge sedan det var som jag spelade ett plattformsspel i metroidvania-stil, och jag kan absolut inte komma ihåg det senaste spelet i genren som jag formligen har älskat. Sedan är jag ju en person som trivs stort när jag får möjligheten att vidga mina vyer och prova på något nytt. Därför är jag glad att jag fick möjligheten att recensera Ender Magnolia: Bloom in the Mist.

Recension: Sniper Elite: Resistance [PS4, PS5]

Wed, 29 Jan 2025 13:00:00 +0000

Ibland är det skönt att sjunka ner i en spelserie som kanske inte alltid sprudlar av innovation, men som i princip alltid garanterat levererar på ett par centrala bitar. Det kan vara mekaniker som låter dig sakta men säkert se siffror gå upp i värde, och därigenom levererar små doser till belöningspunkterna i hjärnan. Eller så kan du gå vägen som Rebellion har gjort, och gång på gång leverera snudd på pusselliknande scenarier där du med hjälp av prickskyttegevär ska städa bort nazister och liknande ohyra från ett angivet område.

Recension: Cuisineer [PS5]

Tue, 28 Jan 2025 10:00:00 +0000

Cuisineer är ett rollspel där äventyrliga utflykter blandas ihop med en restaurang-simulator. Jag tar mig an rollen som unga äventyrskan Pom, som när hon kommit hem efter en utflykt, märker att hennes föräldrar dragit ut på en resa utomlands. Föräldrarna är byns restaurangägare och för att familjens inkomstkälla inte ska stänga igen, tar Pom sig an restaurangbranschen.

Poms högsta prioritet är att låta restaurangen behålla dess goda rykte, men den till synes oerfarna kocken stöter på patrull när kronofogden berättar att föräldrarna har en skatteskuld att betala. Detta gör Pom tvungen att jobba hårt för pengarna.

Recension: Ys Memoire: The Oath in Felghana [PS5, PS4]

Tue, 07 Jan 2025 10:00:00 +0000

Det är inte alltid helt lätt att hålla koll på den kronologiska ordningen när det kommer till Ys-spelen från Nihon Falcom. Denna release är ett praktexempel på detta då Ys Memoire: The Oath in Felghana är en remaster av Ys: The Oath in Felghana som ursprungligen släpptes till PC i Japan och sedan även till PlayStation Portable och blev till slut tillgängligt även utanför Japan.

Denna titel var i sin tur en remake av Super Nintendo-spelet Ys III: Wanderers from Ys. The Oath in Felghana gjordes om med samma spelmotor som i Ys VI: The Ark of Napishtim men är alltså inte det sjunde spelet i serien utan en nyversion av det tredje, som enligt spelens officiella tidslinje är det femte av hjälten Adol Christins äventyr. Förutsatt att du räknar Ys I och II som ett och samma äventyr, förstås.

Recension: Farewell North [PS5]

Thu, 19 Dec 2024 10:00:00 +0000

När jag läste om Farewell North på utgivarens hemsida, skapade jag mig bilden av ett utforskande spel med toner av Flower och kanske med en något gripande berättelse. Det skulle ju ändå handla om ett farväl också.

Jag uppskattar verkligen spel med en berättelse, men det kräver också en hel del av det som förmedlar känslorna, både när det kommer till grafik, utformning av nivåer och röstskådespelare i de fall historien levereras på det sättet.

Recension: Warhammer 40,000: Darktide [PS5]

Tue, 17 Dec 2024 10:00:00 +0000

I framtiden finns det bara krig, en klassisk kontext för Games Workshops figurspelsuniversum Warhammer 40,000. Men medan stora arméer kämpar i leran och blodet på slagfälten runt om i universum förekommer det andra mer diskreta konflikter. I Warhammer 40,000: Darktide har den enorma och intrikata staden Tertium ett illaluktande och akut problem. Kaosguden Nurgle har fått in sin stinkande fot i dörrspringan, ett faktum som inkvisitionen inte tänker acceptera.

Med en egenskapad karaktär börjar jag spelet inlåst på ett rymdskepp. Som en av många brottslingar har jag en skuld till imperiet som endast kan betalas genom min avrättning. Men plötsligt händer något som omkullkastar mitt till synes blodiga öde, i alla fall för en stund. Skeppet blir attackerat, och under kaoset som uppstår lyckas jag inte endast fly, utan även rädda en av mina högt uppsatta ”fångvaktare” på köpet. Som tack får jag en chans till, men även den riskerar att sluta i ond bråd död.

Månadens PlayStation Plus-spel [December 2024]

Mon, 02 Dec 2024 10:00:00 +0000

December är en månad som för många förknippas med gemenskap, glädje och kanske en eller annan gåva. Det är en tid då familjer samlas för att mysa runt brasan, kolla på actionfilmer från 80-talet och kanske dela på en och annan smällkaramell. Med det sagt ska man inte sticka under stol med att december, eller kanske framförallt firande av julen för många även kan vara en ganska tuff period. Familjeband testas, traditioner påtvingas och många känner helst att de gärna hade varit för sig själva.

Månadens höjdpunkter [December 2024]

Fri, 29 Nov 2024 13:00:00 +0000

Nu är årets sista månad nästan här, och de flesta av årets storspel är redan tillgängliga. Men det är definitivt ingen tom månad och om du har en PlayStation VR2 har du flera släpp att se fram emot. Personligen brukar jag ta lite extra ledigt kring jul och nyår och ser till att ha något att spela då. Jag har köpt många spel under hösten och ligger lite efter, men det stoppar mig självklart inte från att fortsätta växa skämshögen med nya släpp.

Recension: The Plucky Squire [PS5]

Fri, 08 Nov 2024 10:00:00 +0000

The Plucky Squire är ett pusseläventyr som utforskar hur barnböcker påverkar ungas liv. Spelet leker med konceptet kring vad som händer i boken, hur handlingen kan påverka verkligheten och vad som kan hända om bokfigurerna kunde besöka vår värld.

Du axlar rollen som riddarväpnaren Jot som är spelet obestridde hjälte. Under spelets gång får han hjälp av flera av sina vänner som exempelvis trollpackan Violet och trollet Thrash. Skurken är den onde magikern Humgrump som vill besegra Jot, och som känner till att de befinner sig i en bok och vill kontrollera handlingen och bli huvudpersonen.

Månadens PlayStation Plus-spel [November 2024]

Mon, 04 Nov 2024 13:00:00 +0000

Med en ny månad kommer nya möjligheter. November, månaden vi nu har tagit ett kliv in i är allt som oftast en månad där hösten verkligen har kickat igång, och nog faller löven för fullt om man tittar ut genom fönstret. Med hösten känns dagarna dessutom allt kortare vilket kan ge fördelar i form av stämning för längre spelsessioner.

Med en ny månad kommer dessutom nya förmånstitlar för den som har en prenumeration på PlayStation Plus, och det tackar vi självklart inte nej till. För att du ska få en bättre uppfattning om vilka titlar som erbjuds kommer här en kort introduktion av månadens utbud.

Recension: Farmagia [PS5]

Mon, 04 Nov 2024 10:00:00 +0000

Rollspel med lantbruk inkluderat ligger mig varmt om hjärtat. Denna subgenre är både avkopplande och beroendeframkallande, vilket titlar som Harvest Moon och Stardew Valley bevisar.

Vissa spel, som Rune Factory-serien, lutar åt ett mer äventyrligt håll med fokus på strider och utforskning utöver jordbruket. Det nya tillskottet Farmagia tar dock mixen av bondeliv och äventyr i en mer strategisk riktning.

Det fredliga riket Felicidad och dess kontinenter hotas av den nya världsledaren Glaza, som siktar efter att styra världen med järnhand. Han är en av de sex generaler som kallas för Oración Seis, och är dess överhuvud när förra ledaren The Magus avlidit. En annan general, Nares, avskyr Glazas tyranni och beger sig till kontinenten Avilon för att bilda en allians med frihetskämparna i Farmagia och sätta stopp för tyrannen.

Månadens höjdpunkter [November 2024]

Thu, 31 Oct 2024 10:00:00 +0000

Mörka november är här, och skulle jag välja ut en månad som är bäst lämpad för konsolspel hemma skulle valet falla på november. Månaden bjuder på en hel del spännande släpp och även om listan inte är lika diger som den var i oktober så tror jag att du ska kunna hitta något som faller dig i smaken.

Det finns återutgivningar, indietitlar, storspel, skräck, simulatorer och mycket mer. Precis som vanligt har jag valt ut tre spel som jag tycker ser spännande ut på förhand och jag skulle gärna höra vad du ser fram emot mest.

Recension: Drova: Forsaken Kin [PS4, PS5]

Mon, 14 Oct 2024 10:00:00 +0000

Föreställ dig att du lever i en värld som endast kan erbjuda ett leverne på den yttersta gränsen. Det är krig, ont om mat, kallt och ogästvänligt, Men det ryktas om att det finns en annan plats, Drova, en plats med helt andra förutsättningar för dig och ditt folk. Om ni bara kan ta er dit blir allt bra, och alla kommer att leva ett gott liv igen. Det är premissen bakom spelet Drova: Forsaken Kin där jag i rollen som en nyfiken bybo transporteras till vad som närmast skulle kunna likna ett digitalt Asgård. Men allt är inte perfekt i paradiset, och det är upp till mig att finna min plats i denna nya värld.

Recension: Metaphor: ReFantazio [PS5, PS4]

Mon, 07 Oct 2024 16:00:00 +0000

Metaphor: ReFantazio är ett japanskt fantasyrollspel utvecklat av studion som bland annat ligger bakom Persona 5 (10/10). Om du är familjär med Persona-serien så kommer du att känna igen dig här, även om det självklart är en unik upplevelse med en hel del innovationer och nytänkande. Det är dock oundvikligt att undvika att jämföra dem då spelets grundloop är väldigt lik Personas.

Berättelsen cirkulerar kring riket Euchronia, där ett maktvakuum har uppstått efter att kungen har blivit dödad, och en kamp om tronen är oundviklig. Spelets protagonist har en relation till kungafamiljen sedan tidigare och dras in i intrigerna. Det är en brutal värld där mystiska människor är en nästintill övermäktig och mystisk fiende och där kyrkans, svärdets och magins inflytande är starka.

Månadens höjdpunkter [Oktober 2024]

Mon, 30 Sep 2024 13:00:00 +0000

Oktober är här och det brukar betyda regn, grått väder, nattfrost och kanske den första snön? Men det betyder också Halloween och startskottet på julhandeln och det märks verkligen bland månadens spelsläpp. Listan av nya spel är rejält lång och det var inte en helt enkel uppgift att välja ut tre höjdpunkter att se fram emot.

Några hedersamma omnämnanden som hamnar utanför är exempelvis Master Detective Archives: RAIN CODE som påminner en del om Danganronpa-spelen, Wildermyth som fångar papper-och-penna-rollspel på ett bra sätt och anammar hur du bygger en historia kring dina karaktärer, The Smurfs: Dreams som ser ut att bjuda på en riktigt djup plattformsupplevelse och inte minst Ys X: Nordics där actionrollspelserien letar sig norrut och ser ut att ha en hel del vikinginfluenser. Dessa var bubblare som hade kunnat vara en av de tre utvalda någon annan månad.

Månadens PlayStation Plus-Spel [Oktober 2024]

Fri, 27 Sep 2024 10:00:00 +0000

Allt eftersom höstmörkret rullar in över vårt avlånga land känns kvällarna allt längre medan dagarna blir kortare. Hösten är för många en period då man kan spendera mer tid framför ett spel eller en film utan att känna dåligt samvete över att solens strålar lockar en ut i friska luften. Det är dessutom oktober som är på ingång, en månad nära förknippad med mörkare kulturella teman så som skräck och spänning. Detta speglas delvis i månadens förmånstitlar på PlayStation Plus, ett antal spel du kan plocka hem gratis förutsatt att du har en prenumeration på tjänsten. För att du ska få lite bättre koll på vad som erbjuds den här månaden kommer här en kort presentation av varje titel.

Recension: Ace Attorney Investigations Collection [PS4, PS5]

Thu, 19 Sep 2024 10:00:00 +0000

Ibland finns det spelserier som konstant känns lockande, men som av diverse skäl inte tar steget från ”att spela”-listan. Ace Attorney-spelen är ett av de största exemplen för min del, och det har mest berott på att jag inte ägde plattformen de släpptes på när det begav sig. Capcom har dock gjort ett riktigt bra jobb med att blåsa nytt liv i dessa rättegångsfokuserade visuella romaner med ett gäng nysläpp av både originalspelen och de olika sidospår som serien har tagit.

Recension: Valfaris: Mecha Therion [PS4, PS5]

Tue, 10 Sep 2024 10:00:00 +0000

Damm och blodskvätt dalar ner genom luften i ett postapokalyptiskt landskap och tystnaden lägger sig för några sekunder som efter en enorm sammandrabbning. Kameran zoomar in på en ensam överlevare, himlen mörknar stämningsfullt och en kör av metal-gitarrer börjar dåna rytmiskt likt en kupa av förbannade bin.

Överlevaren headbangar på tv-skärmen, och jag headbangar med honom. Vi har precis hittat ett nytt vapen, och nu firar jag och Therion fyndet tillsammans på det enda sätt som passar ett spel av den här kalibern. Lika snabbt som firandet började är det över och vi riktar båda blickarna mot den nya vågen av fiender som närmar sig i horisonten. Jag har spelat Valfaris: Mecha Therion , och nu ska du få läsa om upplevelsen.

Månadens PlayStation Plus-spel [September 2024]

Tue, 03 Sep 2024 10:00:00 +0000

September är här, och ni vet vad det innebär. Jag pratar inte om dalande höstlöv, en kopp varm choklad eller en horisont med regn och rusk, utan nya förmånstitlar för den som prenumererar på PlayStation Plus såklart. Prenumererar du på tjänsten har du nämligen möjlighet att ta del av tre gratis titlar varje månad, och just i detta nu gör månadens titlar entré på scenen. För att du enklare ska veta vad som står på menyn och om det är något för dig kommer här en kort presentation av månadens titlar.

Månadens höjdpunkter [September 2024]

Mon, 02 Sep 2024 10:00:00 +0000

Hösten står för dörren och historiskt sett är det den mest hektiska tiden på året sett till spelsläpp. September och oktober ser rejält fullpackade ut i år och det finns mängder av härliga spel att se fram emot.

Oavsett om du gillar beat’em’ups, bilspel, fotboll eller krutdoftande action så finns här något för dig. Årets utgåvor av sportspelen börjar så sakta ticka in och klassiker som Epic Mickey och Dead Rising dyker upp i ny skepnad. Bland mina tre utvalda höjdpunkter finns det ett helt nytt spel, en återutgivning och en uppföljare. Kan du gissa vilka spel det handlar om?

Förhandstest: The Plucky Squire

Fri, 16 Aug 2024 18:00:00 +0000

Som utgivare av indieprojekt verkar Devolver Digital ibland ha en osannolik förmåga att plocka ut guldkorn på löpande band. Allt från retroinspirerade spel med pixelgrafik till mer omfattande upplevelser med unika mekaniker eller ingångsvinklar, det finns i princip alltid en ganska hög lägstanivå i de projekt som Devolver har under sitt paraply.

När The Plucky Squire visades upp för två somrar sedan fångades jag omedelbart av den vackra presentationen, men mest av allt för den otroligt spännande mekaniken att hoppa mellan dimensioner i spelvärlden. Det kändes som en riktigt fräsch idé med mycket potential, och jag har nu äntligen fått möjlighet att testa det själv.

Månadens PlayStation Plus-spel [Augusti 2024]

Mon, 05 Aug 2024 10:00:00 +0000

Augusti är här, en månad som för många innebär återvandringen till jobbet efter en lång och trevlig ledighet, men också att vi börjar närma oss hösten med allt vad den innebär. Det finns kanske de som våndas över detta, men det finns ljusglimtar. Med en ny månad kommer ju nämligen även de nya förmånstitlar som erbjuds alla de som har en prenumeration på PlayStation Plus.

Medan juli månad bjöd på intensiv action och spännande partyspel kommer augusti med ett något annorlunda fokus, och det ska ni få läsa om nedan. Här kommer en kort presentation av månadens titlar.

Månadens höjdpunkter [Augusti 2024]

Wed, 31 Jul 2024 10:00:00 +0000

Augusti är här och när stora delar av övriga Europa tar semester drar våra skolor igång och de flesta börjar jobba igen efter sin sommarsemester. På spelfronten har vi dock Kölns stolthet Gamescom att se fram emot och det lär läcka lite nyheter inför septembers Tokyo Game Show. Månaden bjuder som vanligt på en blandad kompott och det finns något för alla smaker.

Oavsett om du vill uppleva livet som prisjägare i Star Wars-universet, köra monstertruckar eller bara samla och odla saker så finns bredden här. Storspel, oberoende småtitlar, återutgivningar och uppföljare. Det är bara att välja och vraka!

Recension: Flintlock: The Seige of Dawn [PS5]

Wed, 17 Jul 2024 14:00:00 +0000

Flintlock: The Seige of Dawn utannonserades i mars 2022 och spelutvecklarna A44 Games har efter ett par förseningar färdigställt deras delvis öppen värld-äventyr som utspelar sig i en värld med inspiration från Napoleons era.

I detta spel iklär jag mig rollen som Nor Vanek, en medlem i en koalition som ska försvara mänskligheten från “De Äldre Gudarna” och en armé av odöda. Efter inledningens incident lyckas Nor överleva mot alla odds från ledarguden Urus attack, och hittar en allierad i mystiska guden Enki. Enki ser ut som en askgrå räv och har sina personliga skäl att ta sig an de övriga gudarna. Tillsammans med Enki beger sig Nor ut på deras gemensamma uppdrag; att dräpa onda guden Uru och de odöda. För att nå Uru behöver Nor rädda andra delar i riket från andra farliga gudar och ge hopp åt invånarna.

Månadens PlayStation Plus-spel [Juli 2024]

Tue, 02 Jul 2024 10:00:00 +0000

Midsommar har nu passerat här i Sverige och med det börjar dagarna återigen bli allt kortare och kortare. Än är det dock länge kvar innan sommaren är över och därför kan det vara skönt med något spännande spel att sysselsätta sig med under dessa långa soliga dagar. Som tur är bjuds du på en och annan trevlig förmån om du har ett konto på PS Plus, bland annat några gratis spel per månad. Så är fallet även i juli, och kanske är någon av dessa titlar spelet som just du har sett dig om efter i sommar. Här kommer en presentation av juli månads förmånstitlar.

Recension: Elden Ring: Shadow of the Erdtree [PS5, PS4]

Mon, 01 Jul 2024 13:00:00 +0000

Generellt sett brukar jag inte vara så förtjust i expansioner och betalt nedladdningsbart extramaterial, men From Software har varit ett skinande undantag där jag håller Bloodborne: The Old Hunters (10/10) som kanske den starkast lysande stjärnan.

Elden Ring (10/10) slog ned med dunder och brak för dryga två år sedan och revolutionerade Dark Souls-receptet med en rad förbättringar och en stor, öppen värld att utforska. Shadow of the Erdtree är en egen berättelse i Elden Ring-världen som kan upplevas vid sidan av huvudspelet, men du måste ha kommit en bra bit in och ha besegrat bossarna Starscourge Radahn och Mohg, Lord of the Blood som båda tekniskt sett är valfria i grundspelet.

Månadens höjdpunkter [Juli 2024]

Mon, 01 Jul 2024 10:00:00 +0000

Juli. Högsommar och majoriteten av den svenska arbetsstyrkan är på semester. För mig innebär det extra speltimmar då jag är betydligt mer morgonpigg än resten av familjen och det passar mig utmärkt då ett av mina mest efterlängtade spel i år släpps i början av juli.

Månaden har fler spelsläpp än vad jag hade väntat mig och även om majoriteten av dem är indiespel så finns det massor av potentiella godbitar att sätta tänderna i.

Månadens PlayStation Plus-spel [Juni 2024]

Tue, 04 Jun 2024 10:00:00 +0000

Sommarvärmen har kommit till de flesta platser i Sverige och även om väder såklart går lite upp och ner kan vi nog ändå konstatera att sommaren är här. Troligtvis dröjer det fortfarande något innan semestrar och ledighet kickar in, men nog kan det finnas tid för att ta sig an någon av de nya förmånstitlar som erbjuds dig som har en prenumeration på PlayStation Plus.

För att du ska få en liten inblick i vad månadens utbud har att bjuda på kommer här en liten introduktion av aktuella spel. Förhoppningsvis finns där något som passar just dig.

Månadens höjdpunkter [Juni 2024]

Thu, 30 May 2024 10:00:00 +0000

Sommarlov, midsommar, semester, sol, bad, mygg och självklart spelsläpp. Juni anses av många vara den första riktiga sommarmånaden även om stora delar av vårt avlånga land har fått känna på sommarvärme redan under maj. Det känns lite som att sommarlunken satt in även på spelfronten och listan är kortare än vad den varit under vårmånaderna, och för oss i norr så kanske det passar in i vanorna att tillbringa mer tid utomhus och ladda upp D-vitaminförrådet.

Recension: Crow Country [PS5]

Mon, 13 May 2024 10:00:00 +0000

På 90-talet växte skräckspelsgenren med råge. Titlar som Alone in the Dark, Resident Evil och Silent Hill klistrade fast spelarna i sina vardagsrumsmöbler och nya traditioner skapades med hjälp av intressant designtänk, stämningsfull handling och vågade beslut kring våld och blodigt innehåll. Flera av dessa spelserier finns såklart fortfarande, men många av oss minns med värme tillbaka till en tid då skräckspel i allt större grad upplevdes som något unikt och fräscht. Studion bakom Crow Country har gjort handling av dessa minnen och skapat ett alldeles eget äventyr med de gamla skräckfansen i åtanke.

Recension: As Dusk Falls [PS4, PS5]

Mon, 06 May 2024 10:00:00 +0000

En vacker och stilla eftermiddag i slutet av maj är familjen Walker på väg mot sitt nya hem i Missouri för att få en nystart. Resan längs med Route 66 är lång, och efter en kort paus för att sträcka på benen hoppar familjen in i bilen igen. Stämningen är inte helt på topp, det har varit en lång bilresa och mamman i familjen är kanske inte helt glad i att svärfadern också är med på resan. Någonstans i Arizona sker dock något som kommer förändra familjens öde för all framtid.

Månadens Playstation Plus-spel [Maj 2024]

Fri, 03 May 2024 13:00:00 +0000

Maj månad är här och i samma veva har våren verkligen snurrat igång, precis enligt plan. Något annat som rullar på enligt plan är släppet av de nya förmånstitlar som du kan ta del av om du har en prenumeration på Playstation plus. Precis som i mars blir det utöver tre gratis titlar även en extra godbit den här månaden i form av en expansion till Destiny 2. Det tackar vi såklart inte nej till. För att du ska hinna planera vilken av titlarna du ska ta dig an först kommer här en liten presentation.

Månadens höjdpunkter [Maj 2024]

Tue, 30 Apr 2024 13:00:00 +0000

Sköna maj välkommen, och med den kommer förhoppningsvis lite vårvärme, för i Mellansverige har vädret bjudit på temperaturer som lockar till inomhusaktiviteter. Oavsett väder så kan du se fram emot en hel hög med intressanta spelsläpp och det finns verkligen något för alla smaker. Det känns på förhand som en stark indiemånad med många spel som kanske inte får det största rampljuset på presentationer och förtittar, men som du säkert vet så driver ofta dessa titlar innovation och nyskapande. Inget av mina tre utvalda spel klassas som trippel-A-titlar men de bjuder på unika och häftiga grafiska stilar.

Recension: Freedom Planet 2 [PS4, PS5]

Tue, 16 Apr 2024 10:00:00 +0000

Precis som alla andra människor lider jag stundvis av fördomsfullhet. Det spelar liksom ingen roll hur öppensinnad jag är som person eller hur kärvänlig jag strävar efter att vara, ibland smyger de sig bara in i huvudet de där fördomarna. Som spelskribent anser jag mig vara i mitt esse när det kommer till att motta nya spel med ett öppet hjärta, men även då kan jag drabbas av min fördomsfullhet.

Månadens höjdpunkter [April 2024]

Thu, 28 Mar 2024 13:00:00 +0000

April är äntligen runt hörnet och även om det inte duggar tätt med storspel finns det ändå något för alla smaker. Jag har för ovanlighetens skulle valt ut tre spel från vitt skilda genrer och dessutom i tre olika kategorier i form av en andlig uppföljare, ett helt nytt IP och en nyversion av en klassiker. Kan du gissa något av spelen innan du läser vidare?

Bland månadens bubblare finns två sidscrollande plattformsäventyr som var på vippen att hamna på listan. Om du lockas av den genren bör du kanske titta lite extra på Saviorless och Tales of Kenzera: ZAU som dyker upp under månaden. I år släpps det även några spel på självaste Valborgsmässoafton så om du vill hitta en anledning att slippa äta sill och gå till en majbrasa så har du ursäkten klar.

Månadens PlayStation Plus-spel [Mars 2024]

Mon, 04 Mar 2024 13:00:00 +0000

Mars månad har gjort sin entré, och med det kommer såklart något vi alla ser fram emot varje månad, nämligen nya gratis titlar via Playstation Plus. Har du en prenumeration av denna tjänst får du spelen som en förmån och kan ladda ner dem redan den 5:e mars. Den här månaden kommer dessutom en liten bonus då man har klämt in en expansion utöver de tre standardspelen. Gratis är såklart gott, men för att du ska kunna veta om månadens utbud är något för dig har vi förberett en kort presentation av varje titel som ingår i urvalet. Så spänn fast säkerhetsbältet och fortsätt läsa, för här kommer de.

Månadens höjdpunkter [Mars 2024]

Thu, 29 Feb 2024 10:00:00 +0000

Mars brukar betecknas som den första vårmånaden med vårdagjämning och det är månaden när du tvingas ställa fram klockan så att du inte går miste om så mycket dagsljus. Historiskt sett kan det bli både snö och slask också, och precis som vädret så bjuder månaden på en brokig skara spelsläpp.

Några saker som inte platsade bland de utvalda höjdpunkterna, men som ändå är värda att nämnas är till att börja med Akka Arrh som är Jeff Minters nya spel. Om du är bekant med hans tidigare alster så blir du säkert inte överraskad om jag säger att det handlar om ett psykadeliskt arkadspel med massor av färger. Kultklassikern Dragon’s Dogma får också en uppföljare. Och jag är dessutom nyfiken på de båda berättelsedrivna road trip-spelen Open Roads och As Dusk Falls.

Recension: Helldivers II [PS5]

Fri, 23 Feb 2024 10:00:00 +0000

Likt en asteroid full med förbannade (eller missförstådda) insekter har Helldivers II farit fram genom spelvärlden. Nio år har gått sedan dess föregångare släpptes, ett faktum som inte bara utgör en utmaning i en spelvärld som ständigt förändras, utan även en möjlighet om man spelar sina kort rätt. Med ett för serien helt nytt upplägg har man även tagit ett nytt steg för mänskligheten, men hur stort är det?

Med en populär föregångare och ett tema som hämtat ur Paul Verhoevens filmtolkningen av sci-fi-klassikern Starship Troopers har Helldivers II en till synes stabil grund att göra sitt avstamp ifrån. Till att börja med har man bytt den isometriska vyn från ettan till tredjepersonsvy, men även skalat upp det hela till ett flerspelarspel av mer omfattande proportioner än tidigare. ”Super Earth” som vår planet kallas har nämligen sällskap i grannskapet av såväl gigantiska insekter som mordiska robotar, och de är inte välkomna. Insatsstyrkor skickas ut för att göra nålstick i motståndarnas försvar, och det är där vi som spelare kommer in.

Recension: Banishers: Ghosts of New Eden [PS5]

Mon, 12 Feb 2024 18:00:00 +0000

Då och då släpps det rollspel som sticker ut med en väldigt genomtänkt och passande värld, och Banishers: Ghosts of New Eden matchar absolut den beskrivningen. Året är 1695 och platsen är New Eden någonstans i New England-trakten i det som senare ska bli USA. Häxjakter är vardagsmat, men till skillnad från vår värld förekommer även övernaturliga fenomen som spöken och andra odöda.

När spelet tar sin början har bannlysarna Antea Duarte och hennes lärling och älskare Red mac Raith kallats till New Eden för att utreda och hantera en förbannelse. Dock visar det sig att den lokale prästen som efterfrågat dem lämnat jordelivet och att det finns en mäktig varelse i staden. Redan i prologen dödas Antea och under spelets gång växlar du mellan Macs vapensvingande och Anteas mer övernaturliga förmågor som en ande.

Recension: Like a Dragon: Infinite Wealth [PS5, PS4]

Thu, 08 Feb 2024 10:00:00 +0000

Det finns få spelserier som jag ständigt ser fram emot lika mycket som Like a Dragon-serien. Spelen är inte alltid perfekta, de kan rent ut sagt vara lite kantiga emellanåt, men det finns någon oemotståndlig charm och övergripande stämning som verkligen klaffar för mig. På sistone har det dessutom i princip regnat godsaker från Ryu Ga Gotoku, som ligger bakom dessa spel, med både lansering av Like a Dragon Ishin! (9/10) och Like a Dragon Gaiden: The Man Who Erased His Name (9/10).

Månadens PlayStation Plus-spel [Februari 2024]

Mon, 05 Feb 2024 10:00:00 +0000

Årets andra månad är här, ett faktum som säkert gläder många efter en någorlunda långsam start på året. Januari är en månad ökänd som ”årets fattigaste månad”, så det var med glädje många av oss tog del av de gratis spel som erbjöds som förmåner för de som har en PS Plus-prenumeration. Nu när februari har gjort entré kommer ett nytt gäng spel som ett brev på posten, och därför kommer vi nedan att ge en kort introduktion så du vet vad det hela handlar om. Än finns det dock tid att ladda ner spelen från januari, så se till att slå till innan 6/2.

Månadens höjdpunkter [Februari 2024]

Wed, 31 Jan 2024 10:00:00 +0000

Februari är här och även om släpptempot ännu inte nått toppnivåer så bjuds du på fler spel den här månaden än förra, och dessutom finns PSbloggens på förhand mest efterlängtade släpp 2024 på radarn för den här månaden.

Eller du kanske har en date med Lara Croft på Alla Hjärtans Dag? Du har säkert massor av extra energi då eftersom semlans högtidsdag Fettisdagen infaller dagen innan även om matspelet PlateUp! släpps först den femtonde. Två fantastiska rollspel i form av den tredje och fjärde delen i The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel får PlayStation 5-versioner under månaden, men dessa har jag lyft fram tidigare så här kommer du att kunna läsa om andra spel.

Recension: Prince of Persia: The Lost Crown [PS5, PS4]

Fri, 26 Jan 2024 15:00:00 +0000

När jag spelade det ursprungliga Prince of Persia på min Atari ST i början av 1990-talet imponerades jag karaktärsanimationerna och den härligt utmanade bandesignen med fällor som väntade bakom varje hörn. Med Prince of Persia: The Lost Crown spolar vi fram över 30 år och har fått det första nya spelet i serien sedan 2010.

Här bjuds du ett sidscrollande metroidvania-spel med öppen bandesign, djävulska plattformsutmaningar och tuffa strider allt paketerat i en saga baserad på persisk mytologi.

Månadens PlayStation Plus-spel [Januari 2024]

Fri, 29 Dec 2023 15:00:00 +0000

Med ett nytt år kommer inte bara en ny siffra på kalendern, utan så mycket mer. Vi har ett helt nytt spelår att se fram emot, med nya spännande speltitlar, nyheter och en spelindustri i rörelse. Det är ingen hemlighet att 2023 var ett starkt spelår sett till spelsläpp, och det går inte att förneka att även 2024 ser ut att få en stark start. Med årets första månad i antågande är det heller ingen direkt överraskning att det bjuds på förmåner i form av gratis spel. För att få ta del av dessa behöver du ha ett aktivt abonnemang på PS Plus, men det kan även vara bra att veta vilka spel det är som står på menyn. Här kommer därför en kort introduktion av januari månads gratistitlar.

Månadens höjdpunkter [Januari 2024]

Fri, 29 Dec 2023 13:00:00 +0000

Nytt år, nya spel och nya möjligheter. 2024 lovar en hel del potentiella guldkorn och ser på förhand ut att kunna bli ett otroligt spelår även det. Januari mjukstartar dock med en förhållandevis kort lista och många distributörer undviker säkert det som brukar betecknas som årets fattigaste månad då många plånböcker har lite baksmälla efter jul och nyår.

Dock finns det flera potentiellt högklassiga spel och jag har som vanligt valt ut några stycken som jag vill lyfta fram och trots det lite mindre urvalet så fick jag ändå sålla bort storspel som Tekken 8 och Like a Dragon: Infinite Wealth.

Recension: Alan Wake II [PS5]

Wed, 01 Nov 2023 10:00:00 +0000

I en ständigt växande spelbransch med större och större projekt är det inte ovanligt för studior att ta det säkra före det osäkra. Inspiration från andra framgångsrika verk tar förtur framför egna idéer och mer unika upplevelser. Remedy är dock en studio som aldrig riktigt verkar tro på detta koncept och har i flera fall varit ledande istället för följande när det gäller innovation.

När Alan Wake släpptes för 13 år sedan uppfyllde det väl kanske inte riktigt alla de visioner som studion hade som målsättning. Trots detta var det ändå en makalös upplevelse, både när det gäller stämning och ut ett narrativt perspektiv. Nu är författaren Alan Wake tillbaka efter väldigt lång väntan och Remedy Entertainment spänner ännu en gång bågen för att ta ytterligare kliv framåt för vad en berättelsedriven spelupplevelse innebär.

Recension: Marvel's Spider-Man 2 [PS5]

Mon, 16 Oct 2023 16:00:00 +0000

Det finns en handfull utvecklingsstudior som har talang för att krama ur det där lilla extra från hårdvaran de programmerar för. Lite som om de har någon fuskkod som förskjuter gränserna för vad som borde vara möjligt. Naughty Dog har flera gånger visat dessa färdigheter, men under PlayStation 5-generationen har Insomniac Games varit en ledande kraft på denna front.

Nu när vi är nästan tre år in i PS5-livscykeln är det dags att se vad teamet har lyckats åstadkomma i deras efterlängtade uppföljare till Marvel’s Spider-Man (10/10) och Marvel’s Spider-Man: Miles Morales (9/10). I synnerhet nu när Insomniac har lämnat PS4:an bakom sig och fokuserat enbart på nuvarande hårdvarugeneration.

Recension: Baldur's Gate 3 [PS5]

Thu, 12 Oct 2023 10:00:00 +0000

Datorspel baserade på rollspelet Advanced Dungeons & Dragons har alltid legat mig nära hjärtat. Allt sedan jag tog mina första stapplande steg i SSIs numera uråldriga ‘gold box’-serie (Pool of Radiance, Curse of the Azure Bonds, med flera) och senare vidare till Eye of the Beholder så har dess värld och spelsystem alltid lockat mig. Att lära sig hur man övervinner hinder, bäst bekämpar fiender och vad THAC0 egentligen betyder var till en början en ordentlig trappa.

Recension: Armored Core VI: Fires of Rubicon [PS5, PS4]

Wed, 11 Oct 2023 10:00:00 +0000

Planeten Rubicon 3 har brunnit i ett par hundra år. Detta efter att en ovanlig substans, coral, hittats där och som energikälla verkade den oerhört lovande. Dock visade den sig vara relativt instabil, eller så exploaterades planeten lite för hårt, vilket ledde till en rejäl planetär katastrof och att stora delar av solsystemet våldsamt brann upp.

Eldarna på Rubicon 3 lugnade ner sig så småningom, och när coral börjar upptäckas igen ett par hundra år senare börjar såklart en kapplöpning där ett antal faktioner slåss om möjligheten att få tag på denna energikälla. Min stackars pilot, C4-621, skickas dit för att slåss som oberoende legosoldat under någon som kallar sig Walter. Första uppdraget - sno åt mig officiella ID-handlingar, så jag lättare kan få andra uppdrag. Jag får anropsnamnet ‘Raven’ och spelet kan börja.

Recension: Lies of P [PS5, PS4]

Tue, 03 Oct 2023 10:00:00 +0000

Det sägs att imitation är den största formen av smicker, och det råder inga som helst tvivel om att Bloodborne (10/10) och Dark Souls -serien har varit en stor inspirationskälla för Lies of P. Men det som utmärker ett bra spel är förmågan att inspireras av något, förfina det och göra det till något eget och det är precis det som de koreanska utvecklarna Neowiz har gjort.

Berättelsen i Lies of P utspelas på sent 1800-tal och är en extremt mörk tolkning av boken Piniccchios Äventyr av Carlo Collodi. Den centraleuropeiska staden Krat har drabbats av dubbla apokalyptiska händelser i form av en sjukdom som gör att kroppen sakta förstenas och ett uppror av de mekaniska robotarna som kallas dockor.

Månadens höjdpunkter [Oktober 2023]

Mon, 02 Oct 2023 13:00:00 +0000

Även om vädret i södra Sverige inte riktigt hängt med så är hösten här. Och oktober kanske är den mest vansinniga spelmånaden någonsin. Trippel-A-titlarna står på kö och blandas med vassa oberoende titlar. Och även om du skulle läsa PSbloggen fast du inte har en PlayStation-konsol så ser oktober lika späckad ut på andra plattformar. Jag har valt ut tre höjdpunkter vars gemensamma nämnare är action, tredjepersonsvy och strider. Men där kanske likheterna slutar.

Månadens PlayStation Plus-spel [Oktober 2023]

Mon, 02 Oct 2023 10:00:00 +0000

På PSbloggen laddar vi upp inför en ny månad där vi förväntar oss såväl nya utmaningar som spännande spelsläpp. För den som har en prenumeration på PlayStation plus vankas det nya förmåner i form av gratis titlar, och om vi vanligtvis brukar anse att det är bra spridning på genrerna så är det ingenting jämfört med den här månaden. Det bjuds nämligen på en salig mix av våldsam rymdaction, vilda västern-äventyr och..bärgning av potatisskörden? Men vad är det för spel som erbjuds? Det får du veta nedan.

Månadens höjdpunkter [September 2023]

Wed, 30 Aug 2023 10:00:00 +0000

Hösten är officiellt här. Skolloven tar paus för terminens lunk och vardagen har bytt ut sommarsemestrarna. Men som spelare finns det förstås en uppsida då hösten är totalt fullproppad med spelsläpp. På förhand ser oktober ut som en av de tyngsta spelmånaderna i mannaminne, men september går inte av för hackor den heller. Bland spelen som inte nådde rampljuset finns bland annat en handritad plattformsskjutare med tecknad stil som från 1930-talet, ett flerspelaractionspel som hittat sin inspiration bland de tecknade filmerna på lördagsmorgnarna på 80-talet och en digital version av ett av mina favoritbrädspel Gloomhaven.

Recension: The Texas Chain Saw Massacre [PS4, PS5]

Mon, 21 Aug 2023 10:00:00 +0000

Asymmetriska skräckspel där spelare online försöker fly undan blodtörstiga mördare har blivit en populär genre det senaste årtiondet med exempelvis Dead by Daylight och Friday the 13th: The Game som några av de mest populära titlarna i kategorin. Gun Interactive lanserade det sistnämnda 2017 och nu samarbetar de med utvecklarna Sumo Nottingham med ett annat filmlicenserat skräckspel.

The Texas Chain Saw Massacre är baserat på skräckfilmen Motorsågsmassakern från 1974, regisserad av Tobe Hooper. Den farliga kannibalfamiljen med ökände, motorsågssvingande Leatherface chockade världen för nästan ett halvsekel sedan, och gör nu comeback med fler massakrer i sikte.

Recension: Blasphemous 2 [PS4, PS5]

Thu, 17 Aug 2023 14:00:00 +0000

Det stämningsfulla, oerhört mörka, religiöst influerade och pixelbaserade actionäventyret Blasphemous (9/10) släpptes 2019 och togs emot väldigt väl. Jag undvek det av någon anledning, kanske för att jag inbillade mig att det skulle vara för svårt eller så hade jag helt enkelt inte tid. Nu är uppföljaren här, och efter en frenetisk veckas spelande så får jag helt enkelt inse att jag missade något när Blasphemous 2 landade på mitt bord. Men sent ska syndaren vakna, det finns tid att gå tillbaka till det med tanke på att det just nu ingår i PlayStation Plus-sortimentet.

Månadens höjdpunkter [Augusti 2023]

Fri, 28 Jul 2023 13:00:00 +0000

Sommaren går så sakteliga mot sitt slut och semestrar och sommarlov upphör. Augusti brukar vara en förhållandevis slö månad eftersom många andra delar av världen tar semester då, men efter pandemin känns det som att släppfönstren dragits ut och att vi har både stora och små släpp varje månad oavsett tid på året.

Den här månaden har jag valt ut tre spel från oberoende utvecklare som höjdpunkterna, trots att flera storspel som Armored Core 6: Fires of Rubicon , Immortals of Aveum och Madden 24 släpps under månaden. Det fanns faktiskt ännu fler oberoende spel på min längre lista innan jag trimmade ner den till dessa tre.

Månadens PlayStation Plus-spel [Augusti 2023]

Fri, 28 Jul 2023 10:00:00 +0000

Nu när vi kan skymta slutet på månaden är det tecken på att nya förmåner ligger och väntar runt hörnet för alla som prenumererar på PlayStation Plus Essentials. Redan nästa vecka är det dags att bekanta oss med tre nya verk som vi kan inkassera till spelsamlingen.

Du kommer exempelvis att kunna plocka fram de virtuella golfklubborna och smälla iväg bollar på några av världens mest kända golfbanor i PGA Tour 2K23. Det som lockar mig mest är att jag varken behöver oroa mig för pollenallergi eller den intensiva träningsvärk som brukar följa så pass fysiska aktiviteter för min egen del.

Recension: Mr. Run and Jump [PS4, PS5]

Mon, 24 Jul 2023 15:00:00 +0000

När det kommer till plattformsspel finns det säkert många som ser på begreppet som en indikator för något lättsamt. Det finns liksom något barnsligt och oskyldigt kopplat till genren, en laddning som lätt kan lura en rakt in i en fälla. Inom plattformsgenren finns nämligen en klick av spel som ser ut som de flesta andra, har samma gulliga tema som de flesta andra och presenterar sig som de flesta andra.

Recension: The Legend of Heroes: Trails into Reverie [PS5, PS4]

Fri, 30 Jun 2023 15:00:00 +0000

The Legend of Heroes: Trails Into Reverie är en direkt fortsättning på The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel IV (9/10) som knyter ihop säcken helt för berättelserna i både Trails in the Sky, de två Crossbell-spelen och Trails of Cold Steel. Det finns här över 50 spelbara karaktärer från de nio föregående spelen och det känns nästan som en best-of-samling med så kallad fan service där du får något oavsett vilka karaktärer eller spel som är dina favoriter. Jag uppskattar bredden och variationen, men samtidigt spretar berättelsen något på grund av det.

Månadens höjdpunkter [Juli 2023]

Fri, 30 Jun 2023 13:00:00 +0000

Högsommar och många har ledigt från jobb och skola. Vad passar då bättre än sena sommarkvällar framför din PlayStation? Inga mygg, ingen midnattssol som stör och det går utmärkt att dölja fågelsång och syrsor med ett par hörlurar med 3D-ljud.

Oavsett om du tillhör skaran som spelar mer på vinterhalvåret eller inte så finns det kanske något på släppradarn som får det att vattnas i din mun? Eller vad sägs om nya plattformsspel, förstapersonsskjutare, parodier, pusselspel, robotar, zombier och mycket mycket mer? Jag har valt ut några av mina favoriter och dela gärna med dig om vad dina är.

Recension: Ys IX: Monstrum Nox [PS5]

Fri, 26 May 2023 10:00:00 +0000

Det finns spel som inte nödvändigtvis förnyar genren de representerar, men som har finputsat alla detaljer att slutresultatet blir en harmonisk symfoni där delarna bara klickar tillsammans. Ys IX: Monstrum Nox tillhör den skaran och bjuder inte på särskilt många unika egenskaper, men helheten är så bra att jag har svårt att sluta spela.

Ys-serien är en riktig långkörare och det första spelet släpptes redan 1987 för NES, SEGA och tidens hemdatorer. Där andra japanska rollspelsserier brukar dela värld eller endast vara löst sammankopplade så har Ys-serien samma huvudperson i form av den unga äventyraren Adol Christin och hans ständige följeslagare Dogi. Under berättelsens gång dyker det upp små referenser och flörter för spelare som har upplevt tidigare äventyr med Adol.

Recension: LEGO 2K Drive [PS4, PS5]

Wed, 24 May 2023 11:07:00 +0000

LEGO har varit en stapelvara i såväl leksaksbacken som på hobbyhyllan för de flesta skandinaver i många år och det är ingen nyhet att det finns ett ordentligt utbud av de små klossarna även på spelfronten. Med produkternas färgglada teman och ganska innovativa design har de allt som oftast passat rätt bra även i digitalt format, vilket får mig att spana på spelen med nyfikenhet i blicken. Med LEGO 2K Drive har man efter ett långt uppehåll återigen tagit ett skutt in i racinggenren, och jag har satt mig bakom ratten för att se om besiktningen går igenom.

Recension: Dead Island 2 [PS4, PS5]

Thu, 04 May 2023 10:00:00 +0000

En dröm har gått i uppfyllelse! Efter nästan tio års väntan har Dead Island 2 äntligen landat i min konsol. Efter att spelet har bytt utvecklare ett antal gånger, har det till slut landat i Deep Silvers interna studio Dambuster Studios, som har jobbat med titeln i fyra år.

Frågan som jag i egenskap av ärrad och rutinerad Dead Island-veteran ställer mig är såklart om det är värt väntan och huruvida ett spel som utvecklats i snart tio år kan leva upp till de förväntningar jag har.

Recension: Murderous Muses [PS4, PS5]

Wed, 12 Apr 2023 10:00:00 +0000

Det är ingen som har sagt att det är lätt att jobba som säkerhetsvakt på ett konstgalleri. I synnerhet inte ett galleri som verkar leva sitt eget liv. Galleriet Argenta i det lilla samhället Mirlhaven, ska fira sin främsta konstnär, Mordechai Gray, med en stor utställning av hans mest framstående verk. Däribland återfinns oerhört detaljerade porträtt av sex personer, där en av dem är personen som hade ihjäl Mordechai för ett år sedan.

Recension: The Last Spell [PS4, PS5]

Wed, 15 Mar 2023 10:00:00 +0000

Få spel är så tillfredsställande att spela som roguelikes, i alla fall om man frågar mig personligen. Det är någonting speciellt med att kämpa i uppförsbacke, veta att man troligtvis kommer att förlora men samtidigt försöka göra det bästa av situationen. Det handlar om att hålla till godo med de resurser man har, att lösa situationer i farten och att komma ut med ny erfarenhet de gånger man faktiskt går ur striden som förlorare. I The Last Spell har man vävt ihop dessa drag med några från en annan beroendeframkallande genre, nämligen de från tornförsvarsgenren.

Recension: What the Bat? [PS VR2]

Thu, 09 Mar 2023 10:00:00 +0000

För några år sedan släppte spelstudion What the Games? indiepärlan What the Golf? – ett smått surrealistiskt golfspel för folk som inte gillar golf. Och eftersom jag både ogillar golf och älskar knäppa lir så föll jag pladask för det (trots att det tyvärr inte finns till någon PlayStation-plattform ännu).

Nu är studion tillbaka med What the Bat? till PlayStation VR2, och denna skruvade uppväxthistoria helt trollbindande. Grundpremissen är att du har fötts med två baseballträn istället för armar, och spelet följer din uppväxt från bebis och skolåldern ända in i vuxenkarriären och bortom detta. Resultatet är ungefär lika skruvat som det är skojigt. Det vill säga mycket.

Månadens PlayStation Plus-spel [Mars 2023]

Tue, 07 Mar 2023 10:00:00 +0000

Mars månad har klampat in med stormsteg och även om minusgraderna fortfarande biter sig kvar runt om i landet så går vi mot ljusare tider. Om man känner att man är lite frusen av sig så kan man alltid värma sig med vetskapen att ett par nya gratisspel snart gör entré på PS Store för de som har en PS Plus-prenumeration. Månadens titlar är i vanlig ordning en blandad kompott, men förhoppningsvis finns där något för de flesta. Här kommer en kort genomgång av månadens utbud.

Månadens höjdpunkter [Mars 2023]

Tue, 28 Feb 2023 13:00:00 +0000

Mars är i antågande och nu kanske du vågar hoppas på lite vårvärme och smältflodar mellan alla okastrerade hankatters falska sånger. På spelfronten avlöser stortitlarna varandra och gillar du sportspel så har du en bra månad framför dig med släpp av spel för sporterna golf, baseboll och supercross och sportunderhållningen wrestling.

Annars kan jag ana en trend kring alkemi, Castlevania-nostalgi och arkadracing. De tre spel jag har valt ut den här månaden är annars från vitt skilda genrer i form av ett actionrollspel, en skräckupplevelse i VR och ett klassiskt äventyrsspel som får en oväntad men efterlängtad uppföljare.

Recension: Like a Dragon: Ishin! [PS4, PS5]

Fri, 17 Feb 2023 16:00:00 +0000

Jag anlände ganska sent i Yakuza-serien, och egentligen bara av en tillfällighet när jag tog mig an att recensera **Yakuza 0 (8/10). **Jag blev omedelbart förälskad i karaktärerna och attityden och sträckspelade igenom i princip hela serien efter jag blev klar med recensionen.

Det fanns dock ett par sidospår i form av Yakuza: Kenzan och Yakuza: Ishin! som gäckade mig, eftersom de aldrig lokaliserades här i väst. Detta har det nu blivit ändring på när Like a Dragon: Ishin! slutligen har anlänt.

Recension: Dead Space [PS5]

Wed, 15 Feb 2023 10:00:00 +0000

”I rymden kan ingen höra dig skrika” lyder en känd filmslogan, men nog sannerligen var det många som kunde höra oss skrika i våra vardagsrum när vi först fick ta oss an spelet Dead Space 2008. Spelet var på många sätt en nystart för survival horror-genren som länge hade drivits av framförallt det då ganska trötta genresyskonet Resident Evil.

I rollen som den fyndigt döpta ingenjören Isaac Clarke uthärdade vi ett äventyr som inte bara var en hyllning till mörk science fiction i allmänhet, utan även skräck i dess renaste form. Spelet fick uppföljare men efter några år lades serien på is fram tills nu. Det ursprungliga Dead Space har knådats om, kryddats och gräddats till en nytolkning, och nu är den här.

Månadens PlayStation Plus-spel [Februari 2023]

Thu, 02 Feb 2023 13:00:00 +0000

Vi har nu gjort inträde i årets andra månad och det betyder ju traditionsenligt att alla PlayStation Plus Essentials-prenumeranter har ett nytt axplock av titlar att håva in. Februaris förmånspaket har en ganska trevlig bredd och troligtvis finns det något där för de flesta.

Om du är ute efter bataljer med eller mot vänner online finns det till och med två titlar som kan fylla dessa behov, och först ut har vi Evil Dead: The Game (7/10) som låter dig anta en roll i spelet som baseras på de gamla skräckfilmsklassikerna. Kan du och dina medspelare samarbeta tillräckligt effektivt för att undvika ond bråd död?

Recension: Rhythm Sprout: Sick Beats & Bad Sweets [PS4, PS5]

Tue, 31 Jan 2023 17:00:00 +0000

Rytm- och musikspel är nästan alltid en frisk fläkt trots att de ofta blir lite av en dagslända som hamnar i skymundan av andra större genrer. Med det sagt ska man inte sticka under stol med att de ofta har en egenskap som många andra former av spel inte riktigt har samma udd på, nämligen rollen som stämningshöjare. De flesta av oss gillar ju musik, och precis som sina genresyskon vill Rhythm Sprout: Sick Beats & Bad Sweets låta oss ta del av den på ett involverande sätt.

Månadens höjdpunkter [Februari 2023]

Tue, 31 Jan 2023 10:00:00 +0000

Årets första månad har redan passerat och nu rampas spelsläppstempot upp. En av de största anledningarna är förstås att det släpps en ny PlayStation-plattform med PlayStation VR 2 och som du kommer att se på släpplistan nedan så bjuds du på en blandad kompott av spel redan på dag ett. Ett av spelen jag har valt ut bland höjdpunkterna är också ett VR-spel och det finns ett par till som jag kommer att införskaffa så fort hjälmen släpps den 22 februari.

Recension: Persona 4 Golden [PS4]

Tue, 24 Jan 2023 10:00:00 +0000

Persona 4 Golden släpptes 2012 för PlayStation Vita och är en utökad version av Persona 4 som ursprungligen släpptes till PlayStation 2 redan 2007. Nu har det äntligen porterats till stationära konsoler igen och kommer förhoppningsvis att kunna nå en ny publik.

Berättelsen börjar med att dina föräldrar tillfälligt har flyttat utomlands och du lämnar därför storstaden för att gå klart gymnasiet i den trötta, japanska småstaden Inaba där du bor hos din morbror och kusin. Ganska snart efter din ankomst visar det sig att du besitter ett episkt öde samtidigt som en serie mystiska mord sker. Du dras givetvis in i handlingen och försöker reda ut vad det är som pågår genom att utforska en parallell värld som nås genom att krypa in i TV-apparater.

Recension: A Space for the Unbound [PS5]

Fri, 20 Jan 2023 10:00:00 +0000

Atma och Raya är två ungdomar som går i samma klass i en liten by någonstans i Indonesien. Skoldagarna är rätt tråkiga, och Atma har en tendens att somna under lektionerna. Just den här dagen har klassen fått i uppgift att fylla i ett tråkigt formulär om sina framtida tankar på utbildning, eftersom terminen snart är slut. Raya föreslår att de ska skriva något roligare och de spånar därför fram en lista med roliga saker att göra, som exempelvis klappa världens fluffigaste katt, gå på bio, äta en gigantisk chokladtårta och se på fyrverkerier. De bestämmer sig för att börja beta av den listan istället för att tillbringa dagen i skolbänken.

Recension: Chained Echoes [PS4, PS5]

Fri, 23 Dec 2022 10:00:00 +0000

För den som spelade mycket rollspel på sina konsoler under 90-talet finns det troligtvis många fina minnen bevarade. Det var något av en guldålder för genren och titlar såsom Final Fantasy , Breath of Fire , Suikoden med flera växte sig riktigt starka med hjälp av inbjudande fantasyberättelser, intressanta karaktärsgallerier och timtals med speltid.

Mycket har hänt sen dess och trots att genren fortfarande är populär finns det många spelare som (med en stor dos nostalgi) drömmer sig tillbaka till hur spelen var då. Utvecklaren Matthias Linda är själv ett fan av rollspel och har med sitt spel Chained Echoes försökt kombinera den klassiska rollspelskänslan med en modern tappning.

Recension: The Callisto Protocol [PS4, PS5]

Tue, 13 Dec 2022 10:00:00 +0000

Ett fullproppat fraktskepp har precis lämnat rymdhamnen på Callisto, en av Jupiters största månar. Kaptenen för skeppet, Jacob Lee (häftigt skådespelad av Josh Duhamel) har precis kontrollerat lastutrymmet när det smäller till. En grupp terrorister har tagit sig ombord, och i tumultet störtar skeppet tillbaka ner på den karga månen där Jacob snart hamnar i en cell på den lokala fängelsekolonin, Black Iron.

Men något är fel och det dröjer inte länge innan jag i rollen som Jacob bankar ner mutanter med järnrör, krälar genom fängelsekloaker och kämpar för att ta mig därifrån med livet i behåll. Med det är tärningen kastad i The Callisto Protocol , Striking Distance Studios nya scifi-skräckis.

Månadens PlayStation Plus-spel [December 2022]

Mon, 05 Dec 2022 13:29:10 +0000

Som om julen inte kunde komma tillräckligt snabbt presenteras i dagarna ett antal tidiga julklappar i form av gratis spel för dig som har Playstation Plus. I vanlig ordning är det en blandning av genrer och titlar, men för dig som gillar science fiction är det kanske extra lockande då Mass Effect: Legendary Edition består av samtliga tre första delar i denna populära serie. Skulle science fiction inte vara din grej behöver du inte oroa dig för både Biomutant (7/10) och Divine Knockout: Founder’s Edition bjuder på andra bullar. För att du ska få en bättre överblick kommer här en presentation av samtliga av spelen.

Månadens höjdpunkter [December 2022]

Thu, 01 Dec 2022 10:00:00 +0000

Årets sista månad är här och även julmånaden bjuder på några riktiga storsläpp, även om det stora antalet spel uteblir. Vi pratar både helt nya spel, återutgivningar och licensspel. Och om du liksom jag ser fram emot lite ledighet under jul- och nyårshelgerna kan det passa bra med lite nya spel i klapparna för vad är skönare än att smutta på en glögg, ta någon tugga lussebulle och spela sitt favoritspel?

Recension: The Dark Pictures Anthology: The Devil In Me [PS5, PS4]

Tue, 29 Nov 2022 10:00:00 +0000

Supermassive Games tog sin plats på den filminspirerade skräckscenen med buller och bång när de släppte tonårsskräckspelet Until Dawn 2015, och efter en liten period av tystnad följdes det upp av en ny serie av skräckspel i en serie de valde att kalla The Dark Pictures Anthology. Som namnet skvallrar om så är det relativt fristående spel, men ändå lite sammanbundna och med delad spelmekanik.

Det är dags för det fjärde spelet i Supermassive Games skräckantologi, och med det inbjudande namnet The Devil In Me når antologiserien dessutom slutet av sin första “säsong”. Precis som de tidigare spelen så har detta ett tydligt tema och har inspirerats av verkliga händelser (såväl som klassiska skräckfilmer). Denna gång fokuseras det på en känd massmördare - H. H. Holmes och hans mordhotell som uppfördes inför en stor mässa i Chicago 1893.

Recension: Evil West [PS4, PS5]

Fri, 25 Nov 2022 10:00:00 +0000

Vilda västern, USA, runt sekelskiftet 1900. Rentier-institutet, en organisation vigd åt bekämpningen av nationens onaturliga varelser har märkt av en mystisk ökning i dessas aktiviteter. Städer attackeras, människor försvinner och onda röster hörs i vinden som blåser över prärien. Jessie Rentier, son till grundaren av organisationen, får uppdraget att gräva i det hela, och snart visar det sig att hotet mot landet är större än man någonsin anat. Med ett brett utbud av vapen och förmågor ger jag mig ut på vampyrjakt i solnedgången i Flying Wild Hogs actionspel, Evil West.

Recension: Asterigos: Curse of the Stars [PS5, PS4]

Thu, 20 Oct 2022 10:00:00 +0000

Asterigos: Curse of the Stars har på förhand beskrivits som ett spel med flera likheter med subgenren av Dark Souls -liknande actionrollspel som dykt upp. Jag sällar mig inte till den skaran och tycker egentligen att den enda likheten är den eminenta nivå- och miljödesignen som uppmuntrar noggrann utforskning och där det finns mängder av genvägar både inom nuvarande område och tillbaka till huvudbasen.

Du axlar rollen som krigaren Hilda som följt efter sin pappa, vars armé begav sig ut på ett uppdrag men inte kom tillbaka. Den rödhåriga flickan är inte bara en habil stridskonstnär, utan visar sig även vara en duktig diplomat som hamnar i ett förbannat rike där invånarna varit fast i över tusen år.

Månadens PlayStation Plus-spel [Oktober 2022]

Tue, 04 Oct 2022 10:00:00 +0000

Hösten är för många spelare en av de bästa årstiderna att njuta av allt spelvärlden har att erbjuda. Mörkret kommer allt snabbare på kvällen, stämningen ligger tät och det är lätt att bli fast i fåtöljen eller soffan. De flesta av oss har troligtvis redan många spel som köar om vår uppmärksamhet, men om det skulle vara att du är ett undantag eller helt enkelt vill ha lite fler så kommer PlayStation Plus till din undsättning.

Månadens höjdpunkter [Oktober 2022]

Fri, 30 Sep 2022 10:00:00 +0000

Grå himmel och regn är saker som iallafall jag associerar med oktober, men på spelfronten brukar oktober vara en stark månad för större titlar som vill vara med och slåss om julklappspengarna. Trots pandemiförseningar bjuder även oktober 2022 på en stark månad med massor av efterlängtade titlar och spel med stor potential.

Jag har tidigare sagt att det varit svårt att välja ut tre favoriter och den här månaden kanske tar priset. Efter att ha tittat på trailrar från månadens släpp önskar jag nästan att jag kunde göra som E-Type gjorde på 90-talet och ta ett sabbatsår för att spela PlayStation. Oavsett om du föredrar barnvänliga titlar, racing, rollspel eller pusseläventyr så finns det garanterat något för dig den här månaden.

Recension: The Last Of Us Part I [PS5]

Wed, 31 Aug 2022 17:00:00 +0000

När Naughty Dog beslutade sig för att ta en liten paus från Nathan Drakes äventyr och fokusera på något lite mörkare, mer vuxet var det nog ingen som riktigt förväntade sig att det skulle få den genomslagskraft det fick. Det nya spelet hette “The Last of Us” och lyckades knocka både recensenter och spelare, och vann dessutom ett antal eftertraktade priser.

Ett drygt år efter släppet till PlayStation 3 kom en förbättrad och uppgraderad version till PlayStation 4 - The Last of Us: Remastered (9/10). Nu, en konsolgeneration senare, är det dags för en ny uppdatering av det numera klassiska spelet, denna gång med titeln The Last Of Us Part I.

Recension: Marvel's Spider-Man Remastered [PC]

Tue, 23 Aug 2022 10:00:00 +0000

När God of War släpptes till PC i början av året gick det förmodade startskottet för Sonys satsning på att expandera utanför PlayStation-gränserna. Det var dessutom en riktigt stark portning med många av de funktioner som förväntas finnas i moderna PC-spel, och nu är det dags för en annan storsäljare att få samma behandling.

Insomniac-utvecklade Marvel’s Spider-Man var nog ett av de spel jag minst förväntade mig att få en portning till PC då det har varit, och delvis fortfarande är, en riktig systemsäljare för Sony, samt att eventuella licensdjungler skulle behöva redas ut. Det placerades sedan i Nixxes trygga händer, vilket historiskt sett har varit ett säkert kort för PC-portningar innan Sony snappade upp studion.

Månadens PlayStation Plus-spel [Augusti 2022]

Fri, 29 Jul 2022 13:00:00 +0000

Nästa vecka påbörjas en ny månad, och det betyder ju i vanlig ordning att det är dags att rotera in nya spel på PlayStation Plus Essentials-nivån. Om dessa spel lägger kvalitetsribban för nyheterna på de högre prenumerationsnivåerna också kommer det att bli en riktigt trevlig månad överlag.

Först ut har vi Yakuza: Like a Dragon (9/10) , som är en nystart för den långlivade Yakuza-serien med både en ny protagonist och ett nytt stridssystem. De realtidsbaserade bataljerna är nu utbytta mot turordningsbaserade kamper i klassisk JRPG-anda, vilket för min egen del var en frisk fläkt till en början. Sedan började det visa sig att även det gamla klassiska nötandet av erfarenhetspoäng följde med som en ovälkommen bieffekt. Överlag är det dock ett riktigt underhållande spel du definitivt bör kika närmare på!

Recension: AI: The Somnium Files - nirvanA Initiative [PS4]

Mon, 25 Jul 2022 10:25:49 +0000

AI: The Somnium Files - nirvanA Initiative är i grund och botten en komplicerad mordgåta i science-fictionmiljö där avancerade artificiella intelligenser hjälper polisen och där du kan dyka in i drömmarna hos de misstänkta.

När det handlar om visuella romaner står berättelsen självklart i centrum och Kotaro Uchikoshi har visat framfötterna tidigare med Zero Escape -serien och föregångaren AI: The Somnium Files både vad det gäller karaktärsgalleri och stark berättelse.

Månadens PlayStation Plus-spel [Juli 2022]

Fri, 01 Jul 2022 13:00:00 +0000

De nya PlayStation Plus-nivåerna Extra och Premium har nu varit tillgängliga i våra regioner i drygt en vecka, och det har varit lite av en blandad kompott med de nya förmånerna. Nu när vi träder in i en ny månad kommer vi förhoppningsvis få en hum om hur Sonys planer för att lägga till nytt innehåll ser ut, och om det kommer att kunna bli en Game Pass-konkurrent framöver.

I vanlig ordning kommer vi att få de tre månatliga spelen som gäller för alla tre nivåer, och det är ingen tokig månad som ligger framför oss.

Månadens höjdpunkter [Juli 2022]

Thu, 30 Jun 2022 13:00:00 +0000

Juli är här och traditionellt brukar det vara den vädermässigt svettigaste månaden även om spelsläppen normalt sett bjuder på torka. I år har du oväntat många släpp av nya spel att se fram emot och jag undrar om det inte i flera fall är pendemiförseningar som hamnat här. Några storspel landar i juli, men majoriteten är nya alster från oberoende spelstudior.

Oavsett om du ser fram emot nya skräckspel, racing, pussel eller ren action så finns det definitivt något för dig att göra mellan doppen i sjön och vilan i hängmattan.

Recension: This War of Mine: Final Cut [PS5]

Tue, 17 May 2022 10:00:00 +0000

Om det är en spelgenre som jag verkligen uppskattar, är det den som kretsar kring överlevnad. Anledningen är både själva aspekten av överlevnad men också för att varje ny titel ofta introducerar en helt ny vinkel.

Även om This War of Mine har lite mer än tre år på nacken har jag dock missat det, men det åtgärdas nu i och med släppet av This War of Mine: Final Cut , vilket är en upputsad version vilken i upplagan som kallas Complete Edition, innehåller samtliga berättelser och extramaterial.

Månadens PlayStation Plus-spel [Maj 2022]

Fri, 29 Apr 2022 13:00:00 +0000

En ny månad närmar sig och med det en ny uppsättning gratis spel för de som sitter på ett PS+ medlemskap. Kanske har du hunnit spela förra månadens titlar, kanske inte, men det kan vara värt att spana in dem innan de byts ut mot maj månads nyheter.

Fotboll är inte bara en av världens kanske populäraste sporter utan även en populär källa till digitalt nöje för många soff-idrottare. Därför kan nog många hurra över att FIFA 22 är ett av månadens spel. Bollen ska in i mål, publikens jubel sköljer över planen och kampen kring bucklan fortsätter. Konceptet behöver knappast presenteras närmare.

Månadens höjdpunkter [Maj 2022]

Fri, 29 Apr 2022 10:00:00 +0000

Maj är här och på spelsläppsfronten känns det fortfarande som om branschen har lite bakfylla efter urladdningen i februari. Månaden bjuder dock på en stor bredd, och oavsett om du föredrar sidscrollande soulslikes, asymmetriska skräckspel eller japanska äventyrsspel med filmade sekvenser så finns det något som borde tillfredsställa ditt lystmäte.

Den här månaden släpps även rymdspelet Dolmen med titeln som vi i Sverige fnissat åt under flera år. Snowrunner är ett spel som flera i redaktionen lagt massor av timmar på och äntligen släpps det i en PlayStation 5-version.

Recension: Road 96 [PS4, PS5]

Tue, 19 Apr 2022 10:00:00 +0000

Det var länge sedan något var bra i landet Petria. Polisen är korrupt, landets styre är tyranniskt och befolkningen är i misär, även om de kanske inte lider eller svälter ihjäl.

Ett stort problem är att ungdomarna har börjat fly landet. De är trötta på statens överhet och hur de påtvingas krav, samtidigt som de inte blir hörda. Nu när valet är i antågande, är strömmen av flyende ungdomar större än någonsin. Samtidigt vill alla ha omfattande förändringar i nationen, och det är i denna paradoxala revolt jag tar mina första steg mot gränsen.

Recension: Weird West [PS4]

Thu, 14 Apr 2022 10:00:00 +0000

Vilda västern, en tid och plats där råbarkade busar ständigt står i kontrast till sheriffer med skinande stjärnor, där hästar och vagnar tar en fram över torra slätter och överlevnad alltid står på agendan. Ända sedan min pappa någon gång under mina tidiga tonår visade mig Sergio Leones mästerverk ”Den gode, den onde, den fule" har jag varit ett fan av westerntemat i populärkulturen.

Precis som i ovan nämnda film har Wolfeye Studios, skaparna av Weird West , jobbat för att skapa ett omfattande karaktärsgalleri, bubblande personkemi och berättelser som vävs ihop med varandra för att skapa en helhet.

Recension: Elden Ring [PS5, PS4]

Tue, 08 Mar 2022 10:00:00 +0000

Det finns spel som sätter sig i huvudet och vägrar släppa taget. Elden Ring tillhör definitivt den kategorin och när jag inte spelar det så går jag och funderar på var jag ska placera nästa egenskapspoäng, vilken del av kartan jag ska utforska härnäst eller hur jag ska besegra den där bossen som jag sparade för att den var för svår.

Elden Ring är ett actionrollspel som tagit handgripligt fasta på konceptet kring öppen värld. Det finns ganska få låsta områden och du kan besöka en nästan ofattbart stor del av kartan direkt när du skapat din karaktär.

Recension: Gran Turismo 7 [PS5, PS4]

Wed, 02 Mar 2022 12:01:00 +0000

Gran Turismo-serien har i många år varit en måttstock för racinggenren när det gäller detaljrikedom, realism och simulering av bilsporten. Utvecklingsteamet Polyphony Digital har gjort sig kända för att inte tumma på kvalitet på några fronter, utan låter istället utvecklingen ta den tid som krävs för att allting ska fungera enligt teamets vision. Och tid mellan spelen brukar det verkligen ta.

Det föregående spelet i serien, Gran Turismo Sport, var ett lite mer onlineinriktat spel, och kändes tydligt som ett sidospår trots att själva spelupplevelsen var bra. Jag saknade de gamla goda soloinriktade utmaningarna som jag har lagt så otroligt många timmar på genom åren. Nu när Gran Turismo 7 är här, är det tydligt att målet är att återvända lite mer till de så populära rötterna.

Recension: Dying Light 2 Stay Human [PS4, PS5]

Mon, 28 Feb 2022 10:00:00 +0000

Om någon skulle be mig beskriva min kärlek till Techlands zombie-äventyr på konsol så här långt, skulle det nog inte bestå av annat än ren, pur hänförelse. Allt började med klassikern Dead Island och fortsatte med Dead Island: Riptide , vilka har fått en välförtjänt återuppståndelse i Dead Island Definitive Collection (8/10).

Sen fortsatte upplevelsen i Dying Light , vilket jag vid sidan av Burnout Paradise Remastered (10/10) , klassar som något av de bästa spelen jag någonsin spelat. Den där känslan av hastighet, frihet i rörelse kombinerat med blodsprutande zombie-kamper är på något sätt oslagbar. Och nu har uppföljaren kommit: Dying Light 2: Stay Human. Som jag har längtat!

Recension: The Longest Road on Earth [PS4, PS5]

Wed, 16 Feb 2022 10:00:00 +0000

Jag är gammal nu. Och därför märker jag tydligt i The Longest Road in Earth hur träffsäkert utvecklarna leker med begreppet tid. För samtidigt som spelet inte tar mer än en och en halv till två timmar att avsluta (och få en platinatrofé) så känns det som en evighet, fast på alla bra sätt som du kan tänka dig.

Narrativet är uppbyggt kring ett fåtal individer som lever ett helt vanligt liv; vi har kvinnan som jobbar på ett café, hantverkaren som tar ströjobb och den äldre herren som äger en affär som säljer diverse kuriosa. Om någon skulle försöka sälja spelet på dessa premisser tror jag inte att någon skulle köpa det, men tro mig, detta är en upplevelse som kommer att ge dig mersmak.

Recension: Tom Clancy's Rainbow Six Extraction [PS5, PS4]

Tue, 15 Feb 2022 10:00:00 +0000

Det är ingen hemlighet att det har klämts ut en del spel i författaren Tom Clancys namn. Rainbow Six är ett av de populärare varumärkena som har kommit ur detta, och jag var själv en ivrig spelare av Tom Clancy’s Rainbow Six Siege som släpptes för ett antal år sedan. I Tom Clancy’s Rainbow Six Extraction byts det förstnämnda spelets lag mot lag-upplägg ut mot ett renodlat samarbetsläge för en mindre trupp. USA har blivit invaderade av en mystisk angripare, och det är upp till mig och två andra spelare att ta reda på vilka de är, vad de gör här och hur vi ska kunna ge dom en känga tillbaka dit de kom ifrån.

Recension: Horizon Forbidden West [PS5]

Mon, 14 Feb 2022 09:01:00 +0000

När Guerrilla Games lämnade Killzone-serien bakom sig och istället fokuserade på de postapokalyptiska miljöerna i Horizon Zero Dawn (9/10) dröjde det inte länge innan i princip alla såg att de hade skapat något stort. Inte nog med att spelet är bra, huvudkaraktären Aloy har dessutom blivit en av de stora hjältarna som är synonyma med PlayStation.

Det är därför ingen större överraskning att utvecklarna skulle spinna vidare på berättelsen som lämnades tillräckligt öppen för att erbjuda vidare äventyr. Men lyckas utvecklarna återfånga magin de skapade i första spelet, eller var det en tillfällighet?

Guide: Hur du installerar mer lagring i PlayStation 5

Thu, 10 Feb 2022 10:00:00 +0000

Om du liksom jag gillar att ha delar av spelsamlingen installerade så kan det snabba lagringsutrymmet som är fast monterat i PlayStation 5 ganska snabbt ta slut. För några månader sedan släpptes slutligen en uppdatering av programvaran som möjliggör expansion av lagringsutrymmet genom att installera en SSD som matchar hastigheten hos den inbyggda.

I den här guiden berättar jag om vad du ska tänka på när du köper en disk och instruerar steg för steg hur du installerar och initierar den expanderade lagringen.

Recension: SteelSeries Arctis 7P+

Fri, 04 Feb 2022 10:00:00 +0000

I samband med Sonys satsning på att implementera en dedikerad ljudprocessor för 3D-ljud i PlayStation 5 har det blivit allt viktigare med bra headset för att få ut maximalt av denna upplevelse. Jag har länge använt mig av Sonys egna Pulse 3D-lurar när jag inte kör ljudet via surroundanläggningen, men det har varit lite sparsamt med konkurrenter som dels är certifierade för Tempest 3D men som även har bra komfort och ljud.

Månadens PlayStation Plus-spel [Februari 2022]

Tue, 01 Feb 2022 15:00:00 +0000

Den kommande månaden kommer vi som sitter på ett PS Plus-abonnemang få en intressant mix av gratis spel att underhålla oss med. I vanlig ordning är det många olika smaker man försöker tillfredsställa, så mixen blir därefter. Trots att det är en månad med flera tunga spelsläpp kan det ju faktiskt vara så att man inte är särskilt intresserad av att spela just dem. Så vad ger PlayStation Plus oss för alternativ?

Månadens höjdpunkter [Februari 2022]

Tue, 01 Feb 2022 13:00:00 +0000

Januari brukar beskrivas som årets fattigaste månad och det kanske är en av anledningarna att spelbranschen generellt tar en välbehövlig paus och sänker släpptempot. Men med februari vrider vi upp hypefaktorn till elva. Den här månaden bjuder på flera av årets mest efterlängtade spelsläpp och gillar du actionrollspel i öppen värld så har du en riktigt fin månad att se fram emot.

Även om vi har haft månader med fler spel så är det inte varje månad jag enkelt hade kunnat ha listat tre höjpunkter till, men alla spel som lyfts fram låg på PSbloggens årslista över 2022 års mest spännande spel. Och dessutom är både ettan och tvåan representerade redan nu i februari.

Recension: God of War [PC]

Wed, 12 Jan 2022 17:00:00 +0000

Vad är detta? En recension av ett PC-spel på en PlayStation-blogg? Nej, du behöver inte gnugga ögonen för det är faktiskt precis vad det är. I samband med Sonys satsning på att leverera populära PlayStation-spel till en bredare publik tänkte vi att det bara är rimligt att kika närmare på dessa.

God of War (9/10) är förvisso inte den första exklusiva titel som har tagit steget till PC-plattformen, men är onekligen den hittills största lanseringen och startskottet för vad som ser ut att bli ett bra år för PlayStation-spel på PC.

Månadens PlayStation Plus-spel [Januari 2022]

Mon, 03 Jan 2022 10:00:00 +0000

Nytt år och nya tag brukar man säga, något som även stämmer för oss spelintresserade då det ofta finns något nytt spel att ta tag i efter decembers alla högtider. Sony hjälper i vanlig ordning till att bidra till den ständiga skämshögen genom att skjuta till några gratis titlar för oss som har Playstation Plus. Men vad är det för spel man väljer att inviga årets första månad med?

Spelet som först fångade min uppmärksamhet är flerspelartiteln Deep Rock Galactic där man själv eller tillsammans med några kamrater ger sig ut på en skattjakt som hade gjort självaste Indiana Jones grön av avund. Med allt från hackor till högteknologiskt gruvmaskineri utforskar man grottsystem i jakt på guld och andra fynd samtidigt som man gör allt för att avvärja oönskade besökare. Spelet släpptes ursprungligen till andra plattformar 2020, men gör nu sin debut även för oss PlayStation-spelare.

Månadens höjdpunkter [Januari 2022]

Thu, 30 Dec 2021 13:00:00 +0000

Nytt år och nya möjligheter. Om inte pandemin fortsätter att sätta käppar i hjulen för utvecklingen så har vi ett fantastiskt spelår att se fram emot. Den nya konsolgenerationen är inne på sitt andra år och även om vi redan fått se flera fantastiska spel så ser jag fram emot fler spel som drar nytta av de korta laddningstiderna och funktionerna i DualSense-handkontrollen.

Precis som väntat så är januari en mjukstart då stora delar av världen tar ledigt kring årsskiftet och både spelutvecklarna och distributörerna behöver också återhämtning. Trots den lite kortare listan så har jag lyfta fram några godbitar som du kan se fram emot lite extra.

Recension: Death's Door [PS4, PS5]

Tue, 07 Dec 2021 10:00:00 +0000

När Mark och David från den lilla studion Acid Nerve var klara med utvecklingen av Titan Souls (8/10) , lade de inte hatten på hyllan och slappnade av. Istället skapade de något magiskt, något som inte ens en spirituell uppföljare, utan snarare en film noir-version av ett From Software-inspirerat Zelda-spel.

Hela den grafiska upplevelsen är ren, skarp och använder sköna gråskalor. Kråkan som jag spelar bär ett svärd som, med sin lysande röda färg, skänker en fantastisk kontrast till de färgmässigt lite utvattnade miljöerna. Min hjälte är en sorts lieman vars jobb består i att hämta själar från varelser som har dött men vägrar lämna jordelivet.

Månadens PlayStation Plus-spel [December 2021]

Fri, 03 Dec 2021 10:00:00 +0000

I samband med månadsskiftet passade Sony på att informera oss om vilka godsaker vi Plus-prenumeranter kan avnjuta, och det visade sig bli samma samling spel som läckte för cirka en vecka sedan. Det blev dock inte riktigt lika attraktivt som det såg ut från början, då ett av spelen borde förses med en ganska omfattande asterisk.

Det är nämligen så att Godfall: Challenger Edition inte är någon form av samlingsutgåva som innefattar mer innehåll än grundspelet, utan det är snarare tvärt om. Denna utgåva innehåller inte själva grundspelet, utan enbart högnivåutmaningar som är menade att spelas med maxlevlade karaktärer. Detta innehåll är dessutom kostnadsfritt för alla som redan äger grundspelet, vilket i praktiken innebär att Sony väljer att ge oss gratisinnehåll som en prenumerationsförmån. Förbryllande på alla möjliga vis.

Recension: A Short Hike [PS4]

Thu, 25 Nov 2021 13:00:00 +0000

Ledigheten har inte riktigt välsignat Claire med det hon vill ha. Förutom att hon måste tillbringa sina fria dagar med sin moster i Hawk Peak-parken, finns det ingen mobiltäckning i området. Förutom högst upp i berget Hawk Peak. Som den tonåring hon är, beslutar sig därför Claire att bestiga den beryktat utmanande bergstoppen.

Det är här som jag tar befälet över den vilsna fågeln (!!) Claire och lär mig grunderna i spelet. Min hjältinna kan, i sin kamp att övervinna berget, lära sig ytterligare färdigheter samt öka på befintlig kapacitet när det kommer till att klättra och flyga. Äventyret kan börja, och det ska visa sig vara en fantastisk hajk.

Recension: Klang 2 [PS4, PS5]

Thu, 18 Nov 2021 10:00:00 +0000

Så fort jag ser ett spel från utgivaren och utvecklaren Ratalaika, tänker jag omedelbart på tre saker; billigt, halvkass och snabb platinatrofé. När Klang 2 damp ned hos redaktionen, kikade jag lite snabbt på videon till det och fastnade omedelbart för upplägget och musiken i spelet. Inte i min vildaste fantasi kunde jag tänka mig att det var ett spel från Ratalaika. Men det var det. Och det är det. Och det är helt annorlunda från tidigare upplevelser från dem.

Recension: Bloodshore [PS4]

Wed, 03 Nov 2021 15:00:00 +0000

I en inte så avlägsen framtid dominerar en speciell dokusåpa etern fullständigt. Sedan den lanserades så har Kill/Screen blivit ett världsomspännande fenomen och den får Big Brother, Robinson och Fångarna på fortet att framstå som jättesnälla lekprogram i jämförelse. Grundidén är enkel och lättigenkännlig från nutida media - ett femtiotal individer skeppas ut till en avlägsen ö och den sista stående vinner det hela.

Bloodshore är den senaste interaktiva filmen från utgivaren Wales Interactive och har utvecklats och tagits fram av teamet bakom bland annat The Complex (9/10) och Night Book. Men nu är det alltså dags att ge sig på idéerna som genomsyrar ‘battle royale’-spelen och de filmer/böcker som föranledde trenden.

Recension: The Dark Pictures Anthology: House of Ashes [PS5]

Wed, 27 Oct 2021 10:00:00 +0000

Det är få spel på senare år som har fått mitt hjärta att bulta på samma sätt som Super Massive Games olika alster. Det slasher-aktiga Until Dawn (9/10) var startskottet för en blodig och skrämmande karusell som sedan dess har följts upp av de fristående berättelserna Man of Medan (6/10) , Little Hope (8/10) och nu House of Ashes , som samtliga är delar ur The Dark Pictures Anthology.

House of Ashes är likt sina föregångare ett spel som kombinerar lika delar spel och film. Det är ett koncept som har potential att få ett järnhårt grepp om en viss sorts spelare, men även stöta bort dem som möjligtvis frågar efter mer kontroll över sina handlingar, något som blir lite lustigt eftersom handlingar och val i den här spelserien har avgörande effekt på spelets utgång.

Recension: Back 4 Blood [PS5]

Thu, 14 Oct 2021 13:00:00 +0000

När populära spelserier helt plötsligt får ett slut uppstår det ofta ett tomrum. Inte bara hos de mängder av spelare som har spenderat hundratals eller kanske tusentals timmar i de fiktiva världar spelen har byggt upp för dem, utan ibland även på marknaden. Det sistnämnda förutsätter såklart att liknande spel inte har tagit dess plats, men det har i alla fall jag svårt att se när det kommer till serien Left 4 Dead som hade sin storhetstid i slutet av 00-talet.

Recension: Kena: Bridge of Spirits [PS4, PS5]

Tue, 28 Sep 2021 13:00:00 +0000

Vid en första anblick, ser Kena: Bridge of Spirits ut som en underhållande Zelda-klon, åtminstone på pappret. Men efter att ha tillbringat hela helgen med andeguiden Kena och gjort mitt yttersta för att rensa en korrupt värld från ondska, vill jag påstå att det är mycket mer, samtidigt som det inte riktigt är lika mycket.

Spelet är nämligen något så unikt som en oerhört vacker Tomb Raider-upplevelse med fokus på en vacker, men sorglig berättelse. Kopplingen mellan Lara Crofts äventyr och de som Link uthärdar för att befria sin älskade Zelda kanske du tycker är underlig, men när du väl dyker in i äventyret, kommer du att förstå exakt. Och förmodligen njuta av varje minut.

Recension: Tales of Arise [PS5]

Tue, 21 Sep 2021 10:00:00 +0000

Tales of Arise har den otroligt klyschiga rollspelsöppningen där en ung man med minnesförlust måste resa sig mot onda förtryckare och hans handlingar leder mot mer episka äventyr. Men ganska snabbt når jag insikten att det här inte är något dussinspel även om den första anblicken antyder det.

Tales-serien har blivit en riktig långkörare och det finns delar till samtliga PlayStation-plattformar. Seriens tidigare signum har varit att det funnits ett lokalt samarbetsläge som gör att du har kunnat uppleva spelen med en kompis. Tales of Arise bryter detta mönster och är en enspelarupplevelse, men samtidigt tvivlar jag på att exempelvis stridssystemet skulle vara lika bra om det hade varit designat för två eller fler spelare.

Recension: Deathloop [PS5]

Mon, 20 Sep 2021 10:00:00 +0000

Arkane är en studio som i många år har stått för hyperambitiösa projekt som jag har tillbringat otaliga timmar med, och jag håller Dishonored-serien som ett kvalitetsriktmärke i smygspelsgenren. Jag blev därför lite orolig när deras nya spel Deathloop skulle inkludera ett flerspelarelement, då detta kändes väldigt främmande från deras tidigare designstruktur.

Det gick dock inte riktigt att dämpa min nyfikenhet trots detta, och jag var helt enkelt tvungen att ta reda på hur studion som har specialiserat sig på långsamma och detaljfokuserade spel implementerar både ett roguelike-koncept och invasioner från andra spelare.

Recension: Golf Club Wasteland [PS4]

Wed, 15 Sep 2021 10:00:00 +0000

När detta fantastiskt dystopiska och framtidsinspirerade spelet damp ned hos oss i redaktionen, beskrev chefredaktören det som “berättelsedriven postapokalyptisk golf”. De tre orden fastnade direkt hos mig och även om jag inte alls är intresserad av golf, såg jag till att visa min entusiasm. Detta verkade vara ett otroligt bisarrt spel, åtminstone till ytan. Undertill skulle det visa på potential inte bara för udda upplevelser, utan även för ett av årets kanske bästa upplevelser i PlayStation-världen, åtminstone för min egen del.

Månadens PlayStation Plus-spel [September 2021]

Thu, 02 Sep 2021 13:00:00 +0000

September har anlänt tillsammans med den annalkande höstperioden, och som vi alla vet innebär ju höst en hel del spelunderhållning. Sony har bestämt sig för att sparka igång spelstämningen med tre nya spel för alla PlayStation Plus-prenumeranter, och det finns en del guldkorn att plocka hem jämfört med det ganska torftiga augustiutbudet.

Om du på något vis har missat det kaotiska, kooperativa matlagningsspelet Overcooked, kan du nu håva in PS5-samlingen Overcooked: All You Can Eat. Det inkluderar både Overcooked (6/10) , Overcooked 2 (9/10) samt alla expansioner som har släppts till dessa spel i ett smakfullt litet paket, och den enda preparation som krävs är ett gäng vänner.

Månadens höjdpunkter [September 2021]

Fri, 27 Aug 2021 10:00:00 +0000

Nu är hösten här på riktigt och skolorna har börjat och de flesta har betat av sin lite längre semester från jobbet. Det syns även bland spelsläppen och september ser ut att kunna bli en riktigt vass månad. Det bjuds en salig blandning av uppföljare, nyversioner och helt nya spel som kanske blir början på en ny serie?

Bland spelen jag valt ut är två av dem helt nya världar medan det tredje är en ny del i en långkörare. Ett av spelen har försenats ett par gånger, men tillhör ett av spelen jag sett fram emot mest i år.

Recension: Synth Riders [PSVR]

Thu, 19 Aug 2021 10:00:00 +0000

Det väldigt lyckade konceptet att blanda musik med olika action-moment och leverera det i en VR-upplevelse är på inga sätt en ny företeelse och tur är väl det. Jag anser att detta är en framgångsrik kombination som alltid gör att jag känner mig hänförd, liksom ett med musiken. Och väldigt ofta slutar spelomgångarna med att jag flåsar, svettas och har hög puls.

Med föregångare som Beat Saber och Pistol Whip (9/10) , är det såklart svårt att komma med något nytt. Men faktum är att Synth Riders från den amerikanska studion Kluge Interactive i sin enkelhet lyckas i det närmaste perfekt.

Recension: Omno [PS4]

Fri, 13 Aug 2021 10:00:00 +0000

Jag kommer aldrig att glömma de fantastiska upplevelser som jag har haft med spel som använder musik, tystnad och miljöer för att berätta en historia. De spel som inte förlitar sig på dialog för att föra berättelsen framåt skänker en speciell känsla till fantasin och får mig personligen att ta emot mer av budskapet på något vis.

Klassiker som flOw , Flower och Journey från thatgamecompany är lysande exempel på sådana upplevelser och nu har tyska spelstudion Inkyfox tagit sig an denna känsloladdade genre för att ge oss en liknande upplevelse. När jag skriver spelstudio, syftar detta till utvecklaren Jonas Manke som skapat spelet helt själv, men som är en del av studion.

Recension: Hades [PS5,PS4]

Wed, 11 Aug 2021 10:00:00 +0000

Hades kommer från Supergiant Games som tidigare ligger bakom Bastion (9/10) , Transistor och Pyre. Utvecklarna har tidigare satt en regel att frångå föregående spels huvudmekanism för att undvika repetition i framtida titlar och utmana sig själva. Med Hades kom de istället fram till att man ska dra nytta av sina erfarenheter och de har själva beskrivit spelet som en samling av de starkaste delarna från deras egna tidigare verk.

Månadens höjdpunkter [Augusti 2021]

Mon, 02 Aug 2021 10:00:00 +0000

Årets sista sommarmånad är här beroende på vilken definition du använder. Det känns som om tempot skruvas upp något jämfört med juli och att några av de pandemiförsenade spelen börjar släppas nu.

Månaden bjuder på flera efterlängtade spel och två de spel jag ser fram emot allra mest under 2021 släpps under augusti och du kan givetvis läsa mer om dem nedan. Oavsett om du föredrar rollspel, taktiska krigsspel, skräck eller plattformsäventyr som finns det något du kan se fram emot. Mycket nöje!

Recension: Neo: The World Ends with You [PS4]

Tue, 27 Jul 2021 10:00:00 +0000

2007 släpptes ett nydanande spel till Nintendos bärbara konsol DS. Det andades nytänk i sitt upplägg, där det var uppenbart att huvudkaraktärerna hade dött och där de hade möjligheten att återvända till livet om de segrade i ett udda slags spel som utspelade sig i ett alternativt universum. The World Ends with You , hette det.

Neo: The World Ends with You är uppföljaren som obönhörligen slungar mig och huvudkaraktären Rindo tillbaka till spelet som gruppen “The Reapers” skapat. Premissen är den samma; den eller de som segrar i spelet får en möjlighet att återvända till livet som det var innan de avled.

Recension: A Plague Tale: Innocence [PS5]

Wed, 14 Jul 2021 10:00:00 +0000

A Plague Tale: Innocence är ett smygorienterat äventyr som utspelas under pestens tid, när digerdöden härjar i medeltidens Frankrike år 1348. Du axlar rollerna som syskonparet Amicia och Hugo De Rune som tillhör en adelsfamilj som jagas av inkvisitionen.

Spelet är starkt berättelsedrivet och jag försöker undvika spoilers då det är ett av spelets starkaste kort och det som drev mig hårdast framåt. Men jag kan avslöja att den bjuder både på spänning, fascination och lite överraskningar.

Recension: The Procession to Calvary [PS4]

Tue, 13 Jul 2021 10:00:00 +0000

Det heliga kriget är slut, och korstågens tid är förbi. Men för en synnerligen blodtörstig kvinnlig soldat så känns det vinsten som en stor tomhet. Vem ska jag nu slå ihjäl? Hela min existens har ju gått ut på att ha ihjäl fienden och nu får jag inte strida mer? Nåväl, jag kanske borde lugna ner mig, slå mig ner under en korkek någonstans och bara lukta på blommorna.

Eller kanske inte. Efter ett snack med vår nya ledare, odödliga John läser jag mellan raderna att Himmelska Peter kanske inte är en så bra snubbe ändå, så sagt och gjort - jag ger mig ut på ett personligt korståg att undersöka den här skummisen.

Månadens PlayStation Plus-spel [Juli 2021]

Thu, 01 Jul 2021 10:00:00 +0000

När jag kikar tillbaka på årets PlayStation Plus-förmåner hittills är det ingen tokig samling spel vi har kunnat inkassera som en del av prenumerationen, och det gör ju att förväntningarna höjs med tiden. Nyligen spreds det ett rykte om vilka spel som skulle dyka upp i juli, men verkligheten levde inte riktigt upp till dessa högt ställda önsketankar.

Med det sagt saknas det definitivt inte höjdpunkter denna månad - tvärt om. Störst av dessa är A Plague Tale: Innocence (8/10) som i samband med detta även får en välkommen PlayStation 5-uppgradering. Detta stämningsfulla äventyr blev inte riktigt så uppmärksammat som det förtjänade att bli när det släpptes, och det är därför glädjande att fler får möjlighet att testa spelet. Spelet kommer dessutom att får en uppföljare nästa år, så det är med andra ord ett utmärkt läge att hoppa in. Åtminstone om du inte lider av råttfobi.

Månadens höjdpunkter [Juli 2021]

Wed, 30 Jun 2021 13:00:00 +0000

Första halvåret av detta andra pandemiår har passerat och viss spelsläppsstiltje råder. Juli är historiskt en lite lugnare månad och så även 2021. Detta till trots så finns det givetvis några guldkorn som är värda en extra titt och jag har valt ut tre spel som jag tänker kolla upp mer.

Trots det låga antalet släpp så bjuder månaden på en stor bredd och oavsett om du fördrar racing, retroinspirerade actionspel, rollspel med tidsresor eller vikingbaserade överlevnadsspel så finns det något för dig.

Recension: Chicory: A Colorful Tale [PS5]

Tue, 29 Jun 2021 10:00:00 +0000

Livet som vaktmästare är inte alltid tacksamt. Städa, damma och torka upp färgrester är de huvudsakliga sysslorna för Hamburgare, den lilla hunden jag spelar i Chicory: A Colorful Tale. Jag är vaktmästare hos den nuvarande penselbäraren, Chicory. Hennes jobb är lite mer glamoröst än mitt, utan tvekan. Likt andra penselbärare före henne ansvarar hon för att hålla världen färgglad och vacker.

Men en dag händer någonting. Världen tappar sin färg och Hamburgare får för sig att plocka upp penseln. Chicorys dörr är stängd, och hon svarar inte på knackningar. Vad har gått fel? Finns det någonting jag kan göra? Bybo efter bybo börjar be mig om hjälp med att färglägga saker och samtidigt luska ut vad som har gått snett.

Recension: Ratchet & Clank: Rift Apart [PS5]

Mon, 14 Jun 2021 11:00:00 +0000

Om du ser tillbaka på Ratchet & Clank-serien så handlar det om futuristisk plattformsaction fullspäckat med fantasifulla vapen, där det haglar skämtsamma kommentarer från Lombaxen Ratchet och hans robotkompis Clank. Insomniac Games förvaltar sin historia väl och grundpremisserna finns även i Ratchet & Clank: Rift Apart.

När jag spelar prologen och första banan känner jag mig lite snuvad på konfekten, då jag tycker att jag känner igen det mesta, men när jag väl kommer vidare går den känslan definitivt över.

Månadens PlayStation Plus-spel [Juni 2021]

Mon, 31 May 2021 13:00:00 +0000

Ny månad och nya bonusspel med din PlayStation Plus-prenumeration. I år har du kunnat avnjuta ett helt nytt PlayStation 5-spel varje månad och den trenden bryts heller inte nu när vi går mot halvårsskifte.

Först ut i månadens skörd är spionspelet PlayStation 5-spelet Operation Tango där du och en vän tar er an asymmetriska problem som hacker eller agent. Enligt förhandsinformationen ligger fokus på teamwork och samarbete och den enda länk ni har är genom tal. En mikrofon är nämligen ett krav för att kunna spela Operation Tango.

Månadens höjdpunkter [Juni 2021]

Mon, 31 May 2021 10:00:00 +0000

Juni är runt hörnet och den första sommarmånaden är tillika månaden när det vänder och vi går mot mörkare tider. Sett till månadens spelsläpp har du en riktig höjdarmånad att se fram emot med många spel som nått stor hypefaktor. PlayStation 5 har redan passerat ett halvår och i listan över spelsläpp är det i juni jämnt skägg mellan antalet släpp på PlayStation 4 och PlayStation 5.

Juni kommer dessutom att bjuda på flera spännande händelser där du har chansen att se nya spel eller nytt material. Vad sägs om E3-presskonferensen och Summer Game Fest med Geoff Keighly?

Recension: Resident Evil: Village [PS5]

Fri, 14 May 2021 10:00:00 +0000

1997 köpte jag mig en Playstation enbart för den där japanska rollspels-serien jag upptäckt fem år tidigare till Super Nintendo. Allt jag ägde var investerat i min första lägenhet och jag levde mycket enkelt för att ha råd med mitt spelintresse. Spel nummer två blev Resident Evil då mitt förtroende för japanska spel var större än både plånbok och förstånd. Efter att de galna hundarna kraschat in genom fönstret var jag både frälst och övertygad om att jag prioriterat rätt.

Recension: Returnal [PS5]

Thu, 29 Apr 2021 14:00:00 +0000

Det finns spel som griper tag i dig och inte ens släpper taget när du lägger ifrån dig handkontrollen och stänger av konsolen. Returnal tillhör definitivt den kategorin och jag har inte kunnat släppa tankarna spelet under den senaste tiden.

Du axlar rollen som piloten Selene som kraschar sitt skepp på en mystisk planet. Hon hittar spår av att hon varit där tidigare och inser snabbt att hon sitter fast i en loop där hon vid varje dödsfall börjar om vid kraschen.

Recension: Breathedge [PS4]

Wed, 28 Apr 2021 10:00:00 +0000

Livet är allt annat än enkelt för huvudpersonen i detta överlevnadsspel. “The Man”, som han kallas, har råkat ut för en olycka av astronomiska proportioner. Inte nog med att hans fraktskepp har splittrats i miljontals bitar, när han vaknar till liv plågas han dessutom av två robotar som är allt annat än förstående till händelserna före och efter kraschen.

Efter en roande och bitvis smått störd introduktion, börjar själva äventyret då jag får ta kontroll över The Man, strax efter katastrofen. Vi befinner oss i ett läckande rymdskepp där luften håller på att ventileras ut, och det ser inte ljust ut för vår hjälte som bara ville leverera en kista med sin avlidne farfar i så att denne kunde få en riktig, galaktisk begravning.

Recension: Nier Replicant ver.1.22474487139… [PS4]

Thu, 22 Apr 2021 14:00:00 +0000

Det känns smått overkligt att ett litet, smalt, lågbudget-spel som jag (och många andra) vurmat för sen det släpptes 2010 har fått en rejäl uppfräschning och moderniserats en smula. Mycket hänger på att dess uppföljare fick ett bra mycket bättre mottagande, både kritiskt och försäljningsmässigt. Nier Automata (8/10) var nog många spelares första möte med den excentriska spelskaparen Yoko Taro, och jag kan bara föreställa mig hur väl hans galenskap togs emot med helt oförstörda ögon.

Recension: Poison Control [PS4]

Tue, 13 Apr 2021 10:00:00 +0000

I försöken till hybrid-spel i form av att blanda JRPG och action-skjutare, kan jag med enkelhet räkna upp de titlar som jag tycker har lyckats med konceptet. Det utsökta Freedom Wars (8/10) bevisar att det minsann går att genomföra, till och med på PlayStation Vita. Det blir dock svårare att rada upp de, som enligt mig, har misslyckats, men Neptunia Virtual Stars (4/10) är ett av lågvattenmärkena.

Jag var därför relativt skeptisk till Nippon Ichis senaste försök till att lyckas i genren, men det var något i spel-trailern till Poison Control som lockade mig ändå. Och jag är väldigt glad att jag tog chansen.

Recension: Space Otter Charlie [PS4]

Fri, 19 Mar 2021 13:00:00 +0000

Miljö och klimatfrågor är ämnen som ständigt engagerar. Jorden är hårt ansatt och det talas om att människan i värsta fall kanske inte ens kommer att kunna leva ett drägligt liv på vår planet i framtiden. Det är tunga ämnen som inte bara syns i nyheter världen över, utan även har börjat göra avtryck i spelens värld. Nyligen lyckades NASA landa en obemannad farkost på Mars, och det är bland annat på just andra planeter som hoppet om människans framtid kanske finns. Men om vi skulle bosätta oss på en annan planet, vad hade vi då gjort med djuren på jorden? Det är just det scenariot som Space Otter Charlie handlar om.

Recension: Signs of the Sojourner [PS4]

Fri, 19 Mar 2021 10:00:00 +0000

Elias och jag har varit kompisar sedan barnsben. Vi sprang alltid runt och hittade på hyss i den sömniga lilla staden Bartow, medan mamma slet, jobbade och reste runt för att försöka fylla på lagret i stadens lilla närbutik. Men åren går och en vacker dag så är mamma inte kvar. Butiken står dock kvar, och någon måste fylla på lagerhyllorna så att befolkningen i Bartow kan klara sig. Mammans resande runt med en karavan till olika små städer får jag helt enkelt försöka ta över och göra det bästa av.

Månadens PlayStation Plus-spel [Mars 2021]

Tue, 02 Mar 2021 11:17:49 +0000

Sony har verkligen öppnat året starkt med sina PlayStation Plus-spel och förra månaden fick du ett helt nytt spel i form av Destruction All-Stars vid sidan om PlayStation 5-versionen av Control: Ultimate Edition (9/10) och Concrete Genie (8/10) som behandlar det viktiga ämnet mobbing.

Sonys form håller i sig och även mars är en riktigt stark månad sett till spelen du bjuds på. Även den här gången finns ett helt nytt spel med i utbudet.

Recension: Cyber Shadow [PS4]

Wed, 17 Feb 2021 10:00:00 +0000

Det är härligt när spel överraskar. För mig kom Cyber Shadow som en blixt från klar himmel, då jag helt hade missat att detta debutspel från finska Mechanical Head Studios ens var på väg. Äventyret är en hommage till klassiska Ninja Gaiden, kryddat med lika mycket kärlek och fingertoppskänsla som exempelvis Shovel Knight (9/10) briljerat med inom nyretrogenren.

Redan i spelets inledning sitter varje detalj på exakt rätt plats. Den härliga 80-talsfuturismen med ninjor, robotar och urläcker pixelgrafik sätter stämningen direkt. Kontrollen är tajt, responsiv och simpel, men framförallt känns varje svärdshugg riktigt tillfredsställande. Ljudbilden är kronan på verket och för tankarna till Mega Man och Castlevania, större komplimang än så är svår att ge.

Recension: Little Nightmares II [PS4]

Tue, 16 Feb 2021 10:00:00 +0000

När den Tim Burton-aktiga plattformsskräckisen Little Nightmares (8/10) dök upp som från ingenstans för lite drygt fyra år sedan var jag sen på bollen. Spelet blev något av en snackis då det kombinerade drag från olika spelgenrer såsom skräck, pussellösande och plattformshoppande för att skapa en intressant och ganska unik mix. När nu uppföljaren efter mångt och mycket har kommit har jag varit på hugget och spelat igenom det å bloggens vägnar.

Recension: Atelier Ryza 2: Lost Legends & the Secret Fairy [PS4]

Tue, 02 Feb 2021 10:00:00 +0000

Om du för fem år sedan hade frågat mig om jag skulle kunna fastna för ett spel i Atelier-serien, skulle jag förmodligen ha svarat nekande, samtidigt som jag kikade mer lystet på andra japanska rollspelstitlar.

Efter 22 iterationer av serien, har dock utvecklaren Dusk träffat det alkemispetsade huvudet på spiken och slagit knock out på mig, på alla sätt och i alla nivåer.

Premissen för spelet är relativt banal, där Ryza har flyttat bort från den artificiella ön hon bor på för att söka äventyr och lycka i storstaden. Väl framme, möter hon flertalet vänner från äventyret Atelier Ryza: Ever Darkness and the Secret Hideout (6/10). Efter en stund har jag fått min ateljé och kan börja äventyra, utforska alkemi och umgås med mina vänner.

Månadens PlayStation Plus-spel [Februari 2021]

Thu, 28 Jan 2021 13:00:00 +0000

Det har verkligen varit en rivstart för PS Plus-förmånerna detta nya år, med starka inslag som Maneater (8/10) och Shadow of the Tomb Raider (8/10) i januari, och då är förstås frågan om denna trend kommer att fortsätta under resten av året.

Att döma av februaris utbud ser det väldigt positivt ut, och jag hoppas sannerligen att Sony fortsätter att hålla denna standard hädanefter.

Den starkast lysande stjärnan i februari är utan tvekan Control: Ultimate Edition , som är specialutgåvan av ett av de starkaste spelen från 2019. I detta paket ingår inte bara grundspelet och expansionerna, utan även uppgraderingen till PlayStation 5-versionen av spelet. Efter så många snedsteg från utgivaren, med exempelvis beslutet att lägga uppgraderingen bakom en betalvägg, är det åtminstone ett halvt plåster på såren att få hela paketet genom PlayStation Plus

Månadens höjdpunkter [Februari 2021]

Thu, 28 Jan 2021 10:00:00 +0000

Säsongens (förhoppningsvis) sista vintermånad är här och tempot för spelsläpp höjs något efter den långsamma starten på året. Månaden bjuder på sidospår från japanska rollspel, återutgivningar och förbättringar och självklart några nyheter.

Oavsett vad du är på jakt efter är jag övertygad om att du kan hitta något nytt spel som faller dig i smaken. Mars ser dock ut att dra upp tempot rejält och om det inte dyker upp en massa förseningar kommer iallafall jag att få öppna plånboken rejält.

Recension: Hitman III [PS5]

Tue, 26 Jan 2021 10:00:00 +0000

Sedan danska IO Interactive gjorde sin omstart av Hitman-serien 2016 har de lyckats blåsa nytt liv i det klassiska konceptet. Efter Hitman Absolution var det tydligt att det gamla receptet var i behov av en frisk fläkt, och när utvecklarna fokuserade på mer mångfacetterade sandlådor med många rörliga delar, slog de huvudet på spiken.

Inte nog med att spelet belönade fantasi och kreativitet med ofta underhållande och dråpliga sekvenser, utan det fanns även en ny och successivt mer fängslande berättelse som utvecklade sig i denna reboot-trilogi. Nu har vi kommit till slutspurten, och jag har själv suttit som på nålar för att se både de nya nivåerna och upplösningen på berättelsen.

Månadens PlayStation Plus-spel [December 2020]

Mon, 30 Nov 2020 10:00:00 +0000

Årets sista månad är runt hörnet och då väntar ju även en ny laddning PlayStation Plus-spel. November hade några riktigt starka titlar som alla bör kika närmare på, och december ser ut att följa upp detta spår.

Vem kan exempelvis säga nej till lite galenskaper tillsammans med maskarna i den långlivade Worms-serien? Det senaste bidraget till serien, Worms Rumble , kommer nämligen att invadera våra hem i december och erbjuda bataljer för upp till 32 spelare.

Månadens höjdpunkter [December 2020]

Sun, 29 Nov 2020 10:00:00 +0000

Snart är 2020 över, det som av många beskrivits som ett riktigt skitår. För oss spelare har det inte varit något dåligt år då det har inneburit mängder av bra spel och lanseringen av en ny konsolgeneration. I december brukar släpptempot minska då julshoppingen redan är igång, men i år dyker flera stortitlar upp, även om många av spelen släpps under den första halvan av månaden.

Oavsett om du är ett fan av rollspel, soffsamarbete, sportspel eller monstersamlande så finns det definitivt något för dig. Det var oväntat svårt att välja ut tre favoriter och det fanns lika många kandidater till innan jag bestämde mig.

Recension: Assassin's Creed Valhalla [PS4]

Tue, 17 Nov 2020 10:00:00 +0000

Assassin’s Creed-serien har blivit en riktig långkörare som den här veckan går in på sin tredje konsolgeneration förutom sidospår på PlayStation Vita och mobiltelefoner. Första spelet kom redan 2007 till PlayStation 3 och vi har nått det tredje spelet sedan riktningsförändringen mot rollspel med Assassin’s Creed Origins (9/10) häromåret.

Assassin’s Creed Valhalla utspelas under vikingatiden och ett kargt 800-tal fyllt med små kungadömen, plundring och handel. Du axlar rollen som Eivor, som på grund av metaberättelsen när som helst kan växla mellan att vara en kvinna eller man. Hen är en vikingakrigare med lika många starka förmågor som en Jan Guillou-karaktär, där stridskonsten blandas med diktande, supande, förhandlingar och romanser.

Recension: Yakuza: Like a Dragon [PS4]

Mon, 16 Nov 2020 10:00:00 +0000

Ichiban Kasuga, smeknamn Ichi, är ingen typisk indrivare för japanska yakuzan. Han visar tidigt att han har ett samvete och att hjärtat sitter på rätt ställe trots ett hetlevrat humör. Han är kort och gott en mysig antihjälte ut i fingerspetsarna och huvudperson i det senaste Yakuza-spelet.

Som lojal medlem i Arakawa-familjen gör Ichi vad som helst för dess ledare Masumi. De har en mångårig far-son-relation trots att de saknar blodsband, och av detta skäl ställer Ichi upp, utan frågor, när Arakawa-familjen behöver någon som kan ta på sig skulden för ett mord.

Recension: The Dark Pictures Anthology: Little Hope [PS4]

Thu, 05 Nov 2020 13:00:39 +0000

Att kunna ladda om senaste kontrollpunkten efter att ha förlorat i ett spel är för det mesta ett välkommet inslag. I skräckspel förtar det däremot lite av spänningen; att bli jagad av en demon blir aldrig särskilt skrämmande när det bara är att hoppa tillbaka någon minut i sparfilen och försöka igen om skräckvarelsen skulle hinna ifatt dig.

Det problemet rådde dock thrillern Heavy Rain (7/10) bot på. Dog karaktären du kontrollerade där fortsatte berättelsen ändå, och chanserna att sätta dit mördaren minskade markant. Supermassive Games anammade snart samma mekanik på ett briljant sätt i Until Dawn (9/10) , där jag nervöst satt på helspänn då minsta lilla misstag kunde få dödliga konsekvenser.

Månadens höjdpunkter [November 2020]

Fri, 30 Oct 2020 12:00:00 +0000

Då är det äntligen dags. Månaden då nästa konsolgeneration når oss är här! Det känns nästan overkligt att lista spel för PlayStation 5, eller PS5 som det står i listorna nedan. Men även om du tillhör skaran som inte får nöjet att packa upp en sprillans ny konsol i november så finns det massor av stora spel att se fram emot på nuvarande generation.

Det är en diger lista med spel som slåss om din uppmärksamhet och oavsett om du gillar sportspel, bilspel, skjutare eller något helt annat som berättelsetunga äventyr eller rollspel så finns det något som borde passa ditt lystmäte. För mig personligen, känns släpptitlarna till PlayStation 5 vassare än vad de gjorde för de senaste konsolsläppen från Sony.

Månadens PlayStation Plus-spel [November 2020]

Fri, 30 Oct 2020 09:00:00 +0000

Nu är vi nästan snubblande nära den nya konsolgenerationen, och när Sony tillkännagav de kommande PlayStation Plus-spelen var det ytterligare en påminnelse om att det väntar en spännande månad runt hörnet. Precis som när PlayStation 4 lanserades expanderas nämligen förmånerna i prenumerationen till nya konsolgenerationen, för att ge dig nya spel att uppleva på din nya konsol.

Först ut bland PlayStation 5-förmånerna har vi det charmiga pusseläventyret Bugsnax från Octodad-utvecklarna Young Horses. Med spelmässig inspiration från både Pokémon Snap och Viva Piñata, en charmig grafisk stil och en titelsång som är svår att få ur huvudet ser detta väldigt intressant ut.

Recension: Unrailed! [PS4]

Wed, 30 Sep 2020 10:00:00 +0000

Unrailed! är ett spel där problemlösande och kvickt tänkande är A och O. Ett tåg står vid en station. Det är blockigt och enkelt, precis som sin omgivning, men långt ifrån så stelt som man skulle kunna tro, i alla fall enligt mig där jag står bredvid med min lika blockiga lilla dinosaurie.

Plötsligt poppar en liten timer upp vid lokets främre del, några sekunder förflyter och ångvisslan tjuter. Resan är igång, och med det min stressiga arbetsdag. Min och mina eventuella medspelares karaktärer är nämligen rallare, skogshuggare, gruvarbetare och brandmän, allt på samma gång och med ett lok som hela tiden hänger över min axel. Detta blir jag och min testpartner snabbt varse om när vi kör igång en spelrunda för två personer och inser att vår kommunikation och vårt samarbete kanske behöver några rundor för att bli lite effektivare.

Månadens höjdpunkter [Oktober 2020]

Tue, 29 Sep 2020 10:00:52 +0000

Hösten är här och med den ökar antalet spelsläpp. Sett till månadens och senaste tidens utbud anar jag en trend med ett stort antal skräckspel. Vi är även inne i perioden där årets utgåvor av sportspelen prånglas ut.

Det är också den sista månaden innan nästa konsolgeneration och PlayStation 5 ser dagens ljus. Sett till titlarna har jag valt ut två fjärdedelar, men vi pratar inte matematik. Det är en oväntat stark månad och det var inte helt lätt att välja ut tre höjdpunkter och jag hade utan problem kunnat lista fler spel som jag är intresserad av.

Recension: 13 Sentinels: Aegis Rim [PS4]

Thu, 24 Sep 2020 10:00:00 +0000

Vi befinner oss i ett fiktivt Japan under slutet av 80-talet och ett stort oidentifierat objekt har kraschlandat i Ashitaba. Efter kraschen fortsätter det att röra sig norrut och förstör allting i sin väg. Via nyhetsinslag uppmanas befolkningen i närliggande områden att evakuera och rädda vad som räddas kan.

Som gymnasieeleven Juro ser du hur en klasskamrat i folkmängden på något sätt aktiverar och teleporterar sig in i en gigantisk mecha. Juro känner till att attacken skulle äga rum. Tillsammans med andra är det nu dags att bemanna stora robotar för strid. Detta är trots allt deras öde och det beseglades för länge sedan…

Recension: Wasteland 3 [PS4]

Fri, 04 Sep 2020 10:00:00 +0000

Under slutet av 1990-talet var det tuffa tider i USA, Arizona. Efter ett globalt kärnvapenkrig har ett kompani av arméingenjörer som överlevt katastrofen börjat om på ny kula i ett federalt fängelse. För att kunna hjälpa andra som överlevt ute i öknen bildar de Desert Rangers – en hommage till Texas Rangers.

Hundra år senare är du och din partner med i Ranger Team November som skickats för att träffa Colorados ledare Patriarken. Det finns nämligen ett jobb Patriarken behöver hjälp med och i utbyte kommer han att skicka en konvoj med förnödenheter ni desperat behöver. Dessvärre har Patriarkens fiender fått nys om er ankomst och efter ett elakt bakhåll är det bara du och din partner som överlevt. Ditt jobb är nu att etablera en bas, samla ihop ett nytt team och slutföra Patriarkens uppgift för att rädda alla där hemma.

Månadens PlayStation Plus-spel [September 2020]

Fri, 28 Aug 2020 15:00:00 +0000

Augusti börjar närma sig sitt slut, och enligt Sonys summeringar har denna månad bjudit på det mest nedladdade spelet via PlayStation Plus någonsin. Fall Guys: Ultimate Knockout har blivit en riktig framgångshistoria för Mediatonic, och påminner om vilken skjuts Rocket League fick när detta släpptes på PlayStation Plus.

September kommer dock att satsa på mer etablerade titlar, men det är ju aldrig för sent att kasta sig in i ett bra spel.

Månadens höjdpunkter [September 2020]

Thu, 27 Aug 2020 10:00:00 +0000

September brukar kallas den första höstmånaden och i Sverige kryper även soldyrkarna inomhus och dammar av sina handkontroller. Sett till spelsläppen så märks det att branschen delvis håller andan i väntan på generationsskiftet, men självklart har jag lyft fram några spel som du bör hålla lite extra koll på. Månaden bjuder på en blandning av uppföljare, årsutgåvor, återutgivningar och helt nya spel.

Spelen jag har lyft fram är väldigt olika och bjuder på ett mysigt actionäventyr, ett storspel med filmhjältarna Avengers och ett futuristiskt, Wipeout-doftande racingspel.

Recension: New Super Lucky's Tale [PS4]

Mon, 24 Aug 2020 10:00:00 +0000

Ända sedan tredimensionella plattformsspel dök upp under den andra halvan av 1990-talet har det då och då poppat upp nya spel, även om de på senare tid varit lite glesare mellan dem. För några konsolgenerationer sedan var ju plattformshjältarna till och med maskotar för respektive spelkonsol.

New Super Lucky’s Tale tar det klassiska receptet och moderniserar det till att passa dagens konsoler och alla små förbättringar som vi vant oss med. Den elaka katten Jinx och hans löjtnanter attackerar väktarna som mestadels består av rävar. Målet är en bok som tillåter resande mellan dimensioner. Lucky är lillebror till en av väktarna och dras iväg till en okänd plats.

Recension: Pistol Whip [PSVR]

Wed, 19 Aug 2020 13:00:00 +0000

Att betrakta en person som spelar ett VR-spel är underhållande och intressant, inte minst när det kommer till upplevelser som verkligen sätter spelaren i centrum och överöser den med instinktiva reaktioner. Superhot VR (8/10) är ett sådant men det ska visa sig att Pistol Whip roar ännu mer.

Men spelet är såklart inte till för att vi ska roa oss genom att betrakta andra. Utan för att jag som spelare ska få en åktur av rang, ackompanjerad av härligt pulserande elektronisk musik, levererad i tio nivåer.

Recension: Darkestville Castle [PS4]

Tue, 18 Aug 2020 13:00:00 +0000

Full Throttle Remastered (10/10) blev spelet som förärade mig min hundrade platinatrofé. Det var tre år sedan och sedan dess har jag inte spelat många äventyrsspel i samma peka och klicka-genre.

Tack vare spelutvecklaren Epic Llama, blir det ändring på det tack vare det Monkey Island-inspirerade spelet Darkestville Castle. Här lånas detaljer och mekanik från de senare äventyrsspelen och blandas med den udda, sjuka humor som vi kommit att älska från Lucasarts titlar.

Recension: Cuphead [PS4]

Tue, 11 Aug 2020 10:00:00 +0000

Inkwell Isles är en magisk plats och där bor bland annat de två bröderna Cuphead och Mugman. När de, trots varningar, en dag traskar för långt hemifrån slutar det hela med ett besök på Djävulens Kasino. Bröderna vinner stort vid tärningsbordet och förstår inte att det hela är riggat.

När Djävulen själv dyker upp föreslår han ett spel där bröderna kan vinna hela kasinot på ett tärningsslag, men om de förlorar ger de upp sina själar till honom. Förblindad av hur bra det gått hittills spelar Cuphead glatt bort sin och brorsans själ till Djävulen.

Recension: Superliminal [PS4]

Thu, 06 Aug 2020 10:00:00 +0000

Likt ett japanskt rollspel vaknar huvudkaraktären i Superliminal upp utan något minne. Eller vaknar han egentligen upp? Frågorna är många redan från början och ju mer jag upptäcker av denna surrealistiska värld, desto mindre känns det som att jag förstår.

Och det ska visa sig att det är precis vad utvecklaren Pillow Castle vill uppnå. I denna bisarra upplevelse ställer sig ditt perspektiv till saker och ting på sin spets, rent bokstavligen.

Månadens PlayStation Plus-spel [Augusti 2020]

Thu, 30 Jul 2020 15:00:00 +0000

Nu när månadsskiftet närmar sig väntar även ny PlayStation Plus-förmåner runt hörnet, och denna gång får vi verkligen se starka kontraster mellan spelupplevelserna som väntar.

Dels kommer vi att kunna ta del av en av förra konsolgenerationens absolut bästa förstapersonsskjutare, fast med en ny, välpolerad yta. Jag talar förstås om Call of Duty: Modern Warfare 2 Campaign Remastered (8/10) , som jag själv recenserade tidigare i år. Det är en fantastisk återskapelse av en riktigt välgjord kampanj, även om jag saknade Spec Ops-läget som i slutänden var originalspelets stora behållning.

Månadens höjdpunkter [Augusti 2020]

Thu, 30 Jul 2020 13:00:00 +0000

Så var månaden som hedrar den romerske kejsaren Augustus här. Det betyder också skolstart, kräftskivor, slut på semestrar och upploppet för den svenska sommaren. För många betyder det även att mer tid tillbringas inomhus och kanske även läggs på spelande.

Månadens spelsläpp känns lite som en mellanmånad där det som brukar kallas trippel-A-titlar mestadels handlar om sportspel och racing den här gången. Jag har istället valt ut tre indie-spel som jag tror kommer att förgylla kvällarna när det blir allt mörkare ute.

Recension: Ghost of Tsushima [PS4]

Mon, 27 Jul 2020 10:00:00 +0000

Det som brukar kallas den åttonde konsolgenerationen går mot sitt slut och Ghost of Tsushima har av många beskrivits som generationens svansång och sannolikt ett av de sista PlayStation 4-exklusiva spelen. I grund och botten är det ett actionäventyr med en hel del inslag av smygande, och det är nästan omöjligt att inte tänka på Assassin’s Creed-serien då likheterna bitvis är slående.

Det allra första intrycket jag får när jag startar spelet är hur magnifika och dramatiska miljöerna är. Redan under förtexterna rider jag genom en gul blomsteräng där varje blomma vajar i vinden. Ön Tsushima där berättelsen utspelar sig bjuder på japanska röda lönnträd med sakta fallande löv, täta bambuskogar, klippor och vattenfall och i norr finns snötäckta vidder. Sett till spelvärlden är det kanske det snyggaste spelet jag än så länge spelat.

Recension: Neversong [PS4]

Thu, 23 Jul 2020 10:00:00 +0000

Neversong var från början ett litet Kickstarterprojekt startat av Atmos Games och Serenity Forge med indie-utvecklaren Thomas Brush i spetsen, tänkt att fungera som en spirituell uppföljare till Brushs tidigare spel Coma. Efter att ha varit ute ett tag till datorspelarnas fördel har det nu landat som konsolversion.

Temat är tungt, svårgreppat och sätter redan i början av spelet en dyster stämning som ligger över handlingen likt en våt filt. Det är en annorlunda vinkel som väcker intresse genom sin för mig charmiga design och enkla upplägg.

Recension: void tRrLM(); //Void Terrarium [PS4]

Mon, 20 Jul 2020 10:00:00 +0000

I en mörk och dyster framtid, där luften är full av livsfarliga sporer och mänskligheten verkar gått under, vaknar en liten robot upp på en soptipp. Vad den gör på soptippen vet den inte riktigt, men i jakten på något vettigt att göra så stöter den på en märklig, organisk varelse som inte riktigt verkar höra hemma där - en människoflicka.

Snart springer vår robotvän, Robbie, på en annan maskin som kan berätta lite mer om vad som hänt. Det visar sig att nere på soptippen så finns resterna av en stordator som hängt med ett tag. Datorn berättar att världen tyvärr har gått och blivit väldigt ogästvänlig för människor, och den lilla flickan som Robbie har hittat behöver hjälp. Sporerna som fortfarande hänger kvar i luften härstammar från en aggressiv art av svampar som i princip slog ut hela mänskligheten.

Månadens PlayStation Plus-spel [Juli 2020]

Tue, 30 Jun 2020 10:00:00 +0000

När juli månad nalkas, är det såklart dags för ytterligare en uppdatering av spelen som PlayStation Plus-medlemmar får njuta av som en del av prenumerationen. Men juli 2020 är inte vilken månad som helst. Nu firar vi nämligen att PlayStation Plus fyller 10 år!

Vi som har varit med från början har fått njuta av fria spel på samtliga PlayStation-plattformar som har varit aktuella. Som mest, har vi kunnat njuta titlar till både PlayStation 3, PlayStation Vita och PlayStation 4. Men på sistone har de äldre generationerna fallit bort en efter en. Nu kvarstår bara PlayStation 4, men i vinter blir det ändring på det.

Månadens höjdpunkter [Juli 2020]

Fri, 26 Jun 2020 10:00:00 +0000

Högsommar, industrisemester och traditionsenligt en ganska tunn spelmånad både sett till spelsläpp och hur mycket svenskarna spelar. Detta till trots bjuder månaden på några rejäla högprofilsläpp som kanske till och med kommer att vara med och definiera den fjärde stationära PlayStation-konsolens plats i spelhistorien.

Precis som de senaste konsolgenerationerna, verkar PlayStation 4 få flera riktigt vassa släpp under det sista året som Sonys flaggskepp. Alla spel som släpps efter 13 juli har som krav att de ska vara helt kompatibla med PlayStation 5. Alla spel du köper för din nuvarande konsol resten av året kommer du med andra ord att kunna spela på PS5 när den väl släpps.

Recension: The Last of Us Part II [PS4]

Fri, 12 Jun 2020 09:01:00 +0000

För nästan exakt sju år sedan var PlayStation 3 på nedgång, med bara några få månader kvar till lanseringen av PlayStation 4. Nästan alla hade blicken låst mot den kommande konsolgenerationen. Alla utom Naughty Dog.

De var ännu inte klara med vad de ville åstadkomma med den dåvarande generationen, utan levererade istället en svansång utan dess like i form av The Last of Us. Nu är vi där igen, i samma scenario i slutet av konsolgenerationen och ännu ett Naughty Dog-spel runt hörnet. The Last of Us Part II har väldigt stora skor att fylla för att kunna leva upp till föregångaren.

Recension: Utawarerumono: Prelude to the Fallen [PS4]

Mon, 08 Jun 2020 13:00:00 +0000

När jag vaknar upp känner jag mig varm och väldigt törstig. Någon verkar vaka över mig, men jag kan inte avgöra vem. Jag känner mig svag och mår verkligen inte bra. Medvetslösheten tar över och när jag väl kvicknar till har det gått tre dagar.

Den vänliga flickan Eruruu berättar att hon och hennes mormor tagit hand om mig och mina skador. Tacksam, men fortfarande svag, inser jag att jag förlorat mitt minne. Jag vet inte ens vad jag heter!

Recension: Mortal Kombat Aftermath [PS4]

Thu, 04 Jun 2020 10:00:00 +0000

Ända sedan jag recenserade Mortal Kombat 11 (8/10) förra året har jag haft lite dåligt samvete. Spelet har växt för mig under tiden som har gått, och även om det inte har spelats regelbundet har det nio gånger av tio letats fram och spelats när jag har haft vänner och bekanta över. Det kanske säger en hel del om min umgängeskrets när den sortens spel åker fram stup i kvarten, men även om alla kanske inte uppskattar den sortens stilistiska ultravåld som spelet bjuder på så är det i grunden ett riktigt välgjort slagsmålsspel. Om och om igen har jag ältat omdömet jag gav det. Tog jag rätt beslut? Skulle det ha fått högre betyg? Kanske det, men samtidigt representerar det vad jag kände för det då, just den stunden i mitt liv.

Månadens höjdpunkter [Juni 2020]

Fri, 29 May 2020 13:00:00 +0000

Juni anses av många vara den första sommarmånaden och som bekant börjar ju konsolgenerationen gå mot sitt slut. Precis som vid tidigare generationsskiften brukar det komma några riktiga stortitlar som svansång, och PlayStation 4 är inget undantag. En av de mest efterlängtade titlarna släpps i juni och även de andra sommarmånaderna kommer att bjuda på massiva spelprojekt.

Spelbranschen har självklart också fått en Coronaeffekt där E3-mässan, utan istället ersätts av flertalet mindre evenemang. Många spelsläpp försenas antingen av att utvecklarna tappat fart då medarbetarna måste jobba hemifrån, logistiska skäl eller helt enkelt för att utgivaren anser att en annan period passar bättre försäljningsmässigt.

Månadens PlayStation Plus-spel [Juni 2020]

Fri, 29 May 2020 10:00:00 +0000

Som vanligt när det börjar närma sig ett månadsskifte vankas det även nya spel till alla PlayStation Plus-prenumeranter. Sony har dock gjort ett undantag när det gäller juni-förmånerna och har låtit alla tjuvstarta redan nu, åtminstone med ena spelet.

Först ut är nämligen Call of Duty: World War II , som var seriens stora återvändande till konflikten som originalspelet grundades på. Jag brukar själv mest spela Call of Duty-spelen för de actionpackade kampanjerna, men tyckte inte att detta var i klass med de starkare bidragen. Det blev dock väldigt populärt bland de som föredrar flerspelarläget, så om du är sugen på en onlineskjutare har du en riktigt bra kandidat här.

Recension: Maneater [PS4]

Tue, 26 May 2020 10:00:00 +0000

På senare tid har jag dragits mer och mer åt spel som simulerar verkligheten på något vis. Det har varit en avkopplande resa och liksom Johan skrev i sitt inlägg om avkoppling i virtuella världar, är det upplevelser som jag längtar tillbaka till.

Men simulatorn som jag har spelat igenom nu, är allt annat än lugn och avkopplande. Det är ju trots allt Maneater vi pratar om, inte maneter.

I detta äventyr, som har karaktärsnivåer och färdigheter som vilket rollspel som helst, ikläder jag mig rollen av en haj. En mördarmaskin som är en fena på att tugga i sig människor, fiskar och det mesta som råkar komma i vägen.

Recension: Dungeon of the Endless [PS4]

Fri, 22 May 2020 10:00:00 +0000

När det kommer till roguelikespel som spelas om och om igen så finns det några som sticker ut och är extra beroendeframkallande och där suget att börja om finns direkt efter du dör. Dungeon of the Endless tillhör definitivt den skaran även om upplåsningarna mest består av nya karaktärer.

Du befinner dig på ett rymdskepp som förolyckas och störtar. Från början utgår du från en flyktkapsel, men om du lyckas vinna med den, låser du upp andra spellägen. Till exempel där du kraschat medan du befann dig i en sjukhusenhet eller biblioteket. Variationen ändrar reglerna och förutsättningarna för din spelomgång.

Recension: Streets of Rage 4 [PS4]

Mon, 11 May 2020 10:00:00 +0000

Under åren 1991 till 1994 släpptes en trilogi i Japan till Segas Megadrive som gick under namnet Bare Knuckle. Hos oss i väst blev serien känd som Streets of Rage och rönte större framgång här än i sitt hemland. I spelserien får du följa några poliser som under täckmantel handgripligen bekämpar ett brottssyndikat som leds av Mr. X.

Det har nu gått över 25 år sedan våra hjältar gjorde slut på Mr. X. Problemet är bara att under denna tid har ett nytt brottssyndikat vuxit fram och korrumperat staden ännu värre. Denna gång är det Mr. X barn Y-tvillingarna som håller Oak Wood City i ett järngrepp. Veteranerna Axel och Blaze ber ett par vänner om assistans för att än en gång städa upp gatorna.

Recension: Resident Evil 3 [PS4]

Thu, 16 Apr 2020 10:00:00 +0000

Ett av förra årets mest efterlängtade titlar var nyversionen av den gamla skräckklassikern Resident Evil 2 (10/10). Väntan var väl värd och resultatet gott, så Capcom fortsatte på samma spår vilket har lett till ett rykande hett nysläpp av uppföljaren Resident Evil 3.

Originalet släpptes 1999 som Resident Evil 3: Nemesis och var en återgång till serien efter Capcoms avstickare med den begynnande serien Dino Crisis. Nyversionen har skippat ordet Nemesis i titeln (troligtvis för att enklare koppla det till föregångaren), men det är inte den enda förändringen som skiljer den här versionen från originalet.

Recension: Final Fantasy VII Remake [PS4]

Wed, 15 Apr 2020 10:00:00 +0000

Efter många år som enbart en dröm hos de inbitna fansen, och sedan vad som kändes som en halv evighet under utveckling, kan vi nu konstatera att det finns en nyversion av Final Fantasy VII. Det var det japanska rollspelet som på många vis var genombrottet för genren för den bredare massan i väst och som fortfarande, efter så många år har etsat sig fast som en av de viktigare spellanseringarna genom tiderna.

Recension: Persona 5 Royal [PS4]

Tue, 14 Apr 2020 10:00:00 +0000

När jag recenserade Persona 5 (10/10) för ganska precis tre år sedan var det utan konkurrens enligt mig det bästa japanska rollspelet på PlayStation 4. Persona 5 Royal är i grund och botten samma spel, men med små förändringar och tillägg på precis samma sätt som Persona 3 FES och Persona 4 Golden.

Frågan på allas läppar är förstås om spelet fortfarande håller? Och svaret är ett rungande ja. Trots att det ursprungligen utvecklades på PlayStation 3 och släpptes samtidigt på två generationer har det stått väl emot tidens tand och är mästerligt på i stort sett alla plan.

Recension: Call of Duty: Modern Warfare 2 Campaign Remastered [PS4]

Wed, 08 Apr 2020 10:00:00 +0000

Call of Duty-serien har ju, som nästan alla vet, varit en dominerande kraft bland alla stortitlar på årlig basis väldigt länge nu. Det var dock inte alltid den där givna succén som Activision numera förlitar sig på. Det var inte förrän Infinity Ward beslöt sig för att lämna andra världskriget bakom sig som det riktiga framgångståget sattes i rullning.

Call of Duty 4: Modern Warfare (8/10) var ett banbrytande spel på många sätt när det släpptes i början av förra konsolgenerationen, men personligen var det Call of Duty: Modern Warfare 2 som cementerade mig som en fan av serien på allvar. Det var dock inte flerspelarläget som stack ut för mig, utan det var själva kampanjen.

Månadens PlayStation Plus-spel [April 2020]

Thu, 02 Apr 2020 13:00:00 +0000

PlayStation Plus har verkligen haft en bra trend hittills i år, och har bjudit på starka titlar varje månad. Nu visar det sig att aprilutbudet kommer att fortsätta denna positiva trend, och tar fram två starka titlar i två helt olika genrer.

Den som lär tilltala flest är förmodligen Uncharted 4: A Thief’s End (10/10) , där vi ännu en gång får följa äventyraren Nathan Drake genom hisnande upplevelser. När Jesper recenserade spelet blev han till och med så pass inspirerad att han blev tvungen att uttrycka sig i poesi.

Recension: The Complex [PS4]

Tue, 31 Mar 2020 13:00:00 +0000

Jag är sådan där knepig individ som formligen älskar postapokalyptisk fiktion. Tanken på att något stort inträffar som får våra vardagliga liv att rubbas är skrämmande, men samtidigt en verklighet redan nu för många av oss.

Wales Interactive såg till att vi fick möjligheten att testa och utvärdera händelseförloppet i ett hemligt laboratorium i London. Det verkar som att ett biologiskt vapen har släppts lös i huvudstaden och det är upp till doktor Tenant och hennes kollega att fly från instängdheten och rädda världen under tiden.

Månadens höjdpunkter [April 2020]

Mon, 30 Mar 2020 10:00:00 +0000

Den senaste månaden har vänt upp och ned på vardagen för många och med minimering av sociala interaktioner får spelandet en större roll. Oavsett om du vill fly in i en djup enspelarupplevelse eller spela tillsammans med vänner så är spelen en fantastisk distraktion som hjälper oss att få energi att härda ut situationen.

April bjuder på några stora spelsläpp i de japanska rollspelens tecken. Den här månadens släpp borde dyka upp som förväntat, även om de fysiska utgåvorna kan komma att bli försenade. Efter april kan du nog räkna med ytterligare förseningar, eftersom många i spelbranschen tvingas arbeta hemifrån vilket kan påverka släppdatum.

Månadens höjdpunkter [Mars 2020]

Fri, 28 Feb 2020 10:00:00 +0000

Den vårlika vintern är snart över och många av vårblommorna är redan här. Skulle vi få en oväntat sen vinter, finns det självklart några nya spel att se fram emot. Trots att många av vårens storspel har flyttats till senare så har du ändå några riktiga guldkorn att se fram emot.

Månaden bjuder på klassiska skjutare i ny tappning, japanska rollspel; både baserade på anime, omarbetade versioner och nyheter, sportspel och Lovecraft-osande science fiction-äventyr.

Månadens PlayStation Plus-spel [Mars 2020]

Thu, 27 Feb 2020 13:00:00 +0000

Vi har haft en ganska stark öppning på året med högkvalitativa spel i PlayStation Plus-förmånerna, och nu har Sony bekräftat att denna trend kommer att fortsätta även i mars. Nästa vecka kommer du nämligen att kunna inkassera nyversionen av ett av de bästa spelen som någonsin har skapats - Shadow of the Colossus (9/10).

Som motpol till detta mästerverk kommer du även att kunna införskaffa Sonic Forces (3/10) , vilket inte var ett spel som lyckades imponera på Jesper när han recenserade detta för lite drygt två år sedan.

Recension: Dreams [PS4]

Tue, 18 Feb 2020 10:00:00 +0000

Dreams är en udda men praktfull fågel i den djungel av spel som finns till PS4. Att beskriva titeln som ett spel är egentligen lite missvisande eftersom man då undanhåller dess huvudsakliga syfte; att skapa. En stor del av Dreams är nämligen att det är en plattform som lyfter fram pedagogiska verktyg, social interaktion och inspiration för att låta dig skapa och utforska både dina egna och andras äventyr.

I det moderna samhället har spelskapandet gått utanför de ramar och förhållningsregler det följde förr och har på många vis blivit mer folkligt. Mängden spel som är gjorda av enstaka privatpersoner hemma på kammaren är många, men precis som tidigare så har dessa skapare troligtvis haft någorlunda erfarenhet av programmering och teknik, vilket tveklöst är till stor nytta i skapandet.

Recension: Willy Jetman: Astromonkey´s Revenge [PS4]

Fri, 31 Jan 2020 10:00:00 +0000

I en alternativ framtid har vi människor träffat våra galaxgrannar och har nu intergalaktiska råd och samarbeten. Detta öppnar dörrar och låter till och med en medioker gatusopare från jorden få jobb som sopgubbe på planeten Gravos.

I vårt första möte med renhållningsarbetare Willy Jetman angrips Gravos lokalbefolkning av ett bevingat odjur. Tursamt nog har Willy en vapenarsenal nära till hands och kan snabbt neutralisera hotet.

Någon nämner att Willy verkligen är planeten Gravos beskyddare och en annan ber honom berätta hur allt började. Detta är upptakten till antihjälten Willys rymdsaga och det är själva spelet som är hans berättelse.

Månadens PlayStation Plus-spel [Februari 2020]

Thu, 30 Jan 2020 10:00:00 +0000

Efter att ha inlett året med en riktigt bra samling nyversioner av PS3-spel, i form av Uncharted: The Nathan Drake Collection (9/10) , är det dags att följa upp med ytterligare en riktigt stark trilogi i febuari. Nästa månad kommer nämligen Sony att erbjuda alla PlayStation Plus-prenumeranter möjligheten att spela BioShock: The Collection (10/10).

Utöver denna fantastiska godbit kan du även få lägga vantarna på The Sims 4, där du kan fokusera på att bygga ihop ett välfungerande hushåll, eller att låsa in någon olydig usling i ett rum utan dörrar. Helt upp till ditt humör.

Månadens höjdpunkter [Februari 2020]

Wed, 29 Jan 2020 13:00:00 +0000

Februari brukar benämnas som den sista vintermånaden, men för oss som bor i den södra halvan av Sverige har vi knappt fått se någon vinter ännu. Trots ett antal förseningar som utannonserats där spel flyttats från vinter/vår till senare under året, ser vi ändå ett uppsving på antalet spelsläpp och precis som tidigare konsolgenerationer, ser PlayStation 4 ut att få avsluta sin karriär med flaggan i topp.

Månaden bjuder på en salig blandning av trippel-A-spel, återutgivningar och indiepärlor. Oavsett vilken favoritgenre du har borde du kunna hitta något att sätta tänderna i.

Recension: Dragon Ball Z: Kakarot [PS4]

Fri, 24 Jan 2020 14:20:26 +0000

Dragon Ball är ett fenomen som de flesta troligtvis har sprungit på någon under sitt utforskande av den populärkulturella världen. Själv stötte jag på de ursprungliga mangapocketarna på biblioteket på mellanstadiet. Utöver mangan finns det tv-serier, skivor, tv-spel m.m. som alla förtäljer berättelsen om den lilla kampsportaren Son Goku och hans vänner.

Dragon Ball Z: Kakarot är i motsats till många av de andra spelen inte ett renodlat slagsmålsspel utan mer av en berättelsedriven historia med inslag av rollspel, öppna världar och ja, storslagna dueller såklart, för det utgör faktiskt en stor del av berättelsen.

Recension: AO Tennis 2 [PS4]

Fri, 17 Jan 2020 10:00:00 +0000

Jag har alltid hyst varma känslor för tennis sedan jag som 10-åring introducerades på ett sportlov. Känslan av att att slå tillbaka en boll med en bra tvåhandsfattad backhand är mycket tillfredsställande. När det sedan kommer till digital tennis ekar det ganska tomt, och det är egentligen bara Virtua Tennis till Dreamcast som lämnade ett bestående intryck.

För två år sedan kom dock AO Tennis - det första licensspelet på den internationella tennisturneringen Australiska öppna. Nu är den australiska spelstudion Big Ant Studios tillbaka och vill inleda spelåret med en uppföljare för att visa hur mycket de har lärt sig sen sist.

Recension: Simulacra [PS4]

Wed, 04 Dec 2019 10:00:00 +0000

Se dig omkring. Titta på alla människor runt omkring dig. Ingen bryr sig om dig, tittar på dig eller ens ser dig. De har slutat leva sitt liv i verkligheten och istället valt ett liv med ögonen framför en telefonskärm. Du ska överprestera på jobbet, överrepresentera dig själv på sociala medier och överleva din ångest.

Inget är på riktigt och ändå finns makten att påverka ditt liv från den andra sidan av telefonen, någonstans på internet. Anna fick uppleva den mörka sidan av vad som finns på andra sidan internet. Ingen vet var hon är nu, men av någon anledning sitter du med hennes telefon i din hand.

Recension: Death Stranding [PS4]

Thu, 21 Nov 2019 09:00:00 +0000

Death Stranding , Metal Gear-gurun Hideo Kojimas stora flaggskepp sedan han och Konami gjorde slut 2015. Det är sällan spelvärlden har varit så förväntansfull, fundersam och förvirrad på samma gång inför ett spelsläpp. Nu är spelet ute och spelpressen såväl som spelarna är fortfarande förvirrade, men även till stor del förtjusta. Jag ska försöka ge er en inblick i mysteriet som är Death Stranding.

Att förklara spelets handling i en kort recension som den här är snudd på en omöjlighet, men jag kan ge en förkortad och förenklad version. Du spelar som karaktären Sam Bridges, i sin tur spelad av Walking Dead-stjärnan Norman Reedus. Berättelsen utspelar sig i en framtid där jorden är sparsamt befolkad och hyser de överlevande i bunkerliknande anläggningar, döda människor utgör en livsfara och just ja, ett ständigt regnande som föråldrar allt det rör vid. Hänger du med?

Recension: Need for Speed Heat [PS4]

Wed, 20 Nov 2019 10:00:00 +0000

Gång på gång har mina förhoppningar varit höga när jag sett att Electronic Arts har utannonserat ett nytt spel i Need for Speed-serien. Och väldigt ofta har jag blivit besviken, åtminstone av de senaste iterationerna.

Antingen har mjukvarujättens girighet i form av fyndlådor lyst igenom, eller så har spelmekaniken inte nått upp till mina förväntningar. Men jag kan glädjande berätta att det verkar ha vänt nu. I Need for Speed Heat möter jag istället mycket av den spelglädje som jag njöt av i Need for Speed Rivals (8/10) och lånar kärlek från världens bästa spel: Burnout Paradise Remastered (10/10).

Recension: Call of Duty: Modern Warfare [PS4]

Thu, 31 Oct 2019 13:00:32 +0000

Det har blivit dags för den årliga upplagan av Call of Duty, som denna gång snott namnet rakt av från den populäraste delen i serien. Bortsett från undertiteln och ett par karaktärer lånar spelet dock inte särskilt mycket från 2007 års Modern Warfare. Här bjuds istället på en helt ny, lite modernare krigsföring.

Jag blir direkt imponerad av hur snyggt nya Call of Duty: Modern Warfare ser ut, samt hur bra det låter. Allt från skottsalvor till explosioner har en imponerande tyngd tack vare bra ljudbild och trovärdigt utseende, samtidigt som de spektakulära vyerna och den silkeslena bilduppdateringen på PS4 Pro bidrar till att sätta stämningen i alla bombastiska actionscener.

Månadens PlayStation Plus-spel [November 2019]

Thu, 31 Oct 2019 10:00:21 +0000

Traditionsenligt vid månadsskiftet är det dags att kika närmare på vad Sony erbjuder sina trogna PlayStation Plus-prenumeranter. I likhet med förra månaden får vi spel som håller riktigt hög standard, vilket är glädjande med tanke på den sinande volymen av spel som tjänsten bjuder på numera.

Min personliga favorit har jag dessutom själv recenserat när det begav sig, och jag fullkomligt älskade alla utmaningar som det kastade mot mig. Jag talar förstås om det Souls-inspirerade samurajspelet Nioh (9/10). Om du ännu inte har plockat upp detta spel och är en fan av genren är det sannerligen dags att du ger Nioh en chans, speciellt med tanke på att uppföljaren börjar närma sig med stormsteg också.

Månadens höjdpunkter [November 2019]

Wed, 30 Oct 2019 10:00:17 +0000

November är snart över oss. Väntan på glögg, lussebullar och pepparkakor är fylld av mustascher. Tempot på spelsläppen avtar i takt med att vi närmar oss årets slut, men det betyder inte att november saknar stora släpp. Tvärtom dyker ett par av årets riktiga storsläpp upp den här månaden och stjärnregissören Hideo Kojima debuterar utanför Konamis trygga famn.

Oavsett om du gillar racing, japanska rollspel eller Star Wars så ska du nog kunna hitta något som passar dig.

Recension: Ghostbusters: The Video Game Remastered [PS4]

Fri, 25 Oct 2019 10:00:02 +0000

”Who you gonna call!?” och ”I ain’t afraid of no ghost” är två meningar som med stor sannolikhet finns inpräntade i huvudet på varenda unge som växte upp under 80-talet. Filmerna Ghostbusters och Ghostbusters 2 blev snabbt kassakor och inte helt oväntat dök det upp mängder med produkter kopplade till dem, bland annat en hel del tv-spel.

Trots att intresset för filmserien svalnade något när en ordentlig uppföljare uteblev så fortsatte det pumpas ut spel fram till 1993. Efter 16 års uppehåll gavs de utsvultna ghostbusters-fansen ett saftigt köttben i form av 2009 års Ghostbuster: The Video Game , samma spel som jag nu har spelat en uppfräschad version av.

Recension: The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel III [PS4]

Tue, 15 Oct 2019 09:00:38 +0000

Känslan jag får när jag träffar en gammal vän och börjar prata som om det inte gått någon tid överhuvudtaget är väldigt lik den känsla jag får när jag börjar spela The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel III. Känslor av värme, närhet och glädje ligger ganska nära i jämförelse.

Den tredje delen är den första som utvecklats direkt för PlayStation 4 och även om de två föregångarna har fått återutgivningar, har Falcom tänkt på nya spelare och det finns därför både en mastig prolog med de stora händelserna i de tidigare spelen och när det dyker upp figurer från förr får du alltid en presentation av dem.

Recension: Ni No Kuni: Wrath of the White Witch Remastered [PS4]

Wed, 09 Oct 2019 10:00:34 +0000

Föregående generation av konsoler gav oss många fina och bra spel men jag undrar om något var så genuint älskat av sina fans som Ni no Kuni: Wrath of the White Witch. Med animerade sekvenser av Studio Ghibli och musik av Joe Hisaishi var det ett vackert spel att både se och lyssna på.

Detta, tillsammans med en hjärtevärmande historia, gjorde att det blev ett favoritspel för många fans av japanska rollspel. Om du missade det på Playstation 3 får du en ny chans nu när Bandai Namco ger ut Ni no Kuni: Wrath of the White Witch Remastered på Playstation 4.

Recension: Code Vein [PS4]

Tue, 08 Oct 2019 10:00:36 +0000

Code Vein har från början beskrivits som en manga-version av Dark Souls med vampyrer. Trots en kraftig försening och en rejäl omdesign av stridssystemet så håller den beskrivningen fortfarande. Hela grundupplägget med stora banor och noggrant utplacerade fiender som kommer tillbaka när du vilar vid en kontrollpunkt är bara några av likheterna, och på gott och ont är det väldigt tydligt var inspirationen kommer ifrån.

Spelet börjar med en otroligt maffig karaktärsgenerator som erbjuder en uppsjö av olika kosmetiska val, men dessa påverkar varken utrustningen eller dina färdigheter. Du vaknar sedan upp illa däran och med minnesförlust och får snart reda på att du är en revenant - en vampyr.

Månadens höjdpunkter [Oktober 2019]

Thu, 26 Sep 2019 10:00:40 +0000

Höstmörkret kryper över oss och alla spelare som påstår att de bara spelar på vinterhalvåret, ökar våldsamt antalet speltimmar varje vecka. Förutom den förväntade Halloween-rean, brukar oktober ses som startskottet på julhandeln och spelen som släpps under månaden kommer definitivt att vara med och slåss om tomtepengarna.

Månaden bjuder på en salig blandning av återutgivningar, remasters, uppföljare och nya spel. Vad sägs till exempel om ett färgglatt pusselspel med Jet Set Radio som inspirationskälla eller ett rollspel från skaparna av Fallout? Dessa överskuggas dock av uppföljaren som jag har väntat på i två och ett halvt år sedan jag la ifrån mig den andra delen.

Recension: The Walking Dead - The Telltale Definitive Series [PS4]

Fri, 13 Sep 2019 13:00:06 +0000

Zombier har länge varit populära representanter för skräck i många olika kulturella uttryck, inte minst tv-spel. Kanske är de så populära inte bara på grund av faran de utgör rent fysiskt, utan även genom den psykosociala problematik de formar hos människan. Klarar du av att ha ihjäl en nära vän, familjemedlem eller kanske din partner när denne blir en odöd? Svåra val kommer att behöva göras när zombierna tar över.

Recension: Final Fantasy VIII Remastered [PS4]

Wed, 04 Sep 2019 10:00:24 +0000

Efter ett ovanligt tufft träningspass med min klasskamrat Seifer, återhämtar jag mig i sjukstugan med en förmanande doktor. Min ett år äldre instruktör Quistis vill att jag, trots ett hugg i ansiktet, ska genomföra ett viktigt prov. En bagatell i sammanhanget. Jag ska bara visa ett stort eldmonster vem som bestämmer för att han sen ska bli min trogna bundsförvant - ungefär som i Pokémon.

Som den plikttrogna 17-åring jag är, ställer jag inga frågor utan slutför prövningen med bravur. Kvalificerad för uppgiften är jag är nu på väg till min slutexamen. Mitt första riktiga uppdrag med livet som insats. Jag heter Squall Leonhart, kadett vid Balambs militärhögskola. Om jag överlever det här kommer jag bli en del av elitstyrkan Seed och skickas på uppdrag runt om i världen.

Månadens PlayStation Plus-spel [September 2019]

Fri, 30 Aug 2019 13:00:18 +0000

Så blev äntligen de nya spelen i PlayStation Plus utannonserade! I september innebär utbudet nattsvarta PlayStation-hits bestående av Batman: Arkham Knight (8/10) och Darksiders III.

Även om jag personligen fortfarande saknar VR-titlar i utbudet, kan jag inte låta bli utan att applådera månadens gratisspel lite försiktigt. Det känns som att kvantitet har ersatts av kvalitet på något sätt, eller vad tycker du?

https://youtu.be/HTIYVIPtcIM

Nytt på PS Plus 3/9

Batman: Arkham Knight
Darksiders III

Lämnar PS Plus 2/9

Sniper Elite 4
WipEout Omega Collection

Vad gör du först? Tar på dig masken eller ger dig hän ursinnet?

Månadens höjdpunkter [September 2019]

Fri, 30 Aug 2019 09:00:00 +0000

Tomas Ledin sjöng att sommaren är kort och även om det kan hända att vi får lite brittsommar så är höstens första månad här och med den höjs pulsen på spelbranschen rejält. Sommartorkan är som bortblåst och nu radar storspelen upp sig för att vara med och slåss om dina pengar och försöka vara konkurrenskraftiga inför den ack så viktiga julhandeln.

Månaden bjuder på en salig blandning av helt nya spel, uppföljare och återutgivningar. Oavsett om du hungrar efter årets upplaga av sportspelen eller något maffigt äventyrsspel borde din hunger med andra ord kunna stillas.

Recension: Wargroove [PS4]

Tue, 27 Aug 2019 10:00:39 +0000

När det kommer till turordningsbaserade strategispel är det många som helt befogat har rosenskrimrande minnen av Advance Wars som släpptes redan 2002 till Gameboy Advance. Flertalet studior har sedan dess försökt att återskapa magin från spelet utan att lyckas. Wargroove bryter dock den trenden och lyckas hos mig frammana både glädjeyttringar och desperation.

I kampanjläget bjuds jag på en berättelse som följer en standardmall som ändå är fullt adekvat för ändamålet. Mitt kungarike är under anfall från en odöd armé och jag tvingas fly och hitta bundsförvanter. Även om den grundläggande spelmekaniken är lika, så lyckas kampanjuppdragen bjuda på tillräckligt stor variation för att undvika att falla i repetitionsfällan.

Recension: Control [PS4]

Mon, 26 Aug 2019 15:00:02 +0000

Jesse Faden är en mycket envis kvinna. Hon har ägnat större delen av sitt liv åt sökandet efter det globala högkvarteret för FBC (Federal Bureau of Control), en topphemlig myndighet som ägnar sig åt att utreda och forska kring det paranormala. Väl på plats är ingenting som hon förväntat sig. Stället verkar nästan övergivet och känslan av att något är fel är överväldigande.

Jesse söker upp byråns direktör på hans kontor, men hon kommer för sent. Det mesta tyder på att han har skjutit sig själv med sitt tjänstevapen. När Jesse tar upp vapnet befinner hon sig plötsligt i en annan dimension och blir ombedd att genomföra ett test. Är hon värdig att bli nästa ägare till pistolen? Om så är fallet får hon enligt seden även ta över titeln som ny direktör för FBC. Behovet av en ny ledare som kan rädda organisationen och högkvarteret är stor. Samtidigt har hon sina egna motiv för att ens befinna sig där och frågor hon vill ha svar på…

Recension: PC Building Simulator [PS4]

Mon, 19 Aug 2019 10:00:47 +0000

Jag har riktigt starka minnen från min tid som PC-entusiast och datorbyggare. Två av dem står mig absolut närmast och det första är självklart det där när jag skulle hjälpa en kompis att uppgradera datorn med en ny processor. Det skulle enligt planen endast ta en timme, men utvecklades istället till fem innan vi var klara.

Det andra minnet jag har är när jag hjälpte en vän att driva hans källarfirma där det uppgraderades datorer till höger och vänster. Datorer och kartonger trängdes i skrymslen och vrår och det var alltid ett mirakel när vi lyckades leverera rätt dator till rätt människa.

Månadens PlayStation Plus-spel [Augusti 2019]

Thu, 01 Aug 2019 13:00:23 +0000

Årets första höstmånad är här och eftersom det är dags att vända till augusti månads blad, är det också dags att kika på vad PlayStation Plus-prenumeranter har att se fram emot.

Denna månad är det dags att spänna fast sig ordentligt för att ge sig ut på en sanslöst fartfylld tripp som stavas WipEout Omega Collection (8/10). Om du istället föredrar att smyga dig fram i snigelfart och skjuta fiender på behagligt avstånd, får du nog ditt lystmäte med Sniper Elite 4 (7/10).

Månadens höjdpunkter [Augusti 2019]

Wed, 31 Jul 2019 10:00:41 +0000

Augusti är snart här och även om vi i Sverige förknippar det med skolstart och slutet på sommarsemestrarna, ser stora delar av norra halvklotet det fortfarande som sommar vilket märks när det kommer till spelsläppen. Även spelarna kanske hellre sörplar på en paraplydrink i solstolen vid någon härlig strand?

Branschen går fortfarande på sparlåga, men det finns några riktiga guldkorn som dyker upp under månaden. Eller vad sägs om en andlig uppföljare till Until Dawn (9/10) , en radioaktiv roguelike och ett finskt actionäventyr?

Skämshögen: Castlevania: Lords of Shadow 2

Thu, 25 Jul 2019 10:00:52 +0000

Efter Jonnys krönika om skämshögar är vi flera i redaktionen som har fått inspiration att till sist ta upp kampen mot det berg av inköpta spel som vi aldrig har hunnit spela igenom. De titlar som oftast hamnar i denna bortprioriterade bokhylla är i de flesta fall hyllade verk som köpts på någon rea, men som vi aldrig riktigt fått tid att plocka upp.

Castlevania: Lords of Shadow 2 (5/10) hade jag dock förhandsbokat i god tid innan lanseringen och var riktigt taggad på att ge mig an när det släpptes. Sättet som den första delen slutade i denna västerländska omskrivning av Belmont- och Dracula-sagan, väckte verkligen mitt intresse för uppföljaren. Tyvärr släpptes flera andra mycket efterlängtade spel ungefär samtidigt som gjorde att jag inte ens fick dragit av plasten från PS3-fodralet förrän nu, fem år senare.

Topplista: De bästa PlayStation 4-exklusiva spelen

Tue, 23 Jul 2019 10:00:57 +0000

Många väljer sin spelplattform utifrån de plattformsexklusiva spelen och ibland pratas det om “spel som säljer konsoler”. Eftersom nuvarande konsolgeneration sakta börjar närma sig sitt slut har jag valt ut mina tio favoriter som bara går att spela på PlayStation 4.

Även om PlayStation 5 syns vid horisonten, så nalkas flera exklusiva spel till nuvarande generation. Kanske kan Death Stranding eller Ghost of Tsushima slå sig in på listan framöver?

Recension: Judgment [PS4]

Wed, 03 Jul 2019 10:00:09 +0000

Det skulle vara en underdrift att säga att jag nu börjar känna mig hemmastadd i den fiktiva stadsdelen Kamurochu. Efter första anblicken via min recension av Yakuza 0 (8/10) var jag hopplöst såld på allt som Ryu ga Gotuku Studio tar sig för, och därför har deras nysatsning Judgment legat väldigt högt på önskelistan när det gäller årets lanseringar.

Tekniskt sett är det ett sidospår i Yakuza-spelvärlden, då själva skådeplatsen Kamurocho är samma kvarter som vi har bekantat oss med i flera kapitel av gangstereposet. Karaktärerna är dock nya, och så även berättarsynvinkeln.

Månadens PlayStation Plus-spel [Juli 2019]

Tue, 02 Jul 2019 17:00:57 +0000

Efter en ganska stark uppsättning spel i juni månads PlayStation Plus-förmåner är det dags att kika närmare vad som väntar oss efter månadsskiftet. Det ska ju en hel del till för att toppa Borderlands: The Handsome Collection (8/10).

Efter att ha annonserat att ett av spelen skulle vara fotbollsspelet Pro Evolution Soccer , har Sony nu ändrat planerna och erbjuder istället Detroit: Become Human Digital Deluxe Edition. Det som är speciellt trevligt med denna utgåva är att den förutom Detroit: Become Human (6/10) , även innehåller PlayStation 4-versionen av Heavy Rain (7/10).

Recension: Crash Team Racing: Nitro-Fueled [PS4]

Tue, 02 Jul 2019 10:00:47 +0000

Crash Team Racing: Nitro-Fueled är en nytappning på kart racing-pärlan Crash Team Racing från 1999. Vid tiden då originalet släpptes hade karaktären Crash seglat upp på plattformsspelens gräddhylla efter att utvecklarna Naughty Dog släppt en rad stabila titlar med honom i huvudrollen.

Crash var något av en husgud för mig under mitt tidiga spelintresse och därför gick även det ursprungliga CTR varmt på mitt Playstation när det kom. På många vis är det nu därför ett kärt återseende när jag startar upp CTR: Nitro-Fueled och börjar orientera mig i menyerna.

Månadens höjdpunkter [Juli 2019]

Fri, 28 Jun 2019 15:00:24 +0000

Lugnet efter E3 har börjat sprida sig och midsommarsnapsen har hunnit sjunka undan. Juli månad innebär att Sverige försätts nästan i dvala och skolorna har stängt och de flesta har semester från sina jobb. På spelfronten syns även att juli är en svag månad med väldigt få spelsläpp. Branschen vet säkert av erfarenhet att till och med spelarna föredrar en bok i hängmattan eller en dag på stranden framför heldagar i vardagsrummet med neddragna rullgardiner.

Recension: Bloodstained: Ritual of the Night [PS4]

Fri, 28 Jun 2019 10:00:54 +0000

Få spel ligger mig lika varmt om hjärtat som Castlevania: Symphony of the Night. Den Metroid-inspirerade världsuppbyggnaden, där det vimlade av mystiska sidovägar längs kartan som inte gick att ta sig an förrän jag letat reda på nya förmågor i Draculas mystiska slott, skänkte serien en fantastisk utforskarglädje. Det var riktigt kul att återbesöka tidigare områden för att se om ens nya färdigheter kunde leda till dolda skatter och hemliga rum.

Recension: World End Syndrome [PS4]

Fri, 14 Jun 2019 10:00:33 +0000

Jag har fortfarande lite svårt att hänge mig berättelserna i spelgenren visuella romaner. Det beror inte på att grafiken är dålig, handlingen är klen eller att karaktärerna är tråkiga - tvärtom!

Det som jag alltid har haft svårt för är det eviga tryckandet på X för att förmå spelet att hoppa fram till nästa sjok av text. Men nu sitter jag här med en förhårdnad på höger tumme och längtar efter nästa berättelse. Jag har spelat World End Syndrome , och trots att jag inte är klar med spelets alla alternativa slut är jag av någon anledning ändå helt frälst av denna upplevelse.

Recension: Observation [PS4]

Thu, 06 Jun 2019 13:00:11 +0000

Rymden kan vara en kall, mörk och ogästvänlig plats. Detta märker besättningen på rymdstationen Observation ganska fort, efter att stationen försätts i ett nödläge. En kollision har uppstått och utöver att skaka om personalen och slå av vissa av de nödvändiga systemen så har skeppets artificiella intelligens – SAM fått lite skavanker och tappat lite av sitt minne.

Vad som borde ha varit ett rutinuppdrag blir lite mer obehagligt och livsfarligt då delar av stationen är direkt ogästvänliga och saknar livsuppehållande system. Emma Fisher, en av de modiga astronauterna, försöker få igång stationens AI för att se hur omfattande skadorna är, och tillsammans börjar de inse det allvarliga i situationen.

Recension: The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel II [PS4]

Tue, 04 Jun 2019 13:00:25 +0000

Många japanska rollspel har helt fristående delar med små gemensamma element, men The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel II bryter normen och är en direkt fortsättning från det spännande slutet i föregångaren. Om du har spelat The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel (10/10) så vet du vad du har att vänta, då tvåan använder samma spelmotor men med några fräscha nyheter.

Huvudpersonen Rean Schwarzer vaknar ensam efter att ha varit utslagen sedan den rafflande slutstriden från första spelet. Inbördeskriget är i full gång och fokus ligger på att hitta och återförena sina klasskompisar i Class VII.

Recension: Team Sonic Racing [PS4]

Mon, 03 Jun 2019 13:00:04 +0000

Det finns nog många spelintresserade människor ute i världen som är av åsikten att Segas blå igelkott Sonic har en något skamfilad image. Jag tänker inte bara på den kommande filmen vars design av karaktären blev något av ett skämt på nätet, utan även på många av de senare spelen som ibland används som exempel på oslipad speldesign.

Ibland känns det nästan som att Sonic har hamnat i ett fack med populärkulturella ting som folk tycker om att hata och håna utan att de egentligen har någon större erfarenhet av objektet personligen, nästan som att det skulle vara “inne” att tycka illa om det. Men är Sonics image helt kraschad? Är han, likt punken, död?

Månadens PlayStation Plus-spel [Juni 2019]

Fri, 31 May 2019 10:00:05 +0000

Vi börjar röra oss mot relativt sett lugnare månader på spelsläppsfronten nu under sommarmånaderna, men för oss Plus-medlemmar kommer det dock finnas gott om sysselsättning.

Med på menyn för juni månad finns nämligen det omfattande samlingspaketet Borderlands: The Handsome Collection (8/10) där både Borderlands 2 och Borderlands: The Pre-Sequel (7/10) ingår. Som om inte detta var nog finns även samtliga expansioner för dessa spel.

Som komplement till detta har vi dessutom det hyllade Sonic Mania , som bevisade att serien efter flera snedsteg faktiskt kunde hitta tillbaka till den punkt som gjorde Sonic till en så pass tongivande maskot en gång i tiden.

Månadens höjdpunkter [Juni 2019]

Wed, 29 May 2019 10:00:54 +0000

Den blomstertid nu kommer och allt det där. Mellan alla studentskivor, skolavslutningar, nationaldagar och midsommarfiranden bjuder månaden självklart även på några trevliga spelsläpp.

I juni kan du se fram emot återutgivningar av japanska rollspel, en spin-off från Yakuza-serien, ett Diablo-doftande Warhammer-spel och mycket, mycket mer. Jag har som vanligt valt ut några av de spel som jag ser fram emot mest.

The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel II (PS4) - 7 juni

Recension: A Plague Tale: Innocence [PS4]

Mon, 27 May 2019 10:00:08 +0000

Amicia de Rune är en tuff tonåring som lever ett bra och priviligerat liv med sin familj i den sydvästra delen av det franska kungariket. Det enda som överskuggar hennes lycka är hennes yngre bror Hugo som har en ovanlig och svår blodsjukdom. På grund av detta har Amicia ingen riktig relation till vare sig sin bror eller mor som ihärdigt kämpar för att bota Hugo.

Amicia blir därför i första hand fostrad av sin far och mentor Robert de Rune. Detta är nådens år 1348 och idyllen ska snart krossas av digerdöden, inkvisitionen och invaderande engelsmän.

Recension: Rage 2 [PS4]

Fri, 24 May 2019 13:00:56 +0000

För runt 8 år sedan släpptes Rage , ett spel som jag hade längtat efter och som jag spelade igenom kort efter att det släppts. Jag upplevde det som ett väldigt underhållande spel – när dess buggar inte satte käppar i hjulen för mig vill säga.

Ett av mina starkaste minnen är det då jag hade rensat ut ett helt näste med busar för att sedan upptäcka att jag inte kunde lämna byggnaden jag befann mig i. Utgången hade nämligen beslutat sig för att sluta att fungera, och jag sprang desperat runt i lokalen en stund innan jag suckande fick ladda om en tidigare sparfil och göra om uppdraget. Men trots detta är nyfikenheten stor när jag nu ger mig in i uppföljaren.

Recension: Castlevania Anniversary Collection [PS4]

Fri, 24 May 2019 10:00:28 +0000

Från att ha varit en av de riktigt stora jättarna inom japansk spelutveckling, har Konami de senare åren blivit mer eller mindre synonymt med nyutgåvor (utöver de årliga fotbollsspelen). Det är en lite sorglig trend med tanke på deras arv av riktigt solida titlar, men efter att företaget avyttrat stora delar av sina interna utvecklingsresurser (inklusive Metal Gear Solid-skaparen Hideo Kojima) är det kanske inte så förvånande.

Nyutgåvor av gamla verk tenderar att vara väsentligt enklare och billigare än att utveckla nya spel. Då Konami i år firar 50års-jubileum, får vi inte mindre än tre samlingar med forna höjdare. Castlevania Anniversary Collection är en av dessa.

Recension: Just Shapes & Beats [PS4]

Tue, 14 May 2019 10:00:21 +0000

I en tid där många spelprojekt är enorma produktioner med mastodontbudgetar känns det uppfriskande med minimalistiska spel som kondenserar ned anledningen till att jag spelar spel överhuvudtaget; avkoppling och underhållning. Just Shapes & Beats bjuder på exakt vad titeln säger, geometriska figurer och musik.

När jag startar upp spelet för första gången åker vänds mungipor direkt uppåt och redan i menyn börjar jag gunga med huvudet i takt till musiken. Efter att ha utforskat menyerna, där språkvalet lite överraskande innehåller Hodor, vilket byter ut alla menyval mot ordet Hodor, startar jag upp kampanjläget.

Recension: Fell Seal: Arbiter's Mark [PS4]

Fri, 10 May 2019 10:00:06 +0000

En av mina favoritkänslor är att bli positivt överraskad, och i fallet med Fell Seal: Arbiter’s Mark är det precis vad som hände. När jag började spela hade jag på förhand sett en trailer som nätt och jämnt lyfte min pepp till ljumma nivåer, och när jag väl startade spelet tyckte jag initialt att det såg ganska stelt och simpelt ut rent grafiskt.

Men ett tjugotal speltimmar senare har min uppfattning vänts helt upp och ned, och nu har jag än en gång empiriskt bevisat att man aldrig ska ta ut något i förskott.

Månadens PlayStation Plus-spel [Maj 2019]

Fri, 03 May 2019 10:00:27 +0000

Ännu en ny månad är kommen och det innebär att vi som är PlayStation Plus-prenumeranter får ta del av ytterligare ett par nya spel. I den här omgången får vi uppleva ett mysterium och en kökssimulator som skulle få Gordon Ramsay att svimma. Nej, vi får inga VR-titlar titlar denna gång heller…

Även om Jesper inte riktigt kokade över av glädje när han recenserade Overcooked (6/10) , vet jag många som skriker av glädje när de får slänga köttbitar och rotfrukter mellan sig i köket. Det andra spelet som vi får tillfälle att lägga till skämshögen är What Remains of Edith Finch , som erbjuder en skönt mystisk upplevelse.

Månadens höjdpunkter [Maj 2019]

Mon, 29 Apr 2019 10:00:45 +0000

Månaderna tuffar på och vi passerar precis årets första tredjedel. Under april fick vi de första detaljerna om nästa PlayStation-generation och det finns tydliga indikationer på bakåtkompatibilitet med PlayStation 4 och PlayStation VR vilket gör att skämshögen kan leva vidare en generation till.

Månadens släpp bjuder på en hel del återutgivningar, men det finns självklart några guldkorn att lyfta fram lite extra i rampljuset. Och några helt nya spel kommer också att få se dagens ljus.

Recension: Days Gone [PS4]

Fri, 26 Apr 2019 10:00:06 +0000

Deacon St. John kan vid första anblick framstå som en rå sälle. Han tillhör trots allt ett fredlöst motorcykelgäng. Samtidigt har han varvat ner, haft tur och lyckats finna och äkta kvinnan han vill dela resten av sitt liv med.
En hård man, men med hjärtat på rätta stället.

När ett obehagligt virus slår ut större delen av världens befolkning tillhör Deke en av de få som lyckas överleva – mycket tack vare sina år som motorcykelknutte. Det här är Dekes historia och resa från att vara en pålitlig prisjägare till att bli den hjälte världen behöver allra mest…

Recension: Sekiro: Shadows Die Twice [PS4]

Tue, 02 Apr 2019 10:00:21 +0000

Den japanska studion From Software med Hidetaka Miyazaki i spetsen har under de senaste tio åren blivit en utvecklare med en nästan manisk följarskara efter den framgångsrika actionrollspelsserien som kärleksfullt kallas SoulsBorne. Med Sekiro: Shadows Die Twice lämnar de rollspelen bakom sig och fokuserar mer på en homogen upplevelse där taktpinnen hålls hårdare av utvecklarna än av spelaren själv.

Berättelsen utspelas i ett alternativt 1500-tal i feodaljapan fyllt med ninjor, munkar och samurajer. Du axlar rollen som den enarmade vargen; en shinobi som svurit att skydda en ung mästare från faror. Men tro inte att en saknad arm är ett handikapp, protesen erbjuder istället oanade möjligheter att installera allehanda spännande vapen.

Recension: The Messenger [PS4]

Fri, 29 Mar 2019 10:00:07 +0000

I en liten undangömd kustby gömmer sig den sista spillran av mänskligheten. Legenden säger att den demonarmé som nästan utrotade oss kommer avsluta jobbet med sin andra våg. För att bättra på våra odds genomgår alla friska själar en gedigen ninjautbildning inför den oundvikliga konfrontationen.

Som ung ninja känner du dig otålig och funderar över legendens andra del, som säger att en hjälte ska komma till undsättning när det är som allra mörkast. Det finns dock ingen anledning att bli rastlös som spelare. Demonarmén anfaller din by och i elfte timmen dyker hjälten upp och räddar ditt skinn. Din välgörare ger dig uppdraget att leverera en skriftrulle till tre personer som väntar på en svårbestigen bergstopp. Det är du som är budbäraren.

Månadens PlayStation Plus-spel [April 2019]

Thu, 28 Mar 2019 10:00:33 +0000

Det är dags att avtäcka april månads PlayStation Plus-spel. Liksom förra månaden, verkar Sony fokusera på ett färre antal större och lite nyare titlar, till förmån för en lite större mängd spel.

Om några dagar har du möjlighet att lägga vantarna om Conan Exiles (7/10) och The Surge (6/10) , två ganska bra titlar som säkert kan falla dig i smaken. Men återigen undrar jag varför vi inte får några intressanta VR-titlar i utbudet den här månaden heller…

Månadens höjdpunkter [April 2019]

Wed, 27 Mar 2019 10:00:33 +0000

Mars försvann i all hast och tog med sig det mesta av vintern. I mellansverige blommar redan både snödroppar och tussilago. April bjuder trots en förhållandevis lugn månad på ett av de på förhand stora exklusiva spelsläppen till PlayStation 4 där du kommer att få försöka överleva efter zombieapokalypsen.

En bubblare på min lista över månadens höjdpunkter är det tyskutvecklade peka-och-klickaäventyret Trüberbrook som finansierats genom en kickstarter-kampanj och som känns inspirerat av Arkiv X och Twin Peaks.

Recension: Metro Exodus [PS4]

Mon, 11 Mar 2019 12:00:51 +0000

När vi tittar tillbaka på FPS-genren de sista tio åren finns det två spelserier om sticker ut från mängden. De vågar gå sin egen väg och inte följa samma gamla mall som spel som Call of Duty och Battlefield lagt grunden för. Dessa två serier är Borderlands och Metro.

Nu är det dags för Metro Exodus att knyta ihop den postapokalyptiska berättelsen och avsluta Metro-trilogin.

Tidigt i spelet framkommer att allt vi vetat hittills är en lögn. Moskva är inte alls den sista överlevande staden, utan det finns andra människor där ute som fortfarande är vid liv. Artyom beger sig ut tillsammans med sin fru och soldatvänner för att utforska och försöka hitta den ryska regeringen som måste finnas där ute någonstans. Med hjälp av ett tåg, som också fungerar som bas, beger de sig ut på en resa runt i Ryssland för att upptäcka sanningen om vad som har hänt.

Recension: The Occupation [PS4]

Fri, 08 Mar 2019 10:00:08 +0000

Smygspel är en av de genrer som jag misstänker är svårast för utvecklare att lyckas med, då det är väldigt svårt att hitta den där balansgången mellan utmaning och belöning. Om du skapar något som är för bestraffande blir det lätt väldigt frustrerande, och om du låter spelaren komma undan med lite för mycket, försvinner spänningen och känslan av att lyckas bemästra något svårt.

I The Occupation kombineras smyggenren med äventyrsgenren på ett intressant vis, där du som journalisten Harvey Miller genom en serie intervjuer ska avslöja en konspiration. Du kommer dock inte att kunna pussla ihop rätt frågor om du inte letar reda på ledtrådarna innan den bestämda intervjutiden. Du behöver därför på ett diskret vis ta dig in på områden där du inte får lov att befinna dig, i hopp om att finna det bevismaterial du behöver för att avslöja alla skumraskaffärer.

Månadens PlayStation Plus-spel [Mars 2019]

Tue, 05 Mar 2019 10:00:24 +0000

Nu är det mars månad 2019 och det innebär såklart att vi får ta farväl av de gratis spel som PlayStation Plus erbjudit oss som faktiskt har kvar våra PlayStation 3- och PlayStation Vita-konsoler.

Vad som är en smula förvånande, är att utbudet denna månad inte har utökats utan istället minskat till två spel, där den ena visserligen är en riktig stor titel. Personligen hoppas jag på ett betydligt rikare utbud med åtminstone en extra PlayStation VR-titel per månad i framtiden. Den som lever får se.

Recension: Trials Rising [PS4]

Mon, 04 Mar 2019 10:00:00 +0000

Spelutvecklarna RedLynx lanserade sitt racingspel med motocrosscyklar år 2000, och Trials Fusion (8/10) var det första som släpptes till en PlayStation-konsol för fem år sedan. Nu är den finländska spelstudion tillbaka med ett nytt kapitel om galna åkturer och festliga kraschlandningar.

För mig var Trials Rising ett till synes traditionellt racingspel vid första anblicken, men efter några krockar och felaktiga landningar ändrades min uppfattning relativt omgående.

Min resa att delta i lopp runtom hela världen börjar i USA och expanderas vidare om jag lyckas segra i en viss region. Branta kullar och vansinniga hopp kan leda till katastrofala situationer om jag råkar sätta landningen fel. Det handlar dock inte enbart om att komma i mål snabbt eller att ens nå dit, för att klara mig, behöver jag behärska balansen och dra lärdom av mina tidigare misstag. Däremot har jag roligt under färden och skrattar ofta åt mina missöden, vilka gestaltas utmärkt av spelets träffsäkra slapstickhumor.

Månadens höjdpunkter [Mars 2019]

Wed, 27 Feb 2019 10:00:22 +0000

Vintern går mot sitt slut och under mars händer det vi sett i så många rollspel; ljuset vinner över mörkret och i det här fallet får vi längre dagar än nätter. Månaden bjuder på flera ljusglimtar i spelutbudet också, och ett av dessa är spelet som flera av oss i redaktionen listade som det spel vi ser fram allra mest emot 2019.

Mars är också månaden då GDC 2019 går av stapeln i San Francisco och ser vi till tidigare år, så brukar det smygas in lite utannonseringar av nya spel på denna konferens för spelutvecklarna själva.

Recension: Far Cry: New Dawn [PS4]

Thu, 14 Feb 2019 12:01:21 +0000

När Ubisoft utannonserade den direkta uppföljaren till fjolårets Far Cry 5 (9/10) , kände jag en stark längtan att återvända till Montanas djupa skogar igen.

Far Cry: New Dawn inleder med en förödande tryckvåg orsakat av en atombomb som detonerar i Hope County och utplånar allt i dess väg. Sjutton år senare kommer människor upp ur sina skyddsbunkrar och bygger ett nytt samhälle att leva i. Trots avsaknaden av elektricitet börjar folk komma upp på fötter igen.

En nybörjares PvP-erfarenheter i Dark Souls-världen

Wed, 13 Feb 2019 10:00:32 +0000

Med ett hundratal speltimmar i bagaget och ett stort antal vredesutbrott i spelserien Dark Souls, känner jag att jag måste dela med mig av upplevelserna som jag har haft med metalagret online i dessa tre titlar.

Att andra spelare har möjlighet att invadera min värld i Souls-spelen har varit väldigt tydligt ända sedan min första djupa kärlekshistoria vid namn Dark Souls Remastered (10/10). Under hela min första genomspelning av titeln, blev jag av erfarenhet mer och mer rädd för att vara mänsklig då jag spelade. Visst hade jag möjlighet att få hjälp av vänliga fantomer, men samtidigt fanns alltid risken att en rödfärgad djävul också dök upp för att göra livet surt för mig.

Månadens PlayStation Plus-spel [Februari 2019]

Thu, 31 Jan 2019 13:00:46 +0000

Under februari får vi ta del av gratis titlar till PlayStation 3 och PlayStation Vita för allra sista gången, eftersom det endast ska komma spel till PlayStation 4 och VR från och med 8 mars 2019.

Det breda utbudet avslutas med bland annat Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots , tillsammans med For Honor (9/10) och Hitman: The Complete First Season till PlayStation 4.

Nytt på PS Plus 5/2:

For Honor (PS4)
Hitman: The Complete First Season (PS4)
Divekick (PS3, Vita)
Metal Gear Solid 4: Guns of the Patroits (PS3)
Gunhouse (PS4, Vita)
Rouge Aces (PS4, Vita)

Lämnar PS Plus 5/2:

Steep (PS4)
Portal Knights (PS4)
Zone of the Enders HD Collection (PS3)
Amplitude (PS3)
Fallen Legion: Flames of Rebellion (PS4, Vita)
Super Mutant Alien Assault (Vita)

Vad tycker du om februari månads utbud av PlayStation Plus-titlar?

Månadens höjdpunkter [Februari 2019]

Mon, 28 Jan 2019 10:00:58 +0000

Julens baksmälla bjuder på vad som brukar kallas årets fattigaste månad, men nu går vi istället in i årets kortaste månad och de riktigt stora släppen börjar trilla in.

Februari lockar med vitt skilda saker som storslagna framtidsskjutare, finska motorcykeltrickspel såväl som japanska rollspel och visuella romaner. Det finns helt enkelt något för alla den här månaden. Som vanligt har jag plockat ut några spel som på förhand känns som höjdpunkter från släppskörden.

Recension: Ace Combat 7: Skies Unknown [PS4]

Wed, 23 Jan 2019 10:00:52 +0000

När den snart 25 år gamla spelserien Ace Combat vaknar till liv igen, gör den det med besked. PlayStation 4-debuten för följetongen signerad Bandai Namco Studios gör snabbt avtryck och imponerar faktiskt på mig som aldrig kört ett Ace Combat-spel tidigare.

I Ace Combat 7: Skies Unknown är handlingen förlagd till en alternativ version av vår planet; Strangereal. Enligt spelets mytologi ligger dessutom denna planet i samma solsystem som jorden, vilket direkt belyser hur japanskt tokig upplevelsen är.

Recension: YIIK: A Post-Modern RPG [PS4]

Thu, 17 Jan 2019 10:00:24 +0000

Ackk Studios är en väldigt liten indie-utvecklare som består av grundarna; Andrew och Brian Allanson samt ett fåtal ytterligare individer. Fokus ligger hittills helt och hållet på att skapa retrodoftande spel med unika synsätt på spel.

I YIIK: A Post-Modern RPG kombinerar studion skön pixelgrafik som hämtad från Day of the Tentacle, mosar in turordningsbaserade strider med idéer hämtade från Squaresofts tidiga dagar och blandar med rejäla skopor av inspiration från de magnifika Costume Quest-spelen.

Recension: Tales of Vesperia Definitive Edition [PS4]

Mon, 14 Jan 2019 12:00:07 +0000

Tales serien skapades 1995 med Tales of Phantasia till SNES men det var inte förrän Tales of Symphonia släpptes 2004 som serien började bli populär i väst, och det stora genombrottet kom med Tales of Vesperia 2008. Tio år senare ger Bandai Namco oss Tales of Vesperia Definite Edition.

Vi befinner oss på Terca Lumireis där befolkningen använder sig av en magisk energikälla som kallas blastia för att underlätta sina liv. Men kraften används också för att skapa barriärer kring de stora städerna för att hålla monster ute. I vildmarken vågar få vistas på grund av dessa monster. När spelet börjar befinner vi oss i kejsardömets huvudstad där den förre riddaren Yuri Lowell är på jakt efter en tjuv som tagit en blastiakälla från de fattiga kvarterna. Tillsammans med adelsdamen Estelle beger han sig ut på en vidunderliga resa för att hitta tjuven.

Månadens höjdpunkter [Januari 2019]

Fri, 28 Dec 2018 09:00:25 +0000

2018 går mot sitt slut och vi kan alla se fram emot ett nytt, spännande spelår. Årets börjar traditionsenligt i lite lägre tempo efter den intensiva julhandeln, men det finns självklart några guldkorn att lyfta fram.

Du kommer att erbjudas både ett japanskt rollspel med Disneyinslag, en återutgivning och förnyelse av en skräckklassiker och uppföljare till krigsspel från cockpiten på flygplan.

ACE Combat 7: Skies Unknown (PS4,PSVR) - 18 januari

Recension: Subnautica [PS4]

Thu, 27 Dec 2018 15:00:39 +0000

Efter den enorma succén Minecraft , var det inte någon som helst tvekan om att spelare njöt av att överleva, utforska och bygga baser. Till PlayStation 4 har sedan dess släppts en hel del överlevnadsspel som alla på något sätt knyter an till konceptet.

Subnautica anammar den lite nyare stilen och målar upp en mer verklighetstrogen värld där miljöerna inte nödvändigtvis måste bestå av stora kuber. Istället kastas jag under vattenytan och erbjuds överlevnad i havsdjupet.

Månadens PlayStation Plus-spel [Januari 2019]

Thu, 27 Dec 2018 09:00:14 +0000

2019 är det sista året då vi får njuta av gratistitlar till PlayStation 3 och PlayStation Vita. Istället fokuserar som bekant Sony helt och hållet på PlayStation 4 och PlayStation VR från och med 8 mars 2019.

Med endast två månader kvar av det breda utbudet, välkomnar vi Amplitude och Zone of the Enders HD Collection till samlingen och ser fram emot alpina utmaningar i Steep.

Nytt på PS Plus 1/1:

Steep (PS4)
Portal Knights (PS4)
Zone of the Enders HD Collection (PS3)
Amplitude (PS3)
Fallen Legion: Flames of Rebellion (PS4, Vita)
Super Mutant Alien Assault (Vita)

Lämnar PS Plus 1/1:

SOMA (PS4)
Onrush (PS4)
Steredenn (PS3)
Steins; Gate (PS3)
Iconoclasts (PS4, Vita)
Papers Please (Vita)

Vad tycker du om årets första uppdatering?

Recension: PlayStation Classic

Mon, 03 Dec 2018 10:00:06 +0000

PlayStation blev den första konsolen jag köpte för egna pengar och den kommer alltid att ha en speciell plats i mitt gamer-hjärta. Därför var jag extra förväntansfull när Sony utannonserade en minikonsol med klassiker till PlayStation. På förhand spekulerades det vitt och brett om vilka spel som skulle komma med, och även om några riktiga klassiker är med, saknar jag många av mina favoriter. När jag kopplar in enheten i min TV använder jag TV:ns USB-port för ström och minikonsolen vägrar starta. Jag börjar direkt tänka att jag har fått ett trasigt exemplar och tar fram manualen. Det visar sig att den spänning och ström jag får från TV:n inte räcker, utan jag måste ha en omvandlare från eluttag till USB som man får med mobiltelefonladdare. Jag förstår att det handlar om besparingar och logistik med olika regioners elstandarder, men tycker ändå att de hade kunnat lägga med en adapter. [caption id=“attachment_23793” align=“aligncenter” width=“550”] Den ikoniska ikonen med Cloud och hans Bustersvärd pryder menyn.[/caption] När jag väl får igång konsolen, möts jag av en trevlig meny där de 20 spelen sitter i en cirkel. Det är både intuitivt och enkelt att navigera mellan spel, manualer och att hantera sparfiler på virtuella minneskort. Trycker jag på konsolens resetknapp sparas det exakta tillståndet i spelet och jag kan fortsätta från exakt den punkten nästa gång jag vill spela mer. En mycket trevlig och användbar funktion. Handkontrollerna är i originalutförande helt utan analogstickor och vibration, även om den första DualShock-kontrollern kom redan 1997, tre år in i den 12 år långa tillgängligheten av PlayStation i butikerna. I pusselspelen och rollspelen fungerar styrkorset bra, medan de tredimensionella actionspelen känns extra gamla utan analog styrning. När det gäller spelen så har nog mina känslor trumfat förnuftet eftersom jag inte alls minns dem så här bedrövliga. Lite ironiskt så är det de tvådimensionella spelen som håller bäst och de helt tredimensionella gör sig oerhört dåliga på en modern TV. Pusselspelen Mr Driller och Super Puzzle Fighter II Turbo håller måttet och är båda riktigt trevliga samt lockar mig tillbaka att spela flera sessioner. Rollspelen Final Fantasy VII och Wild Arms håller måttet rent spelmekaniskt och musikmässigt, men grafiken har verkligen inte åldrats med värdighet. Ett stort pluspoäng ger jag dock till designvalet där Open-knappen på konsolen används vid byte av virtuell skiva i spelen som ursprungligen släpptes på flera skivor. [caption id=“attachment_23792” align=“aligncenter” width=“550”] Den ser ut som en vanlig PlayStation, men ryms i en hand.[/caption] Allra sämst fungerar skjutarspelen Syphon Filter och Tom Clancey’s Rainbow Six. Jag hade glömt bort vilket enormt steg det var från den gamla skolans spel till två analoga spakar där du siktar med den ena och rör dig med den andra. Jag blir inte långvarig i de spelen och känner inget sug att återvända till dem heller. När det gäller spelvalen så känns det som om några spel är med bara för att det finns moderna uppföljare som blivit succéer. Jag har redan nämnt Final Fantasy VII och spel som Resident Evil och Metal Gear Solid är självklara val, men några av klassikerna har fått ansiktslyftningar och fick inte vara med. Jag tänker på spel som Crash Bandicoot , Spyro the Dragon och WipeOut som absolut måste klassas som PlayStation-klassiker. Hade jag fått handplocka några spel hade Final Fantasy Tactics , Xenogears och Castlevania: Symphony of the Night också fått vara med. Efter att ha testat alla spelen blir jag sittande med en besviken känsla och en bitter eftersmak. Jag har svårt att bestämma mig om jag själv förändrats så mycket och därför tänker mycket på yta och användarvänlighet, eller om det är spelen som har åldrats oväntat dåligt. Det här är iallafall inte alls vad jag hade tänkt mig, och om jag jämför med andra tillverkares retrokonsoler, kan jag bara konstatera att de tredimensionella spelen inte alls håller måttet på samma sätt som de charmiga tvådimensionella pixelspelen gör. Hade det funnits möjlighet att köpa till spel så hade mobiliteten och enkelheten att spela var som helst där det finns en HDMI-skärm varit en framgångsfaktor, men som PlayStation Classic ser ut nu, räcker det inte ända fram.

Månadens PlayStation Plus-spel [December 2018]

Thu, 29 Nov 2018 13:00:32 +0000

Årets sista månad är snart här, och för att höja PlayStation Plus till nya höjder, bjuder Sony denna gång på ett stort lass med underhållande och intressanta titlar. Bland annat får vi tillgång till skräckmästarna Frictional Games kusliga Soma (8/10) som Johan rekommenderade skräck- och science fiction-fanatiker att spela. Som om inte det vore nog, bjuds vi även på det underhållande Onrush (8/10), den episka grafiska novellen Steins; Gate och den dystopiska passkontrollantsimulatorn Papers Please (9/10). Frågan som nu kvarstår är hur tusan vi ska hinna att plöja igenom detta nya tillskott till skämshögen.

Recension: The Forest [PS4]

Tue, 27 Nov 2018 13:00:24 +0000

Jag kommer fortfarande ihåg den där krypande, ofrånkomliga känslan av hjälplöshet som jag upplevde första gången jag tittade på filmen “Alien”. Efter att ha återupplevt filmen många gånger som vuxen, har jag identifierat skräcken lite tydligare; det som är läskigt är att den fientliga varelsen är ett rovdjur, att den anpassar sig snabbare än en människa och att dess beteende inte går att förutspå. En liknande känsla möter mig i Endnight Games blandning av skräck- och överlevnadsspel, och det beror inte på att jag befinner mig på ett rymdskepp utan snarare att jag inte kan lita på titelns artificiella intelligens. Jag känner mig inte säker någonstans… I inledningen möts jag av ett scenario som kan liknas vid pilotavsnittet till TV-serien Lost. Huvudpersonen befinner sig på ett flygplan tillsammans med sin son och allt verkar frid och fröjd. Innan jag lyckas zappa mig vidare i underhållningssystemets filmutbud är dock katastrofen ett faktum. Planet skakar, snurrar runt och allt blir till ett mörkt kaos. Vi kraschar på en okänd ö, någonstans mitt i ingenstans. [caption id=“attachment_23718” align=“aligncenter” width=“550”] Hejsan. Ursäkta…har någon av er sett min son?[/caption] När jag vaknar till liv är min son försvunnen och jag får se minnesfragment där en mänsklig varelse som verkar föra bort honom från flygplanet. Förutom att överleva dagen, måste min hjälte självklart även återfinna sin son. Men som det berättas i säkerhetsfilmerna på planet är det viktigt att först se till sin egen säkerhet innan jag hjälper andra. När jag kliver ut ur stjärtpartiet på det kraschade planet, bevittnar jag omedelbart vilken tragisk olycka detta är. Överallt ligger resväskor och saker som en gång har tillhört mina medpassagerare. Av dem syns dock inga spår, vilket är ganska märkligt. Jag hittar dock direkt en yxa som snart ska bli min bästa vän, och med dess hjälp lyckas jag öppna flertalet resväskor och plocka på mig en hel del nödvändigheter. Själva spelmekaniken påminner till mångt och mycket den som erbjuds i till exempel Conan Exiles (7/10). Jag måste leta efter stenar, hugga ned träd och samla på kvistar för att skapa de fällor och hjälpmedel som krävs för att överleva på denna öde ö. Där The Forest skiljer sig från andra överlevnadsspel jag spelat, är att jag inte får några “fridagar” att förbereda mig på. Istället möts jag under den första dagens skymning av springande, hukande silhuetter som kretsar kring flygplanet. Det gäller med andra ord att snabbt skapa skydd, se till att lyckas samla regnvatten och hitta något att äta. Samtidigt som försvar står högt på prioriteringslistan. [caption id=“attachment_23719” align=“aligncenter” width=“550”] Ehhhh….äter kannibaler haj eller är det något annat i görningen?[/caption] Ganska snart står det klart att det är kannibaler som bor på ön och misstanken växer inom mig att det är de som står mellan mig och återförenandet med min son. Inför räddningsoperationen ser jag därför till att utvidga min bas för att erbjuda ett bättre försvar men också för att se till att jag har tillräckligt med resurser för att överleva. Det är ungefär här som jag upptäcker spelets ondsinta och mycket smarta balansgång. Det visar sig nämligen att ju större åverkan jag gör på naturen och omgivningen, desto mer intresserade och aggressiva blir kannibalerna. Sammantaget blir detta en balansgång där jag slits mellan viljan att rädda min son och att försvara mitt läger och mina tillgångar. Som tur är, har spelet ett samarbetsläge, vilket innebär att jag kan ge mig ut och utforska under tiden min medspelare stärker basens försvar. Därför lämnar jag min trogna kompanjon hemma, medan jag söker efter överlevande. Redan efter några minuters gångpromenad, inser jag att något är oerhört fel på ön. På en strand ligger vithajar uppsköljda i sanden och en bit ute i havet skymtar en segelbåt. Vägen till att hitta den kidnappade sonen är lång, men äventyret som jag har startat är fenomenalt. The Forest är ett perfekt spel för dig som tröttnat på fyrkanterna i Minecraft eller inte trivs i Conan-universat men som ändå längtar efter ett spel där du måste ha koll på hunger, törst och hälsa samtidigt som du bygger försvar och strävar efter ett mål. Jag kommer att fortsätta spela detta spel tills jag har hittat den försvunna sonen. Och eventuellt hittat en platinatrofé.

Recension: Castlevania: Requiem [PS4]

Mon, 26 Nov 2018 10:00:10 +0000

Jag har alltid gillat den legendariska berättelsen om familjen Belmont och deras roller som vampyrjägare. Kombinationen av arkadäventyr, klassisk skräckmytologi och ikoniska karaktärer har varit delar av den stabila infrastrukturen i Konamis spelserie Castlevania sedan 1986. Nu har spelföretaget rest tillbaks i tiden och lanserat samlingen Castlevania: Requiem , där två av de mest mytomspunna titlarna sluts samman i full cirkel. Dessa två spel är en gemensam berättelse, och tidigare Japan-exklusiva Rondo of Blood är den första halvan av Richter Belmonts anknytning till greve Draculas farliga slott. Den ondskefulle vampyrherren har återuppstått igen, med assistans av svarte magikern Shaft, som i sin tur kidnappat fyra kvinnor för att utföra uppoffringar till sin herre. Likt de äldre föregångarna bekämpar jag fladdermöss, skelett och andra monster med Belmontklanens mäktiga piska i bästa arkadstil. [caption id=“attachment_23664” align=“aligncenter” width=“550”] Spyro gör ett gästspel men han verkar ganska grinig.[/caption] Rondo of Blood är vid första intrycket ett linjärt äventyr med en traditionell väg till bossen i varje bana, men jag upptäckte att spelet erhöll flera hemligheter undangömt i varje hörn. De alternativa vägarna till gömda banor gör utforskandet i Draculas slott intressantare. Förutom Richter går det att spela som djurvännen Maria, och hennes rörelseschema skiljer sig markant från den manliga vampyrjägaren vilket får mig att ändra strategier, främst i striderna. Spelet är ett audiovisuellt spektakel av stilfull pixelgrafik och seriens bästa musik, där exempelvis Bloody Tears från Simon’s Quest i bana tre aldrig har låtit bättre. Dock vill jag uppmärksamma den brutalt aggressiva svårighetsgraden, där Konami placerat varje fiende med hög precision på rätt plats. Bossarna är dessutom mycket elakare än i de tidigare spelen vilket medförde att jag dog flera gånger av deras dödliga attacker. [caption id=“attachment_23666” align=“aligncenter” width=“550”] Alucard vet hur man kopplar av med finess.[/caption] Det andra spelet i samlingen; Symphony of The Night , inleder med föregångarens slutstrid och därefter börjar ett banbrytande kapitel i hela sagan. Konami lånar utforskandet från Super Metroid och sammanväver det med Castlevanias vampyrpiskande actionsekvenser i ett rollspel. Uppoffringen av de äldre titlarnas linjära arkadstil är fortfarande en briljant idé tjugo år senare efter dess lansering till PlayStation 1997. Termen metroidvania inspirerade flera uppföljare, likaså plagiat, flera år efteråt - till och med än idag. Den karismatiska Alucard är en svärdviftande halvvampyr vars uppgift är att stoppa pappa Draculas galenskap en gång för alla. Slottet är enormt och likt Rondo of Blood finns det gott om hemligheter att hitta överallt, och den briljanta bandesignen är helt i världsklass. Det är spännande att leta efter Alucards artefakter och slåss mot de gastkramande bossarna. Jag tycker om den detaljrika grafiken och den gråhåriga blodsugaren är elegans personifierad. Även soundtracket är enastående vackert, även om jag anser att föregångaren har lite bättre musik. Min enda invändning är att denna version inte har samma röstskådespelare från originalspelet, bland annat lyser Alucards djupa barytonröst med sin frånvaro. [caption id=“attachment_23668” align=“aligncenter” width=“550”] Beelzebub är ett gigantiskt lik och tar förstaplatsen som vidrigaste bossen.[/caption] Trots att Castlevania: Requiem innehåller två toppspel, saknar jag lite extra innehåll. Ett stort konstgalleri med konceptbilder och ett ljudrum där jag kan lyssna på musiken vore fina beståndsdelar bakom kulisserna. Jag gläds dock av trofélistan vars utmaningar är lockande, men det är synd att Konami inte lagt till ett läge där jag får slåss mot alla bossar. Denna samling är en kärleksförklaring till hela mytologin om greve Dracula och familjen Belmont. Rondo of Blood är äntligen på engelska, och att Symphony of the Night finns på PlayStation 4 ger bara ytterligare anledningar till att du bör spela kollektionen snarast - särskilt om du likt undertecknad älskar Castlevania.

Månadens PlayStation Plus-spel [November 2018]

Thu, 01 Nov 2018 10:00:42 +0000

Nu när vintermörkret sätter sina mörka klor i oss svenskar, kan det väl vara skönt med en ny uppdatering i PlayStation Plus-biblioteket? Sony har sett till att vi har all anledning till att hålla oss inne framför våra varma, ljusa bildskärmar med ett antal höjdartitlar. Vad sägs till exempel om det adrenalinstinna Bulletstorm: Full Clip Edition (7/10) som förutom pubertal humor, även svänger sig med ett unikt upplägg i stridsmekaniken där du får stilpoäng om du gör snygga manövrar mot fienderna. Känner du att du har för mycket fritid, kanske det allra första Yakuza-spelet i sin uppgraderade form Yakuza Kiwami (8/10) kan tilltala dig? Månadens erbjudanden innehåller även en titel som tilltalar oss troféjägare; Burly Men at Sea , som med sin korta tid till platina, tilltalar mig personligen väldigt mycket, speciellt då det även erbjuds till PlayStation Vita.

Månadens höjdpunkter [November 2018]

Tue, 30 Oct 2018 10:00:33 +0000

Mörkret är här. Dagarna blir kortare. Men det innebär att du med gott samvete kan krypa upp i soffan, begrava dig under en filt och spela någon av den senaste tidens stortitlar eller något härligt independent-spel. Julhandeln är i full gång redan och november bjuder också på den importerade shoppinghögtiden Black Friday där det brukar finnas trevliga erbjudanden på både hårdvara och spel. Även om många av årets stora släpp redan ligger bakom oss, så finns det några riktiga godbitar att se fram emot och jag blev tvungen att välja bort ett par potentiella storsäljare när jag lyfter fram de tre spelsläpp jag ser fram emot mest under den kommande månaden.

Recension: Mega Man 11 [PS4]

Mon, 01 Oct 2018 17:00:00 +0000

Jag älskar Mega Man. Redan som liten parvel blev jag stormförtjust i en hel genre tack vare den magiska plattformsperfektion som den blå bombarens tidiga äventyr briljerade med. Än idag har ytterst få sidoskrollande actionspel ens kommit i närheten av samma spelglädje som dessa legendariska skatter från 80- och 90-talet sprudlar av, trots många försök. Till skillnad från seriens senare delar tar Mega Man 11 ett par steg in i framtiden, och överger den nostalgiska åttabitarsestetiken som väckte nytt liv i genren för tio år sedan. Miljöer och karaktärer är nu uppbyggda med tredimensionell grafik istället för pixlar, musiken framförs inte längre av ett ljudchip från åttiotalet och vår hjälte har utrustats med ett par helt nya förmågor. Under ytan återfinns lyckligtvis samma tidlösa design med silkeslen kontroll, den har bara fått en ny inramning. Även om det tar en stund att vänja sig vid den nya estetiken känns den ändå serien trogen, och passar perfekt in i det klassiska actionupplägget. Det är alltid tydligt var plattformar slutar och exakt vilka delar av skärmen jag ska undvika. Mitt enda problem med den nya stilen är att musiken tappat attityd och mest håller sig i bakgrunden. För en serie som Mega Man är detta ett stort minus, där de rockiga men ödesmättade melodierna alltid spelat en central roll i upplevelsen. [caption id=“attachment_23066” align=“aligncenter” width=“550”] Kon-trollen sitter exakt där den ska och banorna går som på räls…[/caption] En kul nyhet är att vår hjälte utrustats med en ny förmåga där han under några sekunder åt gången antingen kan sakta ned tiden eller få extra krut i sin armkanon. Då bandesignen ständigt har dessa relativt simpla hjälpmedel i åtanke, bjuds det på hysteriskt stressiga situationer där det verkligen gäller att tajma användandet av dessa rätt. Jag glömde själv bort att nyttja de nya krafterna ganska ofta i början av äventyret, men när jag väl vande mig vid dem fick banorna ett helt annat flyt och ett imponerande tempo. De åtta robotmästarna vars banor du kan tackla i valfri ordning håller hög kvalité rakt igenom. Att lära mig studsa omkring i Bounce Mans hoppborg utan att fara runt som en förvirrad flipperkula känns kreativt och roligt, medan de vandrande dynamitgubbarna på Blast Mans bana är kul att leka med tills de råkar detonera en förödande kedjereaktion. Bossarna har precis som Mega Man utrustats med förmågan att manipulera sin styrka och snabbhet under korta stunder, vilket bidrar till mer spänning i striderna, även om just dessa element gör deras attackmönster lite onödigt svåra att läsa av. Helt enligt traditionen får jag behålla bossarnas unika vapen när jag besegrat dem, och det blir som ett roligt pussel att lista ut vilka attacker som fungerar bäst mot vilka fiender. Arsenalen bjuder på påhittig variation, med allt från simpla spjutstötar till stora salvor med gummiskott som studsar över hela skärmen. Jag uppskattar dessutom att det går snabbare än någonsin att växla till valfritt vapen tack vare högerspaken och dedikerade knappar, vilket uppmuntrar mig till att testa alla olika förmågor mycket oftare än tidigare. [caption id=“attachment_23067” align=“aligncenter” width=“550”] Det är viktigt med skyddsglasögon när man går på raveparty med dödslaserstrålar som discoljus…[/caption] I slutändan är det dock den precis lagom elaka bandesignen som stjäl showen. Utmaningen lyckas hela tiden vara perfekt balanserad så att jag aldrig vill ge upp ens när passager känns omöjliga att överleva. Efter ett förlorat extraliv och någon svordom eller två, biter jag ihop och försöker igen tills hela banan sitter i ryggmärgen. Allt handlar om att lära sig spelets mönster, och banor som kändes hopplöst svåra vid första försöket rusar jag snart igenom som om de vore härliga hinderbanor efter några försök. Att Mega Man 11 är en värdig uppföljare som definitivt har sin plats i serien känns oerhört kul att bekräfta. Titeln håller hårt i alla traditioner, men vågar ändå ta några steg bort från originalmallen utan att gå vilse. Det kanske inte överträffar alla förväntningar, men bjuder på ett fantastiskt härligt flyt samt en stenhård attityd.

Månadens höjdpunkter [Oktober 2018]

Fri, 28 Sep 2018 13:00:03 +0000

Hösten kom från ingenstans. Den ena dagen bjöds det på sommarvärme för att bara någon dag senare ha frost på marken. September har bjudit på fantastiska upplevelser och den trenden ser inte ut att mattas av. Vi är nu inne i en otroligt hektisk spelsläppsperiod där utgivarna tävlar om de surt förvärvade julklappspengarna. Oktober bjuder på så många trippel-A titlar att det var svårt att välja ut tre. Den gemensamma nämnaren för de tre spel jag har valt att lyfta fram är det historiska temat. Vi börjar i antikens Grekland på 430-talet före kristus, fortsätter till vilda västern kring förra sekelskiftet och avslutar i ett mörkt Boston i mitten på 1920-talet. Har du redan gissat vilka spelen är?

Månadens PlayStation Plus-spel [Oktober 2018]

Thu, 27 Sep 2018 10:00:44 +0000

Dra på dig höstfilten och drick en god kopp varm dryck, för nu närmar sig oktober med dess mörka höstnätter. Halloween är på ingång, och det passar väl bra med ett skräckspel bland utbudet av oktober månads PlayStation Plus? Det asymmetriska överlevnadsspelet Friday the 13th: The Game (8/10) där en spelare får spela som ikonen Jason Voorhees i jakt på livrädda lägerledare, står i förgrunden bland månadens titlar. Om du hellre vill testa dina reflexer och förlita på din tävlingsinstinkt, kanske det är värt att kolla in Laser League istället.

Recension: Transference [PS4, PSVR]

Wed, 26 Sep 2018 13:00:11 +0000

När Ubisoft försöker förklara vad spelet Transference egentligen är, väljer de att likna det vid en Escape room-simulator som utspelar sig i en galnings psyke. Beskrivningen passar ganska bra om jag ser till ren spelmekanik, men det finns samtidigt ett djup i denna titel som erbjuder så mycket mer. Ända sedan begreppet Virtual Reality introducerades (och kanske tidigare än så), har nog tankar och drömmar hos oss människor lockats av tanken att migrera vår själ och medvetande till något syntetiskt, något lagrat. Evigt liv behöver inte nödvändigtvis betyda att vi ska leva i all evighet i våra fysiska kroppar, utan kan också betyda att vår entitet lagras så att vi kan existera tillsammans med våra nära, långt efter att vi har gått bort. [caption id=“attachment_23058” align=“aligncenter” width=“550”] Detta är pappa Raymond. Smått galen men med ett hjärta av virtuell kärlek.[/caption] Transference är ett samarbete mellan produktionsbolaget SpectreVision och Ubisoft Montreal där tonvikten ligger på att utforska en familjerelation och familjens öde. Allt börjar utanför en lägenhetsfastighet som huserar ett antal familjer. Med en fast hand styrs jag dock bort från övriga lägenhetsinnehavare, och in i Raymonds familj och dess bostad. Redan från början lär jag mig att värja mig från mörkret i trapphuset där något elakt och ont verkar härska. Inom kort inser jag att Raymond är en forskare som försöker lagra människors medvetanden och personligheter i en alternativ existens. Om det är VR eller inte är osäkert, men självklart går spelet att uppleva med hjälp av PlayStation VR (8/10). Dock är det inte själva upplevelseformen som står i fokus utan snarare de känslor som blommar upp när jag utforskar den trasiga familjens hem. Förutom en halvgalen forskare till familjefar, växlar jag mellan att ikläda mig rollen av den musikaliska modern och ett smått deprimerat, mobbat barn. Jag ställs inför många svåra upplevelser i familjens lilla hem och känslorna svajar mellan ångestfyllda tankar om skilsmässa och hopplösheten i sonens önskan om att ha fred inom familjen. [caption id=“attachment_23059” align=“aligncenter” width=“550”] Det kanske är dags att besöka en familjepsykolog?[/caption] I min strävan att få se upplösningen, växlar jag mellan karaktärerna genom att trycka på ljusknappar i lägenheten och beroende på vem jag spelar, ändrar sig förutsättningar och miljöerna dramatiskt. Att livet utspelar sig i en virtuell verklighet är uppenbart eftersom jag konstant stöter på felkoder i programmet och sköna, The Matrix-inspirerade anomaliteter. Emellanåt känns det också som att jag befinner mig i ett avskalat Animus från Assassin’s Creed-spelen, blandat med de VR-inslag som serien lägger ovanpå sin historiska världsbild. Med sin korta speltid, som sträcker sig över cirka två timmar, känns det som att priset för Transference är aningen högt. Men om jag ser till upplevelsen som jag fått ta del av, är summan snarare försumbar då jag har fått uppleva och känna så mycket. Titeln skänker så mycket mer än ett logiskt pussel som måste lösas för att komma vidare; den ger mig insyn i livsödet hos en smått trasig familj och väcker liv i många viktiga tankar hos mig som spelare och familjefar.

Recension: Destiny 2 - Forsaken [PS4]

Mon, 17 Sep 2018 10:00:46 +0000

Min historia med Destiny-spelen har varit lite av en berg- och dalbana. Både originalspelet och uppföljaren har erbjudit starka upplevelser med höga produktionsvärden, men som i längden blivit enformiga på grund av bristande variation och innehåll. Expansionerna har självklart hjälpt till på denna front, men har också känts lite för sparsmakade för att hålla kvar mig kontinuerligt. När tredje expansionen släpptes till originalspelet lyckades dock Bungie få alla pusselbitar på plats på ett vis som gjorde att spelet kändes komplett. Frågan är då om detta mönster repeteras i form av Destiny 2 – Forsaken. Redan från början står det klart att Bungie har lagt betydligt mer krut på själva berättelsen jämfört med de två tidigare expansionerna. Du får i uppdrag att stoppa ett upplopp som precis har brutit ut i Prison of Elders, men det börjar snart visa sig att upploppet är en avledningsmanöver för att den gamla bekantingen Uldren Sov ska kunna rymma. Inte nog med att rymningen lyckas, antagonisten passar även på att döda en ganska central karaktär i berättelsen. Om du har sett alla trailrar vet du vem det är, men om du har lyckats undvika det hittills kommer jag att låta det vara osagt. Berättelsen ändrar snabbt ton, och förvandlas till en lång hämndresa i bästa Kill Bill-stil. [caption id=“attachment_22914” align=“aligncenter” width=“550”] Pilbågen är helt klart ett av de bästa tillskotten i expansionen.[/caption] Inte nog med att Uldren står på din lista, du ska även ha ihjäl alla de åtta baronerna som hjälpte honom iscensätta denna rymning. De tillhör den nya rasen Scorn, som i praktiken är en liten variation på Fallen, men som faktiskt har en del unika fiendetyper. Detta ger spelet en välbehövlig injektion av variation från att ha tampats med de gamla inarbetade fienderna i flera år nu. Kampanjen är ganska matig med expansionsmått mätt, även om den inte är lika omfattande som grundspelet är. Det är dock bara en liten del av den stora helheten som Forsaken erbjuder. Den kanske mest nyskapande nyheten är Gambit-läget, som erbjuder en härligt frenetisk blandning av kooperativt spel mot datorstyrda fiender och tävling mot andra mänskliga spelare. Omgångarna börjar med att du ska döda fiender för att samla ihop prylar som du stoppar i en maskin. Du väljer själv när du ska kassera in de insamlade föremålen, och ju fler du lämnar in åt gången desto svårare gör du det för motståndarlaget. Du framkallar nämligen fiender på deras planhalva som låser maskinen för vidare inlämning tills fienden är nedgjord. När du har samlat ihop tillräckligt många av dessa föremål kommer du att framkalla en mäktig fiende som tål rejäla mängder stryk, och det lag som får ner denna fiende först vinner omgången. För att skapa ytterligare spänning öppnas med jämna mellanrum en portal mellan de olika lagens planhalvor som låter en spelare invadera andra laget och åsamka huvudvärk. Om laget dessutom håller på att slåss mot bossen kommer varje dödsfall att hela upp bossen igen, vilket skapar upplägg för enormt spännande svängningar i matcherna. [caption id=“attachment_22915” align=“aligncenter” width=“550”] En Scorn-fiende får lära sig den hårda vägen att öppna lågor är en brandfara.[/caption] För mig är det alltid kul när en utvecklare skapar ett flerspelarläge som inte kräver färdigheter på e-sportnivåer, och jag fastnade riktigt mycket för Gambit-läget. Eftersom du huvudsakligen slåss mot datorstyrda fiender handlar det mer om hur du samarbetar med laget, men tillägget med invasionerna skapar en extra spänning utan frustration om du, som jag, inte är världsbäst i Crucible. Bungie har även tagit till sig av kritiken att det finns lite för lite att sysselsätta sig med rent generellt. Utöver de aktiviteter som tidigare har förnyats veckovis finns det nu även dagliga mål att uppnå för att få ny utrustning. Det avhjälper problemet som många av de mer aktiva spelarna hade när de avverkade veckmålen redan första kvällen och sedan satt och rullade tummarna i väntan på att de skulle förnyas nästa vecka. Överlag känns det som att Destiny 2 (9/10) har blivit en mer komplett produkt nu, och många av pusselbitarna har fallit på plats. Det är lite trist att spelet har följt exakt samma mönster som föregångaren bara, och jag hoppas att det inte kommer att upprepas när det väl är dags för en uppföljare.

Månadens höjdpunkter [September 2018]

Fri, 31 Aug 2018 10:00:34 +0000

Sommaren går mot sitt slut och med hösten i antågande tar hela spelbranschen sats och laddar för årets stora försäljningsboom, julhandeln. Redan i september ser vi en upptrappning i antalet stortitlar som släpps och några spel den här månaden är på förhand starka kandidater till att bli rejäla storsäljare. Har trängs bjuds både japanska strategispel, actionäventyr med superhjältar, årets stora sportspel, djungeläventyr med kända gravskändare och lågmälda äventyrsspel med övernaturliga undertoner.

Månadens PlayStation Plus-spel [September 2018]

Thu, 30 Aug 2018 10:00:19 +0000

Då var det dags att tömma hårddisken och toppa upp skämshögen igen; PlayStation Plus-spelen för september är snart här och denna månad erbjuds vi spelare två riktiga mastodonttitlar. Till att börja med, återvänder den arge Kratos i ännu högre upplösning till PlayStation 4 i form av God of War III: Remastered (7/10). Om du redan har lagt krigsgudens äventyr på hyllan, kan du ju alltid flyga ut i rymden och skjuta utomjordingar i Bungee’s Destiny 2 (9/10), ett science fiction-epos som Johan uppskattade mycket mer än den tunna föregångaren. Självklart får du också tillgång till ett antal andra titlar, men bara dessa två är ju värda månadsavgiften, tycker jag.

Recension: Overcooked! 2 [PS4]

Mon, 13 Aug 2018 10:00:55 +0000

Det är kul när partyspel lockar fram ens värsta sidor. För till skillnad från andra, förhållandevis lugna partyfavoriter såsom Towerfall , Jackbox Party Pack och Bomberman , hettar det alltid till när Overcooked serveras. Fast på ett bra sätt. Precis som i den älskade föregångaren blir det otroligt tydligt vilka roller du och dina vänner väljer att axla i sjukt stressiga situationer när Overcooked 2 rör om i grytan. Ingen kurs i ledarskap, laganda eller Lean är ens i närheten av lika bra på att lära en grupp att samarbeta som de knivigaste situationerna i spelets kök. Varje nytt uppdrag i denna komiska kocksimulator lär nämligen resultera i en riktig soppa, tills du och dina vänner lärt er att gafflas på en perfekt avvägd nivå. [caption id=“attachment_22567” align=“aligncenter” width=“550”] Det är lätt som en plätt att lära sig spelets grunder, som är väldigt nyburgarvänligt överlag…[/caption] Få andra spel har fått mig att skrika så mycket på mina vänner, men vi gör det på en hjärtlig nivå och har oförskämt roligt tillsammans under titelns mest kaotiska stunder. Varje gång vi förlorar skrattar vi åt allt som gick fel. Sen försöker vi komma på en ny strategi för hur vi bäst fördelar sysslor som att diska, hålla koll på beställningar, slänga fram respektive råvaror och så vidare i nästa försök att stilla hungern hos våra restauranggäster. När vi väl lyckas är tillfredsställelsen total, och vi konstaterar att partyspel knappt kan bli mycket roligare än så här! Ingen kokbok som inte har en baksida. Att avnjuta Overcooked 2 utan goda vänners sällskap är som att ha kalas utan gäster – det blir aldrig särskilt kul ensam. Bland nyheterna på menyn finns visserligen ett onlineläge och nya ingredienser som förvandlar enspelarläget till en lite matigare upplevelse. Men då det stora fokuset på samarbete verkligen är grädden på moset, försvinner helt den extra krydda som två till fyra kockar i samma soffa tillför om du istället väljer att spela själv. [caption id=“attachment_22568” align=“aligncenter” width=“550”] Surdeg som legat och jäst i Lökriket vaknar upp som zombieliknande obröda, med en omättlig hunger efter gastronomiska smakupplevelser. Handlingen i Overcooked 2 är så lökig att utvecklarna borde få bakläxa…[/caption] Ju fler kockar desto bättre soppa med andra ord. Att tillsammans försöka koordinera matlagning i en fallande luftballong som fattat eld i blåsväder, där såväl kökets design som inkommande beställningar helt ändrar skepnad när detta stormkök abrupt kraschlandar in i en annan restaurangbyggnad på marken, är lika hysteriskt roligt som stressigt. Att det dessutom går att kasta råvaror tvärs över skärmen till varandra ökar både kaoset och tempot väsentligt, vilket i kombination med utsökt fantasifull köksdesign resulterar i ren magi. Föll originalspelet dig i smaken lär du älska Overcooked 2. I grunden är det mesta sig likt, men en del surdegar såsom sladdrig kontroll har knådats bort, och resultatet är godare än någonsin. Kockarna på Ghost Town Games har gjort ett utmärkt jobb att koka ihop ett perfekt recept för en lyckad spelkväll med vännerna.

Recension: Dead Cells [PS4]

Mon, 06 Aug 2018 18:00:28 +0000

Uttrycket metroidvania började användas efter att spelskaparen Koji Igarashi ledde Konamis klassiska Castlevania i en annan riktning, där vampyrdräpandet blandades ihop med Metroid och dess icke-linjära värld. Symphony of the Night ledde till några uppföljare i samma stil, men inspirerade också flera andra spelutvecklare att använda det framgångsrika konceptet till sina egna titlar. Indie-utvecklaren Motion Twin experimenterar med Igarashis idé och adderar en aggressiv, stigande utmaning i Dead Cells , där jag kontrollerar en människolik fånge i jakt på det enorma fängelsets ansvariga. Vid mitt första spelförsök bevittnar jag en grön slemklump förvandla sig till den humanoida hjälte som jag ska komma att styra. Efter att ha bevittnat det bisarra introt påbörjar jag äventyret och flykten ur den labyrintartade fängelsehålan, men det dröjer dock inte länge innan jag blir ihjälslagen av några arga zombier. När en ny omgång påbörjas, ändras labyrinten och jag måste leta efter en ny väg ut och se till att inte bli dödad igen, men fiendernas aggressivitet gör inte situationen enklare. [caption id=“attachment_22419” align=“aligncenter” width=“550”] Som kapten Haddock skulle ha sagt: “Bomber och granater”.[/caption] Upplägget bland fiender och banor påminner en del om Rogue Legacy (8/10). Men jämfört med det humoristiska riddarspelet, straffar Dead Cells mig hårt efter ett dödsfall. Allt jag har samlat på mig under en spelomgång försvinner och jag får börja om helt från början igen. Spelet håller mig sysselsatt med de intensiva striderna och tempot är utomordentligt bra. Istället för att enbart vifta med svärd behöver jag förlita mig på kontringar och lära mig fiendernas rörelsescheman. Jag tycker att navigationen är solid och de tydliga menyerna lätta att läsa, men jag är inte förtjust i att hålla in en knapp för att kunna självläka eftersom det oftast sätter mig i en dålig sits i stridens hetta. Ibland kan jag hitta blå sfärer efter mina vunna strider och dessa är användbara för att kunna låsa upp nya vapen, förmågor och andra hjälpmedel från ritningar som finns utspridda överallt. För varje säkerhetszon mellan nivåerna erbjuder en liten vätte mig extra egenskaper för att kunna underlätta inför de svårare områdena. Dead Cells enorma banor har flera passager att utforska, men tack vare en lättbegriplig karta är jag inte orolig att gå vilse. Det finns portaler överallt och med ett par enkla knapptryckningar, kan jag snabbt teleportera mig till en plats ifall jag har glömt bort något. [caption id=“attachment_22428” align=“aligncenter” width=“550”] Sagolikt vackert och brutalt elakt.[/caption] Jag är förälskad i den häpnadsväckande visuella stilen och den detaljerade pixelgrafiken. När möjligheten finns bromsar jag upp och beskådar de höga tornen vid Ramparts höga murar eller fiskehamnens förfallna trähus. Musiken är helt okej men den överträffas av de tunga ljudeffekterna. När jag spelade detta recensionsexemplar uppstod ett irriterande problem flera gånger. Bilden började oväntat frysa till och förvirring uppstod när jag plötsligt var på en annan plats. Jag hoppas att en uppdatering fixar bekymret direkt när spelet släpps. Trots Dead Cells elaka brutalitet så tvekar jag inte att börja en ny spelomgång då spelet är mycket beroendeframkallande och underhållande. Det massiva samlandet av redskap lockar fram skattletaren i mig och det är spännande att låsa upp ett nytt vapen eller egenskap. Motion Twin behandlar metroidvania-genren väl och med influensen av aggressiviteten från Dark Souls , är det en enastående titel i genren.

Recension: The Banner Saga 3 [PS4]

Fri, 03 Aug 2018 10:00:11 +0000

Sällan har vikingar och asagudar varit så representerade i populärkulturen som på senare år. Se bara på spel som God of War (9/10) eller filmer som Thor: Ragnarök, som hyllats minst lika mycket som asarna själva en gång i tiden. Min favoritvärld inspirerad av den nordiska mytologin finns dock att hitta i The Banner Saga (8/10). I detta fantastiskt vackra universum slåss vikingar och jättar tillsammans, för att överleva i en värld där solen fryst till is och ett farligt mörker sprider sig som en löpeld längs rikena. Allt från mytologin kring de mystiska gudarna till de fantasifulla runstenarna jag stöter på längs vägen påminner om asatron, men har ändå så pass unik stil att det hela skiljer sig markant från allt jag kommit att förknippa med asar tidigare. The Banner Saga 3 är väldigt lik seriens andra episod**,** både vad gäller underhållande spelmekanik och välskriven handling. Varken de strategiska striderna eller det kontrastrika karaktärsgalleriet bjuder på särskilt många nyheter, men det är fullt förståeligt med tanke på hur tillfredsställande dessa element var redan i upptakten till denna del. [caption id=“attachment_22407” align=“aligncenter” width=“550”] Kan den här platsen rädda våra hjältar från mörkret?[/caption] Precis som tidigare hänger hjältarnas liv som på en skör tråd längs hela resan. Räkna med att dina favoritkaraktärer kommer att dö plötsligare än stackarna i Game of Thrones, då undergången närmar sig i ett rasande tempo och tvingar dig till obekväma beslut där gamla trotjänare kommer att dö i rask takt om du inte är extremt försiktig. Spelets avslutande timmar lyckas verkligen bjuda på en episk final, där alla dina handlingar ända sedan inledningen i det första spelet blir verkligt avgörande för dina chanser att nå ett lyckligt slut. Hur många följare du plockat upp längs vägen, hur väl du fördelat dina resurser samt hur mycket mat du har lyckats bunkra upp med är alla faktorer som översätts till hur mycket tid du får på dig att förhindra en total apokalyps i de sista kapitlen. Jag tyckte själv att jag var ganska väl förberedd inför slutspurten, men i takt med att jag närmade mig slutmålet ökade antalet dödsfall och skador lavinartat. För varje litet misstag, och för varje ny dag som passerade i spelvärlden, kändes det verkligen mer och mer som att jag skulle misslyckas helt. Att ett turordningsbaserat rollspel skulle få mitt adrenalin att rusa och göra mig så här stressad hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Titeln lyckas verkligen få det att kännas som om otroligt mycket står på spel, samt att det är helt och hållet upp till mig hur illa det kommer att sluta. [caption id=“attachment_22406” align=“aligncenter” width=“550”] Våghalsar kan nu fortsätta slåss mot en andra våg fiender i hopp om att vinna bättre utrustning, med risken att slagkämparna skadas inför nästa strid.[/caption] Det ska nämnas att första halvan av The Banner Saga 3 är lite tråkigare än önskat och att spelet dras med en rad buggar som till och med resulterat i rena krascher för mig. Jag saknar även en kort resumé av vad som hänt i de tidigare spelen för att friska upp minnet inledningsvis. Men all form av missnöje är som bortblåst när jag når den otroligt episka finalen, vilket förvandlar titeln till ett av de värdigaste avsluten på en serie jag någonsin stött på. Har du inte tagit dig an denna trilogi ännu är det med andra ord dags nu!

Månadens PlayStation Plus-spel [Augusti 2018]

Thu, 02 Aug 2018 10:00:30 +0000

Vi har klivit in i sommarens sista månad, men tro inte att värmen kommer att skruvas ned när en ny ensemble av heta titlar dyker upp på PlayStation Plus i augusti. Bland tungviktarna finns Mafia III (7/10), det tredje kapitlet i hårdkokta maffiaserien. Om du känner för rejäl spänning och bli jagad av fasansfulla seriemördare istället, så kan det vara värt att kolla in skräckspelet Dead by Daylight. Klassiska skräckfilmsikoner som Michael Myers och Freddy Krueger gör gästspel i det sistnämnda.

Recension: 1979 Revolution: Black Friday [PS4]

Wed, 01 Aug 2018 10:00:55 +0000

Det finns spel som har ett starkt budskap och som frammanar starka känslor. 1979 Revolution: Black Friday tillhör absolut den kategorin och kan jämföras med en dramatiserad dokumentärfilm om revolutionen i Iran 1979 då världens äldsta, den 3500 år gamla monarkin störtades. Du tar dig an rollen av en ung fotograf vid namn Reza Shirazi som dras in i revolutionen och vars bilder används i propagandasyfte. [caption id=“attachment_22400” align=“aligncenter” width=“550”] Förhör på det ökända fängelset Evin.[/caption] Spelet är i grund och botten ett berättelsedrivet äventyrsspel som påminner en hel del om Telltales spel de senaste åren. Spelmomenten är tämligen simpla och består till stora delar av dialogval och några quick time events. Spelets styrka är budskapet och det historiska dokumentet som förmedlas med berättelsen. Du tvingas göra flera moraliska val där du exempelvis måste välja mellan lojalitet mot din familj och upprorsmakarna. Under spelets gång hittar du dokument och kassetter som ger fakta och djupare information om händelserna och de inblandade personerna kring revolutionen. Det handlar om allt från Khomeinis tal och den brutale fängelseföreståndaren Asadollah Lajevardi, till mer lättsamma saker som den viktiga iranska teceremonin och den extrema artighet som förknippas med iranier. Grafiken förmedlar en bra känsla av 1970-talets Iran, även om detaljrikedomen på texturer känns lite torftig och modellerna är kantiga. Röstskådespelarna är bra även om jag tycker det är underligt att jag inte har möjlighet att välja röster på persiska. Det går att ställa in farsi som språk, men då är rösterna på engelska och menyer och undertexter är på persiska. Jag testade funktionen med hjälp av min fru som ursprungligen är från Iran, och hon sa att texterna innehåller mängder av stavfel. [caption id=“attachment_22401” align=“aligncenter” width=“550”] Ett av historiedokumenten du låser upp under spelets gång.[/caption] När eftertexterna rullar har jag en nyvunnen hunger för att lära mig mer om den blodiga revolutionen och de olika grupperingarna som enades för att störta kungen, men som inte var överens om hur makten skulle fördelas efteråt. Islamisterna drog som bekant det längsta strået och sedan revolutionen har Iran varit en islamisk republik. Jag har själv besökt Iran flera gånger och känner igen en hel del uttryck och detaljer som spelet fångat upp. Som spel sett blir upplevelsen dock lite torftig och jag lutar nästan åt att klassificera det mer som en interaktiv film än ett renodlat äventyrsspel. Vad det gäller dialogvalen hade jag gärna haft lite mer tid att fundera, då jag vid flera tillfällen inte hinner bestämma mig och får standardvalet att vara tyst istället för att ta ställning. I slutändan har jag ändå fått följa med på en stark resa som lämnar ett bestående intryck. Jag hoppas att fler spelutvecklare följer den här modellen och att vi får uppleva dokumentärer på det här sättet istället för en BBC-producerad film i SVT. Jag hoppas att dagens spelare väljer att uppleva detta och ser till att vi kollektivt lär oss av historien.

Månadens höjdpunkter [Augusti 2018]

Thu, 26 Jul 2018 10:00:53 +0000

Efter en hitintills extremt varm och torr sommar går vi in i den traditionellt sista sommarmånaden då Sverige vaknar från semesterkoman och skolorna sätter igång igen. På spelfronten finns det några riktiga guldkorn att se fram emot innan hösten är över oss och utgivarna börjar fundera på vilka titlar som ska dominera julhandeln. Höjdpunkterna jag plockat ut bjuder på helt olika upplevelser i form att ett dystopiskt överlevnadsäventyr, ett episkt rollspel och en återutgivning av två riktiga klassiker. Det var inte lätt att välja ut tre favoriter, men jag valde exempelvis bort Warhammer-spelet jag skrev om redan förra månaden, men som sköts upp till augusti istället.

Månadens PlayStation Plus-spel [Juli 2018]

Thu, 28 Jun 2018 10:00:31 +0000

Vi hoppar snart in i andra halvan av 2018, och under de sex första månaderna har PlayStation Plus utbud av titlar varit imponerande. Juni månads XCOM 2 (8/10) och Trial Fusion (8/10) fick senare sällskap av Call of Duty: Black Ops III (7/10). Det sistnämnda är tillgängligt ända fram till 11 juli, så passa på att ladda ned det om du vill kriga loss. Denna månad kommer den uppsnyggade upplagan av Heavy Rain (7/10), vilket är det andra spelet från Quantic Dream som blir tillgängligt till tjänsten. Det känslomässiga dramaspelet får dessutom sällskap av slagsmålsspelet Absolver.

Recension: Onrush [PS4]

Mon, 18 Jun 2018 10:00:36 +0000

Det var en sorglig dag när Evolution Studios gick i graven efter de många problem som Driveclub (6/10) hade både vid och efter lansering. Trots detta hade teamet en gedigen historia fylld av bra arkadfokuserade racingspel, vilket är varför Codemasters snappade upp många av de som blev av med sina jobb. Resultatet av detta finner vi nu i formen av Onrush – ett spel som har tydliga rötter i de populära Motorstorm-spelen, men som även har en del nya och fräscha idéer. Vid första anblicken ser Onrush ut som typisk offroad-racing, men faktum är att placering och antal varv är totalt irrelevant. Här handlar det istället om lagspel och samarbete i de fyra olika grenarna som erbjuds. Till exempel har vi Lockdown, vilket är en form av herre på täppan-tävling som utspelar sig i hisnande hastigheter. Det skapas en rörlig punkt på banan där du och dina lagmedlemmar ska försöka dominera med fler antal fordon än motståndarlaget. När du har hållit övertaget i några sekunder har du vunnit omgången. Detta skapar ju extremt spännande sekvenser där du dels försöker hålla positionen men även försöker tränga ut motståndarna ur cirkeln. [caption id=“attachment_22043” align=“aligncenter” width=“550”] Vilken ring är rätt? Vilken ring är fel? Äh, det är bara att gasa.[/caption] Min personliga favorit är grenen som heter Switch, där alla börjar med den lättaste fordonsklassen och tre stycken markeringar. Varje gång du kvaddar ditt fordon blir du av med en markering och går samtidigt upp till ett större fordon, och detta pågår sedan tills ett lag har blivit av med alla sina markeringar. Detta läge skapar många intressanta taktiska situationer, då det är en fördel att ha ett tyngre fordon för att kunna krascha dina motståndare. Men samtidigt måste du ju hushålla med dina markeringar för att se till att laget står som vinnare i slutet. Alla fordon har sina egna specialförmågor, nästan lite på Overwatch-manér. Under loppets gång bygger du upp en mätare genom att använda din turboboost, och när du sedan aktiverar din förmåga kan det antingen vara något som hjälper laget eller ser till att demolera motståndet. En av bilarna kan till exempel fylla på lagkamraternas boostmätare, medan en annan kan skapa ett halt spår bakom fordonet som gör att motståndarna lätt kan slira ut i en bergvägg. Onrush lyckas riktigt väl med de centrala punkterna, som till exempel körkänslan. Jag känner väldigt sällan att det är något annat än mina egna färdigheter som saknas när det går dåligt för egna laget, och det är oerhört viktigt när allting utspelar sig i så otroligt högt tempo. Detta förstärks sedan även av riktigt bra prestanda, då spelet i princip är låst vid 60 bildrutor per sekund. Det finns möjlighet att ställa in att upplösningen ska prioriteras istället för bildfrekvensen, men i ett så actionfyllt spel är det inte att föredra. [caption id=“attachment_22044” align=“aligncenter” width=“550”] Att köra motorcykel bland fartblinda bilister är modigt. Eller korkat.[/caption] Med enbart fyra spellägen och tio banor kan utbudet se lite tunt ut, men med tanke på hur dynamiskt spelet är upplever jag att det finns gott om spelvärde ändå. Banorna är uppbyggda med flera olika körfält, och kan också köras baklänges, med olika väder och varierande tid på dagen. Det är inte omvälvande skillnader, men det skapar ändå en gnutta omväxling. Blir du trött på att köra mot datorstyrt motstånd kan du även ta dig an andra spelare online, och det har fungerat riktigt bra under tiden jag har testat det. Det finns även planer på att introducera rankingläge online, då det finns en ruta för detta i menyn, men det är inte implementerat än i skrivande stund. Onrush är ett spel som spritter av körglädje, action och spektakulära sekvenser på en nivå som jag inte riktigt förväntade mig. Innehållet är kanske lite sparsmakat om du bara vill spela offline, men det här är definitivt ett spel som jag kommer att återvända till med jämna mellanrum.

Recension: Vampyr [PS4]

Wed, 13 Jun 2018 16:00:54 +0000

Läkaren Jonathan Reid återvänder till sin London efter att ha tillbringat tid på frontlinjerna i första världskriget. Minnena från kriget väger tungt på hans sinne, han verkar lite distraherad och frånvarande och märker inte när en mystisk figur smyger sig på honom bakifrån och förändrar hans liv totalt. Allt blir svart, och när Jonathan vaknar upp en stund senare har han fått en ny hunger, nämligen för blod. Dontnods senaste alster, Vampyr , lånar friskt från viktoriansk skräck, och det märks att författarna har bläddrat i Bram Stokers Dracula vid mer än ett tillfälle, då ett par karaktärer lånat sina namn ifrån denna vampyrbibel. London år 1918 lider av sviterna av den spanska sjukan, en horribel influensaepidemi som globalt skördade ett antal miljoner liv. I en så pass tätbebyggd och tvivelaktigt renlig stad som London var vid tiden, spred den sig kvickt, och Jonathan Reid i egenskap av läkare med vissa speciella kunskaper dras snabbt in i de frenetiska försöken att hitta en kur eller begränsa spridningen. Efter att ha undflytt Londons soliga gator hamnar doktor Reid till sist på säker mark i Pembroke-sjukhuset, en plats som får agera ett tillfälligt hem. Här finns förutom den vampyriska doktorn gott om andra läkare, sjuksköterskor och patienter som alla har sina egna liv och problem, och att prata med dessa och försöka pussla ihop deras livshistoria är en väsentlig del i Vampyr. Om nu inte ens hunger tar överhanden och frestelsen att mumsa i sig allihopa blir för stor. [caption id=“attachment_21987” align=“aligncenter” width=“550”] Snabbmat?[/caption] Det handlar lite om ens egen moral och hur man väljer att behandla världen – ingenting hindrar dig från att behandla Londons befolkning som snabbmat – tvärtom, det är ett alldeles ypperligt sätt att tillförskansa sig erfarenhet och nya förmågor. Men det riskerar också att göra kvarteren runtomkring lite mer farofyllda att vistas i – det verkar nämligen inte som om Reid är den enda vampyren i London, och kringvandrande frivilligvakter är dessutom glada för att försöka tutta fyr på eller driva pålar djupt in i misstänkta blodiglar. Pembroke är dock inte det enda området som skildras, Jonathan får även ge sig ut på besök i celebra kvarter som Whitechapel, West End och ett par mörka, dystra hamnkvarter i jakten på en kur och sanningen om vad som hänt honom. Under utforskandets gång tvingas Jonathan ge sig in i närkamp med ett antal otrevliga individer och monster, och stridandet är till en början spelets absolut största svaghet – det är lätt att känna sig alldeles för klen. Men med tanke på att Jonathan är en rätt nyskapad vampyr som inte har full koll på sin styrka och sina förmågor är det kanske helt rätt tänkt, men det är ett frustrationsmoment likväl. Senare in i spelet, när jag samlat på mig lite mer erfarenhet och skaffat lite nya förmågor och bättre vapen börjar striderna faktiskt kännas underhållande – de har inte alls samma tyngd eller taktiska krav som Bloodborne (10/10) , men är inte heller en ren exercis i tryck på alla knappar samtidigt tills du vinner. Förmågorna som Jonathan kan införskaffa sig är rätt varierade och erbjuder ett par olika alternativ till konflikthantering – närstrid, smygande och avståndsbaserade attacker till exempel. [caption id=“attachment_21986” align=“aligncenter” width=“550”] Londons gator är lite omysiga efter solnedgången[/caption] Utöver huvudhandlingen och stridande så handlar mycket i Vampyr om att lära känna Londons befolkning lite mer, lindra deras sjukdomssymptom och om de litar på dig tillräckligt mycket, lösa sidouppdrag. På grund av lite ”otur” råkade jag missa alla sidouppdrag i en av stadsdelarna, så jag rekommenderar viss försiktighet. Dontnod har lyckats skildra ett nedgånget, sjukdomssmittat och levande London i den viktorianska eran och deras ständiga kompositör Olivier Deriviere bistår med sin stämningsfulla musik. De olika stadsdelarna Jonathan besöker har alla olika karaktär, och hade nog varit fulla av liv och rörelse om de inte härjats av epidemin och odöda nattvarelser. Vampyr är utan tvekan ett av Dontnods starkare spel även om striderna ibland vacklar en smula och laddningstiderna kan kännas smärtsamma. Att de liberalt lånat influenser från äldre vampyrfiktion (även i klassiskt rollspelsformat) och lyckas väva ihop en fascinerande handling som vid ett par tillfällen fick mig att tappa hakan är såklart välkommet. När eftertexterna rullade förbi behövde jag en paus för att smälta handlingen och vad jag precis varit igenom men lusten att starta en ny vända igenom spelet för att hantera dess sidouppdrag lite bättre börjar göra sig påmind. Dontnod bevisar återigen att de är mästerliga på att, oavsett genre, skapa gripande historier och levande (och odöda) karaktärsporträtt.

Recension: Dark Souls Remastered [PS4]

Mon, 04 Jun 2018 13:00:02 +0000

Utvecklarna From Software lade upp grunden för åtta år sedan med ond, bråd död och utforskande i Demon’s Souls. Två år senare fick studion ett enormt genombrott, när den spirituella fortsättningen Dark Souls gjorde stor succé med dess koncept, vilket i sin tur medförde två uppföljare. Nu, sju år efteråt, får PlayStation 4-ägare möjligheten att besöka Lordran och ge sig ut på äventyr i nyutgåvan Dark Souls Remastered. Jag får börja att skräddarsy min blivande stridskämpe innan mina första steg i detta enorma rollspel. Det finns flera valbara klasser och eftersom de har olika attribut, får jag tänka noga om en svärdviftande riddare passar mig bättre än en mäktig magiker. Efter den starka inledningen om Gwyns kamp mot drakarna, börjar mitt äventyr i en fängelsehåla innan jag drar vidare mot Lordran och frizonen Firelink Shrine. Det dröjer inte länge förrän jag får ta del av spelets aggressiva motstånd, när jag råkar gå till en kyrkogård och blir hackad i bitar av ett par skelett. [caption id=“attachment_21850” align=“aligncenter” width=“550”] Take this hammer, take it to the Captain![/caption] Mitt starka driv att utforska de olika områdena i Dark Souls Remastered väcker min nyfikenhet, samtidigt är jag på helspänn eftersom faror lurar överallt. Fienderna vill mig allt annat än väl vilket ofta leder till intensiva strider. Även om jag förlitar mig på mina stridstekniker och snabba reflexer, kan jag bli dödad snabbt vid minsta felsteg. Den aggressiva utmaningen höjer pulsen och varje fiende har placerats perfekt i hela Lordran. Om motståndet blir för starkt, kan jag ta hjälp av ett par spelare online och det är extra praktiskt när en av spelets färgstarka bossar dyker upp. Bossarna är extremt stridslystna och bjuder på några av de mest häpnadsväckande bataljer jag har tagit del av. Den stora glädjen av att besegra en boss som dödat mig flera gånger är en stark belöning i sig, men de gåvor jag får efteråt gör verkligen striden värd mödan. Omgivningarna är vackra att beskåda när jag får en trygg stund att vila, men den största bedriften ligger i den spektakulära ljussättningen. Rustningarnas krom ger en fin glans och det är en fröjd att koppla av vid en förtjusande lägerelds röda eldslågor. Om jag samlat tillräckligt med själar kan jag gå upp i nivå vid en bonfire genom att välja något av exempelvis hälsa, uthållighet eller olika varianter av styrkor. Med själarna kan jag också reparera slitna vapen och även förstärka dessa, vilket kommer till pass inför svårare utmaningar. Om jag dör, går mina insamlade själar förlorade men jag kan återhämta dom vid mordplatsen såvida jag inte dör igen, då dessa själar försvinner för evigt. [caption id=“attachment_21858” align=“aligncenter” width=“550”] En välkänt “spelet slut”-bild.[/caption] Dark Souls Remastered är ett fenomenalt äventyr och jag anser att detta är bästa delen i den mörka trilogin. Spelet är en förträfflig kombination av rollspel, äventyrslysten utforskning och en oförlåtande svårighetsgrad som får mig att slita mitt hår. Den sammansvetsande kontrollen och stridernas tempo är utmärkande, även om det sistnämnda får känna sig besegrat av Bloodborne (10/10). Om du är nybörjare och vill ta första klivet i Souls-spelen, rekommenderar jag tveklöst att du ska börja med detta mästerverk. Men var förberedd på att du kommer att dö många gånger.

Månadens PlayStation Plus-spel [Juni 2018]

Fri, 01 Jun 2018 10:00:58 +0000

PlayStation Plus har verkligen gått från klarhet till klarhet på sistone och erbjuder några riktigt solida spel till alla prenumeranter. Förra månadens Rayman Legends och Beyond: Two Souls (8/10) är förvisso uppsnyggade versioner av PS3-spel, men det är långt ifrån dussinverk på underhållningsfronten. Denna månad får vi faktiskt en ännu starkare samling spel, och den klarast skinande stjärnan är förstås XCOM 2 (8/10). Detta spel ställer verkligen höga krav på dina taktiska förmågor och skapar gång på gång utmanade situationer där dina kära soldater ofta får sätta livet till. Känslan av belöning när du väl börjar få fotfäste är svårslagen dock. Om du hellre vill ha utmaningar som ställer krav på din fingerfärdighet kan du istället ta dig an Trials Fusion (8/10). Detta motorcykelspel utmanar dig att ta dig över diverse vansinniga hinder, gärna så fort som möjligt och förstås utan att ta för lång tid på dig. Fingertoppskänsla för hastighet och rotation är ett måste, och det kommer garanterat att framkalla en eller annan svordom på vägen fram mot målsnöret. De snabba omstarterna förhindrar dock mycket av frustrationen som kan uppstå när du bankar huvudet mot ett svårt hinder.

Månadens höjdpunkter [Juni 2018]

Thu, 31 May 2018 12:00:46 +0000

Juni bjuder inte bara på midsommarfirande och en vändning där vi går mot mörkare tider igen, utan ett av spelvärldens största spektakel går av stapeln. Jag pratar givetvis om Electronic Entertainment Expo, eller E3 som det är mer känt som. Denna månad brukar bjuda på färre spel, då utgivarna riskerar att konkurrera mot stora spelnyheter. Månadens höjdpunkter bjuder denna gång på vitt skilda spelgenrer där pusselspel med rytminslag delas med bilspel och ett mörkt rollspel.

Recension: Yoku's Island Express [PS4]

Tue, 29 May 2018 10:00:08 +0000

Under flipperspelens storhetstid på 80- och 90-talen, introducerades ytterligare spelmekaniker för att underhålla oss ungdomar som gärna tillbringade håltimmarna i spelhallen. Kanske var det för att få oss att stanna några minuter extra, eller för att lura av oss ytterligare några enkronor, jag vet faktiskt inte. Vad jag däremot vet är att de små poängtavlorna inte var speciellt passande för att förmedla action-element eller komplicerade spellägen. Stockholmsstudion Villa Gorilla vänder dock konceptet ut och in och levererar samma idé, fast på ett helt nytt och revolutionerande sätt. Istället för att koncentrera upplevelsen kring ett flipperspel, levereras istället en Rayman-liknande grundmekanik, men där huvuddelen av förflyttningen sker i ett flipper-upplägg. Det låter kanske lite knepigt men faktum är att Yoku’s Island Express ger mig samma känsla som ett knack i flipper - ett frispel! [caption id=“attachment_21802” align=“aligncenter” width=“550”] Högst uppe på berget finns en ytterligare en varelse som behöver hjälp.[/caption] Jag styr den lilla dyngbaggen Yoku, som i spelets början får uppdraget att ersätta ön Mokumanas postmästare i hans roll. Baggen får lägga semesterplanerna på hyllan, binda fast sig vid en flipperkula och påbörja äventyret som ny postmästare. Det visar sig snart att postutdelningen är öns, och Yokus, minsta problem. Innan jag ens har hunnit att ta mig fram till min uppdragsgivare, har en mängd invånare på ön berättat om sina problem och söker hjälp. Min vana trogen från till exempel The Elder Scrolls V: Skyrim Special Edition (9/10), ser jag självklart till att hjälpa dem istället för att följa spelets berättelse. Sidouppdragen tar mig kors och tvärs över hela ön, och även om en del av områdena inte är tillgängliga från början njuter jag i fulla drag av grafik och bandesign. Själva grundförflyttningen sker genom att Yoku puttar den tunga kulan framför sig, vilket går ganska långsamt. Världen är öppen och vidsträckt, och för att förflytta sig lite snabbare går det att använda de flipperbanor som finns utspridda med jämna mellanrum. Jag kan också låsa upp genvägar genom att betala med de frukter som jag hittar under resans gång, och ibland kan jag även låsa upp nya områden. [caption id=“attachment_21803” align=“aligncenter” width=“550”] Det finns även en hel del pussel att lösa för att komma vidare.[/caption] I ett flipperspel är bollkänslan det absolut viktigaste enligt mig. Kulbanorna måste vara korrekt uträknade och bollens tyngd måste kännas realistisk. På dessa punkter levererar Yoku’s Island Express ett i det närmaste perfekt resultat, vilket glädjer mig enormt. Alla viktiga komponenter i ett flipperspel finns också representerade; bumprar, spinners och självklart det ångestframkallande mellanrummet mellan flipprarna bidrager till en äkthetskänsla som heter duga. Förutom att leverera en upptäckarlusta och en spelmekanik som känns riktigt robust erbjuder titeln även en intressant, öppen värld som jag hela tiden drivs att utforska. Kartan känns enorm, men aldrig överväldigande, och precis som i ett Metroid-spel får jag med jämna mellanrum nya färdigheter som gör att jag kan ta mig till nya områden. Någonstans känns det som att spelet aldrig tar slut, men det välkomnar jag med öppna armar då jag efter varje spelomgång längtar tillbaka till Mokumana. Yoku’s Island Express är en perfekt hybrid mellan flipper- och plattformsspel rent mekaniskt. Att den handmålade grafiken dessutom ser fantastisk ut, gör upplevelsen ännu bättre. Villa Gorilla har skapat något magiskt och jag tänker återvända för att hjälpa Yoku att dela ut varenda brev och hjälpa varje invånare tills jag har utforskat varenda vrå av ön. Sen tror jag att jag kommer att börja om på nytt!

Recension: Tacoma [PS4]

Tue, 22 May 2018 15:00:27 +0000

De kreativa människorna som arbetar på Fullbright gillar att berätta historier och skildra människoöden. Det är något vi fick en försmak av när de släppte Gone Home (9/10), ett sävligt spel där vi fick utforska ett ödsligt hus. I deras senaste spel – Tacoma - lämnar vi dock vår planet bakom oss och rör oss ut i rymden mot en ödslig rymdstation. Året är 2088 och mänskligheten har börjat expandera ut i galaxen. Stora företag är glada i att skicka ut människor på rymdsemestrar och lyxkomplex har börjat byggas. För att enklare kunna hantera utskeppandet av råmaterial och personal har ett antal stationer byggts i omloppsbana kring jorden, och på en av dessa, Tacoma, har någonting gått katastrofalt fel. Jag skickas upp till Tacoma ett par dagar efter att all radiotrafik från Tacoma varit tyst med uppgiften att undersöka vad som gått fel, samt att få med mig hem stationens artificiella intelligens. Venturis, företaget som byggt och äger stationen, har bestyckat dess övervakande AI med mjukvara som spelar in allt som hänt på stationen och som villigt kan visa mig dessa händelser via ett par AR-glasögon. [caption id=“attachment_21760” align=“aligncenter” width=“550”] Ödsligare kan det knappt bli[/caption] Så snart jag anländer till stationen börjar jag försöka pussla ihop de händelser som lett fram till att stationen brutit ihop och vad som hänt med dess besättning. Jag får i min egen takt utforska rymdstationen och dess områden och se hur personalen levt sina liv i denna småklaustrofobiska miljö. Då och då ser jag de digitala representationerna av besättningen och kan lyssna på vad som sägs och läsa vad stationens AI har spelat in. Då och då anländer epost från Venturis som pressar mig att röra mig framåt och snabba på min undersökning och vikten av min diskretion. Jag får en smått olustig känsla i magen, men pressar mig vidare igenom den ödsliga stationen. Att undersöka en helt ödslig rymdstation brukar alltid vara förbundet med viss risk – utomjordingar tenderar att vänta runt varje hörn, men här är det helt tyst och dött, vilket i sig bara förhöjer spänningen. [caption id=“attachment_21761” align=“aligncenter” width=“550”] Besättningen verkar haft tillgång till lite rekreationsområden[/caption] Genom att analysera de inspelade segmenten och följa besättningens rörelser börjar mysteriet sakta falla på plats och oron inom mig växer markant. Att gå omkring och observera dessa digitala spöken som representerar besättningen och deras sista dagar på Tacoma är bland det mest morbida jag upplevt i ett spel, men likväl sitter jag klistrad framför skärmen och fasar lite inför deras öden. Trots att Tacoma utspelar sig 70 år in i framtiden lyckas Fullbright med konststycket att väva ihop en saga som känns trovärdig, med karaktärer som känns realistiska, om än lite kliché-artade. Men eftersom spelet är så kort som det är så fungerar det småstereotypiska för att snabbt greppa vissa viktiga bitar. På ett rent personligt plan resonerar inte Tacoma lika mycket som Fullbrights tidigare verk Gone Home gjorde, åtminstone inte berättelsemässigt. Men rymdstationen Tacoma och de händelser som utspelade sig där och de filosofiska och moraliska frågor som väcks kommer stanna kvar hos mig länge. Det var ett rent nöje att sakta vandra igenom Tacoma och pussla ihop vad som hänt på den nu övergivna rymdstationen och inse att spel placerade på rymdstationer inte alltid behöver innehålla utomjordingar för att framkalla obehagliga känslor och kittla läskighetsnerverna.

Recension: Death Road to Canada [PS4]

Wed, 16 May 2018 13:00:36 +0000

I den händelse världen övertas av vandrande, icke-döda zombier, hoppas jag nästan att utkomsten speglar den knäppa upplevelse som Death Road to Canada levererar. Det är lätt att tro att livet endast blir hårt, svårt och deprimerande, men Rocketcat Games visar med ett snett leende att så inte behöver bli fallet. Spelet levereras i en härligt retro-doftande grafikupplevelse, sköna låtar som ångar av nostalgi från 80-talet, men med det populära tillägget “roguelike”. Uppskattar du plågsamma spellägen, kan jag glädjande även berätta att titeln strikt eftersträvar permanent död, inklusive radering av alla framsteg om du skulle råka klanta dig. I vanliga fall ryggar jag tillbaka av dessa två moderniteter, men trots min aversion hittar jag något fantastiskt under ytan när jag väl börjar hacka mig fram. [caption id=“attachment_21704” align=“aligncenter” width=“550”] Klart att grabben måste få tuta lite, kolla vad alla är glada här![/caption] Varje omgång inleds med att jag och en eventuell medhjälpare sätter oss i bilen med målet att ta oss från Florida i USA till Kanada, som enligt utsago ska vara det enda zombie-fria landet på vår jord. Vägen dit är lång och under de två veckor som äventyret utspelar sig garanteras skratt, död, lustiga möten, död, resursletande och död igen. Varje spelomgång är unik och består av bland annat strider, utforskande, interaktiva möten samt en hel del underhållande text att läsa. Under de timmar som jag har tillbringat i spelet har jag ännu inte känt av några tillfällen där jag känner igen några upprepningar från föregående försök. I bilen får det plats upp till fyra överlevande som dessutom hjälper till, eller försvårar, i uppdragen och överlevandet. Som gruppens ledare måste jag hela tiden ta i beaktande hur många munnar som ska mättas och vilka personligheter som passar bra ihop. För att nå målet behöver vi ständigt hålla ögonen öppna efter mat, bränsle och medicin som räcker till allihop. I spelmomenten där jag styr min karaktär, måste jag hela tiden hålla koll på mängden zombier som finns i närheten. Devisen “hellre fly än illa fäkta”, passar väldigt bra i Death Road to Canada; det gäller att inte fastna i en hord av hungriga hjärnätare eller fastna i en återvändsgränd. Trots att jag är väldigt medveten av denna fara, händer det ändå ett otal gånger att jag ofrivilligt offrar hela min grupp då jag girigt försöker komma åt en extra chipspåse i en affär. [caption id=“attachment_21705” align=“aligncenter” width=“550”] Många viktiga livsfrågor avhandlas i bilen på väg till Kanada…[/caption] När det kommer till slumpmässiga möten och diskussioner, bländar titeln mig fullständigt med sitt bisarra och oerhört underhållande manus. Förstör jag inte vår bil när jag som ledare hittar en verkstad och försöker fixa till den, råkar jag istället förolämpa min kompanjon så att hon skadar sig dagen efter och avlider då vi inte har tillräckligt med bandage. Det låter tufft och bestraffande, men faktum är att jag har svårt att inte dra på smilbanden då händelserna utspelar sig - jag känner mig ofta delaktig och tar mig ofta för pannan när något av mina beslut får oönskat resultat. Med sin djupa spelmekanik ovanpå något som för ögat ter sig simpelt, levererar spelet stora mängder nutidsironi, ren spelglädje och en i det närmaste frenetisk mängd abrupta spelslut. Death Road to Canada är brutalt oförlåtande, brutalt underhållande och brutalt komiskt. Det enda som jag blir besviken på är att samarbetsläget i dagsläget inte verkar fungera över huvudtaget. Oavsett vad min medspelare trycker på för att bli delaktig, händer ingenting utan jag får glatt spela vidare själv. Brutalt!

Månadens höjdpunkter [Maj 2018]

Mon, 30 Apr 2018 13:00:01 +0000

Ute är det vårflod, medan spelbranschen fortsätter med vårtorka. Det släpps givetvis några höjdpunkter även om det känns som om hela branschen går och väntar på juni och E3-mässan. Maj bjuder på massor av helgdagar och möjlighet att spela lite extra och du kanske passar på att beta av skämshögen istället för att inhandla någon av maj månads stortitlar?

Dark Souls Remastered

From Software har med sina svåra actionrollspel skapat en helt egen genre som brukar kallas SoulsBorne. Redan 2009 släpptes Demon’s Souls till PlayStation 3 och fick flera i min bekantskapskrets att importera det i väntan på en europeisk release. Följarskaran blev nästan fanatisk och har följt med genom Dark Souls -serien då recensenter och spelare välden över hyllat serien. Den första delen i serien släpptes ursprungligen 2011 och har nu fått en ansiktslyftning inför sin premiär på PlayStation 4. Var beredd på att dö och spela om sekvenser tills ditt muskelminne sitter som en smäck och du kan tajma dina blockeringar och kontringar i sömnen.

Månadens PlayStation Plus-spel [Maj 2018]

Mon, 30 Apr 2018 09:00:36 +0000

Då var det dags att välkomna en ny månad till året. Maj är här och tillsammans med den, även en ny laddning spel i PlayStation Plus. Förra månaden bjöd på ökenäventyr och galna biltävlingar i sanslösa hastigheter. Därför känns det lite avkopplande att få njuta av gripande berättelser och färgsprakande plattformssekvenser. I månadens uppdatering av PlayStation Plus finner vi inte bara en mycket bra uppvärmning inför Detroit: Become Human i form av Beyond: Two Souls (8/10), utan även den fantastiskt vackra plattformsupplevelsen som levereras i Rayman Legends. Missa förresten inte chansen att få 15 månaders prenumeration av PlayStation Plus för priset av 12 i erbjudandet som löper fram till den 4 maj.

Recension: God of War [PS4]

Fri, 20 Apr 2018 09:00:47 +0000

En nystart på en etablerad spelserie innebär oftast en komplicerad balansgång. Å ena sidan ska verket bli både nytt och fräscht, men å andra sidan måste det finnas kvar tillräckligt mycket av det som gjorde originalen speciella. Santa Monica Studio och den meriterade producenten Cory Barlog beslöt sig tidigt för att ta den modigare vägen när de skulle blåsa nytt liv i God of War , och det har sannerligen lönat sig på samtliga vis. Den gamla inarbetade, och i ärlighetens namn, aningen trötta mallen är i princip helt utbytt nu när vår anti-hjälte Kratos har flytt norrut. Efter att ha demolerat alla grekiska gudar, halvgudar samt allt annat som råkade vara i hans väg, har han bosatt sig i Midgård och skaffat både fru och barn. Idyllen är dock slagen i spillror redan när spelet börjar, och Kratos tvingas in i den ovana rollen som ensamstående pappa till den unge Atreus. Båda är hårt drabbade av sorg, men hanterar det på väldigt olika vis. Kratos, som den känslokalle machomannen han är, sluter sig för att inte visa någon svaghet, medan Atreus tydligt söker stöd hos sin far. För att hedra den avlidna Faye beger de sig iväg för att sprida hennes aska vid rikets högsta bergstopp, vilket var hennes sista önskemål. [caption id=“attachment_21484” align=“aligncenter” width=“550”] Kratos har övat på att behärska humöret genom att krama träd.[/caption] Redan i dessa korta inledande sekvenser lyckas God of War skildra djupa och intressanta känslor, vilket omedelbart gör mig investerad i denna svåra emotionella situation. Kratos beter sig fortfarande som det arsle han alltid har varit, men han visar åtminstone glimtar av att vilja ändra sig och bli bättre. Tro dock inte att spelet är helt utan slakt av horder av monster. Det är ett element som fortfarande är intakt, och faktiskt bättre än någonsin. Allting utspelar sig nu ur ett renodlat tredjepersonsperspektiv, med ett rörelseschema som känns lite inspirerat av de populära Souls-spelen. Det är dock inte alls samma fokus på oförlåtande fiender, även om det finns gott om sidobossar som kommer att testa både din reaktionsförmåga och ditt tålamod. Stridssystemet kan till en början kännas aningen snävt, men blommar ganska snart ut och blir både intuitivt och underhållande. Det finns gott om utrymme för att skräddarsy ditt sätt att strida eftersom du kan utrusta ditt vapen med mängder av unika specialattacker. Beroende på dina val kan du få enklare att hantera grupper av fiender eller göra rejäl skada mot enskilda irritationsmoment. Atreus fungerar som ett riktigt bra komplement i striderna också, även om han är lite menlös till en början. Snart börjar han dock få både större självförtroende och fler färdigheter, och kan dra uppmärksamhet från fiender medan du själv pucklar på andra. Detta är otroligt välbehövligt, då du nästan alltid är omringad av illvilliga individer. [caption id=“attachment_21485” align=“aligncenter” width=“550”] Jag tror att någon stackare missförstod “huvudet på spiken”.[/caption] Miljöerna har alltid spelat en stor roll i God of War-serien och det är definitivt inte ett undantag i detta fall. Utsökt skildrade områden avlöser varandra på löpande band, och omväxlingen är enorm. Tredjepersonskameran gör att du går miste om en del av de maffiga översiktsscenerna som tidigare spel brukade bjuda på, men i gengäld får du en mer intim upplevelse där du känner dig betydligt mer delaktig i händelserna. Om du har förmånen att spela på en PlayStation 4 Pro har du dessutom möjligheten att välja mellan fokus på upplösning eller fokus på bildfrekvens, men ingen av dem är en riktigt solklar vinnare. Visst känns det bättre med en högre bildfrekvens, men den kan emellanåt vara vilt varierande, vilket påverkar responsen i kontrollerna. Den högupplösta varianten bjuder på 4K-upplösning (med hjälp av checkerboard-tekniken), vilket skildrar en helt sanslös visuell upplevelse som kan vara något att det snyggaste jag har sett på en konsol. Bildfrekvensen är mestadels låst vid 30-gränsen, men i de mer komplexa scenerna upplever jag att uppdateringen blir lidande, dock inte alls i samma utsträckning som i bildfrekvensläget. [caption id=“attachment_21486” align=“aligncenter” width=“550”] Kratos har fortfarande ett gäng arga sekvenser, men han har faktiskt blivit lite mer lågmäld på gamla dagar.[/caption] När vi sammanställde våra årslistor för PSbloggen under slutet av förra året lyfte jag fram God of War som 2018 års mest spännande spel, men trots detta har titeln överträffat mina förväntningar på så många vis. Jag hade aldrig i mina vildaste drömmar kunnat föreställa mig att jag skulle få se ett God of War-spel som bjöd på mycket mer än vackert spektakel, men nu får vi dessutom en intressant berättelse på köpet. Det lutade länge åt att jag skulle ge spelet full pott i betyg, men det är inte helt utan problem. Efter en väldigt stark första halva tappar spelet riktning och tempo på upploppet, och en del av uppdragen känns som repetition. En del fluff skulle kunna kapas för att göra avslutningen lite mer effektfull, men anledningen till att jag uppmärksammar detta är eftersom resten av produkten är så fläckfri. Det är fullt möjligt att vi redan nu har fått ta del av årets spel.

Recension: Ni No Kuni II: Revenant Kingdom [PS4]

Fri, 23 Mar 2018 09:00:16 +0000

Det är fascinerande hur mycket uppbyggnaden av en värld kan göra för ett helt spel. Gång på gång hänförs jag av hur otroligt välgjort, häpnadsväckande vackert och fullständigt magiskt universumet i Ni No Kuni II: Revenant Kingdom är. Varje ny plats jag utforskar erbjuder något spännande och unikt i sin atmosfär, och hänför mig med charmiga bakgrundshistorier och lustiga karaktärer. När jag besöker det vackra casinoriket Goldpaw myser jag som få; här lyser rislampor upp de trånga gatorna längs porlande bäckar i detta livliga nöjesdistrikt. Folket här är dock så förälskade i hasardspel att de tagit det hela lite väl långt, och avgör viktiga beslut såsom vad invånarna ska betala i skatt varje månad eller utgången på viktiga rättegångar med hjälp ett simpelt kast med tärning. Mitt ute i havet hittar jag det stilla men ståtliga kungadömet Hydropolis som bidrar med mer än en Atlantisreferens, men som ändå lyckas kännas helt olik andra mytomspunna städer. Det som sticker ut mest på detta romantiska örike är dock att det är olagligt med kärlek här, och att bli förälskad i någon leder till fängelse. För att försäkra sig om att ingen bryter mot lagen eller kommer till skada övervakar drottningen minsta lilla handling dygnet runt, med hjälp av ett obehagligt öga i himlen som ser allt. [caption id=“attachment_21199” align=“aligncenter” width=“550”] På dagen fältslag, på kvällen tärningsslag…[/caption] Jag skulle kunna fortsätta berätta om alla magiska platser som trollbundit mig i Ni No Kuni II, men jag tror redan det framgått hur fantastisk spelvärlden är. Den pampigt orkestrerade musiken och alla bedårande vackra vyer med fantasifull färgsättning är verkligen i en klass för sig, och audiovisuellt finns ingenting att klaga på. Lyckligtvis är titeln underhållande även rent spelmekaniskt. I grund och botten är detta ett ganska simpelt japanskt rollspel med actionbaserade strider som bjuder på responsiv kontroll och högt tempo. Till en början är striderna på tok för simpla för min smak och de blir lätt enformiga då det räcker att hamra på attackknappen för att gå segrande ur bataljer. Men ju längre in i äventyret jag kommer desto roligare blir svärdsvingandet, parerandet och magikastandet. Det blir aldrig särskilt avancerat, men ändå väldigt kul tack vare bra balans och en lagom dos kaos på spelplanen. Skulle du tröttna på att slåss erbjuds tacksamt nog gott om omväxling. Spelet går ut på att du i rollen som unge Kung Evan ska skapa ett nytt stort kungarike och försöka att ena alla nationer med ett fredsavtal så att alla ska kunna ”leva lyckliga i alla sina dagar”. Men att bygga ett kungadöme tar tid och planering, och ansvaret kastas över till mig som spelar. [caption id=“attachment_21197” align=“aligncenter” width=“550”] Det är svårt att inte dra ett Lisa Simpson-skämt om karaktären till höger i sällskapet…[/caption] Statsplanerandet är simpelt men otroligt beroendeframkallande. Ska jag prioritera utvecklandet av nya vapen, rustningar eller magier som jag senare kan använda i strid? Är det bättre att lägga fokus på att samla resurser så att jag i ett senare skede kan utveckla mer avancerade föremål? Eller är det kanske en god idé att bygga ett stort torg för att locka fler turister och få en stadigare inkomst? Valen är många men aldrig överväldigande, och att kolla till sitt kungarike någon gång i timmen bjuder på ett trevligt avbrott från resten av spelet. Byggandet av ett nytt kungarike fungerar även väldigt bra som morot till att utföra fler sidouppdrag, då dessa oftast belönar mig med fler arbetare till staden. Det finns bokstavligt talat hundratals uppdrag, extra bosstrider och medhjälpare att hitta, samt ytterligare ett spelläge av mer strategisk karaktär för stora fältslag. För mig som inte kan få nog av spelet finns det alltså mycket att utforska och samla även efter berättelsen nått sitt slut. Ni No Kuni II är fullt med variation, och alla beståndsdelar är förvånansvärt välgjorda. Jag har kul varje minut och det är alltid väldigt spännande att se vad som kommer att hända härnäst i denna fantasifulla saga. Men framför allt är spelvärlden helt magisk. Det enda jag inte gillar med den är att dess platser inte går att besöka i verkligheten.

Recension: Burnout Paradise Remastered [PS4]

Thu, 22 Mar 2018 10:00:22 +0000

Nostalgi är riktigt knepigt för det mesta; det känns som att minnena alltid överträffar verkligheten, oavsett hur verkliga vi än tycker att fragmenten av dåtid verkar. Denna villfarelse blir väldigt tydlig när det kommer till spel som jag spelat för länge sedan och får möjlighet att återvända till under senare år. Det senaste exemplet på denna företeelse för min del var Final Fantasy IX, där musiken och känslan var på topp men där grafiken brottades med enorma problem då högupplösta karaktärer vistades i luddiga, lågupplösta miljöer. När jag sätter mig med Burnout Paradise Remastered ; nyversionen av det tio år gamla mästerverket från Criterion Games, dras jag dock rakt in i en häftig nostalgitripp där allt är helt perfekt. [caption id=“attachment_21165” align=“aligncenter” width=“550”] Jansen P12; en av mina favoritbilar i spelet. Här i en prikär situation…[/caption] Efter att ha tillbringat ungefär 400 timmar i Paradise City på PlayStation 3-utgåvan, funderar jag ett tag på om det verkligen är möjligt att återvända till staden och njuta lika mycket som jag gjorde för länge sedan. När DJ Atomicas röst hörs i mina hörlurar samtidigt som jag börjar ratta min Hunter Cavalry, känner jag mig dock genast tio år yngre, men fylld av erfarenhet från mina tidigare äventyr. Om du har missat att spela originalet Burnout Paradise , kan spelet beskrivas som en arkadracer i en öppen värld, eller stad snarare. I varje gatukorsning finns ett evenemang utplacerat och händelserna varierar mellan vanliga tävlingar om vem som kommer först i mål, till att försöka överleva ett gäng elaka bilar som försöker mosa dig innan du når mållinjen. I sololäget finns det, förutom tävlingar, en hel del saker att utforska i den stora staden med tillhörande landskap. Självklart är genvägar väldigt viktiga att memorera, men för dig som älskar att utforska öppna världar erbjuds även reklamskyltar samt speciella staket att hitta och förstöra. När du är klar med, eller mätt på, att köra bil ensam, finns det en helt unik upplevelse i online-läget där du har möjlighet att tävla mot dina vänner eller utföra speciella utmaningar tillsammans. Om det är något flerspelarläge som har trollbundit mig i dagar, så är det “Freeburn Challenges”. Maken till hjälpsamhet och kamratanda har jag aldrig någonsin upplevt i ett spel tidigare (eller senare). Visst finns det tråkiga troll som tycker att det är kul att bröta in i högen med bilar som står och väntar på att någon hoppar över dem på Big Surf Beach. Men det hör väl till antar jag? [caption id=“attachment_21164” align=“aligncenter” width=“550”] På håret som alltid när det gäller Burnout Paradise![/caption] När det kommer till återskapandet av bilarna och Paradise City i 2018 års format, vilket är 4K och 60 bildrutor per sekund på PlayStation 4 Pro, levereras en i det närmaste magisk känsla. Det känns, ser ut och låter som den nostalgiska minnesbild jag har av spelet, utan kompromisser. Det sticker inte i ögonen av att grafiken blivit för högupplöst och samtidigt bjuds det inte på några som helst överraskningar i utseendet. Det är Burnout Paradise helt enkelt, fast på PlayStation 4, år 2018. Efter alla nostalgiska känslor som jag låtit skölja över mig i spelet, och i texten, har jag helt glömt bort att berätta om de magiska ögonblicken jag upplevt i “Showtime”, med de filminspirerade bilarna, med mina motorcykelrace och Big Surf Island; denna fantastiska ö, fylld av möjligheter till enorma stunthopp. Förmodligen är det ett gott tecken då jag har många hundra timmar kvar att njuta av Burnout Paradise Remastered tillsammans med mina gamla Burnout-vänner som jag fann för snart tio år sedan. Det råder ingen tvekan om att Stellar Entertainment i och med denna nyutgåva av ett av tidernas bästa spel, har lyckats på alla fronter. På PlayStation 4 levererar Criterion Games arkadracer på alla cylindrar, i alla nedförsbackar och i samtliga kurvor. Jag är frälst, igen!

Recension: Celeste [PS4]

Thu, 08 Mar 2018 10:00:37 +0000

För några år sedan släppte spelstudion Matt Makes Games flerspelaräventyret TowerFall Ascension (8/10), där det ställdes höga krav på spelarens reaktionsförmåga. Nu är de tillbaka med ett nytt projekt och denna gång handlar det om utmanande bergsklättring i plattformsspelet Celeste. Jag spelar en målmedveten, ung kvinna som vill bevisa för sig själv att hon kan besegra Celeste Mountain, ett berg med ett legendariskt rykte att vara en rejäl utmaning. Trots att jag får varningar om att vandringen uppåt kan vara min undergång, fattar jag mod och påbörjar den långa vägen mot bergstoppen. Varje sektion på vägen upp är en prövning där jag dels ska hoppa i rätt ögonblick men också hela tiden tänka ett steg framåt. Ofta brukar utgången vara fatal och det märker jag redan på den första nivån. Den grymma utmaningen ligger i att det finns många dödliga faktorer överallt; allt från vassa spikar till flygande bläckfiskar och ingen av dessa vill mig väl. De snabba dödsfallen är dock nästan alltid självförvållade, men följs ändå då och då av impulsiva svordomar. [caption id=“attachment_21051” align=“aligncenter” width=“550”] Ett felsteg och jag blir en mänsklig nåldyna på mindre än ett ögonblick.[/caption] Banornas design är genialt konstruerade och med en mikroskopisk precision har farliga fällor placerats perfekt. Även om jag i stridens hetta skyller på kontrollen efter ett snedsteg, så är styrningen enkel och helt utan skavanker. Det höga tempot får mig hela tiden att vilja fortsätta spela vidare, och när nästa bana plockar fram nya, oberäkneliga hinder, behöver jag lägga om nya strategier. Detta gör att spelet blir enastående omväxlande, och jag gillar när pusselmomenten snyggt binder samman flera sektioner av plattformshoppande. Vissa plattformar eller väggar förflyttas genom att jag utför en rusning och ibland kan jag hålla fast i objektet när det flyttas tillbaka. Dock måste jag ha i åtanke att min greppstyrka är begränsad och jag kan tappa taget efter några sekunder. Celestes enkla utseende med grova pixlar och tydliga färger ger spelet en sagolik ton. Både förgrund och bakgrund vävs in i varandra och resultatet blir vackra alster, vilket skapar pixelgrafik som är bland den snyggaste snyggaste på årtionden. Jag vill också lyfta fram Lena Raines fantastiska musik, då de träffsäkra tonerna av hennes bitpop ger mig gåshud. [caption id=“attachment_21061” align=“aligncenter” width=“550”] Kolla in den vackra utsikten, men stå på säker mark först.[/caption] När jag har klarat ett stycke av en nivå är detta en belöning i sig, men det finns massor av samlarobjekt gömda överallt på det iskalla berget. Jag behöver anstränga mig mer för att nå de svåråtkomliga jordgubbarna, men även om jag tar tag i en sådan behöver mina fötter stå på säker mark för att godsaken ska räknas med i min samling. Ett väl dolt kassettband låser upp en alternativ, svårare version av en befintlig nivå och ett enormt tålamod är ett krav för att klara dessa. Celeste är en briljant blandning av Ice Climbers bergsklättrande och Dark Souls elaka motstånd. Jag är fängslad av det starka budskapet om att hitta det inre modet och möta sina rädslor uppe på det livsfarliga berget. Det är en spännande resa från de första kliven i den sargade staden och de hårda vindarna, till det gastkramande sista partiet i slutet. Spelet väcker många känslor inom mig; från att bli totalt ursinnig av mitt femhundrade dödsfall, till att känna ren glädje när jag till slut når den snötäckta bergstoppen. Jag vill säga tack till Matt Makes Games för att de lyckats skapa en modern klassiker, där jag aldrig tappade hoppet trots bergets motstånd varit mustigt. Jag hoppas att du också tar på dig klätterkängorna och beger dig på ett äventyr du sent skall glömma, fast förbered dig på ond, snabb död flera gånger om.

Recension: Sword Art Online: Fatal Bullet [PS4]

Tue, 06 Mar 2018 13:00:42 +0000

Spelserien Sword Art Online har utvecklats på lite olika sätt från starten 2013. PlayStation-spelare har fått njuta av den simulerade online-världen i allt ifrån originalseriens Aincrad, vidare till Alfheim och sedan några mer eller mindre lyckade avarter. I Sword Art Online: Fatal Bullet , är det dags för tolkningen av anime-seriens tredje säsong, som utspelar sig i det fiktiva MMO-rollspelet Gun Gale Online. Svärden kastas åt sidan och magin får stanna hemma, då denna titel helt fokuserar på eldvapen av olika slag. Om du känner att du saknar striderna med svärd, finns det dock alternativ i form av strålsvärd för de där intima mötena med monster. Kirito spelar en biroll i äventyret, och det känns uppfriskande att få ta sig an utmaningarna med min alldeles egna karaktär. [caption id=“attachment_21040” align=“aligncenter” width=“550”] Alla som spelar rollspel vet ju att man ska skjuta på gadden, inte i ansiktet på skorpionen…[/caption] Jag anländer världen som en nybörjare och dras omedelbart in i en mindre konflikt där jag konfronteras med en av den tecknade seriens hjältinnor; Sinon. Efter en mindre strid mot fiender hittar min karaktär en väldigt sällsynt skatt i form av en artificiell intelligens som kallas Afasys. En konflikt uppstår rörande rätten till fyndet, men Afasys är redan bunden till min hjälte och det hjälper inte hur mycket högnivåkaraktärerna bråkar. Efter introduktionen till stridsmekaniken och karaktärerna, öppnas staden Glocken upp för utforskning. Enligt det traditionella receptet finns det en del karaktärer att tala med och dialogerna är av klassiskt snitt med tal, stillbilder och mängder av text. En del av händelserna i spelets nav är dock väsentliga för att driva berättelsen framåt och därför ser jag till att avnjuta alla interaktioner som jag upptäcker. För eventuella Sword Art Online-entusiaster, kan jag med glädje berätta att de allra flesta karaktärer från originalserien återfinns även i Fatal Bullet. Kirito, Asuna, Sinon, Premiere och Strea spelar betydande roller och går i de flesta fall även att få med sig i gruppen av äventyrare. I föregående spel har jag känt att tempot har dragits ned ganska kraftigt av stridsmomenten där jag som spelare behöver utföra kombinationsattacker varvat med specialförmågor. I världen Gun Gale Online är detta inte något problem alls, då striderna är fokuserade kring snabba eldstrider med extremt rörliga fiender. Det är inte helt enkelt att träffa rätt när motståndarna flyger omkring som yra höns, men som tur är finns det ett hjälpläge där det räcker att jag siktar någorlunda rätt för att träffa. [caption id=“attachment_21041” align=“aligncenter” width=“550”] Japp, den ökände Death Gun återfinns i spelet också[/caption] Det går även att sikta med lite mer precision, och träffarna jag landar i detta läge gör betydligt mer skada. Alla fiender har extra sårbara punkter som kräver att jag zoomar in för att träffa rätt och utdela kritiska träffar. Efter varje avklarad strid belönas jag antingen med material, fynd eller extra ammunition, där det sistnämnda verkligen behövs. I Gun Gale Online kostar nämligen varje kula riktiga pengar; ett diaboliskt sätt för den fiktiva spelutvecklaren att tjäna mängder med pengar. Varje ny nivå innehåller ett antal större bossar som står mellan mig och de delar som behövs för att ytterligare uppgradera min AI Afasys. Dessa större strider är riktigt underhållande och kräver att jag utdelar mängder med skada mot fienden, samtidigt som jag vallar mina kompanjoner och försöker se till att de inte dör eller fastnar i dörrar. Med sitt ökade tempo, variationen av vapen och med det det bekanta karaktärsgalleriet, vinner Sword Art Online: Fatal Bullet inte bara ett extra poäng i betyg jämfört med föregående spel, utan också en helt ny plats i mitt hjärta. Om du uppskattar rollspel i MMO-genren och även uppskattar skjutvapen och mängder av möjligheter att konfigurera dessa, är titeln en given vinnare. Anime-stilen och nivånötandet får du på köpet.

Recension: Moss [PSVR]

Tue, 06 Mar 2018 10:00:49 +0000

När jag startar upp mitt äventyr tillsammans med den lilla musen Quill, får jag omedelbart tillbaka minnen från de intressanta upplevelserna jag har haft med Wonderbook på PlayStation 3. Jag minns att jag på den tiden fascinerades över den magiska känslan i seriens titlar, även om tekniken inte alltid verkade till min fördel. I Moss startar jag varje kapitel genom att läsa i en magisk bok och sugs inom kort in i den magiska världen som min kvinnliga hjälte lever i. Under ett av hennes småäventyr i skogen, hittar Quill en magisk sten som visar sig öppna upp möjligheten för oss att interagera med varandra. Det stora äventyret sätter fart när protagonistens farbror blir tillfångatagen av den väldiga ormen Sarffog. [caption id=“attachment_21029” align=“aligncenter” width=“550”] Förutom ett storslaget äventyr, bjuder spelet även på storslagna vyer[/caption] Berättelsen är charmig som en saga och även om karaktärsgalleriet är sparsmakat, är det svårt att inte omedelbart förälska sig i allt som världen har att erbjuda. Karaktärsmodellen för Quill är så utsökt detaljerad och välanimerad att jag upplever henne som levande på riktigt. Flera gånger klappar jag henne när hon utfört stordåd, och varje gång hon sträcker sig upp mot mig för att göra en “high five”, är jag där med min osynliga hand och möter. Jag styr min hjältinna precis som i vilket tredimensionellt plattformsspel som helst, där hon hoppar och slår sig fram genom nivåerna. Som betraktare har jag också möjlighet att interagera med världen och kan till exempel flytta på en del föremål eller hålla fast besvärliga fiender. Miljöerna bjuder in till grundlig utforskning eftersom jag alltid har möjlighet att titta på nivåerna ur flera perspektiv. Jag upptäcker snabbt att jag har svårt att sitta still på stolen, utan står istället upp och tittar ned på ett rum eller böjer mig i onaturliga vinklar för att kika runt ett hörn. [caption id=“attachment_21030” align=“aligncenter” width=“550”] Dö, din äckliga, förvuxna skalbagge![/caption] Ljuddesignen är också helt fenomenal och det märks att utvecklaren har öst kärlek över smådetaljer. Jag kan höra musens andetag, det svaga krafsandet av hennes små klor mot sten när hon klättrar och även de lätta fotstegen hon tar för att röra sig framåt. Under striderna är ljudeffekterna också sparsamt mixade för att belysa hur smått allting är i världen, även om insatserna i striden är stora. Moss är ett fantastiskt bra spel, faktiskt så pass bra att det lätt kvalar in bland mina absoluta favoriter till PlayStation-konsoler. Dock finns det lite smolk i bägaren i form av striderna, speciellt de intensivare momenten mot slutet av äventyret. Till en början är de fientliga mötena underhållande och jag lär mig att galant hoppa undan en fiendeattack och snabbt kontra dem för att nedgöra min motståndare. Det som känns lite tjatigt är dock arenastriderna där Quill måste besegra horder av fiender för att komma vidare. Med en underhållande berättelse, fantastiskt väldesignade och vackra miljöer samt en hjältinna som är omöjlig att inte charmas av, kan jag varmt rekommendera Moss till den äventyrslystne spelaren. Det är ett absolut måste för ägare av PlayStation VR (8/10), och jag skulle nog gå så långt som att påstå att detta är titeln som borde få spelare att överväga ett inköp av VR-headsetet.

Månadens PlayStation Plus-spel [Mars 2018]

Thu, 01 Mar 2018 12:00:37 +0000

Som du kanske har läst i tidigare inlägg idag, är detta den sista mars-uppdateringen av PlayStation Plus som kommer att innehålla titlar till PlayStation 3 och PlayStation Vita. Vi kommer under året, och fram till i februari 2019, att fortsätta få spel till dessa plattformar men från och med 8 mars 2019 är fokus helt och hållet på PlayStation 4. Månadens uppdatering innehåller bland annat titeln som blev min sommarutmaning 2015; Bloodborne (10/10), vilket är ett spel som jag faktiskt längtar tillbaka till titt som tätt. Om du är ute efter lite färggladare miljöer och glättigare action, är Ratchet & Clank (9/10) ett solklart val. Det enda som egentligen saknas denna månad är en ny VR-titel, men personligen har jag virtuella upplevelser så att jag klarar mig ett tag framöver.

Månadens höjdpunkter [Mars 2018]

Wed, 28 Feb 2018 14:00:21 +0000

Även om februari slutade med en köldknäpp, bjuder mars på vårdagjämning och anses vara månaden som presenterar vårens ankomst. På spelfronten finns det både några riktiga stortitlar och oberoende högprofilspel att se fram emot. Självklart dyker några gamla favoriter upp i återutgivningar där delar av redaktionen verkligen ser fram emot Burnout Paradise Remastered, men om du gillar högoktanig demonaction släpps även Devil May Cry HD Collection till PlayStation 4.

Ni no Kuni II: Revenant Kingdom [PS4]

Den efterlängtade uppföljaren till actionrollspelet Ni no Kuni: Wrath of the White Witch från 2013 släpps äntligen efter diverse förseningar. Spelserien utvecklas av Level-5 och bjuder på mellansekvenser producerade av självaste Studio Ghibli. Det som gör spelen så speciella är just den grafiska stilen och känslan av att du spelar i en unik värld liknande de fantastiska miljöer Studio Ghibli bjudit oss på i filmvärlden. Denna uppföljare utspelas hundratals år efter det första spelet där ett krig har brutit ut mellan två krigande stammar bestående av ett kattfolk och ett råttfolk. Du kontrollerar Evan Pettiwhisker Tildrum som är kattfolkets unga konung som ska försöka återta kontrollen över sitt kungadöme.

Recension: Monster Hunter: World [PS4]

Wed, 21 Feb 2018 09:00:15 +0000

Capcoms långkörare Monster Hunter har aldrig riktigt lyckats bryta igenom stort i Europa trots ett antal modiga försök till ett antal olika plattformar. Nu slår utvecklarna stort på marknadsföringstrumman för Monster Hunter: World , det första spelet i serien som släpps simultant i hela världen. Är tiden rätt för Monster Hunter-konceptet att ta världen med storm? Min första introduktion till serien var rätt skakig. Monster Hunter kunde enligt omslaget också spelas i uppkopplat läge men trots flera försök jag tror aldrig att jag lyckades uppleva det. Efter att ha försökt förstå mig på spelet i ett par timmar och aldrig riktigt lyckats bemästra de smått konfunderande menyerna (och vansinniga laddningstider) så ställde jag spelet på hyllan permanent, och där står det fortfarande och samlar damm. Jag kunde inte riktigt släppa iden om Monster Hunter, och efter att jag fallit handlöst för Demon’s Souls och Dark Souls började det klia lite i fingrarna efter att jaga ner och besegra fantastiskt stora monster. Men jag ville inte behöva göra det på de portabla plattformar de senaste spelen i huvudsak släpptes till. [caption id=“attachment_20882” align=“aligncenter” width=“550”] En helt ny värld väntar[/caption] Lusten att jaga gigantiska monster väcktes dock till liv igen när Capcom började visa upp Monster Hunter: World. Med huvudet surrande av jaktinstinkter dök jag in i dess expansiva värld, och jag märker direkt att mycket har ändrat sig från mina första, stapplande intryck av det ursprungliga spelet. Världen är såklart mycket vackrare och mer välfylld av detaljer än i dess allra första iteration till PlayStation 2, men spelet är också väsentligt bättre på att förklara hur det fungerar. Femte utforskarflottan är på en expedition mot den nya världen, för att undersöka, utforska och studera dess fascinerande miljöer och bestar. Efter ett smärre missöde under resan hamnar vi till sist på rätt plats, och vårt uppdrag kan äntligen ta vid – det är dags att utforska den nya världen till fullo. Mina första stapplande steg tillsammans med min Palico, ett litet kattkreatur som är lika sött som dödligt, slutar naturligtvis i min död. Men envishet, och ett par besök i spelets träningsområde, gör att jag snart lyckas fälla mitt första ordentliga monster och jag börjar bli varm i kläderna. [caption id=“attachment_20885” align=“aligncenter” width=“550”] En av de bästa saker i Monster Hunter: World - kattkockarna![/caption] Att utforska den nya världens olika områden i jakt efter monster känns bra – världen är fantastiskt vacker och detaljerad, och ekosystemet känns levande. Till skillnad från de tidigare spelen i serien så är spelens områden mer sömlösa. Visst är de fortfarande uppdelade i ett par olika zoner, men de hänger numera samman utan en störande laddningssekvens. Till min hjälp har jag också fått ett par eldflugor som är hejare på att hitta saker i miljöerna, antingen monsterfotspår eller råmaterial som jag kan använda till att framställa drycker, ammunition eller fällor. I stridandet mot de stora monstren finns det en hel del roligt att roa sig med – ett antal olika vapen att bemästra, fällor att bygga eller andra attiraljer att använda. Hur man än väljer att beväpna sig så känns striderna hyfsat välbalanserade, oavsett om du utrustar dig med ett gigantiskt tvåhandssvärd eller två snabba kortsvärd. Genom att besegra monster låses möjligheten att uppgradera både vapen och rustningar upp, och kan räkna med att behöva jaga samma monster ett antal gånger för att få tag på deras åtråvärda uppgraderingsdelar. [caption id=“attachment_20884” align=“aligncenter” width=“550”] Slagsmålen mot de större monstren blir oftast intensiva, och kan ta en rejäl stund.[/caption] På det stora hela är Monster Hunter: World ett mästerverk, men visst finns det en del irritationsmoment. Online-läget är inte helt välpolerat, och att spela tillsammans med vänner skulle kunna lösas lite bättre – men det är smärre klagomål i sammanhanget. Att behöva slåss mot samma fiender gång på gång i hopp om att rätt material kan återvinnas efter dess död känns som ett lite större problem, men är ju samtidigt ett väletablerat designval, och som tur är så är striderna både utmanande och roliga. Capcom har med Monster Hunter: World lyckats skapa en till synes levande spelvärld, och det är ett rent nöje att utforska den och bekämpa dess bestialiska monster. Jag ser fram emot att se vad de har för planer för att att fortsätta hålla spelet levande.

Recension: The Fall Part 2: Unbound [PS4]

Tue, 13 Feb 2018 11:00:03 +0000

Väntan på fortsättningen av science fiction-äventyret The Fall har varit smått olidlig. Detta episodiska verk lyckades verkligen etablera en intressant miljö, men också fascinerande frågeställningar i själva berättelsen. Det är inte unikt att ifrågasätta gränsen mellan medvetande och artificiell intelligens, men Over the Moon gjorde det på ett mer konkret vis än vad många andra har gjort. Första delen handlade mycket om hur Arid, vår protagonist-AI, skulle kunna kringgå sina hårdkodade begränsningar för att lösa problem, men nu när Arids fysiska värd har skrotats måste du ta hjälp av andra värdar och programvaror. I jakten på svar om varför Arid kraschlandade på en främmande planet blir det mer och mer uppenbart att någon motarbetar dig. De förprogrammerade direktiven i Arids kodning blir alltmer ett hinder, och i början av detta kapitel lyckas hon istället formulera egna regler att existera efter. Med dessa nyskapade riktlinjer går det att kringgå den logik som andra värdar besitter, genom att helt enkelt ignorera moral och etik. Detta skapar många olustiga situationer där du tvingar andra artificiella livsformer att göra saker de inte vill genom att bryta ner deras personligheter. Det är i princip en form av psykologisk terror i vissa fall, och det skildras på ett både effektivt och obehagligt vis. [caption id=“attachment_20839” align=“aligncenter” width=“550”] När du inte löser pussel kan du starta ett eget mikrobryggeri istället.[/caption] Spelet är i grund och botten ett pusselspel där du till exempel ska bryta de inarbetade rutiner som din lånade värd har, för att kunna få ledtrådar om vem den hemlige skurken är. Detta blandas upp med en del actionsekvenser som involverar skjutande och en del tajmade hopp. Actionbiten har blivit avsevärt bättre än i den första delen, men är fortfarande långt ifrån den starkaste aspekten. Styrningen är lite för kantig för att kännas effektiv, vilket utvecklarna troligtvis är medvetna om eftersom de sällan blir alltför komplexa. Skulle du ogilla dem helt och hållet går det dessutom att aktivera ett actionreducerat läge när du påbörjar spelet, vilket gör att du kan fokusera på pusslandet istället. Den stora skinande tillgången i spelet är den fantastiska berättelsen. Framtidsdystopin är otroligt stämningsfull och tillräckligt grundad i verkligheten för att det ska finnas en igenkänningsfaktor. Personligheterna hos de värdar du besätter är också lysande, och då tänker jag i synnerhet på One, som är en robot som lyckades bryta sig loss från ett AI-kollektiv. Efter detta har han utvecklat ett makalöst stort ego, och ser sig själv som unik och överlägsen allt annat. Det skapar både några komiska situationer, men även några av de mest känslosamma ögonblicken i spelet. [caption id=“attachment_20840” align=“aligncenter” width=“550”] När Arid befinner sig i nätverket finns det gott om mörka blobbar som behöver skjutas.[/caption] Titeln känns dock vid några tillfällen lite opolerad. Det kan vara allt från att gränssnittet känns onödigt bökigt emellanåt, till rena buggar där jag faller genom geometrin. Det sistnämnda är dock inte så frekvent att det påverkar spelupplevelsen nämnvärt, men det känns ibland lite som en utmaning att interagera med rätt föremål i omvärlden. Berättelsen gör det dock värt alla små hinder som du ställs inför, och ännu en gång är cliffhangern inför nästa kapitel ganska brutal. Jag hoppas sannerligen inte att vi behöver vänta över två år på nästa del igen, då jag verkligen ser fram emot den rafflande upplösningen i denna historia.

Månadens höjdpunkter [Februari 2018]

Thu, 01 Feb 2018 13:00:38 +0000

Årets första månad är redan till ända och baksmällan efter alla spelsläpp inför julhandeln börjar så sakta släppa. De allra största titlarna som har släppdatum under 2018 får du snällt vänta lite längre på, men några höjdpunkter har vi iallafall att se fram emot. Höjdpunkterna under månaden bjuder förutom semlor och hjärtformad choklad på stor variation där både action, plattformande och kamper mot enorma kolosser förekommer.

Shadow of the Colossus [PS4]

Denna moderna klassiker får en återutgivning på PlayStation 4 där precis allting gjorts om från början utan att för den delen förminska originalet. Team Ico utvecklade det ursprungligen för PlayStation 2 redan 2005 och originalet har fått flera utmärkelser som historiens bästa spel. I grund och botten är det ett actionspel där du måste besegra 16 gigantiska jättar för att återge livet till din stora kärlek. Spelet innehåller inga andra fiender och ingen utforskning, utan endast kolosserna. Av vissa har det beskrivits som ett pusselspel just av denna anledning och den 7 februari får du chansen att uppleva eller återuppleva Shadow of the Colossus.

Månadens PlayStation Plus-spel [Februari 2018]

Thu, 01 Feb 2018 09:00:06 +0000

Eftersom det är februari månad idag, innebär det givetvis att vi som prenumererar på PlayStation Plus kan se fram emot en ny drös spel att lägga till skämshögen. Denna uppdatering tycker jag är riktigt bra då den innehåller flertalet spel som jag länge har tänkt att spela men som jag inte hunnit med att köpa ännu. Höjdpunkterna för mig denna månad är definitivt RiME från Tequila Works; ett spel som till ytan tycks låna inspiration från både Zelda-serien, Journey och kanske även lite Shadow of the Colossus. Den andra titeln som jag glömt bort att jag längtat efter är Grand Kingdom (9/10), ett äventyr som med sina omgångsbaserade strider fick Krille ordentligt på fall.

Recension: Life is Strange: Before the Storm Episode 3 - Hell is Empty [PS4]

Thu, 21 Dec 2017 14:00:45 +0000

Även om det bara har gått två månader sedan jag avslutade del två i serien som är upptakten till händelserna i Life is Strange , har väntan känts som en evighet. Förra avsnittet kändes ganska bra, även om jag saknade tempo och fingertoppskänsla. Den avslutande delen är nu avklarad och jag kan redan nu glädja dig med att berätta att du har ett väldigt bra avslut framför dig. Efter en minst sagt händelserik middag tillsammans med Rachels föräldrar, ställs både Chloe och Rachel inför ett val som ingen av dem hade anat i början av äventyret. Jag följer min instinkt och låter berättelsen hänföra mig, och det visar sig vara ett beslut som genomsyrar hela avslutningen av serien. Om du har varit med från början känner du säkert till att ruskigt viktiga händelser har en tendens av avlösa varandra, och episod tre är inget undantag. Som spelare slängs jag mellan hopp och förtvivlan i den känslomässiga storm som de båda tonårstjejerna erfar och väldigt ofta har jag svårt att välja “rätt”. Hjärtat vill en sak, min hjärna vill en sak och Chloes karaktär vill säkert något helt annat. [caption id=“attachment_20323” align=“aligncenter” width=“550”] Det är klart att Chloe kan mecka med bilar också. Vänta! Vad har hänt med håret?[/caption] Mot slutet av avsnittet känns det som att väldigt många pusselbitar börjar hamna på rätt plats och jag bjuds en del sentimentala återblickar (eller egentligen glimtar från framtiden). Varje gång jag ser Chloes skruttiga pick-up, ler jag inombords eftersom hennes entré med bilen i första spelet fortfarande har en plats i mitt spelarhjärta. Jag får också möjlighet att läsa mig till en del intressant information om elever och personer i skolans närhet som förklarar en del beteenden jag observerat förut. Hell is Empty lyckas med konststycket att leverera både ett förbluffande bra avslut och en hel del extramaterial till spelets fans. [caption id=“attachment_20326” align=“aligncenter” width=“550”] Ahhhh, min gamla trotjänare till pick-up; rostig men älskad![/caption] När jag gör det slutliga valet i spelet, baserar jag det helt och hållet på händelserna som jag till viss del format själv under resans gång. Alla beslut kommer plötsligt tillbaka till mig och det känns på något sätt som att spelet har lyckats avläsa min personlighet för att leverera det optimala slutet för mig. När de sista filmsekvenserna visas, känner jag mig varm inombords; jag ler, gråter en liten skvätt och känner mig ganska tillfreds med tillvaron. Jag tänker att Chloe och Rachel nog kommer att få det bra tillsammans. Sedan tar skräcken tag i mig och jag minns vad som väntar dem i framtiden…

Recension: Papers Please [Vita]

Thu, 21 Dec 2017 10:00:32 +0000

Som en helt vanlig medelsvensson i staten Arstotzka är livet sällan enkelt att leva. Lyckligtvis vaknar jag en morgon upp till de extremt goda nyheterna att mitt namn dragits i ett jobblotteri. Förutom att ansvara för inpasseringen till vårt rike genom att noggrant kontrollera alla resedokument, får jag och min familj även ett nytt boende av ganska bra kvalitet. Det enda jag behöver göra i mitt arbete är att vara noggrann. Jag får inte släppa in vem som helst då det politiska läget just nu är skakigt mellan vår underbara stat och grannländerna. Terrordåd, mutbrott och hot är i princip vardagsmat för oss medborgare, men jag har blivit utvald för att göra skillnad; att stärka vår nations trygghet. Min första dag avlöper relativt bra då jag lyckas släppa in rätt människor och hålla ute de som inte är välkomna, med några få undantag. Min arbetsgivare är väldigt givmild och förstående och gör därför inte avdrag på min lön förrän efter tre misstag. Efter arbetsdagen återvänder jag stolt hem med en relativt bra lön i fickan, åtminstone tillräckligt för att betala hyra, mat och värme. [caption id=“attachment_20310” align=“aligncenter” width=“550”] Hmmm…det där kan väl knappast vara en förfalskning eller?[/caption] För varje människa jag lyckas göra en korrekt bedömning av belönas jag med 5 krediter, och ganska snart känner jag en press att tjäna mer pengar till familjen. Vissa dagar när jag har varit lite för noggrann och långsam, måste jag nämligen låta mina nära och kära avstå från värme eller mat. Jag blir duktigare och duktigare på att avvisa personer med falska identiteter och jag känner att en viss nonchalans infinner sig. Samtidigt som jag blir mer rutinerad, sker saker i det politiska närområdet som förändrar regler när det kommer till rutinerna i mitt arbete. Arbetet som jag utför i mitt lilla bås, hanteras helt och hållet via pekskärmen på min Vita. Jag har ett ganska litet skrivbord där dels regelboken ska få plats, men som även fungerar som yta för att jämföra passfoton, fingeravtryck och övriga resedokument som krävs. När jag har tagit mitt beslut, stämplar jag ett godkännande eller avfärdande på den sökandes pass. Med pressen av att behöva dra in pengar till familjen, den inom kort kaotiska arbetsytan och de konstanta förändringarna av regler för inträde till landet, dröjer det inte länge förrän jag känner mig hopplöst stressad. När tillfället kommer att tjäna lite pengar vid sidan av, kan jag därför inte annat än att ta chansen. För familjens skull, för min sons skull. Där slutar tyvärr min berättelse denna gång, då mina grannar uppenbarligen tipsat myndigheterna om mitt plötsliga välstånd. Under en vanlig arbetsdag kommer en polispatrull och hämtar mig för att slänga mig i finkan tillsammans med alla andra hårdkokta brottslingar. [caption id=“attachment_20311” align=“aligncenter” width=“550”] Hjälp! Var lade jag nu stämplarna? Usch, jag måste verkligen städa här![/caption] Papers Please presenteras i ett retrodoftande grafiskt format, vilket dock är mer än tillräckligt för att fånga känslan av denna miserabla situation. Ljudbilden är minimalt sparsmakad och lägger ytterligare ett perfekt lager till spelets karga klimat. När det kommer till spelmekaniken är den enda nackdelen att skärmytan på PlayStation Vita känns för liten. För att ha bra koll och kontroll över varje valsituation behöver jag därför konstant flytta skärmen uppåt och nedåt. Som upplevelse är dock denna titel ett riktigt guldkorn - på gränsen till ett mästerverk. Spelet ger en motbjudande insikt i mitt eget undermedvetna och visar hur människor enkelt kan manipuleras att ta omänskliga beslut baserade på regelverk skrivna av kallsinniga ledare. Om du är ute efter ett spel som ger dig en rejäl utmaning av din identitet och även uppskattar att arbeta metodiskt och noggrant under tidspress, bör du definitivt köpa Papers Please. Förvänta dig bara inte att få avlösning av mig under den närmaste tiden. Jag skakar fortfarande galler och råder dig att inte hamna i samma fälla.

Recension: Hidden Agenda [PS4]

Thu, 14 Dec 2017 10:00:12 +0000

Det är sällan jag upplever spel som riktigt spännande eller läskiga. Jag får aldrig samma pirriga känsla när jag spelar skräckspel som när jag ser på en välgjord psykologisk thriller, då jag vet att det bara är att starta om från senaste kontrollpunkt om jag dör. Visst kan en väldigt svår boss eller en lång flerspelarsession mot jämnt motstånd få mig riktigt nervös, men den där uppjagande skräckkänslan av att en hemsk mördare gömmer sig i skuggan infinner sig sällan i mina spelupplevelser. Sedan släpptes Heavy Rain. Där kunde ett felaktigt val eller ett missat knapptryck resultera i att karaktären jag kontrollerade dog, men utan att berättelsen började om. Simpla misstag kunde leda till att viktiga karaktärer försvann helt ur handlingen, vilket i sig ökade risken för att mördaren skulle lyckas med sin hemska plan och vara på fri fot i slutet av spelet. Jag satt som på nålar hela resan då jag visste att allt hängde på mig, och det fanns inget sätt att backa tiden för att reparera fatala misstag. Samma pirriga nervositet infann sig senare även i Supermassive Games skräckspel Until Dawn (9/10), samma studio som nu ger sig på deckargenren i och med Hidden Agenda. Precis som i Heavy Rain riskerar jag att låta en seriemördare komma undan om jag inte är uppmärksam, samtidigt som jag hela tiden är på helspänn då karaktärer kan dö på grund av mina misstag. [caption id=“attachment_20212” align=“aligncenter” width=“550”] Mordutredaren Becky och åklagaren Felicity är huvudpersonerna vi får följa i denna deckare[/caption] Hidden Agenda påminner förvisso mer om Beck-filmerna än När lammen tystnar, så förvänta dig ingen kuslig rysare. Men det är något väldigt kittlande med vetskapen om att en missad ledtråd kan få oanade konsekvenser mot slutet av spelet, som i alla fall får mig att bli ovanligt nervös. Det som får titeln att sticka ut från mängden är dock dess PlayLink-integration, vilket innebär att du använder en surfplatta eller mobiltelefon för att kontrollera spelet. Tanken är att spela tillsammans med vänner, där spelarna turas om med att få hemliga uppdrag som går ut på att påverka dialogval åt ett visst håll. Titt som tätt får resten av sällskapet gissa på vem som har det nuvarande uppdraget, vilket gör att lite av detektivarbetet måste riktas mot medspelarna vid sidan av själva mordgåtan. Jag gillar upplägget, som känns som en härlig blandning mellan att titta på film och spela brädspel på samma gång. Tyvärr är det många gånger ganska oklart hur man ska lyckas med sitt uppdrag, och oftast helt omöjligt att klura ut vem i gruppen som fått den dolda uppgiften. Utvecklarna är dock helt klart något på spåret och jag hoppas att de spinner vidare på konceptet till en eventuell uppföljare. [caption id=“attachment_20213” align=“aligncenter” width=“550”] Inte ens vid brottsplatsundersökningar lägger Becky ifrån sig telefonen. Hon kanske också spelar Hidden Agenda?[/caption] I nuläget tillför dock inte de dolda agendorna särskilt mycket, möjligtvis gör de den interaktiva filmen lite roligare att uppleva tillsammans med vänner. Lyckligtvis spelar inte detta så stor roll, då huvudspelet är en riktigt spännande och välspelad deckarupplevelse. Att upplösningen infinner sig redan efter två timmar kan nog kännas lite snopet för många, men det är lagom längd för att spela igenom på en kväll. När spelet är slut vill jag bara ha mer. Tyvärr finns inget sätt att välja kapitel, så enda sättet att se de olika sluten är att spela igenom hela spelet en gång till – vilket jag gör direkt efter att mina detektivkollegor åkt hem för kvällen.

Månadens höjdpunkter [December 2017]

Fri, 01 Dec 2017 09:00:40 +0000

Det svåraste med att skriva just detta inlägg är det faktum att det knappt släpps några spel under december månad. Det känns nästan som en kompakt tystnad och ett oroväckande lugn när jag jämför december med övriga månader detta år. Självklart finns det lite kvar i spelvärlden som fortfarande pytsas ut, och jag har gjort mitt bästa för att presentera höjdpunkterna för er. 2017 har varit året då vi har fått se och uppleva en mängd nyversioner av äldre spel och det är inget undantag när det kommer till årets sista månad.

Månadens PlayStation Plus-spel [December 2017]

Thu, 30 Nov 2017 11:00:33 +0000

Ja, nu står faktiskt den sista månaden på året inför dörren och då är det såklart även dags för den sista PlayStation Plus-uppdateringen för 2017. Höjdpunkten i år har för mig varit att Sony bestämt sig för att inkludera PlayStation VR-titlar i medlemskapet, något som innebär att vi faktiskt får spel till fyra olika plattformar varje månad! Nu i december, är det säkert Darksiders II: Deathinitive Edition (7/10) som lockar många törstande spelare. Om du inte trivs i Dödens sällskap, kanske en kombination av visuell roman och grottkrypare kan locka dig; något som erbjuds i PlayStation 3-spelet Xblaze Lost: Memories.

Recension: Far from Noise [PS4]

Thu, 23 Nov 2017 10:00:26 +0000

En människa i en bil som håller på att tippa över kanten till ett stup. Havets böljande och brusande långt där nere. Inte en människa i syne som kan hjälpa till. Dags att börja tänka logiskt och inte låta paniken ta överhanden. Djupa andetag, försiktiga rörelser. Det ser ut som att bilen kan tippa över och rasa ned när som helst, oddsen för överlevnad är i princip noll. Vad händer i en människas hjärna i en sådan situation? Vad skulle du göra? Jag beslutar mig snart för att låta huvudpersonen i Far from Noise ta det lugnt. Andas med djupa och försiktiga andetag. [caption id=“attachment_20016” align=“aligncenter” width=“550”] Vilken vacker natt vi har fått uppleva tillsammans, min vän![/caption] Det kommer ingen till undsättning, det står klart ganska omgående. Det finns inte många människor i den här delen av landsbygden, något som min karaktär tagit i beaktande då hon ville ha en stund för sig själv. Hon behövde tänka över sitt liv och komma fram till vad som är viktigt i livet. Men så händer detta. Mörkret börjar sänka sig och natten är i antågande. Bilen vägrar att starta och hoppet tynar långsamt bort. Plötsligt dyker det dock upp ett oväntat besök och en riktigt djup diskussion inleds. Fokus försvinner från den rådande situationen och sanningen börjar sakta att uppdagas. I sin berättarteknik är Far from Noise ett bländande underverk. Spelet lyckas med att förmedla en av de djupaste upplevelser jag varit med om hittills. Inte ett ord har talats, scenen är den samma under hela spelomgången och det enda som rör sig i min vy är solen, några djur och en vindpust då och då. Att kunna förmedla en sådan här känsla endast genom långsamma animationer och textbubblor får mig fortfarande att känna mig alldeles häpen. Efter ett tiotal minuter märker jag också vilken avslappnande effekt verket har på mig. En efter en skingras mina tankar om annat och jag befinner mig snart i en rofylld tillvaro, trots att min karaktärs liv hänger och dinglar på en skör tråd. [caption id=“attachment_20017” align=“aligncenter” width=“550”] Det är en bit ned till vågorna. Jag vågar knappt hoppas på att överleva…[/caption] När berättelsen tar slut känner jag mig helt tom inombords, samtidigt som jag har huvudet fullt av tankar och frågor. Vad betyder vi som människor egentligen - i alltings helhet? Spelar det någon roll vad vi gör med våra liv? Vad är meningen med livet egentligen? Finns det någon mening eller missar vi helt poängen när vi funderar på allt detta? Jag kan inte annat än att helhjärtat rekommendera denna upplevelse, skapad av George Batchelor. Jag hoppas innerligt att titeln säljer tillräckligt väl så att vi får möjlighet att ta del av hans andra verk på PlayStation-plattformen. Om du har möjlighet att tillbringa några timmar på kanten av stupet, tror jag att du kommer att hålla med mig.

Recension: Horizon Zero Dawn: The Frozen Wilds [PS4]

Fri, 10 Nov 2017 10:00:23 +0000

Tidigare i år släpptes det massiva äventyret Horizon Zero Dawn (9/10), där den tappra jägaren Aloy fick kämpa mot blodtörstiga maskiner med hjälp av pilbåge och spjut. Nu har Guerilla Games lanserat ett nytt kapitel i den gigantiska världen där modern teknologi möter stenålder, och den rödhåriga hjältinnan är tillbaka i The Frozen Wilds. Aloy får höra ryktet om pågående tumult i de nordöstra delarna, där maskinerna uppträtt aggressivare än vanligt. Hon beger sig till området Såret, och invånarna i Banuk-stammen berättar att det uppstått en ondska i det stora berget Åsktrumman, som gör robotarna ännu farligare. Jag ger mig ut på uppdrag i det stora snötäckta riket för att lösa mysteriet. Denna expansion är ett utmärkt sätt för mig att komma igång med spelet igen efter flera månaders frånvaro. De första sekvenserna i spelet är repetitioner i spelmekaniken och får mig varm i kläderna, något som verkligen behövs i det snöiga, kalla klimatet. Huvuduppgiften i denna förlängning tar cirka 15 timmar att ta sig igenom och jag är positivt överraskad av att det finns så mycket innehåll som bara väntar att upptäckas. Banuk-stammen låter mig hållas sysselsatt med mängder av ärenden att utföra, något som ökar expansionens livslängd. [caption id=“attachment_19856” align=“aligncenter” width=“550”] Äntligen dags för after ski! Var är mjöden?[/caption] Aloy har fått nya vapen för att kämpa mot sina fiender; bland annat kan jag skjuta paralyserande blixtar med den häftiga stormslungan. Jag kan lära mig nya förmågor eftersom det nu går att stiga högre i nivåerna än tidigare, och dessa nya tekniker är hjälpsamma då jag möter ett tuffare motstånd på vägen. Det har tillkommit nya maskiner att strida mot och intensiva kamper blir ett faktum så fort jag blir upptäckt. En av de nya fienderna är stora kontrolltorn som hjärntvättar alla robotar inom ett område av en fotbollplans storlek. Tornet slår ut alla mina sköldar, paralyserar min ridmaskin så fort jag är inom dess område och regenererar alla dess styrda slavar om jag inte lyckas förstöra det i tid. Jag gillar också att få samarbeta med fler krigare i bataljerna än tidigare och det är en rysare att drabba samman mot de björnliknande frostklorna samtidigt som de tjocka snöflingorna faller från skyn. [caption id=“attachment_19862” align=“aligncenter” width=“550”] Det kittlar dödsskönt i kistan, säger björnen Baloo.[/caption] The Frozen Wilds är en kraftig utsträckning av ett enastående spel och de nya tilläggen ger Horizon Zero Dawn nytt liv. Den nya expansionen öppnar upp ett helt nytt landskap med både nya och välbekanta maskiner att skjuta välriktade pilar mot. Jag anser att de frusna vildmarkerna är ett resmål du måste besöka om du älskar Aloys äventyr. Jag är övertygad om att du håller med mig så fort du sätter ditt första fotsteg i den djupa snön.

Recension: Assassins Creed Origins [PS4]

Thu, 09 Nov 2017 12:00:33 +0000

Över vidsträckta sanddyner, genom svalkande oaser, ner i mystiska gravar och längs med solstekta hustak vandrar en mordisk skugga. Samhällets väktare Bayek letar hämnd för en oförlåtlig hemskhet i varenda vrå av Ptolemaios XII rike. Assassins Creed försöker åstadkomma en nystart för en populär spelserie, men gör de rätt? Efter att gradvis vandrat fram i tiden har nu serien rest tillbaka till ursprunget. Ungefär 50 år före noll börjar sagan om lönnmördarna. Vi får förklaring till en hel del av seriens små detaljer, fast även om serien går bakåt i tiden har den tagit flera steg fram. Stridssystemet har byggts om och liknar nu mer Dark Souls-serien, även om det är betydligt mindre utmanande. En klar förbättring då det faktiskt kräver lite mer taktik i striderna och strategi kring val av strider. I tidigare spel sprang jag ifrån strider när jag blev uttråkad av plöjande genom horder av motståndare, men här retirerar jag för att jag bitit av mer än jag kan tugga i mig. Distansattackerna har även dessa förändrats markant. Pilbågar utgör den större delen av Bayeks avståndsarsenal och ersätter på ett sätt senare epokers krutvapen. Speltekniskt motsvarar de klassiska speltroperna krypskyttegevär (predator bow), automatvapen (quick bow) och till och med hagelbrakare (war bow). Den sistnämnda skjuter fem pilar samtidigt. Lite krystat, fast klart underhållande. [caption id=“attachment_19440” align=“aligncenter” width=“550”] Pyramidsmyg premieras[/caption] Assassins Creed: Origins är mer av ett rollspel än de tidigare spelen. Uppgraderingsbara vapen i olika färgkodade nivåer av sällsynthet är en stor del av spelet. De mer ovanliga vapnen ofta ett namn och en liten unik beskrivning och är grymt snyggt utformade, men tyvärr saknas de där riktigt minnesvärda älsklingarna andra spel med samma upplägg har bjudit på - i alla fall har jag inte snubblat över dem. Ditt favoritvapen kan lyftas till din nuvarande nivå hos en lokal smed, vilket är tveeggat (ordvits högst medveten). Å ena sidan behöver du aldrig byta bort ett favoritvapen, men å andra sidan blir den enorma drös av vapen spelet öser ur sina många skattkistorna i det närmaste ointressanta. För mig är de nästan uteslutande något att sälja eller bryta ner i beståndsdelar som kan nyttjas för ytterligare uppgraderingar. Egypten är ett inspirerat val av skådeplats. Här finns många olika sorters miljöer och fasadklättrandet dominerar inte längre. Visst finns myllrande storstäder som Alexandria, men jag är minst lika ofta ute i vildmarken och jagar villebråd, både människor och allehanda fauna. Jakt är ju närmast obligatoriskt i ett Ubisoft-spel numera. Bland de tama djuren sticker kameldjuren ut, passgång i högre hastighet än långsamt strövande ser nämligen väldigt lustigt ut. Örnen Senu hjälper till med flygspaning vilket fungerar riktigt bra. Senu har nämligen av någon oförklarlig anledning röntgensyn. Det är roligt att styra den mäktiga rovfågeln och leta svagheter i motståndets försvar eller gömda skatter. I kombination med att minikartan försvunnit och ersatts med en slags kompass känns det därför mer överskådligt än tidigare. [caption id=“attachment_19839” align=“aligncenter” width=“550”] Stop! Hammer time.[/caption] Vad gäller sidouppdrag närmar Origins sig de riktigt stora, som The Witcher 3: Wild Hunt (9/10) eller Fallout 4 (9/10), utan att riktigt nå hela vägen fram. För även om uppdragen kommer i flertalet olika roliga varianter blir de i slutändan utfyllnad. Längre speltid bara för speltidens skull är ett av spelvärldens största feltänk, och jag spelar hellre ett spel i 20 tighta timmar än maler igenom det tredubbla bara för att spelet ska kunna titulera sig “episkt”. Assassins’s Creed-serien har tagit stora steg framåt i senare upplagor och Origins bjuder på ytterligare ett kliv bort från “hämta X av Y och kom tillbaka”. Bayek är en intressant huvudrollsinnehavare, och jag tror att få skulle ha svårt att sympatisera med drivkraften bakom hans resa genom Egypten. Samtidigt är hans metoder och mordiska sinnelag inte helt lätta att svälja. Jag känner flera gånger att hans val inte riktigt är mina, vilket för mig gör spelet mer intressant. Speciellt då Assassins Creed: Origins väljer att berätta Bayeks historia i kronologisk oordning och därigenom blir svårare att förutse och roligare att följa. Parallellt får vi också reda hur flera av seriens troper kommit till. Oftast är det snygga, om än lite ansträngda framåtblinkningar. Assassins Creed-serien har alltid bjudit på riktigt spännande spel ur ett berättarmässigt perspektiv, med intressanta frågeställningar kring rätt och fel samt flera för spelgenren ovanligt komplexa karaktärer. Tyvärr har de krampaktigt hängt kvar i det ofattbart tråkiga Abstergo-tjafset. Jag fattar inte varför den uppenbart påklistrade nutidstwisten från det första spelet har fått så mycket uppmärksamhet och utbyggnad. Någon måste uppenbarligen gilla denna berättarmässiga bromskloss, men för mig blir det anledningen att inte ge spelet full pott. Assassins Creed: Origins kommer inte omvända många tidigare tvivlare, men förändringarna skrämmer nog inte heller bort tidigare entusiaster. Detta är det bästa Assassins Creed-spelet hitills, och det känns både andligt besläktat med originalet och samtidigt genomarbetat och unikt. Nu önskar jag att Ubisoft vandrar norröver och berättar om assassinernas inblandning i de nordiska korstågen mot baltländerna. Tänk er att få springa över Gamla stans snöklädda hustak och undvika Birger Jarls knektar. Håren ställer sig upp på mina armar.

Månadens PlayStation Plus-spel [November 2017]

Thu, 02 Nov 2017 10:00:22 +0000

Om du mot förmodan sitter sysslolös under denna hektiska spelhöst är det dags för ett gäng nya spel för alla PlayStation Plus-prenumeranter nästa vecka. Det är förvisso inte den starkaste månaden vi har sett på sistone, men det saknas dock inte guldkorn i samlingen. Min personliga favorit i novemberutbudet är utan tvekan Bound (8/10) från den polska studion Plastic. Spelet briljerar med både vackra miljöer och kreativa koncept, och är helt klart värt att kika närmare på om du gillar lite mer konstnärliga verk.

Månadens höjdpunkter [November 2017]

Mon, 30 Oct 2017 09:00:47 +0000

Efter en rejäl urladdning i oktober, med fler topptitlar än vad som realistiskt går att hinna med, möts vi av en någon lugnare månad i november. Det finns dock fortfarande åtskilliga intressanta spel kvar på lanseringskalendern innan vi kan summera året. När vi inleder slutspurten på det fantastiska spelåret 2017 finner vi allt från storslagna actionäventyr till gigantiska förstapersonsskjutare och actionfyllda bilspel. Horizon Zero Dawn: The Frozen Wilds (PS4) Det känns nästan som en evighet sedan, men det var faktiskt bara i våras som vi fick bekanta oss med Sonys senaste storsatsning, i form av Horizon Zero Dawn (9/10). Denna förtrollande spelvärld erbjöd en underbar upplevelse, och lyckligtvis behöver vi inte vänta alltför länge till för att få slå följe med Aloy igen. Som titeln på expansionen antyder kommer vi att få tillbringa mer tid i de frusna bergsområdena, för att gräva lite mer i den fascinerande bakgrundshistorien som spelet har etablerat. Call of Duty: WWII (PS4) Call of Duty-serien har på senare år börjat tappa den slagkraft som den tidigare har haft, då det inte har skett så hemskt stora förändringar som skulle behövas. I hopp om att skaka liv i det hela igen återvänder serien till rötterna, nämligen andra världskriget. Även om delar av science fiction-konceptet som Call of Duty har utforskat har varit intressant, så känns det lite som att utvecklarna hade målat in sig i ett hörn för hur de skulle gå vidare. Jag säger visserligen det här varje år, men om de bara hade återinfört Spec Ops-läget igen så skulle de få min förhandsbokning varje år. Det finns många obesvarade frågor om Call of Duty: WWII, men detta scenbyte gör att jag är mer intresserad än på flera år. Need for Speed Payback (PS4) Liksom Call of Duty-serien har Need for Speed haft det lite kämpigare än vanligt på sistone. För min egen del har jag inte fastnat helt och hållet i serien sedan Criterion Games gjorde Need for Speed: Most Wanted, men det som visades under E3-mässan såg potentiellt intressant ut. Visserligen har Need for Speed misslyckats kapitalt förr med att fläta in en berättelse i grundkonceptet, med det ganska värdelösa Need for Speed: The Run. Jag är dock övertygad om att svenska Ghost Games har lite bättre förutsättningar att få detta att fungera, och jag ser därför fram emot en korkat underhållande The Fast and the Furious-upplevelse. Övriga spelsläpp

Recension: Danganronpa V3: Killing Harmony [Vita]

Fri, 29 Sep 2017 09:00:45 +0000

Den monokroma robotbjörnen Monokuma med sin sadistiska läggning och förkärlek för makabra avrättningar är tillbaka och den här gången har han sina björnungar med sig. När jag börjar spela Danganronpa V3: Killing Harmony är min första känsla ett sting av besvikelse och att jag redan sett det här. Till och med ljudeffekter och musik har återanvänts från de tidigare spelen och jag stålsätter mig för att ta emot besvikelsevågen. Om du har missat de tidigare delarna i serien handlar de om en grupp ungdomar som hålls fångna; det enda sättet att komma ut är att genomföra ett mord på en av kamraterna och lyckas undvika att bli påkommen. På papperet låter det fånigt och krystat, men i praktiken blir det väldigt spännande och det bjuds dessutom på en stor portion mörk humor med dystopiska undertoner. Trots mina initiala, smått negativa känslor växer ett sug fram att få veta mer. Berättelsen drar in mig och slukar mig med hull och hår och jag är än en gång fast i Monokumas grepp.

Månadens PlayStation Plus-spel [Oktober 2017]

Thu, 28 Sep 2017 09:00:04 +0000

Jag hoppas verkligen att du har hunnit spela igenom förra månadens PlayStation Plus-spel, för nu står oktober för dörren och i och med det, även nya spel till dina konsoler. För mig personligen var september en givande månad, även om jag redan kört igenom de flesta titlarna. Under nästa månad får vi dock möjligheten att sätta tänderna i mastodonttiteln Metal Gear Solid V: The Phantom Pain (9/10), ett spel som Johan lovordade. Vi erbjuds även en andra chans att ladda ned och njuta av bonustitlarna RIGS: Mechanised Combat League till PlayStation VR och That’s You (7/10).

Recension: Destiny 2 [PS4]

Fri, 15 Sep 2017 09:00:16 +0000

När Destiny (8/10) släpptes för cirka tre år sedan var det ett spel som lyckades skapa väldigt polariserande åsikter. Å ena sidan lyckades Bungie skapa en förstapersonsskjutare som kändes riktigt bra att spela, men å andra sidan fanns det otroligt lite att göra till en början. Efter ett antal expansioner var detta problem i stort sett löst, men det innebar också en hel del extra utgifter för att få en fyllig spelupplevelse. Utvecklarna har varit medvetna om det ursprungliga problemet och har således haft detta i åtanke under utvecklingen av den efterlängtade uppföljaren. Min förhoppning var därför att min besvikelse inte skulle upprepas. I berättelsen kastas du rakt in i hetluften när Cabal-ledaren Ghaul och hans Red Legion-styrkor invaderar Jordens sista fäste. Tower-basen demoleras och han lyckas även kapa länken till den mystiska himlakroppen The Traveler, som ligger bakom de speciella färdigheter som alla Guardians besitter. Detta gör att motståndet splittras över hela solsystemet, och situationen ser mer eller mindre hopplös ut för mänskligheten. Din Guardian lyckas dock återupprätta länken till en skärva av The Traveller, och det blir förstås upp till dig att återförena det gamla gänget och ta upp kampen mot Ghaul för att återskapa någon form av stabilitet i vardagen. [caption id=“attachment_19200” align=“aligncenter” width=“550”] Den gamla klassiska stinkbomben är ett tidlöst hyss.[/caption] Bara introduktionen till äventyret är mer av en konkret berättelse än vad jag kan återberätta från första spelet, och Bungie har verkligen lagt ner tid och möda på att skapa ett större sammanhang för spelaren. Du slipper till och med att besöka en separat webbsida för att läsa om det som inte berättas i spelet. Kampanjen driver dig mot ett tydligt mål, och helhetsupplevelsen är överraskande medryckande även om det inte erbjuds några direkta nyheter. Vid de bästa tillfällena syns glimtar av det som Bungie gjorde så bra i Halo-seriens kampanjer. Rent spelmekaniskt är upplevelsen fortfarande oklanderlig, och känns som en fröjd att spela. Det finns inte många utvecklare som kan erbjuda denna kvalitet när det kommer till förstapersonsskjutare på konsoler. Allting känns lätt att utföra, samtidigt som att det är svårt att bemästra, vilket visar på ett väldigt djup. Den stora tyngdpunkten ligger dock i det kooperativa spelandet. Precis som i förra spelet finns det möjlighet att spela hela kampanjen med vänner, samt senare sysselsätta sig med Strike-uppdrag och större Raid-uppdrag. I dessa sistnämnda uppdrag ställs det lite större krav på samarbete, då du ställs mot svårare motstånd, vilket i sin tur leder till möjligheten att få bättre utrustning. Uppdragen känns både intressantare och mer spännande jämfört med hur det såg ut vid lanseringen av Destiny. Det är kanske en orättvis jämförelse, men för en spelare som hoppade av Destiny-tåget innan expansionerna började släppas är det en gigantisk och välkommen skillnad. [caption id=“attachment_19201” align=“aligncenter” width=“550”] Vissa behöver visst överkompensera mer än andra.[/caption] Uppgraderingscykeln för dina prylar känns väldigt belönande, och det finns hela tiden en strid ström av saker som du kan ersätta eller uppgradera din befintliga utrustning med. När kampanjen är över kan du dessutom börja nöta diverse aktiviteter som ger dig belöningar vilka kan bytas in mot chansen att få bra vapen eller rustningar. Varje spelsession känns därför som en chans att vidareutveckla din karaktär i förberedelse för de stora gruppuppdragen. Som jag nämnde tidigare var det stora problemet med förra spelet att det saknades givande aktiviteter, och detta har Bungie åtgärdat med råge. En matig, och framför allt intressant, kampanj, en rad olika Strike-uppdrag, en raid (som jag i skrivande stund inte ännu har haft möjligheten att testa) är alla riktigt trevliga komponenter i spelet. Men det har även lagts mer krut på de lite mindre sidouppdragen, vilka kallas Adventures, som i vissa fall påminner om uppläggen i vissa berättelseuppdrag från originalspelet. Det säger en del om hur ambitionsnivån har ökats i detta projekt. Det finns dock lite smolk i bägaren i form av en mer aggressiv satsning på mikrotransaktioner. Kosmetiska prylar som till exempel shaders, vilka är till för att färga din utrustning i önskad nyans, är nu något som förbrukas vid användning. Tidigare har dessa varit något du har kunnat byta ut när du önskar, och sedan byta tillbaka när du är på humör för något annat. Nu måste du istället hoppas på att fler exemplar av dessa shaders dyker upp som belöning från att döda bossar, eller förstås via slumpen när du köper engrams för riktiga pengar. Jag medger att jag var skeptisk när jag tog mig an detta recensionsprojekt, då jag blev lite bränd av mina höga förväntningar på Destiny. Det är därför extra kul att konstatera att jag har haft en otroligt givande upplevelse med Destiny 2, där i princip varje enskild punkt i spelet har genomgått en omfattande förbättring. Detta är onekligen ett spel jag kommer att lägga mycket tid på, trots den smockfulla spelhösten som är runt hörnet.

Recension: Life is Strange: Before the Storm Episode 1: Awake [PS4]

Tue, 05 Sep 2017 09:00:00 +0000

Efter att ha spelat igenom Life is Strange ett flertal gånger, var det en specifik känsla jag inte kunde skaka av mig; känslan av igenkänning. I en hel del av situationerna kändes det som att protagonisten Max lånade delar av min uppväxt och mina erfarenheter. Genom hela spelet anspelades det på händelser som ägde rum långt innan jag fick möjligheten att få en inblick i det lilla samhället Arcadia Bay. Life is Strange: Before the Storm tar oss (utan tidsresor denna gång) tillbaka i tiden innan Maxine Caulfield återvände till sin hemstad. Denna gång är det själsfränden Chloe Price som vi får följa i tre avsnitt. [caption id=“attachment_19071” align=“aligncenter” width=“550”] Klart att vi har tid med lite rollspel innan skolan börjar![/caption] Chloe är, som du kanske minns, en riktig tonårsrebell som svär, röker och dricker. Hon tycker att världen - speciellt Arcadia Bay - är ett riktigt vedervärdigt ställe och söker hela tiden efter en tillflykt någon annan stans. När berättelsen börjar får vi följa med henne på ett litet äventyr där hon desperat försöker få se ett hårdrocksband som spelar i ett gammalt sågverk. Ganska snart introduceras jag till Chloes specialförmåga, vilken är att vinna över någon i en argumentation. Max hade förmågan att hoppa tillbaka i tiden när hon ville, men mekaniken som Chloe kan använda sig av känns nästan ännu bättre, och på något sätt uppfriskande. Innan jag startade spelet funderade jag på vad detta äventyr skulle handla om, med tanke på att Max inte är närvarande. Efter ett tumultartat bråk inne på det gamla sågverket står det dock fullkomligt klart; jag ska få veta vad det var som utgjorde grunden för Chloes och Rachel Ambers speciella förhållande. Det blir en omtumlande resa både för Chloe, Amber och mig och när jag lägger ifrån mig kontrollen efter att ha sett sluttexterna rulla, känner jag inom mig att jag blivit berörd. Det enda som jag är orolig för när det kommer till historien just nu, är att tre avsnitt känns lite snålt tilltaget; Chloe behöver mer tid i rampljuset, några avsnitt till. [caption id=“attachment_19072” align=“aligncenter” width=“550”] Tågsekvensen i Uncharted 2 hamnar i blåsväder nu…[/caption] Även om det är en ny studio, i form av Deck Nine, som håller i rodret denna gång, fastnar jag gång på gång i berättelsen. Jag stannar ofta upp för att lyssna klart på en sång, för att titta på hur människorna beter sig runt mig, eller bara njuta av känslorna som förmedlas. Musiken förstärker känslan i samtliga situationer, även om jag ännu inte hittat en sekvens som fått mig att känna lika mycket som när Max tar på sig sina hörlurar och går fram i korridoren i originalspelet. Miljöerna och grafiken är väldesignade och får upplevelsen att kännas äkta, även om leveransen sker via den något enkla, tecknade stilen. Life is Strange: Before the Storm sätter inte iväg med någon rivstart precis, men tempot som erbjuds passar alldeles utmärkt. Om du uppskattade tiden i Arcadia Bay innan stormen och trivdes med karaktärsgalleriet, kommer du förmodligen att falla pladask för Chloe och Amber i detta utmärkta förspel.

Månadens höjdpunkter [September 2017]

Mon, 28 Aug 2017 09:00:55 +0000

Efter en välfylld spelmånad i augusti är det nu dags att vi beger oss med full fart mot ännu en spelhöst. I vanlig ordning kommer september att vara fylld av diverse sportspel, eftersom många av de stora ligorna också drar igång sina säsonger runt denna tid. Det finns dock en hel del annat att se fram emot också, om du nu inte gillar sport.

Danganronpa V3: Killing Harmony (PS4, PS Vita)

Den tredje riktiga delen i Danganronpa-serien är nu äntligen runt hörnet, och detta är något jag har längtat enormt efter. Sidospåret Danganronpa Another Episode: Ultra Despair Girls (6/10) var en besvikelse på många vis, men nu återvänder utvecklarna till det klassiska upplägget med mordutredningar och rättegångar igen. En demoversion av spelet släpptes nyligen på PlayStation Store, och den gav sannerligen mersmak genom att visa upp ett fenomenalt intressant karaktärsgalleri. Jag ser fram emot att se vilka vrickade planer Monokuma har för denna nya skara av ultimata elever.

Recension: Elite: Dangerous [PS4]

Mon, 21 Aug 2017 12:00:17 +0000

Lite mer än två år efter den ursprungliga lanseringen är rymdutforskningsspelet Elite: Dangerous äntligen ute till PlayStation 4. Frågan på mångas läppar är kanske hur ett till synes ganska svårpenetrerat spel som helst bör spelas med massiva flygspakar, mus och tangentbord fungerar på en handkontroll? Oroa er inte. Frontier Developments har lagt manken till för att även vi konsolspelare skall kunna flyga runt i Vintergatan utan att svära alldeles för mycket. David Braben, grundaren av Frontier Developments, är inte ny till genrén rymdsimulator, utan lade snarare grunden för den för när han och Ian Bell släppte Elite till BBC Micro 1984. Spelet blev en succé och portades till ett halvdussin samtida format - Commodore 64, IBM PC, Amiga för att nämna ett par. Trots att spelserien alltid har fångat en hängiven fanskaras intresse är det nästan tjugo år sedan det senaste spelet i serien släpptes - Frontier: First Encounter. Elite: Dangerous bibehåller mycket av det som gjorde originalspelet unikt - du startar som en liten, hyfsat hjälplös pilot i ett kraftigt underdimensionerat skepp. Hur du skall överleva och tjäna ihop pengar för att köpa större skepp är helt upp till dig själv. Vill du jaga pirater, syssla med gruvdrift, hjälpa någon av galaxens fraktioner att skaffa sig mer inflytande och makt? Eller vill du kanske själv bli en rymdpirat och smuggla sprit, slavar eller illegala droger? [caption id=“attachment_18883” align=“aligncenter” width=“550”] Det kanske inte ser så imponerande ut, men jag fick samla pengar ett litet tag för att ha råd med det här skeppet.[/caption] Mina första trevande steg i Vintergatan kan väl bäst summeras som katastrofala - jag hade ett par veckor innan recensionsexemplaret dök upp fått spelet till PC och kunde inte alls komma underfund med kontrollerna, styrningen eller hur spelreglerna såg ut. Jag kraschlandade in i solar och exploderade, fick böter för inkräktande på rymdstationers territorium och hade överlag en ganska miserabel upplevelse. Men jag kände ändå att det fanns någonting som fick mig att vilja fortsätta, och när PlayStation 4-versionen kom tog jag det lite lugnare, spelade igenom alla introduktionsuppdrag som fanns och läste på hur styrningen var menad att fungera. Och vips - det gick betydligt bättre. Elite: Dangerous har inte riktigt lika extravaganta och livfulla planeter att landa på som dess närmaste PlayStation 4-kusin No Man’s Sky, men har å andra sidan en betydligt mer intressant galaktisk politik, en mer realistisk fysikmodell och markant mer komplex och välfungerande skeppsstyrning. Att utforska en massiv galax ensam kan bli lite tråkigt i längden, men med ett par goda kamrater kan man gruppera sig i en mindre skvadron och gemensamt ta sig runt i Vintergatan. För de mer försiktiga piloterna finns ett par olika val när det gäller hur mycket man vill interagera med andra spelare - den öppna galaxen, privata grupper eller helt solo. Att kunna få hjälp av andra, mer rutinerade, piloter kan vara väldigt trevligt när du jagar pirater. Nackdelen är att dessa pirater i den öppna spelvärlden kan vara Elite-veteraner som kan steka din konservburk till skepp på millisekunder. [caption id=“attachment_18882” align=“aligncenter” width=“550”] Titta - vårt solsystem och starkt skinande Altair.[/caption] Att Elite: Dangerous sömlöst blandar solo- och flerspelare imponerande, och som extra krydda är galaxen delad mellan alla användare - även mellan konsol och pc-spelare. Dessvärre kan vi PlayStation 4-spelare inte direkt interagera med spelare på andra plattformar. Spelvärlden är persistent och allting fortlöper i realtid. Har du accepterat ett uppdrag du måste utföra inom ett dygn, så är det ett riktigt dygn som gäller. Detsamma gäller dessvärre handlingar som påverkar galaxen, eller som rör spelets huvud- eller metaberättelse. Saker som har hänt, har hänt, och var du inte där för att uppleva dem så kan du som ny spelare aldrig se dessa (annat än via en uppsjö av YouTube- eller Twitch-kanaler dedikerade till spelet). I en galax av Vintergatans storlek, med cirka 400 miljarder stjärnor (varav 160 000 modellerade efter dess riktiga motsvarigheter), svarta hål, neutronstjärnor, dvärgstjärnor av alla färger är det svårt att inte känna sig väldigt liten. Och trots att spelet varit ute såpass länge säger de senaste siffrorna att 0,0077 procent av galaxen är utforskad. Det finns med andra ord mycket rymd kvar att se. Köper du dessutom säsongspasset ‘Horizon’ tillkommer några nya saker att göra. Till exempel kan du landa på planeter, utforska dessa med en liten rymdjeep, sysselsätta dig med fler uppdragstyper och ha fler än en pilot per skepp - något som är fasansfullt kul. [caption id=“attachment_18884” align=“aligncenter” width=“550”] Passade på att lapa lite sol medan jag funderade på vart nästa resa skulle leda mig.[/caption] Med dryga hundratalet speltimmar under bältet, på både PlayStation 4 och PC, känner jag dock att jag fortfarande knappt skrapat på ytan. Det finns rymdskepp vars kostnad är 100 gånger min nuvarande krigskassa, och det är utan att uppgradera dess komponenter överhuvudtaget. Men sakta men säkert växer min lilla samling av galaktiska krediter, och nån dag snart skall jag besöka vårt solsystem också. Inlärningströskeln kan verka lite hög och skrämmande, men tar man sig tiden och utforska Elite: Dangerous i sin egen takt finns det mycket vackert och fascinerande att uppleva. Det kommer dröja ganska länge innan jag känner mig mätt på att flyga runt i Vintergatan.

Recension: Yakuza Kiwami [PS4]

Mon, 21 Aug 2017 09:00:40 +0000

Tidigare i år tog jag mina första stapplande steg in i den långlivade Yakuza-serien, när prologen Yakuza 0 (8/10) släpptes. Jag blev omedelbart fångad av de många intressanta karaktärerna, den djuplodande berättelsen och inte minst seriens förmåga att blanda allvar och absurditeter. Det är en ypperlig språngbräda in i serien om du inte var med från början, och nu erbjuder dessutom Yakuza Kiwami det optimala viset att uppleva debutspelet som ursprungligen släpptes för nästan 11 år sedan här i väst. Berättelsen tar vid i den fiktiva stadsdelen Kamurocho i Tokyo år 1995. Kazuma Kiryu är på väg att etablera sig inom Tojo-klanen på allvar och få en egen familj att styra över. Komplikationer uppstår dock ganska snart, och när Dojima-familjens ledare blir mördad landar skulden på Kiryu. Som en följd av detta hamnar han i fängelse, där han sitter i tio år innan han blir villkorligt frigiven. När Kiryu återvänder till Kamurocho är inget längre sig likt. Konflikter bubblar inom Tojo-klanen, som dessutom söker efter en ny ordförande, och eftersom alla tror att Kiryu mördade Dojima är han inte direkt välkommen hem igen. Intrigerna är många och omfattande, och ger ett riktigt lystmäte för alla som älskar maffiaberättelser. [caption id=“attachment_18908” align=“aligncenter” width=“550”] Majima är inte längre världens mest balanserade människa.[/caption] Spelet är som sagt en nyversion av det gamla originalspelet som släpptes till PlayStation 2, men det har gjorts om från grunden i samma motor som användes till Yakuza 0. Det finns ytterst få saker som skvallrar om spelets ålder, vilket både är beröm för hur bra nyversionen är och hur väl originalspelet har åldrats. En del spelmekaniker har putsats upp en aning, men i övrigt är det i princip samma spel som för 11 år sedan. Det som skiljer spelet mot uppföljarna är att det inte riktigt har hittat sin framgångsrika ton än, och inte vågar sväva ut alldeles för mycket i galenskapsterritoriet. Det finns en del underhållande fånigheter i sidoberättelserna, men inte alls i samma utsträckning som vi får se i senare delar. En av nyheterna i Yakuza Kiwami är en återkommande batalj med Goro Majima, som kallas för Majima Everywhere. Om du har spelat Yakuza 0, vet du att det till slut verkligen slår slint för den annars ganska slipade Majima, men i detta nu vill han inget hellre än att bara slåss mot Kiryu. Han patrullerar därför runt i Kamurocho i hopp om att få dela ut några käftsmällar, men står också för en hel del underhållande försök till bakhåll. En av de bättre är när han diskret försöker förklä sig till en gigantisk vägkon, men inte riktigt kan stå stilla. [caption id=“attachment_18909” align=“aligncenter” width=“550”] I japanska fängelser måste man mata sin bordsgranne.[/caption] Yakuza Kiwami fokuserar väldigt mycket på berättelsen och det finns inte lika många utsvävningar som i till exempel Yakuza 0. Sidoaktiviteterna består dessutom enbart av de små sidoberättelserna; det är inte förrän i senare delar av serien som det expanderas till fastighetsminispel, klubbverksamhet och interaktiva arkadspel. Jag saknar dock det inte lika mycket som jag förväntade mig, eftersom det finns ett riktigt bra driv i berättelsen där jag hela tiden vill ta mig vidare för att se nästa oförutsedda vändning. Nu i efterhand kan jag utan problem se varför Yakuza-serien har blivit så stor, med sina åtskilliga uppföljare och sidospår. Jag hade väldigt svårt att lägga det åt sidan när berättelsen tog fart, och det hela bygger sedan till en klimax som minst sagt är dramatisk. Alla karaktärer är ypperligt skildrade, och författarna är i synnerhet skickliga på att gestalta de gränslöst onda antagonisterna. Detta år har bjudit på både Yakuza 0 och Yakuza Kiwami, och jag är verkligen glad att jag gav serien en chans till slut. Kiwami kanske inte tar ut svängarna lika mycket som jag önskar i alla lägen, men spelet bjuder på en berättelse av toppklass som inte bör missas.

Recension: Agents of Mayhem [PS4]

Tue, 15 Aug 2017 08:00:04 +0000

Efter många framgångsrika år med Saints Row-serien har nu utvecklarna Volition valt att lämna delar av den underhållande serien bakom sig. Vi får istället bekanta oss med nya karaktärer i Agents of Mayhem , men både det universum som berättelsen utspelar sig i och tonen i dialogen är intakt från tidigare verk. Istället för vad som i grunden var ett spel om gatugäng får vi nu se en Volition-tolkning på superhjältekonceptet, och det visar sig att en korsning mellan Avengers och Saints Row passar riktigt bra. Den skruvade historien börjar med att den ofantligt onde skurken Doctor Babylon och hans LEGION-styrkor försöker iscensätta en plan som hotar mänsklighetens välbefinnande. Detta kräver att de missanpassade hjältarna i Mayhem sammanstrålar i sydkoreanska Seoul för att störta Doctor Babylon en gång för alla. I ditt gäng har du bland annat före detta actionskådisen Hollywood, som efter ett par snedsteg i karriären istället blivit rekryterad av Mayhem för att kunna leva ut sina actionfantasier på riktigt. Som kontrast till hans enorma ego finns till exempel Rama, den indiska immunologen som bär på ett djupt hat mot LEGION, och är riktigt vass på bågskytte dessutom. [caption id=“attachment_18835” align=“aligncenter” width=“550”] Daisy är både redo för strid och Rollerderby.[/caption] Det erbjuds en härlig blandning av personligheter i karaktärsgalleriet, och alla är riktigt välskrivna och framförs på toppklassigt vis. Den typiska Volition-humorn är på plats, med massor av referenser och överdrifter, och detta är faktiskt ett av spelets starkaste kort. De rappa kommentarerna gör enormt mycket för stämningen och är en ypperlig färgklick i denna superhjälteparodi. Spelet skildras i en öppen spelvärld precis som Saints Row-spelen, men det hela lutar mer åt en utpräglad tredjepersonsskjutare än GTA-mallen. Det finns en del element av plattformande mellan hustaken också, både för att samla på sig uppgraderingskristaller men även för att striderna ofta gynnar den som är rörlig och använder omvärlden till sin fördel. Den stora nyheten som utvecklarna har introducerat är att du spelar tre av karaktärerna åt gången, och kan skifta sömlöst mellan dem. Det innebär att du måste välja ut en grupp som kompletterar varandra på bra vis med de respektive färdigheter alla har. Det är en bra idé att ha en som kan ta mycket stryk, en annan som är bra på avstånd och en tredje som kan komplettera dessa två på medeldistans. Sedan hänger det förstås mycket på din spelstil, vilket som passar bäst och vilka specialförmågor du finner mest användbara. Upplägget skapar stor variation i hur du tacklar strider, då till exempel Joule har ett relativt svagt vapen, men hon kan i gengäld dela ut en hel del stryk genom att sätta ut en automatkanon som mejar ner fiender. Det gör att du kommer att spela på ett helt annat sätt jämfört med om du använder Hardtack, som älskar att vara på nära avstånd och plöja med sitt hagelgevär. [caption id=“attachment_18836” align=“aligncenter” width=“550”] Alla karaktärer har sina egna sätt att ta sig in i fordon. Vissa mer kreativa än andra.[/caption] Denna omväxling reflekteras tyvärr inte alltid i uppdragsdesignen. Bossfajterna är oftast riktigt kul och har intressanta koncept, men uppdragen däremellan kan ibland bli ganska tråkiga. Oftast handlar det om att du hackar dig in i en hemlig underjordisk bas där du ska ha ihjäl allt som finns innan du beger dig ut igen. Striderna är ju förstås roliga och på högre svårighetsgrader även ganska utmanande, men när samma mall används om och om igen blir det lite trist i längden. Samtliga baser ser dessutom nästan identiska ut. Prestandamässigt rullar det mesta på ganska hyfsat, fram till att saker och ting börjar explodera. När Hollywoods specialförmåga används, aktiveras Michael Bay-nivåer av konstanta explosioner, något som gör att bildfrekvensen dyker ganska kraftigt och det gör att det ibland är svårt att uppfatta allt som händer på skärmen. Detta ledde till en del ganska frustrerande dödsfall för mig, vilket är lite synd. Överlag är det ändå svårt att klaga på Agents of Mayhem med all den charm och personlighet som verket utstrålar. Detta sidospår från Saints Row-serien har stor potential för framtiden med tanke på dess starka debut, och bjuder både på en underhållande berättelse och actionfyllda strider.

Månadens PlayStation Plus-spel [Augusti 2017]

Thu, 27 Jul 2017 12:00:51 +0000

Som du kunde läsa tidigare i veckan kommer ju augusti att bli en rejält hektisk spelmånad, och nu när vi har fått reda på vilka spel som väntar oss PlayStation Plus-prenumeranter kan vi konstatera att månaden blir alltmer fullproppad. Vad sägs till exempel om explosionsorgien Just Cause 3 (7/10)? Det är ett spel som jag verkligen gillade i min recension, men som samtidigt led av ganska stora prestandaproblem. Dessa har dock delvis blivit fixade om du råkar använda dig av en PS4 Pro, vilket förstås lockar mig att nöta vidare i den omfattande öppna spelvärlden. Om du skulle föredra piratlivet istället kan du sysselsätta dig med Assassin’s Creed: Freedom Cry , som ursprungligen var en expansion till Assassin’s Creed IV: Black Flag (8/10), men som sedan dessutom fick en fristående lansering. Spelet bjuder på en ganska intressant historia med en av grundspelets bästa sidokaraktärer i huvudrollen, nämligen Adéwalé.

Månadens höjdpunkter [Augusti 2017]

Tue, 25 Jul 2017 12:00:54 +0000

Den ”lugna” perioden över sommaren verkar nu vara över, om vi kastar ett snabbt öga över lanseringslistan, och om du precis som jag inte ens har börjat att avverka några av de åtskilliga spel som ligger på skämshögen börjar paniken stiga en aning inför hösten. Förr räknades lanseringen av ett nytt Madden-spel som tidpunkten då det var dags att dra igång spelbranschen igen efter sommaruppehållet, men denna tid är tydligen över med råge nu. 2017 rankas redan väldigt högt som spelår, och det ser ut att bli ännu bättre.

Recension: Superhot [PS4]

Thu, 20 Jul 2017 12:00:46 +0000

Det är inte ofta vi får se omvälvande innovationer inom förstapersonsskjutare, men när Superhot gjorde inträde på marknaden under förra året stod det genast ut från mängden. Med grundidén att tiden i spelet bara passerar när du rör dig förvandlas högoktaniga actionscener till schackliknande pussel med kreativa utmaningar. Ungefär 1,5 år senare är det dags för spelet att äntligen nå PlayStation, och den stora frågan är om dessa idéer fortfarande känns nya och fräscha idag. När du startar upp spelet dröjer det inte länge innan du förstår att själva berättelsen kommer att vara något alldeles speciellt. Det hela utspelar sig i ett spel inuti spelet, där du ställs inför dessa actionpackade pusselsekvenser, men med jämna mellanrum kastas du ut i ett chattrum där du diskuterar upplevelserna med en vän. Utan att avslöja för mycket, så verkar det som att spelet kanske inte enbart är en underhållande upplevelse. Under spelsekvenserna består utmaningarna av rödfärgade människor som gör allt för att ha ihjäl dig, med allt från knytnävar till pistoler och automatvapen. Det gör att du hela tiden måste hålla koll på var dina fiender befinner sig runt omkring dig, samt vad de har för utrustning. På så vis kan du planera och prioritera de största hoten först, så att du slipper springa slalom mellan alltför många kulor som kommer flygande mot dig. [caption id=“attachment_18569” align=“aligncenter” width=“550”] Om du saknar skjutvapen går det ibland lika bra med en rak höger.[/caption] Ett första mål brukar vara att själv hitta ett vapen som du kan använda mot angriparna, och dessa kan du använda på ett par olika vis. Om du finner en pistol kan denna avfyras på traditionellt vis, men det finns också taktiska fördelar med att kasta den på dina fiender. När motståndarna blir träffade stannar de upp en kort stund, och om de själva är beväpnade kommer de att tappa sin utrustning. Detta betyder förstås att du kan passa på att sno åt dig deras vapen medan det befinner sig i luften, för att sedan använda det mot den föregående ägaren. Detta är både effektivt och otroligt tillfredsställande att genomföra. Nivåerna blir successivt mer komplexa, med fler rörliga delar, och även om det känns riktigt utmanande emellanåt känns det hela tiden som att jag har en god chans att klara mig vidare om jag bara filar på min tajming. Det införs också nya mekaniker kontinuerligt, vilket skapar en jämn inlärningskurva trots en ganska kort kampanj. [caption id=“attachment_18593” align=“aligncenter” width=“550”] Kulregnet är på väg, och det är dags att försöka hitta en väg ur denna till synes hopplösa situation.[/caption] Om du vill ha mer av det goda när det kommer till striderna, kommer du att få ditt lystmäte efter berättelsens slut, då du låser upp ett ändlöst läge som fortsätter att skicka fiender mot dig tills du dör. Detta sätter verkligen prov på alla dina färdigheter du har lärt dig, och är ett trevligt tillägg i helheten. Trots att spelet har en riktigt innovativ spelmekanik är det ändå inte spelets starkaste punkt. Det är faktiskt berättelsen som är den stora behållningen. Det bjuds på tvära kast och svängar som verkligen fick mig att tappa hakan emellanåt, och att säga mer än så skulle vara att förstöra upplevelsen av upptäckten. Det är lätt att kritisera spelet för den höga prislappen jämfört med den relativt korta speltiden i kampanjen, men det känns inte riktigt rättvist när spelet är så här bra. Smarta idéer och klockren implementering gör att detta i princip är ett måste att spela.

Recension: Final Fantasy XIV: Stormblood [PS4]

Fri, 14 Jul 2017 12:00:26 +0000

Spel som medium har förändrats ganska mycket sedan Final Fantasy XIV först såg dagens ljus. Flertalet konkurrerande massiva flerspelarvärldar har kommit och gått, spelarantalen har gått upp och ner och begrepp som ‘Free to Play’ (fritt att spela, kostar för det mesta ingenting att ladda ner och har ingen månadskostnad) har konverterat de flesta spel från månatliga prenumerationer till att mer vara baserade på små, triviala inköp i spelen. Men dessa förändringar är inte mycket jämfört med resan Final Fantasy XIV har gått igenom. Från den ursprungliga lanseringen i september 2010 har det genomgått en större renovation med tillhörande byte av regissör och släppts igen under nytt namn (Final Fantasy XIV: A Realm Reborn , 2013) samt fått en större expansion (Heavensward , 2015). Nu är så den andra större expansionen här - Stormblood. Efter att vår tappra spelarkaraktär tillsammans med en samling vänner och bekanta har sett till hjälpa Ishgard och ge det garleanska imperiet ett flertal kängor under handlingen i Heavensward och dess efterföljande kapitel vänds vår blick österut - regionen Doma behöver vår hjälp. [caption id=“attachment_18534” align=“aligncenter” width=“550”] Vi blickar österut på jakt efter nya fiender[/caption] I likhet med många andra MMO-spel följer Final Fantasy XIV mantrat att grupper består av tre olika roller , alla med sitt eget ansvarsområde. De stryktåliga krigarna har som jobb är att hålla fienden upptagen medan helarna ansvarar för att gruppen överlever, och skadeklasserna ser till att göra så mycket skada de bara kan. Ett flertal jobb finns inom varje roll - och de flesta känns igen från äldre Final Fantasy-spel, paladin, vit magiker, svart magiker, bard, drakriddare, med flera, alla med sina unika jobbfärdigheter, styrkor och svagheter. I sedvanlig stil innehåller en Final Fantasy XIV-expansion inte bara ny handling - utan även ett par nya jobb, ombalansering av spelsystem och, såklart, en utökad maxnivå för alla jobb. Däremot har PlayStation 3-versionen av spelet fått stryka på foten och är permanent nedlagd, men däremot går det att uppgradera till Playstation 4-versionen utan kostnad. Som tidigare går det utmärkt att interagera med spelare på PC - det finns inga specifika Playstation-servrar. Efter att ha tillbringat en del tid med dels de nya jobben och förändringarna för de befintliga jobben är jag lite konfunderad över hur Square Enix har tänkt. I vissa fall har tröskeln för att lära sig att behärska ett jobb eller en roll trivialiserats till den grad att jobbet inte är särskilt roligt att spela, och i vissa andra fall har det lett till att jobb som tidigare var en nödvändigt del av det tuffare raidandet inte längre är önskvärda. Nu är dessa förändringar ingalunda huggna i sten, och Square Enix brukar vara rätt snabba på att reagera och justera spelbalansen för att hålla sina prenumeranter nöjda. [caption id=“attachment_18533” align=“aligncenter” width=“550”] De nya miljöerna är ett nöje att beskåda och resa igenom, trots de otäcka fienderna nere på marken. Här: Azim Steppes, där de nomadiska klanerna inom rasen Au Ra håller till. Min karaktärs förfäders jaktmarker.[/caption] De två nya jobben har båda en schysst anknytning till miljöerna vi besöker - att kunna lära sig samuraj-färdigheter i Final Fantasys motsvarighet till östern känns klockrent, och att lära sig behärska den röda hybridmagikern är en intressant utmaning. I klassiskt Final Fantasy-maner handlar det om att balansera den svarta magin med den vita, på ett inte helt subtilt yin/yang-maner. Men ett bra MMO är ju mer än bara jobb - det skall ju helst finnas en väl utmålad värld och en handling värd att bry sig om. I Stormblood finns båda dessa kvaliteter i mängder. Där Heavensward stundtals kunde kännas som en lång resa mot ett oklart slut så finns det redan från de första ögonblicken en klar och tydlig nemesis och vägen fram till en oundviklig konfrontation är fylld av minnesvärda livsöden och ögonblick. [caption id=“attachment_18532” align=“aligncenter” width=“550”] Ibland måste även den mest härdade krigaren stanna upp, andas och insupa miljöerna. Solnedgång över The Ruby Sea.[/caption] Utöver handling, nya jobb och utökad maxnivå för karaktärer finns det såklart lite mer godis i Final Fantasy XIV: Stormblood. Efter att ha varit landkrabbor sedan grundspelet släpptes lär vi oss äntligen simma, inklusive dykande i de lite djupare sjöarna, och för de som gillar att fiska - spjutfiskande. Trots att jag haft spelet i min ägo i en månad har jag fortfarande inte helt hunnit utforska alla nyheter för alla jobb - det är en ganska tidskrävande syssla. Men för att vara en större expansion är jag väldigt nöjd med innehållet hittills, bortsett från att vissa jobb behöver lite mer polerande och justerande. De nya områdena lever upp till förväntan och används förhoppningsvis på ett lite bättre sätt än motsvarande områden i Heavensward, som idag känns som ödemarker. Samma sak gäller för de nya gruppbaserade instanserna som behöver bekämpas, och de lite tuffare bossarna. De erbjuder en salig blandning av gamla, välbeprövade trick och lite nytänkande. Att Final Fantasy XIV är ett levande spel illustreras rätt tydligt av utvecklarnas planer framåt. Trots att expansionen nyss har lanserats, släpptes en innehållspatch redan förra veckan och redan nästa vecka kommer nästa. Den här gången med en ny nivå av seriöst raidande och tillhörande utrustning, samt en ny form av skattkammarjakt. Och inte så långt in i framtiden kommer det jag kanske ser mest fram emot - en serie av 24-personersuppdrag med det lockande namnet “Return to Ivalice” där Vagrant Story och Final Fantasy XII-skaparen Yasumi Matsuno står som gästskapare. Från att ha varit en kommersiellt diskutabel produkt med oerhört skamfilat rykte så har Final Fantasy XIV verkligen rest sig ur askan, som fågeln Fenix, och lyckats skaka av sig mycket av det dåliga ryktet det haft sedan originalsläppet och kan numera stå stolt och vara sig själv - ett fenomenalt MMO med intressanta karaktärer, en bra handling och intressant spelmekanik.

Recension: Crash Bandicoot N.Sane Trilogy [PS4]

Fri, 07 Jul 2017 12:00:50 +0000

En av PlayStations största ikoner gjorde debut 1996, när spelutvecklarna Naughty Dog lanserade plattformsspelet Crash Bandicoot för att kunna konkurrera med Super Mario. Den orangefärgade punggrävlingen bidrog till en succé med flera uppföljare och en stor skara fans världen över. Nu har Vicarious Visions tagit de tre första titlarna med den wumpafruktsätande hjälten, genom att ge dem nytt liv och en snyggare yta i samlingen Crash Bandicoot N.Sane Trilogy. Introduktionsvideon får mig att le när Crash i gamla, kantiga polygoner hoppar in i en maskin som transformerar honom till en modern variant, följt av den välbekanta djungelmusiken från första spelet innan jag får välja titel. Jag börjar med debuttiteln och beskådar den välbekante pälshögen på N. Sanity Beach innan han börjar sin vandring uppåt i djungeln. Jag är fullkomligt förälskad i den magnifika grafiken. Varje detalj i förgrund, bakgrund och särskilt karaktärerna är snyggt detaljerade, men samtidigt är den klassiska stilen och de roliga animationerna respektfullt oförändrade. Tillsammans med de lättigenkännliga ljudeffekterna och musiken får jag fortfarande en nostalgisk känsla att vara med i en tecknad serie signerad Hanna-Barbera. [caption id=“attachment_18420” align=“aligncenter” width=“550”] Indiana Bandicoot! Det är bara hatt och piska som fattas.[/caption] De genialt designade banorna känns fortfarande fräscha och erbjuder många av plattformsgenrens mest utmanande nivåer, vilket fick mig att svära många gånger vid ett dåligt planerat hopp. Vid sådana situationer brukar jag drivas till vansinne och lägger skulden på kontrollerna, men i praktiken är dessa helt perfekta och jag har bara mig själv att skylla för min klantighet. Däremot finns det brutalt svåra banor med tuffa hinder som fick mig att förlora många liv, som till exempel Bee-Havings aggressiva bin i Crash Bandicoot 2: Cortex Strikes Back. Alla tre äventyren är stort sett lika när det gäller upplägget och ärkefienden Cortex besatthet av att ta över världen är en upprepande kliché. Men i uppföljarna har protagonisten lärt sig att åka motorcykel, rida på isbjörnar och åka ubåt beväpnad med torpeder. Både de tuffa striderna mot bossar och förstörande av närmast ändlösa mängder trälådor är dock ett underhållande nöje, och om du gillar samlande kommer du att ha en roande uppgift framför dig. Spelen har genuint flyt och tempot är måttligt högt, men jag tycker att laddningstiderna är långdragna och det tar ungefär tio sekunder för att vänta på att en bana ska starta. Det är dock synd att underhållande Mario Kart-kopian Crash Team Racing inte är inkluderat, då en moderniserad variant av bilspelet vore en välkommen och viktig beståndsdel i denna kollektion. Jag saknar dessutom ett slags museum där spelaren får beskåda konceptbilder, lyssna på intervjuer och möjligtvis även korta dokumentärklipp om hur Crashs äventyr kom till. [caption id=“attachment_18426” align=“aligncenter” width=“550”] Masken Lövskägg och en orange knäppis med tjocka ögonbryn.[/caption] Det är friskt vågat av Vicarious Visions att ta sig an och putsa till en tjugoårig spelseries begynnelse, men resultatet blev en lyckad återfödelse av en omtyckt hjälte. Jag kände mig som en tonåring när den karismatiska figuren med sina tjocka ögonbryn studsade på lådor och red på vildsvin för första gången på två decennier. Jakten på gömda kristaller, juveler och lådor är mer än tillräckligt för underhållningsvärdet vilket gör det enkelt att spela om spelen flera gånger. Nostalgiker kommer garanterat att älska Crash Bandicoot igen och med tre klassiska äventyr i en snygg samling, är jag övertygad om att Crash Bandicoot N.Sane Trilogy kommer att locka nya spelare in i den gamla skolans plattformsspel. Välkommen tillbaks!

Månadens fråga: Vill du se en PlayStation Mini?

Mon, 03 Jul 2017 12:00:22 +0000

Den klart största spelnyheten förra veckan var när Nintendo utannonserade SNES Mini. Denna nostalgitripp ser ut precis som den klassiska 16-bitarskonsolen i miniatyrformat och kommer låta dig spela 20 klassiska (och ett nytt) Super Nintendo-spel på moderna teveapparater utan krångel. Efterfrågan var minst sagt enorm. Då 8-bitarsvarianten NES Mini inte hann tillverkas i närheten av så många exemplar som det fanns efterfrågan på, kom det inte som någon överraskning att texten ” fullbokad ” prydde de flesta återförsäljares hemsidor bara ett par timmar efter att superminikonsolen utannonserats. Den naturliga följdfrågan blir givetvis om du skulle vilja se en liknande variant av den första PlayStation-konsolen, samt vilka klassiska PSOne-titlar som skulle ingå. Berätta vilka fyra spel du skulle kämpa hårdast för att få med i ett möte med Sony i deras val av titlar som ska ingå i ett PlayStation Mini.

Månadens PlayStation Plus-spel [Juli 2017]

Thu, 29 Jun 2017 12:00:43 +0000

I juniutbudet fick vi ta del av en av de bättre berättelsedrivna upplevelserna som PlayStation 4 har att erbjuda, i form av Life is Strange. Då är det ju lätt att tro att nästa månads spel kommer att få svårt att mäta sig, men så är icke fallet. I juli får vi nämligen avnjuta det underbara skräckspelet Until Dawn (9/10), vilket är en fantastisk tolkning av den klassiska tonårsskräckfilmen på alla möjliga vis. Om du mot förmodan har missat denna guldklimp är det sannerligen dags att rätta till detta misstag under den relativa speltorkan i juli.

Månadens höjdpunkter [Juli 2017]

Tue, 27 Jun 2017 13:00:52 +0000

Nu är sommaren här och juli brukar vara en månad när Sverige saktar ned och går på sparlåga. Spelsläppen rättar sig i ledet och traditionsenligt är sommaren en lite långsammare period där du får chansen att spela ikapp skämshögen inför höstens stortitlar eller slappa i hängmattan med din PlayStation Vita. Även om det är glesare mellan stortitlarna så bjuder juli på några hett efterlängtade guldkorn. För mig handlar den här månaden mestadels om rollspel av lite olika karaktär.

Recension: Nex Machina [PS4]

Tue, 27 Jun 2017 09:00:56 +0000

Finska spelstudion Housemarque har blivit lite av en favorit hos mig på senare år. Även om de i stort sett bara gör tvåspaksskjutare hittar de alltid helt nya vinklar på genren, och det enda som deras spel har gemensamt är egentligen en sjukt tajt kontroll, härligt futuristisk musik samt en spelglädje som heter duga. Nex Machina är tacksamt nog inget undantag och det tar inte många minuter innan jag känner mig som hemma. Allt från den blixtsnabba spelmekaniken till den Daft Punk-osande bakgrundsmusiken med löjligt tillfredsställande ljudeffekter sitter precis där de ska. Rent estetiskt är det dessutom riktigt snyggt. Med en härlig palett av neonfärger och kvicka, gravitationstrotsande övergångar mellan olika områden får det filmen Tron att framstå som en grådaskig blädderbok i jämförelse. Precis som i studions förra spel Alienation (8/10) kontrollerar du din hjälte sett rakt ovanifrån, med uppdrag att besegra ofantliga horder av aggressiva fiender. Istället för att springa runt på stora öppna ytor består spelplanen av flera småområden som du lämnar så snart du besegrat alla fiender på plats. Detta bidrar till ett rasande högt tempo som till och med överträffar de snabba actionsekvenserna i rymdskjutaren Resogun (9/10). [caption id=“attachment_18229” align=“aligncenter” width=“550”] Gillar du fyrverkerier kommer du att älska det här spelet.[/caption] Då det räcker att bli träffad av ett enda skott för att dö, och fiendernas skottsalvor stormar tätare över skärmen än regnet under en svensk midsommar, är dödsfall en mycket frekvent återkommande del av Nex Machina. Även om jag tilldelades 99 försök i början av min första genomspelning, blev jag minst sagt lite kallsvettig efter att 42 av dem gått åt under en och samma bosstrid. Svårighetsgraden är med andra ord skyhög och oförlåtande. Men den påverkar aldrig min upplevelse negativt, snarare tvärt om. De allra svåraste partierna bjuder nämligen på en härlig adrenalinkick och känns oerhört belönande när jag väl lyckas ta mig förbi dem. Dessutom är spelet utformat med återkommande dödsfall i åtanke, så precis som i Super Meat Boy ,**** hinner protagonisten återuppväckas på nolltid efter varje misslyckande. Utöver begäret att jaga placeringar på topplistan för bästa poäng, innehåller varje bana mängder av små hemligheter i stil med dolda bonusrum och gömda människor som behöver räddas. Omspelningsvärdet ökar ytterligare tack vare markant högre svårighetsgrader och specialuppdrag som varar mellan allt från fyra till femton minuter. De sistnämnda utspelas på samma banor som i huvudkampanjen, men innehåller nya regler i stil med stressiga tidsbegränsningar eller att allt i spelet rör sig mycket snabbare än normalt. [caption id=“attachment_18230” align=“aligncenter” width=“550”] Att ställa sig i mitten av det här var en strålande idé.[/caption] Specialuppdragen är tyvärr ganska få till antalet, vilket är synd då de är min favoritdel av spelet. Det välpolerade samarbetsläget för två spelare i samma rum är riktigt kul, men jag saknar någon form av flerspelarläge över nätet. Sett till hur Housmarque behandlat sina tidigare spel är det ingen omöjlighet att dessa önskemål kan infrias i kommande uppdateringar. Både Alienation och Resogun har fått nya samarbetslägen och extrauppdrag genom gratis uppdateringar historiskt sett, men det är inget jag räknar med till den här titeln. Oavsett om mina förhoppningar på extramaterial infrias eller ej, är Nex Machina i sitt nuvarande skick äkta arkadglädje i dess renaste form. Det är en smickrande hyllning till den gamla skolans arkadspel utan att kännas det minsta omodernt, och det är en lika lyckad vidareutveckling av klassiker som Robotron: 2084 som Pac-Man Championship Edition DX är av original-Pac-Man.

Recension: WipEout Omega Collection [PS4]

Thu, 15 Jun 2017 12:00:13 +0000

Den fartfyllda serien WipEout har jag hittills endast stiftat bekantskap med i korta sessioner. Det har alltid funnits andra spel som lockat mig eller brist på tid som har gjort att jag inte kunnat investera den tid som spelen egentligen kräver av sin spelare. Överlag är dock konceptet gjutet för mig som älskar arkadracing innehållande vapen och där fula tricks ofta belönas med en hög position på prispallen. I och med WipEout Omega Collection , har jag fått tillfälle att råda bot på mina synder och fokusera på ren och skär spelglädje, levererat i en sanslös hastighet. I WipEout väljer jag en farkost som färdas med elektromagnetisk kraft längs banor som är skapta för enormt höga hastigheter, flygplansmansövrar efter hopp och en del skärmytslingar med motståndarna. Det finns en hel del spellägen som varierar mellan rena tävlingsrace, att försöka klara ett varv på banan så fort som möjligt, till att eliminera och mosa dina motståndare med vilka medel som helst. [caption id=“attachment_18105” align=“aligncenter” width=“550”] Ät mina missiler! Jag SKA bli trea i detta lopp![/caption] Paketeringen Omega Collection består av tre delar. där alla blivit finjusterade och uppgraderade till dagens konsolgeneration: PlayStation 4 och PlayStation 4 Pro. Även om jag inte haft möjlighet att utvärdera spelen i 4K-upplösning, är den grafiska uppdateringen påtaglig och lämnar inte mycket att önska. Miljöerna och fartkänslan är kort och gott enastående på alla plan; tävlingarna rusar på i ett bländande tempo utan kompromisser och utsikten över städerna får mig att vilja stanna upp och njuta för varje ny nivå jag äntrar. PlayStation 3-utgåvorna av WipEout HD , WipEout HD Fury samt Vita-klassikern WipEout 2048 är alla inkluderade i denna samling och lyckas på ett mycket bra sätt fånga känslan från hur det kändes att spela dem när det begav sig. Problemet består dock i att racingspel har utvecklats en hel del sedan dess och att dessa uppgraderade versioner litar fullt på att du längtar efter att spela en äldre version av ett högoktanigt racingspel. För att vara ett skepp som går på en slags magneträls, känns det lite fladdrigt och flytande när jag försöker kontrollera det genom trånga passager samtidigt som jag försöker tränga mig förbi alla motståndare. Grundinställningen för att accelerera innebär att jag frenetiskt håller ned X-knappen, samtidigt som jag måste trycka ned fyrkant för att avlossa mina missiler mot en motståndare som precis susat förbi mig på magneträlsen. [caption id=“attachment_18106” align=“aligncenter” width=“550”] Avlångt skepp = snabbt, trubbigt och knubbigt skepp=farligt[/caption] Visserligen går det att ändra spelets uppsättning av knappar så att jag kan accelerera med R2, skjuta med R1 och kolla bakåt med L2, men då blir det plötsligt svårt att använda sidoraketerna för att klara av de snäva svängarna. Efter ett tags manipulerande, inser jag att den normala uppsättningen funkar bäst och fortsätter att njuta av bländande vackra nivåerna och känslan av hastighet som får mitt ansikte att smälta samtidigt som jag ler. De nackdelar som jag målar upp med de tre spelen, blästras obönhörligen bort av det som gör WipEout-serien till en så perfekt upplevelse för spelaren som är ute efter höga hastigheter och en del bus med motståndarna. Utvecklarna säger själva att de gjort spelen för att vi ska kunna njuta av höga hastigheter och barnsligt roliga hyss mot våra medtävlande samtidigt som en del öl inmundigas. Personligen betvivlar jag deras utlåtande; visst är det trevligt att studsa mellan väggarna och hamna på femte plats, men den ultimata glädjen består i fullständig dominans på banan. Speciellt när mitt enda uppdrag är att skjuta sönder så många tävlanden som möjligt. Med målsökande missiler.

Månadens PlayStation Plus-spel [Juni 2017]

Thu, 01 Jun 2017 12:00:41 +0000

Nu har vi trätt in i en ny månad, och det betyder ju som vanligt att det är dags att se fram emot nya PlayStation Plus-förmåner. Bland spelen i juni är utan tvekan Life is Strange det absolut starkaste kortet. Detta episodiska äventyrsspel från franska Dontnod Entertainment bjuder på en berättelse som är lika delar mystisk och gripande, och de lyckades verkligen ta Telltale-receptet och göra det till något eget. Jag kan även rekommendera det något underskattade Neon Chrome (7/10), som blandar tvåspaksskjutare med en del roguelike-element. Spelet lyckas fånga den där viktiga “bara en gång till”-känslan, och du kan dessutom avnjuta det på både PlayStation 4 och på PlayStation Vita.

Månadens fråga: Vad hoppas du på att få se på E3-mässan?

Thu, 01 Jun 2017 09:00:54 +0000

Som bekant rör vi oss nu med stormsteg mot en av årets spelhöjdpunkter, nämligen E3-mässan. Även om statusen och relevansen för mässan har avtagit de senaste åren, är det ständigt lika intressant att följa de stora presskonferenserna. Stora nyheter, tondöva presentationer och de ofrånkomliga tekniska missödena skapar ett evenemang som jag ser fram emot lika mycket varje år. Det finns förstås mycket som vi ännu inte känner till om de olika presskonferenserna, men det är ju alltid kul att spekulera. Vilken nyhet skulle du vilja se på årets mässa?

Månadens höjdpunkter [Juni 2017]

Thu, 25 May 2017 13:00:52 +0000

Vi börjar röra oss mot sommartider, och med detta kommer ett lite mer blygsamt tempo när det gäller spelsläppen. Det känns dock ganska välkommet med lite andrum med tanke på hur första halvan av året har sett ut. Flera av de spel som vi har delat ut fina betyg till på PSbloggen under 2017 har jag inte ens hunnit röra, och det är nästan så att jag hoppas på lugn och ro samt mycket regn denna sommar.

Månadens fråga: Vilken TV-serie vill du se som spel?

Mon, 01 May 2017 13:00:59 +0000

Bakgrunden till frågan dök upp i en mailkonversation med redaktionen där de som har vuxit upp på 90-talet sett spel baserade på massor av deras barnprogram på TV, medan vi som vuxit upp på 80-talet har sett väldigt få. Jag vill ändå bredda frågan för att låta er fantasi skena fritt. Kanske vill du gå bakåt i tiden och uppleva någon hårdkokt deckare som Kojak eller Hill Street Blues, eller någon härlig rymdserie som Doctor Who eller Star Trek? Eller varför inte en modern serie som Battlestar Galactica fylld med svåra moraliska val? Beskriv också gärna hur spelet skulle se ut, då det finns serier som skulle fungera både som sidscrollande plattformsäventyr och djupa rollspel med massor av dialog.

Månadens Höjdpunkter [Maj 2017]

Fri, 28 Apr 2017 09:00:36 +0000

Jag kan inte minnas när april senast bjöd på ett sådant aprilväder. Sol, värme, regn, snö, storm och hagel rymdes alla under en kalendermånad. Och på spelfronten bjöds vi på ett fyrverkeri av höjdarspel. Maj ser ut att kunna bjuda på en hel del spännande spelupplevelser det också, men jag håller tummarna att vi slipper snöstormar. Jag undrar var spelåret 2017 kommer att sluta? Utgivningstempot ser inte ut att ta sommarledigt i år och det är svårare än någonsin att hinna spela alla stortitlar.

Recension: Full Throttle Remastered [PS4]

Thu, 27 Apr 2017 15:00:29 +0000

När 90-talet nådde sitt zenit var LucasArts kungen av äventyrspel. Monkey Island, Indiana Jones, Sam and Max och, kanske det främsta, Day of the Tentacle (9/10) visade var skåpet skulle stå med lagom svåra pussel, oslagbar knashumor och vacker grafik. In i detta relativt barnvänliga spelstall rullade det in en nyoljad tungviktare med breda däck och kaxig attityd. Full Throttle berättar en hårdkokt historia i en smådyster nära framtid där bikerledaren Ben, en hård man med hjärta av krom, nyttjas som en kugge i ett blodigt maktspel. Full Throttle sparkade resolut och utan sentimentalitet bort äventyrsdörren från sina gångjärn, spottade på mattan och väste - “Det är dags att köra”. [caption id=“attachment_17333” align=“aligncenter” width=“550”] Då ska vi se, meriter: ledare av motorcykelgäng, skrotkonstkritiker, hundvakt. Har du några hobbyer?[/caption] När nu 22 år har gått kan jag bara konstatera att Full Throttle är precis lika bra i sin nyputsade version, signerat Double Fine Productions. Jag spelade igenom spelet på cirka två timmar, utan att behöva klura på någon av spelets hinder mer än ett par gånger. Nu har jag visserligen spelat igenom verket säkert tio gånger genom åren men pusslen präglas inte av samma långsökta lösningar som många av de tidigare spelen gör. Det var ett av de första äventyrsspelen jag klarade nästan helt utan hjälp från internet eller vänner. Jag gillar att spelet på flera ställen verkar presentera en lösning på problemet, när den egentliga vägen till framgång är mindre uppenbar, men minst lika logisk. De kan förstås inte hålla sig borta helt knäppa lösningar helt och hållet, så vi LucasArts-fanboys får vårt lystmäte. Inte sedan Chuck Jones geniala Snurre Sprätt-film “What’s Opera, Doc?” från 1957 har kaniner och Wagner kombinerats så mästerligt. Den korta speltiden är njutbar till nästan varenda bildruta. Ny upputsad grafik ger ett välbehövligt lyft till den gamla pixliga versionen av spelet, som även finns tillgänglig med ett tryck på pekplattan. Några få gånger upplever jag dock sekundlånga “pauser” mellan scener, speciellt när jag trycker mig förbi dialog. Ljudet är också det förfinat. Musiken har alltid varit en stor del av njutningen med Full Throttle och Gone Jackals skumprock känns fortfarande skräddarsydd till mullrande avgasrör, frasig asfalt och läderknarr. När jag besöker skrotskulptören Todds husvagn och får höra steampunkbandet Abney Parks bitterljuva serenad Increased Chances, en hyllning till jordens undergång, får jag blinka bort nostalgitårarna. [caption id=“attachment_17331” align=“aligncenter” width=“550”] Dags för skallgång, alla bildar kedja.[/caption] Persongalleriet är helt enastående. Ben (som inte vill prata om sitt efternamn) är en av spelhistoriens hårdaste charmknuttar. Mekanikergeniet Maureen (som påminner mig om asfalt, och trubbel) är inte riktigt lika välskriven, men sällar sig ändå till LucasArts långa rad av hjältinnor med rejält med skinn på näsan. De två bästa karaktärerna är utan tvekan motorcykelmogulen Malcolm Corley och hans outgrundligt onda högra hand och vice vd Adrian Ripburger. Hade jag fått bestämma hade jag beordrat någon lagom modig tevekanal att göra en serie kring styrelsearbetet på Corley Motors innan spelets händelser. Förslag på rollbesättning mottages med värme. Starkast av allt är ändå manuset, röstskådespelet och i förlängningen berättandet. Mark Hamill gör flera av rösterna med bravur, med ovan nämnda Ripburger som kronan på verket. Full Throttle blandar klassisk deckarnoir med MC-romantik och LucasArts ytterst egna humor. Repliker som “Ah, your ears are fine. It’s what’s between ’em that scares me.” och “It’s a chokehold, come here and I’ll demonstrate!” sitter för evigt etsade i min hjärna. Det känns fantastiskt att ett spel som är 22 år gammal fortfarande känns fräscht och aktuellt. Den nära framtiden ser ju alltid lite dyster ut, så jag tror att berättelsen om Ben och hans båge kommer att vara njutbar om ytterligare 22 år.

Månadens PlayStation Plus-spel [Maj 2017]

Thu, 27 Apr 2017 12:00:02 +0000

Efter ett relativt svagt aprilutbud kommer vi i gengäld få en ganska trevlig samling spel genom PlayStation Plus-prenumerationen i maj. Till exempel kan du ta dig an ett av Telltale Games hittills bästa spel, i form av det hejdlöst roliga **Tales from the Borderlands (9/10). **Detta spel lyckades verkligen med att fånga den härliga stämningen från Borderlands-serien, men ändå följer det Telltales beprövade recept. Härliga karaktärer, rapp dialog och en spännande berättelse väntar dig i detta äventyr. Om du hellre vill ha roligt tillsammans med vänner kan du istället sparka igång det actionpackade **Alienation (8/10). **Här har genierna från Housemarque lyckats skapa en hybrid mellan en klassisk tvåspaksskjutare och ett utrustningsdrivet actionrollspel i stil med Diablo. Kombinationen är klockren, och blir bara bättre tillsammans med goda vänner.

Recension: Aaero [PS4]

Tue, 18 Apr 2017 15:00:36 +0000

Med uppenbar och stark inspiration från det fenomenala musikspelet Rez , vilket fick nytt liv i och med Rez Infinite (8/10), är det svårt att inte omedelbart gilla Aaero. Mad Fellows Games är utvecklaren bakom detta mästerverk vilket är stöpt i dubstep och utvecklat med hjälp av ekonomiskt stöd från bland annat Kickstarter. Konceptet bygger kring att jag som spelare styr ett rymdskepp som är utrustat med målsökande missiler. Dessa vapen låser jag på målen genom att sikta med höger styrspak, och hastigheten på mina avfyrade vapen varierar med musikens takt. Det slänger mig mellan oerhört tillfredsställande högtempoattacker till ångestladdad långsamhet där jag våndas på riktigt innan målen nedgörs. Jag kan dessutom styra mitt rymdskepp med vänster styrspak, något som till en början känns meningslöst men som under första dubstep-sångens “drop” formligen exploderar i briljans. För att hålla min ström av poäng så hög som möjligt, gäller det nämligen att konstant få träffkombinationer på fienderna men även hänga med i musiken. [caption id=“attachment_17150” align=“aligncenter” width=“550”] Wub, wub, wub, följ syntspåret![/caption] I dubstep- och elektrolåtarna måste jag även styra mitt skepp i förutbestämda banor, som härmar de skrikande, ylande och vobblande syntspåren som så ofta återfinns i dessa musikstilar. Redan under första sången förälskar jag mig i styrningen och vill aldrig att den ska ta slut. När tyska Neosignal släpper loss de brutala och skitiga partierna i det annars småmysiga stycket Sequenz, tappar jag hakan samtidigt som jag ler stort och försöker hålla skeppet i synk. Så här fortsätter min upplevelse med Aaero; jag lägger nivå efter nivå av elektronisk, progressiv skönsång bakom mig och törstar hela tiden efter mer. Jag vill ha fler erfarenheter av denna perfekta upplevelse där jag verkligen känner mig ett med musiken under tiden jag spelar. Jag måste villigt erkänna att jag aldrig tidigare har känt en sådan samklang med musikaliska verk, bortsett från när jag skapar dem själv då så klart. Spelmekaniken uppmuntrar mig konstant att återvända till tidigare nivåer och finslipa svåra sekvenser eller hitta några gömda mål som jag har missat, speciellt när jag närmar mig slutet av låtlistan. För att låsa upp nästa bana behöver jag nämligen uppnå ett visst antal stjärnor, vilka grundar sig i hur väl jag presterat i de olika sångerna. På den normala svårighetsgraden är det inte förrän under den sista tredjedelen av listan som det börjar bli utmanande att få höga poäng, men efter ett antal försök i en nivå känner jag igen de flesta fienders beteenden. Det enda som jag fortfarande finner lite svårt är att vara tillräckligt precis i, är syntbanorna som spelet målar upp för mig. Jag har lätt att slinta med tummen under de intensivare partierna och kan emellanåt tappa fokus och takt, vilket resulterar i minskad bonus. Å andra sidan får jag vid dessa tillfällen en giltig ursäkt för att återvända och njuta en gång till. [caption id=“attachment_17151” align=“aligncenter” width=“550”] All your base are belong to us![/caption] Spelmekaniken faller mig, trots utmaningarna, på läppen och jag känner aldrig någonsin att jag missar för att spelet är orättvist. I dessa fall beror ett misslyckande antingen på att jag inte är tillräckligt fokuserad eller att jag inte lyssnat tillräckligt på musiken. Nivåerna är vackra, känslan av hastighet påtagbar och fienderna är väldesignade samt lagom förutsägbara för att skapa en behaglig känsla när jag lärt mig en bana. Den verkliga hjälten i spelet är dock låtlistan där Flux Pavilion trängs tillsammans med Trumpdisco, Habstrakt och självklart dubstep- och drum and bass-kungarna Noisia. Om du uppskattar modern, elektronisk dansmusik är detta rena guldgruvan; en gruva som du dessutom får flyga runt och skjuta monster och robotar i! När jag rannsakar mig själv efter känslor när det kommer till spelet, upptäcker jag att jag inte har annat än gott att säga om Aareo. Är du sugen på ett Rez-inspirerat musikspel som anammar den förlösande och euforiska känslan som bara ett skitigt, tungt dubstep-drop kan frammana, kommer Mad Fellow Games första verk träffa dig rakt i hjärtat; hårt. Drop the bass.

Recension: Persona 5 [PS4]

Thu, 13 Apr 2017 15:00:53 +0000

Debatten om att spel ska räknas som konst eller inte har kanske svalnat något, men Persona 5 ger definitivt för-sidan vind i seglen. Det är inte ofta designen i sig väcker känslor, men faktum är att jag för ovanlighetens skull har svårt att släppa blicken från spelet ens under laddningsskärmarna. Allting från scenövergångarna där protagonisten Jokers cape sveper över skärmen till laddningsbilden där bruna, anonyma människor skumpar fram på tunnelbanan är otroligt stilistiska och skulle kunna platsa på vilket museum med modern konst som helst. Den femte delen i denna spelserie bygger vidare på konceptet att kombinera en skolsimulator med rollspelselement och spelet är helt fristående och kan avnjutas utan att ha spelat de tidigare delarna. Berättelsen utspelas i ett modernt Tokyo och den namnlöse protagonisten förflyttas dit efter en villkorlig dom för misshandel. Ganska snart upptäcker huvudpersonerna att det finns en alternativ dimension baserad på människors undermedvetna där ens personlighetsdrag kan frammana Personas, eller manifestationer av karaktärsegenskaper. [caption id=“attachment_17121” align=“aligncenter” width=“550”] Topptrion är too cool for school[/caption] Det hela utspelar sig i två skilda världar som samverkar för att skapa magi. Det traditionella rollspelandet händer i den alternativa världen och skola, extraknäck och relationsbyggande sker i den verkliga världen. Eftersom tiden är begränsad uppstår snart en beslutsångest, då alla aktiviteter leder till direkta belöningar i form av starkare relationer med dina anförtrodda, ökning av dina grundegenskaper, tillverkande av föremål eller för att tjäna pengar. Till en början känns det nästan överväldigande och jag är glad att spelet frikostigt tipsar om lämpliga aktiviteter. Rollspelsdelen förvandlar våra hjältar till spöktjuvar vars huvuduppgift är att stjäla skatter som motsvarar en persons innersta åtrå och begär, för att få dem att ångra och bättra sig. Huvudberättelsen startar ganska långsamt och småskaligt för att eskalera och ta mer plats. Det turordningsbaserade stridssystemet är välgjort och striderna blir aldrig tråkiga. Det finns ett genomtänkt system där du får extrarundor om du lyckas pricka fiendernas svagheter och det blir en avancerad form av sten-sax-påse på steroider. För att krydda det extra är en av nyheterna jämfört med tidigare delar ett förhandlingssystem där du kan övertala fienderna att ge dig saker eller gå med dig som en ny persona. [caption id=“attachment_17122” align=“aligncenter” width=“550”] Huvudmenyn är ett konstverk i sig helt utan räta marginaler[/caption] Spelet är fantastiskt på både det grafiska och ljudmässiga planet. Allting från röstskådespel till det jazziga och funkiga musikspåret känns otroligt välgjort. Där andra genrespel har sina prydliga menyer med attack, försvar och magi prydligt uppradade har Persona 5 en stridsmeny som ser ut som kronblad runt en blomma där den aktiva karaktären befinner sig i mitten. Faktum är att jag aldrig sett ett spel där komponenterna samarbetar så väl och helheten håller ihop så bra som här. Karaktärsgalleriet är också otroligt starkt och som alltid i berättelsetunga spel blir det viktigt att jag som spelare utvecklar känslor och relationer till figurerna. En stor styrka är också den emotionella berg-och-dalbana som jag utsätts för i några fall. Ibland börjar jag känna obehag eller ilska mot någon karaktär för att i kommande scener mjukna och börja gilla den. Det finns självklart också en god portion humor, där exempelvis en av skurkarna springer runt i rosa kalsonger och pälskantad kungamantel. Gråskalan mellan svart och vitt används friskt och hela tiden hamnar du som huvudperson i centrum och kan påverka din omgivning. [caption id=“attachment_17120” align=“aligncenter” width=“550”] Joker leder fantomtjuvarna mot nya byten[/caption]

Månadens fråga: Vilket retrospel ska få en ny chans?

Mon, 03 Apr 2017 12:00:54 +0000

Spelbiblioteket ökar konstant till PlayStation 4 och spelare får ta del av nya, spännande äventyr som kommer att bli framtida klassiker. Men det finns en växande trend att gamla spel kommer tillbaka till den nuvarande generationens konsoler också. Till exempel har Capcom beslutat att släppa sex Disney-spel från 8-bitsgenerationen på nytt i The Disney Afternoon Collection, och underpojken dyker snart upp igen i både Wonder Boy: The Dragon’s Trap och Wonder Boy Returns. I månadens fråga tittar vi i backspegeln och funderar kring om äldre retrotitlar som vi vill spela igen, i nya versioner med extra tillägg som ska göra det gamla fräscht. Kanske du vill återuppleva ett klassiskt rollspel med knivskarp HD-grafik, eller varför inte köra bil i oförändrad stil och musik? Blicka tillbaka och lista ut dina önskemål, så berättar vi om vilka retrospel vi tycker ska få en ny möjlighet att skina!

Månadens PlayStation Plus-spel [April 2017]

Thu, 30 Mar 2017 12:00:05 +0000

Månaderna rusar iväg och det är redan slut på årets första kvartal, något som även innebär att en ny månad väntar och med det, helt nya spel i PlayStation Plus-samlingen. Det frenetiska Lovers in a Dangerous Spacetime blir en självklar utmaning om ni samlas i soffan och tillsammans försöker besegra fula utomjordingar i ert kärleksfulla rymdskepp. Frågan är dock om vänskapen håller… Om du gillar samarbete i spel men tycker att rymden inte lockar lika mycket som ett kollegieblock, kanske spelgurun David Jaffes Drawn to Death är mer intressant. Här kämpar du tillsammans med dina PlayStation Network-vänner för att nå sista sidan av blocket, och kanske ännu längre? Förvänta dig överdrivna strider och mängder av kulspetsritat blod.

Månadens höjdpunkter [April 2017]

Thu, 30 Mar 2017 09:00:36 +0000

Efter ett riktigt monsterkvartal som agerade avspark på spelåret är det ju nästan svårt att tänka sig att det finns mycket annat att se fram emot. Men vi behöver inte snegla långt in i framtiden för att märka att det inte finns någon hejd på de stora och efterlängtade spelen under 2017. Hur ska det se ut när höstruschen sätter igång? Jag vågar knappt tänka på det!

Persona 5 (PS4, PS3)

Jag brukar inte fastna för japanska rollspel i någon större utsträckning, men Persona-serien är onekligen unik på det sätt som karaktärsgalleriet vävs ihop med spännande äventyr. Det tog mig lång tid innan jag slutligen satte mig ned och spelade igenom Persona 4 Golden , men jag ångrar inte en sekund av de över 60 timmar som spelet slukade. Persona 5 ser ut att ha samma charm, utstrålning och utsökta presentation som föregångaren, och det här kommer troligtvis att bli en riktig högtidsstund för alla som älskar japanska rollspel.

Recension: Everything [PS4]

Tue, 28 Mar 2017 12:00:59 +0000

När jag i min ungdom upptäckte att jag hade någon slags fallenhet och begåvning för att skriva, flög det formligen berättelser ut min skalle, den ena knepigare än den andra. Poesi, tonårstankar och fryntliga äventyr blandades med djupa verk om vår existens och drömmar om universum. Efter en kort stund i Everything , känner jag igen mängder av de tankeställningar som spelet delger mig. Observationen av att kaos finns överallt där vi fokuserar blicken stämmer bra överens med mina egna tankar om livet överlag. Vi människor ska inte tro att vi är viktiga bara för att vi är utrustade med en hjärna och ett logiskt tänkande, eftersom vi inte alls är störst när man ser till helheten. Allt är större än oss, allt är mindre - universum och rymden finns överallt, bara i olika storlekar och på olika nivåer. Spelupplevelsen Everything påbörjas i mitt fall genom att jag styr ett stjärnfall som så småningom landar i medvetandet hos en liten räv, bosatt i ett kargt vinterlandskap. Rörelse är den allra första interaktionen med mitt värddjur och på en gång skrattar jag till ordentligt. Animationen av min smygande, listiga räv, är allt annat än snygg då den endast består av fyra lägen; stående på benen, med nosen i snön, på rygg och sittandes på baken. Även om min första gemenskap i världen är smått skrattretande, upptäcker jag snart att det finns en djupare ton som försiktigt lockar mig in i världens komplexa mörker och dess enorma potential. Inom kort har räven lärt sig att sjunga, umgås med sina likar och kan så småningom även transformera sig till andra levande entiteter. [caption id=“attachment_16874” align=“aligncenter” width=“550”] Självklart kan du vara bacon, du kan vara ALLT![/caption] Jag kan i princip när som helst välja att bli något större eller något mindre i världen och det finns inga som helst gränser. Efter några timmars spelande växlar jag förnöjsamt mellan att flyga omkring som en luftballong, vandra obemärkt i en stad som en skorsten till att faktiskt bli ett med solen och galaxerna i rymden. Hela spelets tanke kretsar kring teorin att allt finns i allting; ett nytt universum existerar faktiskt utanför det befintliga alltet som rymden är, men även i dammråttorna som du dammsuger upp under städdagen eller i den lilla snöflingan som landar på yllemössan du har på dig. Tanken är lika svindlande som logisk; ju mer vi observerar molekyler och atomer, desto mer uppenbart är det ju att något stort händer hela tiden i dessa minimala byggstenar som allt är uppbyggt av. Så snart som dessa tankar finner acceptans i medvetandet, lika snart byter spelet rutt och svänger kraftigt åt att handla om mänsklighet och existentialism. Tankegångarna utvecklas genom att utforska världen, läsa olika varelsers tankar och emellanåt njuta av Alan Watts föreläsningar som tar upp många av dessa funderingar kring livet, universum och allting. Spelet, skapat av David OReilly, kommer knappast att vinna några utmärkelser för tekniska framsteg eller för att sälja miljontals exemplar, men jag misstänker att det inte heller är något som skaparen eftersträvar. Om det däremot fanns ett pris för originalitet eller för skapande av progressivt tänkande, medvetande eller rent flum, misstänker jag att Everything skulle ta hem priset. [caption id=“attachment_16875” align=“aligncenter” width=“550”] Är det så ett högt betyg ser ut på natthimlen? Förmodligen[/caption] För mig är detta en titel som mycket väl skulle kunna hamna på min topplista över årets spel, bara på grund av tankarna som har vaknat till liv i mig. Som spel är det definitivt charmigt på sitt sätt; nästan som en dimmig LEGO-dröm där jag kan skapa allt, vara allt och uppleva allt. I Everything kan jag upptäcka normala världar innehållandes skogar, öknar, islandskap, hav, kontinenter, vattenpölar. Jag kan dyka ned i ett mikrokosmos och sjunga med bakterier, leta upp planeter som jag kan dansa med och på så sätt skapa en barnplanet. Jag kan fara omkring som en polisbil, stanna vid ett övergångsställe och bli en lyktstolpe för att i nästa sekund lyssna till en fabriksbyggnads bekännelse då den berättar om ångesten att inte ha tillbringat tillräckligt med tid tillsammans med sina föräldrar. I Everything kan jag uppleva allt från euforisk glädje till djup sorg och tankar om dödlighet och saknad. Trots rudimentär animering av varelser på sina håll, lyser spelet likt en ljus stjärna på natthimlen för den som vill se och är någorlunda öppen i sitt sinne. Det må ha en låg åldersgräns baserad på innehållet, men för att njuta av upplevelsen till fullo bör du nog ha ett filosofiskt intresse när det kommer till tankarna kring livet. Med sitt låga pris, rekommenderar jag dock att du ger det ett försök oavsett vem du är; kanske kan du få ett nytt perspektiv på livet?

PlayStation VR: ett halvår senare

Fri, 24 Mar 2017 12:00:41 +0000

När Sony annonserade sina planer med PlayStation VR för nästan exakt tre år sedan, var jag inte sen med att boka min resa till framtiden. Jag tyckte att konceptet med ett virtual reality-headset passade alldeles perfekt för konsolmarknaden av en mängd olika anledningar. Den främsta var såklart standardiseringen av hårdvara som är ett måste när det kommer till konsoler. Eftersom innehållet i en PlayStation 4 alltid måste följa ett strikt ramverk, innebär det även att utvecklarna får enklare att förhålla sig till verkligheten och får möjlighet att fokusera på upplevelsen, snarare än kompatibilitetsproblem. Efter ett minst sagt lyckat halvår, där Sony har meddelat att de har sålt mer än en miljon headset, tänkte jag ta tillfället i akt och blicka tillbaka på vad som hänt men även lyfta blicken mot horisonten och framtiden. Under de sex månader jag har ägt mitt PlayStation VR, har jag hunnit konsumera drygt 15 speltitlar av de tillgängliga 90 som idag finns på PlayStation Store. Jag har med andra ord endast skrapat på ytan än så länge, och med tanke på att 2017 ska bli VR-året enligt Sony vågar jag sticka ut hakan och påstå att det definitivt inte finns någon brist på virtuella upplevelser. Det intressanta med alla dessa titlar är att vi förmodligen inte har sett de äkta VR-spelen ännu. Utvecklingstiden för ett normalt spel ligger på runt tre år, vilket innebär att vi först nu börjar få leveranser av de titlar som från grund och botten är utvecklade för PlayStation VR. Visst har det redan nu börjat dyka upp mindre, korta spelupplevelser, som i mångt och mycket kan liknas vid glorifierade demonstrationsversioner, men jag vill påstå att det bästa ännu inte har släppts. De stora, påkostade titlarna har ännu inte dykt upp, och här tänker jag uteslutande på VR-skjutaren Farpoint och rymdsimulatorn Star Trek: Bridge Crew. PlayStation VR är i mångas ögon en underlägsen produkt, åtminstone om vi jämför specifikationerna med konkurrenterna HTC Vive och Oculus Rift. Trots detta, har Sonys headset redan sålt mer än storebröderna, och när jag ser på denna trend ur det perspektivet, vet jag att den japanska tillverkaren är på rätt väg. [caption id=“attachment_16771” align=“aligncenter” width=“550”] Nu ska vi se. Sköldar upp 110% och full fart bakåt sa han va?[/caption] Inom IT- och spelindustrin sägs det ofta att “mjukvara säljer hårdvara”, och ur denna aspekt är det extremt viktigt att hårdvaran snabbt hittar sin kundkrets, som är törstig att omsätta speltitlar, eller mjukvara. Ju fler som upptäcker spelen och börjar använda sina VR-enheter, desto större potential finns det ur ett marknadsperspektiv. Har du ett headset och spelar ett spel, lär du köpa fler titlar. Med ett omfattande och växande bibliotek av upplevelser och spel, samt en ständigt växande kundkrets, ser därför framtiden för PlayStation VR mycket lovande ut. Men vilka slags spel passar bäst för PlayStation-entusiasten med ett headset som kostar lika mycket som en hel konsol då? Personligen upplever jag att de mindre spelstudiorna har ett övertag när det kommer till kvaliteten av VR-upplevelserna hittills. De större utvecklarna har än så länge valt den enkla vägen som ofta innebär att de klistrar på eller packar med ett VR-läge till befintliga spel. I vissa fall är resultatet enastående som i Star Wars Battlefront Rogue One: VR Mission (8/10), men allt är beroende på hur originalspelet är utformat. Jag tror att den utvecklare som tar sig tid att tänka utanför den berömda lådan, vinner mycket i virtual reality-världen. Allt behöver inte handla om frenetisk action i förstapersonsvy eller enorma rymdstrider där du manövrerar ett blixtsnabbt jaktskepp. Faktum är att mina bästa upplevelser i VR handlar mer om dockteater, flipperspel och dokumentärfilmer, snarare än pang-pang. När jag tänker tillbaka på alla mina timmar med virtuell verklighet, slås jag av vilken bra hårdvara Sony har tillverkat. Jag upplever den aldrig som tung på huvudet och lider sällan av några fysiska men. De enda gångerna som jag upplevt illamående är faktiskt i de spel som har ett VR-läge “påklistrat”; alltså där själva spelupplevelsen skulle kunna levereras på en vanlig skärm. [caption id=“attachment_16769” align=“aligncenter” width=“550”] Det enda som kan bli bättre här är om hon sjunger Gimme chocolate!![/caption] Om jag får drömma lite och hoppas på kommande saker i framtiden, önskar jag se betydligt fler titlar som anammar VR-konceptet till fullo. Jag skulle mer än gärna vilja vandra runt på Osakas gator i Google Earth, eller varför inte njuta av fler virtuella konserter där jag själv bestämmer vart jag vill befinna mig. Jag har i låtsasvärlden stått på samma scen som den virtuella divan Hatsune Miku med hjälp av mitt headset, och skulle gärna kunna få möjligheten att återuppleva samma eufori med andra favoritband som till exempel Slipknot, Babymetal eller Jean-Michel Jarre. Jag tror även att simulatorer av olika slag skulle kunna bli stora i framtiden. Tänk dig känslan att ta plats i ett jaktplan och flyga fram över de svenska skogarna, eller att få uppleva den klaustrofobiska känslan i en pansarvagn eller en ubåt. Med fokuset som Sony har på Virtual Reality just nu, verkar det som att utvecklarnas fantasin är det enda som sätter gränser, och personligen hoppas jag på mängder av nya, annorlunda äventyr, nästan på riktigt.

Recension: Mass Effect: Andromeda [PS4]

Thu, 23 Mar 2017 09:00:29 +0000

Under förra konsolgenerationen fanns det ganska få spel som kunde mäta sig med den upplevelse som Mass Effect-trilogin erbjöd. Det var ett mastigt rymdepos som innefattade allt från den klassiska hjältesagan till djuplodande politiska frågor, och inte minst karaktärer som kändes levande. Att skapa en uppföljare till detta är förstås en monumental uppgift, och jag medger att jag hade en liten portion skepsis med mig från början. Det kändes inte riktigt som att själva spelet visades upp förrän ganska sent i utvecklingen, och det reste några varningsflagg för mig. Som undertiteln antyder, utspelar sig Mass Effect: Andromeda i en helt annan galax jämfört med originaltrilogin. Medan Shepard har fullt upp med att rädda Vintergatan har en organisation vid namn Andromeda Initative fäst blicken på vår granngalax. Där hoppas de att det ska finnas nya ställen att kolonisera, och efter noggrann observation har de lyckats hitta ett antal planeter som passar in på de egenskaper som behövs för att kunna överleva. Det är dock ganska långt till Andromeda-galaxen, och resan är så pass resurskrävande att det inte finns marginal för en returresa om saker går åt skogen. Lite drygt 600 år efter avresan från Vintergatan börjar folk väckas från kryosömnen, och destinationen är inom räckhåll. [caption id=“attachment_16774” align=“aligncenter” width=“550”] Jag tror nog att jag gillar Normandy bättre än Tempest, men Nomad är åtminstone en betydligt förbättrad Mako.[/caption] Det visar sig dock att informationen som projektet baserades på inte riktigt stämde, då inga av planeterna är speciellt gästvänliga. Som om detta inte var nog stöter rymdresenärerna även på en väldigt aggressiv ras som heter kett, vilka terroriserar området genom att antingen kidnappa folk eller helt sonika utrota motståndet. Det är med andra ord ingen enkel uppgift som läggs i protagonisten Ryders knä, men i rollen som Pathfinder är det upp till dig att se till att finna en lösning. I likhet med första spelet i serien finns det ett prologuppdrag som mest är designat för att lära dig grunderna, och det är inte speciellt väldesignat. Miljöerna är ganska tråkiga, och det hela känns som en korridor med ett fåtal sidospår. Lyckligtvis öppnas spelet upp markant efter denna sekvens, och du får möjlighet att utforska stora öppna ytor i betydligt mer intressanta miljöer. På varje huvudplanet leder uppdragen till att du förbättrar de till en början ogästvänliga förhållandena successivt, för att till slut möjliggöra etableringen av en utpost där. Det är en utveckling som känns tillfredsställande, och det gör att flera av sidouppdragen hänger ihop med det stora hela. Det finns massor av saker att göra på planeterna du kan besöka, och ibland känns det något överväldigande. När du har kommit förbi en specifik del av berättelsen, öppnas det upp för en flodvåg av sidouppdrag som kan framkalla drunkningskänslor hos även den mest rutinerade rollspelaren. Lyckligtvis rangordnas uppdragen på ett ganska smart vis i loggen, och du kan snabbt se vad som är berättelseuppdrag eller lojalitetsuppdrag som troligtvis kommer att resultera i intressanta berättelser. [caption id=“attachment_16775” align=“aligncenter” width=“550”] Peebee är hela tiden en frisk fläkt, och min favorit bland de nya följeslagarna.[/caption] Något som oroade mig innan lanseringen var att striderna såg väldigt actionfokuserade ut, och jag var rädd att utvecklarna skulle tappa rollspelsgrunden helt. Så är dock inte fallet. Det är definitivt ett snabbare spel, och din karaktär är mer mobil, men det är i slutänden bara ett plus för spelet. Striderna är bitvis riktigt underhållande när du börjar låsa upp färdigheter och lär dig kombinera dem med den nya, förbättrade rörligheten. Jag är dock inte speciellt förtjust i det dynamiska cover-systemet. Jag vill hellre kunna trycka på en knapp för att ta skydd bakom något istället för att vara osäker på om jag är bakom skydd eller ej. Karaktärsgalleriet är generellt sett ganska bra, både bland dina följeslagare och övriga roller. Precis som i de tidigare spelen tillbringas mycket tid mellan uppdragen ombord på ditt rymdskepp där du lär känna dina kompanjoner. Det finns både charm, djup och en gnutta humor hos samtliga karaktärer, vilket gör att de känns levande och intressanta. En snygg detalj är att det går att höra dialog mellan de olika följeslagarna när du vandrar runt i skeppet också, och den interaktionen är väldigt välkommen. [caption id=“attachment_16776” align=“aligncenter” width=“550”] Det var inte direkt någon paradisplanet som Andromeda Initiative valde ut som nytt hem.[/caption] Inför lanseringen uppmärksammades spelet för en del grafikbrister, i synnerhet på animationsfronten. Det stämmer i många fall att rörelser ser styltiga ut och att ansikten är lite livlösa, men kan jag inte påstå att det har påverkat min förmåga att avnjuta spelet en enda gång under de dryga 40 timmar jag har hittills lagt på det. Prestandan är inte heller på topp alltid, men det har väldigt sällan påverkat de relativt snabba och actionfyllda striderna. Mass Effect: Andromeda är ett spel som har slukat min tid som få andra spel har gjort, men det finns definitivt en del problem som måste åtgärdas i en uppföljare. Jämfört med originalspelet känns det en aning tunt om jag tittar på den övergripande berättelsen. Det finns inte tillräckligt många nya raser eller politiska intriger för att det ska kännas som att jag är i en helt ny galax. Överlag känns det dessutom lite tomt när det kommer till bakgrundshistorien. Men det som finns där har lyckats fängsla mig rejält under den senaste veckan, och kommer att hålla fast mig ett bra tag framöver.

Recension: NieR: Automata [PS4]

Thu, 16 Mar 2017 13:00:46 +0000

När det kommer till att skapa skruvade men intressanta berättelser och upplägg i spel, är troligtvis producenten Yoko Taro en av de ledande människorna i branschen. Bara det faktum att konceptet till NieR-serien är sprunget ur ett alternativt slut från Drakengard är smått otroligt. Han har dock lyckats skapa en övergripande berättelse som både är sammanhängande och fängslande. I NieR: Automata får vi bekanta oss med en framtidsvision som är allt annat än ljus för mänskligheten. Utomjordingar har invaderat vår planet och släppt lös robotar som gör allt för att utrota människor, vilket så småningom leder till att de överlevande får rymma till Månen för att söka skydd. Därifrån samlar de kraft för att bygga upp en motståndsrörelse, i hopp om att kunna återta Jorden igen. Du iklär dig rollen som en android med benämningen 2B, som är en del av YoRHa-styrkorna. Dessa stridsoptimerade maskiner är skapta av människorna för att bekämpa robotarna på jorden. Motståndsrörelsen har en hel del jobb framför sig innan jorden är befriad, och vägen till seger består av små gerillaoperationer där 2B tillsammans med följeslagaren 9S utforskar närområdet och eliminerar alla mekaniska hot. Ganska snart öppnas spelvärlden upp, och anammar mer av ett rollspelsupplägg med sidouppdrag i den relativt öppna miljön. Flera av dessa hjälper till att penetrera den lite mystiska berättelsen, och om du vill ha lite mer kontext till vad du kämpar mot är det rekommenderat att göra många av dessa frivilliga uppdrag. Det är tyvärr inte alltid så roliga aktiveter som finns på menyn, utan det handlar ofta om att ta sig från ett ställe till ett annat för att prata med en karaktär eller hämta en pryl. Utvecklaren har även brutit mot grundregeln för en trevlig spelupplevelse och lagt in eskortuppdrag, något som i princip aldrig är en bra idé i spel. [caption id=“attachment_15489” align=“aligncenter” width=“550”] Jag trodde hela tiden att robotarna ville ge mig en bamsekram. Så var inte fallet.[/caption] Med Platinum Games bakom utvecklingen finns det högt ställda förväntningar när det kommer till presentation och stridssystem, och jag kan med glädje meddela att båda håller ypperlig klass. Striderna är hektiska och adrenalinpumpande, men ändå tillräckligt enkla för att kunna greppa grunderna ganska snabbt. På de lägre svårighetsgraderna kommer du inte att behöva e-sport-reflexer för att ta dig igenom berättelsen, men om du skruvar upp nivån kommer du att få kämpa även om du är en ärrad veteran i genren. En av de absoluta höjdpunkterna i spelet är hur dynamisk kameran är. Ena minuten har du den klassiska tredjepersonsvyn, men i nästa spelsekvens kan kameran svänga runt och skildra det hela som ett sidorullande skjutarspel eller som ett bullet hell-spel i fågelperspektiv. Dessa konstanta vågor av överraskningar gör att spelet hela tiden känns fräscht, och jag satt som på nålar för att få reda på vad nästa sekvens skulle bjuda på. Detta tillsammans med ett fullkomligt lysande, och nästan lika dynamiskt soundtrack, skapar ett riktigt audiovisuellt mästerverk. [caption id=“attachment_16681” align=“aligncenter” width=“550”] Storleken på vissa av bossarna är sedvanligt blygsam.[/caption] På den tekniska fronten finns det dock en del tillkortakommanden. Bildfrekvensen håller förvisso en ganska stabil nivå runt 60 bildrutor per sekund även när det sker mycket på skärmen, men miljöerna ser emellanåt ganska tråkiga och detaljlösa ut. Detta gör att spelet ser en aning föråldrat ut jämfört med många andra spel som finns på marknaden nu, men å andra sidan är utvecklarnas estetiska vision oftast klanderfri. Det är en svår balansgång att vandra, men generellt sett tycker jag Platinum Games har valt rätt väg. Precis som i föregående spel är en genomspelning inte riktigt tillräckligt för att uppleva hela berättelsen. Utan att avslöja alltför mycket är detta ett spel som du tveklöst måste starta om direkt efter att du har nått första slutet. Trots en del skavanker och tråkig uppdragsdesign på sidosysslorna är NieR: Automata något av det mest spännande som har hänt i genren på ganska länge. Vi bjuds på en härlig science fiction-historia med existentialism som fundament, blandat med bländande snyggt presenterad action och några av de häftigaste bosstriderna jag har upplevt på ett bra tag. Detta får du inte missa.

Månadens PlayStation Plus-spel [Mars 2017]

Thu, 02 Mar 2017 12:00:46 +0000

Februari har både kommit och gått, vilket innebär att det snart är dags för nya godsaker till alla PlayStation Plus-medlemmar. En av de klara höjdpunkterna bland de nya spelen är utan tvekan Tearaway Unfolded (7/10), som förvisso inte är riktigt lika bra som Vita-versionen men som erbjuder tonvis av charm och fantastiska miljöer att utforska. Om du inte är på humör för pappfigurer kanske du hellre vill öva upp dina frisbee-färdigheter i det Windjammers -inspirerade Disc Jam. Här utkämpar du intensiva, actionfyllda matcher som verkar kunna återskapa tävlingselementet från den gamla Neo Geo-klassikern, som för övrigt kommer att få ett nysläpp på PS4 senare under året.

Månadens fråga: Vilken är den ultimata VR-upplevelsen?

Wed, 01 Mar 2017 09:00:57 +0000

2017 ska bli PlayStation VR-året, åtminstone om vi får tro Sony. Spelare som föredrar headset framför en enorm TV-skärm ska inte ha brist på spel och än så länge kan jag nog hålla med; det finns ett spel eller en upplevelse för de allra flesta. I månadens fråga tänkte vi bolla lite idéer och avslöja lite drömmar när det kommer till en titel för Sonys virtuella verklighet. Det finns inga hinder, utan du får drömma hur vilda drömmar som helst, både när det kommer till teknik och utformning. Kanske vill du ha en äkta simulator av världens häftigaste berg- och dalbanor, kanske vill du känna på hur det känns att vara en bowlingkägla? Fram med konceptidéerna och de tokiga planerna, så försöker vi slå indieutvecklarna på fingrarna när det kommer till VR!

Månadens höjdpunkter [Mars 2017]

Fri, 24 Feb 2017 15:00:06 +0000

Mars är runt hörnet, och det ser onekligen ut som att julafton kommer tidigt i år för alla som gillar spännande spel. Massiva öppna spelvärldar kommer att slåss om din uppmärksamhet och flera av redaktionens mest efterlängtade spel kommer äntligen att släppas. Det var svårt att plocka ut enbart tre spel som ska representera månadens höjdpunkter, då konkurrensen är riktigt hård mellan titlarna.

Horizon Zero Dawn (PS4)

Du har kanske redan läst vår recension av Horizon Zero Dawn (9/10), och du förstår du säkert vilket fantastiskt spel som väntar oss redan första dagen i mars. Guerrilla Games verkar lägga ribban för vad vi kan förvänta oss av öppna spelvärldar, och inte egentligen genom att vara innovatör, utan genom att implementera allting på ett oklanderligt vis. Det är dessutom ett av de huvudsakliga skälen att införskaffa en PlayStation 4 Pro, i synnerhet om du har en 4K-TV med HDR-stöd.

Recension: Horizon Zero Dawn [PS4]

Fri, 24 Feb 2017 09:00:46 +0000

Horizon Zero Dawn kommer att gå till historien som en plattformsexklusiv titel som kommer att nämnas tillsammans med PlayStation 4. Det har redan pratats om att huvudpersonen Aloy kommer att lanseras som en ny maskot för PlayStation, och hon fungerar riktigt bra i spelet. Men det är framförallt den magiskt vackra grafiken som kommer att nämnas där miljöerna skulle kunna vara hämtade från en David Attenborough-dokumentär. När spelet börjar får du en introduktion till den karga verklighet vår hjältinna lever i. Hon är bannlyst från den strikt matriarkala Norastammen och uppfostras i vildmarken av jägaren Rost. Under introduktionen får du en försmak av att bakom ytan av spjut och pilbågar vilar en högteknologisk mystik som pockar på din uppmärksamhet. Förutom lite småvilt är alla vilda djur robotar som överlevt från en svunnen tid och ingen verkar veta deras ursprung. Rent spelmekaniskt är det enklaste sättet att beskriva spelet och Aloy med liknelser från andra actionspel. Hon samlar på resurser och skjuter pilbåge som Lara Croft, hon klättrar som Ezio Auditore och har ett teknologiskt föremål som ger henne Batmans detektivsyn. Dock är det fantastiskt implementerat och jag stör mig inte alls på att jag sett det mesta förut. [caption id=“attachment_16352” align=“aligncenter” width=“550”] Är det en robot eller en byggnad?[/caption] Huvudberättelsen är aningen förutsägbar, och faktum är att sidouppdragen där du får bekanta dig med nya personer och nya områden är betydligt mer intressanta. Det finns dessutom andra aktiviteter att sysselsätta sig med, som till exempel jakt- och klätterutmaningar, utkikspunkter på levande robotar, och banditläger. Färdighetsträd och samlings- och tillverkningssystemen är inte nyskapande de heller, men fungerar bra. Istället är det spelvärlden som står för innovationen, där de naturtrogna miljöerna kanske är de snyggaste jag någonsin sett i ett spel. De olika människostammarna känns väldigt naturliga, även om deras egenskaper blir lite arketypiska och inskränkta ibland. Bara tanken av att människan överlevt apokalypsen och börjat om på nytt är en otroligt positivt upplägg, och Guerrilla Games bygger vidare på detta genom att visa en helt jämlik framtid där ingen ifrågasätter att en kvinna äventyrar på egen hand och är en oerhört duktig jägare. Striderna bjuder också på en del intressanta detaljer och är betydligt mer taktiska än vad de ser ut att vara på ytan. Alla robotar har svaga punkter och svagheter mot ett eller flera element. Lyckas du dessutom smyga dig fram till dem kan du placera fällor eller få in en kritisk attack som start på striden. De större djuren är brutala och mer än en gång har jag fått fly, särskilt om de får förstärkningar. Då är det bara att slicka såren, plocka lite fler läkande örter, tillverka lite specialammunition och kanske anpassa rustningen och försöka igen. [caption id=“attachment_16350” align=“aligncenter” width=“550”] Lilla huset på prärien väntar på krönet[/caption] Jag lever mig in i den vackra världen när jag spelar och varje session landar på ett flertal timmar, oftast tills någon i min familj pockar på uppmärksamheten och vill ha TV:n. Det finns tyvärr undantag, då jag stött på flera spelförstörande buggar. Vid ett tillfälle fick jag till exempel spela om ett uppdrag sex gånger för att mina framsteg inte registrerades, och då är det verkligen inte roligt längre. Utöver det har jag även stött på mindre buggar som att fiender attackerar mig genom väggar. Det har utlovats en patch på släppdagen och även om den har stort fokus på PlayStation 4 Pro-stöd hoppas jag att den även fixar några av buggarna jag har sprungit på. Jag har redan nämnt att det är ett av de vackraste spelen på PlayStation 4, och än mer så på en PlayStation 4 Pro tillsammans med en 4K-TV med HDR-stöd. Undantaget är dialogscenerna med närbilder på ansiktena. Där är hyn alldeles för blank hos många karaktärer, håret ser inte bra ut på någon och läppsynken borde vara betydligt bättre. På ljudfronten håller spelet en helt sagolikt nivå, och både musik, ljudeffekter och röstskådespelarna är av yppersta kvalitet. [caption id=“attachment_16351” align=“aligncenter” width=“550”] Aloy, en del Ripley från Alien och en del Ygritte från Game of Thrones enligt Guerrilla Games själva[/caption] Trots sina problem och brist på innovation här och var är det ett fantastiskt actionäventyr där jag verkligen längtar till nästa spelsession. Jag vill veta mer om världen, varför gick den under, och var robotarna kommer ifrån. Kartan är stor, och jag är verkligen glad över snabbresesystemet och möjligheten att tämja ridbara hästrobotar. Lever Horizon Zero Dawn upp till förväntningarna? Absolut. Ska du köpa det? Om du gillar actionäventyr med mycket berättelse och massor av upptäckarglädje finns det inga som helst tvivel, då detta är en titel som kommer att vara med och definiera den här konsolgenerationen. Samtliga skärmdumpar är tagna med en PlayStation 4 Pro.

Recension: For Honor [PS4]

Tue, 21 Feb 2017 09:00:39 +0000

Sedan E3 2015 har jag längtat efter detta hack ’n slash-spel som utvecklats och släppts av jättarna Ubisoft. Dess unika medeltida framtoning fick hjärtat att skutta i halsgropen vid första anblick. Att jag nu får recensera men framförallt spela detta blodiga action-spel är ungefär som titeln säger – en ära. For Honor utspelar sig i en fiktiv värld delad mellan tre olika fraktioner: Vikingarna (De Krigsfödda), Riddarna (Legionen) och Samurajerna (De Utvalda). Efter kataklysmens form av en jordbävning i landet, blev de livsavgörande resurserna för de tre fraktionerna en brist – vilket ledde till ett millennium av krig för att bygga upp sina nationer igen. Det tusenåriga kriget pågår fortfarande och rivaliteten mellan de tre är ett hatiskt faktum. Anledningen till hatet, är sedan länge förlorad i tiden av blod, död och ära. Trots att de tre söker efter ett tecken på fred, finns det en ondska med en agenda att bevara denna blodslust och ”vi-och-dem”-tänk; inte helt olik nutida politik. Nog om historia – nu till det roliga. När spelet väl har startat, får du frågan om vilken fraktion du själv vill strida för. Detta påverkar dock inte vilka hjältar du kan välja att spela med i berättelsen eller online. Varje fraktion kommer med fyra olika klasser med egna benämningar, som har sina olika för och nackdelar. Stridssystemets utformning känns aningen förvirrade under de första timmarna av spelet. I detta spel straffas du om du inte håller huvudet kallt. Att frenetiskt trycka på attack-knappen för att hinna före motståndaren kommer du snabbt inse är omöjligt. Du förlorar både uthållighet och kommer troligen missa eller bli brutalt nedhuggen om och om igen. [caption id=“attachment_16309” align=“aligncenter” width=“550”] Hoppsan, jag glömde parera och tänkte inte riktigt på min uthållighet…[/caption] For Honor kräver taktiska beslut, tålamod och kunskap i karaktären du har valt men även någorlunda kunskap om karaktärerna du möter. Det kan tänkas överväldigande, men du får ganska snabbt någorlunda koll på grunderna i de olika rörelsemoment och attacker som de olika hjältarna kan utföra. Men vill du bli mäktigast och bäst, är det bara att sätta sig ned, plugga och duellera mot och med varje hjälte. Spelet erbjuder ett spännande berättelseläge där du får följa varje fraktions egen berättelse och perspektiv, men även ett mycket adrenalinpumpande flerspelarläge. Jag känner mig som en problemfri ungdom i målbrottet när jag i chatten pratar med mina vänner samtidigt som vi våldsamt fäller fiende efter fiende och erövrar slagfältet i spelläget “Dominion”. Dominion liknar Battlefield-seriens klassiska “Conquest”, och handlar om att erövra territorium och behålla dessa över tiden, men den smutsigt vackra medeltiden gör dock spelupplevelsen unik. Dominion spelas bäst i onlineläget där du och tre medkämpar slåss mot fyra andra spelare som har samma mål som du; att döda, erövra och framförallt att inte dödas själva. Du kan även få hjälp att återupplivas av dina lagkamrater och därigenom slippa starta långt bort från striden. [caption id=“attachment_16310” align=“aligncenter” width=“550”] Tungt riddarsvärd mot lätt samurajsvärd - hur ska detta gå?[/caption] ”Elimination” är läget där dina handlingar spelar mest roll. I detta läge möter ditt lag fyra andra spelare i en match om bäst av fem rundor, men här återupplivas ingen; den spelare som sist står på benen, vinner matchen. Detta ger en spännande tanke av att varje strid spelar roll. Om du möts av två samurajer, är det verkligen smart att stå fast och försöka överleva, eller ska du backa och ansluta dig med dina kamrater för att strida tillsammans? Detta är för mig ett läge där girigheten får vänta och hjärnan får jobba. Jag fantiserar alltid att det är jag som står där med svärdet. Skulle jag verkligen rusa in i någonting som får mig dödad, eller skulle jag vara mer försiktig och tänka till på vilket drag som är det bästa? [caption id=“attachment_16307” align=“aligncenter” width=“550”] Ja, du kan beordra katapulter att krossa ett halvt slagfält med bomber och granater.[/caption] For Honor är ett väldigt roligt och utmanande spel som skiljer sig från andra, liknande titlar. Det har realistisk grafik och trovärdiga stridstekniker för de olika klasserna. Vapnens tyngd återspeglas även väldigt väl och på det sättet skiljer spelet sig från andra action-fyllda närstridsspel där alla vapen verkar lätta som frigolit. I For Honor har du aldrig övertaget utan måste konstant anpassa dig för att bli kungen av slagfältet – vilket jag anser är det absolut roligaste. For Honor kan jag rekommendera till de flesta, då det finns så mycket att göra både online och enskilt, beroende på vad som eftersöks. Det finns godbitar för alla spelare som gillar medeltida slakt, inbördeskrig, missförstånd, hat, och hjältedåd. Tack och bock, Ubisoft, detta har ni lyckats med.

Recension: Nioh [PS4]

Mon, 06 Feb 2017 12:00:03 +0000

När vi talar om spel med långa utvecklingstider brukar oftast Final Fantasy XV (8/10) eller The Last Guardian (8/10) dyka upp som primära exempel. Faktum är att Nioh har ännu fler år på nacken, med tanke på att utvecklingen påbörjades redan 2004 som ett projekt baserat på ett Akira Kurosawa-manus. Sedan dess har spelet gått igenom otaliga iterationer som gång på gång skjutits ned av producenten Kou Shibusawa. Det var inte förrän 2015 som spelet bubblade upp till ytan igen på Tokyo Game Show, och nu kunde vi se att visionen hämtat inspiration från mästerverken skapade av From Software. I Nioh spelar du som William Adams, en engelsk sjöman och prominent historisk person som blev den förste västerländske samurajen. Historiken till trots, tas det en del friheter med tolkningen av William i spelet, där han har begåvats med en del övernaturliga förmågor; till exempel möjligheten att kommunicera med andar. När berättelsen tar vid har protagonisten fängslats i London, och under ett rymningsförsök överhör han en konversation som antyder att ondsinta personer kommer att invadera Japan för att lägga beslag på Amrita. Detta element är nyckeln till i princip gränslös makt, något som England vill använda för att etablera en dominant position i världen. William ger sig av till sitt andra hemland i ett försök att förhindra kaos i Japan, men redan när han kommer dit är situationen komplicerad. Landet är fyllt av andar och demoner som tidigare varit förseglade i säkert förvar, och han har en rejäl uppförsbacke framför sig om han ska kunna rätta till detta. [caption id=“attachment_16065” align=“aligncenter” width=“550”] Som svar på Kojimas rymdvalar kommer Team Ninja med hajar från andevärlden.[/caption] Som jag nämnde tidigare är spelet tydligt inspirerat av From Softwares framgångsrika titlar, i synnerhet Bloodborne (10/10) och Demon’s Souls. Det är ett väldigt oförlåtande spel som ställer höga krav på spelarens reaktioner, förmåga att läsa in mönster och inte minst tålamod. Dessa grundpelare är något som Team Ninja har gjort sig kända för tidigare genom Ninja Gaiden-serien, men Nioh är dock inte riktigt lika galet blixtsnabbt. Styrningen och striderna håller absolut toppklass, och jag känner aldrig att spelet begränsar mig. När något går snett är det mitt eget fel varje gång, hur mycket jag än skulle vilja skylla på spelet ibland. Svårighetsgraden är hög, men lyckligtvis inte lika hög som i den första demoversionen som släpptes på PlayStation Store. Utvecklarna tog åt sig den kritik som riktades åt spelet och gjorde en omfattande ombalansering, och det känns verkligen som att de har hittat den perfekta punkten mellan motstånd och belöning. Det finns en rad olika vapentyper att bemästra i spelet, och det finns något för i princip alla smaker. Vill du ha något tungt som gör rejäl skada kan du använda dig av yxor eller klubbor, och om du vill ha något snabbare och mer tekniskt kan du försöka dig på dubbla svärd. Vapentypen påverkar förstås hur mycket energi som används för attackerna, och är en konstant balansgång i denna typ av spel. Nioh är extremt bestraffande för den som inte hushåller med energin, eftersom det inte går att röra karaktären alls under tiden mätaren fylls. När detta inträffar känns det som en hel evighet innan jag kan agera, speciellt när fienderna hopar sig och min hjälte är försvarslös mot alla dödliga attacker. [caption id=“attachment_16066” align=“aligncenter” width=“550”] Självklart finns de obligatoriska spindlarna med i Nioh.[/caption] Spelet är dessutom mer utrustningsfokuserat än vad jag förväntade mig. Det liknar nästan Diablo när det kommer till mängden prylar som jag hittar under varje uppdrag, och det känns lite överväldigande till en början. Det är dock ganska enkelt att jämföra utrustningen och lära sig vad som är bra och mindre bra. Vikten på det som du packar på dig spelar stor roll eftersom det har en stor inverkan på hur fort energin återhämtas. Utvecklarna har implementerat en del smarta spelmekaniker också, som till exempel möjligheten att återfå din energi snabbare med hjälp av en vältajmad knapptryckning. Detta är i synnerhet viktigt när du stöter på yokai-fiender, då de öppnar upp portaler till andevärlden som dels förhindrar din energi att komma tillbaka men även snabbar upp fiendernas energiåterhämtning. Befinner du dig i en sådan portal när du utför denna manöver har du dessutom möjligheten att stänga den helt. Det är en intressant mekanik som ger dig lite extra att tänka på i striderna. [caption id=“attachment_16067” align=“aligncenter” width=“550”] Mastiga skjutvapen gör susen i de flesta fall. Men de är ju inte direkt smidiga att sikta med.[/caption] Både fiender och miljöer bjuder på stor omväxling, och det gäller även bossarna. Du måste hela tiden lära dig nya taktiker och varje nivå känns som en helt ny utmaning. Det är lite trist att utvecklaren inte har lyckats skapa en helt sammanhängande värld, utan har delat upp spelet i separata nivåer, men alla kan å andra sidan inte vara lika galna som From Software när det kommer till världsdesignen. Ett stort plus är att det finns möjlighet att göra en del grafiska inställningar, där du kan välja att fokusera på bildfrekvens, upplösning eller en kompromiss däremellan. Här rekommenderar jag definitivt att välja actionläget, som i princip låser bildfrekvensen till 60 bildrutor per sekund. Det må vara lite snyggare i högre upplösning, men du behöver verkligen varje millisekund av reaktionstid som den högre bildfrekvensen erbjuder. Trots att Nioh bjuder på en snudd på icke-befintlig berättelse är det ett spel av yppersta klass. Det lyckas få timmarna att flyga förbi när jag spelar det, och även när jag möter bossar som känns snudd på omöjliga kan jag inte släppa det, utan måste istället prova igen för att lära mig att hantera utmaningen. Den övergripande stämningen kan inte riktigt konkurrera med Souls-serien, men på i princip alla andra punkter har Team Ninja blivit något som jag aldrig förväntade mig. En konkurrent till From Software.

Månadens PlayStation Plus-spel [Februari 2017]

Thu, 02 Feb 2017 09:00:39 +0000

Eftersom vi nu är inne i en ny månad är det ju som brukligt dags för våra PlayStation Plus-förmåner att uppdateras. Nästa vecka kan vi inkassera sex nya spel till Sonys diverse plattformar, och om du har rynkat på näsan åt de indiespel som har förgyllt vardagen de gångna månaderna kan du nu glädjas åt att du får ett skivspel att sysselsätta dig med. Jag talar förstås om LittleBigPlanet 3 , där vi kan återförenas med Sackboy och följa hans senaste äventyr. Politik är ju ett hett ämne för tillfället, och då är det ju passande att vi får möjligheten att delta i en borgmästarkampanj i Not a Hero (8/10). Det är dock inte vilken kampanj som helst, utan du får hjälpa den tidsresande kaninen BunnyLord att vinna. För att kunna rädda mänskligheten så klart.

Månadens fråga: Är "molnet" bra för spelindustrin?

Wed, 01 Feb 2017 15:00:12 +0000

Begreppen “moln"och “cloud” är något som de flesta känner till idag. Tekniken bygger på att vi som konsumenter eller företag kopplar upp oss mot en serverhall hos någon annan och åtnjuter olika slags tjänster, vilka levereras till oss via internet. Fenomenet har funnits ett bra tag nu och tjänster som PlayStation Network, Spotify eller Gmail har smugit sig in i vår vardag och släpper inte taget. Fördelarna är många; uppladdning av sparfiler, förberedande nedladdning av spel innan de släpps och möjligheten att möta andra spelare i onlinematcher är företeelser som faktiskt är helt omöjliga utan molnet. Fysiska media såsom DVD och Blu-ray försvinner mer och mer från spelbutikerna, och det är självklart bra ur miljösynpunkt men är allt verkligen bara positivt med molnlösningar där mer och mer av våra spel och vårt data lagras någon annanstans?

Månadens höjdpunkter [Februari 2017]

Tue, 31 Jan 2017 12:00:09 +0000

Efter en överraskande fullproppad start på året närmar vi oss februari, och åtminstone till antalet spelsläpp en lite lugnare period. Vi skulle ju ursprungligen få ta del av det hett efterlängtade Persona 5 denna månad, men som bekant dröjer detta till april istället. Till dess finns det dock en del andra godbitar som vi kan sysselsätta oss med den kommande månaden.

Sniper Elite 4 (PS4)

Det är ju ingen hemlighet att jag är ganska förtjust i spel som tillåter mig att smyga. När jag dessutom får göra detta i historiska scenarier tillsammans med ett prickskyttegevär är det ju bara en bonus. Sniper Elite-serien har hängt med ett tag, och trots att de första två spelen var ganska kantiga och bökiga att spela fanns det ett väldigt bra fundament där. I tredje spelet började även det tekniska hamna på plats, och både spelnivåerna och ambitionerna expanderades markant. I detta fjärde spel kommer du att få röra dig i ganska omfattande sandlådenivåer, och nu går det dessutom att klättra för att nå det där perfekta skyttevärnet. Röntgenkameran som visar skadan du åsamkar med dina noga planerade skott är förstås tillbaka, galnare och mer detaljerad än någonsin.

Recension: Resident Evil 7: Biohazard [PS4]

Mon, 30 Jan 2017 12:00:54 +0000

Det är svårt att föreställa sig hur skräckspelsgenren skulle se ut idag utan viktiga, banbrytande spel som Resident Evil. Första spelet lyckades bli synonymt med en helt ny subgenre, nämligen överlevnadsskräck. Utmaningen där var inte bara att hålla nerverna i schack, utan även att hushålla med snålt tilltagna resurser. Jag är troligtvis i en minoritet när jag säger att serien tappade stinget efter övergången till tredjepersonsvy, då många håller Resident Evil 4 som seriens absoluta höjdpunkt. Därför var det spännande att se Capcom röra om i grytan och denna gång hoppa till förstapersonsperspektivet. Men var det ett steg för att snappa upp P.T-fansen, eller fanns det en mer genomtänkt plan? Jämförelsen med P.T. är ganska ofrånkomlig med tanke på att demoversionen av Resident Evil 7: Biohazard som släpptes i somras hade stora likheter. Du fick utforska ett begränsat utrymme som efter hand ändrades, och det fanns mysterier som diskuterades vilt på internet. Under spelets prolog förstärks likheterna genom att erbjuda en ganska guidad upplevelse, men det dröjer inte länge innan spelet öppnar upp sig. Det är vid detta tillfälle allting klaffar för mig, och jag inser att det här är ett klassiskt Resident Evil-spel. Resident Evil-fans kommer att känna sig hemma med de märkliga pusslen och dörrarna som kräver diverse bisarra nycklar. Även om det finns en del strider i spelet, är det mer likt originalspelet än något av de senare verken. Du får till och med pussla med utrymmet i din ryggsäck, och ta svåra beslut om vad du ska ta med dig när du ska utforska de livsfarliga miljöerna. Det som du inte kan ta med dig lägger du förstås i en förvaringsbox, precis som i de gamla klassiska spelen. [caption id=“attachment_15959” align=“aligncenter” width=“550”] Inget slår en mysig middag tillsammans med närmsta familjen.[/caption] Berättelsen är nästan helt avskärmad från vad som har skett i tidigare spel, och börjar med att protagonisten Ethan får ett videomeddelande från sin flickvän Mia som varit försvunnen i flera år. Ethan får reda på var hon befinner sig, och beger sig direkt ut i mitten av ingenstans på landsbygden i Louisiana. Han anländer till ett till synes övergivet hus, och börjar vandra runt för att se om han kan hitta några ledtrådar som kan leda honom till flickvännen. Situationen eskalerar dock ganska snabbt, och han hamnar i klorna på den smått vanvettiga familjen Baker. Nu måste Ethan både försöka rymma från denna udda samling människor och lyckas frita Mia, helst med bådas liv i behåll. Samtliga karaktärer i spelet är både välspelade och övertygande, vilket bidrar väldigt mycket till den övergripande stämningen i spelet. I synnerhet Baker-familjens sjuka medlemmar är otroligt obehagliga, och jag känner konstant att jag är på helspänn när jag rundar ett hörn i det förfallna huset. Tempot i spelet är lysande, då det finns en del lugnare sekvenser där du får möjligheten att ta in omgivningen och utforska en del. Men det är samtidigt då som du vaggas in i den falska säkerheten, och spelet skruvar upp tempot igen. Den skrämmande stämningen bygger inte heller helt och hållet på överraskningsmoment där någon hoppar fram och skrämmer dig, utan låter även omgivningen och miljöerna göra sitt för att etablera paranoida känslor om att någon eller något observerar varje rörelse. [caption id=“attachment_15960” align=“aligncenter” width=“550”] Baker-familjen försöker återskapa twist-tävlingen från Pulp Fiction.[/caption] Det finns en ganska bra omväxling när det kommer till miljöerna, och rent grafiskt skildras allting oerhört effektivt. Ljus och skuggor spelar en stor roll, och om du råkar ha en TV med stöd för HDR kommer du att ha anledning att jubla. Detta spel har den absolut mest effektiva applicering av teknologin hittills, och det finns till och med en kalibreringsfunktion för att garantera att allt ser rätt ut. Väldigt få spel har detta i dagsläget, och jag hoppas att det blir standardförfarande hädanefter. Några skavanker finns det dock, och där är förmodligen texturladdningen det största problemet. När du kommer in i nya miljöer kan det dröja flera sekunder innan de mer detaljerade texturerna har laddats in, vilket förstås inte gör susen för inlevelsen. Vid ett tillfälle skulle jag lösa ett pussel som involverade urtavlor, där jag var tvungen att lämna rummet och komma tillbaka för att texturen skulle laddas. Som helhet är dock Resident Evil 7: Biohazard långt mycket bättre än vad jag ens vågade hoppas på. Capcom har efter några års famlande efter det gamla framgångsreceptet slutligen hittat rätt, och det resulterar i det bästa spelet i genren sedan Dead Space. Om du letar efter ett klassiskt Resident Evil-spel i nytt utförande är valet enkelt.

Recension: Gravity Rush 2 [PS4]

Tue, 10 Jan 2017 09:01:30 +0000

Några månader efter att PlayStation Vita släpptes 2012 kom det första Gravity Rush och trogna läsare har sett att jag håller det som en av Vitans bästa titlar. Jag har länge sett fram emot uppföljaren Gravity Rush 2 för att få fortsätta gravitationsmanipuleraren Kats äventyr. Det finns en animerad kortfilm som berättar vad som hänt mellan det första och andra spelet, och det visar sig att Kat, Raven och Syd har sugits in i en kraftig gravitationsstorm och Kat är nu vilse i världen som en gruvarbetare i det svävande fattiga samhället Banga. Hennes följeslagare, katten Dusty, som ger henne gravitationskrafterna är borta och ingen tror på hennes berättelser om äventyren i Hekseville. Ganska snart får hon givetvis tillbaka sina krafter och Banga dockar vid en enorm stad, och spelet börjar på riktigt. [caption id=“attachment_15628” align=“aligncenter” width=“550”] Syd rockar loss, för barnens skull[/caption] Jag måste börja med att hylla den genialiska spelmekaniken. Inget annat spel har lyckats förmedla en så otroligt tredimensionell känsla där du verkligen kan flyga precis vart du vill i spelvärlden. Glädjen av att bara sväva runt och utforska är så stor att jag emellanåt kommer på mig själv att ignorera uppdragen och bara uppleva världen. Jämfört med föregångaren är allting ljusare och mer färgglatt här, men längst ned i det vertikala samhället finns en mörk kåkstad som ligger i skugga där en mystisk tjuvliga härjar. Allra högst upp bor den rika överklassen i enorma slott på individuella svävande öar. Mitt emellan finns marknaden, bostäder, hamnen och mångfalden gör att jag aldrig tröttnar på miljöerna. Med ett enkelt knapptryck börjar du sväva och då kan du välja i vilken riktning du vill att gravitationen ska dra. Jag skrev tidigare om att flyga och sväva, men i praktiken faller du i en bestämd riktning. Senare i spelet låser du dessutom upp olika typer av gravitation där du kan bli mycket lättare för att kunna utföra hopp som om du befann dig i viktlöshet, eller bli tung för att få mer stuns i dina attacker. [caption id=“attachment_15629” align=“aligncenter” width=“550”] Självklart handlar sången om fallande äpplen.[/caption] Stridssystemet är actionpackat och fiendeskaran är omväxlande. Det är lika tillfredsställande att gravitationssparka fiender som att skjuta stenar mot dem eller avsluta med en fläskig specialattack. Det finns några nya Nevi, som är fiendetyperna från föregångaren, men en stor nyhet är att det både finns mänskliga fiender, fordon och robotar att bekämpa. Berättelsen är en variant på en klassisk Robin Hood-saga och drivs framåt i ett serietidningsliknande format i mellansekvenserna. Skulle du vilja ta en paus från uppdragen och berättelsen, kan du när som helst välja att åka till en gruvdimension och samla på dig ädelstenar och talismaner. Dessa gruvdimensioner har en helt annorlunda design och känns verkligen utomjordiska med ruiner och konstiga växter. Ädelstenarna finns även att samla när du utforskar staden och används för att uppgradera dina förmågor. Talismanerna är en nyhet och ger bonusar som exempelvis mer gravitationskraft och längre räckvidd för att plocka upp föremål. [caption id=“attachment_15637” align=“aligncenter” width=“550”] I fotoläget har du ett stativ så du kan ta selfies[/caption] Även om jag generellt brukar rycka på axlarna åt onlinefunktionalitet i spel med en stark enspelarkampanj, har lägena vävts in så väl i Gravity Rush 2 att jag gärna tar mig an utmaningar och skattjakter. Inga av onlinelägena sker i realtid, utan de ser ut som speciella uppdrag på kartan. Min favorit är skattjakten, där andra spelare har tagit fotografier från en plats där det finns en skatt och det är upp till dig att hitta skatten. Utmaningsuppdragen har förstärkts med att du kan skicka ett bra resultat och utmana andra spelare att slå dig istället för att bara ha förutbestämda mål. Vinsten med onlineuppdragen är ädelstenar och en speciell sorts valuta som låser upp kosmetiska belöningar. Utvecklarna har i intervjuer lyft fram inlevelsen som deras viktigaste mål, och de har verkligen lyckats med bravur. Det är en enorm frihetskänsla att kasta sig ut från en avsats och bara falla fritt i riktning mot nästa mål bara för att plötsligt stanna upp och utforska en mystisk avsats på undersidan av den svävande ön jag passerar. Varje spelsession får timmarna att kännas som minuter och jag har genuint kul när jag spelar. Suget efter att spela mer är så stort att jag inte kan låta bli att tänka att jag kanske redan första veckorna i januari spelar ett av 2017 års bästa spel.

Månadens höjdpunkter [Januari 2017]

Tue, 03 Jan 2017 12:00:22 +0000

Nu har vi trätt in i ett nytt spelår, och förväntningarna är i vanlig stora på vad som väntar under 2017. Januari brukar traditionellt sett vara en ganska lugn månad på spelsläppsfronten, men i år väntar faktiskt några riktigt lovande spel som kan innebära en härlig rivstart på året.

Gravity Rush 2 (PS4)

En av mina större besvikelser förra året var när vi fick beskedet om att Gravity Rush 2 skulle missa sitt planerade lanseringsdatum och halka in i 2017. Första spelet är en härlig upplevelse med både intensiva strider och massor av utforskning i den omfattande staden Hekseville. Om jag ska döma av den korta demoversionen av uppföljaren, kommer vi att bjudas på mer av det goda. Även om originalspelet är en väldigt vacker upplevelse är Gravity Rush 2 på en helt ny nivå, vilket förstås inte är så konstigt med tanke på att första spelet ursprungligen utvecklades för PlayStation Vita. Jag ser fram emot ett återbesök i Hekseville för att se hur de nya gravitationskrafterna kommer att användas i praktiken.

Månadens PlayStation Plus-spel [Januari 2017]

Thu, 29 Dec 2016 15:00:23 +0000

Vi har både en ny månad och ett nytt år inom räckhåll, och detta innebär i vanlig ordning att det snart är dags för ett gäng nya spel att inkassera om du är PlayStation Plus-medlem. Januari-utbudet sparkar igång året på ett riktigt bra vis, med bland annat Day of the Tentacle: Remastered (9/10) som vi lyfte fram som en av årets bästa nyversioner. Det betydligt mer dystra **This War of Mine: The Little Ones (9/10) **finns också med i listan, och detta är ett måste för alla som gillar känslosamma spel med inslag av resurshantering och överlevnad i en krigszon.

Veckans fråga: Vilket spel tycker du borde få en PS4 Pro-uppgradering?

Tue, 20 Dec 2016 14:13:42 +0000

Nu när PlayStation 4 Pro har funnits på marknaden ett tag har listan med de kompatibla spelen växt sakta men säkert. Vi har fått se högre upplösningar, förbättrade texturer och emellanåt även högre bildfrekvenser jämfört med basversionen, och det har varit riktigt välkomna tillskott både för spelare med eller utan en ny 4K-TV. Det är ju dock inte bara nya spel som har fått stöd för de extra hästkrafterna i PS4 Pro, utan vi har fått en del patchar till äldre spel också. Långt ifrån alla utvecklare är ju dock sugna på att återvända till sina avslutade projekt, men vi låtsas för en stund att vi har möjligheten att bestämma över detta. Vilket spel skulle du vilja få uppgraderat med PS4 Pro-stöd?

Recension: The Last Guardian [PS4]

Fri, 09 Dec 2016 12:00:29 +0000

Många år har passerat sedan vi fick se första skymten av The Last Guardian , och det fanns en tid då jag trodde att det aldrig skulle bli en färdig produkt. Det är därför lite surrealistiskt att jag nu har haft möjlighet att recensera ett spel som ursprungligen visades upp långt innan jag ens började skriva om spel. Jag har alltid varit förtjust i Team ICO:s och Fumito Uedas tidigare verk, men det har samtidigt varit svårt att veta vad vi kan förvänta oss från detta problemföljda spel. Efter alla om och men under utvecklingen kan det väl ändå inte resultera i en sammanhängande och högkvalitativ produkt? I öppningen av spelet vaknar vår protagonist upp i en grotta, utan att känna till hur han kom dit. Bredvid honom ligger en gigantisk best medvetslös och stucken med spjut. När pojken närmar sig honom vaknar djuret till liv och försöker värja sig mot fler potentiella skador. Pojken försöker etablera en grundläggande nivå av tillit genom att mata det fastkedjade djuret och dra ut spjuten från dess kropp. Med denna enkla inledning har utvecklarna lärt dig den grundläggande styrningen samt etablerat den starka, emotionella kopplingen mellan pojken och den gigantiska kattfågelkorsningen Trico. Tillsammans med din nya kompanjon ska du försöka ta dig genom de mystiska ruiner som du har vaknat upp i och även luska ut varför du är där. Detta gör du genom en hel del plattformande och även lite pusslande, där upplägget oftast är att du måste öppna en port som skiljer dig och Trico åt. Problemen som behöver lösas är sällan utmanande, men erbjuder tillräckligt med motstånd för att emellanåt kräva en del tankeverksamhet innan det går att ta sig vidare. [caption id=“attachment_15070” align=“aligncenter” width=“550”] “Okej Trico, jag lovar att inte skrika när du inte lyder.”[/caption] Så småningom utvecklas ditt förhållande med Trico till den grad att du kan börja dela ut grundläggande kommandon. Du kan till exempel peka vart han ska bege sig, be honom att hoppa upp mot en vägg eller attackera något. Det ska dock hållas i åtanke att Trico är ett djur med helt egna instinkter och intressen, och de klaffar inte alltid med dina egna planer. Du kan frenetiskt gestikulera mot en riktning, men om den käre kattfågeln har fått syn på något helt annat kan det ta några försök innan du får din vilja igenom. Beteendet är lika fantastiskt som det är frustrerande och visar på en del av den intressanta vision som utvecklarna har haft för Tricos artificiella intelligens. Men det kan också bli lite för mycket emellanåt, och då känns egenheterna stället som ett farthinder. För att njuta fullt ut av din kompanjon, krävs dock att du har tålamod med processen, precis som med ett husdjur som inte vill lyssna på dig. Det är just Tricos egna vilja som ligger bakom flera av spelets mest underbara sekvenser, då han kan få för sig att göra saker på egen hand om du låter honom vara en stund. [caption id=“attachment_15180” align=“aligncenter” width=“550”] Ibland måste du lita på att Trico inte tappar intresset precis när du hoppar.[/caption] Utöver den artificiella intelligensen har det även lagts väldigt mycket krut på att få Trico att kännas levande rent utseendemässigt. Emellanåt är det slående hur kroppsspråket och ansiktet förmedlar känslor, och det är ett otroligt viktigt fundament för berättelsen med tanke på att det finns ganska lite talad dialog. Detta skapar också sekvenser där Trico är helt gränslöst charmig i sin bitvis klumpiga stil. Miljödesignen är öven den av yppersta klass, med fantastiska naturvyer och svindlande höjder när du navigerar dig genom de mystiska ruinerna. Det hela känns otroligt genomtänkt och sammanhängande, speciellt när du kommer tillbaka till ställen som du tidigare har passerat. Det gör att spelvärlden känns autentisk och inte bara en lång linjär resa från punkt A till punkt B, trots att det är just vad det är. Hittills låter det ju som ett av årets bästa spel, men det finns ganska kraftiga skavanker att ha i åtanke. Prestandamässigt är det emellanåt under all kritik, med kraftiga djupdykningar i bildfrekvensen som försvårar precisionshopp och dylikt. Spelets svåraste fiende är dessutom kamerakontrollen, som ibland känns som att den medvetet kämpar mot din vilja. Styrningen av karaktären är inte heller av toppklass, utan känns fladdrig och oprecis. Men dessa punkter hade jag troligtvis kunnat lista redan innan jag startade spelet, för både Ico och Shadow of the Colossus led av samma problem. Det som gör att upplevelsen ändå fungerar är den otroligt känslosamma berättelsen som skildras. Det var längesedan jag blev så tagen av ett spel, och det är ett imponerande gjort att etablera att så gripande förhållande mellan två karaktärer som bara kan kommunicera via gestikulerande och kroppsspråk. Nu när The Last Guardian slutligen har stillat min nyfikenhet efter så många års väntan måste jag ändå säga att det var värt varje sekund av väntan. Det är betydligt bättre än väntat med tanke på den problematiska utvecklingsbakgrunden, men ställer också en del krav på spelaren för att kunna avnjuta verket. Har du överseende med tekniska tillkortakommanden kommer du att bjudas på en resa och en berättelse som kommer att fastna inom dig i lång tid framöver.

Recension: Pinball FX2 VR [PSVR]

Thu, 08 Dec 2016 15:00:44 +0000

Det har blivit en del recensioner av flipperbord för mig här på PSbloggen; ungefär 20 virtuella simulatorer av stålbollsspel hittills. Jag har hela tiden tyckt att Zen Studios har blivit bättre och bättre i sina versioner av flipperspel på de olika PlayStation-plattformarna, även om jag till en början tyckte att deras tolkningar ibland var överdrivna och extraordinära. Flipper i digital form är alltid en utmaning, både för utvecklarna som skapar spelet samt för spelaren som ska kunna njuta av känslan. Svårigheterna består såklart i att fånga den där känslan av äkthet och närhet till bordet. Ibland har spelutvecklare försökt sig på glidande kamerarörelser som följer bollen, och ibland har det satsats på en utzoomad bild av bordet för att visa allt på en gång. Alla dessa tolkningar är bra försök till att simulera verkligheten, men inget av dem har såklart fångat den verkliga upplevelsen. Nu tar Zen Studios återigen greppet om utvecklingen och lanserar en version av flipperspel, som helt och hållet fokuseras kring VR-headset, något som ska visa sig vara ett otroligt lyckat initiativ! Jag har fått möjligheten att prova både grundpaketet Pinball FX2 VR, som innehåller borden Mars, Secrets of the Deep och Epic Quest, samt paketeringen för säsong 1, vilken inkluderar ytterligare fem titlar. Jag känner igen en hel del av borden sedan tidigare och är faktiskt lite skeptisk till upplägget innan jag sätter på mig mitt PlayStation VR. Innerst inne är jag lite smånervös eftersom jag får en känsla av att studion har fokuserat för mycket på effekterna kring bordet istället för spelkänslan. [caption id=“attachment_15128” align=“aligncenter” width=“550”] Skymningsljus, frugan är inte hemma. Dags för flipper!!![/caption] Som tur är, har jag helt fel. När spelet startar, befinner jag mig i en luftigt och fräscht rum som verkar tillhöra en påkostad strandvilla, hämtad ur Miami Vice. Tre flipperbord är glest utspridda på olika ställen av rummet; gott om plats för fortsatta fester med andra ord. Jag kollar runt lite för att utforska de olika inställningar eller val jag har och jag känner igen mig väl från komponenterna i plattformen för Zen Pinball. Efter en kort utforskning av rummet, vrider jag huvudet mot ett av borden och startar spelet Mars; ett flipper av den något äldre skolan med ett fåtal ramper och en något simpel layout. Precis som på ett vanligt flipperbord, ser jag poängtavla och titelgrafiken rakt framför mig. Jag böjer huvudet nedåt och sneglar över spelplanen. Omedelbart känner jag igen mig från spelhallstiden, perioden i mitt liv som alltid gjorde mig pank. Visst är det uppenbart att PlayStation VR-enheten inte levererar naturtrogen grafik, utan visar tecken både på nedskalad grafik och det vanliga symptomet där raka linjer känns pixliga när man rör lite på huvudet. När spelet startar är dock alla dessa känslor totalt bortblåsta. [caption id=“attachment_15127” align=“aligncenter” width=“550”] Castle Storm-bordet ska visa sig bjuda på en hel del överraskningar. Alla positiva![/caption] En del av borden är relativt snabba och utmanar definitivt både mina reflexer och min förmåga att snabbt kalkylera vinklar och kulbanor. Det finns även en del lite långsammare bord med mindre lutning, där spelglädjen istället kommer från kravet att träffa precis rätt. Oavsett vilken typ av utmaning som står framför mig, känner jag att jag har fullständig kontroll över spelandet. De enda fall där jag missar totalt, skyller jag helt på mig själv. Jag slukar borden ett efter ett och retar mig smått efter ett tag på att jag bara kan ha tre flipperspel utplacerade samtidigt. Jag behöver byta ut de befintliga borden mot de som finns i biblioteket, något som visserligen går på några knapptryck. Det finns ytterligare två negativa aspekter när det kommer till denna simulering av flipper. Den ena är att jag känner en svag smärta i nacken efter långa sessioner av spelande, vilket såklart beror på att jag tittar nedåt när jag spelar (och förmodligen för att jag är helt uppslukad av upplevelsen). Den andra är att jag känner mig smått åksjuk i de fall då jag har spelat mer än en och en halv timme. Dessa mindre skavanker till trots, är Pinball FX2 VR är helt fantastiskt bra när det kommer till simulering av verkliga flipperbord, även om de klassiska Zen-borden är allt annat än verkliga. Faktum är att jag ännu inte upplevt en bättre VR-titel än denna, och då har jag ändå lyckats arbeta mig igenom en hel del av utbudet till PlayStation VR på ganska kort tid. Om du gillar flipperspel och har ett PlayStation VR, är detta spel ett absolut måste på inköps- eller önskelistan. Sällan har jag känt en sådan påtaglig verklighetsanknytning till flipperbord som efter den här, ljuvliga resan. Upplevelsen är såpass bra, att jag har extremt svårt att tänka mig att återvända till de vanliga versionerna av Zen Pinball, eller andra flippersimulatorer heller för den delen.

Recension: Final Fantasy XV [PS4]

Wed, 07 Dec 2016 09:01:12 +0000

Final Fantasy VII är en av de största anledningarna till att jag skaffade PlayStation en vinterdag 1997. Snabbspola till 2016 och ett stort antal titlar senare så har vi äntligen Final Fantasy XV ; spelet som från början hette Final Fantasy Versus XIII och skulle knyta an till del 13 på PlayStation 3. Efter 10 års utveckling, nedläggningsrykten och förseningar fick jag till slut möjligheten att äntligen spela det. När jag startar upp spelet för första gången, slår det mig hur mycket influenser av västerländska rollspel som lyser igenom. Jag får känslan av att utvecklarna spelat både The Witcher-spelen och Dragon Age-serien under utvecklingsarbetet, något som genomsyrar både miljöer och spelsystem. [caption id=“attachment_15076” align=“aligncenter” width=“550”] Nästan som Karibien, men med väldigt konstiga klippor[/caption] En stor del av kritiken mot Final Fantasy XIII var att spelaren fick genomlida en 25 timmar lång introduktion nästan helt utan vägval innan äventyret öppnade sig och erbjöd valfrihet. Denna kritik har Square Enix tagit till sig med råge och här bjuds istället en öppen värld från första minuten. Om du vill springa runt och utforska, utföra jaktuppdrag eller sidouppdrag innan du tar dig an berättelsen är det helt upp till dig. För någon som mig som vill hitta alla hemligheter och ha en tom uppdragslogg i slutändan blir det en spretig start och jag inser snabbt att jag har tillbringat alldeles för mycket tid på sidoaktiviteter. När berättelseuppdraget är listat som nivå 6 och mina karaktärer har nått nivå 18, ändrar jag taktik och kör vidare med berättelsen. Sidouppdragen försöker jag spara till senare. Final Fantasy XV känns oerhört modernt, trots tio års bagage. Kläderna, frisyrerna, musiken, det actionpackade stridssystemet, ja allting känns helt rätt just nu. Men jag kan ändå inte sluta grubbla och undra om det kommer att uppnå samma ikoniska status som exempelvis del 6, 7 och 9. Jag tror ändå inte det. [caption id=“attachment_15077” align=“aligncenter” width=“550”] Fisken nappar bättre nattetid. Jag lovar![/caption] Jag fick möjligheten att se filmen Kingsglaive: Final Fantasy XV innan jag började spela, och hade jag inte gjort det, hade stora delar av berättelsen varit obegriplig. Spelet förklarar nämligen väldigt lite om konflikten i Insomnia och den kungliga arvslinjen och dess artefakter. Tack vare filmen, blir jag dock snabbt engagerad i prins Noctis och hans vänners öde, även om karaktärernas känsloregister spelas över och överdrivs på typiskt japanskt rollspelsvis. Det som bryter magin och inlevelsen för mig blir bokstavligen transportsträckorna. När jag hoppar in i bilen, väljer nästa uppdragsmål och får en paus på ett par minuter bryts förtrollningen när jag tappar kontrollen och inte längre får utforska omgivningarna i detalj. Istället går jag iväg och fyller på vattenglaset eller hämtar lite nötter. En bit in i spelet kan jag förstås köra själv, men det tillför ingenting heller och jag kan lika gärna låta Ignis fortsätta köra. Under resan bjuder grabbarna på lite kallprat, men det räcker inte för mig. Stridssystemet är överlag bra, där jag utrustar hjältarna med vapen och magiska förmågor som kan användas i strid. Jag hade gärna sett ett annorlunda magisystem där jag likt tidigare spel kan har ett större val mellan olika magiska varianter, även om hantverkssystemet för att komponera kombinationsmagier fungerar väl. Även egenskapsträdet känns genomtänkt där jag får blanda bra-att-ha förmågor med rena attackuppdateringar. Den absolut största bristen i striderna blir kontrollen. Jag stör mig på att jag inte får någon återkoppling om hur lång tid en attack med vapnet jag har redo kommer att ta, och jag får både en fördröjning innan och efter utförd attack. Dessutom ligger kameran ofta lågt nära marken och jag får svårt att se vad som händer. Det finns tack och lov ett mer taktiskt läge där jag får lite mer tid på mig att se mig omkring och ge kommandon medan spelet tillfälligt är pausat. Tyvärr bryts inlevelsen vid pauserna och jag går tillbaka till realtidsläget. [caption id=“attachment_15078” align=“aligncenter” width=“550”] Ibland stannar jag upp och njuter av utsikten[/caption] Färdighetssystemet där de fyra huvudpersonerna har varsin egenskap de tränar upp känns genomtänkt och intressant. Varje gång jag slår läger lyser belöningscentrat i min hjärna upp och jag får erfarenhetspoäng, egenskapspoäng och erfarenhet i de fyra färdigheterna. Fisket och matlagningen sticker ut, eftersom jakten på nya recept dyker upp på både väntade och oväntade ställen, samtidigt som minispelet kring fisket känns djupt och det är lätt att slarva bort halvtimmar i stöten på det. Trots problemen sitter jag där med ett fånigt leende när jag slåss med en Cactuar, lyssnar på Prelude i bilen eller susar fram genom landskapet ridandes på en Chocobo. Till syvene och sist har Final Fantasy hittat hem med del 15 och det är ett förbaskat bra spel. I skrivande stund har jag inte klarat av spelet, men jag lovar att återkomma med en artikel till när jag är klar för att se om mitt omdöme har ändrats, om jag vant mig med skavankerna eller kanske blivit förälskad i andra detaljer.

Veckans fråga: Vilken spelvärld skulle du vilja besöka?

Tue, 06 Dec 2016 09:27:10 +0000

Det finns nästan lika många olika spelvärldar som det finns spel och huvudpersonerna brukar vara mer eller mindre förberedda att tacklas med den. Den här veckan undrar jag vilken värld DU skulle vilja besöka? Kanske plocka blommor i Flower? Eller åka på studiebesök på Ace Chemicals i Gotham City? Eller varför inte studsa bland molnen i det psykedeliska Loco Roco?

Jesper skulle besöka Inaba

[caption id=“attachment_14916” align=“aligncenter” width=“550”] Japansk småstadsidyll?[/caption] Jag har alltid velat besöka Japan och vad skulle passa bättre än den lilla staden Inaba från Persona 4 Golden? Shoppa lite på Junes, hälsa på huvudpersonerna på Yasogami-skolan och hänga lite på Shichiri-stranden. Jag skulle bo på Amagi Inn och dricka lite öl medan jag slappade i de varma källorna som finns vid värdshuset. Dock skulle jag undvika att besöka TV-världen för jag tror inte jag har så mycket att sätta emot skuggvarelserna där.

Månadens PlayStation Plus-spel [December 2016]

Thu, 01 Dec 2016 09:37:10 +0000

Årets sista månad är nu här, och vi ska förstås även få vår dos av PlayStation Plus-förmåner. Detta får vi nästa vecka, och i spetsen har vi ett spel som jag har varit nyfiken på att testa ett bra tag nu. Jag syftar då på det taktiska, XCOM-liknande Invisible Inc , som lovordades av många när det släpptes till PC förra året. Om de turordningsbaserade striderna är lite för långsamma för din smak, kanske actionrollspel skulle kunna passa dig bättre. Stories: The Path of Destinies (8/10) överraskade Martin positivt tidigare i år, med ett intressant berättande och underhållande strider.

Månadens höjdpunkter [December 2016]

Wed, 23 Nov 2016 15:00:49 +0000

Året börjar löpa mot sitt slut, och alternativen för månadens höjdpunkter är väldigt få. Vi hade ursprungligen en mer omfattande samling spel att se fram emot i december, men under årets gång har spel som South Park: The Fractured But Whole och Gravity Rush 2 halkat in i 2017 istället. Det saknas dock inte spel helt och hållet under årets sista månad, utan vi får bland annat utöva friåkning i de franska alperna och umgås med PlayStation-världens mest omtalade förvuxna korsning mellan en hund, katt och fågel.

Veckans fråga: Vilket är ditt bästa avkopplingsspel?

Tue, 22 Nov 2016 09:00:19 +0000

Ibland tenderar livet att krypa upp på en och fullständigt överbelamra en. Omständigheter utanför ens kontroll kan dränera ens energi och lust att spela saker - och när stressen blir för stor för att angripa nya spel tenderar vissa av oss att gå tillbaks till gamla favoriter, eller enklare spel, för att stressa ned. Så veckans fråga handlar alltså om - vilket eller vilka är dina bästa spel att slappna av med?

Recension: Dishonored 2 [PS4]

Wed, 16 Nov 2016 09:00:30 +0000

Att designa smygelement i ett spel är något som kräver oerhört fingertoppskänsla. Dels ska det vara tillräckligt utmanande för att spelaren inte ska kunna valsa igenom välpatrullerade områden utan konsekvenser, men samtidigt ska det inte kännas överdrivet bestraffande när saker och ting går snett. Ett av de spel som har lyckats balansera detta absolut bäst är Dishonored , som snabbt seglade högt upp på min personliga topplista när det släpptes under förra konsolgenerationen. Nu när uppföljaren är här, är både mina förhoppningar och förväntningar skyhöga, och mycket ska till för att de ska infrias. När berättelsen tar vid får vi bevittna början av en statskupp i Dunwall, där Emily Kaldwin numera är kejsarinna. Delilah, en kvinna som påstår att hon är syster till den mördade kejsarinnan Jessamine, tänker ta makten med våld. Mitt i detta tumult stannar allt upp och du får välja om du vill spela igenom hela berättelsen som Emily, eller förra spelets protagonist Corvo Attano. Ditt beslut har inte jättestora konsekvenser för berättelsen, utan skillnaderna handlar mer om vilka förmågor du har till ditt förfogande. Båda karaktärerna kan spelas precis hur du själv vill, men personligen tycker jag att Emily passar bättre som en smygande karaktär medan Corvos färdigheter är mer anpassade för att skapa smärtsamma situationer för sina fiender. Det är ett välkommet drag eftersom det skapar ytterligare omväxling om du spelar igenom kampanjen flera gånger. [caption id=“attachment_14618” align=“aligncenter” width=“550”] Sokolov försökte sig på ett självporträtt, men jag vet inte om det blev så lyckat.[/caption] Oavsett om du spelar som Corvo eller Emily är slutmålet detsamma. Du måste se till att återta tronen från Delilah, med tanke på att hon har andra prioriteringar än det som är bäst för folket. För att kunna nå henne måste du finna hennes svagheter, och det betyder att du behöver söka upp diverse människor som har deltagit i kuppen på olika nivåer. En av de starkaste punkterna från originalet var miljö- och nivådesignen, och det är glädjande att se att den fortfarande är av toppklass. Till skillnad från det mörka och kalla Dunwall, påminner Karnaca mer om ett soldränkt medelhavsområde. De extrema klassklyftorna finns dock kvar, och det är en gigantisk skillnad mellan de fattiga områdena och de flådiga palatsen där vissa av dina mål befinner sig. Allting känns levande och miljöerna dryper av stämning och bakgrundshistoria, som ofta går att finna genom att läsa böcker eller brev som ligger spridda i nivåerna. Om du, liksom jag, älskar att ta dig an rollen som lönnmördare i spel där det tillåts, kommer Dishonored 2 att göra dig ganska lycklig. Det är otroligt tillfredsställande att navigera sig igenom miljöerna med hjälp av sina specialförmågor, och det finns alltid en rad olika vägar att ta sig fram om du verkligen utforskar alla skrymslen och vrår. Spelet känns verkligen byggt från grunden för att fungera som ett smygspel, men samtidigt finns det inget som hindrar dig från att köra en hybridstil där du låter svärdet tala när du väl blir upptäckt. Förutom när du är ute efter troféer förstås. [caption id=“attachment_14619” align=“aligncenter” width=“550”] Dessa mekaniska eländen ställde till otaliga problem för mig.[/caption] Grafiken är bländande vacker emellanåt, med härliga utsikter blandat med detaljfyllda stadsmiljöer. Det finns så mycket som berättas just genom miljödesignen, att det är ett rent nöje att rota runt i alla gränder för att hitta alternativa vägar och hemligheter. Det finns dock en del grafikbuggar som gör att texturer inte laddar korrekt eller flimrar. Själva spelupplevelsen lider ju inte direkt av det, men det är synd att sådana missar uppstår och bryter stämningen. Dishonored 2 är ett spel av yppersta toppklass på i princip alla fronter, och det är nästan förbryllande hur Arkane Studios lyckas trycka in så mycket detaljer i ett spel som erbjuder så pass många vägar att gå. Jag kände omedelbart ett sug att starta upp en ny genomspelning av kampanjen när jag var klar med Emilys sida av berättelsen, och det säger en del om ett spel där jag redan har lagt ner över 20 timmar av min tid på att ta mig igenom uppdragen utan att döda någon. Det här var ett av mina mest efterlängtade spel för spelåret 2016, och det har inte gjort mig besviken på något vis.

Guide: Hur du flyttar med hårddisken från PS4 till PS4 Pro

Tue, 15 Nov 2016 12:00:23 +0000

Om du liksom jag följt Antons guide för hur man byter hårddisk i sin PS4 och tycker 1TB lagringsutrymme är för snålt så tänkte jag beskriva hur jag gjorde för att flytta med min 2TB hårddisk från min PlayStation 4 till min PlayStation 4 Pro. Det du behöver förutom dina konsoler är en stjärnmejsel, en USB-hårddisk där en säkerhetskopia av din PlayStation 4 ryms (jag använde en 2TB extern USB-disk) och ett USB-minne på minst 1GB som används för att uppgradera Firmware innan säkerhetskopian kan återställas.

Veckans fråga: Vilken är din bästa engångs-spelupplevelse?

Tue, 15 Nov 2016 09:00:31 +0000

Ofta är anledningen att en stark förstagångsupplevelse inte upprepas, att den är negativ. Du chansade på en konstig maträtt som slutade i ett långt toalettbesök, du åkte linbana som fastnade några timmar, du gick på fotboll under ett derby som spårade ur. Men ibland har man en fantastisk positiv upplevelse som sätter sig djupt i minnet men som man av någon anledning aldrig återskapat. Veckans fråga handlar om dessa spelupplevelser; de som var fantastiska eller utmärkte sig starkt på något annat sätt, men som du aldrig återvände till.

Recension: The Elder Scrolls V: Skyrim Special Edition [PS4]

Mon, 14 Nov 2016 15:00:38 +0000

The Elder Scrolls är en spelserie som i princip är lika långlivad som den är hyllad. Själv hoppade jag inte på tåget förrän när Morrowind släpptes, men sedan dess har jag varit trollbunden av Bethesdas förmåga att skapa öppna spelvärldar som är smockfulla med skrymslen och vrår att utforska. Varken Morrowind eller Oblivion lyckades fånga mig lika mycket som The Elder Scrolls V: Skyrim gjorde, trots den kolossalt haltande portningen vi fick dras med på PlayStation 3. Den var fundamentalt trasig på otaliga vis och emellanåt ospelbar, men ändå kunde jag inte lägga det åt sidan. Nu har fem år passerat och Bethesda har lanserat en nyversion av detta ambitiösa projekt, som nu erbjuder modernare grafiska effekter i stil med de vi fick se i Fallout 4 (9/10). När jag startade upp denna version för första gången slogs jag av tanken att min kärlek till originalversionen var byggt på ett fundament av nostalgiska känslor. Efter en liten stund var dock dessa farhågor som bortblåsta, och jag var redo att ta mig an rollen som Dovahkiin igen. Spelet börjar hektiskt med att vår protagonist är på väg mot en bödel för att bli avrättad, men det hela avbryts när en drake attackerar byn. Dessa gigantiska bestar har inte synts till i området på väldigt många år, och det visar sig snart att din karaktär har en unik koppling till just drakar. Med detta följer speciella förmågor, som till exempel ”Dragon Shouts”, vilket är en form av magi som baseras på drakarnas språk. Du får snabbt vägledning i vad det innebär att vara Dragonborn, och du får uppgiften att undersöka varför drakarna har återvänt just nu. [caption id=“attachment_14542” align=“aligncenter” width=“550”] Drakjäkeln skulle tvunget photobomba min perfekta skärmdump, så den var tvungen att dö.[/caption] Det är förstås vad spelet vill att du ska göra, men jag upplever väldigt ofta att jag istället halkar in på ett sidospår när jag finner en grotta eller en gammal krypta. Detta leder ofrånkomligen till ett par timmars utforskande och eventuellt en djuplodande uppdragskedja som tar dig tvärs över hela Skyrim. Och när det är dags att avsluta spelsessionen har du en dubbelt så stor ”att göra”-lista jämfört med vad du hade när du började, och detta är vad jag älskar med spelet. Få andra verk har lyckats matcha denna utforskningsglädje och mångfald av sidoaktiviteter med riktig substans, och trots att jag har ett par hundra timmars erfarenhet av spelet har jag bara sett en bråkdel av allt som spelet har att erbjuda. Originalspelet var en slående upplevelse ur det grafiska perspektivet, mycket med tanke på de öppna vidderna som såg ut att inte ha något slut. Nu när spelet har fått ytterligare uppgraderingar är det ännu mer slående, och jag känner ibland att jag måste stanna upp och titta på utsikten. De nya ljuseffekterna skapar enastående ögonblick ute i vildmarken, men skillnaderna är inte riktigt lika omvälvande i inomhusmiljöerna. Karaktärsmodeller och animationer är fortfarande i originalskick, vilket gör att det känns lite föråldrat emellanåt. Det är dock inte tillräckligt för att bryta illusionen av att befinna sig i en helt fantastisk värld. [caption id=“attachment_14543” align=“aligncenter” width=“550”] Jag vet att jag borde göra något åt drakproblemet. Men jag måste bara plocka upp allt jag hittar i ruinen här.[/caption] En annan nyhet i denna version är att vi får ta del av användarskapade modifieringar av spelet, vilket har varit extremt populärt i PC-versionen. Sony har dock lagt en hel del restriktioner på vad som får och inte får importeras till PS4-spelet, och begränsar oss till grafik- och ljudfiler som redan finns i spelet. Drömmen om att få se Thomas the Tank Engine-drakar på PS4 är därmed krossad. Spelet är dock inte helt problemfritt. Ljudmixen i surroundljudet är väldigt märklig då det nästan känns som att de har lagt frontkanalerna i bakhögtalarna istället. All dialog hörs till exempel i de bakre högtalarna, vilket ibland gör det väldigt svårt att lokalisera vem som faktiskt pratar med min karaktär. Det känns hela tiden som att någon står precis bakom mig. Jag trodde först att det var min anläggning som var felinställd, men eftersom ljudet fungerar korrekt i alla andra spel måste det vara något märkligt med spelet, och jag hoppas sannerligen att det får en patch snart. I det stora hela är det dock svårt att hitta några problem med detta mästerverk. Nu när vi äntligen får ett Skyrim på PlayStation som faktiskt håller bildfrekvensen, inte kraschar varje halvtimme och inte är en enda stor minnesläcka, finns det risk att jag inte kommer att få mycket annat gjort under resten av året.

Recension: The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel II [Vita]

Wed, 09 Nov 2016 10:02:53 +0000

Det är inte ofta vi får avnjuta två spel i samma serie under ett år, men tack vare sen lokalisering av föregångaren The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel (8/10) får vi nu spela båda spelen under 2016. En sak som skiljer Trails från många andra rollspelsserier är att du här får en direkt fortsättning och jag skulle därför inte rekommendera att du spelar tvåan utan att ha spelat del ett. Du kan även få lite bonusar genom att importera en sparfil från när du klarat föregångaren om du spelar det på samma plattform och region. Karaktärerna och intrigerna är redan etablerade och du kommer att missa många detaljer om du hoppar över den första delen. [caption id=“attachment_14490” align=“aligncenter” width=“550”] Den mystiska hushållerskan Sharon snackar allvar med Rean[/caption] Spelet tar som sagt vid efter det spännande slutet av den första delen, och vi får direkt veta att det råder inbördeskrig i Erebonia. Eftersom berättelsen är en av spelets stora styrkor, kommer jag inte att gå in på några detaljer för att undvika att avslöja händelser. Även om berättelsen aldrig blir lika komplex som i exempelvis Final Fantasy Tactics , finns det många personer att hålla reda på i maktkampen och jag uppskattar att det finns en menyavdelning med beskrivning av alla viktiga figurer du mött. Redan under introfilmen kryper gåshud uppför mina underarmar och efter att ha tillbringat över 110 timmar med karaktärerna i föregångaren blir det som att återse gamla vänner. Trots att igenkänningsfaktorn är en stor styrka blir det här också en svaghet. När jag inser att utvecklarna till stor del har återanvänt både kartor, fiender och musik blir det ibland lite för mycket. [caption id=“attachment_14492” align=“aligncenter” width=“550”] Här får monstren ha ögonen på skaft om de ska överleva Burst-attacken[/caption] Det turordningsbaserade stridssystemet är spelets trumfkort och jag får inte nog av striderna. Systemet har ett otroligt djup med de vanliga färdigheterna och utrustningen, men fyller bland annat på med ett väldigt anpassningsbart system med stenar som bestämmer vilka magier dina hjältar kan använda. Det påminner lite om Materia-systemet i Final Fantasy VII men med större valfrihet. Samarbetsattackerna har också fått sällskap av en nyhet i form av Overdrive, där två av figurerna får förtur och kan utföra starkare anfall. En annan likhet med Final Fantasy VII är att det finns ett oväntat roligt minispel där du åker snowboard på tid och ska plocka flaggor. Jag märker hur emotionellt engagerad jag blivit i karaktärernas öden och under känslosamma återföreningar kommer jag på mig själv att sitta med ett stort flin och andra känsloyttringar i ilska eller besvikelse förekommer också när jag lever mig in i intrigerna. Likt mitt engagemang i karaktärsgalleriet i Persona 4 Golden känns det som om Class VII är mina vänner och att det är jag som älskar deras karaktärsstyrkor och hjälper dem tillrätta med sina svagheter. [caption id=“attachment_14491” align=“aligncenter” width=“550”] Rean och Alisa tar ett mysigt fotbad mellan äventyren[/caption] Om jag jämför Trails II med föregångaren saknar jag skolsimulator-delen, där det trygga skolområdet agerade hemmabas. Det var en otrolig frihetskänsla att ha en levande skolgård med massor av dialoger att utforska. Även om tvåan självklart också har ett enormt utbud på dialoger känns det ändå lite mindre fylligt eftersom jag måste resa över större ytor för att hitta alla konversationer. En annan sak jag stör mig på är att tempot är ganska lågt i början och när jag fortfarande får introduktionshjälp 15 timmar in i spelet får jag lite Final Fantasy XIII -vibbar med avseende på den långa startsträckan vi fick där. Det finns självklart flera förändringar till det bättre också. Snabbresor är tillgängliga på fler platser nu, och det går till exempel fortare att kalla på din häst när du har en sådan. Kritiken jag har drunknar dock i det enorma produktionsvärdet och djup jag får i spelet. The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel II är ett otroligt bra spel och jag har väldigt svårt att lägga ifrån mig Vitan när jag måste avbryta mina sessioner. Det får mig att längta till tågresorna till och från jobbet och det knuffade direkt bort ett par andra spel som jag var mitt i. Gillade du ettan behöver du inte tveka, utan tvåan är ett givet köp. Och har du ännu inte upplevt del ett blir det hemläxa till julledigheten!

Veckans fråga: Lockas du av japanska spel?

Tue, 08 Nov 2016 13:15:02 +0000

För tillfället, befinner jag mig i Japan på en skön semester där jag blandar frenesin från de ambulerande spelhallarna med den rofyllda naturen och en skön känsla av att jag hör hemma i landet. Du har kanske läst mina inlägg om spelhallarna i Japan och kanske även om mina intryck från en Hatsune Miku konsert jag upplevde? Det står i alla fall mig klart att jag formligen avgudar landet, människorna som bor där och självklart också spelen som utvecklas i den uppåtgående solens land. I veckans fråga tänkte vi därför fråga om du uppskattar japanska spel, vilka dina favoriter är men framför allt vad det är som gör att du dras till dem. Om du har spelat ett japanskt spel, har du säkert upptäckt att det är något som är udda, kanske rentav konstigt. Är det detta som lockar dig eller är det produktionsvärdet som får dig att exportera dina pengar?

Recension: Titanfall 2 [PS4]

Thu, 03 Nov 2016 09:00:44 +0000

När denna konsolgeneration drog igång för ungefär tre år sedan var ett av de stora flaggskeppen för Xbox-sidan förstapersonsskjutaren Titanfall. På grund av exklusivitetsavtal kom spelet aldrig till PlayStation 4, men utvecklarna Respawn uttryckte senare ambitionen att satsa på multiplattform om det skulle bli en uppföljare till det populära onlinespelet. Nu är uppföljaren här och äntligen får även PlayStation-fans iklä sig rollen som pilot till dessa enorma och rejält bestyckade titaner. Till skillnad från föregångaren har Titanfall 2 en riktig solokampanj, till skillnad från flerspelarläget som tryckte in lite radiodialog här är och var. Här har du rollen som John Cooper, en soldat som drömmer om att bli en titanpilot så att han kan hjälpa till och bekämpa den onda organisationen IMC. Efter en synnerligen blodig konflikt där du är en av de få överlevande får du ta över kontrollen av en titan som tillförordnad pilot, och du får tillsammans med roboten BT försöka återförenas med övriga styrkor. Kampanjen håller en nästan förbluffande hög kvalitet, med tanke på att förra spelet inte hade något berättelseläge alls. Respawn erbjuder en enastående omväxling, både miljömässigt och spelmässigt, och blandar rafflande stridssekvenser i titanen med lite plattformsutmaningar när du är till fots. Den suveräna styrningen parat med mobiliteten av att kunna springa på väggar, dubbelhoppa och andra akrobatiska manövrar, skapar en otroligt tillfredsställande upplevelse eftersom det känns ganska naturligt att genomföra. Skjutandet håller också toppklass, och när dessa två element kombineras skapas nästan en euforisk upplevelse när du springer längs en vägg och får in ett perfekt skott på den intet ont anande fienden som gömmer sig bakom skydd. [caption id=“attachment_14432” align=“aligncenter” width=“550”] Det ser ut som att BT är i behov av bärgningsbil.[/caption] Det går relativt fort för rutinerade spelare att ta sig igenom kampanjen, men under denna tid får vi uppleva ett av de bästa sololägena i en förstapersonsskjutare på flera år. Precis som i Doom (8/10) tidigare i år får vi ren och koncentrerad spelglädje tillsammans med otroligt polerad spelmekanik. Berättelsen är väl kanske inte mycket att hänga i granen, men allting annat dryper av kvalitet och omsorg. Trots detta är det ju i grund och botten ett spel som har tydlig fokus på sitt onlineläge, och inte heller här blir jag besviken. Kvar har vi det otroligt solida fundamentet i spelmekaniker som styrning och skjutande, blandat med kaotiska onlinematcher som jag faktiskt gillar mer än vad jag hade förväntat mig. Jag brukar föredra ett lite långsammare tempo när det kommer till tävlingsinriktade spel, men här finns det många sätt att bidra till lagets framgång och jag känner mig sällan chanslös eller som en statist bland elitspelare. Mitt favoritläge är utan tvekan Attrition, vilket är ett av de huvudsakliga lägena från förra spelet, och det gör återkomst även här. Det handlar om lagbaserade matcher där det finns både mänskligt motstånd och datorstyrda karaktärer. Laget får poäng för att döda motståndare, och förstås är mänskliga motståndare värda mer än de ganska simpla AI-motståndarna. Slutmålet är att nå 500 poäng, men på vägen dit kan det ske rejäla svängningar beroende på vem som ser till att utnyttja sina titaner på bäst vis. Alla spelare börjar till fots, och om du sköter dig bra i matchen så får du möjligheten att kalla in din titan. Det är en fenomenalt tillfredsställande upplevelse att för första gången se din gigantiska robot släppas ner från omloppsbana, och när du kliver in i den kan du börja göra rejäl skillnad i matchen. En av förbättringarna jämfört med förra spelet är att det finns en mer tydlig utvecklingskänsla i onlineläget nu, och om du har haft en bra match är det nästan förvirrande att se alla olika mätare gå upp. Det finns en uppsjö olika saker att låsa upp för både piloter och titaner, och om du har ögonen på en specifik pryl som du inte kan vänta på kan du låsa upp den direkt med hjälp av poäng du tjänar under matchernas gång. Trots detta upplägg finns det i dagsläget inga mikrotransaktioner i spelet, vilket är en frisk fläkt i dagens spelbransch. 2016 är ett bländande år för förstapersonsskjutare, med högklassiga spel som Doom, Overwatch och Battlefield 1. Jag känner dock att Titanfall 2 är strået vassare än alla dessa spel, och det säger inte lite. Det finns fortfarande lite behov för balansering för vissa vapen, men det är som i alla onlinespel en pågående process. Jag hoppas innerligt att vi får se mer av Titanfall i framtiden, för risken är att det kan drunkna en aning mellan Battlefield 1 och Call of Duty: Infinite Warfare. Titanfall 2 förtjänar all uppmärksamhet det kan få.

Månadens PlayStation Plus-spel [November 2016]

Thu, 27 Oct 2016 12:00:56 +0000

Med månadsskiftet runt hörnet vankas ju i vanlig ordning nya spel för alla PlayStation Plus-medlemmar, och vi kommer att bjudas på allt från en stämningsfull vandring genom den engelska landsbygden till vilda bilturer på små kringliga vägar. Det förstnämnda finner vi i Everybody’s Gone to the Rapture (9/10), där vi får uppleva en mystisk berättelse om en folktom by. Detta verk ackompanjeras av ett kort sagt lysande soundtrack som lägger ett rejält fundament för stämningen i spelet. Mer fartfyllt är det i DiRT 3 , där rallysporten är på menyn. Denna spelserie har länge varit ledande i genren och i synnerhet DiRT 3 var omåttligt populärt bland fansen, åtminstone till DiRT Rally (8/10) släpptes och överglänste föregångaren. Det håller dock fortfarande riktigt bra, och erbjuder många timmars högkvalitativt sladdande.

Månadens höjdpunkter [November 2016]

Thu, 27 Oct 2016 09:00:21 +0000

Årets näst sista månad är runt hornet, och även om det inte finns så hemskt många spelsläpp kvar handlar det till stor del om några av årets största titlar. Som om inte detta var nog har ju Sony även en hårdvarulansering att genomföra, knappt en månad efter sjösättningen av PlayStation VR (8/10). Jag talar förstås om den trimmade PS4-modellen PlayStation 4 Pro, som kommer att vara konsolvärldens första steg mot spel i 4K-upplösning. Har du ingen TV som klarar denna upplösning går du ändå inte lottlös om du köper Pro-modellen, eftersom spel som stödjer konsolen kommer att erbjuda stabilare bildfrekvens och bättre bildkvalitet.

Recension: World of Final Fantasy [PS4]

Tue, 25 Oct 2016 08:00:27 +0000

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i den japanska tecknarstil som brukar gå under namnet chibi. För mig har små karaktärer med huvuden minst dubbelt så stora som resten av kroppen aldrig sett varken gulligt eller humoristiskt ut. Troligtvis beror min avsky mot chibi-fenomenet på Keiji Inafunes fadäs Mega Man Powered Up. Där tog han den tuffaste actionhjälten under hela min barndom, slängde in honom i en nyversion av originaläventyret och förlöjligade den stenhårde roboten helt genom att göra om honom till en blå liten bebis med extrem vattenskalle. Till råga på allt påstod Inafune dessutom att det alltid varit så här han tänkt att Mega Man skulle se ut. Av samma anledning var jag extremt skeptisk när World of Final Fantasy visades upp på E3-mässan i fjol. Titeln som skulle bli en hyllning till Final Fantasy-serien, reducerade samtidigt mina favoritkaraktärer från spelvärlden till barnsliga chibi-figurer. Jag hatade det nya utseendet på favoriter som Cloud, Vivi och Terra, men i takt med att alltmer av övriga spelet visades upp insåg jag snart att detta ändå skulle bli ett spel helt i min smak. Med facit i hand är jag oerhört tacksam att jag inte lät mig luras av karaktärernas horribla utseenden. Min resa genom Grymoire är fullproppad med nostalgi, kära återseenden och humor. Nästan alla karaktärer och platser är lånade från andra spel i serien, men lyckas ändå vävas ihop på ett trovärdigt sätt där inget känns malplacerat eller dittvingat. [caption id=“attachment_14268” align=“aligncenter” width=“550”] Trots minusgraderna och snötäcket är den här bilden full av värme, i alla fall om du minns Final Fantasy VI.[/caption] Trots en oväntat stor dos ordvitsar och barnslig humor som verkligen går hem hos mig, är stämningen från ursprungsmaterialen ständigt intakt. Jag vet direkt att jag kommer få träffa Faris från Final Fantasy V när det pratas om att smyga ombord på ett piratskepp, och det känns helt naturligt att stöta på Tifa från del VII uppe i bergen strax utanför en Mako-reaktor. Höjdpunkten är dock alla vackra miljöer och den suveräna musiken. De färgglada varianterna av klassiska områden är så otroligt stämningsfulla att jag gång på gång stannar till bara för att kolla på utsikten och insupa atmosfären. Detta ackompanjeras av enastående remixer av klassiska Final Fantasy-stycken som verkligen träffar exakt rätt på mina känslosträngar, och jag får på riktigt gåshud flera gånger längs äventyret för att det är så vackert och väcker kära spelminnen till liv. World of Final Fantasy tar inga större risker och följer mallen för den gamla skolans japanska rollspel. Jag träffar lustiga bybor i fantasifulla städer, letar efter skatter i mystiska grottor och slåss i turordningsbaserade bataljer mot sagolika monster. Visst känns det lite daterat med inslag som slumpgenererade strider i ett spel som släpps 2016, men samtidigt har flera utav dessa element inte använts i stora rollspel på väldigt länge vilket gör att de nästan känns fräscha igen. [caption id=“attachment_14271” align=“aligncenter” width=“550”] Vad som började som en liten hundvalp slutade som det här. Snacka om oväntade hundfoderutgifter![/caption] Största anledningen till att de mest föråldrade mekanikerna ändå fungerar bra i det här fallet beror dock på att en Pokémon-aspekt slängts in i mixen. Alla välbekanta monster jag möter går nämligen att fånga, utveckla och evolvera till en rad spännande former. Jag traskar därför gladeligen runt bland slumpstartade strider och vänder på varenda sten i en öken i hopp om att få tag i en sällsynt Cactuar. När min Babyhemoth till sist utvecklas till en monstruös Behemonster är lyckan gjord, och alla olika kombinationer av monster du kan ta med dig in i strid imponerar till antalet. Oavsett om du finner tjusning i monstersamlandet, den stämningsfulla världen eller bara är ute efter lite rollspelsnostalgi är detta en underbar saga jag verkligen rekommenderar. Låt dig inte skrämmas bort av den hiskeliga chibistilen eller barnsliga humorn – har du upplevt tidigare delar av Final Fantasy-serien kommer du precis som jag sitta framför teven med gåshud en bit in i äventyret.

Recension: PlayStation VR

Mon, 17 Oct 2016 15:00:29 +0000

Jag erkänner; jag är en sådan där knepigt naiv och entusiastisk person som alltid välkomnar ny hårdvara och nya uppfinningar till min verklighet. Jag har konsumerat ett ohälsosamt antal konsoler, från de flesta tillverkare under min korta period som konsolspelare. När Sony utannonserade sin plan för att träda in i den virtuella verkligheten, blev jag därför såld (och förbokad) på en gång. Redan under 90-talet upplevde jag min första session av Virtual Reality. Det var i London och jag minns det som idag; det var revolutionerande och samtidigt helt oförståeligt. Jag betalade dyra pengar för att stå med ett klumpigt headset på huvudet och frenetiskt försöka skjuta triangulära fåglar. Det kan också ha varit rymdskepp, jag vet inte eftersom grafiken var så fantastiskt rudimentär. Efter att ha investerat närmare fem tusen kronor av mina surt förvärvade pengar, är jag en stolt ägare av framtiden. Jag har nu levt tillsammans med PlayStation VR i ett antal dygn och trots att jag inte har provat några av de andra tillverkarnas headset, är jag övertygad om att den virtuella verkligheten är något att räkna med. Rent designmässigt är Sonys headset makalöst futuristiskt; blå LED-ljus kontrasteras vackert med svart och vitt. Det mesta är gjort av plast, vilket ska visa sig vara en fördel eftersom jag aldrig upplever någon tyngd på huvudet, trots en del ganska långa spelpass. Installationen är enkel och består egentligen i ett fåtal steg som ska genomföras innan enheten sätts igång. Allt finns tydligt och enkelt illustrerat i en av de medföljande broschyrerna. Min allra första upplevelse av VR blir när jag tar på mig enheten och välkomnas av den vanliga, men betydligt större, PS4-menyn. Jag kopplar in de medföljande hörlurarna och startar demonstrationsskivan som följer med. Här får jag möjlighet att prova en mängd olika titlar som redan är släppta eller kommer inom kort. Även om dessa gratisupplevelser är slående och demonstrerar VR på ett effektfullt sätt, känner jag att tidsgränsen för dem är lite väl snålt tilltagen, eftersom jag inte hinner spela mer än några minuter innan jag sugs tillbaks till huvudmenyn. Första omgången lämnar en hunger efter mer och under nästa dag sätter jag tänderna i några av de recensionsspel som jag har fått; Sportsbar VR , Rez Infinite och Here They Lie. Ganska snart inser jag att spelutvecklarna har en lång väg att vandra innan de lyckas förmedla en ny verklighet för oss PlayStation-spelare. [caption id=“attachment_14089” align=“aligncenter” width=“550”] I Driveclub VR finns ingen knapp för att kolla i backspegeln…[/caption] När det kommer till de lugnare spelen, där jag i långsam takt går omkring och upptäcker eller interagerar med miljöer på annat sätt, uppstår relativt snabbt ett problem för mig. Dessa spel klarar jag inte av att spela mer än trettio till fyrtio minuter innan jag känner mig smått illamående; känslan av åksjuka infinner sig långt ner i magen. Detta fenomen uppstår tydligen när stillastående objekt flyter omkring, trots att de ska vara stilla, något som hjärnan tydligen reagerar på. Med titlar som Rez Infinite och Driveclub VR, upplever jag inte alls några problem. Faktum är att jag upplever just Driveclub som lättare att spela med VR än utan. Det kan ju såklart bero på att det inte är samma spel som tidigare, men känslan att kunna följa vägen med blicken när jag kör, är oslagbar och till stor fördel tycker jag. Jag vet inte om mitt illamående beror på att utvecklarna behöver anpassa sina visioner ännu mer till VR eller om det är något i hårdvaran som sätter begränsningar i uppdatering av bildfrekvensen, men det är ändå uppenbart att något måste göras innan produkten blir perfekt. Hela konceptet med virtuell verklighet är dock rent fantastiskt. I Sportsbar VR händer det mig flera gånger att jag är tagen ur verkligheten så starkt, att jag råkar gå in i möbler som står i rummet. Jag teleporterar mig av misstag precis i närheten av två individer som står och pratar med varandra, och blir helt förbluffad över hur verkligt det känns. Karaktärsmodellerna är inte speciellt väldesignade men ändå känns det som jag faktiskt står där bredvid dem. [caption id=“attachment_14090” align=“aligncenter” width=“550”] Japp! Om du vill, kan du ta upp och kasta flaskorna i ren ilska![/caption] Hårdvaran känns robust och genomtänkt. Förutom en väl tilltagen längd på sladden till mitt headset, observerar jag att de blå LED-indikatorerna på faktiskt finns runt hela enheten. Detta innebär att PlayStation 4-systemet korrekt identifierar min position, även om jag vänder kameran ryggen. PlayStation VR kräver en PlayStation 4 och en PlayStation Camera för att över huvud taget fungera. Vill du uppleva den virtuella verkligheten fullt ut, rekommenderas även två PlayStation Move-kontroller. Jag har än så länge spelat i ett relativt litet rum, både i mörker och i dagsljus, utan större svårigheter. Lite då och då behöver jag dock nollställa kameravyn för att den ska identifiera mina rörelser korrekt. På det stora hela är detta en helt fantastisk produkt som jag har fått möjlighet att koppla till mitt vardagliga spelande. När jag sätter på mig mitt headset, försvinner verkligen den riktiga verkligheten och jag får möjlighet att förflytta mig helt och hållet till ett parallellt universum. Visst finns det utrymme till en hel del förbättringar när det kommer till mjukvaran och spelarens upplevelse, men samtidigt erbjuder Sony en ny värld till ett relativt lågt pris.

Recension: Thumper [PS4]

Fri, 14 Oct 2016 12:00:20 +0000

Vad får du om du tar en före detta Harmonix-utvecklare som har jobbat med spel som Amplitude och Guitar Hero, och en basist från rockbandet Lightning Bolt? Du får spelet Thumper, som enligt dem själva beskrivs som ett rytm-våldsspel. Premissen är enkel, då du kontrollerar en metallskalbagge som åker på en räls i en värld som närmast kan beskrivas som tagen från ett LSD-rus från filmens värld. Det dyker upp hinder i takt till musiken som du måste parera med korrekt tajming. Det låter kanske inte mycket för världen, men ack vad skenet kan bedra! Det var länge sedan jag har varit så emotionellt engagerad i ett spel. Ilskan jag känner när jag får en miss precis innan jag ska klara ett svårt segment har lett till blåmärken på låret medan glädjen när jag klarar detsamma ofta leder till ett lyckotjut. Min fru och dotter kan intyga att jag sitter med hörlurar nästan som i trans, och har varit svår att få kontakt med. [caption id=“attachment_14039” align=“aligncenter” width=“550”] Så mycket adrenalin och frigjorda endorfiner[/caption] Musiken är ödesmättad och dramatisk och tillför mer en stämning och känsla än något du kan nynna till och digga. Tillsammans med ljudeffekterna uppstår magi och de metalliska skrapen när du tar en tvär kurva eller klanget när du svävar igenom räcken i takt till musiken ger mig puls bara att tänka på det. Jag kan gå så långt som att säga att Thumper har bland de bästa ljud jag någonsin upplevt i ett spel och jag kommer på mig själv att min fot vickar i takt medan jag spelar. Grafiken är även den spektakulär och påminner om en Michael Jackson-video där den metalliska omgivningen morfar fram medan skalbaggen formligen flyger fram. Vid första anblicken påminner det lite om WipeOut eller F-Zero , men mycket mer färggrant och avskalat. Thumper är otroligt oförlåtande, och tappar du koncentrationen bara för en sekund kan det vara kört. Jag tänker närmast på spel från 80-talet där du efter du har förbrukat dina liv får börja om, men här är banorna kortare och det handlar om att memorera mönster i ljud och rörelser för att undvika skada. Om jag ska jämföra spelet med något så faller lotten på Bit.Trip Runner, där den stora likheten är att du ska passera hinder i takt till musiken och memorera mönster. [caption id=“attachment_14038” align=“aligncenter” width=“550”] Bossen är ett elakt svävande huvud[/caption] Nya hinder som flera rälsspår och hinder du måste hoppa över läggs till mellan världarna och svårighetsgraden ökar snabbt. Bossbanorna är en lång loop där du måste pricka alla gupp för att få iväg en attack mot bossen. Missar du en måste du spela om hela banan från början tills du fått iväg fyra attacker. I senare världar har bossarna dessutom en sköld som du får bort genom att stampa på guppen för att skicka iväg en chockvåg. Som du kanske har gissat vid det här laget tycker jag att det här är spelmagi när det är som allra bäst. Innan jag började spela tyckte jag det såg intressant ut, men jag hade ingen aning om hur engagerande det skulle vara och vilken känslostorm spelet skulle leda till. Jag har tills nu valt att inte köpa en PlayStation VR, men mästerverket Thumper ökar mitt sug. Jag hoppas få testa detta i VR-läge någon gång, då jag tror inlevelsen skulle bli ännu större.

Recension: Dragon Quest Builders [PS4]

Thu, 13 Oct 2016 15:00:54 +0000

Det händer inte speciellt ofta att någon blandar något gammalt med något nytt och framställer en helt ny produkt som är mycket bättre än de enskilda komponenterna tillsammans. Produktförädling är något som Japan är vida känt för, och i och med Dragon Quest Builders , tar Square Enix steget längre. Mot perfektion. Konceptet vi erbjuds i denna titel är lika enkelt som det är genialiskt, och består i en blandning av tidiga Zelda-spel med Minecrafts överlevnadsläge. Världen där äventyret utspelar sig, är Alefgard, från de ursprungliga Dragon Quest-spelen, och där den onde Dragonlord har tagit makten. Människorna är spridda över världen, de kan varken bygga upp städerna igen eller försvara sig mot horderna av monster som finns överallt. Allt hopp ställs till en ny hjälte som precis anlänt och visar sig ha de krafter som krävs för att återuppbygga världen. Det första som slår mig när min hjälte träder in i världen är hur fantastiskt vackert allt är, trots en påtaglig inspiration från det fyrkantiga Minecraft. Det känns omedelbart som en rejält högupplöst version av ett klassiskt Zelda-spel, även när det kommer till färgpaletten. Jag uppmanas att leta mig framåt genom vildmarken, till något som ser ut som en förfallen liten by. Väl framme, visar det sig att min karaktär är den enda i hela världen som har förmågan att slå sönder material i världen och återanvända dem till att bygga upp byn igen, sten för sten. [caption id=“attachment_14006” align=“aligncenter” width=“550”] Vad vore ett Dragon Quest-spel utan drakar?[/caption] Till skillnad från de japanska rollspel som jag är van vid, kretsar allt i Dragon Quest Builders kring att uppgradera staden genom att bygga nya hus, samla resurser samt skapa ny utrustning. Inte ett ord nämns om styrka, smidighet eller färdigheter och det känns så skönt, så befriande på något sätt. Jag får lov att fokusera på att utforska världen, justera planlösningar på byggnader och lära mig nya recept eller uppfinna nya vapen. Berättelsen drivs framåt genom kortare uppdrag där det ofta handlar om att hitta nya material eller leta reda på något i världen. Hela tiden känner jag mig hemma i det jag gör, faktum är att jag stormtrivs! Om jag tänker tillbaka på alla spel jag spelat, har jag nog inte njutit av ett spel så här mycket sedan The Legend of Zelda: A Link to the Past. I berättelsen händer det också med jämna mellanrum att vår lilla by hotas av en trupp monster. Det gäller då att uppgradera försvaret och se till att alla har så bra utrustning som möjligt innan striden initieras. Dessa bataljer fungerar även de som uppdrag och startar inte förrän de aktiveras av mig som spelare. Ju längre in i berättelsen jag kommer, desto svårare blir striderna och längre fram i spelet utmanas både min koordinationsförmåga och mitt strategiska tänkande. [caption id=“attachment_14007” align=“aligncenter” width=“550”] Grunden till samhället vilar i mina händer… var lade jag min hamburgare nu igen?[/caption] En av de stora tjusningarna med Dragon Quest Builders är självklart att få se samhället utvecklas, men den bleknar i jämförelse med glädjen i att utforska världen. Till en början gäller det dock att leta upp mat och resurser, eftersom min hjälte måste äta titt som tätt för att kunna strida och bygga. Om hungermätaren blir röd, börjar hälsopoängen att minska; ingen hjälte utför stordåd på tom mage! På natten ändras förutsättningarna då en del monster somnar och nya, farligare fiender äntrar scenen. Till en början rekommenderar jag starkt att du håller dig inomhus och sover på nätterna, men när din hjälte är någorlunda välutrustad, går det bra att jobba nattskift också. Minecraft-inspirationen lyser igenom återigen, och jag känner mig som hemma. Efter att ha spelat igenom den första världen kan jag konstatera att det bara finns två små detaljer där spelet visar några som helst brister. Jag upplever det som att kameran inte alltid är programmerad för de trånga utrymmen som spelet bjuder på; det händer att jag bara ser konturerna på min hjälte när det är riktigt trångt. Sedan går det inte att ställa in den konfiguration på knapparna som jag önskar, något som innebär att jag måste lära mig den hårda vägen att jag hoppar med cirkel och slår med triangel; något som tar en stund att bemästra. Självklart finns det fler världar att utforska, bygga upp och rädda från den onde draklorden. Varje ny iteration av äventyret bjuder på nya utmaningar, allt ifrån att det är svårare att hitta mat till betydligt tuffare motstånd. Trots att jag redan tillbringat många timmar med spelet och dess första utmaningar, återstår många fler kapitel i denna underbara saga för mig. I vår betygspolicy står det att ett spel som får betyget 10 är “ett nyskapande mästerverk som skapar en alldeles speciell känsla”, och det är en perfekt beskrivning av Dragon Quest Builders. Även om ingredienserna använts tidigare, är slutresultatet inget annat än fullkomligt lysande.

Recension: Rise of the Tomb Raider [PS4]

Thu, 13 Oct 2016 12:00:37 +0000

För några år sedan lyckades Crystal Dynamics utföra ett svårt och extraordinärt uppdrag, genom att ge gravplundraren och spelhjältinnan Lara Croft en kraftfull nystart. Hennes återkomst blev en fullständig triumf i det häpnadsväckande Tomb Raider: Defintive Edition (9/10). Nu är den äventyrssugna damen tillbaka i Rise of the Tomb Raider, med sin klätteryxa och trofasta pilbåge som resesällskap. Hon följer upp ett viktigt spår efter Kitesh, källan till evigt liv, något hennes far letade efter innan sin bortgång. Det är ett tufft uppdrag eftersom destinationen är det fruktansvärt kalla Sibirien, och för att göra det värre måste vår hjältinna kämpa även mot terrororganisationen Trinity. Att leta efter ungdomens källa är inte något nytt i spel eller filmer, men eftersom manuset är riktigt spektakulärt skrivet, tänker jag absolut inte klaga. Det iskalla klimatet i de sibiriska bergen och snötäckta skogarna skildras på ett makalöst vis, och jag kan inte få nog av spelets gudomliga grafik. Jag fryser inombords när Lara kämpar sig igenom snön och klättrar uppför de hala, istäckta klipporna. Inledningen, där hon får springa ifrån en livsfarlig lavin, är otroligt spännande tack vare genomtänkta kameravinklar, och det är bara en försmak av de farliga situationer vår protagonist hamnar i. Utöver de sedvanliga action- och utforskningselementen återvänder även rollspelsdelen, men den har utökats rejält med fler egenskaper. Till exempel kan Lara lära sig olika språk för att kunna hitta gömda hemligheter i den ryska tundran. [caption id=“attachment_13934” align=“aligncenter” width=“550”] Naturen är lika vacker som den är dödlig.[/caption] Spelets starkaste pusselbit är huvudkaraktären själv. I förra delen fick vi se en mer mänsklig och känslomässig individ som kämpade sig igenom hemskheter och de skador hon utsattes för. Den här gången har hon fått mer skinn på näsan och traumat på ön har bara gjort henne starkare. Jag bryr mig väldigt mycket om Lara Croft, beundrar hennes styrka och älskar den brittiska accenten - fantastiska Camilla Luddington triumferar återigen med sitt röstskådespeleri. Ägare av PlayStation 4-konsoler har fått vänta på Rise of the Tomb Raider i ungefär ett år efter Xbox One, och får nu en fullspäckad jubileumsversion lagom till firandet av Lara Crofts tjugoåriga tjänst. I den här utgåvan finns allt tidigare utgivet extramaterial tillsammans med ett par nya tillägg, bland annat det nya bonusäventyret Blood Ties som utspelar sig i Croft Manor. Lara letar efter ett gömt svar på ett mysterium någonstans i det enorma huset där hon växte upp och jag tycker om det här detektivarbetet, även om det är lite kort. [caption id=“attachment_13935” align=“aligncenter” width=“550”] Du har all rätt att le, Lara. För andra gången i rad är du stjärnan i ett episkt äventyr![/caption] Föregångarens svagaste del är tveklöst flerspelarläget, särskilt om du är på jakt efter en platinatrofé. Därför är jag glad att det partiet ersätts med ett roligt överlevnadsspel med namnet Endurance. Det går ut på att spelaren ska hålla sig vid liv så länge det går, hålla hungern i schack och inte frysa ihjäl. Jag gillar den här utmaningen, för det sätter mina kunskaper på prov och känns mer verklighetstroget när man håller på att svälta eller få fatala köldskador. Crystal Dynamics bevisar återigen att de kan konstruera ett spännande och välgjort äventyr med en av spelhistoriens största ikoner. Rise of the Tomb Raider är en uppföljare med det rätta virket som gör det värt att tillbringa många timmar i den kyliga tundran. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att hylla Lara Croft för sin två decennier långa karriär än i denna blivande klassiker.

Veckans fråga: Vilken skräckfilmsfigur borde få ett eget spel?

Tue, 11 Oct 2016 09:00:22 +0000

Oktobers gastkramande kyla börjar greppa tag i oss, och det betyder att högtiden för skräckälskare börjar komma allt närmare. Halloween är snart hos oss med sitt bus, godis, pumpalyktor och skräckfilmer på menyn. Det är just skräckfilmer som är en utmärkt, läskig ingrediens för veckans fråga. Många av filmhistoriens monster har fått egna spel, bland annat det klaustrofobiskt spännande Alien: Isolation (7/10) och Friday The 13th: The Game där Jason Voorhees kommer tillbaka, någon gång i höst. Men vilken skräckfilmsfigur borde få chansen till en egen speltitel?

Recension: Darkest Dungeon [PS4,Vita]

Wed, 05 Oct 2016 12:00:21 +0000

Har du någonsin spelat ett rollspel där miljöerna och berättelsen var riktigt mörk och dyster? Jag trodde att jag hade det tills jag provade Darkest Dungeon, ett spel som verkligen förmedlar en känsla av obehag och äckel, men på ett positivt sätt för upplevelsen. I grund och botten är det ett turordningsbaserat rollspel där du styr en grupp äventyrare som ska återställa en gammal adelsfamiljs ägor. Ruinerna är så invaderade av monster att du inte har en chans att rensa dessa utan att först utforska omgivningarna, beväpna dig och bygga upp några starka karaktärer. Vita-versionen använder bakpanelen flitigt på ett sätt som saboterar en del för mig. Jag kommer ofta åt menyer och funktioner av misstag, vilket kan ha förödande konsekvenser vid fel tillfälle. Det kan innebära det att min helare försöker desarmera fällor eller att fel hjälte får ett bandage och det stör spelglädjen. PS4-versionen känns dock bättre, då de handritade miljöerna och karaktärerna också kommer bättre till sin rätt. Cross save-funktionen har implementerats perfekt med manuell upp- och nedladdning, vilket fungerar klockrent, speciellt i jämförelse med spel där det görs automatiskt. Här vet jag garanterat att sparfilerna blir korrekt synkroniserade med mina framsteg. [caption id=“attachment_13812” align=“aligncenter” width=“550”] Slem, blod, paranoia och andra skräckbaserade teman finns det gott om[/caption] Jag känner ganska fort att det här är ett riktigt svårt spel där mina figurer dör, och sparfunktionen är automatisk och tillåter inte omladdning. Det innebär att det inte finns någon återvändo om en karaktär dör, och måste ersättas av en gröngöling. Det smärtar i själen när en riddare jag haft som tank i tio uppdrag plötsligt går ett brutalt öde till mötes, men det är bara att ta nya tag. Till din hjälp har du en häst och vagn som varje vecka levererar nya hjältar, och när du uppgraderar vagnen kan de starta på högre nivå redan från början. Stämningen är, som jag nämnde inledningsvis rejält mörk, och jag känner att H.P. Lovecraft och hans Cthulhu-mytologi har varit en stor inspirationskälla. Vattenvarelser, tentakler och odöda gör livet surt för dig, men även karaktärernas kommentarer, berättarrösten och byn där du laddar upp mellan äventyren förmedlar en melankolisk och panikartad känsla. Det mest innovativa med spelet är stressystemet, där jag inte bara måste hålla reda på livspoängen för att hålla karaktärerna vid liv. Stressnivån är ännu viktigare, eftersom mina hjältar får permanenta mentala åkommor och kan dö av hjärtattack om de utsätts för för mycket stress. Det mest effektiva sättet att bli av med stress är att sätta dem på värdshuset eller i klostret där de får stå över ett äventyr, men det kostar pengar och mina bästa hjältar blir otillgängliga den veckan. I byn kan du även uppgradera färdigheter och vapen, och alla byggnader uppgraderas med arvegods du hittar som skatter under dina äventyr. I sanatoriet kan du bli av med elakartade karaktärsdrag och låsa in de positiva så de inte roteras bort när du går upp i rang. [caption id=“attachment_13813” align=“aligncenter” width=“550”] Inte ens den lilla byn känns särskilt hemtrevlig…[/caption] Stridssystemet är förvånansvärt djupt, och de färdigheter du kan använda avgörs av vilka positioner som hjältarna och fienderna befinner sig på. Det finns 15 yrken som alla känns helt unika, och där varje karaktär har fördelar och nackdelar och en uppsjö av grundegenskaper. Jag lär mig snabbt hur otroligt viktigt det är att slå ut motståndare som ökar din stress, och självklart står de oftast långt bak och kräver distansattacker. En detalj jag stör mig på är den på tok för lilla ryggsäcken där mat, facklor och föremål du behöver samsas med skatterna du hittar. Utvecklarna ville ha ännu ett svårt beslut för spelarna, men för mig innebär det att jag får tillbringa mer tid med att sortera och kasta prylar än att utforska nästa mörka korridor. Om du är en person som vill spela igenom ett rollspel med en och samma uppsättning karaktärer är det här inte ett spel för dig. Hjältar kommer att dö, och det är ett faktum du måste acceptera. Jag brukar vanligtvis utforska varje skrymsle och vrå för att inte missa något, men i Darkest Dungeon suckar jag lättat när meddelandet att jag klarat äventyret poppar upp, även om jag kanske bara har utforskat halva grottan. Det innebär att jag har fått med mig skatterna ut och får lite andrum och välbehövliga uppgraderingar i den lilla byn. Denna rollspelspärla rekommenderas varmt och om det inte vore för den lilla ryggsäcken och de tekniska tillkortakommandena på Vita-versionen, så hade det varit en fullpoängare.

Veckans fråga: Vilken är din drömuppföljare?

Wed, 05 Oct 2016 09:15:33 +0000

Vi bär nog alla inombords hoppet om att något av våra favoritspel skall få en uppföljare. Kanske är det så att spelet sålde för dåligt eller att utvecklarna eller förläggaren har gått i konkurs. Drömmar dör dock aldrig, så veckans fråga är helt sonika - vilken är uppföljaren som aldrig blev av, men som du fortfarande hoppas blir verklighet?

Fredrik saknar fortfarande ett avslut på Xenosaga-sagan

[caption id=“attachment_13782” align=“aligncenter” width=“550”] Det finns få spelkaraktärer som är lite komplicerade som Albedo i Xenosaga-serien[/caption] Det är nog ingen direkt hemlighet att ett av mina absoluta favoritspel till Playstation-plattformen är Xenogears , ett ganska smalt japanskt rollspel som Square gav ut under sent 90-tal. Dessvärre nådde det aldrig till våra trakter, utan behövdes importeras från USA. Med en vid tiden ovanligt komplex, vuxen och flertrådad historia hyllades det med all rätt av rollspelskonnessörer, trots att det aldrig kom hit. Manusförfattaren Tetsuya Takahashi lämnade strax efter utgivningen Square och startade tillsammans med lite andra avhoppare en ny studio, MonolithSoft, med grandiosa drömmar att skapa något rejält episkt. Xenosaga Episode 1: Der Wille Zur Macht var det första spelet i en serie tänkt att spänna över sex volymer. Med minst lika filosofiskt och psykologiskt komplexa karaktärer som Xenogears målade Takahashi upp en spännande och intressant rymdopera. Två uppföljande spel tillverkades och gavs ut - alla med Nietzsche-inspirerade undertitlar -Jenseits von Gutes und Böses samt Also sprach Zarathustra. Dessvärre knäppte utgivaren Namco igen plånboken från finansierandet av fler spel i serien efter att de inte sålt tillräckligt bra. Förvisso kom det lite sidospår till portabla plattformar, och det kan argumenteras för att Xenoblade Chronicles-spelen till Nintendo-plattformar är legitima spirituella uppföljare, men det ändrar inte faktumet att rymdsagan aldrig fick en ordentlig början eller avslut. Så, mitt svar är ganska enkelt - jag vill se ett (eller flera) Xenosaga-spel som knyter ihop de trådar som behöver knytas ihop, så att en rymdsaga som började för många herrans år sedan äntligen kan få sitt slut.

Recension: BioShock: The Collection [PS4]

Mon, 03 Oct 2016 12:00:51 +0000

Åtta år efter att 2K Games släppte ett av 2000-talets viktigaste och bästa spel till PlayStation 3; BioShock , har spelstudion snickrat ihop förmodligen en av de mest efterlängtade samlingarna någonsin. BioShock: The Collection är en återutgivning av alla tre spel och deras berättelsebaserade extramaterial med en högupplöst, snyggare yta. De två första spelen ligger på en skiva medan det tredje kapitlet; BioShock Infinite , och dess tillägg ligger på en separat skiva. Ändringarna märks omedelbart när jag tar klivet in i fyrtornet för första gången på Sonys nuvarande konsol. Färgerna smälter in bättre i omgivningen och tack vare den högre bildfrekvensen får spelen ett bättre flyt. De största förändringarna och förbättringarna tycker jag främst första spelet har välsignats med. Jag uppfattade att originalversionen till PlayStation 3 var aningen för mörk och otydlig, men nu upplever jag staden under havsytan som tydlig och vackrare än någonsin. Konturerna är nu skarpare än tidigare och eftersom det är välpolerat till den grad att jag kan nästan föreställa mig en Big Daddy som dragit igång en polermaskin bara att få till den ljuvliga kromglansen. Det går också att följa med bakom kulisserna där skaparna berättar om produktionen av spelens utveckling, och jag tycker att det är väldigt intressant att beskåda dessa informativa dokumentärer. [caption id=“attachment_13684” align=“aligncenter” width=“550”] Elisabeth i en rökig situation som får mig att tänka på 1950-talets Hollywoodfilmer.[/caption] Trots att jag har spelat spelen många gånger, är det fortfarande trevligt med dessa tidsresor till en surrealistisk amerikansk historia, där överlägsen mekanik möter kemiska krafter. Det finns mycket jag fortfarande älskar med äventyren i Rapture och Columbia; allt från det färgstarka persongalleriet till kombinationen av fantastiskt välskrivna manus och tempofyllda eldstrider. Att leka med Plasmids och Vigors är fortfarande väldigt underhållande, och jag får en rejäl tillfredsställelse varje gång jag skickar ett gäng blodtörstiga kråkor mot en flock av Comstocks soldater. Kontrollen är än idag lika vattentät som undervattensstadens svetsade skarvar och eftersom jag inte har styrt Jack, Delta eller Booker på åratal; måste jag förtydliga att det gick fort att lära mig navigera de kära protagonisterna igen. BioShock Infinite , mitt favoritspel i trilogin, har inte ändrats mer än att det är skarpare i 1080p nu. Jag är fortfarande förtjust i den amerikanska estetiken från 1910-talet, allt från människornas mode till de läckra flaskorna med Vigors i. En av de största anledningarna att jag älskar det tredje spelet är Elisabeth, trilogins bästa karaktär. Jag känner mig mycket tryggare när hon finns vid min sida; hennes hjälp under de intensiva striderna mot de rökhostande kolosserna Handymen är guld värt. Att glömma bort hennes starka karisma och blicken i hennes ögon är för mig omöjligt. Spelserien har några år på nacken, men kamperna mot Andrew Ryan, Splicers, Comstock och de religiösa maktbegären känns fortfarande relevant idag. Berättelsernas tyngd har gett trilogin en legendarisk status och det är inte svårt att förstå varför. Ett exempel är när jag lyssnar på de fantastiskt talangfulla röstskådespelarnas insatser; vem kan glömma Ryans fråga i första spelets början “Är inte en man berättigad till sitt anletes svett”? [caption id=“attachment_13703” align=“aligncenter” width=“550”] Kommer det en stor typ iklädd en robust dykardräkt är det bäst att ladda de tunga vapnen.[/caption] Det här är en monumental samling med extra allt, inklusive det underskattade Clash In The Clouds och den viktiga länken mellan första och tredje spelet; Burial At Sea. Att flerspelarläget från BioShock 2 saknas gör faktiskt ingenting, eftersom jag tycker att äventyren i städerna ovan och under fyrtornet ska upplevas i ensamhet. Den geniala blandningen av äventyr, skräck, rollspel och förstklassig dialog passar perfekt till alla spelare oavsett om man har spelat de äldre versionerna tidigare eller inte. Har du inte haft möjligheten att upptäcka denna mäktiga trio av moderna spelklassiker är tiden inne nu. Jag vill vänligen avsluta med att tacka 2K Games och Blind Squirrel Games för att de har fiskat upp en spelskatt från havets mörka djup. BioShock: The Collection är absolut ett måste att äga till PlayStation 4.

Månadens PlayStation Plus-spel [Oktober 2016]

Thu, 29 Sep 2016 09:00:39 +0000

Mörkret lägger sig över Sverige och kryper fram tidigare för varje dag som går. Det är dags att börja använda lite tjockare kläder, se till att cykelljuset fungerar och, om man får tro månadens spel i PlayStation Plus, kika lite extra över axeln när vi går i skogen. Anledningen stavas såklart Resident Evil , som släpps lös med zombiehundar och allt. Om inte den nypolerade versionen av herrgårdsskräck tilltalar dig, kanske du istället finner glädje i färgstarka robotstrider som luktar klassisk anime lång väg. Transformers: Devastation (8/10) sätter stopp för tramsig efterapning av Hollywood-filmerna och levererar istället brutal action signerat Platinum Games, förpackat i första generationens Transformers-stil. Johan tyckte att spelet var mycket bra och jag misstänker att även jag kommer att tillbringa några timmar tillsammans med Optimus Prime under oktober månad.

Månadens höjdpunkter [Oktober 2016]

Wed, 28 Sep 2016 14:00:19 +0000

September har varit en riktigt bra spelmånad, men om du trodde att rusningen var över har du väldigt fel. Tvärtom skruvar oktober upp tempot ytterligare, i synnerhet om du kommer att slå till och köpa PlayStation VR. Även om du kommer att avvakta med hårdvaruköpen kommer vi att få se några av årets största lanseringar, som kommer att vara mer än nog för att sysselsätta oss månaden ut. Det finns långt fler än tre huvudsakliga höjdpunkter, och det har därför varit en av de svåraste månaderna hittills att välja vilka lanseringar att fokusera på.

Veckans fråga: Vad vill du se i nästa PS4-uppdatering?

Tue, 27 Sep 2016 09:00:10 +0000

Förrförra veckan släpptes äntligen mjukvaruuppdateringen till PS4 som introducerade en rad efterlängtade funktioner som gör våra liv lite enklare. Nu kan vi bland annat sortera spel i mappar, använda en snabbmeny vid sidan av spelet vi spelar, söka efter titlar i våra bibliotek och mycket annat. Även om dessa nya funktioner gör våra konsoler betydligt smidigare finns fortfarande en hel del kvar att önska. Veckans fråga handlar därför om vilka nya funktioner och förbättringar du vill se i nästa firmware.

Förhandstest: PlayStation VR - precis innan releasen

Fri, 23 Sep 2016 12:00:18 +0000

Det har hänt en hel del sedan jag testade PlayStation VR för första gången i november förra året, och tur är väl det med tanke på att PSVR släpps den 13 oktober - alltså om tre veckor. 2016 ska ju vara året för Virtual Reality, och jag har själv redan tagit steget ut i VR-världen med en HTC Vive. Därför kändes det extra spännande att få testa ett par PS4-spel med VR-stöd inför releasen, nämligen Battlezone och Here They Lie. En av de absolut bästa sakerna med PSVR är att det är en otroligt lättillgänglig pryl. Headsetet är snyggt, väger lite och är lätt att ställa in så att det sitter bekvämt på huvudet. Vissa av spelen kräver en PlayStation Move, men flera spel använder helt enkelt DualShock 4-handkontrollen - på gott och ont. För vana konsolspelare blir övergången väldigt enkel med de vanliga handkontrollerna, men det krävs ändå rörelsekontroller för att jag verkligen ska bli uppslukad av upplevelsen. Både Here They Lie och Battlezone spelas med DS4-kontrollen, men på lite olika sätt.

Recension: Pac-Man Championship Edition 2 [PS4]

Thu, 22 Sep 2016 15:00:02 +0000

Återigen är det dags att låta ett välbekant gult klot frossa i sig utspridda lyckopiller i hemsökta labyrinter. Ja, den legendariska Pac-Man smaskar vidare i ett nytt spel; Pac-Man Championship Edition 2. Redan i dess föregångare, Pac-Man Championship Edition DX+ , gick Namco tillbaks till det gamla konceptet och passade på att göra allt större, snabbare och galnare. Jag trodde att spelstudion hade pressat ur allt från vårt kära matvrak, och blev därför rejält överraskad när en uppföljare utannonserades. Det finns två olika spellägen i den här fartfyllda varianten av spelklassikern från 1980. Jag provar att sätta poängrekord i Score Attack och det passar väldigt bra för rekordjagande arkadveteraner från det gamla, hederliga 1980-talet. Vill jag istället äta frukt jättesnabbt på kort tid, kastar jag mig in i Adventure Mode med bossbanor inkluderade. Kärnan från detta snart 40 år gamla koncept är fortfarande intakt, och det finns heller inte någon anledning att ändra på något som fungerar så pass bra. Ett par nya spelelement har dock lagts till i denna moderna uppföljare och de är väl värda att nämnas. I vissa banor har portaler lagts till och de hjälper mig att hoppa från en punkt till en annan när jag behöver skaka av mig de efterhängsna spökena. [caption id=“attachment_13498” align=“aligncenter” width=“550”] Neonljus, färgglada figurer och massor av siffror. Det är bara Elvis Presley som fattas![/caption] På tal om de förföljande gastarna, tar de inte kål på Pac-Man när de rör vid honom i det här spelet - åtminstone inte på en gång. De är dock fortfarande farliga och ganska lättretade; om jag petar på dem för många gånger blir de argare än en getingsvärm och då gäller det att lägga benen på ryggen. Det är en vågad ändring och jag välkomnar detta med öppna armar. Om jag råkar väcka sovande spöken i Championship Edition 2, bildar de samma spöktåg som i föregångaren, men med en stor skillnad. Har Pac-Man ätit ett superpiller och vill äta upp spöktågen, får jag endast de riktigt höga poängen om jag lyckas mumsa i mig ledaren också, något som ofta blir en hektisk jakt. Jag dras verkligen in i poängjakten och vill försöka om och om igen att nå högre poäng. Den klassiska stilen har piffats upp ordentligt; jag formligen älskar den läckra neonljussättningen som får mig att tänka på Las Vegas. Bland inställningarna finns val av bakgrunder och olika versioner av huvudkaraktärerna där jag kan välja och vraka efter min egen smak. Personligen föredrar jag att stänga av de distraherande bakgrundseffekterna för att kunna fokusera mer på själva spelet, jag upplever att det blir lite för rörigt annars. De välbekanta ljudeffekterna passar perfekt i spelet, tillsammans med den medryckande musiken. [caption id=“attachment_13505” align=“aligncenter” width=“550”] Hur tusan lyckas Pac-Man sluka i sig femtio spöken på en gång och fortfarande vara utsvulten?[/caption] I Adventure Mode har varje värld har tio nivåer och avslutas med ett väntande jättespöke i slutet. Jag belönas med en stjärna när jag klarar en bana, och efter ett antal stjärnor låses bossnivån upp. Den liknar de andra banorna med skillnaden att det gigantiska spöket kan få de normala fienderna att bli väldigt arga innan jag fått i mig frukten, något som höjer pulsen ytterligare. Med facit i hand tycker jag att studion lyckats skapa en fenomenalt rolig del i en av tidernas största arkadklassiker. Jag älskar att försöka slå mitt poängrekord på de enormt stora nivåerna, samtidigt som jag försöker undvika kollision med de växande spöklinjerna. Mitt i den fartfyllda jakten är gränsen mellan skrattfest och utbristande svordomar tunn, men det är just det som är tjusningen med Pac-Man Championship Edition 2.

Recension: The Bunker [PS4]

Tue, 20 Sep 2016 12:00:04 +0000

I början av nittiotalet introducerades CD-läsarna till våra hemmabyggda datorer och tillsammans med ljudkorten som redan på den tiden lyckades prestera någorlunda kvalitet på ljuden, öppnades möjligheten för en helt ny slags upplevelse. Fenomenet stavades FMV (Full Motion Video) och levererade interaktiva filmiska upplevelser, något som aldrig tidigare skådats i datorvärlden. Utrustningen som krävdes för att skapa dessa verk var dyr, och med den begränsade budget som utvecklarna hade för dryga tjugo år sedan, fick de spara in pengar på annat håll. Ofta användes övergivna fabrikslokaler som scener och skådespelarna samt manus var inte alltid av högsta kvalitet. År 2016 har spelen ibland högre utvecklingsbudgetar än filmerna vi ser på bio, men dessa titlar är aldrig av karaktären interaktiv film. Wales Interactive är en lite mindre utvecklare som tillsammans med studion Splendy, trotsar trenden och strävar tillbaka till tiden då skådespelare och miljöer var verkliga och inspelade på plats utan digitala specialeffekter. Deras första försök heter The Bunker , och är byggt kring grundstenarna för FMV; filmade upplevelser, levererade av riktiga skådespelare. Den 3 juli 1986, föll atombomberna över England och utplånade mängder av människor. De som inte förintades på en gång, föll offer för strålningens brutala nedbrytning av kroppen och gick en plågsam, något långsammare död till mötes. Ett fåtal individer runt om i landet tillhörde dock en lycklig skara som hunnit ta skydd i en av de statligt ägda bunkrarna som fanns spridda runt Storbritannien. [caption id=“attachment_13472” align=“aligncenter” width=“550”] Bus eller godis? Just det, jag är ensam. En burk persikor får det bli då![/caption] Vår protagonist John kom till världen just denna ödesdigra dag. Bunkern är och har varit hela hans värld i mer än trettio år och när jag först stiftar bekantskap med honom, känner jag direkt en panikkänsla stiga inom mig. Bunkern verkar helt tom, med undantag för John och hans sjuka mor. Snart inträffar dock det värsta; hans mor går bort. Att vara ensam på en öde ö framstår som rena drömmen jämfört med ödet som John har tilldelats. De dagliga rutinerna består i att ta vitaminer, kontrollera bunkerns status, äta konserverad mat och ständigt ha koll på de radioaktiva värdena. Ordet tristess räcker inte på långa vägar till för att beskriva situationen som vår hjälte befinner sig i, men ganska snart börjar allt gå fel. Till en början slår karaktären John mig som oerhört patetisk och svag - jag börjar känna rejäla FMV-vibbar från nittiotalet. Sedan slår det mig att Adam Brown, som spelar huvudpersonen, levererar en smått fantastisk skildring av sin påhittade karaktär. Självklart är John en svag människa som beter sig som ett litet barn för det mesta; bunkern är ju hela världen för honom. En värld i ett oerhört komprimerat format som snabbt går från att vara ett ankare av trygghet till att hotas av undergång. The Bunker är en kort upplevelse; ungefär som en längre spelfilm. På två sittningar har jag upplevt hela äventyret, hela den tragiska och smått störda berättelsen om hur det kommer sig att John nu är helt ensam i bunkern som till en början huserade ett ganska stort antal människor. Jag följer honom hela vägen genom den nedåtgående spiralen av galenskap som utvecklar sig ju längre ner i bunkern vi kommer. [caption id=“attachment_13473” align=“aligncenter” width=“550”] High Definition betyder i bunkern att grön text blir kontrastrik mot svart bakgrund[/caption] Ljuddesignen och musiken är de stora hjältarna i spelet där skitiga syntsvep tangerar farligt nära dubstep och de atmosfäriska ljuden ofta är perfekt mixade för att skicka kalla kårar längs ryggraden. Det är uppenbart att ljudmattan inte återspeglar hur det låter på riktigt i en bunker, utan istället är anpassat för hur John upplever situationerna. Mängden interaktivitet är ganska sparsmakad, och även om det finns en del gömda saker att hitta för att säkra en platinumtrofé, känns det en smula torftigt. Å andra sidan är det varken troféerna eller den metodiska avsökningen av alla rum som lockar mig, utan upplevelsen, och på den fronten levererar The Bunker verkligen. Jag kan med glädje gratulera Wales Interactive till ett mycket väl genomfört FMV-projekt, vilket jag hoppas banar väg för fler, liknande äventyr. Att de tagit realismen till en helt ny nivå genom att spela in alla scener i en verklig bunker utanför Essex och använt materiel som de hittat på plats (japp, de använde Commodore-datorer i bunkern), gör upplevelsen ännu mer verklig. Hatten - eller , ja, gasmasken av för detta inititiativ!

Veckans fråga: Längtar du tillbaka till interaktiva filmer?

Tue, 20 Sep 2016 09:00:13 +0000

Jag har precis spelat klart The Bunker (8/10), en interaktiv film som utspelar sig i en bunker vilken ska skydda de inneboende från en atombombsattack. I och med att Sony snart släpper PlayStation VR och med tanke på att utrustning för att skapa den här typen av media nu är relativt billig, verkar marknaden återigen öppna sig för den här sortens upplevelser. I veckans fråga är vi nyfikna på hur du ställer dig till dessa interaktiva filmupplevelser som även har smeknamnet FMV (Full Motion Video). Kanske har du goda minnen från någon guldklimp som andra har missat, kanske får du ett skrattanfall när du blickar tillbaka till det glada 90-talet?

Recension: MeiQ: Labyrinth of Death [Vita]

Mon, 12 Sep 2016 15:00:32 +0000

Gillar du japanska grottkrypare eller är du nyfiken på dem men vet inte var du ska börja? I så fall är MeiQ: Labyrinth of Death definitivt ett spel för dig, för genren har aldrig varit så lättillgänglig som här. Solen har slocknat och världen dras med evig natt. Samma sak hände för några hundra år sedan, men då byggde en magiker ett urverk och drog upp världen så den fungerade igen. Nu är det dags att hitta nyckeln och dra upp världen igen, och för detta uppdrag har fem kvinnliga magiker och deras robotväktare tillkallats. Magikerna tillhör varsitt element från jord, eld, vatten, trä och metall. Precis som vi vant oss vid i den här genren är alla kvinnliga karaktärer (utom en) storbystade och många har lite trådar över byst och skrev. I Australien blev spelet totalförbjudet då en av huvudpersonerna är uppenbart minderårig, och trots detta undantas hon inte från sexuella anspelningar. PEGI, som ansvarar för åldersrekommendationer i Europa, har dock sagt att det är 12-årsgräns, och jag tycker MeiQ är betydligt snällare än många andra spel de senaste åren. [caption id=“attachment_12970” align=“aligncenter” width=“550”] Oväntat passande när jordväktaren borrar i stenmonstret[/caption] Vad är det då som gör äventyret så lätt att komma igång med? För det första har spelet en otroligt snäll svårighetsgrad från början som sakta trappas upp. Först ungefär tio timmar in i spelet blev jag tvungen att optimera lite inför en boss där elementen slår varandra i en sten-sax-påse-ödla-Spock-struktur. Den flacka svårighetsgradskurvan kompletteras med en ganska gles utpytsning av hjälpskärmar som berättar om stridssystemet och kartsymboler. Kartritarfunktionen har dessutom utvecklats på ett enkelt, men fullkomligt genialiskt sätt. Den ritar, förutom rutan du står i, även de tre rutorna du ser framför dig, vilket underlättar navigeringen i grottsystemen. Slutligen finns ytterligare en funktion som jag hoppas blir standard framöver. Om du bara kan fortsätta gå åt ett håll när du kolliderar med en vägg vänder du dig om automatiskt, och det fungerar även när du använder springa-funktionen. Stridssystemet bjuder även det på några nyheter. Äventyrargruppen har plats för tre par av magiker och väktare, och varje stridsrunda väljer du vem av dem som ska stå framme och anfalla. Magikerna har mäktiga trollformler, men jag väljer oftast att låta väktaren ta smällen. Robotarna är väldigt flexibla då de har utbytbara kärnor, kroppar och armar. Dessutom har de stenar som ger bonusegenskaper eller färdigheter, där antalet stenar ökar när de går upp i nivå. Magikerna använder en annan sorts stenar för att ge bonusar och grundegenskaper, och även där kan du använda fler på högre nivå. Du kanske hör från min entusiasm att jag verkligen gillar MeiQ. Jag har svårt att stoppa undan min Vita när tåget stannar och jag får svåra “bara ett rum till”-känslor. Spelet har en fantastisk upptäckarglädje där de slumpade striderna är föredömligt glesa. Känner du att du behöver slåss lite extra för att klara ett uppdrag eller gå upp lite i nivåer är det bara att använda en Monster Charm, så blir det strid i stort sett varje av dina nästa 30 steg. [caption id=“attachment_12969” align=“aligncenter” width=“550”] Flare vill fira efter en hård strid mot en boss[/caption] Om det finns något att klaga på så är det den tunna berättelsen och att du tvingas gå tillbaka till samma labyrinter om och om igen. Förvisso upptäcker jag nya områden som tidigare var låsta, men jag får ändå känslan av att mina framsteg bromsas när jag måste rusa igenom områden som jag redan kartlagt till hundra procent. Jag rekommenderar dock å det starkaste att köra på de japanska originalrösterna över de engelska. När vi är inne på ljudet måste jag också hylla det otroliga musikspåret som komponerats av Tenpei Sato och Satoshi Kadokura. När jag väl kommer till det blå tornet vill jag bara stanna upp och njuta av den stämningsfulla musiken. Spelet är ett gediget hantverk utan att vara överkomplicerat, och bjöd mig på en av årets mest positiva överraskningar.

Månadens PlayStation Plus-spel [September 2016]

Thu, 01 Sep 2016 09:00:47 +0000

Vi har nu trätt in i en ny månad, och med detta innebär ju att nya PlayStation Plus-förmåner är på horisonten. Under gårdagen offentliggjordes månadens spelskörd, och det handlar om en riktigt mångsidig blandning. Dels får vi ta del av mästerverket Journey (10/10), som i mina ögon är ett av de bästa spelen som någonsin har skapats. Utsökta miljöer, briljant stämning och ett soundtrack som hjälper till att berätta en väldigt rörande historia. Har du av någon anledning missat detta spel, är det dags att ta chansen nu. Vi kommer även att få ta del av det vackra och fyndiga pusselspelet Badland , där du ska navigera hinder och hantera kloner av en märklig varelse. Det utvecklades ursprungligen som ett spel för surfplattor, men fick under förra året en omarbetad version som är anpassad för handkontroller.

Månadens höjdpunkter [September 2016]

Fri, 26 Aug 2016 15:00:17 +0000

Hösten kryper allt närmare, och med detta ser vi också ett accelererande tempo när det gäller spellanseringar. Hela spelbranschen har till exempel kommit överens om att nästan alla månadens spel ska släppas i samband med den 13 september, och denna vecka bjuder därför på inte mindre än 11 spel. Ursprungligen var det ju tänkt att Final Fantasy XV skulle dyka upp i slutet av månaden också, men med tanke på alla andra lanseringar är det nog lika bra att vi får vänta ett par månader till.

Recension: Deus Ex: Mankind Divided [PS4]

Mon, 22 Aug 2016 12:00:57 +0000

När det kommer till att skildra en härligt dystopisk cyberpunk-framtid finns det få spel som mäter sig med Deus Ex-serien. Vi har med åren fått berättelser fyllda med mekaniska implantat, företagsstater och omfattande konspirationer som definitivt har fascinerat och fångat mig i många timmar åt gången. När Deus Ex: Human Revolution släpptes för cirka fem år sedan hade jag en väldigt kluven upplevelse. Å ena sidan älskade jag miljön, berättelsen och att smyga runt och hacka mig in i varje terminal jag kunde finna. Men när det gällde bossfighterna, kändes de klumpigt påklistrade för att tvinga fram lite mer skjutande. På denna front är Deus Ex: Mankind Divided en markant förbättring. Berättelsen tar vid två år efter händelserna i föregångaren, och om du av någon händelse inte har spelat denna finns det en praktisk sammanfattning som tar upp de stora punkterna från Human Revolution. En illasinnad störningssignal skickades till alla människor med ett visst implantat och gjorde att dessa blev tokiga och attackerade folk urskillningslöst. Sedan dess har misstron mellan modifierade människor och de utan implantat växt till en ohållbar nivå, och politiker har börjat diskutera total segregering där implanterade människor ska samlas på ett och samma ställe. Större delen av spelet utspelar sig i Prag där situationen är som värst, eftersom en stor del av befolkningen i staden är modifierad. Eftersom vår protagonist Adam Jensen inte direkt kan smyga med det faktum att han har implantat får han också smaka på detta, med konstanta poliskontroller vid tunnelbanestationerna och glåpord från trångsynta medborgare. När Adam utreder ett attentat mot en tågstation i Prag, där mycket pekar mot en organisation som jobbar för implanterade människors rättigheter, snubblar han inte helt oväntat över en konspiration. [caption id=“attachment_12852” align=“aligncenter” width=“550”] Tesla-pilarna är chockerande effektiva.[/caption] Rent spelmekaniskt är det ganska lite som skiljer sig från föregångaren, men det är å andra sidan inte speciellt negativt. Det mesta fungerade riktigt bra redan då, och det är ju dumt att ändra på sådant som klaffar. Styrningen har dock blivit lite mer lätthanterlig i strider, vilket är en välkommen finputsning. I mina ögon är dock detta en spelserie som ska spelas smygande, men om du tyckte att Human Revolution var lite för kantigt när du försökte meja ner motståndet kan du förvänta dig en förbättring på denna front. Spelmiljön är stundvis utsökt designad med massor av omväxling och mängder av sidoområden att utforska. Jag tillbringade massor av tid med att hacka mig in i datorer och bryta mig in i förvaringsutrymmen för att hitta alla möjliga typer av godsaker, och det blir aldrig tråkigt. Det finns mängder av alternativa vägar att gå, och det lönar sig därför att kika efter lite extra noga i alla skrymslen och vrår innan du bestämmer dig för en väg framåt. Hackingsekvenserna är i princip identiska med förra spelet, där du tar över noder i ett diagram och varje nod har en viss risk att utlösa en säkerhetsåtgärd. När detta sker har du begränsat med tid på dig att nå slutpunkten innan ett larm aktiveras och terminalen stänger ner sig, och det är ibland en oväntat rafflande kamp mot tiden. [caption id=“attachment_12853” align=“aligncenter” width=“550”] Gränskontrollerna vid Öresundsbron är tydligen fortfarande kvar 2029.[/caption] Det som gläder mig mest i Deus Ex: Mankind Divided är att det faktiskt är mer anpassat för att spela på olika sätt jämfört med föregångaren. Mina smygtaktiker med minimalt våld fungerar precis lika bra som pansarvagnsmetoden, och båda sätten förstärks med hjälp av nya implantat. Du har till exempel de ypperliga Tesla-pilarna som du kan använda för att snabbt och enkelt sänka en motståndare utan att ha ihjäl honom. Har du inte tid med pacifistiskt trams kan du istället plocka fram ditt hagelgevär och lägga dina uppgraderingspoäng på en sköld som gör att du under en kort period är snudd på odödlig. Överlag är Deus Ex: Mankind Divided ett riktigt välgjort rollspel som bjuder på en intressant berättelse, spännande miljöer och ett magiskt soundtrack. Det som gör mig lite besviken är att berättelsen kändes lite avhuggen framåt slutet. När eftertexterna började rulla var jag i princip inställd på ytterligare ett kapitel för att knyta ihop en del lösa trådar, men detta uteblev helt. Om planen är att städa upp detta i expansioner i en uppföljare vet jag inte, men det kändes lite som en antiklimax. Med detta sagt är det fortfarande en fantastisk resa fram till dess, och en riktigt härlig avspark på den kommande spelhösten.

Recension: Abzû [PS4]

Fri, 05 Aug 2016 15:00:21 +0000

Det har gått mer än två år sedan Matt Nava och hans spelstudio Giant Squid satte mitt hjärta i brand. Under E3-mässan 2014 visade han nämligen upp sitt första spel, efter att ha lämnat karriären hos Thatgamecompany bakom sig. Titeln var Abzû och handlingen verkade utspela sig under ytan i världshaven, något som verkligen tilltalar mig som före detta halvprofessionell dykare. Med kritikerrosade titlar som Flow , Flower (9/10) och Journey (10/10), har herr Nava ganska mycket att leva upp till och när jag startade upp spelet formligen bubblade jag av förväntan. Som väntat ligger allt fokus på tre saker i Abzû; sagolikt vacker grafik, fantastiskt användande av musik och ljud samt en rörande historia, berättad utan ett ord. Det är inte många som lyckas med att leverera allt detta gång på gång, men Giant Squid lyckas ta min förväntan och formligen dränka den i kärlek. Spelet startar med att min karaktär ligger och flyter nära vattenytan i havet, till synes livlös. Det är svårt att tyda om det är en mänsklig varelse eller inte, men efter ett tag tänds ett par ögon och kroppen vaknar till; det är dags att utforska havet! [caption id=“attachment_12567” align=“aligncenter” width=“550”] En dykares dröm, att få “hänga” med en manta![/caption] Jag lär mig snabbt hur jag ska simma, dyka och spurta fram i vattnet. Jag tillbringar flera minuter med att glida runt i det azurblåa vattnet där jag rullar runt, slår volter och bara njuter av livet. Allt ser fantastiskt verklighetstroget ut både när det gäller animationer och grafik, det känns nästan som att dyka på riktigt, minus tryckutjämning och masktömning. Snart lockar äventyret mig dock framåt och jag påbörjar resan ner i havets djup, där en sällsam historia och ett mörkt öde väntar. Jag färdas genom underbara, vajande skogar av kelp, vidare genom fartfyllda undervattensströmmar, till de allra djupaste gravar av tungt vatten som går att tänka sig. Samtliga miljöer slår mig som realistiska, samtidigt som de skimrar av den magi som går att återfinna i Matt Nava’s tidigare verk. Jag stannar ofta upp bara för att insupa miljöerna eller låta mig genomsyras av de intryck som spelet förmedlar, intryck som når väldigt långt in i mig. Det finns ett flertal händelsepunkter som går att aktivera genom hela äventyret. Meditationsstenarna låter mig stanna upp och ta in världen och varelserna runt om mig, men sedan finns det även en del bonusobjekt som att frigöra nya djurarter eller hitta gömda snäckor. Jag försöker stanna kvar så länge som möjligt på varje plats jag besöker och försöker utforska varje vrå, dock inte för att få troféer eller klara 100 procent av spelet, utan för att jag aldrig vill att upplevelsen ska ta slut. Tyvärr dras jag framåt i berättelsen, som fångad av en havsström och jag fortsätter motvilligt mot mörkret, mot slutet. [caption id=“attachment_12568” align=“aligncenter” width=“550”] Valarnas kyrkogård, havets absoluta botten.[/caption] Utan ord berättar spelet om ett mörker som finns i djupet, ett mörker som självklart måste besegras. Jag accepterar mitt öde och simmar vidare mot det ofrånkomliga slutet. När jag i efterhand analyserar min upplevelse står det klart för mig att Abzû lånar en del beprövade idéer från sina styvsyskon. Jag känner ganska väl igen de grova penseldragen från både Flower och Journey, men det gör absolut ingenting eftersom jag njuter i fulla drag ändå. När jag är klar med min första genomspelning, känner jag att jag inte har någon energi kvar i kroppen. Något i upplevelsen har gripit tag i mig likt en disktrasa och fullkomligt vridit musten ur mig. Jag har inte fällt en enda tår, jag har inte skrattat och jag har inte mått dåligt över mina beslut. Ändå har Abzû lyckats beröra mig på ett sätt jag aldrig förut upplevt där jag är helt utmattad av intryck, och då menar jag det på ett mycket positivt sätt. Jag minns fortfarande känslan jag hade när jag hade certifierat mig att dyka, känslan att kunna vara ensam med min dykkamrat och bara uppleva den underbar världen under ytan. Att uppleva känslan att besöka en främmande värld, att bara vara tyst och observera, titta. Efter första dyket längtade jag omedelbart tillbaka ner i vattnet och det är precis samma sak med Abzû; jag vill tillbaka. Jag behöver inte upptäcka mer av miljöerna eller hitta fler, gömda saker. Jag vill bara dyka igen, meditera på en hajstaty och kanske åka snålskjuts på en val.

Recension: Batman - The Telltale Series Episode 1 [PS4]

Thu, 04 Aug 2016 12:00:34 +0000

Telltale Games är tillbaka. Deras koncept där spelaren bestämmer sitt eget öde har fungerat strålande, särskilt i deras tolkning av The Walking Dead, och nu börjar deras nya historia i fem delar med Gothams mörke riddare: Batman. När jag började spela det första avsnittet, Realm Of Shadows, var det precis som att kliva in i Bob Kanes klassiska serie. Telltales härliga tecknade grafik och gråtoner är helt perfekt för Gothams mörka och smärtsamma aura. Jag älskar också den lätt igenkännliga musiken från många tv-serier och The Dark Knight-trilogin. Berättelsen utspelar sig under en tid där Harvey Dent (Two-Face, ni vet) är faktiskt en reko kille som vill bli Gothams nästa borgmästare. Bekanta personer som till exempel Catwoman och maffiabossen Falcone dyker också upp, och skildras med mycket karisma. Lägg även till ingredienser som korruption, mörker, falskspel och ett par skelett i garderoben. Att beskriva handlingen mer detaljerat än så hade dock varit att avslöja för mycket, eftersom dessa spel är uppbyggda på att spelare ska upptäcka och vara en del av historien själva. [caption id=“attachment_12539” align=“aligncenter” width=“550”] Bruce Wayne har stora bekymmer som han måste ta hand om.[/caption] Realm Of Shadows allra största styrkor är den trovärdiga dialogen och de svåra valen. Jag var rädd att utvecklarna inte skulle få ihop så intressanta samtal mellan karaktärerna, men det gör de med bravur. Det finns inte ett uns av överspel. Att få se Bruce Waynes ansiktsuttryck vid en väldigt jobbig presskonferens är bevis nog att spelstudion lyckas fånga in känslosamma tillfällen, precis som de gjorde i The Walking Dead. Vill jag vara moralisk eller vågar jag kliva över gränserna mellan rätt och fel? Vad är egentligen rätt? Så tänker jag när jag ställs inför tuffa konversationsbeslut, och konsekvenserna för ett svar kan stå Bruce Wayne dyrt om jag svarar fel. Men det är du som får stå för handlingarna, och det får man ta med sig i nästa del. Därför tror jag att alla fem kapitlen förtjänar minst en genomspelning till när väl alla delar har släppts. Hur löser Telltale Games det här med actionsekvenserna? Jo, genom att trycka på rätt knapp/dra styrspaken åt rätt riktning i stridens hetta. Det får man uppleva mycket i spelets inledning vid stadshuset. Det är lite för mycket av den varan i början, men det är ändå riktigt spännande. Batman är ju som bekant en intelligent superhjälte, och det gör honom till en utmärkt detektiv. Jag får prova på att lösa ett brott genom att dra kopplingar till hur brottet har begåtts, vilket är ett smart system och jag ser fram emot att få leka utredare i nästa del. Den ikoniska hjälten har haft några riktigt bra spel bakom sig, särskilt Arkham-titlarna. Jag tycker dock att det är ett välkommet byte mellan Rocksteadys smygande action till Telltales historieberättande, eftersom omväxling förnöjer. [caption id=“attachment_12531” align=“aligncenter” width=“550”] Batman möter Catwoman tidigt i spelet.[/caption] Jag är riktigt imponerad av det första avsnittet, och efter det vassa slutet längtar jag redan efter mer av Läderlappen. En av de saker som jag älskar mest med The Walking Dead, är att spelstudion har skapat en egen historia som inte har något med tv-serien eller serietidningarna att göra. Men Batman är annorlunda. Många känner redan till historien när Bruce Waynes föräldrar mördades, och det är ju en viktig del om hur den mörke riddaren kom till. Men jag har en känsla av att det är en historia som berättas ur en annan synvinkel. Jag är inte en Batman-expert, men det finns några personliga relationer i spelet som jag höjde mina ögonbryn för. Realm Of Shadows öppnar starkt och det tar omkring dryga två timmar att spela igenom. Batman är i säkra händer, och Telltale Games vet vad de gör. Det är viktigt att det första avsnittet ska greppa tag i spelaren och få hen att vilja fortsätta med resten av hela historien, och jag är övertygad att spelstudion har lyckats med detta. Om du älskar Batman, att få välja mellan svåra beslut och/eller starka berättelser rekommenderar jag att du också börjar med att kliva in i Gotham med ett nytt perspektiv. Det är fantastiskt!

Månadens höjdpunkter [Augusti 2016]

Thu, 28 Jul 2016 12:00:54 +0000

Vi har nästan tagit oss ut på andra sidan av den lugnaste perioden på spelåret, och även om jag inte kan påstå att det har funnits någon brist på saker att spela tycker jag att det ska bli skönt att kommer igång på allvar med årets andra halva. Redan nu i augusti kommer vi att få se ett par spel som många har väldigt långt uppe på sin totala önskelista för året, och förväntningarna är skyhöga på dessa titlar. Vi kommer förstås snart att se om de klarar att nå upp till dessa nivåer.

Månadens PlayStation Plus-spel [Augusti 2016]

Thu, 28 Jul 2016 09:00:52 +0000

Med lite knappt en vecka kvar till månadsskiftet är det ju i vanlig ordning dags att snegla på vad som ligger runt om hörnet för PlayStation Plus-medlemmar. Det är kanske inte den mest spännande spelsamling som erbjuds, men det finns fortfarande en del trevligheter att se fram emot. Jag håller själv på att spela Tricky Towers för recension i skrivande stund, och det är förmodligen en av de mer positiva överraskningarna bland månadens förmåner. Detta Tetris-inspirerade spel vänder lite på det beprövade konceptet och ställer dig inför utmaningen att bygga torn med klossarna istället för att utplåna rader, men du måste även ta hänsyn till fysik för att undvika ett ras. Det lokala flerspelarläget kan förmodligen göra detta till ett klockrent inslag på fester.

Recension: SteamWorld Heist [Vita,PS4]

Wed, 15 Jun 2016 12:00:10 +0000

De flesta spelarna spelar för belöningarna, det må vara troféer, en kort flykt från vardagen eller som en kulturell upplevelse. Sen finns det spel som SteamWorld Heist som totalt överraskar med sin charm, spelglädje och design. Som spelare har jag ofta koll på vilka spel jag kommer att gilla, och därför blir det en alldeles särskild belöning när jag överraskas av ett riktigt guldkorn. SteamWorld Heist är ett turordningsbaserat strategispel i två dimensioner där striderna påminner en hel del om XCOM: Enemy Unknown och Hard West. Varje runda delas in i två handlingar som oftast innebär en förflyttning till skydd och ett skott med vapnet. Det finns mängder av vapen och förmågor som ändrar förutsättningarna och systemet känns otroligt genomtänkt och balanserat samtidigt som det har ett oväntat djup. Varje karaktär har unika färdigheter och med tanke på urvalet av vapen och stödutrustning blir det ett enormt urval av kombinationer. Många av nivåerna har slumpmässigt genererade kartor och belöningar, precis som i andra roguelike-spel. Utforskandet av rymdskepp och rymdstationer påminner om Dungeon of the Endless , och är en viktig del om du vill öka ditt rykte i sektorn för att låsa upp affärer, bonusuppdrag och utrustning. Beroende på uppdrag, kan du ha mellan en och fyra besättningsmedlemmar. Målen varierar mellan att döda alla fiender, hitta alla skatter eller förstöra ett visst föremål. Bosstriderna är dock som väntat höjdpunkterna bland uppdragen. [caption id=“attachment_11662” align=“aligncenter” width=“550”] Seabrass visar skurkarna att de muckat med fel ångrobot[/caption] Världen är densamma som i den svenska utvecklaren Image & Forms tidigare spel SteamWorld Dig , och styrs av robotar. Berättelsen fokuserar på den godhjärtade och ångdrivna piratkaptenen Piper Faraday som i utkanten av galaxen försöker reda ut varför deras hemsektor invaderats av plundrare på senare tid samtidigt som de försöker hitta vatten för att överleva. Världen är otroligt vacker och ser ibland ut som om den hämtats direkt från en serietidning. Besättningen du kontrollerar är otroligt charmig och förmedlar så mycket personlighet att det för mig blir obligatoriskt att prata med alla mellan uppdragen. Jag spelade igenom hela spelet på PlayStation Vita och efter att ha testat det på PlayStation 4 anser jag att SteamWorld Heist passar bäst på den portabla plattformen. Du får båda versionerna om du köper spelet, men det finns tyvärr ingen crossplay-funktion. Efter allt prat om världen och nivåsystem, återstår den viktigaste frågan om det är kul att spela? Mitt svar blir ett rungande JA, då det var länge sedan jag fastnade så hårt i ett spel och det var svårt att lägga ifrån sig Vitan innan eftertexterna rullade. Spänningen när jag rikoschetterar ett skott mot taket för att komma förbi en sköld, kampen mot larmnedräkningen innan det kommer fiendeförstärkningar, avvägningen om jag ska göra en dubbelförflyttning för att få en bättre position nästa runda eller inte, ja listan kan göras lång. Den absolut största behållningen med spelet är den enorma spelglädjen och beroendet det framkallar. [caption id=“attachment_11660” align=“aligncenter” width=“550”] Även uppdragskartan är rejält bildskön![/caption] Jag satt länge och försökte identifiera vilka brister som finns och hur mycket de skulle dra ned betyget. Jag funderade på om längden på spelet är till dess nackdel då jag klarade alla banor på ungefär 11 timmar, men i ärlighetens namn känns tiden helt perfekt för att få en intensiv upplevelse. Precis när jag började fundera på om banorna kändes repetitiva så dök det upp nya element och till slut kom jag fram till att det inte finns några brister som drar ned betyget. Det här är ett mästerverk och ett av de bästa spelen som finns till PlayStation Vita. Om du gillar turordningsbaserade strategispel ska du göra dig själv en tjänst och spela SteamWorld Heist!

Recension: Overwatch [PS4]

Fri, 03 Jun 2016 15:15:58 +0000

Det är lika bra att erkänna på en gång att jag aldrig någonsin har trivts speciellt bra i någon slags onlineskjutare över huvud taget. Visst har jag upplevt stortitlar som kretsar kring militära aktioner men det har då uteslutande handlat om enspelarläget för att uppleva berättelsen och allt det spektakulära som dessa titlar erbjuder. På senare tid har jag dock investerat ett stort antal timmar i titlar som Splatoon och Star Wars: Battlefront (7/10) , där det förstnämnda spelet erbjudit mig en tävlingsinriktad upplevelse mot andra spelare världen runt, som jag verkligen tyckt bra om. När välrenommerade Blizzard till slut släppte sin tolkning av en färgglad onlineskjutare, blev jag intresserad och beslutade mig därför att ta mig an utmaningen, en match åt gången. När jag startar upp spelet för första gången möts jag av en animerad introduktionsfilm som är utsökt renderad, i äkta Blizzard-anda. Efter att ha räddat jorden från en global robotinvasion, är nu organisationen Overwatch splittrad. Högkvarteret har förstörts av misstag(?), ledarna har avlidit och allmänheten börjar glömma bort vad hjältarna har gjort för mänsklighetens överlevnad. [caption id=“attachment_11462” align=“aligncenter” width=“550”] Vi ska rädda världen igen. Genom att…ehhh…skjuta på varandra i matcher?[/caption] Berättelsen som förmedlas som introduktion är intressant, även om den inte erbjuder något exceptionellt. Dock är inkluderandet av bakgrundshistorien något förbluffande efter de timmar jag nu spelat spelet. Det finns nämligen ingenting över huvud taget i resten av spelupplevelsen som anknyter till det som berättas i början. Allt handlar ju egentligen bara om att dominera nivåerna, nedgöra fiender och utföra viktiga eskortuppdrag. Overwatch erbjuder mig som spelare 21 olika karaktärer att spela under matcherna, där motståndarna har exakt samma urval. Varje hjälte tillhör en av de fyra klasserna attack, försvar, tank och understöd. Redan i första matchen slås jag av vilken variation som möjliggörs där ute på slagfältet, men den första striden sker inne i matchlobbyn. Här ger nämligen spelet tips på hur vi bör utforma vårt lag, beroende på hur oppositionen ser ut. Saknar vi en hårt slående tank-karaktär med massvis av hälsa, lyser det rött i tipsrutan. Dessa rekommendationer tilltalar mig otroligt mycket eftersom jag på så sätt lockas spela med olika karaktärsklasser nästan varje match. Karaktärsdesignen är inget annat än fantastisk i sin estetik och utformande av karaktärerna. Jag får njuta av en blandning som heter duga eftersom cowboys trängs med ninjor, mekaniska jättar, rullskridskoåkande helare och döden såklart. Inget spel är väl komplett utan självaste döden? Mina första matcher mot andra spelare slutar såklart i total katastrof, där jag dör ofta och därför tillbringar mer tid med att springa mot striderna än att strida. Lyckligtvis finns ett vänligare spelläge för oss nybörjare där vi spelare kan samarbeta mot datorkontrollerat motstånd. Detta spelläge får vara mitt ledljus i rätt många timmar innan jag söker mänskligt motstånd på internet igen. [caption id=“attachment_11463” align=“aligncenter” width=“550”] Det enda som är värre än att möta Bastion, är att möta Bastion som helas konstant av Mercy![/caption] En av de värsta karaktärerna jag möter på slagfältet är roboten Bastion, som när som helst kan förvandla sig till ett stillastående kulsprutevärn. Jag vet inte hur många gånger jag har dött i siktet på honom, men i de senare matcherna online har jag dock överlistat dessa fega spelare genom att segla förbi snabbt med helaren Lúcio, förstöra kulspruteläget med en kraftknuff och sedan mosat roboteländet alldeles ensam med min megafonpistol. Overwatch glänser fullständigt klart och ljust när det kommer till att låta spelare ha kul tillsammans. En rättvis algoritm placerar mig alltid i ett motstånd som är på min nivå eller strax över och bara efter några timmar känner jag inte längre att de mänskliga spelarna är övermäktiga. I resultatskärmen efter varje match lyfter spelet endast upp positiva saker, något som jag gillar skarpt. Det fokuseras sällan på vem som nedgjorde flest spelare, utan visar hellre vem som helade flest medspelare eller vem som hjälpte till mest i att stödja de offensiva spelarna. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna beskriva en onlineskjutare med den mängd positiva känslor jag försöker förmedla här och nu, men faktum är att jag har oerhört svårt att slita mig från Overwatch. Upplevelsen har inte varit problemfri dock, då medspelarna ofta bara vill framåt och inte bryr sig om något annat än sig själva. Jag vet inte hur många gånger som jag har flugit bakom en offensiv karaktär med helaren Mercy, skjutit helande energi på dem för att de ska klara sig men snabbt dött själv för att den andra spelaren inte bryr sig om samarbete eller att skydda mig. Overwatch är ett oerhört välpolerat spel på alla fronter. Det välkomnar både proffs och nybörjare, det har en välbalanserad mekanik som aldrig skänker motståndet (eller dina hjältar) ett orättvist övertag. Allt bygger på samarbete, koordination, men framför allt på att ha kul!

Månadens PlayStation Plus-spel [Juni 2016]

Wed, 01 Jun 2016 09:00:33 +0000

Efter ett par månader med PlayStation Plus-förmåner som har varit lite sådär är det dags för en ganska bra månad i juni, åtminstone om du äger en PlayStation 4. Dels kommer du att få underhålla dig med marknadens bästa basketspel NBA 2K16 (8/10) , som denna gång är kryddad med en småfånig men underhållande berättelse i karriärläget. Är inte sport något för dig kan du istället fördjupa dig i den gripande berättelsen om Kaitlin i Gone Home (9/10). Detta är ett spel som alla borde sätta sig ner och uppleva, då det är ett av de bästa exemplen på fantastiskt berättande i ett spel utan traditionella vinst- eller förlustscenarier. Många kallar det för en vandringssimulator, men det är att förringa vad Fullbright har åstadkommit med detta mästerverk.

Veckans fråga: Vilka snacks äter du när du spelar?

Tue, 31 May 2016 09:00:45 +0000

I veckans fråga finns det många aspekter att ta hänsyn till. För några år sedan hade min dotter en kompis på besök och de speladeLEGO Star Wars. De tyckte att det var en bra idé att fortsätta spela medan de åt glass, och det hela slutade med att jag fick kasta bort en DualShock 3 då den fått klibbig glass ned under vänstra analogspaken. Sedan dess råder en strikt regel att man inte äter medan man spelar, och tvättar och torkar händerna innan man fortsätter spela. Självklart finns det dock snacks som inte kladdar ned kontrollerna och det är era tips här jag är ute efter. En annan sida av frågan är hälso- och energiaspekterna. Är du en renlevnadsmänniska som föredrar frukt och grönt te, eller knaprar du chips och sörplar läsk? Kanske kaffe och energidryck för en lång rollspelssession, eller en kasse öl och Tekken med polarna?

Månadens höjdpunkter [Juni 2016]

Thu, 26 May 2016 09:00:41 +0000

Uppdatering 28/5: På grund av förseningen av No Man’s Sky efter publiceringen har nu detta spel bytts ut i listan. Vi börjar nu närma oss sommarmånaderna, vilket traditionellt sett är en ganska lugn och lite småtrist period för spelfans, bortsett från E3-mässan då förstås. Juni ser dock ut att bryta denna trend med en hel rad trevliga spel som tillsammans skapar en osedvanligt hektisk månad för att vara denna tid på året. Vi får ta del av allt från kluriga mysterier i Sherlock Holmes: The Devil’s Daughter till hisnande parkoursekvenser på skyskraporna i Mirror’s Edge Catalyst och det finns lite smått och gott för nästan alla.

Recension: Uncharted 4: A Thief's End [PS4]

Tue, 17 May 2016 12:00:04 +0000

Redan från första sekunden hugger Uncharted 4: A Thief’s End tag i mig, och släpper inte taget förrän eftertexterna rullar. Det är väldigt få spel som lyckas engagera mig så mycket som Naughty Dogs verk har gjort på PlayStation 3 och senare. Med en berättelse som slår både filmer och romaner på fingrarna, en rollbesättning som är otroligt levande och en dialog som får mig att ömsom skratta och ömsom hålla andan går det inte att hitta något som liknar det. Den här gången handlar berättelsen om en enorm piratskatt efter den legendariske piraten Henry Avery. Nathan Drake har lagt hölster och klätterrep på hyllan och jobbar nu helt inom lagens ramar, men han dras in i det här äventyret och slukas precis som vi spelare av legenderna och myterna. Berättelsen är precis som i tidigare delar fullkomligt fenomenal, men jag låter bli att avslöja mer med uppmaningen att spela spelet själva! Den mest iögonfallande nyheten är smygsystemet, där det verkligen känns som om utvecklarna har spelat Assassin’s Creed. Det blir extra uppenbart när de återanvänt färgkodning för när du är inom synfält, vakten sett något misstänkt och när du blir upptäckt. Det känns dock ändå fräscht att kunna välja om du vill försöka vara oupptäckt och lönnmörda motståndet, eller om du föredrar det klassiska skjutandet. För mig blir det oftast en kombination, där jag försöker slå ut några fiender i smyg innan det blir öppen eldstrid. Precis som i tidigare spel finns närstridsalternativ om du råkar hamna för nära motståndarna. [caption id=“attachment_11153” align=“aligncenter” width=“550”] Mannen med världens starkaste fingergrepp[/caption] Den andra intressanta nyheten är att du får köra båt och jeep. Här har de lyckats få fordonsdelarna att vara både nyskapande och roliga. Under vissa moment tvingas jag hitta udda vägar och lösa pussel för att få upp min jeep för leriga slänter, medan andra scener kräver att jag trycker plattan i botten och undviker massiv beskjutning. Variationen gör att jag aldrig blir uttråkad, och arkadracing-kontrollerna känns perfekt avvägda. En mindre smickrande nyhet som känns alldeles för överanvänd är glidandet nedför backar med lösgrus eller lera. Vid ett par tillfällen tycker jag det är befogat, men vid tionde pulkabacken på rumpan känns det sådär. Sett till det tekniska är Uncharted 4 ett mästerverk utan like. Grafiken är det snyggaste jag än så länge sett på konsol, och vid flera tillfällen bara stannar jag upp och roterar kameran och insuper de fantastiska miljöerna. Ser vi till ljudet så håller även röstskådespel, ljudeffekter och musik allra högsta klass. När handgranaterna exploderar bjuds jag på en dov bas som får det att vibrera i kroppen. Dialogen är ändå det som får mig att bli fullkomligt förälskad i spelet. Karaktärerna är otroligt levande och pratar som vanligt folk gör. Scenen där Elena och Nathan pratar om sin dag är en av mina absoluta favoritscener någonsin och har så många nyanser och en stor portion humor. Småpratet i jeepen, tjattret på radion och allt småkiv mellan huvudpersonerna håller absolut toppklass, och brukar annars bara ses i rollspel (och då betydligt mer sällan än här). Att vi dessutom bjuds på det bästa röstskådespelet någonsin är bara pricken över i. [caption id=“attachment_11152” align=“aligncenter” width=“550”] Varför har ingen ritat ett X i sanden?[/caption] Flerspelarläget känns för mig helt överflödigt, och det är inte vad jag vanligtvis söker efter i ett Uncharted-spel. Trots detta är det välgjort och jag har kul när jag kör några dödsmatcher. Tempot är högt och det är min färdighet som avgör om jag ligger på plus- eller minusstatistik när matchen är klar. Det finns massor av kosmetiska upplåsningar, och om du gillar att spela mot mänskligt motstånd kommer det att räcka länge. Jag kan tycka att Naughty Dog varit lite fega och förnyat sig en aning för lite, men när jag överväldigas av kvalitet hela spelet igenom glömmer jag att jag spelat flera liknande segment i föregångarna. Kontrollerna är generellt sett bra, men det händer ändå att mina hopp inte alls hamnar där jag tänkt mig, precis som i de tidigare spelen. I några sekvenser anar jag ett släp och en sänkning av bildfrekvensen, men min kritik är överlag bara petitesser. Vi bjuds här på kanske inte bara årets spel, utan en basenhetssäljare, ett mästerverk och ett av de bästa spel PS4:an har att frambringa. Berättelse, tempo, körsekvenserna, pusslande, basskjutandet, ja alla komponenter samsas i en underbar symfoni av ren och skär spelglädje. Halvvägs genom 2016 blir det i min bok inte bättre än så här på konsol.

Månadens PlayStation Plus-spel [Maj 2016]

Thu, 28 Apr 2016 12:00:49 +0000

Tidigare i veckan började rykten cirkuleras om att nästa månads PlayStation Plus-spel skulle innefatta bland annat **Watch Dogs (7/10), **men detta dementerades ganska snabbt när Sony offentliggjorde det kommande förmånsutbudet under gårdagen. Istället för Ubisofts sandlådeskapelse får vi bland annat ta del av stadsbyggarspelet Tropico 5 där vi alla får chansen att iklä oss rollen som diktator. Balansgången mellan framgångsrik ledare och hatad person med måltavla på ryggen är hårfin, och det krävs en del kreativt tänkande för att hålla alla relativt nöjda.

Månadens höjdpunkter [Maj 2016]

Wed, 27 Apr 2016 15:00:31 +0000

Våren börjar bli ett faktum och även spelsläppen hettar till lite i maj med lanseringen av årets kanske största exklusiva titel i form av Uncharted 4: A Thief’s End. Det saknas dock inte höjdpunkter bakom detta mastodontprojekt, även om Mirror’s Edge: Catalyst tog ett skutt in i juni månad istället. Maj brukar vara en lång månad där väntan inför E3-mässan börjar bli påtaglig, men i år kommer vi åtminstone att ha en hel del olika spel som kan distrahera.

Veckans fråga: Köper du fysiska eller digitala spel?

Tue, 26 Apr 2016 09:00:04 +0000

Konsolernas hårddiskar blir större och våra internetuppkopplingar allt snabbare. Dessa klassiska argument emot digital nedladdning blir allt svagare, men det finns många för- och nackdelar med båda utgivningssätten och vi är nyfikna på vad våra läsare föredrar och var ni köper era fysiska spel. Redan under förra konsolgenerationen började stortitlarna ges ut både digitalt och på skiva, medan det är ovanligare att mindre, indiespel ges ut fysiskt. Är du typen som vill ha en ask i bokhyllan och kanske skyltar med dina spel? Eller föredrar du smidigheten med att snabbt kunna växla mellan spel som ligger på hårddisken utan att behöva byta skiva? Köper du specialutgåvor, och är i så fall extrainnehåll i spelet viktigare eller är det statyer och konstböcker du är ute efter?

Recension: Dark Souls III [PS4]

Mon, 04 Apr 2016 09:00:07 +0000

Under de senaste åren har From Software stått för flera av mina favoritupplevelser på spelfronten, och då tänker jag inte minst på Bloodborne (10/10) som jag säkert har tillbringat närmare 200 timmar med. Även om jag tycker att Bloodborne är det bästa spelet i den så kallade SoulsBorne-serien kommer nog Dark Souls alltid att vara mitt favoritspel, eftersom det var min första kontakt med serien. Det var där jag stångade pannan blodig mot ett till synes ogenomträngligt spel, innan allt bara klickade. I Dark Souls-serien har alltid elden varit ett genomgående tema som ett sätt att referera till livsgnistan i världen, och i Dark Souls III är denna flamma på väg att slockna helt. Detta sker med jämna mellanrum och tanken är att elden ska hållas vid liv med hjälp av fem härskare, men dessa har tråkigt nog lämnat sina troner och struntat i allt ansvar. Gissa vem som får uppdraget att reda upp situationen? Din resa genom landet Lothric bjuder på enastående variation både när det gäller miljödesign och fiender. Detta har alltid varit en av From Softwares absolut största styrkor, och Dark Souls III är sannerligen inget undantag. Här blandas gigantiska fästningar med mörka kryptor och obehagliga träsk, och samtliga områden känns unika och genomtänkta. Dark Souls II (9/10) fick en del kritik för att nivådesignen inte kändes lika sammanhängande som i tidigare spel, och detta har utvecklarna åtgärdat med råge. Vissa områden dräller av genvägar som går att låsa upp, och det känns ibland nästan lika belönande som att besegra en svår boss. [caption id=“attachment_10373” align=“aligncenter” width=“550”] Vissa vill bara se världen brinna. Denna boss vill döda dig samtidigt.[/caption]När vi ändå är inne på ämnet bossar är Dark Souls III mestadels briljant, precis som förväntat. I synnerhet andra halvan av spelet erbjuder flertalet spännande och kreativa strider som verkligen utmanade mig på flera fronter. Det finns dock en viss ojämnhet överlag och ett par bossar kändes väldigt oinspirerade och snudd på tråkiga, vilket är trist att se efter den kavalkad av mästerliga utmaningar som både Bloodborne och expansionen The Old Hunters hade. Glädjande nog finns det i alla fall färre utfyllnadsbossar än i Dark Souls II. Bland de stora spelmekaniska nyheterna finner vi “weapon arts”, en form av specialförmåga som alla vapen har. Det kan vara allt från att du aktiverar en speciell stans som ger tillgång till mer kraftfulla attacker till temporära statuseffekter som förbättrar din förmåga att dela ut stryk. Om de används på rätt vis kan de definitivt göra skillnad i en svår strid, men jag fick aldrig någon större nytta av dem med tanke på min utrustning. Mitt svärd hade en ganska ineffektiv specialattack samtidigt som min sköld inte tillät weapon arts - och trots att jag har många timmars erfarenhet utan sköld i Bloodborne är det en markant skillnad att lägga den tryggheten åt sidan i Dark Souls III. [caption id=“attachment_10476” align=“aligncenter” width=“550”] Om du ser en ensam fiende finns det 300 till som ligger och lurar.[/caption] På prestandafronten rullar spelet mestadels på i en vettig bildfrekvens, men det finns en del områden där nivån svajar en aning. Lyckligtvis flyter spelet på bra under bossfajterna, och det är trots allt där det är viktigast. Dark Souls III är ett härligt kärleksbrev till alla som älskar serien med mer eller mindre subtila referenser till tidigare spel, och det är smått förbryllande hur From Software lyckas pumpa ut så här mycket kvalitet i detta tempo. Att få utforska en helt ny värld skapad av dessa genier och tillsammans med andra spelare luska ut alla kryptiska hemligheter är svårslaget. Även om det inte har samma höga lägstanivå som Bloodborne finns det gott om tillfällen som fick min haka att falla till golvet, och det här är ett spel du helt enkelt inte får missa.

Månadens höjdpunkter [April 2016]

Wed, 30 Mar 2016 09:00:01 +0000

April är snart här och med denna månad kommer spelet som är en lågoddsare att hamna högt på redaktionens årslista framåt slutet av året. Jag talar förstås om Dark Souls III från japanska From Software, en studio som pumpar ut högkvalitativa titlar på löpande band numera. Det återstår förstås att se huruvida detta spel kan mäta sig med föregångarna, men om vi ska tro på Toby är chanserna ganska stora.

Dark Souls III (PS4)

Det jag tycker är mest spännande med Dark Souls III är att se vad utvecklarna beslutar sig för att göra efter framgångarna med Bloodborne (10/10) , ett spel som på flera ställen skiljer sig fundamentalt jämfört med tidigare Souls-spel. Vi kommer sannolikt att se ett lite mer rörligt och aktivt spel, men ändå med ett makligare tempo än den frenesi som Bloodborne bitvis bjuder på. Längtan efter att utforska en ny From Software-designad spelvärld är omfattande, och snart får vi se vilka elaka fällor och bossar som väntar på oss.

Veckans fråga: Vad tycker du om konsoluppgraderingar?

Tue, 29 Mar 2016 09:00:28 +0000

På sistone har det diskuterats ganska mycket om uppgraderingar av befintlig konsolhårdvara efter att skribenter på Kotaku hade hört konversationer om en uppgraderad PlayStation 4 under utvecklarkonferensen GDC. Ryktet möttes med en del skepsis eftersom snarlika konversationer kunde höras angående Xbox 360 under förra generationen. Sedan dess har dock flera publikationer lyckats bekräfta via oberoende källor att Sony har relativt konkreta planer på att åtminstone undersöka möjligheterna att släppa en förbättrad PS4. Det är ännu oklart hur det hela är tänkt att fungera, om det kommer att finnas uppgraderingsmöjligheter för alla som redan har köpt en konsol eller om vi kommer att få köpa en ny box för fullpris. Det är heller inte säkert vad som kommer att uppgraderas i hårdvaran, eller för den delen hur mycket. I veckans fråga vill vi läsa om dina åsikter och spekulationer!

PSbloggen söker förstärkning!

Mon, 14 Mar 2016 12:00:19 +0000

Goda nyheter alla skrivsugna PlayStation-fans, nu söker vi dina färdigheter för att förstärka redaktionen! Har du ett sug efter att göra din röst hörd i allt från nyhetsartiklar och krönikor till topplistor och recensioner är det kanske just dig vi letar efter. Som en följd av läsarundersökningen vi genomförde tidigare i år har vi planer som vi skulle vilja sjösätta, men som kräver lite extra tillskott om vi ska kunna få det att fungera. Det vi erbjuder dig är en miljö där du har möjlighet att utveckla ditt skrivande samt en positiv gemenskap både internt och med våra fantastiska läsare. Det vi ser att du erbjuder är förstås goda kunskaper i svenska språket och ett driv att vilja uttrycka dig i olika former av texter. Självklart behöver du ha tillgång till en eller flera PlayStation-konsoler, och det skadar inte om du har en bred spelsmak eller åtminstone en öppenhet för genrer som du kanske inte normalt brukar spela. Om detta låter lockande i dina öron eller om du har frågor tycker jag att du ska skriva ihop ett mail till johan (a) psbloggen .se. Vi ser fram emot att expandera PSbloggen med just din hjälp för att kunna erbjuda en bättre webbsida för alla PlayStation-fans.

Månadens höjdpunkter [Mars 2016]

Mon, 29 Feb 2016 12:00:07 +0000

Våren börjar närma sig sakta men säkert, och spelsläppen under detta första kvartal fortsätter att dugga tätt. Februari var en fullsmockad spelmånad, men mars kommer absolut inte att göra någon besviken och bland höjdpunkterna ser vi en nordisk dominans med både svenskt och danskt på menyn.

Heavy Rain (PS4)

[caption id=“attachment_10032” align=“aligncenter” width=“550”] Scott Shelby funderar på varför det inte finns en trailer för PS4-versionen av spelet.[/caption] Det har gått sex år sedan producenten David Cage och hans Quantic Dreams slog igenom på allvar med den gripande berättelsen om Ethan Mars och hans tragiska livsöde. Spelet lyckades trots lite skakigt röstskådespeleri skildra en intressant och involverande historia, och nu får vi chansen att uppleva det hela igen med upputsad grafik och högre upplösning. Jag ser fram emot en ny genomspelning för att se hur pass bra denna skapelse håller efter alla dessa år, men jag kommer sannolikt inte att plåga mig fram till platinumtrofén igen. Det finns fortfarande några bittra minnen av många missade knapptryckningar.

Månadens PlayStation Plus-spel [Mars 2016]

Thu, 25 Feb 2016 09:00:50 +0000

Nästa vecka är det inte bara dags för en ny månad, vi som är PlayStation Plus-medlemmar ska ju dessutom få ett gäng nya förmånsspel. Denna gång fick medlemmarna vara med och välja ett av dem genom Vote to Play, och vinnaren i denna omröstning blev det smått galna actionspelet Broforce. Jag ser dock mer fram emot att få spela rymdskjutaren Galak-Z: The Dimensional (9/10), som Martin lovordade starkt i sin recension. I övrigt är det en lite tunn månad faktiskt, men det kanske är lika bra med tanke på hur många nya lanseringar vi har att se fram emot i mars.

Recension: Gone Home [PS4]

Tue, 23 Feb 2016 12:00:44 +0000

Under hösten 2013 släpptes en skapelse lös på PC-spelmarknaden som fick ett mycket varmt mottagande. Gone Home hette spelet och fokus var på berättelse, upplevelse och inlevelse men var det egentligen ett spel? Nu har jag äntligen fått ta del av upplevelsen och ställer mig efter en stund frågande jag med. Men sedan kommer jag på att jag verkligen inte bryr mig; jag har varit med om något fantastiskt och då struntar jag faktiskt vad det kallas. Jag ikläder mig rollen av Katie Greenbriar, en 21-årig tjej som återvänder från en lång semester i Europa. Jag kommer hem mitt i natten och står framför ytterdörren till familjens hus, jag har ringt hem och meddelat att jag inte behöver hämtas på flygplatsen eller att mina föräldrar behöver vara vakna när jag kommer. Jag är äntligen hemma men redan i farstun får jag en känsla av att något inte stämmer. Omgående får jag bekräftat att det är något som inte står rätt till; min lillasyster Samantha har skrivit en lapp där hon ber mig att inte undersöka vad som hänt. Eftersom jag inte har en aning om vad som inträffat, måste jag så klart ta reda på allt, hon är ju för tusan min syster. Väl inne i huset tycker jag mig höra folk som går omkring, jag anar musik någonstans och det känns helt klart som att jag inte är ensam. Mamma och pappa är dock inte heller någonstans - huset verkar tomt men ändå levande! Personligen blir jag lite orolig; är det ett skräckspel som jag spelar? [caption id=“attachment_9943” align=“aligncenter” width=“550”] Vad har hänt? Varför har inte mamma stängt lådorna?[/caption] Någon skräck handlar det såklart inte om här, däremot en rejält tät atmosfär som omgående lurar in mig i helhetsupplevelsen. Jag blir så uppslukad av miljöerna i huset att jag vid ett tillfälle faktiskt går in och tittar på kontrolluppsättningen i ett desperat försök att hitta en knapp för att ropa efter min familj. Runtom hela huset hittar jag spår av min familj; jag går metodiskt igenom varje byrålåda (stänger en del som är slarvigt stängda till hälften) och läser varje liten anteckning som jag hittar. Det verkar som att familjen har givit sig av i en hast eftersom det fortfarande lyser en hel del lampor i huset. Jag vet att pappa hatar när man inte släcker efter sig! Jag letar vidare efter spår och bevis som kan berätta för mig vad som har hänt och vart alla har tagit vägen. Huset öppnar upp sig bit för bit och jag lyckas till och med hitta hemliga passager - den som byggt det här huset var en intressant människa. Det finns till och med de som säger att huset är hemsökt, eller att man blir galen av att bo här. [caption id=“attachment_9944” align=“aligncenter” width=“550”] En stor, lycklig familj! (?)[/caption] Äventyret fortsätter i vårt hus; jag upptäcker fler hemligheter och snart börjar jag misstänka vad som hänt. När spelet börjar lida mot sitt slut känner jag mig hemma och längtar efter min familj, jag vill leka kurragömma med Sam bland alla lönngångar. Jag vill sitta tillsammans med henne och lyssna på alla kassettband med knepiga punkgrupper. Men jag får inte som jag vill - spelet tar slut och ger mig ett fantastiskt avslut där jag lämnas med en längtan efter mer. Jag har inte fått en enda poäng, jag har inte fått starta om spelet för att min karaktär dött och jag har bara fått en enda trofé än så länge men jag bryr mig inte, upplevelsen är fullständig. Promenadsimulator eller inte, Gone Home når rakt in i hjärtat, och det tar inte lång tid. Efter två timmars spelande är jag klar, torkar några tårar och njuter av allt jag precis har upplevt. När jag tittar på listan över troféer, finns det en hel del som entusiasmerar att spela om spelet men även om jag är en troféjägare, står jag över. Jag vill behålla minnet av historien som ett foto, jag vill behålla mina upplevelser för mig själv. Det tar nog ett tag innan jag återvänder till Gone Home - men av alla bra anledningar du kan tänka dig.

Veckans fråga: Vilken huvudperson i Assassin's Creed-spelen gillar du mest?

Tue, 23 Feb 2016 09:00:12 +0000

Ubisoft har genom åren bjudit oss på häpnadsväckande och unik spelmekanik, olika personligheter, snygg grafik och många olika miljöer från specifikt utvalda städer genom historien. Främst har de bjudit på flera olika personligheter med intressanta livsöden och egna agendor. Vi har fått möta både kvinnliga och manliga lönnmördare i många olika former av extramaterial och sidohistorier. Nu när hetsen har lagt sig efter släppet av det senaste spelet i serien, Assassin’s Creed Syndicate (8/10) , är vi nyfikna på att få veta vilken av alla protagonister från denna ljuvliga värld som är just din favorit.

Recension: The Witness [PS4]

Wed, 03 Feb 2016 09:00:28 +0000

Jonathan Blows senaste spel kan mycket väl vara årets mest efterlängtade verk. Efter att ha legat bakom startskottet för en aldrig sinande indievåg på konsol för drygt sju år sedan med mästerverket Braid – vars slutscen diskuteras än idag – är det minst sagt många som är nyfikna på projektet han lagt ned sin själ i sedan dess. Atmosfären i The Witness är fullkomligt ljuvlig. Från mina första prasslande steg i de inledande grönområdena, förbi undersköna skogar fyllda med rosa körsbärsträd, vidare till marmorvita slottsruiner och häpnadsväckande bergstoppar är allt bedårande vackert. Varje minut av resan är lika fin som en skickligt målad pastelltavla, och variationen mellan de olika miljöerna på ön där resan utspelas imponerar verkligen. Mysiga konstverk som Flower (9/10) och Journey (10/10) får se sig besegrade rent estetiskt, för här får jag bevittna några av de mest inbjudande miljöer jag någonsin sett i ett spel. Även om miljön och det ljuva bakgrundssuset får mig att stormtrivas är det ändå alltid pusslandet som står i fokus. Mekaniken är till en början lika simpel som de enklaste labyrinter du hittar i en vanlig knep- och knåptidning – dra ett streck från start till mål mellan slingergångarna däremellan och du har vunnit. [caption id=“attachment_9639” align=“aligncenter” width=“550”] En av de enklare pusselpanelerna. Dra en linje från cirkeln i botten av den vita skylten upp till en av grenarna. Kan du lista ut vilken?[/caption] Snart läggs dock ett extra lager till mekaniken, sen ett till och därefter ytterligare ett. Innan jag vet ordet har de triviala tankenötterna blivit otroligt komplexa och avancerade. Nya symboler och regler introduceras vid varje nytt område jag besöker, och att lista ut hur dessa hänger samman kan ibland vara ett lika stort mysterium som själva pusslet. När det går som bäst och jag löser gåtor som en riktig mästerdetektiv uppe bland trädtoppar mellan knarrande kojor tar min lycka abrupt slut. Tetrisliknande symboler blockerar nämligen min väg, och hur dessa klossar klaffar i problemlösningen har jag ingen aning om ännu. Jag tvingas ofta vända om och besöka nya regioner för att klura ut hur oprövade pusselelement fungerar, och det är först när jag hittar tetrisbitar vid ett träsk jag förstår hur de passar in. Lyckan jag känner då är ungefär densamma som när jag låser upp nya förmågor i Metroidvania-spel, eftersom jag plötsligt kan ta mig vidare på alla de platser jag tidigare sett symbolen. Min största kritik mot The Witness är att majoriteten klurigheter hade fungerat precis lika bra i en pysselbok som i ett digitalt spel. Många gånger känns det som att de vackra bakgrundsmiljöerna bara är simpla kulisser och billiga lockbeten för att lura på mig nya tankenötter. Ungefär som att placera ett sudoku mitt i en akvarellmålning – kontrasten blir lite för stor. [caption id=“attachment_9640” align=“aligncenter” width=“550”] Spelet är väldigt långsamt i början, men tempot lägger sig på en mer lagom nivå när du kommer in i öns flyt.[/caption] Lyckligtvis tvingas jag tänka utanför ramarna ibland, och omgivningarna får plötsligt spela en central roll i pussellösningen. Spelet är som bäst när jag behöver ta hjälp av skuggor och landskap i kombination med de symboler och streck vars regler jag lärt mig. Än bättre blir det när jag plötsligt upptäcker hur allt från vattendrag och gräs till berg och moln går att omvandla till pussel i spelvärlden. Det gäller bara att lära sig se rätt mönster. Hur bra The Witness lever upp till förväntningarna är svårt att svara på. Det är inte alls lika tajt som Braid och slutsekvensen kommer aldrig att bli lika omtalad. En sak är dock säker – spelet är verkligen ingen besvikelse. Är du minsta intresserad av att motionera hjärnan med problemlösning är detta ett spel du absolut inte får missa.

Månadens PlayStation Plus-spel [Februari 2016]

Wed, 27 Jan 2016 17:43:05 +0000

Nu när vi närmar oss en ny månad är det i vanlig ordning snart dags för ett gäng nya spel till alla PlayStation Plus-medlemmar. I februari är det dags för en riktig höjdare om du gillar kooperativa spel, och då syftar jag förstås på Helldivers (9/10). Detta actionfyllda spel från svenska Arrowhead Game Studios balanserar skickligt på gränsen mellan koordinerat samarbete och rent kaos med tanke på att det är fullt möjligt att råka ha ihjäl dina medspelare. Vi kommer även att få möjlighet att spela Persona 4 Arena Ultimax vars berättelseläge är ovanligt djupt för att vara i ett fightingspel. Det är en genre som jag normalt sett inte brukar vara intresserad av, men det finns väl ingen som har fått nog av gänget från Persona 4 än?

Månadens höjdpunkter [Februari 2016]

Wed, 27 Jan 2016 09:00:50 +0000

Det är dags att kika närmare på vad vi har att se fram emot under februari, och det är tveklöst en månad som bekräftar att det inte behöver vara höst för att det ska hagla trevliga spel. Vi kommer att få en härlig blandning av alla möjliga genrer och ett av dem är dessutom årets första stora flaggskepp för PlayStation 4. Det är svårt att plocka ut bara tre höjdpunkter denna månad, men efter lång tids övervägande blev det följande.

Veckans fråga: Vilken boss minns du bäst?

Tue, 26 Jan 2016 12:00:31 +0000

Bossar, slutmonster och förbannade skithögar; kärt barn har många namn! I veckans fråga tänkte vi gräva djupt bland alla spelminnen som vi på redaktionen, men framför allt du, har av dessa stoppklossar eller befriande element i spel. I spelvärlden är bossen en stor eller utmanande karaktär som antingen hindrar oss spelare från att komma vidare till nästa nivå eller stå i vägen för de efterlängtade sluttexterna. De flesta utvecklare har sin egen syn på vad en boss, eller en slutstrid ska innefatta och nu tänkte vi höra efter vilken du minns allra bäst. Det kan vara en riktigt dåligt implementerad slutboss eller en fantastiskt utmanande men välprogrammerad dito. Personligen blir jag konfunderad ifall jag inte ser minst en kommentar som tar upp ett monster från antingen Dark Souls-serien eller Bloodborne (10/10) , men det är ju bara vad jag tror…

Recension: The Banner Saga [PS4]

Mon, 25 Jan 2016 12:00:50 +0000

Jag är riktigt förtjust i strategirollspel. Du vet de där äventyren vars strider ser ut att utspelas på stora schackbräden, där spelaren och datorn turas om att flytta sina pjäser och du har all tid i världen att fundera ut ditt nästa drag. The Banner Saga innehåller sådana bataljer, därför kom det knappast som en överraskning att det var jag som snodde åt mig redaktionens recensionsexemplar. Direkt kastas jag in i en bedårande, snötäckt vintervärld med kraftiga vikingainfluenser. Solen har fryst fast mitt på himlen, alla gudar har dött och jorden invaderas av tungt beväpnade jättar vars mål verkar vara att utplåna alla former av intelligent liv. Inramningen är helt underbar, inte minst då allt målas upp i samma stil som den gamla skolans tecknade Disneyfilmer, fast med en stämning så becksvart att den syns rakt igenom spelets meterhöga snötäcken. Inledningsvis känns det som om jag missat någon prolog eller liknande, för det slängs otroligt många namn och termer i ansiktet på mig som jag förväntas komma ihåg. Det känns ungefär som att hoppa in mitt i en säsong av Game of Thrones utan att ha sett ett enda avsnitt tidigare, och det blir på tok för mycket att hålla koll på under den korta inlärningstiden. [caption id=“attachment_9492” align=“aligncenter” width=“550”] Kolla en så fint bro-derad flagga…[/caption] Efter en timme eller två börjar jag äntligen förstå vad det är som händer runt omkring mig, och jag slutar blanda ihop namn som Mogr och Mogun. En väldigt stor del av spelet går ut på att ta ställning till olika val, och lyckligtvis introduceras inget utav de mer betydelsefulla sådana innan jag hunnit bekanta mig mer med världen. Därefter kan varje litet beslut få förödande konsekvenser. Att slå läger i fel by eller missta ett par främlingar för att vara godhjärtade kan mycket väl leda till att någon utav huvudkaraktärerna dör. Än en gång kommer jag att tänka på Game of Thrones, för spelet drar sig verkligen inte från att ha ihjäl hjältarna jag lärt känna och som jag tränat upp i strid. Det känns oftast ganska snopet när ett till synes petitessartat val slutar med att min favoritkaraktär dör. Men även om det känns frustrerande bidrar det till en känsla av hur hotfull världen jag besöker är, och får mig alltid att tänka efter både en och två gånger när jag ställs inför nya vägval. Den långa vandringen över de snötäckta bergen är tyvärr inte utan dalar. Till att börja med är manuset inte tillräckligt välskrivet för att det ska räcka med enkla stillbilder och halvhjärtade stämningsbrus som bakgrundsmusik, helt utan något röstskådespel. Lyckligtvis är handlingen och världen runtomkring oerhört intressant ändå, men smartare dialog med ett par skämt eller olika dialekter hade verkligen behövts. [caption id=“attachment_9491” align=“aligncenter” width=“550”] Även om stridssystemet har sina brister fungerar det bra som en inkörsport till genren.[/caption] Även stridsmekaniken är lite för simpel för sitt eget bästa. Den är förvisso underhållande till en början, men efter allt för många utfyllnadsstrider i rad blir bristerna smärtsamt uppenbara jämfört med mästerverk i genren såsom Disgaea 5: Alliance of Vengeance (9/10) och XCOM: Enemy Within (8/10). Kartorna är alltid ganska små, miljöer återanvänds ständigt och det finns aldrig några höjdskillnader eller andra utmaningar på spelplanen som tvingar mig att tänka om och ändra strategi. Det är absolut inte ett uselt system, men överlag blir det lite för variationsfattigt och inte tillräckligt utmanande för att jag ska vara helt nöjd. Bortsett från dessa brister och en del omotiverad utfyllnad emellanåt håller ändå Stoics debutspel The Banner Saga fanan oväntat högt hela vägen fram till slutet. Efter mängder av svek, lögner och bakhåll samt underhållande resurshantering vill jag bara att sagan ska fortsätta när sluttexterna till sist rullar förbi. Lyckligtvis kommer denna önskan infrias då spelet bara är första delen i en planerad trilogi. Enligt utvecklarna behöver vi dessutom inte vänta allt för länge på fortsättningen, då detta flaggskepp redan fått tillräckligt med vind i seglen för att del två ska hinna ros i land senare i år, vilket jag verkligen ser fram emot.

Månadens PlayStation Plus-spel [Januari 2016]

Wed, 30 Dec 2015 19:10:14 +0000

Året närmar sig sig slut, men Sony har passat på att lyfta på skynket när det gäller nästa månads PlayStation Plus-spel innan de påbörjar nyårsfirandet. Spelförmånerna bjuder på några riktiga guldkorn där Dragon Age: Origins är något att se fram emot om du har missat det. Denna första (och enligt mig bästa) del i Dragon Age-serien har potential att sysselsätta rollspelsfans i massor av timmar. Om du istället är på humör för klassiska äventyrsspel finns det väldigt få som lyckas slå Grim Fandango: Remastered. Fantastiska karaktärer, sylvass dialog och underbar stämning är bara några av höjdpunkterna i detta mästerverk som bör upplevas av alla.

Månadens höjdpunkter [Januari 2016]

Mon, 28 Dec 2015 12:00:02 +0000

2016 är snart ett faktum och det börjar bli dags att blicka fram mot några av januaris höjdpunkter, och med tanke på hur många tillkännagivanden som poppade upp under december ser det ut att bli en riktigt trevlig månad. Flera av de mest intressanta spelen har förvisso varit tillgängliga på PC sedan tidigare, men nu når de äntligen ett nytt hem på PlayStation.

Gone Home (PS4)

Detta spel släpptes redan 2013 till PC och lyckades ta mig med storm på ett vis som få andra spel har kunnat göra. Det är ett berättelsedrivet äventyrsspel som skildras i förstapersonsperspektiv och återberättar en gripande händelse i protagonisten Kaitlins liv genom att spelaren finner föremål i det övergivna familjehemmet. Berättelsen utspelar sig på 90-talet och huset dräller av härliga referenser till denna tidsperiod, vilket gör att det är ett rent nöje att utforska varenda litet skrymsle i hemmet. Jag ser verkligen fram emot att uppleva denna emotionella resa igen.

Recension: Bloodborne: The Old Hunters [PS4]

Fri, 04 Dec 2015 12:00:24 +0000

Doktor Iosefka rekommenderade ett återbesök till Yharnam för att få en ny dos av jägarblod i mig. Vem är jag att argumentera mot en välmenande doktor? Nyligen släppte From Software en expansion till Bloodborne (10/10) , med lite nya områden, utmaningar, vapen och dödsfall. Jag har gett mig in i vansinnet som är “The Old Hunters” och rapporterar från dess mardrömslika platser. Någon gång kan jag tycka att jag borde lära mig hur From Software tänker när det kommer till expansioner. I både expansionen Artorias of the Abyss till Dark Souls och de tre expansionerna till Dark Souls II (9/10) gjorde jag samma fundamentala misstag. Istället för att vara klok, eftertänksam och ta det säkra före det osäkra gav jag mig in i expansionerna blint, och i det aningen svårare läget NG+ (det vill säga, ‘det andra varvet’ genom spelet). I normala fall hade detta inte varit något problem, om jag inte gång på gång glömmer bort att From Software gillar att skruva upp svårighetsgraden rätt rejält i sina expansioner. Detta är naturligtvis även sant i The Old Hunters fall. För en gångs skull är vägen in i expansionen lite mer lättåtkomlig än vad den historiskt har varit, och att ta sig från den absoluta början av spelet till dessa nya områden tar inte särskilt lång tid. Att upprepade gånger dö eftersom jag är lite oförberedd på att ta mig an dessa fiender på grund av aningen för låga egenskaper och viss rostighet i kontrollerna får jag helt och hållet skylla mig själv för. [caption id=“attachment_8823” align=“aligncenter” width=“550”] Fiender med ondskefullt lysande röda ögon hälsar mig varmt välkommen.[/caption] The Old Hunters försöker svara på en del frågor om vad som egentligen har hänt i Yharnam. Varför bestar plötsligt har dykt upp överallt, varför jägarna är så frenetiska i sina attacker mot dessa och vad The Healing Church egentligen har haft för sig genom åren. Allt inramas vackert i en mardrömslik version av bland annat de centrala delarna av Yharnam. En delad dröm där de mest blodbesudlade jägarna fastnat i en evig strid mot bestar. Att jag som en jägare i mängden dyker upp ändrar balansen en smula. Jägarna som kanske borde blivit glada för att få lite hjälp verkar istället anse att jag också måste bekämpas. De kanske inte riktigt förstod att jag var på deras sida, trots mina modiga försök att buga, vinka eller bjuda på kakor. Sakta men säkert leder mina stapplande steg genom det första området fram till en smått underbart koreograferad och fasansfull boss, och där fastnar jag i ett par timmar. Vid ett par tillfällen var det nära att handkontrollen fick uppleva frustrationen av att bli landad på av ett gigantisk kreatur. Men jag besinnade mig och tog istället det säkra för det osäkra - jag lämnade området, samlade på mig lite mer blod och återkom lite starkare. Ett par försök senare var det första (men absolut inte sista) hindret besegrat. [caption id=“attachment_8825” align=“aligncenter” width=“550”] Kramas lite?[/caption] The Old Hunters är From Software i sitt esse - både när det kommer till fiender och miljöer. Det är inte världens största expansion, men de unika områden som min resa tagit mig igenom är alla väldigt olika och stämningsfulla. I synnerhet Research Hall ger mig kraftiga Tower of Latria-känslor, ett område som var en av mina favoritområden i Demon’s Souls. Smala korridorer, skenande spiraltrappor och små, dunkla läsrum skänker en känsla av lugn och ro till detta område, men det lugnet försvinner snabbt när jag börjar inse precis vad det är som efterforskats i detta bortglömda labb. Det märks också extra tydligt att H.P. Lovecraft är en av Hidetaka Miyazakis influenser när jag kommer fram till en avlägsen lite fiskeby plågad av… nej, jag ska inte avslöja mer. Expansionen i sig är inte särskilt stor om vi bara bryr oss om siffror - tre större områden, några rejält tillskruvade bossar och ett stort antal nya vapen. Men det känns inte helt som en relevant slutsats. Områdena i sig är rätt så expansiva - det finns gott om små utrymmen att utforska och hitta godsaker i och det faktum att väldigt få monster återanvänds från grundspelet är ett bra tecken. Som en extra krydda innehåller expansionen åtminstone en strid som är kraftig konkurrent till Artorias som favoritbossfight genom tiderna. Eftersom expansionen är placerat väldigt tidigt in i spelet känns det som ett givet besök i framtida genomspelningar för att hämta upp lite nya vapen, attiraljer och blod och se om något av de nya vapnen förändrar hur resten av spelet fungerar balansmässigt. Men, viktigast kanske, varje ny plats berättar sin egen historia. Där jag kunde tycka att handlingen i Bloodborne var lite rörig och att jag till synes på ren och skär slump skyfflades mellan olika områden i jakt på nånting, gav expansionen mig lite incitament till att försöka pussla ihop vad som hänt och hur saker hängde ihop.

Månadens höjdpunkter [December 2015]

Thu, 26 Nov 2015 12:00:50 +0000

Traditionellt sett bjuder årets sista månad inte på så hemskt många spelsläpp, och det är inget undantag i år heller. Det gör att det inte finns tonvis av alternativ när det gäller månadens höjdpunkter, men det betyder inte att spelen är dåliga bara för detta. Faktum är att ett av spelen är ett av mina mest efterlängtade släpp det här året, och då tänker jag förstås på Just Cause 3.

Månadens PlayStation Plus-spel [December 2015]

Thu, 26 Nov 2015 09:00:29 +0000

Året börjar närma sig sitt slut och det är dags för det sista knippet med PlayStation Plus-spel för 2015, och det är en ganska trevlig blandning vi bjuds på i december. Personligen ser jag mest fram emot att testa Kings Quest: A Knight to Remember (8/10) , och det kommer att avgöra om jag köper säsongspasset för resterande episoder eller ej. Det går ju inte att få för många äventyrsspel! En annan favorit är helt klart Far Cry 3: Blood Dragon**,** som är ett fantastiskt sidospår i Far Cry-serien som tilltalar alla fans av 80-talets actionfilmer. Massor av syntmusik, hårdkokta repliker och förstås dinosaurier som skjuter laser med ögonen borde vara tillräckligt för att sälja vem som helst på konceptet.

Veckans fråga: Hur har du utvecklats som spelare?

Tue, 24 Nov 2015 09:00:41 +0000

De som träder in i världen av spel idag möts av äventyr där spelaren enkelt kan konsumera upplevelser i sin surfplatta eller telefon på några sekunder. Detta nya sätt att spela har ställt nya krav på utvecklarna, där det ska vara enkelt att komma igång men där möjligheten måste finnas att fortsätta där man slutade spela sist. Veckans fråga kretsar kring hur vi upplever att detta påverkat oss som spelare. De flesta på bloggen har konsumerat spel med skärm som gränssnitt under flera decennium och vi tänkte göra en jämförelse med hur det var förr. Vad har ändrats, är det bra att bli handhållen genom hela spelupplevelsen?

Recension: Fallout 4 [PS4]

Wed, 18 Nov 2015 14:08:11 +0000

Fallout 4 är som en uppdatering av en välfungerande applikation – där resultatet otroligt nog är ännu bättre än föregångaren. Tänk dig Fallout 3 och Fallout: New Vegas , och lägg sedan till snyggare grafik, fler valmöjligheter och (dessvärre) mer ångest om vilka val du ska välja samt vilka grupper du ska samarbeta med. Redan de första två timmarna är fulla med möjligheter i det gigantiska radioaktiva landskapet du ger dig ut i efter att du hissats upp ur valv 111. Medan timmarna tickar vidare kommer du att slängas in i strider med muterade mullvadar, insekter, plundrare, supermutanter och gigantiska monster. Men du har egentligen bara ett syfte, nämligen att rädda din enda kvarvarande familj. Du kommer från start att känna av spelets många val och möjligheter när du ska välja och designa din karaktär. Ett nytt system för detta ger dig möjligheten att i princip designa din karaktär hur du vill – oavsett om det är kvinna eller man. Det finns frisyrer, hudtoner och fräknar så det räcker och blir över. Nytt med spelet är att din karaktär även kan prata och har en personlighet. Detta kan dock medföra att din egen fantasi inte riktigt spelar boll med hur din karaktär reagerar och säger i olika sammanhang, vilket var en del av charmen i Bethesdas tidigare utgåvor. Smaken är som baken, och det positiva i detta är att berättelsen känns mer verklig och flytande. [caption id=“attachment_8558” align=“aligncenter” width=“550”] Ja, du kan gå till tornen där borta och troligen bestiga dessa till toppen för fin utsikt[/caption] Många nya tillägg och funktioner hänger även med detta spektakulära postapokalyptiska äventyr. VATS-läget är numera i ultrarapid istället för att tiden stannas helt. Det känns mer realistiskt och helt enkelt mer ballt när en muterad byracka hoppar upp i ultrarapid en halv meter från din pistolpipa som får smälla av ett skott mellan ögonen på stackaren. En annan funktion är den alldeles för roliga bygg-ditt-eget-idiotsäkra-läger-funktionen. Med en mängd av olika möbler, väggar, vapen, utkikstorn och diverse andra saker som är bra att ha när man bygger läger, liknar detta ett förstapersonsförsök i Sims-franchisen – och det funkar klockrent! I och med att systemet är enkelt att förstå och att material (förstörda hus, träd, staket, metallskrot etc.) bryts ner enkelt med ett klick och gör att du enkelt kan samla material inom ditt byggområde. Ja, det känns Minecraft-inspirerat då du slipper tänka så mycket; det är bara att bygga och låta arkitekten inom dig briljera. [caption id=“attachment_8559” align=“aligncenter” width=“550”] VATS är numera i ultrarapid så att även du kan bli skjuten. Vem skjuter först?[/caption] När det kommer till skjutsystemet så har det förändrats enormt i känsla i jämförelse av de tidigare spelen – speciellt i förstapersonsläget. Samma reaktionstid som ledande skjutspel i förstapersonsperspektiv kan jag inte riktigt säga att det har, men mycket mer åt det hållet än det stela system som gjorde mig i princip beroende av VATS-läget i föregångaren. Nu kan du faktiskt sikta och träffa utan hjälp av ultrarapid och procentsiffror som talar om sannolikheten av att träffa. Perk-systemet är i princip samma standard som tidigare spel med lite spännande uppdateringar. Det vill säga en kvart med ångest av vilken perk-förbättring du ska välja varje gång du går upp i nivå. Du har med andra ord samma val som tidigare i frågan om du vill bli stark, smidig, smart eller helt enkelt bara ta dig förbi hinder med ren tur. Det finns ett helt träd med möjligheter i hur du vill forma din karaktär och hur denne kommer hantera problemlösningen som krävs för att ta sig framåt. Värt att notera är att även om du väljer att vara smidig och smyga dig fram i spelet så får du ändå möjligheten att ta kontroll över en ståldräkt och känna dig oövervinnligt stark mot bjässar som exempelvis Deathclaws. Fläskigt! [caption id=“attachment_8557” align=“aligncenter” width=“550”] Akta så du inte får slut på ammunition när en Deathclaw närmar sig.[/caption] Trots lite klassiska Bethesda-buggar där kompanjonerna inte riktigt hänger med i din takt och att texten ibland fryser fast är Fallout 4 definitivt ett förstklassigt spel. Jag blir påmind varenda gång av friheten att jag faktiskt kan gå var jag än vill och utforska. Och allt detta med detaljen jag gillar mest – nämligen radiofunktionen i Pip-boy. Det är klockrent att knalla runt med 30-talsmusik i lurarna och Fallout har blivit evigt skyldiga till att ha skapat en dystopisk känsla till all liknande musik jag än lyssnar på. Jag har definitivt ingenting emot detta. Trots att berättelsen i början av spelet är lite svag levererar Fallout 4 till fullo. Att karaktären efter nedfrysning beger sig ut i det helvete som väntar och agerar alfahanne från första sekunden kan jag förlåta då spelet levererar ren njutning i princip rakt igenom. Berättelsen är inte den bästa och mest medryckande jag spelat, men den är definitivt intressant. Spelet är gigantiskt och fullt med val, möjligheter och action - precis vad jag har längtat efter.

Månadens PlayStation Plus-spel [November 2015]

Fri, 30 Oct 2015 19:58:15 +0000

Sony väntade ända in i det sista men har nu slutligen tillkännagivit vilka spel som väntar oss plusmedlemmar i november månad, och det är ingen tokig samling. Vad sägs till exempel om det lysande Mass Effect 2 , som är ett av förra generationens absolut bästa rollspel? Även om det är att föredra att börja från första spelet är det ändå värt att ge sig in i denna underbara berättelse även om detta är din första kontakt med serien. När vi ändå är inne på att hoppa in mitt i serier kommer även The Walking Dead Season 2 att göras tillgängligt för plusmedlemmar. Detta är dock ett lite märkligare beslut eftersom jag själv tycker att serien hänger väldigt mycket på en sammanhängande berättelse. Det är absolut en säsong som är värd att spela, men det finns väldigt mycket som spelaren går miste om ifall denna säsong spelas utan att ha koll på den första.

Månadens höjdpunkter [November 2015]

Fri, 30 Oct 2015 09:00:51 +0000

November är snart här, och det brukar betyda att årets största spelsläpp brukar vara inom räckhåll. Detta år är sannerligen inget undantag, med titaner som Fallout 4, Star Wars: Battlefront och Call of Duty: Black Ops III bara runt hörnet. Detta betyder ju dock även att antalet släpp i månaden brukar bli färre eftersom det är svårt att konkurrera om uppmärksamheten när dessa jättar sväljer upp allt utrymme i både butiker och media. Det är kanske bara positivt ändå eftersom åtminstone Fallout 4 ser ut att kunna ta över resten av året för min egen del.

Veckans fråga: Vilken speluppfinning skulle du vilja ha på riktigt?

Tue, 27 Oct 2015 09:00:38 +0000

Om det är något som sätter verkligheten ur spel, måste det väl ändå vara de fantastiska manicker som vi introduceras till i alla de spel vi spelar. Inte nog med det - funktionerna i spelen är ju även de ganska otroliga om vi jämför med verkliga livet. Vi kommer nog aldrig att få reda på om det handlar om drömmar som utvecklarna har; saker som de skulle vilja ha tillgängliga i vardagen eller om det bara är sjyssta vapen och verktyg de hittar på. I veckans fråga är vi nyfikna på vilka funktioner eller uppfinningar i spel som du skulle vilja ha tillgång till i verkliga livet. Allt är tillåtet; drycker som återställer mana eller hälsa, osynlighetsdräkter eller kartonger som du kan smyga omkring i utan att bli upptäckt.

Recension: Uncharted: The Nathan Drake Collection [PS4]

Wed, 14 Oct 2015 12:00:28 +0000

För mig började Nathan Drakes äventyr med Uncharted 2: Among Thieves och fortsatte framåt med Drake’s Deception. Jag hann aldrig prova det första spelet i serien under PS3:ans tid, men med The Nathan Drake Collection - remastrat till PS4 - fick jag nu chansen att spela första delen i en spelserie jag anser är bland de bästa någonsin. Med förväntningar av att grafiken skulle vara våningar under Uncharted 3: Drake’s Deception blev jag ändå paff när jag startade spelet som ursprungligen släpptes för 8 år sedan. Naughty Dog har gjort ett bra jobb som gör att spelet otroligt nog håller en hög standard. Det viktigaste enligt mig och många andra är berättelsen, och här har Naughty Dog utan tvekan lyckats. Karaktärsintroduktionen är gripande och spänningen är pulsökande från start. Med explosioner, skjutande och väggklättrande så är det svårt att tappa intresset. Miljöbytet från havet till exotiska berg gör att äventyret känns ända in benmärgen och intresset ökar av att jag vill hitta Eldorado, den förlorade staden av guld. Bortsett från handling och miljö så är rörelsesystemet kul och välutvecklat. Det märks att Nathan inte direkt är en parkour-mästare, men att han verkligen kan klättra och slinga i lianer. Det positiva är att spelet går snabbt och att handlingen går undan. Sida vid sida genom stora delar av berättelsen (i hela spelserien) finns kompanjonen Victor “Sully” Sullivan som i sin tur är riktigt bra programmerad och fungerar klockrent i takt med ditt tempo. Alla dina kompanjoner (som är olika genom spelets gång) är skickligt programmerade då de kan distrahera fiender i eldstrider samt samarbeta med att öppna portar och valv som kräver samarbete. Det är kul att se att personligheterna Drake och Sully håller samma standard genom hela spelserien. Humorn är på topp och det känns nästan som att jag känner karaktärerna personligen. [caption id=“attachment_8029” align=“aligncenter” width=“550”] Det nya fotoläget ger ändlösa selfie-möjligheter.[/caption] Laddningstiden mellan klantiga snedsteg i form av ett fall ned för en exotisk vägg är endast några sekunder innan du åter är på banan igen. Ett minus är dock att tiden rinner iväg ovanligt fort och att jag helt plötsligt insett att jag ska upp till jobbet om tre timmar. Detta är ett fenomen jag upplevt i både Among Thieves och Drake’s Deception och nu har fått uppleva igen med Drake’s Fortune. Detta beror helt enkelt på blandningen mellan äventyr, klockrena karaktärer med sköna personlighetstyper och grym regi. Tacka spelskaparna för att inte ha gjort spelen allt för långa då de kan avklaras på 5-12 timmar, beroende på om du pressar, har lätt för att fastna eller tar det lugnt. Det här är perfekta spel för dig som inte har så mycket fritid och kan prioritera ett spel någon timme några kvällar i veckan. [caption id=“attachment_8028” align=“aligncenter” width=“550”] Nathan funderar på om det kanske finns enklare sätt att livnära sig.[/caption] Ta nu allt gott som finns att hämta i Drake’s Fortune och föreställ dig att det bara blir bättre för varje spel. Klättrings- och slagsmålssystemen blir mer välutvecklade med varje utgåva. Berättelsen blir djupare med en intressant ursprungshistoria i Uncharted 3: Drake’s Deception. Grafiken blir även avsevärt snyggare. Det är häftigt att se att miljön spelar en viktig roll i både känsla och praktik när du kan slita tag i en ölflaska och slå den i huvudet på en skurk, eller helt enkelt fly från en brinnande byggnad som faller samman i rasande takt tätt efter dig. Uncharted-spelen var banbrytande på sin tid och var alltid serien jag omoget nämnde att mina 360-spelande vänner inte hade tillgång till under konsolkrigen man hade i ungdomens dagar. Det är vackert att återvända till ännu mer välputsade och otroligt roliga och storslagna äventyr i de remastrade versionerna. The Nathan Drake Collection är så nära ett perfekt släpp i väntan på Uncharted 4: A Thief’s End i februari nästa år. Du som har spelat alla tre spelen på PlayStation 3 tidigare kommer att få en härlig nostalgitripp, och om du är ny till serien kan du se fram emot en upplevelse du sent kommer att glömma.

Månadens PlayStation Plus-spel [Oktober 2015]

Thu, 01 Oct 2015 09:00:18 +0000

Nu när vi är inne i en ny månad betyder det att en ny samling PlayStation Plus-förmåner är bara runt hörnet. Nästa vecka får vi bland annat ta del av Super Meat Boy som jag nämnde igår i min genomgång av månadens höjdpunkter, och detta kommer sannolikt att tillfredsställa alla som är ute efter utmaning och välgjorda plattformspel med en härlig grafisk stil. Om du gillar klassiska äventyrsspel kan du glädjas åt att få spela det utmärkta Broken Age (8/10) , ett av de bästa peka och klicka-äventyren som har släppts på länge. Det är en charmig berättelse författad av Tim Schafer med bland annat Elijah Wood och Jennifer Hale i rollistan, och spelet är fullpackat med intressanta karaktärer och pussel.

Månadens höjdpunkter [Oktober 2015]

Wed, 30 Sep 2015 10:00:51 +0000

Efter en månad med mängder av starka spelsläpp, som till exempel Metal Gear Solid V: The Phantom Pain (9/10) , Mad Max (8/10) och SOMA (8/10) , är det nu dags att blicka fram mot oktober och vad denna månad har att erbjuda. Att döma av listan med spel som kommer att släppas kommer vi absolut inte att sitta sysslolösa. I höstrusket kan vi se fram emot bland annat supersvåra plattformspel, dystopiska rollspel och en resa bakåt i tiden till den industriella revolutionen. Det finns med andra ord något för i princip alla smaker denna månad.

Veckans fråga: Vilket spel har du sträckspelat längst?

Tue, 29 Sep 2015 09:00:42 +0000

Förr i tiden då titlarna inte duggade lika tätt som i dag, spelade vi våra spel i veckor, kanske månader - konstant. Jag minns själv det underbara Maze of Galious till MSX, ett tvådimensionellt äventyr som kändes så enormt djupt att det nästan tog andan ur mig. Jag och mina vänner satt och spelade långa sessioner under en hel sommar och vi kunde enkelt sitta från morgon till kväll för att utforska världen. Veckans fråga handlar om just de där spelen som fängslat dig som spelare, fängslat dig till till den grad att tid och rum (eller hunger) knappt existerar längre. Självklart har samtliga medlemmar i redaktionen följt råden att ta 15 minuters rast för varje speltimme och fyllt på med mat från alla kostcirkelns delar under speltiden.

Recension: Mad Max [PS4]

Wed, 23 Sep 2015 15:00:26 +0000

Den andra Mad Max-filmen, The Road Warrior hade premiär när jag fortfarande var mycket ung och även om jag inte såg den precis när den kom ut, minns jag att jag slukade vägkrigarens äventyr alldeles för ung. De första gångerna jag såg filmen fascinerades jag av det brutala liv som skildrades i den skoningslösa öknen. Döden lurade alltid bakom nästa sanddyn och det spelade ingen roll om de utsatta var barn eller vuxna, män eller kvinnor. Lite senare i livet hittade jag tillbaks till trilogin av filmer och blev igen fascinerad av Max öde. Den här gången var det dock tomheten i landskapet som lockade mig som tittare. Nu när jag spelat klart spelet om denne galne Max, kan jag inte låta bli att blicka tillbaka nästan 35 år och bli en smula nostalgisk. Världen som möter mig och Max de första minuterna är precis som jag minns den; skoningslös och oförutsägbar. Vi blir överfallna av ett gäng galningar, inte helt olika de psykotiska mördarna i Borderlands , och de tar ifrån Max allt han har. Ensam kvar i öknen utan så mycket som en droppe vatten måste han överleva och självklart hämnas! Ganska snart träffar jag på Chumbucket, en krum puckelrygg med ordentligt svarta fingrar. Han är en av ökenlandets mästermekaniker och lovar att hjälpa till med återuppbyggnaden av Magnum Opus - den mäktigaste rosthögen som någonsin hoppat över en sanddyn. Vägen dit är inte lätt men tack och lov finns det uppdrag och uppgraderingar till vansinne. Svenska Avalanche Studios är det som ligger bakom spelet, studion som har skapat spelserien Just Cause. Även om den fjärde Mad Max filmen släpptes i år, har spelet inte alls mycket med den att göra. Personligen ser jag det snarare som en blandning av de tidigare tre filmerna. Berättelsen kretsar kring Max besatthet att utkräva hämnd på alla som gjort honom något ont, denna gång landar skulden hårt på Scabrous Scrotus. Trots en incident med ett motorsågssvärd planterat halvvägs in i huvudet, lyckas Scrotus komma tillbaka till makten och göra livet surt för vår protagonist. Vägen till hämnd är relativt lång och bjuder på en ganska bra inblick i hur livet levs i en postapokalyptisk värld, styrd av galningar. [caption id=“attachment_7678” align=“aligncenter” width=“550”] Mot solnedgången i Magnum Opus tillsammans med min enda vän.[/caption] Det är ett väldigt landskap av sand och öken som målas upp framför oss och därför är det skönt att den mesta förflyttningen sker i den trimmade rosthögen Magnum Opus. Bilen är till en början ganska svår att kontrollera och det känns som att det räcker med att jag snuddar vid en liten sten för att bilen ska skickas iväg snurrande upp i luften. Efter några resor lär jag mig att kontrollera bilen och jag vet vilka delar av miljön jag ska passa mig för - det börjar rulla på bra! Något som jag inte blir vän med i spelet är däremot kameran - den följer inte bilen automatiskt utan jag måste hela tiden justera den så att jag ser bra framåt. I de fall då jag hamnar i strider med andra bilar verkar den dock leva sitt eget liv och kan välja att snurra runt för att visa en bil bakom mig som jag har träffat istället för att visa stupet framför bilen som jag är på väg mot. Efter ett trettiotal timmar har jag vant mig att styra kameran men det är ändå något som jag tycker att utvecklaren borde ha kunnat implementera lite snyggare. [caption id=“attachment_7680” align=“aligncenter” width=“550”] Chumbucket gör det han är bäst på - att laga motorn med en skiftnyckel![/caption] Förutom bilstrider, blir det även en hel del handgemäng och här lånar Mad Max friskt från Arkham-serien där fiendernas attacker visas innan de sker och där jag kan parera enkelt om jag trycker på triangel i rätt tid. Av någon anledning har jag aldrig bemästrat detta spelsätt, vilket innebär att jag gör misstag genom hela spelet, ibland med dödlig utgång. Lyckligtvis kan jag uppgradera Max så att han slår hårdare men också så att han tål mer stryk, vilket är välbehövligt. Det jag gillar bäst med spelet är dock det vackra, öde landskapet och utforskandet som spelet erbjuder i mängder. Precis som i Dragon Age: Inquisition (9/10) , lockar den öppna spelvärlden konstant till utforskande - är det inte en vattenreservoar längs vägen, är det ett utkikstorn eller ett läger som måste undersökas. Mängden småuppdrag och gömda skatter är faktiskt en stor bidragande orsak till att det har tagit så lång tid för mig att spela klart spelet - jag har helt fastnat i världen! För mig är Mad Max nära på ett mästerverk. Bortsett från en del klumpiga kontroller och småfel i miljön, passar det här spelet mig som hand i handsken. Jag trivs mycket bra i världen som Avalanche Studios har skapat och berättelsen, även om den är lite tunn ibland, kittlar mig precis rätt - rakt på den där nostaligiska delen av min själ.

Recension: Metal Gear Solid V: The Phantom Pain [PS4]

Tue, 15 Sep 2015 10:00:03 +0000

Metal Gear Solid är ett verk som enligt mig satte ribban för filmliknande presentation av spel när det släpptes till PlayStation 1998. Blandningen av spion- och actionfilmsupplägget tillsammans med de tydliga animereferenserna skapade en härlig upplevelse med starka karaktärer och galna utsvävningar. Producenten Hideo Kojima har tagit ut svängarna mer och mer under åren och skapat en form av galenskap som seriens fans älskar och som andra ser som openetrerbart nonsens. Även om jag kan hålla med om att det emellanåt är väldigt flummigt berättat är berättelsen flummig på bästa möjliga vis. Nu när serien når den femte numrerade delen har dock Konami dragit lite i handbromsen på den fronten, på gott och ont. Metal Gear Solid V: The Phantom Pain tar vid efter händelserna i prologspelet Metal Gear Solid V: Ground Zeroes där Big Boss återvänder från uppdraget och möts av kaos på Mother Base. Inspektionsteamet som skulle besöka basen visade sig vara en del av gruppen Cipher, som inte riktigt gillar hur framgångsrik Big Boss är på att rekrytera sin gränsöverskridande armé. Striden leder till att Big Boss blir svårt skadad och hamnar i komatillstånd. Till slut kämpar han sig dock tillbaka till de levande och vaknar upp, nio år senare i ett sjukhus på Cypern. Det dröjer inte länge innan Cipher får nys om detta och inleder en attack mot sjukhuset. Big Boss får bråttom att skaka av sig ringrosten - han måste snabbt ta sig ut ur sjukhuset. Under flykten får vi bevittna mängder av galenskaper som i princip enbart kan komma från Hideo Kojimas hjärna, och det skapar ett väldigt intressant upplägg för hämndhistorien som spelet centreras kring. [caption id=“attachment_7536” align=“aligncenter” width=“550”] Det är viktigt att rekrytera personal till din nya bas.[/caption] Eftersom den gamla basen är totalförstörd behöver allt byggas upp från grunden igen och rustas upp för att kunna lokalisera och sedermera utplåna fienden. De trogna följeslagarna Kazuhira Miller och Revolver Ocelot ser till att mata Big Boss med en serie uppdrag som är mer eller mindre berättelsedrivna, och upplägget är på så vis nästan identiskt med det från Metal Gear Solid: Peace Walker. Genomförandet är dock betydligt mer polerat och intressant, vilket jag är tacksam för eftersom jag hade svårt att fastna för det spelet trots den engagerande historien. The Phantom Pain frångår strukturen i spelserien ganska markant genom att erbjuda stora, öppna spelområden som du kan utforska ganska fritt. Det finns relativt få tillfällen då du som spelare blir en passiv åskådare till de ökänt långa filmsekvenserna som är bekanta från tidigare spel. Jag saknar dock dessa omfattande informationsdumpningar ibland eftersom berättarstilen är en stor del av charmen med serien. [caption id=“attachment_7538” align=“aligncenter” width=“550”] Sandstormar är ett viktigt taktiskt inslag i Afghanistan[/caption] Själva spelmekaniken är långt överlägsen alla andra tidigare spel i serien, och möjligtvis är detta det mest polerade smygspelet jag någonsin har spelat. Jag ställs inför tuffa utmaningar och infiltrationer av baser, men inte vid något tillfälle känner jag att jag saknar möjligheter att kunna utföra jobbet. Tvärtom ger spelet mig många olika verktyg att jobba med - det finns ofta fler än ett tillvägagångssätt för att lösa ett uppdrag. Om jag inte vill smyga är spelet faktiskt ofta så pass flexibelt att det tillåter mig att gå lös med raketer och granater och ändå klara uppdraget. Designen av den öppna spelvärlden är en klar förebild för alla utvecklare, speciellt i sättet som Konami har lyckats klämma in mängder av innehåll utan att konstant trycka ner det i halsen på spelaren. Det finns inga enerverande påminnelser om vad du inte gör, och kartan är inte täckt av ikoner som omöjliggör navigering. Se och lär Ubisoft! Som komplement till uppdragen har du även en bas du behöver sköta, precis som i Peace Walker. För att få tillgång till bättre utrustning behöver du skaffa mer personal till Mother Base, och detta gör du genom att fästa en väderballong på allt som rör sig och se dem flyga iväg. Denna rekryteringsprocess är något som aldrig riktigt tappar sin charm, och när du har uppgraderat dina ballonger kan du hugga tag i allt från stationära vapen till stridsvagnar och containrar med råmaterial som du behöver för att expandera din bas ytterligare. [caption id=“attachment_7539” align=“aligncenter” width=“550”] Big Boss deppar en aning på grund av hornet han har i pannan.[/caption] Spelet är dock inte helt utan skavanker, och då tänker jag på den invasionsmekanik som introduceras efter ett tag. Du ges möjligheten att bygga ytterligare en bas för att expandera dina forskningsmöjligheter, men med skillnaden att den kan invaderas av andra spelare. Sedan lanseringen av spelet har servrarna varit otroligt skakiga, vilket har lett till svårigheter att testa detta spelläge. När det väl har fungerat har jag inte funnit att det bidrar så hemskt mycket till helheten heller. I invasionsläget har Konami dessutom smugit in mikrotransaktioner, vilket innebär att du behöver öppna plånboken om du vill bygga fler än en extrabas. Metal Gear Solid V: The Phantom Pain är ett spel som är oerhört svårt att sammanfatta med tanke på vilket enormt djup som erbjuds. Trots tekniska problem, mikrotransaktioner och en emellanåt märkbar brist på ett drivande narrativ har spelet ändå så mycket att ge. Jag förväntade mig ett storartat farväl från Kojima nu när han lämnar serien bakom sig, men att det skulle vara så här bra är bortom även mina högt ställda förhoppningar.

Förhandstest: Dark Souls III

Tue, 15 Sep 2015 09:00:34 +0000

Under Comic Con i Malmö den gångna helgen fick jag möjligheten att sätta mig ner en stund och äntligen testa det efterlängtade Dark Souls III , och budskapet från utgivarna Bandai Namco var tydligt från början: Miyazaki är tillbaka! Detta är förstås en referens till producenten bakom Demon’s Souls , Dark Souls och Bloodborne (10/10). Hidetaka Miyazaki hade under utvecklingen av Dark Souls II (9/10) enbart en konsultroll, vilket ledde till att många fans kritiserade spelet för att det låg i händerna på B-laget. Denna kritik är något ogrundad eftersom spelet är lysande på många sätt och vis, men i marknadsföringen av uppföljaren är det tydligt att skaparna vill distansera sig från kritiken runt förra spelet. När demon startar befinner jag mig i en borg som påminner om en blandning av Undead Burg och Anor Londo från Dark Souls. Redan vid de första striderna märker jag att fienderna betydligt mer mobila och benägna att utnyttja passivitet, även om det inte är något Bloodborne-tempo vi talar om. Detta tillsammans med From Softwares typiska fallenhet att vagga in spelaren i en falsk säkerhet för att sedan överraska med en fiende från skuggorna skapar en ny nivå av utmaning. För att kontra dessa nya utmaningar har även spelaren en del nya saker att leka med, och den största nyheten heter Battle Arts. Detta är ett sätt att modifiera ett vapens attackmönster och variera användningsområdet, men det är oftast ett risktagande då det kräver att du lägger skölden åt sidan. Dessa attacker har även ett begränsat antal användningar, och antalet hänger på hur kraftfull attacken är. Även om jag inte riktigt hann få häng på de optimala användningsområdena anser jag att det är en intressant variation på vapenförvandlingen i Bloodborne som kan skapa intressanta situationer i trängda lägen. Vissa fiender och bossar kommer dessutom att ha en mer dynamisk artificiell intelligens, vilket innebär att de anpassar sig efter spelarens beteende. Om du agerar sköldpadda kommer du därför att bli straffad med en ändlös serie tunga slag, vilket dränerar din stamina på nolltid. Är du väldigt aggressiv kommer fienderna att hålla tillbaka och invänta en öppning. Du måste därför vara mer flexibel rent taktiskt för att skörda framgångar mot dessa motståndare. Mycket är dock fortfarande okänt när det kommer till spelmekanik. Jag ställde många frågor om till exempel hur man spenderar sina själar för att gå upp i nivå men fick inga direkta svar. Det är därför fortfarande oklart om vi kan göra det vid lägereldarna som i Dark Souls, eller om vi behöver återvända till en central hubb som i Demon’s Souls, Dark Souls II och Bloodborne. Estusflaskan gör comeback, men vi vet i dagsläget inte om det är den enda formen av helande som finns och om den behöver uppgraderas med skärvor som i Dark Souls II. Vad jag däremot noterade är att den fyller på hälsa omedelbart, precis som blood vials i Bloodborne. Det verkar finnas många kopplingar till de fantastiska berättelserna från Dark Souls, vilket får mig att bli väldigt glad. Förhoppningsvis betyder det att vi får en mer omfattande bakgrundshistoria till många av de tidigare händelserna, utan att utvecklaren återanvänder för mycket av det gamla. Demon som jag fick prova var PC-versionen och trots att det kördes på ofärdig kod, ser spelet väldigt polerat ut. Optimering behövs fortfarande när det kommer till bildfrekvens, men eftersom det är ett tag kvar innan släpp är detta inte en omöjlighet. Ryktena säger att vi kommer att få ta del av det färdiga verket i slutet av mars, men detta är fortfarande obekräftat åtminstone för vår region. Tiden jag fick med spelet gjorde mig (om möjligt) ännu mer förväntansfull, och jag ser fram emot chansen att få revansch mot demobossen som jag trodde jag hade koll på innan den vände upp och ner på det attackmönster jag hade läst in.

Veckans fråga: Vilken trofé är du mest stolt över?

Tue, 08 Sep 2015 09:00:33 +0000

Troféjägare är nog inte alla i PlayStation-världen men ändå finns det utmaningar i dessa virtuella belöningar som jag vet att även “vanliga” spelare tycker om att kämpa sig igenom. En del utvecklare levererar spelen med väl genomtänkta och fordrande trofélistor där bara hängivna spelare klarar av att uppnå 100%. Veckans fråga handlar om dessa speciellt utmanande eller tidskrävande troféer. Vilken av dem är du så stolt över att du skulle vilja den som en glänsande buckla i verkligheten?

Månadens höjdpunkter [September 2015]

Fri, 28 Aug 2015 10:00:56 +0000

Nu är det dags att göra den första djupdykningen i spelhösten, och rivstarten direkt i början av september går verkligen inte av för hackor. Flera av mina mest efterlängtade upplevelser kommer att dyka upp i en och samma vecka, och rent spontant ser det ut som att jag inte kommer att vara kontaktbar under stora delar av månaden. Även om jag vill klämma in Danganronpa Another Episode: Ultra Despair Girls på topplistan inser jag motvilligt att det kanske är lite mer nischat än vad jag inbillar mig, och det kommer därför att få svårt att konkurrera med de tre största titlarna i september.

Månadens PlayStation Plus-spel [September 2015]

Tue, 25 Aug 2015 09:00:58 +0000

September kommer att bli en riktigt bra spelmånad med tanke på alla trevliga nya spel som är på väg att släppas, och Sony har nu bestämt sig för att se till att du verkligen inte kommer att lämna dina PlayStation-konsoler under hela månaden. Septembers samling av PlayStation Plus-förmåner innehåller en hel del starka kort, varav flera är helt nya släpp på konsolerna. Mest intressant är nog Grow Home , som flera säkert avfärdar som ett indiespel, men som faktiskt är utvecklat av Ubisoft. Detta spel vann den omtalade Vote to Play-omröstningen relativt klart och erbjuder en charmig robot som protagonist och utforskning och klättring i en vacker spelvärld. En annan pärla är Super Time Force Ultra som äntligen tar steget till PlayStation-plattformar och som blandar härlig pixelgrafik, humor och en påhittig tidsresemekanik för att skapa ett actionspel där du till och med kan spela som Sony Worldwide Studios-chefen Shuhei Yoshida.

Månadens höjdpunkter [Augusti 2015]

Thu, 30 Jul 2015 12:00:08 +0000

Juli månad är snart över och det har varit en osedvanligt stark spelmånad, även om det började lite trögt. Nu när sensommaren börjar närma sig ser vi att spelsläppen sakta men säkert börjar trappa upp tempot, och augusti kommer att bjuda på en del riktigt trevliga spel. I vanlig ordning kommer jag att plocka ut tre höjdpunkter som tilltalar mig mest och som alla bör kika närmare på, men det fanns en del konkurrens om platserna denna månad. Jag bävar redan nu inför att skriva om september när spelhösten börjar sparka igång. Until Dawn (PS4) Detta är ett spel som har en lång historia bakom sig och som har ändrat skepnad ganska markant sedan första gången det visades upp på Gamescom 2012. Då var det ämnat att släppas till PlayStation 3 med Move-kontrollen som huvudsaklig styrning. Nu är det istället ett PS4-spel byggt på Killzone Shadowfall-motorn, men själva skräcktemat är fortfarande intakt. Upplägget påminner väldigt mycket om skräckfilmer som Fredagen den 13:e och Scream, fast i miljön från Cabin in the Woods. Detta kommer förstås att innebära tonåringar som tar korkade beslut med en mördare hack i häl. Supermassive Games har en fin balansgång att gå i tributen till denna skräckgenre, men de har också Peter Stormare i rollistan. Hur kan det då misslyckas? Everybody’s Gone to the Rapture (PS4) The Chinese Room är en utvecklare som ligger bakom en rad olika spännande berättelser där PC-spelet Dear Esther sticker ut i mängden som en vacker men lite flummig skapelse. Everybody’s Gone to the Rapture bygger vidare på denna form av berättande med utforskning i förstapersonsperspektiv och stor fokus på berättelsen och stämningen i omvärlden. Spelet skildrar sex personers perspektiv på apokalypsen i en by i västra England och världen är i princip folktom när du vandrar omkring där. Du ser dock skepnader här och var som verkar vara spår av de människor som befann sig där innan de försvann. Vilken funktion de olika huvudpersonerna spelar i berättelsen är dock fortfarande oklart, men upplägget och inspirationen från brittisk 60- och 70-tals science fiction är tveklöst spännande. Dishonored: Definitive Edition (PS4) Jag brukar inte gilla att ta med nyversioner av spel bland de tre höjdpunkterna i månaden, men i detta fall är jag villig att göra ett undantag. Dishonored är ett av mina absoluta favoritspel från förra generationen med en spännande berättelse och makalöst vackra miljöer, och nu får PlayStation-fans uppleva spelet i högre upplösning och bildfrekvens. I detta paket följer även de tre expansionerna med, varav de två berättelsedrivna kapitlen håller mycket hög klass. Om du inte redan har spelat detta mästerverk är det definitivt värt att kika närmare på, även om du inte är en större fan av smygspel. Stridssystemet är så pass väldesignat att det faktiskt går att reda ut trassliga situationer med hjälp av våld när du bli påkommen, och båda spelsätten är väldigt tillfredsställande.

Månadens PlayStation Plus-spel [Augusti 2015]

Thu, 30 Jul 2015 09:00:27 +0000

Nästa vecka är det dags för en ny laddning spel för alla PlayStation Plus-medlemmar och vi får bland annat bekanta oss med ikoniska karaktärer som Kratos och Lara Croft. Även om God of War: Ascension inte är det bästa spelet i serien är det fortfarande ett säkert kort för alla som gillar storskaliga strider och en arg man från Sparta. Är du istället sugen på lite skattjakt och pusslande är Lara Croft and the Temple of Osiris (7/10) ett väldigt trevligt spel, i synnerhet om du har några vänner att spela tillsammans med. Det är helt klart en trevlig variation på de klassiska Tomb Raider-spelen även om det inte är lika berättelsedrivet. Den stora guldklimpen i månadens spelsamling är dock Limbo. Även om många säkert redan har spelat det tidigare är det helt klart en underbar upplevelse som inte får missas. I likhet med Journey (10/10) är det en imponerande berättelse som förmedlas utan dialog men som ändå är gripande vacker. Danska Playdead inspirerade mängder av utvecklare med den minimalistiska grafiska presentationen och det är precis lika slående idag som det var när det ursprungligen släpptes för fem år sedan. Det innehåller dessutom spelhistorians läskigaste spindel.

Recension: Batman: Arkham Knight [PS4]

Wed, 01 Jul 2015 10:30:37 +0000

För sista gången ska Läderlappen klä sig i full kroppspansar och göra Gothams gator säkra för dess laglydiga befolkning. Slutet på en snart sex år lång resa är tyvärr inte spelseriens högsta punkt. Jag älskade Arkham Aslyum när det kom. För mig är det fortfarande ett av de mest fulländade spelen till den förra generationen. Jag var även mycket förtjust i hur Arkham City utvecklade och förfinade även om det inte riktigt nådde sin föregångares precision. Arkham Origins var underhållande men det klart svagaste spelet i serien hitills. Ribban är alltså satt extremt högt när Batman debuterar på riktigt på Playstation 4. Arkham-serien har aldrig haft en speciellt stor eller vältecknad civil befolkning. I det första spelet förklarades det naturligt med att spelet var begränsat till ön där Arkhams mentalinstiution ligger. City expanderade fängelset till en större del av staden och i Origins utgjordes stadens befolkning i princip av mer eller mindre korrumperade snutar utöver den vanliga kriminella faunan. Tyvärr är historien kring varför Arkham åter blir ett fäste för kriminella i Knight lite krystad. Scarecrow hotar med att släppa ut sin hallucinogena gas om inte alla lämnar staden. När detta skett invaderar hans underhuggare med både infanteri och tanks av alla de slag för att på riktigt belägra staden. Motmedlet är förstås den mörka riddarens egna tank - Batmobilen. [caption id=“attachment_6547” align=“aligncenter” width=“550”] Batmobilen är ett centralt verktyg för Batman, men tyvärr inte spelets höjdpunkt.[/caption]Här har vi spelets tveklöst största svaghet. Kontrollen är både oprecis och sladdrig när man kör runt tanken. Den verkar inte alls ha en vikt i paritet med dess bestyckning och bepansring. Den fladdrar runt likt en sandbuggy istället för att mullra fram med den tyngd fordonet borde ha. Största problem har jag nog dock med att det inte känns speciellt Batman att åka runt och köra på flyende småbrottslingar med ett flertonsfordon. Även om spelet tydligt förklarar att vår hjälte använder “icke-dödlig” ammunition och att de överkörda fienderna magiskt nog verkar klara att bli påkörda i 300 knyck på grund av något elektriskt bedövningsmotmedel kring pansaret. Det är mer Trevor Phillips än Bruce Wayne. Spelet har också berättartekniska problem med när tanken går att använda för att mörsa allt och när Batman måste lämna sin bepansrade skyddsbubbla. Det blir ofta mycket krystat att klämma in bilkörande överallt. Tankstriderna håller inte heller spelets i övrigt höga nivå. De smala gatorna och närmast orörliga fienderna gör striderna statiska och utdragna. [caption id=“attachment_6548” align=“aligncenter” width=“550”] Det delas ut rikligt med käftsmällar, och det är precis lika tillfredsställande som i tidigare spel.[/caption]Med allt detta gnäll kring spelets nya mekanik avklarad vill jag säga att Arkham City är en värdig avslutning på Rocksteadys Bat-saga. Röstskådespelet är utmärkt utan undantag. Staden är vackert byggd (även om det ständiga regnet blir lite tröttsamt efter ett tag) och rolig att utforska. Dessutom är det sällan spel i öppna världar får till sidouppdragen och persongalleriet lika bra. Några gamla skurkar dyker förstås upp, men även en hel del gamla figurer får en chans att locka till sig nya fans. Stridssystemet är fortfarande spelseriens främsta egenskap och nu går det även att få hjälp av andra hjältar och antihjältar mitt i striderna. Snabbt och smidigt går det att byta mellan Batman och hans mer eller mindre medgörliga medhjälpare. De för spelserien ikoniska takedowns som redan i första spelet fick mig att fnittra förtjust är ännu mer maffiga och utmanande. Eftersom att händelserna i spelet ska porträttera hur Batman avslutar sin karriär i manteln får Rocksteady även till en stark bashistoria och undantaget bilåkandet känner man sig väldigt ofta som världens hårdaste och tuffaste detektiv. Att flyga runt över Gothams städer har alltid haft frammanat en speciell känsla av odödlighet och så även här. Jag håller fortfarande Arkham Asylum högre bara på grund av hur felfritt det spelet var, ett bevis på att större inte alltid är bättre. Men därefter är det svårt att inte se hur detta är en förbättring, om än inte gigantisk, av Arkham City. Så länge jag slipper Batkärran är jag lycklig som Jokern på ett rostigt tivoli.

Månadens höjdpunkter [Juli 2015]

Mon, 29 Jun 2015 10:15:01 +0000

Juli månad är snart här och sommarens speltorka börjar träda i kraft på allvar. För många kommer detta att innebära möjlighet att återvända till den uppsjö av högkvalitativa spel som släpptes i våras, men trots de få släppen finns det några saker att se fram emot även denna månad. Den samlade listan är ganska kort, men jag är ganska säker på att en del indiespel som inte ännu har bekräftade datum kommer att dyka upp under månaden.

Veckans fråga: Vilket spel blev du glad över att få se på E3?

Thu, 18 Jun 2015 09:41:58 +0000

Presskonferenserna är över och giganterna har utkämpat det årliga slaget. Många helt nya spel har utannonserats men även en del väntade uppföljare och ett och annat som återuppväckts från de döda. Denna veckas fråga kretsar kring det där magiska ögonblicket där du fick syn på något du längtat efter eller när du upptäckt något helt nytt. Redaktionen får börja att berätta om sina upplevelser och sedan är det såklart din tur!

Månadens PlayStation Plus-spel [Juni 2015]

Thu, 28 May 2015 09:19:44 +0000

Vädret börjar nu äntligen gå mot plus på riktigt, och det är också dags för en ny sådan månad. Men för alla som helst undviker farliga strålar går det med juni månads plusspel att göra så, både i verklighet och i spel genom att kura ihop sig under en papplåda i Metal Gear Solid: Ground Zeroes (6/10) till PS4. För de som nöjer sig med det ena gassar den virtuella solen i Call of Juarez: Gunslinger till PS3. Detta är ett betydligt enklare spel än Red Dead Redemption, men om blytungt pangande är huvudsaken så är det här desto mer av den varan och ur ett påtagligare perspektiv. Och westernspel går det idag trots allt inte tolv av på dubbla sexskjutare. Jag ser mest fram emot den trippiga skjutaren Futuridium EP Deluxe (7/10), vilken verkar vara en skön blandning av Tempest, Wipeout och Starfox. De gulligt glosögda, och exploderande djuren kan säkert vara värt ett besök på Super Exploding Zoo också. Bäst att lyda skylten om matnings och klappförbud här kanske.

Recension: The Witcher 3: Wild Hunt [PS4]

Mon, 25 May 2015 08:00:40 +0000

Om du bara spelat PlayStation de senaste generationerna är sannolikheten hög att du har missat The Witcher-serien. Den polska fantasyvärlden som började med en serie romaner av författaren Andrzej Sapkowski har samlat en ständigt ökande skara fans på grund av hur trovärdig spelvärlden är, trots många fantasiinslag. Spelen har alltid haft intressanta karaktärer med personligheter som inte går att kategorisera som varken goda eller onda. Detta tillsammans med att dina beslut faktiskt har omfattande konsekvenser gör The Witcher-spelen till väldigt spännande upplevelser. The Witcher 3: Wild Hunt följer återigen monsterjägaren Geralt of Rivia. Minnesförlusten han har kämpat mot i de två tidigare spelen har nu släppt, och han försöker hitta tillbaka till sin kärlek Yennefer. Geralt plågas av mardrömmar om Ciri som han tidigare har fostrat som om hon var hans dotter, och drömmarna antyder att hon jagas av The Wild Hunt. Denna skara skräckinjagande och blodtörstiga alver är lite av en kombination mellan ringvålnaderna i Sagan om Ringen och apokalypsen ryttare, och är inte några man vill ha flåsandes i nacken. Detta är förstås inte tillräckligt med elände, därför pågår även ett krig som drar upp över de norra rikena. Det massiva södra riket Nilfgaard drar sig sakta men säkert norrut och lämnar död och förstörelse efter sig. I de ockuperade områdena hänger kroppar i träden för att avskräcka eventuella uppror eller desertörer, och i byarna är folk livrädda och nedbrutna. I ett traditionellt rollspel hade ditt uppdrag sannolikt varit att stoppa de invaderande styrkorna och rädda världen från en ockupationsmakt, men The Witcher fungerar inte riktigt så. Geralt bryr sig inte så mycket om saker som inte rör honom – om han inte får betalt för det förstås. Därför är huvudfokus i The Witcher 3: Wild Hunt alltid att finna Yennefer och Ciri, även om vägen dit kräver att han behöver involvera sig i lokala bekymmer för att få mer information. [caption id=“attachment_6000” align=“aligncenter” width=“550”] I det bergiga Skellige-området stöter du på många med nordiska namn och irländska eller skotska dialekter.[/caption]Det som omedelbart fängslar mig är själva spelvärlden. Denna otroligt massiva sandlåda, som känns mer levande än något annat jag upplevt i ett spel, trollband mig på ett vis som bara The Elder Scrolls V: Skyrim har lyckats göra tidigare. Det känns belönande att bara rida runt och upptäcka områden, inte bara för att det kan finnas skatter där, utan för att utforskandet känns så väldigt givande. Den dynamiska dygnsrytmen och de skiftande vädereffekterna skapar ytterligare stämning och är otroligt välgjorda. Uppdragen som Geralt tar sig an är inte bara av slaget monsterjakt, utan handlar om allt från att återfinna en gammal mans get till att fånga en seriemördare som härjar i staden Novigrad. Många av uppdragen baserar sig på att använda Geralts förbättrade sinnen för att hitta spår och ledtrådar, men förbered dig på en hel del dialog också. Den är dock väldigt välskriven, oavsett om det gäller huvuduppdrag eller små sidouppdrag, och även röstskådespelare gör ett väldigt bra jobb. Det är ofta vanligt att allt krut bränns på huvudrollerna, men här håller även små biroller hög klass och karaktärerna har ett djup som jag inte hade förväntat mig. Mångfalden i The Witcher 3 är helt klart imponerande, men det som är ännu mer imponerande är kvaliteten ändå vinner över kvantiteten. Det känns som att allt i spelet fyller en funktion och inte bara finns där för att bocka av en ruta eller fylla i ett tomrum på kartan. Spelet låter dig dessutom göra vad du känner för vid tillfället utan att påminna om alla saker du skulle kunna göra istället. Ubisoft borde med andra ord ta en väldigt lång titt. [caption id=“attachment_6002” align=“aligncenter” width=“550”] Geralt är inte blyg när det gäller att dela ut svärdhugg till banditer.[/caption]Även om det är lätt att bländas av alla välgjorda delar av spelet finns det en del tråkiga fläckar som påverkar upplevelsen. Bildfrekvensen varierar ibland vilt, i synnerhet under strider mot många fiender. Detta försvårar tajmingen och leder till otroligt frustrerande dödsfall. Vilket leder till nästa problem, nämligen laddningstiderna. Jag tog tiden flera gånger och det är inte ovanligt att behöva sitta och vänta i en och en halv minut för att få komma igång och kämpa mot fiender (och bildfrekvensen) igen. Det är helt enkelt inte acceptabelt. Styrningen av Geralt, både i och utanför strid, känns också kantig och oexakt. Det leder till en del finjustering av positionen när du försöker plocka upp en specifik sak i spelvärlden som inte borde behövas. Det lite av en vanesak, men det känns aldrig helt hundra. The Witcher 3: Wild Hunt är ett spel med enormt höga toppar, kanske till och med bitvis det bästa jag har spelat i år. Det är dock tydligt att CD Projekt RED är en utvecklare som känner sig mest hemma på PC, för de har inte lyckats hålla sig inom ramarna för vad PlayStation 4 kan göra. Kombinationen horribla laddningstider och bildfrekvens som lite för ofta dyker ner under 20-strecket gör att det inte går att ge full pott till detta i övrigt mästerligt designade spel.

Månadens höjdpunkter [Maj 2015]

Thu, 30 Apr 2015 11:00:49 +0000

Våren är ett faktum, och månaden innan E3-mässan brukar vara notoriskt långsam på spelfronten. I år är det dock inte total stiltje och faktum är att ett av årets mest efterlängtade spel kommer att lanseras, nämligen The Witcher 3: Wild Hunt. Om inte rollspel är din grej kanske du istället ser fram emot den fristående expansionen till en av förra årets stora överraskningar, Wolfenstein: The Old Blood där du bland annat får återvända till den klassiska fästningen Castle Wolfenstein.

Månadens PlayStation Plus-spel [Maj 2015]

Thu, 30 Apr 2015 09:00:33 +0000

Månadsskiftet är här igen och det betyder att nya PlayStation Plus-spel är runt hörnet. Redan nästa vecka kan du se fram emot härliga indietitlar som till exempel **Race the Sun (8/10) **och det vackra och stämningsfulla The Unfinished Swan. Det ser med andra ord ut att bli ännu en trevlig månad att vara prenumerant. Själv ser jag fram emot att testa Ether One, som är ett helt nytt spel till PlayStation 4. Det ser ut att erbjuda ett spännande äventyr med pussel och skruvad berättelse. Om du av någon anledning har missat det fantastiska actionplattformspelet Guacamelee! har du snart möjligheten att rätta till situationen.

Vad är det som händer hos Konami?

Tue, 28 Apr 2015 09:00:51 +0000

Konami har alltid funnits vid min sida som en trygg hörnsten i min uppväxt som spelare. Jag har upplevt höjdpunkterna i Track & Field-spelen, skjutit tusentals rymdfiender i Nemesis (Gradius), bekämpat Dracula i Castlevania-serien, räddat pingvinprinsessan i Penguin Adventure och blivit alldeles vettskrämd när jag spelat Silent Hill. Jag har i princip varit med från den absoluta början; Konami har nått stor framgång och jag har njutit av de flesta spelen som det Osaka-baserade företaget utvecklat och givit ut. Under den senaste tiden har dock en hel del saker hänt, saker som gör att jag blir djupt oroad över Konamis framtid, företaget som under lång tid har varit ett av spelvärldens mest tongivande. För ett tag sedan började ryktena florera om att Hideo Kojima (skaparen av Metal Gear-konceptet och mycket annat) helt och hållet skulle lämna Konami när Metal Gear Solid V: The Phantom Pain är klart. Det verkar som att Konamis omstrukturering under början av året inte var helt kompatibelt med Kojimas visioner, något som blev tydligare när Los Angeles studion Kojima Productions plötsligt bytte namn till “Konami Los Angeles”. Alldeles nyligen nämnde Konami i förbifarten att distributionsperioden av P.T. (ni vet skräckupplevelsen som visade sig vara en “teaser” till Silent Hills) upphör den 29 april. Själv blev jag mycket förvånad och laddade prompt ned demot för säkerhets skull, även om jag har många timmars terapi framför mig om jag ska klara av att spela det. De konstiga nyheterna slutar inte där! Den 27 april är dagen då Silent Hills , som varit ett spännande samarbete mellan Hideo Kojima och Guillermo del Toro, dör och visar “GAME OVER” på skärmen. Konami bekräftar att spelet Silent Hills är lika dött som efter ett oväntat möte med Pyramid Head - med andra ord stendött med tarmarna hängande ut från magen. De använde dock inte just den träffsäkra beskrivningen i sitt uttalande. Lite senare uppdaterar dock företaget sitt uttalande med något som ska lugna entusiasterna runtom i världen: “Vi kommer att fortsätta utveckla Silent Hill-serien”. När jag gräver djupare i informationen kring situationen blir jag tyvärr ännu mer bekymrad. Fredagen den 24 april överraskar Konami ännu en gång genom att frivilligt avlägsna sin närvaro från aktiemarknaden i New York (New York Stock Exchange). Konami-aktien har inte varit någon storsäljare på den amerikanska marknaden och eftersom det finns krav på omsättning för att finnas på New York Stock Exchange kändes det kanske logiskt att dra sig ur innan företaget blir tvingade att avlägsna sig ofrivilligt? Japaner håller huvudet högt i alla lägen och i detta fall är det förmodligen bättre att fly än illa fäkta men när jag konsumerar all den här informationen blir jag orolig. Vad är det som försigår i Osaka? Vad är det som hänt mellan Kojima och Konami? Kommer jag att våga spela P.T.? Blir det något Penguin Adventure 2? Två saker är dock väldigt tydliga:

Recension: Bastion [PS4]

Tue, 21 Apr 2015 09:00:06 +0000

Det här är inget nytt spel, inte på något sätt! För spelare som varit trogna PlayStation-plattformen har det dock funnits ett tomrum som jag inte känt till tidigare. Bastion är underverket som jag inte visste plattformen saknat men nu är allt i sin ordning igen i och med versionen som släppts till PlayStation 4! Till en början är allt precis som vanligt för mig. Min karaktär faller ur himlen, slår i marken och vaknar upp. Helt ovetande om sin situation reser han sig upp och börjar se sig omkring. Allt verkar vara tvärtom, inverterat på något sätt; det finns ingen himmel och knappt någon mark att stå på. För varje steg min karaktär tar, framträder dock ny mark framför hans fötter och världen växer fram. Miljön är fredlig och livet verkar fridfullt även om jag lyckas trilla ner i tomheten ett flertal gånger när jag undersöker områdena. Efter en stund hittar protagonisten en hammare och ganska snart visar världen att allt inte handlar om flygande stenar och gröna buskar. Första monstret nedgör jag enkelt och känner omedelbart en skön återkoppling i varje slag jag landar på min fiende. Hammaren trivs jag mycket bra med men den är bara det första i en mängd vapen som jag ska få möjlighet att använda. Arsenalen som sträcker sig från vassa, snabba svärd till murbräckor och eldskastare är uppdelad i två kategorier; närstridsvapen och avståndsvapen. Varje gång jag hittar ett nytt tillhygge, byts det förvalda bort och jag tvingas att spela med det nya en stund. Ett smart initiativ som gör att jag smakar på alla olika uppfinningar innan jag hittar mina solklara favoriter. [caption id=“attachment_5538” align=“aligncenter” width=“550”] Jag älskar min hagelbrakare. Ät bly, era uppblåsta blobbar![/caption] Vapnen går att uppgradera med hjälp av material som du hittar i nivåerna som jag utforskar, men det går också att bli belönad genom att klara utmaningar där det finns stora fördelar att hämta för varje vapen. Vapen och strider har de flesta spel idag men det är verkligen inte detta som gör Bastion unikt, utan det vinnande konceptet från Supergiant Games bygger på fingertoppskänslan i atmosfär, miljöer och sättet som historien berättas. Logan Cunningham är människan bakom den passande och känslofyllda rösten som hela tiden finns i bakgrunden och berättar vad som händer. Bastion hade nog klarat sig med endast detta utmärkta narrativ men faktum är att allt genomsyras av omtanke och kärlek i det här spelet! Till och med de förstenade kropparna av offren från den påbringade katastrofen talar till mig liksom de mumifierade kvarlevorna från Pompejis utbrott. Musiken är även den i en nivå för sig själv. Darren Korb heter kompositören som bekymmersfritt blandar långsamma, skitiga drum ’n’ bass loopar med westerngitarrer och hindimusik och får det att låta sådär fasansfullt bra att jag nästan blir tårögd. Allt är inslaget i en underbar förpackning med rött snöre som får mig att smälta gång på gång - jag är förlorad i upplevelsen! [caption id=“attachment_5539” align=“aligncenter” width=“550”] Dags att uppgradera! Ska jag bli bättre i strid eller ska det bli jobbigare att slåss?[/caption] Ni har hittills bara fått läsa om mina känslor som spelet förmedlar och det beror nog på att jag fortfarande är förundrad över storheten av det här verket; känslor som jag konstant matas med av det här mästerverket. I de tillfällen då spelmekaniken börjar kännas mondän, kompenserar Supergiant Games omedelbart med en djup eller träffande kommentar som endast kunnat levereras med mer precision från en prickskytt. Det händer även att jag börjar känna att jag vet vart berättelsen är på väg men då svänger den plötsligt åt vänster och återigen blir jag konfunderad - vart i hela friden ska vi landa? Bastion är ett skimrande mästerverk med spelkänsla i toppskiktet, narrativ av guld och musik så bra att den betingar ett separat inköp. Precis som Journey har det en perfekt spellängd som på något sätt ändå inte känns tillräcklig, något som kanske beror på att spelet är så fantastiskt bra? Arenorna med utmaningar tilltalar mig inte så värst mycket men ändå vill jag snart tillbaks till världen - jag måste uppleva det alternativa slutet och njuta av slutlåten en gång till! Om du, liksom jag, inte har provat att spela Bastion förut måste jag rekommendera det här spelet av hela mitt hjärta; det var väldigt länge sedan jag upplevde perfektion på det här sättet!

Recension: Bloodborne [PS4]

Thu, 02 Apr 2015 12:54:47 +0000

Det sägs ju att man inte ska ändra på ett vinnande koncept. Stora spel är dyra att utveckla och alltså riskeras så lite som möjligt när nästa iteration ska tas fram. Därför är det en oerhörd balansgång mellan nyskapande och att bibehålla det som en passionerad spelarbas älskar, i synnerhet för From Software som skapar väldigt specifika upplevelser. Jag var en av skeptikerna när jag hörde att Bloodborne skulle bli ett snabbare och mer offensivt spel än deras tidigare mästerverk, även om det är orättvist att jämföra med Souls-spelen. Det är ju per definition inte ett spel i serien, men det är samtidigt svårt att inte se likheterna. Läget är tufft i staden Yharnam. Hela samhället ligger under belägring av monster och trots att allehanda jägare är ute efter att ha ihjäl dem tycks detta inte underlätta situationen. Jägarna blir på olika vis korrumperade av det överhängande mörkret och blir sedermera ett hinder istället för till din hjälp. Stämningen är otroligt tät i den mörka viktorianska staden och det är utan tvekan From Softwares bästa miljödesign hittills. Även om världen inte är lika markant omväxlande som i till exempel Dark Souls II, känns den ändå mer intressant på grund av den häpnadsväckande detaljrikedomen. Det snuddar nästan lite på överlevnadsskräck ibland när du navigerar de trånga gränderna och blir påhoppad av en galning med svärd som står och lurar i skuggorna. [caption id=“attachment_5346” align=“aligncenter” width=“550”] Yharnam är populärt hos monsterjägare, men kanske inte det bästa semestermålet.[/caption]En av de största förändringarna i spelet är att du inte längre har tryggheten av en sköld att förlita dig på. Denna metalliska snuttefilt är ersatt med ett snabbare rörelsemönster och möjligheten att återfå lite av din hälsa genom att attackera efter du har blivit skadad. Första timmen i Bloodborne var därför en relativt stor omställning från mitt gamla Souls-tänk, men därefter började det genast kännas väldigt naturligt. Istället för sköldar används skjutvapen i vänsterhanden och hur märkligt det än låter fyller de ungefär samma funktion. Du använder pistoler och gevär för att avbryta fiendernas attacker på samma vis som du parerar med sköldar i Souls-spelen, och vikten av att lära sig tajmingen är nödvändig med tanke på att det är ett av de få sätt du kan undvika skada i spelet. Mina största farhågor med det ökade tempot var att den taktiska aspekten i striderna skulle hamna i baksätet, men så är inte fallet. Det handlar dock mer om hur du vill hantera din hälsa än din uthållighetsmätare, då det finns mer än ett sätt att hela när du har blivit träffad. Uthålligheten är fortfarande en viktig faktor, men inte lika framstående som i Dark Souls II. [caption id=“attachment_5348” align=“aligncenter” width=“550”] Få saker är mysigare än att samlas runt en brasa.[/caption]Antingen chansar du på att vara offensiv och återtar din hälsa genom att slå på fiender, eller så backar du bort och helar med en blood vial. Båda taktikerna har för- och nackdelar, och det faktum att du ganska kan röra dig ut och in i strider med den nya styrningsmekaniken hjälper dig att ta dessa beslut snabbt och effektivt. Tro dock inte att fienderna är maktlösa inför dina kvickare sidledsrörelser. Även bossarna har fått en rejäl uppgradering i både artificiell intelligens och rörlighet. Striderna är några av de bästa som From Software har skapat och de har i vanlig ordning byggt upp episka bataljer blandat med påhittiga stridsupplägg. Till skillnad från tidigare spel har jag inte stött på någon strid som har varit direkt dålig, i still med Bed of Chaos från Dark Souls eller Dragon God från Demon’s Souls. Det som är mest slående med Bloodborne är hur otroligt genomtänkt varje liten detalj är. Presentationsmässigt är det polerat till en nivå som From Software aldrig har varit i närheten av tidigare. De har även lyckats strömlinjeforma upplevelsen rejält jämfört med tidigare verk, men det ska inte misstas för en förenkling av konceptet. Det finns till exempel färre vapen i spelet, men i gengäld är de betydligt mer mångsidiga och går att uppgradera på flera olika vis. Spelet är dock inte problemfritt. Det lider tyvärr av ganska omfattande laddningstider varje gång du dör eller förflyttar dig mellan zoner med hjälp av snabbresesystemet. From Software har poängterat att de undersöker möjligheten att reducera detta problem med en patch i framtiden, och jag hoppas sannerligen att de lyckas. Att sitta och titta på ordet ”Bloodborne” i 40 sekunder varje gång jag dör är inte det roligaste. I det stora hela är det ändå enbart ett dammkorn på detta magnifika mästerverk. Det var längesen jag upplevde samma berg-och-dalbana av frustration och eufori. De förändringar som har gjorts i framgångsreceptet kommer sannolikt inte att förändra åsikterna hos de som inte gillar Souls-spelen, men för de frälsta är detta alla former av högtider du kan tänka dig ihoprullat i ett fantastiskt paket.

Månadens PlayStation Plus-spel [April 2015]

Wed, 01 Apr 2015 09:00:53 +0000

I mars fick vi ta del av en av de bästa månaderna på PlayStation Plus på länge, och trenden fortsätter i april. Även om den nya spelskörden inte har riktigt samma bredd som förra månadens är det svårt att bortse från toppspel som Dishonored som är ett av mina absoluta favoritspel från förra konsolgenerationen. Vi kommer även att kunna uppleva Never Alone som är ett intressant plattformspel som är baserat på folksagor från inuiterna i Alaska. Som en bonus i spelet låser du även upp dokumentärinslag om folket som är välgjorda och intressanta.

Månadens höjdpunkter [April 2015]

Tue, 31 Mar 2015 09:00:13 +0000

Efter en rejäl urladdning i mars med tonvis av ypperliga spel tar april ett par steg bakåt, åtminstone om vi ser till kvantitet. Det kommer dock inte att råda någon brist på högkvalitativa spel, och det kommer sannolikt att finnas något för allas smak och tycke.

Bastion (PS4, Vita)

Bastion har visserligen redan några år på nacken, men om du ägnat all din speltid till PlayStation-plattformarna har du gått miste om denna guldklimp från Supergiant Games. I grund och botten är det ett actionrollspel och det lever väldigt mycket på den fantastiska stämning som både miljön och musiken skapar. Det finns dessutom en berättarröst som kommenterar händelserna i spelet på ett väldigt smart vis, och det implementeras faktiskt bättre i Bastion än vad det gjordes i den spirituella uppföljaren Transistor. Jag har redan spelat igenom Bastion ett flertal gånger, men ser fram emot att göra det igen inom kort.

Recension: Battlefield Hardline [PS4]

Tue, 24 Mar 2015 12:19:32 +0000

Visceral Games har en något otacksam uppgift när det kommer till lanseringen av Battlefield Hardline. Det är första gången som utvecklarna har varit ansvariga för den storsäljande spelserien, och de har dessutom den adderade pressen på sig att sjösätta ett spel som faktiskt fungerar online, till skillnad från Battlefield 4. Visceral har utöver detta sina största meriter i utpräglade enspelarkampanjer, till exempel Dead Space. Det erbjöds förvisso flerspelarlägen i de två uppföljarna, men de var de aldrig så pass framstående att de kunde påstås vara säljargument för spelen. Tanken av att Visceral Games skulle ta tag i en Battlefield-kampanj var dock något som tilltalade mig, då serien egentligen inte haft ett riktigt underhållande enspelarläge sedan Bad Company-spelen. Deras idé att implementera en kampanj som påminner om en tv-serie om poliser kändes även detta som ett intressant grepp, förutsatt att det implementeras på rätt vis. Tyvärr är berättelsen väldigt slätstruken och förutsägbar, och även om de ibland satsar på att vara medvetet stereotypisk ibland lyckas de inte gå tillräckligt långt med överdriften. Spelaren iklär sig rollen som den kubanskfödde Nick Mendoza som är en ung och framgångsrik polis i Miami. Det dröjer inte länge förrän misstankar om korrumperade kollegor dyker upp, och givetvis hamnar Nick i knipa i samband med detta. De förutsägbara svängningarna i berättelsen haglar och karaktärerna etableras inte på ett vis där jag känner att jag bryr mig om vad som händer. Detta tillsammans med det faktum att kampanjen i princip har förvandlats till ett smygspel gör att jag inte riktigt fastnar för enspelarläget alls. Visceral tycks ha inspirerats av Far Cry-spelen till en viss grad eftersom spelaren uppmuntras att studera fiender på avstånd för att sedan avverka dem på ett så tyst vis som möjligt. Det är ju förvisso logiskt eftersom Nick faktiskt ska stå för lagen och rättvisan, men det är inte särskilt kul att smyga runt och sätta handklovar på varenda bov du ser. Flerspelarläget bjuder dock på betydligt mer underhållning, som sig bör i ett Battlefield-spel. Hardline erbjuder det klassiska Conquest-läget för den som vill få en någorlunda traditionell Battlefield-upplevelse, men har även en del nya och intressanta lägen. Jag hade utan tvekan roligast med Hotwire som i princip är en variation på Conquest, fast kontrollpunkterna är bilar istället för områden. Detta betyder att du måste stjäla en bil och hålla dig rörlig på kartan för att kamma hem poäng, och samtidigt undvika fiendestyrkor som tycker att just din bil är det absolut roligaste att skjuta på. Heist är också ett underhållande spelsätt, där polisstyrkan ska förhindra tjuvsidan att stjäla pengar och rymma med dem. Ett par av dessa kartor skapar upplägg för härliga Heat-inspirerade sekvenser i täta stadsmiljöer och med jämnt balanserade lag är detta också ett väldigt bra nytillskott i onlineutbudet. [caption id=“attachment_5266” align=“aligncenter” width=“550”] Nick har missförstått hur ammunitionen används mest effektivt.[/caption]Till skillnad från förra bidraget i Battlefield-serien fungerar faktiskt onlinedelen i princip felfritt. Jag har upplevt enstaka tillfällen där lagg har legat bakom mina dödsfall (intalar jag mig själv åtminstone), men jag har aldrig blivit utsparkad från en match eller haft några problem att ansluta. Detta är en imponerande förbättring jämfört med Battlefield 4. Det största problemet jag har med flerspelarläget är att det inte riktigt känns som Battlefield på något vis. Det innehåller relativt stora kartor och flertalet fordon, men det känns ändå lite mer småskaligt än bataljerna från tidigare spel. Vid vissa tillfällen är detta dock en positiv sak, när det uppstår täta strider inne i stadsområden, men i slutänden saknar jag ändå de militära fordonen som bidrar väldigt mycket till dynamiken i striderna. Det hade förstås varit felaktigt att slänga in stridsvagnar och kanonbåtar i ett spel med polistema, även om vissa polisstyrkor säkerligen hade tackat och tagit emot. Battlefield Hardline blir dock lite lidande av detta till slut, och det känns som att Visceral har försökt pressa in fyrkanten i det runda hålet. Det är absolut ett underhållande spel, men det är längre mellan topparna än vad det har varit förr.

Uppdaterat: PSbloggen söker skribenter

Sat, 07 Mar 2015 09:00:21 +0000

Som en följd av de omstruktureringar PSbloggen genomgick för ett par veckor sedan är det nu dags att börja leta efter duktiga skribenter som är sugna på att skriva om spel i allt från recensioner till krönikor. Målet med denna expansion är att dels erbjuda ett bredare innehåll, men framför allt ett bättre flyt i den dagliga aktiviteten här på bloggen. Känner du att du vill påverka innehållet på PSbloggen aktivt är det kanske dig vi letar efter. De tre självklara grundkraven vi har är att du har goda färdigheter i svenska språket, att du älskar spel samt att du har tillgång till minst en PlayStation-plattform. Utöver detta är förstås kreativitet och en bred spelsmak klara fördelar. Passar detta in på dig tycker jag att du ska ta kontakt med oss på redaktionen genom kontaktformuläret så att du kan ställa eventuella frågor du har om att skriva för PSbloggen. Uppdatering: Vi har haft lite tekniska problem med kontaktformuläret, men detta är nu åtgärdat. Om du har försökt kontakta oss och inte fått svar ber jag dig att testa på nytt.

Månadens PlayStation Plus-spel [Mars 2015]

Tue, 03 Mar 2015 21:18:44 +0000

Det tog ett tag, men nu är Sony äntligen klara att avslöja månadens Plus-förmåner och det är inga tokiga spel vi bjuds på. Fantastiska titlar som OlliOlli 2: Welcome to Olliwood (9/10) och Valiant Hearts är de klarast lysande stjärnorna i månadens spelsamling, men jag gläds även åt att fler kommer att få ta del av det underskattade Sherlock Holmes: Crimes& Punishments (8/10).

Nytt på PS Plus 4/3

Oddworld: New ’n’ Tasty (PS4)
Valiant Hearts (PS4)
Papo y Yo (PS3)
Sherlock Holmes: Crimes & Punishments (PS3)
OlliOlli 2: Welcome to Olliwood (PS4, Vita)
CounterSpy (PS4, PS3, Vita)

Lämnar PS Plus 4/3

Apotheon (PS4)
Transistor (PS4)
Thief (PS3)
Yakuza 4 (PS3)
Kick and Fennick (Vita)
Rogue Legacy (PS4, PS3, Vita)

Vad tycker du om månadens spel?

Månadens höjdpunkter [Mars 2015]

Thu, 26 Feb 2015 10:03:08 +0000

Mars månad fortsätter upptrappningen av de stora spelsläppen och för mig personligen kommer månaden vara en lång nedräkning till Bloodborne. Vi får även se ett nytt kapitel i Battlefield-serien, som ursprungligen skulle ha släppts i höstas men som klokt nog fick några extra månader av utveckling. Precis innan publicering fick jag även lagt till toppspel som OlliOlli 2: Welcome to Olliwood och Hotline Miami 2: Wrong Number som ganska nyligen fick släppdatum i mars.

Recension: The Order: 1886 [PS4]

Mon, 23 Feb 2015 09:00:20 +0000

Ready at Dawn har gjort många saker rätt för att få mig att fastna vid spelkonceptet i The Order: 1886. Kombinationen av ett actionspel i tredjepersonsperspektiv, alternativ historia och ett mörkt, viktorianskt London ser ju på pappret svårslaget ut. Du iklär dig rollen som Sir Galahad, en av riddarna vid det runda bordet som i spelet fungerar som en form av säkerhetsstyrka när saker går riktigt åt skogen. I berättelsen är de huvudsakliga problemen dels ett uppror från rebeller i Whitechapel som inte är några större fans av styret i England. Det andra problemet är förstås varulvar. Redan tidigt i spelet är det tydligt att det finns sprickor inom riddarorden där politiskt positionerande är viktigare än att egentligen åstadkomma något. Det passar dock inte riktigt in i hur Sir Galahad fungerar och trots att han är väldigt trogen den ed han svurit föredrar han handling över diskussion, vilket förstås inte alltid är populärt hos hans överordnade. Spelet börjar i ett nästan plågsamt långsamt tempo där utvecklarna är övertygade om att du aldrig har sett en handkontroll förr. Det tar lite för lång tid innan du faktiskt får lov att styra fritt själv, men när du väl får tyglarna känns styrningen riktigt bra. Systemet för att ta skydd bakom väggar fungerar ypperligt och jag kände aldrig att jag behövde kämpa för att positioneras rätt, vilket inte är ovanligt i denna typ av spel. [caption id=“attachment_4885” align=“aligncenter” width=“550”] Till och med vår mustaschprydde hjälte behöver då och då stanna för att titta på den vackra grafiken.[/caption]Vapnen känns också väldigt väldesignade, även om jag hade förväntat mig lite mer variation än vad som egentligen finns. I marknadsföringen visades till exempel bössor som sköt elektricitet eller termit och antydan var att spelet skulle innehålla massor av kreativa vapen. Övriga vapen är dock ganska standard för genren, med pistoler och automatgevär som känns igen från andra spel. Jag kan medge att vapnen är speciella med tanke på tiden som The Order: 1886 utspelar sig i, men det gör inte att de känns fräschare för det. Ur ett presentationsperspektiv är det dock väldigt få spel som kan konkurrera med The Order: 1886. Grafiken är magnifik, både ur designsynvinkel och från ett tekniskt perspektiv. Under min genomspelning tappade jag räkningen på hur många gånger jag slogs av häpnad, och var tvungen att stanna upp för att studera en detalj i miljön. Trots denna otroliga grafiska kvalitet rullar spelet på stabilt i 30 bildrutor per sekund, vilket får mig att tro att Ready at Dawn har använt någon form av svart magi [eller svarta kanter, kanske?/Red. anm.] för att få det här att fungera. Det är helt enkelt så långt före alla andra titlar som släppts på PlayStation 4 hittills. Skådespelare håller också ganska hög kvalitet, vilket gör att den något förutsägbara berättelsen ändå får liv och blir intressant. Berättandet sker i ett ganska makligt tempo, vilket jag faktiskt gillar med tanke på de politiska intriger och konspirationer som uppdagas. Detta blandas med sekvenser med mer hetsig action där du plöjer ner massor av anstormande fiender, och det skapas på så vis en del omväxling. [caption id=“attachment_4887” align=“aligncenter” width=“550”] Spelet innehåller faktiskt en del vackra kärleksscener också.[/caption] Det största problemet som spelet har är att det inte riktigt levererar efter det fantastiska upplägg som Ready at Dawn skapade. De har skapat intressanta karaktärer, en spelvärld jag vill befinna mig i och utforska samt en berättelse som innehåller olika former av intriger som de kan spinna vidare på. I slutändan faller dock spelet lite platt, och ambitionen att göra The Order: 1886 till en långlivad spelserie blir alltför tydlig. Känslan när jag såg eftertexterna var att jag hade spelat igenom en prolog. Den stora diskussionen innan spelets släpp handlade om att kampanjen är alldeles för kort, vilket är något jag inte håller med om. Berättelsen känns möjligtvis kort i sammanhanget eftersom det inte finns något mer att göra efter att du spelat igenom den. Du låser inte upp några nya lägen för kampanjen och det finns inget flerspelarläge. Det enda extranöje du kan få ut från spelet är om du gillar troféer. Jag vill inte alls uppmuntra utvecklare till att klistra på flerspelarlägen bara för att fylla i en kryssruta, men ett fullprisspel bör åtminstone ha något mer än bara själva kampanjen. Med detta i åtanke är det svårt att ge en helhjärtad rekommendation att köpa spelet innan det börjar gå ner lite i pris. Om du gillar genren kommer du definitivt att få en bra upplevelse så länge den varar.

Månadens PlayStation Plus-spel [Februari 2015]

Thu, 29 Jan 2015 19:01:53 +0000

Månaden börjar närma sig sitt slut vilket betyder att det snart är dags för nya godbitar på PlayStation Plus, och nästa månads förmåner är verkligen något att se fram emot. Bland annat kan vi se fram emot ett av mina favoritspel från förra året, närmare bestämt det väldigt stämningsfulla Transistor. Spelet bjuder på en härlig miljö, ett spännande stridssystem och ett helt lysande soundtrack. Utöver detta får vi även ta del av evighetsspelet Rogue Legacy (8/10). Detta tvådimensionella roguelike-spel lyckas verkligen fånga spelaren i den där ”bara en gång till”-känslan på ett vis som inte många andra kan. Eftersom det är ett Cross Buy-spel får du dessutom det till alla tre plattformar.

Recension: Dragon Age: Inquisition [PS4]

Mon, 19 Jan 2015 10:00:22 +0000

Förlåt att det tog lång tid innan jag hörde av mig igen! Du måste förstå, jag har inte känt något liknande på väldigt länge. Ja, jag vet att jag har sagt att jag aldrig skulle glömma Skyrim, Oblivion och Fallout 3 - att jag alltid skulle minnas tiden som vi hade tillsammans. Jag har blivit visare nu, jag vet att det krävs engagemang, att jag måste visa respekt och att vi måste tillbringa mycket tid tillsammans. Säkert flera hundra timmar. Den här gången är det på riktigt, jag lovar! Nu handlar det inte om att bara få en trofé till på väggen, inga gummiband eller tejpade kontroller för att slå på en krabba i flera timmar för att öka mitt försvar. Den här gången är det på riktigt. Det handlar om Thedas framtid, att få landet på fötter igen och det handlar om drakar, stora drakar! Redan nu tror jag att du har listat ut att jag verkligen gillar Dragon Age: Inquisition men som vilken nyförälskad själ som helst tänker jag inte sluta prata för det. Du behöver ju också veta vad det är som gör det här spelet så bra, så magiskt. Det första jag måste erkänna är att jag trodde att jag skulle tycka om det första Dragon Age-spelet när det kom, men tyvärr föll det mig inte alls i smaken då det krävde för mycket taktik och jag slutade spela bara några timmar in i spelet. Uppföljaren hoppade jag helt över på grund av kritiken som riktades mot det. Dragon Age: Inquisition är alltså per definition min allra första, riktiga upplevelse av Biowares fantasiuniversum. Spelet börjar med att protagonisten jag styr, med nöd och näppe lyckas fly undan en katastrof orsakad av hemska monster. Känslan är från början tumultartad då jag inte vet vad som händer eller vem karaktären som jag styr är. Det är dock klart och tydligt att hjälten i allt kaos har fått en kraft som behövs för att nedgöra den stora ondska som släppts lös. Överallt i världen har det öppnats revor som gör att demoner och monster får fritt tillträde till världen där alver, människor, dvärgar och qunari försöker samsas om rikena. Relationerna mellan raserna är redan ansträngd och det blir inte bättre för att det nya hotet introduceras. Som ledare av den nya makten slängs jag mellan politiska konflikter, episka strider med demoner, mordhot och en hel del beslut som måste fattas för att styra riket rätt. Jag räddar även en get som har sprungit bort och hämtar ett försvunnet paket vid en bäck. [caption id=“attachment_4643” align=“aligncenter” width=“550”] Om vi ska lyckas besegra den här demonen krävs det taktik. Och ett riktigt stort armborst![/caption] Dragon Age: Inquisition är enormt, både när det gäller kartan över spelet men även i mängden uppdrag som hela tiden dyker upp på skärmen likt ogräs. Spelet har mörkret och storleken av Skyrim, sidouppdrag i mängder som från ett onlinerollspel och en berättelse som tilltalar både Game of Thrones-publiken och inbitna Dragon Age-spelare. Jag har tillbringat över 50 timmar i spelet nu och är helt förlorad. För varje ny uppdragsmarkör som syns på kartan börjar Elder Scrolls-hjärtat i mig bulta hårdare och varje uppdrag som för mig närmare spelets slut gör mig lite ledsen. Karaktärerna som är en del av min grupp är för det mesta välspelade, de har en trovärdig bakgrund och levererar repliker tagna ur en mycket välskrivet manus. Visst finns det stereotypa personligheter lite här och där men det kan jag förlåta eftersom berättelsen i sig lyfter upp helhetskänslan en bra bit. BioWare lyckas förmedla en stark historia med bra djup där jag har mycket lätt att gilla de karaktärer som tilltalar mig och formligen avsky de fega uslingarna med förstörelse och kaos på agendan. Kontrollerna känns överlag robusta och vältrimmade, det enda jag har synpunkter på är att det är lite svårt att sikta när jag använder avståndsvapen. Återkopplingen i handkontrollen när man får in en kritisk träff är riktigt skön, förmodligen eftersom att vibrationerna i DualShock 4 används sparsamt. Grafiken är bländande vacker och målar upp underbara landskap med passande och verklighetstrogna väderförhållanden. Jag har vid ett flertal tillfällen upptäckt att jag gärna stannar upp i spelet och bara tittar på omgivningen. [caption id=“attachment_4642” align=“aligncenter” width=“550”] En vacker vy som denna skulle bara kunna blir bättre om…vänta, är det där en DRAKE?[/caption] Ett så pass stort spel som Dragon Age: Inquisition är så klart svårt att programmera till perfektion och visst finns det små problem. Klantigt placerade småstenar som min karaktär fastnar i och irriterande branta backar som gör det omöjligt att klättra upp för ett intressant berg är några av dem. Det finns underhållande saker också som att hjälten efter ett hopp fastnar några pixlar ovan mark för att fastna i en upprepad animation där spelet tror att karaktären faller. Helt plötsligt gör världens frälsare en bättre “moonwalk” än Michael Jackson! BioWare har klart och tydligt visat mig att Dragon Age: Inquisition är ett spel för mig och jag kommer att fortsätta spela det länge, kanske ända till nästa Mass Effect?

PlayStation Experience: en återblick

Tue, 09 Dec 2014 09:51:18 +0000

Firandet av PlayStations 20-årsdag är över, tårtan är uppäten och från Las Vegas där PlayStation Experience-evenemanget hölls har nyheterna slutat att flöda. Flera av er läsare satt säkert klistrade framför skärmarna när lördagen inleddes med en kraftfull presentation av spel, spel och ännu fler spel. Här kommer ett sammandrag av det som jag tycker är intressant. Efter några inledande ord från Shawn Layden kastades vi in i en 15 minuter lång genomgång av Uncharted 4: A Thief’s End. Ögat bjöds på bländande vacker grafik och fantastiska miljöer som vi har lärt oss att förvänta från Naughty Dog. I demonstrationen visades också mängder med nya färdigheter i Nathan Drakes överlevnadsrepertoar men den största överraskningen var nog att Troy Baker (The Last of Us , Bioschock Infinite) spelar Nates storebror. Det ska bli intressant att se dessa två giganter inom röstskådespelande samsas i ett och samma spel! Peter Moore från Electronic Arts bjöd alla PlayStation-spelare på tre gratisspel, ett till varje plattform. Visserligen är det nu försent att ta del av presenten men vi hoppas att så många som möjligt uppmärksammade vårt inlägg och laddade hem för fulla muggar! Den stora exklusivitetschocken bjöds vi på när Yoshinori Ono äntrade scenen och berättade att Street Fighter V är på gång och att det är exklusivt för PlayStation 4 och PC (nej, det kommer aldrig till Xbox). Lite självsäkert utlovades även att det ska gå att spela mot varandra oavsett vilken av dessa plattformar man än föredrar att sitta vid. Hadoken!!! När Tim Schafer äntrade scenen blev jag glad. Visserligen blir jag alltid glad när jag ser eller hör den smått galna människan men det visade sig att idag skulle bli en glädjens dag. Till en början bekräftade han att Broken Age kommer till både PlayStation 4 och PlayStation Vita under nästa år. Grim Fandango: Remastered släpps till PlayStation 4 och PlayStation Vita den 27 januari (i USA) och Day of the Tentacle: Special Edition kommer också inom en snar framtid! Den lille äventyrsspelaren i mig hoppar av glädje och det enda som kan få mig mer euforisk är om vi någonsin får höra om Full Throttle till PlayStation. Lite senare bjöds vi en ny inblick i The Order: 1886, vilket ser bättre och bättre ut samtidigt som Until Dawn fortfarande kittlar skräcknerven i mig. När Shinji Hashimoto från Square Enix berättade om ett spel som kom ut för 17 år sedan blev publiken rent galen av lycka, Final Fantasy VII kommer till PlayStation 4! Många blev nog lite besvikna när det visade sig att det inte handlade om ett nytt, omgjort spel utan en uppskalad version som liknande den till PC för några år sedan. Den alltid lika charmige och tillsynes något tillbakadragne Sean Murray från Hello Games visade mer från det kommande evighetsspelet No Man’s Sky. Jodå, jag kunde minsann tappa hakan ytterligare några centimeter jämfört med förra gången jag såg spelet! Vad var din känsla efter att ha sett alla dessa spel? Det finns säkert något som jag inte skrivit om här eller något som du saknade (jag saknade såklart ett nytt Hatsune Miku-spel!) - berätta gärna!

Recension: Call of Duty: Advanced Warfare [PS4]

Tue, 18 Nov 2014 14:34:27 +0000

Det är dags för en av Activisions årliga traditioner, närmare bestämt det inplanerade Call of Duty-släppet. Denna gång är det Sledghammer Games som står vid rodret och det är första gången de får fulla ansvaret för hela projektet. De har varit involverade i utvecklingen av Call of Duty: Modern Warfare 3, vilket är mitt favoritspel i serien, och jag hade förstås förhoppningar om att Call of Duty: Advanced Warfare skulle uppnå dessa höjder också. Advanced Warfare är - som namnet skvallrar om - ett spel som utspelar sig en bit in i framtiden, och kampanjen startar 2054 med att amerikanska styrkor gör en forcering i Sydkorea för att stoppa den Nordkoreanska invasionen. Spelaren iklär sig rollen som Jack Mitchell som förstås medverkar i ett uppdrag som inte riktigt går som det ska, och som leder till att han förlorar sin vänsterarm och sin bäste vän med superhjältenamnet Will Irons. Vid Wills begravning blir du kontaktad av en man som visar sig vara Wills far samt VD för det gigantiska militärföretaget Atlas. Jonathan Irons lovar dig guld och gröna skogar med avancerade implantat för din amputerade arm samt en lukrativ militärkarriär. Du får därmed möjligheten att implementera demokrati runt om i världen - en kula i taget. [caption id=“attachment_4311” align=“aligncenter” width=“550”] Flerspelarläget bjuder på en sällan skådad intensitet.[/caption]Redan från början är det tydligt att Sledgehammer Games har haft mer tid att jobba med den nya hårdvaran i PlayStation 4 jämfört med vad Infinity Ward hade under utvecklingen av Call of Duty: Ghosts (8/10). Advanced Warfare ser bitvis riktigt snyggt ut och trots de gigantiska grafiska framstegen flyter det ändå på ganska bra. Själva kampanjen är precis vad du kan förvänta dig av en Call of Duty-kampanj. En papperstunn, ganska förutsägbar historia, linjärt korridorspringande och väldigt underhållande popcornaction. Jag är faktiskt en av de märkliga människor som primärt spelar Call of Duty-spelen just för kampanjen och jag fick precis det jag var ute efter och lite till. Kevin Spaceys prestation i rollen som Jonathan Irons höjer faktiskt berättelsen några snäpp över min förväntan. Eftersom Advanced Warfare utspelas i framtiden har du en del roliga tekniska prylar i din arsenal. Den mest signifikativa uppgraderingen är exoskelettet, som är en metallstruktur som soldaterna har på sig för att förbättra sin prestanda. Det tillåter dig till exempel att hoppa högre, röra dig snabbare samt bromsa fall från höga höjder. I kampanjen är det oftast förutbestämt vilka effekter du kan utnyttja från uppdrag till uppdrag men i flerspelarläget är det lite friare att fokusera på det du vill ha. Detta exoskelett har verkligen gjort att just flerspelarläget har förändrats jämfört med tidigare Call of Duty-spel. Det har ju alltid varit ett spel med hetsigt tempo i onlinematcherna, men nu är tempot ännu mer uppskruvat med tanke på att du kan dubbelhoppa över barriärer och använda raketskjutsar för sidledsförflyttningar. Det gör att matcherna påminner en aning om de blixtsnabba kamperna i Unreal Tournament. Jag trodde att jag skulle få ännu mer stryk än vanligt på grund av detta men lustigt nog har jag klarat mig ganska bra hittills. Utöver det traditionella tävlingsinriktade flerspelarläget finns även ett överlevnadsläge där du och upp till tre andra kan ta er an vågor av anstormande fiender. Detta var ett av mina favoritlägen från Modern Warfare 3, och även om det inte är precis likadant så är det tillräckligt nära för att frambringa gamla goda minnen från när jag och en vän körde läget timme efter timme med delad skärm. Call of Duty: Advanced Warfare är definitivt ett steg i rätt riktning för serien, och något som verkligen behövdes efter att förra årets spel mer eller mindre snubblade ut på marknaden. Det finns väldigt mycket värde i paketet om du gillar alla tillgängliga lägen, men jag tycker faktiskt att kampanjen är tillräckligt stark i år för att vara en säljpunkt för sig själv. Förhoppningsvis är detta ett tecken på vart serien är på väg kvalitetsmässigt nu när respektive Call of Duty-utvecklare får tre år på sig att skapa sin kassako.

Tio i topp: Den bästa musiken från Hatsune Miku: Project Diva f 2nd

Tue, 18 Nov 2014 09:00:50 +0000

När Crypton Future Media släppte den “första rösten från framtiden” hade de nog planerat lite grann hur framtiden skulle se ut. Jag tror dock inte att de kunde förutspå den enorma framgång som röstsyntesen Hatsune Miku skulle nå på ganska kort tid. Inom fyra år hade producenter och artister låtit framtidsdivan vara frontfigur för över 100.000 sånger och med tanke på framgångarna nu under senare tid, undrar jag om inte den siffran har mångdubblats! Inför släppet av Hatsune Miku: Project Diva f 2nd i Europa tänkte jag delge er min lista över de tio bästa sångerna som spelet har att erbjuda. 10: Knife Vocaloid: Hatsune Miku, Rin Kagamine, Len Kagamine Producent: Reruriri Vad vore ett Project Diva-spel utan en sång där Hatsune Mikus höga tonläge får konkurrens av vocaloiderna Rin och Len Kagamine? I det här fallet blir resultatet en skön blandning av elgitarrer och det japanska stränginstrumentet koto, levererat i en vibrerande, funkig uppsättning. Videon bjuder dessutom på en vacker svärdsstrid mellan sångarna i det gyllene skenet av fullmånen. 9: Destroy, destroy (壊せ壊せ) Vocaloid: Meiko Producent: ELVN Meiko är en av mina favoriter när det kommer till vocaloid-musik och det beror såklart på att hennes röst är lite djupare än de andra kvinnliga sångerskorna, inget annat. Destroy, destroy drar nytta av Meikos register ordentligt men låter ibland sången sjunka i lite för låga tonlägen. Överlag är dock detta en av de bättre låtarna i spelet och det är en ren fröjd att kämpa sig igenom låten på “Hard” 8: Meltdown ( 炉心融解) Vocaloid: Rin Kagamine Producent: Iroha(sasaki) Här bjuds spelaren på en skön sång med den blonda vocaloiden Rin där hon verkligen får utnyttja sina färdigheter i de högre registren. Vad som är trevligt här är att låten är ganska enkel även på de högre svårighetsgraderna, även om man blir lite svettig om fingrarna. Mittenpartiet är magiskt och bjuder på ett lugn som verkligen är tillfredsställande. 7: Akatsuki Arrival ( アカツキアライヴァル) Vocaloid: Hatsune Miku, Luka Megurine Producent: Last Note Akatsuki Arrival - eller gryningstimmen som låten skulle heta på svenska - är en upplevelse som ger spelaren en bra helhetskänsla av vocaloidfenomenet. Den har de två bästa sångerskorna Miku och Luka, känslan av en live-spelning (inklusive publikens ljusstavar) och naturligtvis den frenetiska, gitarrdrivna popkänslan som man bara kan få levererad från Japan. 6: Kokoro ( ココロ) Vocaloid: Rin Kagamine Producent: Travolta Vocaloiden Rin måste vara en av de röster som är svårast att skriva musik för eftersom hennes röst är ännu ljusare än Mikus. Istället för att göra Smurf-Hits av allt så har istället producenten Travolta lyckats med konststycket att addera lite attityd till den späda rösten genom att förvränga den en smula i efterhand. Låten i sig är ljuvlig och har dessutom ett mycket bra tempo för löpning! 5: Two Breaths walking ( 二息歩行) Vocaloid: Hatsune Miku Producent: DECO*27 De som tittat på reklamen för Hatsune Miku: Project Diva f 2nd har nog inte missat tillfället att gunga lätt med huvudet till den här låten. Vocaloidprinsessan Miku ser ut som att hon är född med en elgitarr runt halsen och som vanligt är det inga fel på stämbanden…förlåt, röstsyntesen! 4: Envy Catwalk ( エンヴィキャットウォーク) Vocaloid: Hatsune Miku Producent: Toma Ibland tar Hatsune Miku på sig kattöronen och den mörkhåriga peruken och dansar långsam discodans till galet snabba och komplexa musikverk. Envy Catwalk levererar på alla fronter och bjuder inte bara spelaren på hysteriskt knapptryckande, knepiga baktakter och förvirrande placering av noter utan också på en av spelets bättre låtar. Förbered dig dock på många misslyckanden innan du klarar låten. 3: Erase or zero Vocaloid: Len Kagamine & Kaito Producent: Crystal P Kombinationen Len och Kaito är väldigt sällsynt i Hatsune Mikus värld men i Erase or zero tillåts de båda androgyna herrarna att äntligen sammanstråla i ett fantastiskt medryckande stycke musik. Gamla technorytmer blandas generöst med ackord och tongångar som lätt skulle kunna existera i en schlagerlåt med skillnaden att detta låter fantastiskt bra! 2: 2D Dream fever ( 二次元ドリームフィーバー) Vocaloid: Hatsune Miku Producent: PolyphonicBranch Det här är en härligt progressiv låt som förmodligen skulle kunna få medlemmarna i Dream Theater att nicka instämmande. Som spelare bör du dock förbereda dig på galenskaperna som är på gång efter en och en halv minuts knapptryckande. Det här är både en av spelets bästa låtar, samtidigt som det är en av de absolut svåraste. Dock är det en fantastisk känsla när man som spelare börjar kunna låten och klarar varje knapptryckning galant! 1: Meteor ( メテオ) Vocaloid: Hatsune Miku Producent: John Zeroness Redan i början av den här sången står det klart att spelaren och åskådaren har något speciellt att avnjuta. Här slängs publiken mellan sorgliga, ensliga tongångar och pumpande, underbart stegrande house-musik där de lugna partierna känns varsamt och vördfullt lånade från Ni No Kuni. Videon är häpnadsväckande vacker och andas underbara känslor av djup, välskriven animé. En fantastisk upplevelse både för öron och ögon! Videon ovan är från producenten John Zeroness Youtubekanal. Jag hoppas att ni också hittar de sånger som ni tycker är fenomenala i Hatsune Miku: Project Diva f 2nd när det släpps i sverige den 21 november - skriv gärna era favortilåtar i kommentarsfältet!

Månadens PlayStation Plus-spel [November 2014]

Tue, 04 Nov 2014 21:00:01 +0000

Vi är nu inne i en ny månad, vilket innebär nya trevliga spel för PlayStation Plus-medlemmar. Förra månaden erbjöd bland annat det fantastiska evighetsspelet Spelunky , som jag förmodligen aldrig kommer att klara men det är ett spel som är riktigt bra på att sporra mig att bli bättre hela tiden. Ett av november månads spel bjuder på en liknande utmaning, och då tänker jag på The Binding of Isaac: Rebirth. Det bygger på liknande roguelike-hakar och är minst lika svårt, men det är väldigt givande när man väl börjar göra framsteg. Det är dessutom en väldigt bra månad för dig som äger en PlayStation Vita. Fem av de sex titlarna som är medlemsförmåner i november är nämligen Cross Buy och därmed tillgängliga till Vitan också. I samband med att Sony offentliggjorde månadens förmånstitlar gav de också en smygtitt på vilka PS4-spel som december och januari kommer att erbjuda, och det är verkligen inga tokiga titlar.

Recension: Alien: Isolation [PS4]

Thu, 09 Oct 2014 10:00:56 +0000

Efter förra årets katastrofala kalkon Colonial Marines är det ett under att någon vågar släppa ett spel med Alien i titeln. Lyckligtvis skryter Creative Assembly med att de låst in pickadollerna, reducerat antalet utomjordingar till en och faktiskt dessutom kostat på sig att skriva ett manus. Alien: Isolation kretsar kring Amanda Ripley, dotter till filmernas Ellen Ripley. 15 år efter moderns försvinnande kommer besked, någon har hittat den svarta lådan från Nostromo, skeppet hon färdades i. Några korta sekvenser senare kastas jag in i kaoset som utbrutit på rymdstationen Sevastopol. Det är äta eller ätas, både bildligt och bokstavligt. Anarki har utbrutit och de få överlevande tar vad de vill med våld, säkerhetsrobotarna har fått kortslutning på fel ställe och törstar blod och till råga på allt sprider en viss rymdvarelse skräck i korridorerna. Utomjordingen är Amandas riktiga motspelare. Visst finns det en skara ansikten som följer hennes kamp för överlevnad, men den svarta, argsint beniga Alien är den som betyder något. Till stora delar handlar det om dennes ondskefulla AI. Den är inte programmerad att gå en viss rutt längs banan, utan kan dyka upp när som helst, från vilket håll som helst. Det skapar en ständig känsla av utsatthet, för till skillnad från de mänskliga eller mekaniska motståndarna slutar ett möte med Alien aldrig lyckligt. Molotvcockatils, hagelgevär eller bomber spelar ingen roll, har den fått sikte på dig är det kört. Det gäller istället att alltid röra sig försiktigt, hålla uppsikt över ventilationstrummorna och hela tiden hålla koll på närmaste gömställe. Den andra sidan av myntet är den eviga orättvisan. Ibland har rymdvarelsen ett sjätte sinne för att sniffa fram Amanda. Det hjälper inte att vara gömd i en garderob på andra sidan rummet, besten klampar självsäkert fram, drar upp dörren och tuggar henne i tu. Eller så dyker den upp ur intet när jag står och hackar en dörr och plötsligt sticker en lång klo ut genom Amandas mage. Game over, dags att börja om. I likhet med många andra spel lider Alien: Isolation dessutom av olidligt illa utplacerade sparpunkter. Denna dödssynd bidrar på inget sätt till att minska frustrationen. Att tvingas spela om en kvarts försiktigt smygande bara för att alien plötsligt teleporterade in sig i ett låst rum gör ingen glad. Mellan de svettdrypande mötena med utomjordingen följer Alien: Isolation den numera rätt klassiska mall som System Shock 2 en gång i tiden satte. Amanda Ripley hackar terminaler, läser loggböcker och samlar prylar som hon bygger ihop till bomber, medicin eller distraktionsanordningar. Det är varken unikt eller katastrofalt, däremot inget som sticker ut. Det som brister på allvar är skjutmekaniken, pistolen ligger klumpigt i handen och verkar hämtad från ett annat årtionde. Lyckligtvis är den tysta vägen nästan alltid den bästa, så det går bra att hålla vapnen i sina hölster genom merparten av berättelsen. På tal om ålderdomligt förvånas jag ofta av dåliga designval. När kändes det senast fräscht att behöva krypa genom ventilationstrummor för att ta sig till ett område som är avspärrat av ett skrivbord och en hög skräp? Amanda Ripley besitter nämligen förmågan att bygga en lysgranat av ett gem och lite häftmassa, men har inte uppfunnit någon hoppknapp. Eller den evighetslånga tillbakablicken som slängs in mitt handlingen, men som bara tillför en extra halvtimmes utdragen tid och noll känsla. Det är kanske är nybörjartrubbel för Creative Assembly som ju framförallt är vana vid att bygga episka taktiska strategispel. Samtidigt briljerar Isolation i något så fint som atmosfären. Sevastopol är i kris, och spåren efter vardagslivet höjer inlevelsen. Bredvid ett prydligt uppdukat frukostbord ligger en sargad kropp, ett påbörjat pokerparti har avslutats med välta stolar och ett öde rum. Små detaljer som strider mot science fictionens evigt kala miljöer. Där Dead Space känns stendött är Alien: Isolation pulserande. Tyvärr är atmosfär en sådan sak som inte håller för evigt. Efter den ofantliga mängd timmar Isolation slukat har irritationen tagit över. Amanda Ripley hamnar i knipa några gånger för mycket och det finns vissa partier som känns klart överflödiga. Creative Assembly hade med gott samvete kunna klippa både en och annan timme från det färdiga spelet utan att någon reagerat. Originalfilmen Alien skrämde med stämningen och nerven lika mycket som med blod, chock och monster. I sina bästa stunder gör Alien: Isolation samma sak. När Amanda kryper ned under ett bord och rymdvarelsens svans glider förbi sekunden efter sitter hjärtat i halsgropen. Men när jag måste spela om samma sekvens för tolfte gången för att samme nemesis helt oförutsägbart dyker upp ovanifrån när jag löser ännu ett halvdant minispel känns konsolens avknapp lockande.

Recension: Middle-earth: Shadow of Mordor [PS4]

Mon, 06 Oct 2014 10:00:07 +0000

Berättelserna om Härskarringen och Midgård har sällan anpassats på ett bra vis i spelform, trots den enorma vidd av innehåll att välja från. Om detta är del av förbannelsen som verkar följa licensierade spel är oklart, men Monolith har beslutat sig för att raden av oinspirerade och halvdana spel tar slut när de lanserar Middle-earth: Shadow of Mordor. Det utspelar sig under en tidsperiod mellan Bilbo och Sagan om Ringen och följer Talion, en soldat från Gondor som har en vaktpost vid den svarta porten på gränsen mellan Gondor och Mordor. Orcherna har hållit sig på avstånd ett tag och folket i Midgård går fortfarande i tron om att Sauron är besegrad. När spelet tar vid har dock orcherna påbörjat en offensiv för att ta över den Svarta porten och det är tydligt att något har gett dem vind i seglen igen. Talion och hans familj blir tillfångatagna och sedermera avrättade i en rit för att frambringa den forna ondskan i Sauron och för att hjälpa honom återfå sin fysiska form. Denna rit utförs av en obehaglig person som är känd som The Black Hand. Talion dör dock inte vid denna rit, utan hamnar i ett limbo mellan liv och död och paras ihop med vålnaden av en gammal alv som råkat ut för samma öde. Han kommer inte ihåg vem han är, men har en hel del hjälpsamma färdigheter som du kan ta del av under dina äventyr i Mordor. Med hjälp av denna alv börjar resan mot Talions hämnd mot The Black Hand. [caption id=“attachment_3933” align=“aligncenter” width=“550”] Alla orcher fruktar Talions extremt kalla händer.[/caption] Efter denna introduktion släpps du fri i en omfattande sandlåda som verkligen kryllar av liv, och eftersom det är baserat i Mordor är det sällan liv som vill dig väl på något vis. Överallt stöter du på orchpatruller och slavläger och det finns dessutom större bosättningar där orchernas befälhavare brukar hålla till. Som om inte orcher och uruk-haier är tillräckligt illa finns det dessutom djurliv som kan få för sig att du är dagens lunch. Själva spelmekaniken har hämtat en hel del inspiration från Arkham-serien, och det syns tydligast i striderna. Det finns samma typ av komboräknare som ger tillgång till specialattacker när du når en specifik nivå och det finns en kontringsknapp som du behöver vara snabb på för att bibehålla en aktiv kombo i en strid med många fiender. Systemet fungerar väldigt bra och det är verkligen kul att utmana sig själv i större kamper mot anstormande orcher. I likhet med Arkham-spelen finns det också en väldigt solid smygmekanik implementerad för att du ska kunna ha ett alternativ till gigantiska gruppslagsmål. Till din hjälp har du en förmåga att se in i våldnadens värld - ungefär som Frodo när han tar på sig Härskarringen i filmerna - och detta låter dig se fienderna lättar i omvärlden när du planerar din taktik. Huvudberättelsen följer som sagt Talions steg för att hämnas för familjens öde och är mestadels en relativt slätstruken historia. Uppdragen är oftast kul att spela och röstskådespelarna gör ett bra jobb, men det finns inte speciellt många överraskningar. Sidouppdragen är nästan helt lösryckta och har i princip ingen handling alls, utan fungerar mest som övning i hur du kan hanterar smygande, strid eller bågskytte. [caption id=“attachment_3935” align=“aligncenter” width=“550”] Det fantastiska Nemesis-systemet.[/caption]Det finns dock en mekanik i spelet som får allting att hänga ihop och som är orsak till att jag har svårt att lägga ifrån mig Shadow of Mordor och det är det omtalade Nemesis-systemet. Detta genialiska system simulerar hierarkin mellan befälhavarna i Saurons styrkor och skapar en mer sammanhängande sandlåda än jag någonsin har spelat förr. Längst upp i hierarkin finns Saurons fem närmsta befälhavare som styr över de militära styrkorna, och under dessa finns tre led med underkaptener som alla har egna ambitioner att klättra i maktpyramiden. Alla dessa har även unika personligheter, styrkor och svagheter som kan exploateras genom att förhöra diverse informatörer bland orcherna. Om du utmanar en kapten och blir besegrad kommer hans kraft och inflytande att stiga och eventuellt bli befordrad till en högre rang i hierarkin. Om du stöter på honom vid ett senare tillfälle kommer han även att komma ihåg vad som hände förra gången och det påverkar vad kaptenen säger till dig när han får syn på dig. Skulle du istället besegra honom men låta honom rymma kommer han att komma tillbaka med ärr från föregående batalj och en hel del bitterhet. Senare i spelet kan du dessutom ta kontroll över kaptener och ha hemliga allianser du kan utnyttja när du som mest behöver det. Till exempel har oftast de högst rankade befälhavarna en eller flera underkaptener som livvakter som du kan dominera och vända mot honom under stridens hetta. [caption id=“attachment_3937” align=“aligncenter” width=“550”] Intet ont anande orcher som snart kommer att få smaka på kallt stål.[/caption]Jag har lagt timmar bara på att leka med denna mekanik och manipulera kaptener mot varandra, och det skapar härliga dynamiska situationer som inte blir tråkiga. Det är otroligt kul att lägga sig i befintliga maktkamper dem emellan och styra resultatet från skuggorna. Planerandet innan du tar dig an en kraftfull kapten är också en väldigt givande del av spelet och du tvingas ofta använda din omgivning till din hjälp. Det finns otroligt mycket innehåll i spelet som är bra, men det mesta bleknar vid sidan av Nemesis-systemet. Miljöerna är vackra, musiken håller toppklass och stämningen är bitvis fantastisk. Trots den något förutsägbara berättelsen är allting annat i spelet så pass bra att detta är en väldigt stark kandidat till årets spel för min del.

Månadens PlayStation Plus-spel [Oktober 2014]

Wed, 01 Oct 2014 18:48:44 +0000

Nästa vecka landar en ny omgång titlar i samlingen, och nu är det till sist dags för racingspelet Driveclub. Plus-varianten innehåller inte hela spelet utan du för nöjs dig med elva banor och tio bilar. En stor demoversion med stöd för troféer, skulle man kunna säga. Men det finns förstås en hel del annat också! Dust: An Elysian Tail och Spelunky dyker upp på PS4, Batman: Arkham Asylum och Dungeons & Dragons: Chronicles of Mystara släpps till PS3 och Vitan får nysläppet Pix the Cat och tidsmördande Rainbow Moon. Bäst av allt är att merparten av spelen är cross-buy och alltså kommer till flera av plattformarna.

Recension: Destiny [PS4]

Mon, 22 Sep 2014 09:55:14 +0000

Det finns de som, lite syrligt, säger att alla uppdrag i Bungies nya rymdskjutare Destiny är identiska. Ens krigare landar på Mars yta, stretar genom robotar och rymdvarelser mot en kontrollpunkt på kartan och släpper loss Ghost, en liten talande robotboll som löser alla problem (läs: öppnar dörren till nästa del av banan). Ghost, vars röst görs av Peter “Tyrion Lanister” Dinklage, talar med lakonisk stämma om att porten kommer att ta en stund att få upp och att oj, nu kom det visst fiender. Därpå följer tre omgångar ondsinta intergalaktiska krigare, gärna med en boss i sista vågen, och så är dagen räddad och uppdraget över. Det påståendet är förstås en ren lögn. Vid upprepade tillfällen stöter jag på uppdrag med både två och fyra fiendevågorna istället för tre. Det finurliga med Destiny är att det inte spelar någon roll att upplägget är repetitivt. Bungie sitter vid rodret och med Halo-seriens snortajta vapenkontroll, majestätiska hopp och tåliga rymdbestar i ryggsäcken bjuder de på en mästerligt precis resa. Det är omöjligt att inte dra paralleller till den tidigare serien, inte bara för att Destiny utspelar sig i ett liknande universum utan för att spelstilen genomsyras av alla Halos kännetecken. [caption id=“attachment_3810” align=“aligncenter” width=“550”] Är du en warlock, hunter eller titan?[/caption] Destiny utspelar sig några hundra år fram i tiden och mänskligheten fått hjälp av the Traveler, en gigantisk sfär som delat med sig av sin vishet och teknologi. Under en gyllene ålder fick jordborna sin chans att utforska och kolonisera rymden, men sedan inträffade Kollapsen. När spelet tar vid finns bara en sista bebodd stad kvar, resten av solsystemet är invaderat av fientligt inställda utomjordingar och det är upp till de legoknektiga Beskyddarna att hålla civilisationens sista spillra säker. Föga förvånande tar du rollen som en av dessa Beskyddare. De finns i tre smaker; jedinissarna Warlocks, Hunters som aldrig tackar nej till ett prickskyttegevär och de Master Chief-doftande Titans som gillar tunga rustningar och ännu tyngre vapen. De tre bjuder på en viss variation av spelstil, men jag skulle säga att vilket vapen du väljer är betydligt mer avgörande. Det får Destiny att känns fritt att ta sig för på valfritt vis utan att en behöver ångra valet av klass. Berättelsen, och kanske framförallt hur den är berättad, är den klart svagaste punkten i Destiny. När jag valt klass bjuder spelet på en imponerande välregisserad introfilm och ett medryckande första uppdrag men sedan faller det platt. Plötsligt står jag där i the Tower, spelets hubbvärld, och istället för att fortsätta berättelsen får jag gå och kvittera ut en rustning som tack för hjälpen och sedan klicka mig genom ett antal menyer. Det blir aldrig bättre. Ibland bjuder Destiny på några krystade mellansekvenser som staplar science-fictionklyschor på varandra och som tar sig så mycket på allvar att ingen annan än en inbiten Battlestar Galactica-fan kan få något utbyte av dem. Allt annat framförs via Peter Dinklage halvt robotiserade mumlande och ända in i den majestätiska slutstriden går jag förvirrad genom handlingen. Kanske blir det bättre om en orkar läsa igenom överflödet av information i the Grimoire - Destiny-appen som finns att ladda ned på smarta telefoner. På tal om förvirrad är Bungie exemplariskt usla på att förklara funktioner i spelet - vad gör de där ljusbollarna, varför ska jag samla på gammalt damm och vad händer egentligen när jag når maxnivån? Men vem i sina sinnes fulla bruk bryr sig om något sådant när det finns fantastiska strider att utkämpa? [caption id=“attachment_3811” align=“aligncenter” width=“550”] Destiny kör ofta på det klassiska Halo-tricket där två grupper av argsinta utomjordingar slåss mot varandra och du ska förstås slåss mot allihop.[/caption] För det är där som Destiny briljerar. Det spelar ingen roll att uppdragen kanske ibland brister i variation eller att svepskälen för att bege sig till Venus och dyka ned i ruinerna är vaga när det finns ett välbalanserat lasergevär och en stor jäkla boss att ge sig på. Bäst gör det sig i spelläget Strikes; långa, vindlande uppdrag som tar sitt avstamp i de öppna spelvärldarna men där merparten utspelar sig i privata instanser med upp till två följeslagare. De bjuder på intensiva halvtimmar med böljande strider och enorma slutbossar. Pulsen slår högt, svårighetsgraden trappas snabbt uppåt och belöningen i form av sällsynt utrustning matchar oftast förväntningarna. Utan att skämmas går det att klistra etiketten MMO på Destiny. Det är ett onlinerollspel, men det är inte fullt så massivt som många andra. I räderna på Mars eller Venus stöter jag bara på enstaka medspelare åt gången och när jag springer in i publika event är det på sin höjd en handfull tappra rymdkrigare som kommer till undsättning. Istället upplevs merparten av spelet ensam eller i små grupper, men det passar å andra sidan bra in i både spelvärlden och det rappa tempot. Världen i sig är inte heller något oändligt öppet landskap. Varje planet har en yta där uppdragen är fördelade, men när jag sätter mig ned med patrulläget, där hela banan är tillgänglig och det bjuds på slumpade småuppdrag (döda fyra sådana här, skanna av den här platsen) går det fort att bränna fram med svävaren från den ena änden till den andra. [caption id=“attachment_3812” align=“aligncenter” width=“550”] Ute på uppdrag stöter en ofta på publika event där det i regel gäller att ta kål på riktigt stora fiender.[/caption] Halo blev en hit inte minst för sitt storartade flerspelarläge där tanks, kraftsvärd och gamla hederliga automatkarbiner användes i - på den tiden - gigantiska matcher så även här är Bungie med i matchen sedan tidigare. I Destiny heter spellistan Crucible och innehåller en rätt slätstruken bunt spellägen - kontrollpunkter, lagstrider eller var och en för sig. Lyckligtvis hänger tempot och nerven från huvudspelet med. Det är inga enorma skillnader från stridssystemet i övrigt. Du använder din vanliga karaktär med vapen och allt, däremot är saker som skadenivå och vissa egenskaper utjämnade så att de som nött spelet i oändlighet inte har alltför orättvisa fördelar. Banorna är oftast ganska intima och matcherna håller ett Call of Duty-högt tempo. Det finns inga exploderande hus eller föränderliga miljöer, det är kort sagt klassiska onlinestrider som är receptet. Där spelare möter spelare i strid på liv och död har Destiny helt enkelt inget som sticker ut i dagsläget. Det håller hög kvalitet och det är väl integrerat i resten av spelet, men jag är tveksam till om Bungie kan förmå någon trogen Battlefield-nörd eller Call of Duty-fan att lämna sin trygghetszon. [caption id=“attachment_3813” align=“aligncenter” width=“550”] Om du ska slåss mot den? Självklart![/caption] Avslutningsvis kan jag meddela att kritikerna har rätt. Destiny är en smula enformigt och bjuder inte på några överraskningar. Men grejen är att det inte gör något. Det är som att klaga på att Diablo bara handlar om att klicka på fiender, att World of Warcraft bara går ut på att samla prylar eller att Borderlands är en ursäkt för att hitta på konstiga vapennamn. Bungie låter den precis spelmekaniken tala för sig själv och det är därför jag fastnar. Det finns en nerv i striderna som håller i sig trots att jag spelar om samma uppdrag flera gånger i förhoppningen om ett bättre vapen. När jag och mitt fireteam till slut nedgjort en enorm fastkedjad best efter en tjugo minuter lång eldstrid där vi ett tiotal gånger varit nära på att falla känns det irrelevant att uppdraget till synes helt saknade poäng. Det är bara synd att Bungie inte tog Destiny ett steg längre. I Halo-serien lyckades de ofta kombinera medryckande rymdsåpa med evig monsterslakt på ett mästerligt sätt, dit når de inte den här gången.

Recension: The Walking Dead: Season Two [PS3]

Mon, 01 Sep 2014 10:03:55 +0000

Så var andra säsongen avslutad och inte helt oväntat när det gäller Telltale Games serie The Walking Dead , sitter jag återigen med tårar i ögonen och en klump i magen. Förra säsongen avslutades otroligt starkt och fyllde mig med oro och rädsla inför Clemtines framtid men någonstans tändes också ett litet hopp. Det första avsnittet i den här omgången utspelar sig några månader efter den dramatiska och traumatiska upplösningen i Savannah. Gruppen består till en början av Clementine, Omid och en höggravid Christa vilket bådar gott inför framtiden men också får mig att fundera på hur ett litet barn ska klara sig i den fientliga världen som lämnats kvar. The Walking Dead - både tv-serien, serietidningarna och spelen - är väldigt duktig på att lära ut två saker: lita aldrig på någon och fäst dig inte för mycket vid något, inte ens dina vänner. Om spelaren möjligtvis har hunnit glömma bort det, bjuder Telltale Games ganska omedelbart på en snabbrepetition och bara några minuter in i första avsnittet är Clemetine ensam igen - kall, hungrig och skadad. Lyckligtvis träffar hon på en lite större grupp människor som räddar henne ur en knipa men istället försätter henne i en ny. Människorna i gruppen är väldigt försiktiga av sig och för att inte riskera något, låser de in Clementine i ett skjul eftersom hon har ett bitmärke som de misstänker kan komma från en odöd. På det här sättet fortsätter det under hela speltiden - hopp och glädje smakar bäst om det blandas med oro och ångest. [caption id=“attachment_3528” align=“aligncenter” width=“550”] Järnspett i magen? Vad är detta, Surgeon Simulator eller?[/caption] Det är lätt att tycka om Clemetine, den heroiska protagonisten som har utvecklats från att vara en naiv flicka som gömmer sig i sin trädkoja till en mycket ung kvinna som bär vapen och gör allt för att rädda människorna i sin omgivning. Samtidigt är det svårt att inte tycka synd om henne då hon gång på gång tvingas ta beslut som ingen människa ska behöva ta, allra minst ett barn. Clementine är bara elva år gammal under tiden allt fruktansvärt i säsong två utspelar sig och hennes ansikte bär redan spår av allt det hemska hon har fått gå igenom. Ändå går det att ibland se hennes barnsliga energi lysa igenom. Målet är satt från början: Christa hade hört talas om ett säkert ställe i Wellington, långt uppe i norr och Clemetine bär med sig hoppet om säkerhet i sin ständiga kamp för att komma dit. Vägen är såklart kantad av en mängd misstag, fruktansvärda olyckor men framför allt en ständig misstänksamhet och misstro hos alla som hon träffar. Gruppens medlemmar kommer och går (dör) men till slut stärks gruppens kärna av ett glädjande och högst oväntat tillskott. När sista avsnittet börjar närmar sig resan sitt slut - målet är inom räckåll och samtidigt som hoppet lyser starkt så frågar den hängivne spelaren sig såklart: vad kommer att gå snett nu? [caption id=“attachment_3528” align=“aligncenter” width=“550”] Jag har en yxa, inget kan gå snett nu![/caption] När jag analyserar säsongen som helhet är den svagare än sin företrädare - den karismatiske Lee Everett spelade en jättestor roll i att förmedla omtanke och värme även i en kall, död värld och Clementine som karaktär når på grund av sin ålder och erfarenhet inte upp till den nivån. Telltale Games har dock lyckats väldigt väl med att porträttera Clemetine och visa spelaren hur svårt det måste vara att växa upp i en död och kall värld där man inte kan lita på någon. The Walking Dead må ha en del svårigheter i att behålla berättelsens tempo och visa hur spelarens val påverkar händelserna men personligen tycker jag att det är som en väl påkostad och omsorgsfullt berättad serie. Underhållningsvärdet är överlag väldigt högt - jag blir djupt berörd flertalet gånger och det ger ett högt betyg. Det är väldigt sällan en tv-serie väcker sådana känslor hos mig. När det kommer till prestanda och spelbarhet är tyvärr The Walking Dead: Season Two inget annat än en ren och skär katastrof. På PlayStation 3 är animeringarna, trots sin till synes förenklade grafik, hackiga och ojämna, dessutom hakar ljudet upp sig vid olika tillfällen. Ibland känner inte spelet av de kommandon som ges via kontrollen vilket är väldigt irriterande, speciellt i de pressade situationerna där jag måste trycka på en viss knapp eller dra styrspaken åt något håll för att överleva. Som en stor entusiast av fenomenet The Walking Dead hoppas jag att spelet flyter på lite bättre på PlayStation 4 nu när säsong ett släpps inom kort, då ökar sannolikheten att säsong två också kan få blomma ut i en behaglig spelupplevelse - något som spelet verkligen förtjänar!

Recension: Infamous: First Light [PS4]

Fri, 29 Aug 2014 10:00:23 +0000

Tidigare i år när Sony-fansen törstade efter en titel som verkligen visade vad PlayStation 4 kan gå för släppte Sucker Punch flaggskeppstiteln Infamous: Second Son (7/10). Även om detta tredje spel i serien inte nådde upp till höjderna av de tidigare gillar jag många aspekter av spelet, och det håller dessutom toppklass på den visuella fronten. När det nu är dags för expansion Infamous: First Light gläds jag åt att Fetch - en av de mer intressanta karaktärerna från grundspelet - får huvudrollen och att jag får fördjupa mig i hennes brokiga bakgrundshistoria. Problemet är bara att fördjupandet är ganska sparsmakat. Berättelsen utspelar sig innan huvudspelet och börjar med att Fetch sitter fängslad i det Guantanamo Bay-liknande Curdun Cay och blir utfrågad om sin bakgrund. Handlingen hoppar då tillbaka ytterligare två år i tiden och det är huvudsakligen i den tidsperioden som First Light utspelar sig. Fetch och hennes bror Brent har lämnat familj och vänner bakom sig eftersom deras föräldrar inte kan acceptera att Fetch har sina speciella neonkrafter. De livnär sig på mer eller mindre skumma affärer och har ett sista stort jobb på gång innan de kan försvinna från Seattle och leva på egna villkor. Självklart går detta jobb väldigt snett och ryska maffian lägger vantarna på Brent och håller honom gisslan. [caption id=“attachment_3528” align=“aligncenter” width=“550”] Lyckligtvis finns det inga smyguppdrag. Det hade nog varit svårt att vara diskret.[/caption]Lyckligtvis stöter Fetch på Shane, som är en av Brents kontakter, och han försöker hjälpa henne ur denna situation. Detta gör han samtidigt som han fäller korkade kommentarer som nästan samtliga har sexuella anspelningar och det blir väldigt enformigt i längden. Det verkar till och med vara så att författarna själva tyckte det var lite väl mycket eftersom Fetch har en replik som anmärker på hur Shane ena sekunden är ett svin men andra sekunden är hjälpsam. När det kommer till själva spelandet känns mycket bekant från Infamous: Second Son, men det finns en del begränsningar. Eftersom Fetch till skillnad från Delsin inte har förmågan att absorbera andras krafter har du enbart neonkrafterna att leka med. Det gör dock inte mig något eftersom jag föredrog att använda dem i huvudspelet ändå. Expansionen är dessutom begränsad till ytan, och utspelar sig endast på en av öarna, men det känns ändå tillräckligt med tanke på den relativt korta berättelsen. Det finns även några nya sidouppdrag men ingenting som riktigt sticker ut, utan det känns som anpassade variationer på befintliga uppdragstyper. Något jag saknar är de goda och onda besluten som serien har gjort sig känd för. Det finns ingen moralmekanik överhuvudtaget i First Light, vilket jag delvis kan förstå med tanke på att spelkaraktären till viss del är förutbestämd eftersom detta utspelar sig innan Infamous: Second Son. [caption id=“attachment_3530” align=“aligncenter” width=“550”] Precis som Delsin gillar Fetch graffiti, fast hennes metoder skiljer sig en aning.[/caption]Ett av de lite mer märkliga tillskotten i Infamous: First Light är arenastrider som sätter spelaren i en sorts simulation där successivt svårare vågor av fiender försöker ha ihjäl dig. Dina resultat kan sedan jämföras på topplistor och du kan få uppgraderingspoäng att investera i dina färdigheter, men hela läget känns väldigt oinspirerat och som en utfyllnad av den drygt två timmar långa kampanj som expansionen har. Som jag nämnde tidigare såg jag fram emot att lära känna Fetch bättre, men tråkigt nog går inte Sucker Punch på djupet när det kommer till de aspekter av karaktären som gör henne intressant. Hon har en bakgrund som drogmissbrukare och hemlös, men detta nämns bara kort för att sedan byta till en situation där du kan skjuta fler fiender. Det gör att hon förblir en ganska anonym karaktär som jag vill veta mer om, och det är ett misslyckande från utvecklarnas sida som inte verkar förstå varför fansen gillar henne i huvudspelet.

Recension: Diablo III: Reaper of Souls - Ultimate Evil Edition [PS4]

Tue, 19 Aug 2014 15:54:05 +0000

Blizzard är ett företag som verkar ha ett magiskt recept för hur de ska kunna fånga mig i deras spelvärldar. World of Warcraft är förmodligen det bästa exemplet på detta med tanke på att jag knappt vågar tänka på hur många timmar jag har tillbringat i Azeroth, men Diablo-serien kommer inte långt efter. Denna Ultimate Evil Edition av Diablo III innehåller både grundspelet och expansionen Reaper of Souls som släpptes till PC tidigare i år. Den ger tillgång till ytterligare en akt i berättelsen som tar vid strax efter händelserna i huvudspelet och lägger även till en ny karaktärsklass som heter Crusader. Utöver detta ökas maxnivån på karaktärer från 60 till 70. Det är med andra ord en klassisk Blizzard-expansion som i princip alltid lyckas ge mer av det goda. Redan innan jag påbörjade min genomspelning av PlayStation 4-versionen av Diablo III har jag kört igenom kampanjen otaliga gånger, både på PlayStation 3 och PC. Trots detta är det med entusiasm jag beger mig till Sanctuary ytterligare en gång. Berättelsen i spelet är inte världens djupaste, men fungerar bra för att driva dig vidare i kampanjen. Oroligheter börjar eskalera runt New Tristram och vid närmare undersökning visar det sig att Diablo fortfarande har några polare som är lite missnöjda med att han blev besegrad i förra spelet. Detta missnöje ska förstås bemötas med monsterslakt, och massor av det. I expansionen får du dessutom tampas med den nya bossen vid namn Malthael. Han är dödsängel och har fått för sig att det är en bra idé om alla levande varelser hade varit döda istället. Detta är ju ett problem eftersom större delen av de levande inte håller med. Hans styrkor anfaller staden Westmarch och det är där det är dags för dig att ta upp kampen mot Malthael. Den nya akten innehåller en rad olika miljöer med allt från mörka stadsmiljöer till träskmark, och allt känns väldigt genomarbetat och väldesignat. Omväxlingen är mycket bra och det känns sällan som att du stöter på något som är återanvänt från grundspelet. I synnerhet stadsmiljöerna i början av expansionen är riktigt stämningsfulla och innehåller en del intressanta nya fiender. Crusader-klassen som är ny i spelet är en riktig fröjd att spela. Denna mänskliga pansarvagn är inte den klass som pumpar ut mest skada, men tål fantastiskt mycket på grund av att den baseras på enhandsvapen och sköld. De har en del intressanta färdigheter som gör att din skada drar nytta av hur mycket din sköld kan blockera och favoritattacken är definitivt när karaktären slänger sig fram med skölden först och agerar murbräcka. Det är otroligt tillfredsställande att se alla monster flyga tvärs över skärmen då. En av de största nyheterna är det smått genialiska Adventure Mode. När du har klarat av kampanjen låser du upp detta läge som ger dig möjlighet att utföra små sidouppdrag i världen som både ger dig möjlighet att fortsätta gå upp i nivå och hitta ny utrustning, men viktigast är att du får tillgång till så kallade Nephalem Rifts när du utfört tillräckligt många uppdrag. Dessa Rifts är portaler till områden med tonvis av fiender som du ska avverka. När du har dödat tillräckligt många dyker en speciell boss upp och riktigt fina prylar kan vara dina om du dödar den. Detta kan du sedan upprepa hur många gånger du vill och redan nu har det börjat svälja en hel del av min speltid. Uppdragen i sig är inte mer spännande än att du ska rensa ut en specifik grotta eller döda en specifik boss men det smarta är att du har ett mål att genomföra medan du letar efter uppgraderad utrustning, något som inte var fallet innan. Precis som i spelet som släpptes till PlayStation 3 förra året har Diablo III: Ultimate Evil Edition justerat menysystemen jämfört med PC-versionen för att passa bättre för navigering med handkontroll. Lösningen är ett menyhjul som har olika kategorier baserat på utrustningstyp, och även om det tar en stund att vänja sig vid det och att det är svårare att få en överblick på utrustningen är det en helt ok implementering. Det är bitvis klumpigt att navigera, men det är lite av en vanesak också. Generellt sett ser spelet riktigt bra ut och rullar på i 60 bilder per sekund. Det finns dock tillfällen då det händer ganska mycket på skärmen och bildfrekvensen dyker en aning. Lyckligtvis är det inte så ofta och sällan tillräckligt mycket för att påverka själva spelandet, men det är trots allt märkbart när det sker. Utöver detta är spelet nästan identiskt med PC-versionen. Med Diablo III: Ultimate Evil Edition har Blizzard skapat ett paket med otroligt mycket innehåll och ett spel som är mästerligt på att dela ut incitament för att spela vidare även efter du är klar med kampanjen. Det går förstås att argumentera att PC-versionen är den bättre i jämförelse, men för min egen del är det svårslaget att sitta i soffan och spela detta fantastiska spel.

Inget Rise of the Tomb Raider till PS4 under 2015 [UPPDATERING: tidsexklusiviteten är nu bekräftad]

Wed, 13 Aug 2014 15:02:12 +0000

Alldeles nyss släpptes en bomb under Microsofts presskonferens - Rise of the Tomb Raider kommer exklusivt till Xbox One under julen 2015. Hav tröst dock, för allt ser inte helt becksvart ut för PlayStation-fans. Precis som med alla utannonseringar måste man lägga märke på exakt alla ord som sägs. I detta fall tyder allt på att det rör sig om tidsexklusivitet. Översatt till svenska sades det aldrig att Rise of the Tomb Raider, uppföljaren till fantastiska nyversionen av Tomb Raider (9/10), endast skulle släppas till Xbox One, utan under julen 2015, endast till Xbox. Ifall det hade rört sig om en helt exklusiv affär hade utannonseringen betonat det väldigt tydligt - precis som det gjordes med Titanfall. Frågan är bara exakt hur länge denna tidsexklusivitet kommer att vara? Optimisten inom mig säger att det rör sig om tre månader, medan pessimisten inom mig säger ett år. Jag väljer att vara positiv i detta fall. UPPDATERING 1: Utvecklarna har gått ut på sitt Tumblr-konto och skrivit varmt om hur Microsoft alltid har stöttat dem från första början och att andra plattformar kan införskaffa deras övriga titlar, men det skrivs aldrig något om att Rise of the Tomb Raider är en permanent exklusivitet. Det finns endast en luddig antydan och inget annat. Enligt min erfarenhet är detta praxis vid majoriteten av tidsexklusiva avtal för ett spel, för annars finns det ingen poäng med dem. UPPDATERING 2: Precis som jag trodde är detta endast en tidsexklusivitet. Eurogamer har under en intervju med Microsofts Phil Spencer fått honom att säga att denna exklusivitet endast gäller under en viss period, som han naturligtvis inte vill specificera. Med andra ord kommer alla PlayStation-spelare att få sin dos av Tomb Raider. Fast lite efter de som äger eller ska köpa en Xbox 360 eller Xbox One.

Månadens PlayStation Plus-spel [Augusti 2014]

Wed, 30 Jul 2014 17:21:57 +0000

Det är snart dags för en ny uppsättning spel för PlayStation Plus-medlemmar och nästa månads förmåner är inte helt tokiga. Vi får allt från skjutande i förstapersonsperspektiv genom Crysis 3 till härliga pusselutmaningar i form av det helt fantastiska Fez. Den kompletta listan kan du se nedan.

Nya spel som blir tillgängliga den 6 augusti

Road Not Taken [PS4]
Fez [PS4]
Crysis 3 [PS3]
Proteus [PS3]
Metrico [Vita]
LEGO Harry Potter Years 5-7 [Vita]

Spel som försvinner den 6 augusti

Towerfall Ascension
Strider
Dead Space 3
Vessel
LEGO Batman 2 DC Superheroes
Doki Doki Universe

Vad tycker du om nästa månads spelskörd?

Troféer - en PlayStation-spelares ständiga morot

Mon, 21 Jul 2014 14:49:01 +0000

Virtuella belöningar är ett mycket märkligt fenomen som är svårt att värja sig från i dagens uppkopplade samhälle. Vi bombarderas dagligen av gillande på Facebook, favoriter på Twitter och rekommendationer på LinkedIn. I spelvärlden har vi motsvarande belöningar i form av troféer och andra bevis på prestationer i de olika plattformarnas ekosystem. För en del spelar de här virtuella morötterna inte så stor roll men för andra har det blivit ett nytt sätt att spela spel på, ett sätt där spelarna lockas att utforska andra sätt att ta sig igenom spelet eller göra andra val än tidigare gjorts. Några av skribenterna och redaktörerna på bloggen är djupt neddragna i “troféträsket” men det finns också de som håller sig på behörigt avstånd från dessa troféer som graderas i brons, silver, guld och platina. Hur kommer det sig att en del spelare faller så hårt för dessa belöningar som egentligen inte betyder någonting och hur kan de andra värja sig? Vi tog tillfället i akt att fråga Bubbelregn - som är en av Sveriges mest dedikerade troféjägare och dessutom PSbloggen-läsare - vad han tycker och tänker. För tillfället är du rankad som nummer åtta i Sverige (enligt psnprofiles.com) med över 8500 troféer. Är placeringen något som är viktigt för dig eller har det bara blivit så? Placeringen är absolut inte viktig för mig. Det bara blev så eftersom jag har mycket tid över till spel, och sedan gillar jag att få så hög procent som det går om jag känner att spelet är värt tiden. (Bubbelregn har erkänt att han är något av en “hundraprocentare” och har alltså lite svårt att hålla sig ifrån platinafärgen /reds.anm). För mig personligen tog det ett litet tag innan jag kände av den magi som ett trofépling skänker mig som spelare. Hur var det för dig, var troféer något som du nappade på på en gång eller är det något som växte fram? Det kom ganska omgående, helt plötsligt hade jag något annat att sträva efter än att bara klara spelet! Under tiden jag har samlat på troféer så har jag ändrat min syn på dem. I början handlade det mest om att ta så många som möjligt men det har jag slutat med nu. Nu för tiden spelar jag bara de spel jag verkligen vill, skräpspel intresserar mig inte längre. När jag tittar på de spel som du har en platinatrofé i så ser jag väldigt många spel som kräver mycket av spelaren både när det kommer till tidsinvestering och skicklighet. Hur mycket spelar du en genomsnittlig vecka? Jag gillar spel som kräver tid och engagemang, enkla spel är inte lika kul längre. Min speltid per vecka är ganska stor, jag skulle säga 30-40 timmar? Jag är inte riktigt hundra på det men det är extremt mycket då jag har ganska mycket fritid. Jag måste erkänna att jag skäms ganska mycket för att jag spelade Hannah Montana: The Movie för att få en snabb platina. Finns det någon trofé som du skäms för? Nu i efterhand skulle jag vilja påstå att det absolut är Hannah Montana: The Movie. Men jag har ändrat mig sedan den tiden, så allt jag har nu är jag ganska nöjd över (man får stå sitt kast)! Men jag skulle vilja säga att det är väldigt få troféer som jag skäms över. Vilken trofé är du mest stolt över? De troféer som jag är allra mest stolt över är från Persona 4 Golden; ett av mina favoritspel. Jag har spelat det spelet i 134 timmar och jag har fortfarande inte tröttnat på det. Spel som är längre och svårare utgör en häftig utmaning tycker jag. När det gäller “skräpspel” - visst det är coolt med en platinatrofé - men det är inte lika kul längre. Det var väldigt länge sedan ett sådant spel kom in i min lista över troféer. Vilken plattform trivs du bäst med i dagsläget - PlayStation 3, PlayStation 4 eller PlayStation Vita? Jag trivs absolut bäst med PlayStation Vita just nu men jag använder alla tre. De mest intressanta spelen släpps till PlayStation Vita just nu tycker jag. Slutligen, ett önskescenario där du bara får välja ett alternativ. Shuhei Yoshida ger dig möjlighet att förbättra Playstation Network, vilket av följande alternativ väljer du? 1) Möjlighet att ändra sitt PlayStation Network ID 2) Möjlighet att radera spel med noll procent från listan med troféer 3) Att varje trofé gav ytterligare förmåner (till exempel unika speltröjor i PlayStation Home eller extra utrustning i spelet du spelar)? Jag skulle nog säga nummer två eftersom noll procent aldrig är roligt att ha i listan men alla tre skulle väl vara bäst för alla spelare? Det där var Bubbelregns syn på troféer och virtuella belöningar. Vad tycker du? Är troféer ointressant, lagom trevligt eller kanske din hemliga last? Kommentera gärna, vi vill veta vad du tycker!

Stora förändringar i PlayStation Plus

Fri, 30 May 2014 20:48:24 +0000

Bara för ett par månader sedan granskade vi de dolda förändringarna i PlayStation Plus, men nu går Sony åtminstone ut officiellt med det nya upplägget. Även om en viss negativ del doldes lite grann för att slippa klagomål. Detta påminner mig starkt hur Sony presenterade att PlayStation 4 skulle få spel direkt vid start med Plus-tjänsten, för att sedan snabbt berätta att det numera krävs Plus för att spela online med den konsolen. Något liknande måste ha varit i tankarna även den här gången, för huvudnyheten enligt Sony är att det från och med nu ingår två stycken PS4-spel per månad istället för en. De är också stolta över att det ska vara sex nya titlar varje månad istället för att vissa spel kan vara kvar i längre perioder. Det som inte är helt klart är att de där spelen som alltid ska finnas med i ett år också försvinner. Faktum är att detta blir tydligt först i kommentarerna när de bekräftar att det inte bara är spelen på två eller tre månader som kastas ut. Kort sagt, tanken om att det alltid ska finnas tio spel varje månad är numera helt utraderad. Under 2013 lades det till hela 64 spel, vilket nu förvandlas till mäktiga 72 stycken. Däremot krävs det att du numera måste äga tre olika konsoler för att kunna nyttja samtliga istället för två. Ifall du endast äger en PS3:a blir det med andra ord betydligt färre titlar att leka med. Den 11 juni försvinner följande spel:

Sommarens hetaste spel

Tue, 13 May 2014 10:38:18 +0000

Större delen av Sverige börjar närma sig riktigt trevligt och soligt väder, vilket innebär att det snart vankas en stor spelmässa men också ett komatillstånd bland nya spelsläpp. Det finns dock undantag, och det är dessa jag tänkte upplysa om nu. Skräck, deckare, bilsport, krypskytte och rollspel - spelsommaren 2014 har långt ifrån allt, men ändå lite grann att erbjuda!

Juni

Murdered: Soul Suspect - 6/6 Plattformar: PlayStation 3, PlayStation 4 Den övernaturliga deckaren där du ska utreda ditt eget dödsfall fångade min uppmärksamhet under förra årets E3-mässa, så pass att detta har potential till att vara det bästa som har hänt i genren sedan Heavy Rain. UFC - 19/6 Plattformar: PlayStation 4 Den 20 maj kommer du att kunna läsa ett utförligt förhandstest om sommarens stora spel med feta slag, sparkar och kramar! Sniper Elite 3 - 27/6 Plattformar: PlayStation 3, PlayStation 4 Tvåan lyckades med vad Sniper: Ghost Warrior 2 inte gjorde, så tankarna är höga inför trean och vad det spelet kan göra med denna högst intressanta subgenre. Grid: Autosport - 27/6 Plattformar: PlayStation 3 Grid 2 lämnade mig smått besviken, men endast eftersom jag hade så höga förhoppningar på det. Vi får se om denna avstickare kan leva upp till dess fulla potential.

Recension: Child of Light [PS4]

Mon, 28 Apr 2014 18:01:48 +0000

Prinsessan Aurora kan flyga genom luften som en älva, och det röda hårsvallet utmärker henne i det trolska landskapet som känns hämtat ur en John Bauer-tavla. Upplevelsen av en målad värld förstärks av bakgrunden som är mer hastigt skissad, i vissa fall bara snabba drag med en inbillad pensel. Child of Light ligger närmare en saga än ett traditionellt spel, det är mitt första intryck och det släpper aldrig. Den välskrivna dialogen rimmar fram berättelsen och under några få minuter i spelets inledning målas rappt bilden av en klassisk legend. Den lilla prinsessan har transporterats till Lemuria, en värld befolkad av talande möss, jättar och andra magiska kreatur. Men vad vore väl ett Narnia utan en ond häxa. Umbria, som hon heter, har stulit månen, solen och stjärnorna och på något sätt har Aurora dragits in i den dödliga leken. Landet är hotat och invaderat av flygande fasor, vidriga vålnader och tornande träjättar som gör allt för att försöka sätta stopp för äventyret. Allt detta fångas perfekt av spelmotorn som gett oss Rayman Origins och Legends, och liksom i dessa titlar har Ubisoft lyckas blanda ett magiskt färgschema med fantastiska ljuseffekter och en ljudläggning där den ömsom spöklika, ömsom glada musiken förstärker det välskrivna manuset. [caption id=“attachment_2203” align=“aligncenter” width=“550”] Det dyker också upp lite pusselmoment av varierande kvalitet. När man får leka med ljuset och vara med och förändra miljöerna fungerar det bra. Andra gånger känns det mer som slentrian.[/caption] Child of Light som spel har däremot lånat mer av den japanska rollspelsscenen än av de glada plattformstitlarna. I de flesta sekvenser rör Aurora sig visserligen fritt över en värld med sedvanliga plattformar, fällor och små pussel men när hon stöter på fiender utspelas striderna i en särskild vy. Det är turordningsbaserade slag som både veteraner och nykomlingar till genren kommer att greppa fort. Aurora samlar under äventyrets gång på sig en brokig skara medhjälpare som alla har sin egen specialitet och de slåss två i taget mot fiendestyrkorna. Det finns en dvärg som kastar trollformler, en clown som helar och allt annat vad du kan begära. Enkelheten är tacksam, men det saknas något större djup i systemet. Det finns inte speciellt många val när det gäller vare sig attacker eller färdighetsträd, och striderna blir aldrig direkt utmanande. En ljuspunkt i sammanhanget är att det inte krävs överdrivna mängder nötande av fiender för att växa sig stark nog att klara av bossarna, det går fint att spela genom Child of Light och bara ta de strider som kommer naturligt utan att behöva gå alltför många omvägar. [caption id=“attachment_2204” align=“aligncenter” width=“550”] Ett ganska klassiskt, om än lite ytligt, stridssystem.[/caption] Å andra sidan är trolljakt och monsterskövling något som hamnar i periferin. Det är betydligt mycket mera intressant att följa resan än att stanna upp och bråka med allsköns oknytt. Även om historien följer en mycket klassisk sagomodell lyckas Ubisoft göra tillräckligt intressanta kast för att det ska bli spännande. Dessutom är helheten av ett välsnickrat manus och en fantastisk audiovisuell upplevelse mer än nog för att den fascination jag kände redan under introfilmen ska hålla i sig spelet igenom. Och bara den varma och dödsroliga dialogen på nödvers som följer resan genom Lemuria kors och tvärs gör Child of Light aldrig känns som en pärs därom ingen kontrovers.

Recension: Trials Fusion [PS4]

Wed, 16 Apr 2014 16:00:43 +0000

Att skapa spel som är utmanande och ibland snudd på frustrerande är en fin linje att balansera på. Det måste finnas tillräckligt mycket morot för att piskan ska kännas befogad ,och det ska samtidigt kännas som att du har åstadkommit något som till en början upplevs som snudd på omöjligt. Med Trials HD visade finska RedLynx att de bemästrar denna konstform och att de kan frambringa den där ”bara en gång till”-känslan när du försöker förbättra dina tider. Det stora problemet för PlayStation-spelare är ju att det aldrig släpptes på Sony-plattformarna och att vi fick nöja oss med lågbudgetkopior som aldrig riktigt lyckades fånga spelkänslan. Med Trials Fusion är detta inte längre ett problem, förutsatt att du äger en PlayStation 4. Trials Fusion är i grund och botten ett motorcykelspel, men i stället för att köra från punkt A till punkt B på en asfalterad bana ska du istället försöka ta dig över bråte och stup för att nå målsnöret. Eftersom du rör dig på ett tvådimensionellt plan består styrningen av gas och broms, men du måste även se till att du lutar föraren rätt för att få dina hopp och landningar att klaffa. Detta blir alltmer komplext ju längre du kommer i spelet men det finns hjälpsamma handledningssekvenser med jämna mellanrum där du får lära dig nya tekniker. Loppen betygsätts med medaljer vars valör bestäms både av sluttiden och av hur många gånger du faller. Kriterierna hänger oftast ihop eftersom det är väldigt lätt att göra misstag när du försöker stressa fram genom banan. Det förvandlas till något av ett pusselspel när banorna blir svårare och du behöver till exempel tänka på hur du ska landa för att få med fart till nästa hopp. Det finns rikligt med kontrollpunkter på varje bana vilket är en välsignelse framåt slutet av kampanjen då nivåerna blir riktigt sadistiska. [caption id=“attachment_2073” align=“aligncenter” width=“550”] RedLynx satsar helt på realism när de bygger banor. Det är en objektiv sanning.[/caption] Bandesignen är överlag mycket bra med stor omväxling och massor av galna sekvenser. I likhet med förra spelet händer mycket i bakgrunden för att skapa en mer levande värld. Det kan handla om allt från fallande klippblock till explosioner och de är oftast spektakulära och förstås avsedda för att distrahera en aning. Det finns i synnerhet en bana som är väldigt stressande eftersom den i princip byggs framför motorcykeln medan du kör. Är du inte nöjd med hur banorna ser ut finns det möjlighet för dig att skapa helt egna istället. Verktygen är kraftfulla, men något avskräckande i sin komplexitet. Är du inte själv en byggare går det istället att avnjuta andras skapelser eftersom banorna går att ladda upp och dela. En av de stora nyheterna är att det numera finns ett tricksystem integrerat i spelet. Detta introduceras relativt sent i kampanjen - förmodligen för att låta spelaren fokusera på grunderna först – och låter dig utföra en rad olika galenskaper under luftfärderna. Tråkigt nog spelar dessa trick inte någon roll utanför de specifika tricktävlingarna och det känns därför inslängda för att de inte kunde komma på något annat att använda högerspaken till. Jag upplevde även att det är ganska svårt att utföra vissa trick för att styrningen tidvis känns väldigt oexakt. [caption id=“attachment_2074” align=“aligncenter” width=“550”] En vanlig dag som motocrossförare.[/caption] Trials Fusion är emellanåt riktigt snyggt, i synnerhet när det gäller ljussättningen. Motljus används effektivt och rökeffekterna imponerar oftast, men problemet är att spelet lider kraftigt av så kallade ”pop-in”-effekter. Spelmotorn hinner inte med att läsa in texturer i det tempo som spelvärlden rör sig och det gör att du ofta får se lågdetaljerad grafik som plötsligt ändras när motorn hinner ikapp igen. Det ger intrycket av en opolerad produkt och är något jag personligen irriterar mig på när det blir så här uppenbart. Själva miljön är futuristisk och utvecklarna driver lite med science fiction-konceptet genom att erbjuda en talande motorcykel. Fordonets repliker är ofta välskrivna och humoristiska, men problemet är att när du nöter banorna för att få en bättre tid blir dialogen väldigt enformig efter all repetition. Det urholkar den humor som ursprungligen fanns där. Med Trials Fusion har RedLynx åstadkommit en kompetent uppföljare men det känns lite som att de har satsat på säkra kort. De är dock väldigt väldesignade och det är verkligen kul att spela. De nyheter som tillkommit känns däremot inte genomtänkta eller som helhjärtade försök att skapa något trendsättande, men när grunderna är så solida som de är kan jag inte klaga för mycket på spelet. Den där ”bara en gång till”-känslan är i hög grad närvarande även i Trials Fusion.

Dark Souls 2: En nybörjarguide till Drangleic

Wed, 02 Apr 2014 18:51:02 +0000

Vi gillar att testa på nya saker här på PSbloggen och idag passar Johan på att guida dig lite i det dödligaste av äventyr. Här kommer fyra tips hur du dör, dör, dör på bästa sätt i Dark Souls 2. Du har precis tagit dina första stapplande steg ut från den mörka grottan du vaknade upp i och möts av det solsvepta Majula. Du fylls av hopp. Kanske är Dark Souls 2 inte så oförlåtande som tidigare Souls-spel? Detta önsketänkande krossas snart snabbt och effektivt och den första läxan är att aldrig underskatta spelet. Här följer lite tips för att underlätta dina äventyr i Drangleic och se till att du undviker några fallgropar som From Software lite förrädiskt har positionerat i början av spelet.

Vad har PlayStation 4-ägare att se fram emot 2014?

Wed, 26 Mar 2014 19:33:40 +0000

Det har varit glest på spelfronten sen PlayStation 4 lanserades i höstas. Det är inget ovanligt vid en ny konsolgeneration, men merparten av vad som faktiskt släppts har varit portningar av gamla spel eller multiformattitlar. Hittills har det faktiskt bara släppts en handfull helt exklusiva spel, och förra veckans Infamous: Second Son (7/10) blev årets första. Men hur ser då framtiden ut - och när är det egentligen läge att pensionera PS3:an till förmån för en nyare konsol? Idag publicerade Sony en lång lista över alla spel som officiellt är under utveckling till PlayStation 4. Det blev strax över hundra titlar och här kommer en genomgång av konsolens närmaste framtid.

Recension: Dark Souls II [PS3]

Mon, 24 Mar 2014 15:39:23 +0000

Hur långt var From Software villiga att gå för att bredda Souls-spelen? Vilka designval gjordes för att göra Dark Souls II mer lättillgängligt? Hur kommer spelet att se ut och fungera utan Hidetaka Miyazaki vid spakarna? Frågorna var många och svaren var få under spelets utveckling. Nu har resultatet av From Softwares mödor äntligen kommit ut och många av frågorna kan slutligen besvaras. Dark Souls II är det senaste spelet från From Software i en spelserie som gjort sig känt för sin rent ut sagt kompromisslösa hållning till slarvigt spelande. Vissa misstolkar detta som att spelet är svårt, eller orättvist, men det är ganska långt ifrån sanningen. Det finns ett par till synes orubbliga myter om Souls-spelen. De är berättelsemässigt obegripliga och sadistiskt svåra upplevelser som njuter av att bestraffa spelarna. Till viss del finns det fog för dessa myter, men de är samtidigt ganska missvisande. Spelet och dess föregångare, Demon’s Souls och Dark Souls, spelar lite i en egen liga rent filosofiskt. De är alla spel som konsekvent vägrar att hålla spelaren i handen och att hjälpsamt visa rätt väg framåt. I Dark Souls var detta extra tydligt, då antalet vägar vidare från den centrala startplatsen (”Firelink Shrine”) var ganska många – och vissa av dem tydligt inte ämnade för färskt skapta karaktärer. [caption id=“attachment_1831” align=“aligncenter” width=“550”] Lägereldar är lika viktiga som tidigare, nu med skillnaden att det är enklare att snabbresa mellan dem.[/caption] Dark Souls II är lite mer förlåtande ur det perspektivet. Nog för att det finns ett antal vägar att välja så snart ens karaktär nått fram till Majulas solbelysta trygghet. Men de allra svåraste vägarna är låsta bakom antingen geografiska hinder eller kravet på vissa nödvändiga föremål. Det är ett lite begränsande, men förståeligt, designval. Frestelsen att springa in i områden långt bortom ens kontroll tyglas lite – men det finns fortfarande ett par olika områden att besöka (och dö i). Det är också ungefär så långt From Software är villiga att gå för att göra spelet ”enklare”. För att snabbt förklara bakgrunden och spelet i sig; Dark Souls II är ett actionbetonat rollspel där en stackars odöd karaktär slängs in i en från början oförklarlig soppa av händelser. Med enbart ett par raders ramhandling att försöka smälta uppmanas hjälten att samla på sig ett par viktiga själar genom att nedlägga ett antal extra stora och överjävliga fiender. Det är i sin tur lite enklare sagt än gjort. Vägen fram mot dessa själar, och dess ägare, är en resa genom ett antal vackra, lömska, bedårande och fantasifulla miljöer. Och alla dessa platser kryllar av fiender som är ute efter att äta upp din själ. Oavsett om du väljer att spela som krigare, magiker, pyromantiker eller en bågskytt behöver dessa fiender besegras för att kunna nå framgång. [caption id=“attachment_1832” align=“aligncenter” width=“550”] Fienderna är minst lika groteska som tidigare. I vissa fall till och med även mer. Jag är ledsen, Toby, men det här spelet innehåller gott om spindlar.[/caption] From Software har förändrat ett par av de grundläggande spelsystemen en smula. Dels tillåter de redan från spelets början möjligheten att snabbresa mellan lägereldar. Och visst finns gott om läkande föremål att plocka upp – men detta ställs mot det faktum att grundpelaren i läkning, estus-flaskan, både är långsammare att konsumera och faktiskt har färre doser än i föregångaren. Stridernas tempo har även de förändrats en smula, tack vare ett helt nytt animationssystem. Det finns betydligt mer tyngd i rörelser, och att använda olika tunga vapen har en markant skillnad. I ett ovanligt sadistiskt drag har en ny taktiskt betänklighet faktiskt lagts till. Om en fiende bankar dig blå och gul så att din uthållighet går ner till noll kommer du att i ett par ögonblick bli omtöcknad och helt oförmögen att röra dig. Dessutom har antalet osårbarhetsmoment skruvats ner till ett minimum – det är inte längre säkert att dricka estus mitt i en strid, eller försöka öppna en dörr med fiender i närheten. För att strö salt i såren förhindras även en frekvent använd taktik – att löpa runt i säkra områden och döda allt motstånd för att samla själar nog till att gå upp i nivå. Fienderna i de olika områdena slutar nämligen dyka upp efter ett tag, allt i enlighet med mantrat ”Gå vidare i spelet, se mer av världen. Och dö.” [caption id=“attachment_1833” align=“aligncenter” width=“550”] En helt normal svärdsduell på liv eller död i Drangleic.[/caption] Känslan av att utforska en helt ny, okänd värld är precis lika magisk och panikframkallande som i de föregående två spelen. De förändringar i spelsystem som gjorts säkerställer att även rutinerade spelare som jag faktiskt går in i Drangleic med stor försiktighet. Och glädjande nog har From Software lyssnat på mycket av kritiken som riktats mot de föregående två spelen och faktiskt levererat ett spel som inte lider av lika stora tekniska problem, eller vissa dåligt underbyggda bossar eller halvfärdigt designade områden. Drangleic är kanske inte en riktigt lika sammanhängande värld som vare sig Lordran eller Boletaria, men känns tack vare sin stora variation i miljöer betydligt mer genomarbetat. Och om ett par hundra timmar kan jag kanske svara på frågan om det är bättre eller sämre än Demon’s Souls eller Dark Souls. Just nu kan jag bara säga att det är annorlunda och smakar som en ohelig kombination av de båda. Mestadels åt det goda hållet. Däremot lider det av ett par irriterande barnsjukdomar – åtminstone på skiva. Laddningstiderna är stundtals riktigt fåniga vid dödsfall och ljudet kan ibland bugga ur så att ljudeffekter kommer någon sekund senare än de borde. Att invaderande spelare saknar grundläggande hyfs är dessvärre ingenting jag kan klandra vare sig From Software eller spelet för. Jag skulle uppskatta att mina resor genom Drangleic tog någonstans i närheten av 70 timmar och, om spelets interna dödsmätare stämmer, jag fick se den ikoniska ”you died”-skärmen 570 gånger. Inget av dessa dödsfall kändes orättvisa, obalanserade eller oförtjänta. Och däri ligger spelets största styrka – att dö leder ofta till frustration i många spel, men väldigt sällan i detta fall. Att Dark Souls II inte når full pott har sin enkla förklaring i att det inte känns lika revolutionerande som någon av föregångarna. Ingen av de nya funktionerna känns tillräckligt innovativa eller banbrytande. Däremot är det ur många hänseenden ett bättre och stabilare, om än lite fegare och säkrare, spel än föregångaren.

Recension: Infamous: Second Son [PS4]

Thu, 20 Mar 2014 15:09:38 +0000

Under tidens tand utvecklas saker. När Infamous släpptes 2009 till PlayStation 3 var det för mig väldigt främmande att behöva välja mellan en god och en ond handling. Innan dess var det aldrig några kritiska ögonblick där jag behövde tänka efter hur jag egentligen ville utvecklas som karaktär i spelen, utan flera år av fast vägledning gjorde det svårt att bli engagerad och själv forma personen jag styrde. Nu har det gått nästan fem år och saker har ändrats radikalt. Vissa spelserier, som Mass Effect-serien, ger illusionen av val (som egentligen är mer kosmetiska) medan andra, som The Witcher 2, genuint påverkar hur din berättelse fortsätter. Resultatet varierar, men vad de har båda gemensamt är att jag inte längre behöver tänka svart eller vitt. Har Infamous: Second Son gått i samma utveckling? Spelet utspelas sju år efter det goda slutet i Infamous 2, där hjälten Cole MacGrath beslutade sig för att aktivera en maskin och därmed förinta samtliga Conduits för att lyckas besegra Besten som hotade hela världen. Men alla med dessa krafter besegrades inte, utan maskinen förintade endast cirka 90 % av dem. Och det är där vi är nu. Som spelare kontrollerar du Delsin Rowe, en slacker och småligist som föredrar att måla graffiti och klaga på regeringen istället för att göra något konstruktivt med ditt liv. Av en slump kommer du i kontakt med en Conduit med namnet Hank, som ger dig krafter att manipulera rök. Strax efteråt straffas hela ditt samhälle av den Conduit-jagande myndigheten DUP, på grund av dina nya krafter … och för att kunna hjälpa dina medmänniskor krävs det att du absorberar krafterna från DUP:s ledare, Augustine. Resan till Seattle för att hjälpa, hämnas och krossa förtrycket i Seattle har därmed börjat. [caption id=“attachment_1802” align=“aligncenter” width=“550”] Att röka får en helt ny innebörd[/caption] Precis som i föregångarna utspelas allt i en öppen värld där du samlar skärvor för att hitta och stärka dina krafter, men nytt för den här gången är att du ska absorbera olika element. Detta kräver en rejäl balans i stridandet, något som faktiskt klaras av med råge. Uppdragen kräver förvisso att du ibland måste använda dig av ett specifikt element för att ta dig vidare, men i övrigt kan du använda vilka slags krafter som du vill. Visst, i vissa bland blir det en större utmaning, men å andra sidan kan du snabbt absorbera annan materia ifall du känner att en specifik attack eller ett försvar kan vara lite mer hjälpsamt för stunden. Eftersom du längre in i spelet kan färdas på alla möjliga olika sätt blir du inte heller beroende av att klättra som i föregångarna. Detta medför att den styrningen inte längre känns lika tajt och organisk med byggnaderna. Du kan fortfarande klättra, men du märker snabbt att du inte längre får lika mycket hjälp av att smidigt ta dig uppför husväggarna. I sammanhanget känns det inte riktigt relevant, men däremot blir det högst komiskt när Delsin blir handlingsförlamad så fort han hamnar i vatten som når över hans midja. Cole kunde, på grund av sin elektricitet, aldrig befinna sig i vatten av logiska skäl, men i Delsins fall finns det inga som helst ursäkter. Vatten har visserligen ofta fungerat som en slags osynlig vägg i spelvärlden, fast denna gång är det en lika dålig ursäkt som att försena en konsolrelease med nästan ett år eftersom menyerna inte har lokaliserats. Handlingen flyter på bra, grafiken ser helt fantastisk ut, ljudet i handkontrollen används på en genialt sätt, men fans av spelserien kan bli besvikna på en väldigt specifik sak - nämligen sandlådans storlek. [caption id=“attachment_1803” align=“aligncenter” width=“550”] Dansa i neon![/caption] Världen känns betydligt mindre än vad den har gjort i tidigare spel i serien, och bara faktumet att jag under den snäva tidsperioden för recensionsspelandet hann med att klara av samtliga sidouppdrag och beta av både den goda och den onda sidan säger det mesta. Kvantitativt sett är Infamous: Second Son inget som kan närma sig sina konkurrenter på andra plattformar, och egentligen är det bara det magra utbudet på PlayStation 4 som gör att detta ändå kan vara värt pengarna. Inget annat PS4-spel har i närheten av lika mycket innehåll för tillfället, så de riktigt köpsugna kan säkert ändå hitta en poäng med införskaffandet av detta verk. Det är egentligen inget som stör mig personligen, men däremot finns det en annan sak som gör mig lite besviken. Ironiskt nog handlar det om just utveckling. De absoluta valen präglar hela spelets gång. Blått eller rött, försoning eller hämnd, Arsenal eller Sp*rs - det finns inga som helst gråskalor. Utvecklaren Sucker Punch vill säkert vila mot något tryggt och inte ändra någon stor del som eventuellt förargar flera trogna fans, men själva poängen med evolution är just att våga gå vidare och formas till något nytt - utan att för den sakens skulle förlora sina rötter till det förgångna. Jag får en öppen värld med grafiska och ljudmässiga förbättringar i Infamous: Second Son, men innehållsmässigt är det här fortfarande samma spel som släpptes under 2009. Är detta verkligen den andra eran som spelets titel åsyftar?

Sony svarar på våra sju frågor om PlayStation Plus

Fri, 14 Mar 2014 23:01:12 +0000

För två veckor sedan ställde jag sju frågor till Sony om betaltjänsten PlayStation Plus eftersom jag har sett ändringar och tendenser som får mig att bli oroad att arrogansen från början av PS3-eran är tillbaka. Vissa saker är uppenbara sådana där det är svart på vitt att det har ändrats utan några som helst officiella kommentarer, medan andra är genuina frågor eftersom jag faktiskt inte vet svaren. För två dagar sedan fick jag ett mejl från Chris Howe , PS Store and Plus Content Manager SCEE (Sony Computer Entertainment Europe), med svar på samtliga frågor. Innan jag hoppar över till delen där du får läsa svaren på originalspråk och vår direktöversättning, samt mina reflektioner kring dem, vill jag bara påpeka hur den här processen brukar gå till. Jag önskar att det vore så enkelt att jag bara mejlar över frågor som vid tillfälle svaras på ett rakt och ärligt sätt och sedan skickas tillbaka till mig. Så ser inte verkligheten ut. Istället är det ett gäng mellanhänder inom PR (i det här fallet säkerligen den brittiska avdelningen) som ser över svaren och korrigerar till ord och meningar för att ställa dem i bästa tänkbara lyse. När det handlar om intervjuer via mejl nekar vi kategoriskt för sådana eftersom det är omöjligt att få en uns av vare sig ärlighet eller nyttig information ur dem. I det här fallet rör det sig om ett öppet brev, och då känns det därför mer okej att få ett svar via brev. Trots den mycket stora risken av influenser från annat håll än den som får frågorna. Men nu hoppar vi över till frågorna och svaren!

Recension: Castlevania: Lords of Shadow 2

Thu, 06 Mar 2014 19:00:38 +0000

När det utannonserades att spanska studion MercurySteam skulle ge sig på den prestigefyllda Castlevania-serien höjdes många ögonbryn. Skulle studion bakom Clive Barker’s Jericho (även känt som det brunaste spelet i världshistorien) kunna göra det ingen hittills lyckats med? Att på ett vettigt sätt äntligen placera Castlevania i tre dimensioner? Det korta svaret är nog ”ja”. Castlevania: Lords of Shadow kom ut och fick rätt bra omdömen från kritiker. Inbitna Castlevania-fans gnällde en del över vissa designbeslut, men på det stora hela är det ett riktigt bra spel och lade en stabil grund för hur Castlevania-spel skulle kunna fungera i tre dimensioner. Med liberala lån från andra spel i samma genre levererade MercurySteam ett långt, episkt äventyr med Gabriel Belmont i huvudrollen. Visst, det var ingalunda perfekt – men de flesta brister borde en uppföljare kunna åtgärda. Eller ja, åtminstone i den verkligheten där studion inte fått vad jag antar är hybris. Nu utvecklades Castlevania: Lords of Shadow 2 tyvärr inte i den verkligheten. Istället för att ta lärdom från de brister det första spelet hade så har studion gått helt utanför kartan över rimliga designbeslut. Gabriel Belmont är tillbaka i huvudrollen. Det första spelet och dess expansioner placerade honom i en ganska prekär situation – som en odödlig vampyr i “nutiden”. Hans forna ödsliga slott var numera omgivet av en massiv storstad, och där tar uppföljaren helt sonika vid. [caption id=“attachment_1661” align=“aligncenter” width=“550”] Miljöerna, utanför nutid, är oftast riktigt imponerande.[/caption] Det är ju alltid lite problematiskt när en huvudkaraktär plötsligt blir det han försöker bekämpa. Och MercurySteam har försökt lösa problemet lite kreativt. Istället för att ge sig ut på jakt efter vampyrer, varulvar och andra mytologiska monster ska Gabriel istället jaga reda på satans hantlangare som laborerat ihop något diabolisk kemikalie som muterar mänskligheten till horribla monster, samtidigt som vissa falanger aktivt arbetar på att återuppväcka satan själv. Castlevania-spelen har ju alltid haft en handling som är lite speciell, men den har nog aldrig varit så pass skruvad och osammanhängande som i Lords of Shadow 2. Det känns lite som att manuset har genomgått ett antal revisioner och att vitala delar i berättelsen faktiskt saknas – det känns så pass fragmenterat och osammanhängande. Vissa försök att återknyta till sidospåret Mirror of Fate finns – men blir så pass taffligt att det känns lite som nödlim. Om vi bortser från att handlingen är lika galen som fladdermöss på en syratripp – hur står det till med resten av spelet? De moderna miljöerna känns arkitektoniskt imponerande – massiva, gotiska katedraler varvas med enorma skyskrapor och ödsliga parkeringshus. Alla dessa känns dock väldigt mycket som tomma kulisser, och undantaget lite monster som har gjort gatorna till sina jaktmarker känns miljöerna öde och tomma. Då och då får dock Gabriel möjlighet att besöka lite andra, mer historiska, miljöer – och dessa känns betydligt mer fantasifulla och är en schyst nickning till föregångaren. När jag pratade med producenterna nere i Köln förra hösten pratades det lite om att Lords of Shadow 2 inte riktigt skulle vara en öppen värld (men ”nära nog”) att röra sig igenom och att den klassiska utforskningsglädjen från Symphony of the Night skulle finnas kvar. Nu har det bevisligen hänt en hel del under spelets sista utvecklingsmånader. Spelets olika miljöer hänger ihop med väldigt lösa trådar, återvändsgränder, teleporteringsplattor och enormt många laddningsskärmar. Att röra sig igenom världen känns halvvägs in i spelet mer som en plåga än som ett spännande utforskande. [caption id=“attachment_1662” align=“aligncenter” width=“550”] Gabriel med ett av de nya vapnen - ett voidsvärd som stjäl livsenergi från fiender.[/caption] Det centrala i spelet – Gabriels slagsmålsförmågor – räddar dock Castlevania: Lords of Shadow 2 en del. Kedjekorset och de magiska krafterna är utbytta mot en blodspiska och två nya vapen – ett svärd (som kan stjäla liv) och ett par massiva klor (som bryter fienders rustning). Kreativt växlande mellan vapnen behövs för att bekämpa fiender effektivt och de två specialvapnen kan bara användas liberalt om Gabriel samlat på sig rätt typ av essenser. Och dessa utvinns precis som i föregångaren i strid genom att utföra oavbrutna kedjeattacker och absorbera små röda glober av energi. Nu kan det vara så enkelt att jag har spelat Demon’s Souls och Dark Souls för mycket och att det har påverkat min tolerans för obalanserade och oprecisa stridssystem, men Lords of Shadow 2 känns verkligen inte bra när det kommer till strid. Fiender kan bete sig lite slumpmässigt samtidigt som blockeringar och attacker känns inte särskilt precisa. Det hela degraderar till en sörja av frenetiskt knapptryckande utan direkt behov av taktiskt tänkande eller konsekvens i kontrollerna. Och något som är den absolut största synden för den här typen av spel – attacker eller hinder som omedelbart dödar Gabriel utan pardon. Ytterligare en dödlig synd spelet envisas med är att titt som tätt stjäla kontrollen från mig. Antingen för att påvisa rätt väg framåt (som i första Prince of Persia, med dramatiska kamerapanoreringar som fullständigt idiotförklarar mig som spelare), eller för den delen bryta till en interaktiv mellansekvens där Gabriel plötsligt håller i ett helt annat vapen än det jag nyss använde mot fienden. Om det här bara hade hänt då och då hade jag kunnat ha överseende med det, men det sker lite för ofta,och dessa moment är alldeles för långdragna. Tempot blir kraftigt lidande, och i synnerhet bryter stridernas flöde totalt. [caption id=“attachment_1663” align=“aligncenter” width=“550”] Gabriel - du har någonting i mungipan.[/caption] MercurySteam hade alla möjligheter att ta till sig kritiken och lära sig ett par läxor från det första spelet – kanske snabbat upp tempot litegrann, undvikt att onödigt fylla ut spelet med meningslöst fluff eller faktiskt se till att skärpa upp stridssystemet. Eller, för den delen, försöka berätta en historia som inte är så fragmenterad. Istället verkar man ha gjort precis tvärtom – försökt efterlikna förlagan, men till så pass hög grad misslyckas med att ens leva upp till det. Slutresultatet blir ett spel som i all essens faktiskt är sämre än förlagan och som trots den rätt långa utvecklingstiden känns ihophafsat, ofärdigt och framstressat. Det är faktiskt lite synd, för med originalet relativt färskt i minnet och de förhandstittar jag fick under förra året hade den här uppföljaren verkligen potential att bräcka originalet. Men under resans gång gick någonting fundamentalt fel och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som är mest trasigt i Castlevania: Lords of Shadow 2. Slutresultatet, och helhetsupplevelsen, är i alla fall väsentligt mindre än summan av dess stundtals bra beståndsdelar.

The Order: 1886 gör det enda vettiga valet och skippar flerspelarläget

Fri, 07 Feb 2014 12:07:32 +0000

Om jag bara fick gå ut med en enda önskan från mig som recensent till alla spelutvecklare ute i världen vet jag precis hur det skulle låta. Jag skulle inte klaga på storbudgetserier med årliga släpp, mikrotransaktioner i fullpristitlar eller manus med hål i storleksordningen fallgropar. Nej, jag skulle vilja att alla som, handen på hjärtat, vet med sig att de bara slänger in ett flerspelarläge för att ha något skrytigt att skriva på baksidan av fodralet skulle tänka om. Därför känns det skönt med glada nyheter från Ready at Dawn - de som just nu sitter och snickrar på The Order: 1886 , en av få stora PlayStation 4-exklusiva titlar inom synhåll. Igår gav studions grundare Andrea Pessino klara och tydliga besked om deras lysande, nya plan.

PlayStation 3 är inte död - men mest en familjemaskin

Thu, 06 Feb 2014 10:00:59 +0000

Med PlayStation 4 lanserad och etablerad på marknaden skulle man kunna tänka sig att Sony fasar ut föregångaren PS3. Hittills finns dock inga sådana tendenser - åtminstone inte på den front jag tidigare gnällt lite på, nämligen barnspelsbranschen. Eller familjespel, som det fint kallas. PlayStation 3 har sedan ett tag tillbaka krupit under 1 500 kronorsstrecket och fortsätter i någon mån att sjunka. För en barnfamilj som inte tidigare hoppat på tåget finns mycket att upptäcka och få för pengarna, inte i ren muskelkraft men väl i både utbud och funktioner. Många av maskinens ursprungliga säljargument - som Linux och bakåtkompatibilitet med PS2 - har sedan länge slopats, men det lär dagens småbarnsföräldrar strunta i. För egen del ser jag tydligt trenden. Vi har tre maskiner utströdda lite här och var; i stuga, i vardagsrum och i mitt kontor. Samtliga är beväpnade med både Netflix och Viaplay, vilket tillsammans med dvd- och bluray-stöd gör dem till någon slags enklare multimediamaskin. Inte överkompetenta, men eventuellt tillräckligt kompetenta för att motivera sin plats. Lägg därtill en diger mängd spel efter drygt sju år i omlopp - som dessutom kostar allt från några tior till ingenting, beroende på om du är medlem av PS+ eller ej (tyvärr stöds numera bara två maskiner i abonnemanget…). Det kostar helt enkelt väldigt lite, eller nästan ingenting, att hålla småkrabater med tv-spel nuförtiden - om du inte måste satsa på det nyaste. [caption id=“attachment_1323” align=“alignright” width=“232”] Yellow light of death (YLOD) - original-PS3:ans största svaghet?[/caption] Hur länge håller då PS3 på marknaden? Sony lovade tidigare att det var en nöjesmaskin som tänkt fylla ett helt decennium innan den lämnade in, och det återstår att se. För egen del tror jag att marknaden, det vill säga familjerna, helt kommer att avgöra. Finns incitamentet - och jag tror det i detta fall helt handlar om tillgång och pris - finns det gott om barnfamiljer som gärna plöjer vidare i PS3-världen. Tyvärr hänger det också till viss del på maskinerna själva; jag har personligen lyckats slita ut hela tre stycken, lagat två av dem och pajat båda igen - två gånger var, samtliga högblanka fetversionen. YLOD är en irriterande åtkomma som inte släpper i första taget, förmodligen aldrig. Och nu äger jag alltså tre till, samtliga av slim-modellen. Jag brukar numera råda villrådiga föräldrar att satsa på just PS3 när de frågar om råd. Det är mycket kul för pengarna. Och så får jag ha min PS4 för mig själv.

PSbloggens topplista: Chefredaktörens åtta enklaste platinumtroféer

Wed, 15 Jan 2014 15:09:29 +0000

Trots att Troféjakten har börjat så har jag redan tagit en hel del platinumtroféer. Just därför tänkte jag lista de som var de allra enklaste att plocka hem för att kunna tipsa de som vill vara med i detta galna projekt. Jag har trots allt redan en ganska hyfsad startpunkt. Denna lista baseras på de pokaler som har tagits före den 15 januari. 8. Ratchet & Clank: A Crack in Time Det krävdes förvisso två genomspelningar eftersom jag behövde låsa upp en ny svårighetsgrad, men även på den högsta nivån var det en barnlek att plöja genom hela handlingen. Tack och lov är detta ett väldigt bra spel, så jag led aldrig under genomspelningarna. Svåraste troféen: My Blaster Runs Really, Really Hot Enklaste troféen: For a Rainy Day 7. Sly 2: Band of Thieves Det har bara hänt en gång som jag har tagit en platina när jag har recenserat ett spel, och det är just denna titel. Bortsett från lite samlande av pengar för att kunna köpa dyra saker, så går allt ut på att endast klara av kampanjen. Lika enkelt som trevligt spel. Svåraste troféen: You Look Great in Pink Enklaste troféen: Loot Pockets 6. Spare Parts Åter igen en väldigt tråkig trofélista som innebär att majoriteten av troféerna tas genom kampanjen, för att sedan handla om samlande av meningslösa prylar. Tack och lov finns det ett samarbetsläge som gör det lite mer uthärdligt, men i slutändan är det ett ganska mediokert spel. Svåraste troféen: Ship’s Engineer Enklaste troféen: Shop-o-bot 5. WWE: Legends of Wrestlemania Det här är inget som spel som du bara klarar av genom att köra genom alla lägen, utan du behöver en vettig guide för att veta exakt vad som gäller. Oavsett om du har en sådan eller inte är det här ändå en enkel platina, men du kan skära ner tiden rejält med en mer strukturerad genomspelning. Svåraste troféen: Medal Collector Enklaste troféen: Created a Legend 4. Alla LEGO-spel De må ta en väldigt, väldigt lång tid, men ifall du har tiden är du garanterad en platinatrofé om du spelar ett LEGO-spel. Tack vare de röda brickorna som bland annat låser upp detektorer och multiplikatorer för mynt, så får du massvis med ledtrådar utan att behöva använda dig av en guide. Med tanke på hur pass bra majoriteten av spelen är känns detta ändå som en välinvesterad tid. Svåraste troféen: Att nå 100 % i spelet Enklaste troféen: Den som går ut på att du ska använda ett objekt som du får under kampanjen 3. Megamind Barnspelen brukar oftast vara busenkla, och det här är inget undantag. Den enda “utmaningen” är att klara av bossarna utan att dö, vilket är betydligt enklare än vad det låter. Att det sedan är ett helt fantasilöst spel är ett helt annat ämne. Svåraste troféen: Psychotic Win Enklaste troféen: Assistant Collector 2. Hannah Montana: The Movie Ifall det här hade varit en topplista över de mest ökända och enkla platinaspelen hade detta tonårsfenomen legat högst upp. Med tanke på hur huvudpersonen är idag blir det en närmast komisk upplevelse, men det är också det enda positiva som går att säga om spelets kvalitet. Var beredd på att smutsa ner dina händer rejält om du tänker ta dig an detta horribla spel. Svåraste troféen: Superstar Enklaste troféen: Bullseye 1. The Walking Dead Tack och lov behöver inte en enkel platina betyda att du måste spela något dåligt spel, för i det här fallet handlar det om en riktigt bra titel. Eftersom spelet fokuserar så hårt på berättelsen vill utvecklarna att du inte ska göra val enbart för att få en specifik trofé, så därför kommer du att plocka samtliga genom att enbart klara av berättelsen. Lika busenkelt som roligt. Svåraste och enklaste troféen: Alla Vilken platinumtrofé är den enklaste som du har tagit?

Är PSN helt irrelevant för barnfamiljer?

Wed, 15 Jan 2014 13:30:56 +0000

Min son fick en platta när han fyllde två år. För egen del var det mest på prov; dels för att se om han fixade det och dels för att se om vi vuxna fick ha våra grejer i fred om han själv hade en rolig maskin att greja med. Det funkade bra. Han lärde sig både siffror och bokstäver innan han fyllt tre - och successivt kunde vi gå över på lite mer avancerade grejer som memory, pussel och andra former av enkla spel. Nuförtiden växlar favoriterna ganska snabbt, men några återkommande titlar är olika versioner av Angry Birds, Dr. Panda och Toca Boca-spel. PSbloggen.se är en blogg om Sony-grejer - så vad har då min treåring med PlayStation att göra? Det är just där problemet ligger - det har han inte. Treåringar ser inte på spel som vi gör. Såklart. De gör vad som faller dem in, ofta utan synbara mål, och blir både uttråkade och begeistrade av helt andra saker än åttaåringar, femtonåringar och trettioåringar. Icke desto mindre är de en viktig målgrupp för spelföretag; mer nogräknat är det såklart vi föräldrar som är målgruppen då vi håller i kreditkortet, men ändå. Om onlinebutiker som PSN inte erbjuder ett lika attraktivt utbud som Google Play eller App Store finns det ingen garanti att dagens treåringar automatiskt kommer att söka sig till spelkonsolen bara för att de blir gamla nog. Efter drygt sju år har PSN fortfarande inga 30-kronorsspel som lär barn alfabetet, färgerna eller att räkna. Det släpps in indieutvecklare, men ingen av dem verkar intresserad av att tjäna lätta pengar på att på storskärm lära dagisbarn memory, enkla brädspel eller att tillsammans med kameran interagera med objekt i mixat lek- och utbildningssyfte. Plattor är bra, men de är sämre på att tillvarata barns behov av att göra saker tillsammans; en stor vardagsrumsteve är bättre på detta - hur dum och pekfri den än är. Med rätt sorts spel kan de till och med få röra på sig. Ändå finns inget alls att hämta hem. PSN är tvärtom nästan irrelevant för småbarnsföräldrar - som dessutom ofta själva upplever sin största speltorka någonsin i takt med att prioriteringarna byts ut en smula. Flera av de föräldrar som hör av sig till spelsajter med råd om speltips har aldrig ens hört talas om online-butiker som PSN och Xbox Live - samma föräldrar är däremot väl förtrogna med både Google Play och App Store. Detta är inte något jag tror kommer att förändras per automatik bara för att barnen växer upp - Sony och PSN riskerar att missa en hel generation bara på grund av att de litar på spelkonsolens eviga existensberättigande. Treåringar stirrar redan på storteven via Bolibompa och Netflix. Med lite entusiasm hade PSN kunnat sno åt sig den tiden istället.

Troféjakten kan börja!

Tue, 14 Jan 2014 23:48:16 +0000

Vår chefredaktör ska under en månads tid jaga så många troféer som bara möjligt. Kvantitet på kort tid istället för kvalitet på lång tid är det som gäller, så glöm enkla LEGO-spel och andra titlar som kräver mycket tid - det ska gå snabbt! Han kommer inte heller att kräva 100 % i alla spel. Om det är en mindre titel eller ett spel som ger många troféer under dess relativt korta kampanj så fungerar det också. Åter igen, kvantitet är nyckelordet för denna galna månad. Microsoft lyckades ordentligt när de började erbjuda digitala priser för idogt spelande, så pass att alla konkurrenter (förutom Nintendo) hakade på och införde liknande system. Sony valde att börja med troféer och startade upp Trophies-fenomenet. För ett normalt spel på skiva så innebär det att det måste finnas ett valfritt antal troféer (guld, silver och brons) med ett visst totalvärde tillsammans med en platinumtrofé som visar att du har klarat av precis alla utmaningar. Då kommer vi in på det ytterst subjektiva ordet “utmaningar”. Vissa utvecklare kunde inte bry sig mindre om dessa troféer, så trots ett normalsvårt spel kan du ha plockat alla pokaler när sluttexterna rullar eller ibland utan att ens ha avslutat hela berättelsen. Detta har skapat en ny marknad för dessa typer av titlar som det är enkelt att lyckas plocka samtliga pokaler utan att svettas för mycket. Precis som med alla andra statusmätningar så blir det många jämförelser mellan de utdelade pokalerna. För en vanlig Svensson bryr man kanske sig inte så mycket, bortsett från något enstaka spel där det är viktigt att ligga före polaren. För andra betyder pokalerna precis allt. Bland de mer extrema jägarna finns det två olika läger - de som vill ta allt i alla spel som stoppas in, oavsett svårighetsgrad, och de som gärna skippar svåra spel och håller sig till de som inte kräver speciellt mycket skicklighet. Undantag finns givetvis, men det är dessa mönster som dyker upp framför mig när jag är inne på trofésamlarsajter och läser om hur pass besatta ett flertal kan vara. Det är just denna mentalitet som fascinerar mig, så pass mycket att jag tänker kasta mig in i en utmaning för att just testa på hur det kan vara som effektiv troféjägare. Under en månads tid kommer jag på PlayStation-enheter att enbart spela titlar som ger mig så många pokaler som möjligt på kortast tid. Platinumtrofé är att föredra, men är inte helt nödvändigt. Just därför kommer jag att hålla mig borta från LEGO-spel, sporttitlar och andra som inte är speciellt svåra, men kräver en hel del tid. Kvantitet är nyckelordet. Ibland kan det krävas att jag måste jobbspela (recensioner, förhandstester), men i övrigt kommer allt annat att få ligga och damma under en månads tid. En gång per vecka kommer jag att skriva ett inlägg med den nya statistiken och kort berätta om mina tankar kring spelschemat under dessa sju dagar. Däremot blir det ett nytt inlägg varje gång jag är “klar” med ett spel, där jag då berättar hur spelandet gick, om det tog ungefär så lång tid som förväntat och allmänna tips att tänka på för den som skulle vilja göra samma sak. Just det, du som läsare får hemskt gärna hoppa på tåget. De hjälpmedel som jag tänker använda mig av är sajterna PSNprofiles (för statistik) och PlayStation Trophies (för samlandet av trophies), så du är givetvis varmt välkommen att nyttja dessa sajter för att bli lika effektiv, om inte ännu bättre än hur jag lyckas. Det ska bli intressant att se hur min bild på spelande kan ändras efter denna tid - kommer jag att kunna fortsätta spela som normalt eller blir det något som ändras? Om en månad vet jag. Min statistik innan Trophies-perioden (15/1-15/2) Nivå: 25 Procent: 14 % Platinum: 25 Guld: 269 Silver: 984 Brons: 4 195 Trophies: 5 473 Trophy-poäng: 121 155 Trophies per dag: 2,71 Världsranking: 7 754 Sverige-ranking: 53 Kommer du att delta i Troféjakten?

PSbloggens årslista 2013: Årets fem bästa spel

Tue, 31 Dec 2013 10:00:40 +0000

Nu är det dags! Med dunder och brak avslöjar vi vilka spel som PSbloggens redaktion röstat fram som årets absolut bästa. Glöm champagne, hummer och nyårsraketer för inga nyårsaktiviteter kan väl toppa detta?

5. Rayman Legends

[caption id=“attachment_890” align=“aligncenter” width=“550”] Ett legendariskt plattformsspel.[/caption] Joakim: För en plattformsälskare som mig känns det oerhört skönt att Nintendo får lite draghjälp när det gäller att hålla genren relevant. I en hög av gråbruna actionspel sticker det tokroliga och färgglada Rayman Legends ut allra mest i år och leverarar spelglädje ifrån första till sista minut.

"Spelar mitt barn för mycket?"

Wed, 11 Dec 2013 14:00:54 +0000

Har du tv-spelande barn men är inte själv särskilt bevandrad i spelbranschen kan det vara tufft att veta var gränser ska dras och vad som är upp och ner. I förra krönikan om tv-spelande barn nämnde jag att vilsna föräldrar ofta ställer samma två frågor. Den första: Vilket spel ger jag mitt barn? avhandlade vi i förra artikeln. I huvudsak var tipset att verkligen följa PEGI-märkningarna i första hand och sätta dig ner och intressera dig för spelet i andra hand. Att vara delaktig gör mycket och du lär dig på kuppen. Den andra vanliga frågan är klurigare: Hur gör jag om mitt barn spelar för mycket? Frågan är klurig, av flera orsaker. För det första råder det väldigt olika meningar kring huruvida tv- och datorspel är utvecklande eller skadligt. Jag är inte psykolog och kan inte göra annat än följa de olika forskningsrapporter som ploppar in från gång till annan. Kortfattat säger de ungefär att tv-spel visst kan vara utvecklande för hjärnan, men aggressivt beteende eller andra mer eller mindre destruktiva mönster kan utlösas eller åtminstone förstärkas. Kanske. [caption id=“attachment_703” align=“alignnone” width=“550”] Ett spel som många föräldrar antagligen känner igen eller fasar för: Minecraft. Den digitala motsvarigheten till Lego. Ett bra exempel på hur spel kan användas både i pedagogiska och problemlösande syften.[/caption] Kort sagt; tv- och datorspel kan förmodligen göra både gott och ont i olika sammanhang och doser - precis som vilken underhållningskonsumtion som helst; film, böcker, musik eller whatever. Men det som egentligen gör frågan svår är uttrycket “för mycket”. Häri ligger en värdering och en farhåga. Att göra något i “för stor dos” är dåligt eller kan åtminstone gå ut över annat. Som exempelvis skolarbete eller jobb. En människa har 24 timmar per dygn; jag vågar påstå att jag läser saker sammanlagt fyra timmar varje dag. Är det “för mycket”? Eller är det bara utvecklande? Är fyra timmars läxläsning eller tentapluggande för mycket? Eller handlar det om att läxläsning helt enkelt är en bättre syssla - och inte om huruvida spel är skadligt eller ej? Det må vara hänt - läxläsning är viktigt, men frågan du kanske ska ställa dig först är vad du själv anser vara “lagom” i sammanhanget - och gärna jämföra med andra sysslor. Hur många timmar ska ditt barn läsa böcker för att du ska reagera och undra om det är “för mycket”? Hur många timmar ska ditt barn ägna åt fotboll innan det är “för mycket”? [caption id=“attachment_708” align=“alignnone” width=“550”] För de oroliga föräldrarna finns det ganska enkla sätt att begränsa/kontrollera speltid och dess effekter. Ett av de mer effektiva - spela tillsammans med barnet.[/caption] Spelade den elvaårige Zlatan “för mycket” fotboll? Borde han läst läxor istället? Han blev till slut mångmiljonär - vore det mer ok att spela “för mycket” om du insåg att ditt barn potentiellt skulle kunna bli mångmiljonär på spel? Min idé är inte att påstå att ingen kan spela för mycket - min tanke är att varje förälder bör fråga sig varför de är rädda, varför de är oroliga för att något är “för mycket”. Och ställa det i jämförelse med allt annat unga sysslar med på fritiden. Spel är en fritidssyssla bland andra och här för att stanna. Det kan vara otroligt utvecklande men även repetitivt, beroendeframkallande och passivt. En del barn (och vuxna) spelar säkert för mycket. Men en del barn även läser, spelar fotboll och rider hästar “för mycket”. Tv- och datorspel tenderar att få en underordnad tillvaro jämfört med andra fritidssysslor. Bör det ha det?

PSbloggens indiehörna: Fem kommande indiepärlor till PS4

Fri, 06 Dec 2013 16:00:32 +0000

Under de senaste åren har små oberoende spelbolag fått allt mer uppmärksamhet, och de utgör numera en uppskattad motpol till de väletablerade och maffiga storspelen som skapas med stor möda och ännu större budget. Indiespelen är en slags återgång till spelutvecklingens ursprung, och ett litet team på några få anställda kan enkelt spotta ur sig en liten och intressant spelpärla på någorlunda kort tid. Det finns såklart både fördelar och nackdelar med att det ofta blir en mycket enklare spelupplevelse, men de positiva aspekterna brukar vara flest. Det gäller väl inte minst tack vare att prissättningen ofta är låg. När du betalar mellan 70 och 150 kronor för ett indiespel spelar det inte lika stor roll att grafiken är lite enklare och kampanjen är lite kortare. Ja, så länge det finns något nytt och fräscht, det vill säga. Ett bra indiespel måste ju såklart tillföra något nytt. Ett rent lågbudgetspel som kopierar storspel gör ingen glad, utan det är de små teamens önskan att experimentera och få utlopp för sin kreativitet som lockar mest. Vi kommer att återkomma med några av våra favoriter som redan har släppts, men idag blickar vi framåt och tittar på fem av de kommande indiefavoriterna till PS4 - och ibland även PS3 och Vita. Don’t Starve - PS4 [Januari 2014] Vi börjar med Don’t Starve då det faktiskt släpps redan i januari - kostnadsfritt för alla med PlayStation Plus dessutom. Spelet går ut på att du ska överleva i vildermarkerna så länge du bara kan. Bygg ett hem, utforska de närliggande områdena och slå undan monstren. Se till att du har mat för vintern och eld som håller mörkrets bestar borta, och bered dig på att lära dig av dina många misstag. Grafiken är charmigt tecknad och banorna är olika för varje gång. Finns redan till PC om du vill testa det redan idag. Octodad: Dadliest Catch - PS4 [2014] Det här är det roligaste spelet jag har kört på PS4 hittills, och det säger jag inte bara för att jag älskar bläckfiskar. Läs mitt förhandstest här så förstår du nog snart att kombinationen av helgalen fysik och slapstick bara blir roligare när man lägger till åtta sugkoppsförsedda tentakler. Spelet kommer även att ha Move-stöd, vilket faktiskt kanske kan fungera. Rogue Legacy - PS3/PS4/Vita [2014] Ytterligare PC-spel som släpptes i höstas med banor som förändras för varje spelomgång. Rogue Legacy är ett oförlåtande plattformsspel med den roliga twisten att du bara har ett liv. När du dör får du nämligen spela som en av dina ättlingar, och din nya familjemedlem har olika egenskaper som kan hjälpa eller stjälpa din framfart. Färgblindhet och alzheimers gör ingen glad, men ADHD gör dig snabbare och en överdriven hormonproduktion hjälper dig att stå pall för fiendens slag. Målet är att komma så långt som möjligt under varje genomspelning, så att släktens arvegods kan spenderas på uppgraderingar. Hotline Miami 2: Wrong Number - PS4/Vita [2014] Det svenska våldsvidundret är tillbaka i uppföljaren till ett av de bästa spelen från 2012. Hotline Miami 2: Wrong Number kommer att vara likt originalet, men som någon som redan spelat igenom det tre gånger (på PC, PS3 och Vita) ser jag fram emot det otroligt mycket. Stiliserat övervåld med DreamWeb-liknande estetik passar mig som handen i handsken. Läs mitt förhandstest här. The Witness - PS4 [2014] Jonathan Blow utvecklade Braid, som blev ett av det första riktigt stora indispelen. Det släpptes för mer än fem år sedan, och under tiden som förflutit har Blow jobbat med sitt nya spel. Exakt vad The Witness går ut på är svårt att säga i dagsläget, men vi kan nog se fram emot tilltalande estetik och smarta problemlösningselement. The Witness har försenats åtskilliga gånger (det skulle egentligen släppas i 2011) och har nu en utvecklingsbudget på uppemot 25 miljoner kronor. Men det kan nog klassas som ett indiespel ändå. Så, det var fem kommande indiespel som jag ser fram emot. Tycker du att jag har missat något, och tycker du ens om indiespel?

Recension: PlayStation 4

Thu, 28 Nov 2013 13:25:22 +0000

Det är fantastiskt fascinerande att se alla olika faser som Sony har gått igenom. Först ut var man uppstickarna som skulle slåss mot giganterna Nintendo och SEGA, sedan kom de med lite attityd och lyckades faktiskt att vinna i sitt andra försök. Arrogansen var hård och tydlig den tredje gången, vilket resulterade i en sistaplats bland de stora konkurrenterna. Nu är de tillbaka igen med samma attityd som präglade den andra generationen och efter att ha fått leka med PlayStation 4 under två veckor inser jag att det här mycket möjligt kan vara den bästa under den nya fasen. Ja, jag är fullt medveten om att jag är på en PlayStation-blogg och skriver lovord i inledningen - den uppenbara problematiken finns i bakhuvudet. Det finns saker jag inte gillar, som jag ska ta upp längre ner, men överlag hittar jag inte mycket att gnälla på. När jag öppnar paketet följer det med, utöver det vanliga, en HDMI-kabel version 1.4a, ett headset som påminner om den låga kvaliteten på det som följer med till en iPhone, och slutligen en laddningskabel. Den sistnämnda är av variant micro-USB typ b, med andra ord inte kompatibel med mini-USB som var standarden under PlayStation 3-tiden. Tack och lov är detta inte någon unik standard, utan det som oftast används för i princip alla moderna mobiltelefoner (iPhone undantaget). Som de flesta vet är maskinen också betydligt mindre än vad den första varianten i förra generationen är, och om jag ska jämföra den med något är den i diameter ganska snarlika den första slimmade varianten av PS3:an. Precis som i tidigare maskiner slipper vi också den där tegelstenen till strömadapter, för den är nämligen inbyggd. Det är dessutom ännu enklare att byta hårddisk (en guide kommer mycket snart) eftersom jag bara behöver ta av den glansiga delen av topphöljet. Sedan räcker det med endast en skruvmejsel av den mindre varianten. Kom dock ihåg att du i så fall måste ha ett USB-minne eftersom mjukvaran måste installeras om vid byte. Och det där bytet kommer att behövas, tro mig! 500 GB låter som om att det är väldigt mycket, men numera måste du installera samtliga spel till fullo eftersom den optiska läsaren inte hänger med nu när majoriteten av spel är ganska stora. Som exempel tar Battlefield 4 hela 38 GB i utrymme. Om du hade tänkt vara aktiv i ett flertal olika spel samtidigt är det nästan ett måste att byta hårddisk. Eller, det är ett måste. I dagsläget använder de 13 spel jag har installerat 157 GB av hårddiskutrymmet och då är det flera som också är mindre digitala titlar som bara snor åt sig några GB. Menyerna har uppdaterats rejält. Numera är det två stycken rader som jag snabbt kan bläddra förbi. En för spel och applikationer, den andra för sekundära saker såsom PSN-butiken, inställningar och trophies. Speldelen framstår som praktisk i början av användandet, men två veckor in blir det alldeles för grötigt. Applikationerna sorteras in i olika grupper, men samtliga spel får sin egen lilla ruta i raden. Jag vet inte var gränsen går, men det irriterar mig oerhört att jag inte kan skapa egna grupper och sedan kategorisera spelen på samma sätt som med min PS3:a. Det blir att hålla tummarna och och hoppas på att detta införs vid en senare mjukvaruuppdatering. Det som imponerar mig mest är utan tvekan handkontrollen. Under förra generationen var det svårt att försvara både originalkontrollen och DualShock 3. Formen var allt annat än ergonomisk och trigger-knapparna var så opraktiska att flera släppte tillbehör och även helt nya handkontroller som justerade till just det sistnämnda. Den generationen vann Xbox 360 på knockout efter tre sekunder. Den här gången är det betydligt jämnare. Precis all gammal teknik har förbättrats rejält. Numera har den rätt tyngd och grepp, något som gör att jag inte lär behöva köpa tredjepartskontroller för dessa punkter. Sedan tillkommer det också nya funktioner och där det är lite spridda skurar. Trevligast är den lilla högtalaren som med rätt tänk kan förhöja din spelupplevelse på samma sätt som den gör till Wii och Wii U. Resogun använder den till exempel som utannonserare för fraser som “mission starts”, “phase ends” och “armageddon”. Den tryckkänsliga pekplattan fungerar också mycket bra, trots att det bara skriker gimmick över den. Däremot tar den så pass stor plats att options- och share-knapparna sitter för nära pekplattan. Det är inte bara en gång som jag har tryckt fel under stridens hetta, och när man är så pass korkad som DICE och lägger Battlelog på pekplattan samtidigt som statistiken är på options kommer det att resultera i ett gäng stupfall eftersom jag måste vänta några sekunder innan jag kan trycka bort Battlelog. Sedan kommer vi till den största irritationen för PlayStation 4 - ljuset på framsidan av handkontrollen. Dess funktion ska tydligen vara för den rörelsekänsliga delen, men fungerar även som något spelmekaniskt eftersom den kan byta färg. När du spelar Killzone: Shadow Fall blir det till exempel röd färg ifall din hälsa är låg. Att du tydligt kan se det inne i själva spelet verkar alltså inte vara tillräckligt. Ifall du sitter i ett välupplyst rum kommer det inte att störa något nämnvärt, såvida du använder en TV, men när det är riktigt mörkt reflekteras färgen på TV-apparaten. Detsamma gäller även för projektordukar, fast då hela tiden oavsett vad rummets ljusstyrka är. Detta hade varit förlåtligt om jag i inställningar kunde minska ljusstyrkan, men i dagsläget går inte detta. Förhoppningsvis blir jag van, men som det är nu föredrar jag att rikta handkontrollen mot något annat håll för att just slippa detta. Men nu vill jag återgå till det positiva. Share-knappen kommer att bli en mycket stor hit i vårt IT-sociala land. Med den kan du ladda upp både videor och skärmbilder av ditt spelande utan att du behöver någon extra hårdvara. Per automatik sparas det 15 minuter av ditt spelande och du kan när som helst ta en skärmbild genom att hålla in knappen någon sekund. Tyvärr finns det lite begränsningar i videodelen, då du endast kan ladda upp det till Facebook. Twitter fungerar enbart för skärmbilder medan YouTube inte finns med över huvud taget. Däremot kan du koppla ditt Twitch- eller Ustream-konto för att strömma dina videor. Själva redigeringsverktygen är ganska så basala - jag kan välja mellan att klippa i diverse intervaller (som minst en sekund, som mest tio sekunder) och lägga till rubriker och textinlägg. Det finns med andra ord utrymme för applikationer som kan sköta den biten mycket proffsigare. För att återgå till strömmarna, så blir det svårt att sätta tummen på dess kvalitet. Som alltid blir det hög belastning vid lansering och vissa strömmar kan då ha en väldigt låg bildkvalitet. Ibland blir det så pass komprimerat att jag knappt kan urskilja vad det är för spel. Å andra sidan ser det ganska bra ut när det bara är jag och tio andra som tittar på någon som spelar. Mer bekvämlighet återfinns i applikationen PlayStation, som i dagsläget går att hämta ner till iOS (endast iPhone-versionen) och Android. Det blir numera min plats när jag ska skicka meddelanden istället för att använda handkontrollen. Jag kan också använda den som en “andra skärm” för de spel som har den funktionen. Givetvis kan du också använda din Vita på samma sätt, även om skärmen blir betydligt mindre i jämförelse med surfplattor. Överlag är jag väldigt nöjd med min PlayStation 4-maskin. De positiva intrycken väger betydligt tyngre än de saker som jag gnäller om, och nu när de nya funktionerna har fått “inspirationer” från andra plattformar känns det här lite som en “best of”-samling. Massvis med godbitar är sammansvetsade till en enda maskin som har sitt stora fokus på det allra viktigaste - spelandet. Har du några frågor om maskinen? Ställ dem nedan, så kan jag besvara allt eftersom! Jag har medvetet inte tagit upp om vare sig remote play, kameran eller detaljerat om hårddiskbytet, då dessa ska få egna texter inom kort.

Till alla vilsna föräldrar till tv-spelande barn

Wed, 27 Nov 2013 17:59:00 +0000

Att det släpps en ny konsol lagom till jul brukar normalt synas i våra önskelistor, framförallt i barnens. Föräldrar, både med och utan teknik- eller spelintresse, kliar sig i huvudet och undrar om, när och varför de borde tillmötesgå önskekravet och skaffa exempelvis en PlayStation 4 i vinter. “Behöver du en?” “Vad ska du med den till?” “Varför duger inte den gamla?” Det är i princip samma frågor som ställs till dagens åttaåringar som ställdes till oss för drygt 30 år sedan; då gällde bytet dock andra plattformar. Som NES till SNES eller Commodore 64 tillAmiga 500 - eller något annat. Att barn och unga spelar tv-, dator- och mobilspel är ingen trend som lär gå över i första taget. Du kan även vara säker på att det som anses nymodigt nu är ute bortom förståelse när dagens unga blir vuxna och iklär sig den roll vi föräldrar har i dag. Min son är tre år och kommer att få uppleva PS4 i vinter när familjen skaffar en. Som jämförelse; när jag var drygt tre år fyllda (runt 1977) lanserades spelkonsolen RCA Studio II, en maskin som var direkt stenåldersmässig när jag i mitten av 1980-talet själv började ägna mig åt datorspel. Teknikklyftor blir snabbt milsvida för unga människor. [caption id=“attachment_347” align=“aligncenter” width=“550”] En ny spelkonsol står nog högt upp på många önskelistor i år.[/caption] Det mesta tyder på att dagens PS4 kommer att vara en gammal retromaskin när min son närmar sig myndig ålder - och att spelandet då blivit en naturlig del av alla människors liv, kanske på bekostnad av böcker, film och det vi lite slarvigt kallar tv? Vid den tiden har jag förmodligen inte hunnit klä mig i rollen som farfar, men kommer jag att ha hängt med i utvecklingen? Och ni föräldrar som redan i dag är vilsna i spelvärlden, vad ska ni ta er till om femton år? Spelen tillhör framtiden, så det är bara att greppa hornen. Eller ännu hellre, handkontrollen. En del föräldrar reder sig själva. Andra tar hjälp av varandra, som exempelvis i Facebook-gruppen Geek Parents med, i skrivande stund, cirka 700 medlemmar. Ytterligare en del har ingen aning, men då och då skickar de mail till spelsajter och frågar råd. Om vi får lov att generalisera lite grann så brukar vilsna föräldrars frågor om tv-spelande barn vara i huvudsak två. Den första är: “_Vilket spel ger jag mitt barn?_Jag vill undvika våld och han/hon gillar inte sport?” I en enda mening försvinner fyra femtedelar av varje konsols spelbibliotek, förutom möjligtvis Nintendos. Vilket förvisso kan tyckas vara märkligt eftersom målgruppen spelare mellan fem och tolv år som inte gillar sportspel inte direkt är en liten sådan - och inte heller särskilt köpsvag eftersom det ofta är föräldrarna som betalar. [caption id="" align=“alignright” width=“191”] PEGI 7 betyder från sju år och uppåt och rymmer allt ifrån Skylanders till Need for Speed.[/caption] Det går såklart att rabbla upp en massa titlar som svar; till Sonys konsoler är spelserier som LittleBigPlanet eller Ratchet & Clank givna alternativ som många föräldrar redan känner till. Men hellre än att bara diskvalificera alla “våldsspel” bör du som förälder ta dig en titt på vad ett spel egentligen handlar om. Vilket syfte har det eventuella våldet? Är det explicit underhållningsvåld eller är våldet en del av något större som i sig egentligen inte handlar om våld? PEGI-märkningen kan också vara till hjälp men den är dock tyvärr ofta missförstådd. För det första är det en frivillig åldersrekommendationsmärkning tänkt att hjälpa dig att avgöra innehållet och ta beslut - inte en definitiv åldersgräns, och absolut ingen censur. Märkningen bygger inte enbart på mängden våld, sex och svordomar utan är ett standardiserat system för att märka den lägsta ålderskategorin som bör spela titeln i fråga. Det är alltså inte automatiskt så att ett spel märkt med PEGI 7 endast är till för sjuåringar utan kan vara precis lika passande för en 12-åring, beroende på vad det är. Nyckelordet i att förstå spelen dina barn ägnar sig åt är alltså delaktighet ; visa intresse för vad barnen spelar. Prata om det, skaffa dig en uppfattning om spelets syfte och hur det kanske både kan underhålla och lära ut - och delta i egen hög person. I mån av tid, försök greppa handkontrollen och faktiskt spela med dina barn. Ett annat svar jag ofta ger vilsna föräldrar är att undersöka konsolens inbyggda spelbutik; i Sonys fall PlayStation Store. Du behöver inte stirra dig blind på spelen i butik, faktum är att spelen i onlinebutiken ofta har flera fördelar. Dels är de ofta av indievariant, vilket betyder att de är oberoende av de stora spelföretagen och tenderar att vara mindre våldsamma och mer lekfulla (även om det såklart är en subjektiv bedömning) - dels är de också ofta billigare, går att ladda hem omedelbart efter köp och, vilket kanske är den största fördelen av dem alla, finns vanligtvis tillgängliga i en demoversion som låter dig själv kontrollera huruvida spelet är lämpligt eller inte. [caption id=“attachment_348” align=“aligncenter” width=“550”] Ibland är det lättare att hitta rätt i de digitala spelbutikerna.[/caption] Gillar både du och dina barn titeln behöver du ofta inte köpa den förrän demons begränsningar är nådda. Ibland hinner de tröttna innan demon ens är klar, och då har du sparat lite pengar. Så - som svar på frågan: du ska köpa spel med rätt PEGI-märkning, om du är villrådig. Om du har tid, ork och intresse nog att ta reda på vad ditt barn har för sig bör du dock sitta ner och spela med dem. Då slipper du oroa dig och undra, och du tillbringar dessutom tid med dem. Och vem vet - du kanske har roligt på vägen? Vilken är då den andra frågan föräldrar brukar ställa? Jo, den lyder: Hur gör jag om mitt barn spelar för mycket? Den svarar vi på vid nästa tillfälle.

Välkommen till PSbloggen.se!

Fri, 22 Nov 2013 23:37:53 +0000

Hej och välkommen till PSbloggen.se! Ja, du läste rätt - PSbloggen**.se**. Vi från gamla PS3bloggen.se och Eurogamer Sverige har nämligen gått ihop oss och startat en ny sajt som fokuserar på allt inom Playstation-världen. Vi är helt enkelt PlayStation-bloggen. Med en mer personlig stil än tidigare ska vi kåsera, recensera, förhandstesta och mycket, mycket mer kring PlayStation. Däremot kommer vi inte att täcka nyheter, videor och skärmbilder på samma sätt, men om något intressant har hänt kommer vi givetvis att skriva och publicera det. Fast i ett annorlunda stuk. Du kommer snart att upptäcka exakt hur det skiljer sig från det vi har gjort tidigare. Vi har massvis med idéer som vi vill förverkliga och du som läsare kommer att få en stor variation sett till innehållet och hur det presenteras. Är det något speciellt du vill att vi ska göra? Testa i så fall att använda den mycket efterlängtade chatten som återfinns på den högra sidan! Använd ett sunt omdöme för att diskutera om spel och andra roliga saker. Med andra ord ingenting om Sp*rs. Vissa klassiker återkommer dock, till exempel vad du spelar i helgen, nytt i butiker och reainlägg. Och ja, fler saker tillkommer också! Det känns extra häftigt att starta den här bloggen just nu. Inte nog med att PlayStation 4 väldigt snart kommer att finnas i spelbutikerna (om du bokade upp en strax efter 1800-talet), utan också för att det är exakt sju år sedan som PS3bloggen startade, då med endast Toby bakom rodret. Den här gången är vi betydligt fler redan från start, där samtliga kommer från Eurogamer Sverige. Att vi ska täcka allt (allt!) kring PS4-släppet känns och är självklart. Vi var bland de första i Sverige som fick en maskin och just nu sitter vi på högvis med spel. Sedan har de övriga redan förhandsbokat maskiner, så vi kommer att inte bara bli den bästa spelbloggen, utan även den mest flest personer som sitter på denna nya och spännande maskin. Hela redaktionen är exalterade över vad som komma skall, så jag öppnar nu upp vår lilla julsäck och önskar dig åter igen varmt välkommen till vårt roliga krypin! Jonas Aronsson - chefredaktör för PSbloggen.se