PS4 on PSBloggen

Recension: Lego Marvel Super Heroes [PS4]

Tue, 11 Feb 2014 17:59:07 +0000

Sedan 2005 har TT Games sprutat ur sig Lego-spel utan att verka tappa särskilt mycket inspiration och momentum. Formulan har hållit sig synnerligen intakt och utvecklarna har istället fokuserat på att putsa den till perfektion och fylla sina spel till bredden med popkulturella referenser och metahumor. Att kombinera Marvels ikoniska karaktärsgalleri med konceptet kändes på förhand helt klockrent och det faller också väldigt väl ut i Lego Marvel Super Heroes. Det lekfulla pusslandet och lättsamma plattformandet fungerar nämligen toppen tillsammans med de över 100 olika superhjältarna och superskurkarna. Fans av Marvels universum överöses verkligen med både välkända och lite mer udda figurer, som dessutom nästan alltid har coola och användbara förmågor som implementeras grymt tjusigt i spelmekaniken. Thor kan ladda upp prylar i miljöerna med sin åska, Spindelmannen kan grabba tag i saker med sitt nät och så vidare. [caption id=“attachment_1414” align=“aligncenter” width=“500”] Wolverine har nog aldrig sett så ofarlig ut[/caption] Berättelsen är i vanlig ordning en lite tillskruvad historia som lånar ifrån lite av varje, främst ifrån senare tids biofilmer med Avengers i spetsen. Humorn och parodin är ständigt närvarande och håller ungefär samma fina nivå som vanligt, även om jag fortfarande hävdar att stumfilmsstuket ifrån lite tidigare spel i serien är roligare än den inspelade dialogen jag fått vänja mig vid på senare år. Ett annat inslag ifrån senare tids spel i serien som jag inte har särskilt mycket till övers för är den öppna staden som finns att leka runt i emellan uppdragen. Bil och båtkörning känns verkligen helt poänglöst när jag kutar runt med mäktiga superhjältar. När S.H.I.E.L.D´s flygande bas dessutom finns att tillgå blir det än mer fånigt och jag kan inte låta bli att tycka att det hade räckt med den som hubbvärld. Väl inne i själva uppdragen finns det däremot inte särskilt mycket att klaga på, variationen är fantastiskt och jag får hela tiden uppleva både nya fräcka miljöer och byter hela tiden emellan olika kombinationer av superhjältar för att ta mig igenom dem och slå de många bossarna i legobitar. [caption id=“attachment_1416” align=“aligncenter” width=“550”] Lego ÄR inte sådär böjbart, mr Fantastic.[/caption] Det märks emellertid att spelmotorn börjar bli ganska tröttkörd och även om världar och karaktärer är väldigt omsorgsfullt skapade tycker jag ändå det saknas en hel del ögongodis som hade kunnat tillföra mycket till atmosfären. Nästa spel ifrån TT Games lär förmodligen ha en motor anpassad för den nya generationen och då blir det säkert bättring på den punkten. Totalt sett kan jag hur som helst konstatera att Lego Marvel Super Heroes placerar sig i toppen av den numera stora högen av Lego-spel, med reservation för att i alla fall jag börjar bli väldigt mätt på serien vid det här laget och har även svårt att se spelare som inte gillat den tidigare att omvändas av det här. För älskare av Marvel och alla som inte provat på konceptet tidigare känns den här produkten dock som en varm rekommendation och tack vare det hittills bristande utbudet av bra spel på Playstation 4 placerar det sig faktiskt i toppskiktet på just den plattformen.

Recension: Don't Starve [PS4]

Tue, 21 Jan 2014 18:01:11 +0000

Sandlådespel med överlevnadsinslag är en stekhet trend i spelbranschen, i synnerhet bland indieutvecklare. Permanent död, upptäckarglädje och frihet är ofta grundstommen, och förra året släppte Klei Entertainment, gänget bakom Mark Of The Ninja och de båda Shank-spelen, en hyllad tolkning av genren som nu även har fått ett hem på PlayStation 4. När du startar en omgång i Don’t Starve väcks du av en mystisk figur som kort och gott konstaterar att du nog borde hitta något att äta innan natten kommer. Därefter finns inga direktiv eller fingervisningar kring vad som ska göras, du vet bara att du inte får svälta ihjäl. Det går att plocka pinnar och gräs ifrån marken, och om du hittar en vass sten kan du tillverka en yxa. Hugg ner ett träd och lägerelden för natten är ordnad. Att undvika svält blir snabbt långt ifrån det enda problemet eftersom din psykiska hälsa falnar vid regn, mörker och monsterkonfrontationer. Fysisk hälsa är den tredje och sista mätaren att hålla koll på och också den enklaste att hantera till en början då hungern initialt är det enda du behöver fokusera på. Don’t Starve lyckas med något som många liknande spel inte riktigt fixar, nämligen att det gör mig både nyfiken och otroligt motiverad. I Minecraft känner jag mig likgiltig inför friheten och det blockiga utseendet (även om jag kan se storheten i spelet), men Don’t Starve lockar istället in mig med sin underbara handritade värld och känsla av mystik. Dessutom har det ett oerhört djup och jag upptäcker hela tiden nya saker som får mig att vilja göra om och klara mig bättre. Gränssnittet är väldigt intuitivt och trots att jag inte får någon hjälp alls förstår jag mig sakta men säkert på hur saker och ting fungerar. Jag uppskattar verkligen att ibland få spela ett spel där utvecklarna inte håller mig i handen. Berättelsen i spelet blir min personliga resa och jag har kommit på mig själv med att spontant berätta för nära och kära om mina eskapader efter att det oundvikliga snöpliga slutet inträffat. [caption id=“attachment_929” align=“alignnone” width=“640”] Bättre fly än illa fäkta[/caption] Jag har nog aldrig haft en så stark känsla av att vilja börja om med ett spel så fort saker går åt skogen som med just det här lilla mästerverket. Det är alltid mitt fel när jag slappnar av för mycket och ger jag mig ut på alldeles för vågade expeditioner när vintern kommer. Jag kan ha suttit ett tiotal timmar med en omgång och när jag väl biter i gräset startar jag ögonblickligen en ny. “Spelet ska inte få besegra mig, jag ska besegra spelet!” , tänker jag tyst för mig själv och svär ett par gånger. Don’t Starve är helt enkelt ett spel jag älskar att hata och Klei Entertainment har vuxit till en av mina absoluta favoriter bland indieutvecklare. Alla med medlemskap i PlayStation Plus kan ladda hem spelet gratis just nu och jag rekommenderar alla att göra så. För dig som inte hakat på det tåget kostar spelet 123 __kronor, och rekommenderas då ändå starkt.

Recension: Killzone: Shadow Fall [PS4]

Tue, 14 Jan 2014 15:30:45 +0000

Rent tekniskt är Killzone: Shadow Fall ett praktexemplar bland PlayStation 4-spel. Det rullar silkeslent i äkta 1080p-upplösning och ser på sina ställen bedårande stiligt ut. Ljuseffekterna ger miljöerna liv och känslan av storskalighet är hisnande på ett par banor. Vill du ha en liten smak av vad den nya generationen innebär i detta avseende är det här definitivt spelat att testa. Men att ansvara för flaggskeppet bland lanseringstitlar på en ny konsol är med all säkerhet ett ganska stressigt och tungt uppdrag. Guerrilla Games åttagande var alltså på pappret i stort sett dömt att misslyckas och det gjorde det också - men inte fullständigt och definitivt inte utan att gnistra till här och där. När jag ger mig i kast med kampanjen blir det emellertid tydligt att mycket av krutet hamnat just på det rent tekniska. Under den stiliga ytan gömmer sig nämligen ett synnerligen traditionellt skjutspel. Vad som vid spelets andra bana ger sken av att vara ett försök att skapa dynamiska och öppna miljöer med stora valmöjligheter visar sig snabbt vara något som det helt enkelt inte fanns tid att fullfölja. De flesta av passagerna i Killzone: Shadow Fall består faktiskt av nedärvt korridorsspringade genom snitslade banor, med lite tidstypiskt duckande bakom skydd och påtvingat metodiskt siktande emot huvudet för att nå framgång. Det går att smyga sig fram och avrätta fiender bakifrån, men det finns nästan aldrig bra tillfällen att använda sig av tekniken och det hjälper inte heller att motståndarna verkar ha både ett sjätte sinne och syn som en örn. Berättelsen följer den ifrån tidigare spel och äger rum under en tid av bräcklig vapenvila emellan människor och Helghast. Viljan att baka in samhällskommentarer om krig och politik är oförtäckt, men det misslyckas dessvärre nästan alltid att engagera. Karaktärerna på båda sidor av konflikten framstår som riktiga skitstövlar och jag bryr mig inte om varken dem eller vem som går vinnande ur striden. En bidragande orsak till min brist på engagemang finner jag hos de många styltiga röstskådespelarna som nästan verkar göra sitt yttersta för att förvandla redan tveksamma figurer till nästan skrattretande parodier på sig själva. När det kommer till flerspelarläget ljusnar det en aning. Guerrilla Games ska ha en fjäder i hatten för att det dels fungerar i det närmaste felfritt att hoppa in och ut ur matcher och dels för att de insett vikten av stabila 60 bildrutor per sekund. Spelläget Warzone har måhända hängt med ända sedan Killzone 2, men det är fortfarande väldigt uppfriskande att aldrig riktigt veta vad som ska ske härnäst när spelupplägget ändras under matchens gång. En annan viktig aspekt när det kommer till flerspelarlägen är att det fortsätter att nötas även någon vecka efter lanseringen och där har spelet inga som helst problem utan verkar ha fått sig en skara hängivna anhängare och spelas flitigt alla tider på dygnet. Sammantaget har Killzone: Shadow Fall alltså en helt okej kampanj som vid sidan av sitt stiliga yttre känns tämligen gammaldags och ett hyfsat bra flerspelarläge. Jag är helt övertygad om att Guerrilla Games siktade bra mycket högre och ambitionerna är både tydliga och har potential också, men slutresultatet blev alltså bara halvbra och det är givetvis en ganska stor besvikelse.

Recension: Knack [PS4]

Fri, 10 Jan 2014 14:00:11 +0000

Även om försäljningen av PlayStation 4-konsoler verkar ha gått oförskämt bra är det många som kan skriva under på att spelutbudet till den nya konsolen haft en riktigt knackig start. Själv har jag visserligen haft ganska kul med startutbudet då det bjöd på en rad lyckade multiformatstitlar, men jag kan förstå att folk är besvikna då de konsolexklusiva titlarna lyser med sin frånvaro, och bland de få som har släppts är det i stort sett bara Resogun (9/10) som kommer att bli ihågkommit. Bland de andra exklusiva lanseringstitlarna finner vi familjeäventyret Knack , vars syfte är att öppna dörren till den nya konsolgenerationen genom att bjuda på ett Pixar-osande actionspel sett ur fågelperspektiv för upp till två spelare. Vid första anblick känns spelet väldigt lättillgängligt då kontrollen är simpel och majoriteten av attackerna utförs med en och samma knapp. Att alla talar svenska är förstås också roligt, trots att översättarna inte petat in ett enda knack knack-skämt och valt att kalla goblins för troll. Även om jag stör mig på att det inte går att byta språk utan att ändra systemspråk i konsolen talar allt i Knacks inledande bana för ett lovande äventyr för såväl ovana som erfarna spelare. Tjugo dödsfall senare så tidigt som på andra banan upptäcker jag dock att denna inledande känsla var helt fel. Innan jag vet ordet av det upptäcker jag att svårighetsgraden blivit omotiverat hög och spelet verkar plötsligt vara utvecklat med riktiga hardcorespelare i åtanke, men missar på samma gång att bjuda på ett stridssystem med någon form av djup eller belöning. Det får mig att undre vilken målgrupp spelet är gjort för egentligen. [caption id=“attachment_946” align=“aligncenter” width=“550”] Knack växer och blir större i takt med att han samlar reliker, bland dessa finns specialreliker som förvandlar honom till allt från en isjätte till en osynlig liten spionklump[/caption] Knack är en livs levande skrothög som växer sig större och blir starkare genom att samla gamla reliker och annat skräp från sin omgivning. Det hela blir tyvärr rätt ironiskt då titelns enformiga och föråldrade spelmekanik får hela upplevelsen att kännas just som en gammal relik, hämtad från tidig PlayStation 1-era. Hur vackra miljöer och stämningsfull musik vi än bjuds på räcker det alltså inte för att skaka av den unkna lukten av gammal källare när man ställer det mot nutida genrekonkurrenter som blockbustern LEGO Marvel Super Heroes och samlarsuccén Skylanders: Swap Force (8/10). Trots att spelet är exklusivt för den nya konsolgenerationen känns det alltså som hämtat från mitten av 90-talet. Karaktärsdesignen verkar också ha tinats upp från en tid då personlighet och spelkaraktärer var en ekvation som sällan gick ihop. För trots att Knack mestadels består av sten är han långt ifrån stentuff, och eftersom han bara följer order från sina människoliknande vänner utan att tänka någonting själv känns han som den mest opersonliga actionhjälten någonsin. Om utvecklarna nu haft så svårt att skapa intressanta personligheter hade jag gärna sett att de åtminstone försökt kompensera för detta med humor eller liknande, men det är väldigt sällan Knack får mig att dra på smilbanden. Därav inte sagt att det är ett genomuselt spel. Trots ovan nämnda (k)nackdelar och det faktum att samarbetsläget fungerar fruktansvärt dåligt tar jag mig ändå igenom hela äventyret utan att känna mig allt för uttråkad. Klart största behållningen finns i letandet efter dolda skatter, vars belöning tar lång tid innan man får användning för vilket gör dem extra intressanta. Dessa i kombination med min samlarmani fick mig till och med att spela om spelet direkt efter att jag klarat det i hopp om att hitta samtliga skatter. Jag gillar även grundidén med karaktären som byter kroppsstorlek beroende på hur mycket skräp hen samlat på sig och får olika egenskaper beroende på vilka element bråten tillhör, även om utvecklarna inte riktigt vågat ta ut svängarna ordentligt. [caption id=“attachment_945” align=“aligncenter” width=“550”] Spelets klart roligaste del är att leta reda på alla dolda skatter[/caption] Egentligen är Knack ett ganska okej spel, men alltför många brister och alldeles för få pusselavbrott får det att blekna bland dagens konkurrenter. Med LEGO- och Skylanders-spelen på samma format finns med andra ord ingen större anledning att bry sig om Knack, som ärligt talat släppts minst 15 år för sent. Det enda denna vandrande tegelstenssvärm kommer att samla hemma hos mig i fortsättningen är damm i min bokhylla, där det kommer att bli lika bortglömt som liknande Kameo: Elements of Power blev förra konsolgenerationen.

Recension: Angry Birds Star Wars [PS4]

Thu, 09 Jan 2014 11:31:32 +0000

Det är märkligt hur olika pris spel kan ha beroende på vilket format de släpps till. Med några få undantag brukar riktigt stora och omfattande spel till mobiltelefoner och surfplattor kosta någonstans mellan 7 och 38 kronor, medan de allra simplaste och kortaste konsolspelen nästan alltid går loss på tresiffriga belopp. Av någon konstig anledning har jag lärt mig att acceptera dessa skeva prisbilder. Ibland kommer jag på mig själv och hur konstigt min hjärna fungerar när jag drar mig från att köpa ett extremt avancerat strategispel till min surfplatta eftersom 50 kronor är hiskeligt dyrt på den plattformen, samtidigt som jag kastar mig över mediokra pusselspel till PS Vita när de reas ut för det fenomenalt låga priset 350 kronor. Man får vad man betalar för brukar det heta, men i de här fallen tror jag inte riktigt att det stämmer. Angry Birds Star Wars är ett väldigt extremt exempel på att något måste göras snarast för att jämna ut prisbilderna något. På min mobiltelefon kan jag köpa spelet för 7 kronor och får då en titel som passar utmärkt för portabelt spelande och som är perfekt utformat för att användas med pekskärm. Till PlayStation 4 kostar däremot en ganska medelmåttig konvertering av detta spel med tveksam kontroll - håll i er nu - runt 300 kronor! Visserligen bjuds det på 20 “exklusiva” bonusbanor som vardera tar runt femton sekunder att spela, samt två extremt långsamma flerspelarlägen som i stort sett är originalspelet fast du och din vän får turas om med att slunga iväg arga fåglar mot ohälsosamt stillasittande grisar. Men detta extramaterial är knappast värt 300 kronor när själva originalspelet bara kostar 7 kronor. Om vi bortser från det vansinnigt höga priset till Sonys plattformar är Angry Birds Star Wars den klart bästa delen i Rovios serie med ilskna flygfän. Precis som innan går allt ut på att slunga fåglar från slangbellor mot ondskefulla grisar, fast denna gången är de uppklädda som klassiska Star Wars-karaktärer med roliga namn som Pigtroopers och Lard Wader. Det bjuds på en del roliga specialkrafter och med hjälp av ljussablar, laserpistoler och kraften kan du nu förstöra ännu mer för de stackars grisarna när du slungat iväg din fågel, och den roliga gravitationen som återfanns i Angry Birds Space återanvänds flitigt på rymdbanorna. Har du spelat Angry Birds innan vet du med andra ord precis vad du får. Precision och känslan är dock betydligt sämre när jag använder vänstra spaken på handkontrollen för att slunga iväg fåglarna istället för att dra på en surfplattas pekskärm, och den inbyggda pekplattan på DualShock 4 fungerar tyvärr ännu sämre än spaken. Jag tycker inte heller att spelet passar särskilt bra till en stationär konsol, och har faktiskt haft betydligt roligare med titeln när jag strömmat den till min PS Vita istället, även om det också var betydligt klumpigare än att spela det på min mobiltelefon. Allt som allt är jag tyvärr ganska trött på Angry Birds, vilket kanske inte är så konstigt då jag aldrig riktigt såg storheten i originalet. Älskar du serien kommer du säkert att ha kul även med detta, men ha då i åtanke att du får betala mer än 50 gånger så mycket för en betydligt sämre version än den som går att köpa till mobiltelefoner och surfplattor. Det är förvisso billigare än att köpa en helt ny mobiltelefon som har stöd för spelet, men äger du redan en PS4 har jag svårt att tro att Angry Birds Star Wars inte går att ladda ner till den telefon du äger idag.

Recension: Skylanders: Swap Force [PS4]

Mon, 06 Jan 2014 12:46:40 +0000

Vad finns det egentligen för förväntningar på ett när det släpps till en helt ny konsolgeneration? Vi vet redan nu att det inte kommer att finnas nya fysikeffekter för vare sig gräset eller håret, och det lär inte heller göras några ansträngningar rörande animeringarna för karaktärerna och miljöerna. I framtiden kan det säkert bli tal om funktioner som aldrig hade varit möjliga på PlayStation 3, men i dagsläget brukar det oftast handla om en regelrätt portning med lite snyggare yta för PS4-versionen. Så hur blir det med Skylanders: Swap Force till PlayStation 4? Jo, det spelet passar utmärkt in i den mallen. Ytan och ljussättningen har polerats till en hel del, vilket märks allra mest på jättarna från Skylanders: Giants. Jag kommer på mig själv att flera gånger beundra hur exempelvis Thumpback ser ut och om jag kisar lite, lite så tycker jag att det nästan ser ut som om det vore den fysiska figuren. Det andra nya med PlayStation 4-versionen är användandet av den tryckkänsliga plattan, men vi snackar inte direkt om något innovativt här. Istället är det en knapp som ger dig snabbare åtkomst till den aktiverade figuren (där du bl.a. kan registrera ägarskap och kolla in värden). Jag hade föredragit att det fanns en karta istället, men med tanke på hur vanligt det är att sabotera spelmekaniken med en ny gimmick så kanske jag får vara nöjd över att det inte skapades något destruktivt. Dessutom slipper vi SixAxis-kontrollen, precis som i PS3-versionen. Själva spelet är däremot mycket bra. Förvisso är det mer utdraget i jämförelse med den suveräna föregångaren, men jag har det ändå barnsligt kul med alla nya slags minispel som ger en nödvändig variation. Fast då krävs det också att du måste köpa Swap-karaktärer som klarar av de åtta varianterna (underdelarnas olika förmågor). Det är enkelt att fastna i ett cynisk utspel om hur pass girig utvecklaren är, men så är inte fallet eftersom jag själv fick se prototyper där en karaktär kunde bytas ut på sex (!) olika sätt. I slutändan tycker jag ändå att de har funnit en bra balans utan att bli alldeles för kommersiellt tänkande. [caption id=“attachment_821” align=“aligncenter” width=“494”] Hur många kommer du att köpa?[/caption] Plånboken kommer ändå att lida i slutändan, men jag spenderar glatt pengar på dessa figurer istället för en viss konkurrent som inte bara gör ett dåligt spel, utan även illa skapade figuriner. Ja, jag tittar på dig, Disney Infinity. Nu finns det förvisso inte ens tillgängligt till PlayStation 4, men det är värt att påminnas om hur det kan se ut med en riktigt taskig balansering mellan kommers och spelglädje. Ifall du redan äger Skylanders: Swap Force till PS3 finns det ingen anledning att kasta ut 600-700 kronor för denna version, men om du inte redan har det är det på tiden att du kastar dig in i denna underbara värld som helt genialiskt blandar mellan fysisk och digital underhållning. Och ja, även vuxna kan ha mycket kul med det.

Recension: Assassin's Creed IV: Black Flag [PS4]

Tue, 17 Dec 2013 17:49:18 +0000

Långt innan släppet av Assassin’s Creed III visste utvecklaren Ubisoft Montreal att delen med skeppsstrider skulle bli ett populärt moment. Så pass att uppföljaren skulle ha sin grund kring det och den tidens vattenkultur - piratåldern. Du som spelare får ta dig rollen som Edward Kenway när han har mördat en person med lönnmördarkläder som visade sig vara på väg till tempelriddare för att sälja en mystisk kub. Pengarna är hans enda drivmedel, men allt eftersom börjar han inse att det kanske finns saker som är viktigare än att plundra och mörda för att kunna bli rik. Själva berättelsen inne i simulatorn Animus är inte lika bra som förra årets hämndtema, men där Kenway känns okarismatisk kliver nutiden fram med sin spännande förstapersonsvy. Det spelmekaniska blir inte mer varierat än att du ska hacka datorer, skanna QR-koder och tjuvlyssna. Fast det spelar inte så jättestor roll eftersom jag blir mycket nyfiken på hur de har gått vidare med en helt ny huvudperson. Som de flesta vet är det dock simulatorn som står för en klar majoritet av speltiden, och det lämnar mig inte besviken. Kontrollen är lika tajt som tidigare och rent innehållsmässigt är Assassin’s Creed IV: Black Flag det överlägset största spelet i serien. Så pass stort att det också blir ett litet problem. En mycket stor portion består nämligen av sjöslag och massvis med resande. Eftersom svårighetsgraden varierar kraftigt följer det med ett uppgraderingssystem som har lite olika krav. Grunden baseras självfallet på pengar, men utöver det behöver du metall, tyg, virke och ritningar - något som du endast får genom att delta i havsstrider och genom att hitta dolda skatter i havets djup eller genom att läsa av skattkartor. [caption id=“attachment_804” align=“aligncenter” width=“550”] Gänget och jag.[/caption] Eftersom upplägget på uppdragen ibland går ut på att du måste ha ett bra skepp tvingas du till att nöta så att ditt fartyg är tillräckligt stridsdugligt. Ifall du är duktig på att spela lär du ändå klara dig bra, trots ett varningsmeddelande som säger att ditt skepp bör uppgraderas innan minnet startar. Men då krävs det också att du har införskaffat åtminstone några saker. Ifall du tjurar och vägrar slösa pengar på skeppet kommer du dock att fastna ordentligt. Tack och lov kan du välja att avsluta minnet, för annars hade du fått börja om från början i klassisk rollspelsstil. Nu när jag ändå gnäller kan jag passa på att ta upp om det andra problemet i spelet, nämligen dess fantasilösa flerspelarläge. Själva idén är fortfarande bra på pappret, men att ha så många spelare samtidigt gör hela grejen till en ospännande och en medioker spelupplevelse. Jag skulle hellre vilja se dueller eller tre stycken mot varandra. Tack och lov har de infört samarbetsläget Wolfpack , som går ut på att du och tre vänner ska samarbeta för att klara ett visst antal mål på tid. Annars förstår jag inte hur det kan vara så att det inte finns något flerspelarläge för alla skeppstrider. Med tanke på hur kul jag har det ute på havet vore det enormt intressant att slåss mot mina vänners skepp i bästa Leviathan: Warships -stuk eller varför inte i samma vy som i kampanjen. Jag hoppas verkligen att detta är något som är en del av en kommande expansion, för som koncept låter det lika spännande som att… lönnmörda dina vänner. I övrigt vill jag jämföra Assassin’s Creed IV: Black Flag med Assassin’s Creed: Brotherhood. Precis som då är det en uppföljare till vad som då var spelseriens absoluta höjdpunkt, fast mer finslipat och bjuder på lite mer innehåll. Den som tror att det blir en lika stor skillnad som mellan Revelations och Assassin’s Creed III kommer att bli mycket besvikna, utan se det här snarare som ett komplement för den som redan har betat av allt gott i trean. Piraterna bjuder inte på något revolutionerande, men det är fortfarande samma och trevliga grund som är ordentligt fylld med innehåll.

Vad har du spelat i helgen? [Vecka 51 2013]

Mon, 16 Dec 2013 12:34:21 +0000

En helg kan gå fort - särskilt om oplanerade saker händer. Nu är det åtminstone måndag igen, och det är dags att bekänna dina synder. Hann du med att spela det du tänkt i helgen, eller kom adventsfirandet i vägen? Här är vad vi har spelat och har för intryck efter helgen:

Fredrik samlade vapen

[caption id=“attachment_255” align=“aligncenter” width=“550”] Efter oräkneliga speltimmar har Fredrik till sist knipit platinumtrofén i Dark Souls till PS3. Nu ska han bara upprepa proceduren på PC och Xbox 360.[/caption] Helgen blev lite kortare än planerat, mestadels för att jag i fredags lyckades bli uppskriven på gästlistan för årets elektroniska Lucia-firande. Nere i Skåne finns det nämligen en tradition att fira in julen med en elektronisk synth-julfestival. I år fick denna dock byta namn från ElectriXmas (tidigare: Virtual Xmas) till det mer passande - Electric Lucia. Så under fredagen och lördagen lyssnade jag på synth och såg rätt bra band spela. Men, när söndagen väl kom, lyckades jag (efter en välbehövd pizza) spela både Rainbow Moon och Dark Souls. Lyckades till slut knipa den sista nedriga trofén och fick därmed mitt platinum i Dark Souls. Nu ska jag bara lyckas med samma bedrift på de två andra plattformar jag har spelet till…

Recension: Contrast [PS4]

Mon, 16 Dec 2013 10:16:58 +0000

Det är inte helt unikt att se indiespel i form av pusselspel med element från plattformsgenren inbakade. Contrast passar också in i denna mall, men bidrar med en hel del intressanta spelmekaniker som gör att det sticker ut i mängden. Som titeln skvallrar om handlar detta mycket om att pussel och plattformsekvenser kretsar kring skuggor och siluetter och protagonisten Dawn har förmågan att smälta in på ett tvådimensionellt plan för att kunna använda skuggor som plattformar.

Vad spelar du i helgen? [Vecka 50 2013]

Fri, 13 Dec 2013 16:30:41 +0000

Inte nog med att det är fredag idag - det är även lucia och fredagen den trettonde. Ta det försiktigt idag så ni inte råkar ut för märkliga herrar med hockeymasker. Att det börjar lacka mot jul märks både i mängden reor som dyker upp, samt den nästan totala avsaknaden av nya spelsläpp. Men, såhär inför jul och de oundvikliga “årets spel”-debatterna passar det ju ypperligt att passa på att gå igenom de spel som ännu inte hunnits med och reflektera lite över året som gått.

Recension: Injustice: Gods Among Us Ultimate Edition

Fri, 13 Dec 2013 15:32:15 +0000

Slagsmålsspel är en lite bökig genre för mig, jag har diggat speltypen ända sedan jag och mina vänner hänfördes av Street Fighter II på Super Nintendo för drygt 20 år sedan. Problemet ligger i att just vänner med liknande spelsmak och tid att köra spelet lokalt hemma i soffan är ett absolut måste om jag ska få ut någon njutning av ett spel av den här typen. Injustice: Gods Among Us Ultimate Edition gör sitt yttersta för att göra mig intresserad av att spela ensam. Det har ett ovanligt påkostat, om än ganska fjantigt berättarläge, där jag får spela som nästan alla karaktärerna i en historia som urspårat sträcker över flera dimensioner. Jämfört med andra slagsmålsspel är däremot berättelsen rena Shakespear och NetherRealm ska ha beröm för att de faktiskt lyckas väva in alla kända och okända DC Comics-figurer utan att det känns fullständigt absurt. [caption id=“attachment_768” align=“aligncenter” width=“550”] Dö, Batman! Dö![/caption] Utöver kampanjen finns det dessutom drivor av olika utmaningar att ta sig an i Battles och saker att låsa upp i S.T.A.R. Labs. Inget av detta lyckas dock hålla mitt intresse vid liv särskilt länge, det är i spelet mot mänskligt motstånd, där jag kan sno handkontrollen ifrån motståndaren när jag blir sur, som den äkta spelglädjen finns. Mycket riktigt lyfts upplevelsen när min polare kommer över och han är dessutom riktigt imponerad över hur stiligt och bombastiskt Injustice är. Karaktärsgalleriet är brett och erbjuder något för alla smaker, däremot finns det en hel del figurer i DC Comics katalog som jag finner ytterst platta och ointressanta rent designmässigt. Balansen är hursomhelst god och det finns inga uppenbart överlägsna val, vilket givetvis är skönt och uppmuntrar till att testa lite av varje. [caption id=“attachment_769” align=“aligncenter” width=“550”] Den här striden mellan Harley Quinn och Solomon Grundy är jämnare än du kan tro.[/caption] NetherRealm har valt att frångå en del av det spelsystem de använde i sitt hyllade återuppväckande av Mortal Kombat. Blockknappen är exempelvis borta till förmån för det klassiska blocksättet ifrån Street Fighter där spaken dras bakåt. Utöver detta används ett intressant system för hur rundorna spelas där jag får behålla min hälsa från föregående omgång när jag nött ner min motståndare. Detta skapar en intressant dynamik där jag belönas för att dominera och plötsliga vändningar blir då också ovanligare. Det som främst skiljer denna uppfräschade Ultimate Edition från originalet är samtliga nedladdningsbara karaktärer ingår. När det kommer till det rent visuella har det inte hänt särskilt mycket, allting ser bara lite skarpare ut. Det finns enligt mig inte någon poäng med att köpa denna version för den som redan har originalutgåvan. Däremot är det ganska enkelt att rekommendera PlayStation 4-ägare som uppskattar genren att plocka upp Injustice. Det är ett påkostat slagsmålsspel med fin balans och mycket kärlek till världen det är baserat på.

Månadens PlayStation Plus-spel [December 2013]

Fri, 13 Dec 2013 13:24:34 +0000

Det blir ett litet gäng julklappar från Sony till alla PlayStation Plus-prenumeranter i år. Den 24 december dyker en kvartett nya titlar upp i spelsamlingen och de kan beskrivas som en djävulsk samling gråtmilda gränsfall till färgglada offer… Eller något sådant. Dessutom blir det ett nytt spel till svältfödda PS4-ägare. Årets julafton blir åtminstone rena julafton för PlayStation 3-spelarna. Både Dantes återkomst i DmC: Devil May Cry och vapenbonanza i Gearbox samarbetsskjutareBorderlands 2 kommer att ligga under den digitala julgranen. På PS Vita-fronten skymtar Mega Man-skaparen Keiji Inafunes arenabaserade actionrollspel Soul Sacrifice och det explosionsartade fightingspelet med den korta och koncisa titeln Blazblue Continuum Shift Extend. När det gäller PS4:an är nästa släpp lite längre fram. Först den åttonde januari dyker den mörka överlevnadssimulatorn Don’t Starve upp. Vill du veta mer om det spelet, och andra kommande indietitlar till PS4:an kan du läsa Tobys tips här. Vad tycker du om december månads PS Plus-skörd?

PSbloggens topplista: Fyra önskemål till Fallout 4

Fri, 13 Dec 2013 11:10:48 +0000

Det har varit en turbulent och kanske lite snopen tid för oss som trånar efter en fortsättning på Fallout-serien, men efter en väl utförd blåsning lyser hoppets stjärna igen. För nu har nya bevis för att Fallout 4 faktiskt är under utveckling dykt upp ännu en gång! Okej, vi kanske blir lurade igen, men ärligt talat. Nog sitter det någon någonstans och jobbar på ett nytt Fallout? Därför passar vi på att bjuda på fyra saker som skulle lyfta Fallout 4! Men först kanske det är på sin plats med en kort översikt på vad som egentligen händer i Fallout-världen. Det senaste spelet som släpptes var 2010 års Fallout: New Vegas. Efter en rad expansioner till det spelet har det väldigt tyst om serien, men ärligt talat känns det minst sagt sannolikt att ett litet gäng Bethesda-anställda redan lagt åratal av sin tid på Fallout 4. Rykten har förstås florerat av och till om en tänkbar utannonsering, men allt tog fart på nytt när sajten TheSurvivor2299 lades upp för några veckor sedan. En kryptisk sida med morsekoder som passade väl in i den stora fauna av fanskrivna spökhistorier om Fallout som florerat på nätet en längre tid. Allt pekade på en utannonseringen under förra helgens Spike TV-mässa, men så blev det förstås inte. Den enorma konspirationen avslöjades av upphovsmannen som ett rent lurendrejeri och många hoppfulla hjärtan misströstade nog lite. Men så hände något ändå! Redaktionen på Kotaku fick kontakt med en för oss anonym källa som försåg dem med en mängd dokument. Det var en serie instruktioner till rollbesättarna som jagar skådespelare till ett projekt som kallas Institute. Ingenstans nämns namnet Fallout, men som du ser på bilden nedan är det ganska uppenbart vad det handlar om. [caption id=“attachment_745” align=“aligncenter” width=“550”] Vilket spel det handlar om? Gissa! Bild från Kotaku.com.[/caption] Så här sitter vi, men en uppföljare som utspelar sig i Boston och en huvudperson som vaknar upp från kryosömn. Visst är det lätt att låta fantasin skena? Själv har är jag en inbiten Fallout-spelare som betat av allt utom det där PlayStation 2-spelet som vi inte pratar högt om och generös som jag är följer härmed fyra förslag som skulle få Fallout 4 att fyrdubbla försäljningssiffrorna!

Snoop Rayman utannonserar PS4-versionen av Rayman Legends

Wed, 11 Dec 2013 20:06:27 +0000

Med tanke på hur tomt det är med nya spel till PlayStation 4 så är det inte konstigt att titlar från det här året får ny kostym under 2014. Nu är det Ubisoft som har gått ut tillsammans med Snoop Rayman (f.d. Snoop Lion, Snoop Dog, Snoop Doggy Dog, DJ Snoopadelic och Snoopzilla) för att utannonsera Rayman Legends till PS4, som släpps i Sverige under slutet av februari. Förvisso kommer inte Raymans hår att ha en egen fysikmotor, men vi får hela en (!) ny kostym med inspiration från Assassin’s Creed. Med Uplay-poäng kommer du också att kunna köpa dräkten Funky Ray. Slutar allt nytt gratisgodis där? Ja, det gör det. Nu tänkte jag vara snäll och lägga in utannonseringstrailern i slutet av texten, men efter att ha sett den skulle jag snarare ha känt mig elak. Därför får du istället titta på årets hittills bästa meme som till 100 % inte har något med spelet att göra. Även om huvudbilden faktiskt har fladdermöss. [caption id=“attachment_719” align=“aligncenter” width=“500”] Årets bästa? Årets bästa![/caption]

"Spelar mitt barn för mycket?"

Wed, 11 Dec 2013 14:00:54 +0000

Har du tv-spelande barn men är inte själv särskilt bevandrad i spelbranschen kan det vara tufft att veta var gränser ska dras och vad som är upp och ner. I förra krönikan om tv-spelande barn nämnde jag att vilsna föräldrar ofta ställer samma två frågor. Den första: Vilket spel ger jag mitt barn? avhandlade vi i förra artikeln. I huvudsak var tipset att verkligen följa PEGI-märkningarna i första hand och sätta dig ner och intressera dig för spelet i andra hand. Att vara delaktig gör mycket och du lär dig på kuppen. Den andra vanliga frågan är klurigare: Hur gör jag om mitt barn spelar för mycket? Frågan är klurig, av flera orsaker. För det första råder det väldigt olika meningar kring huruvida tv- och datorspel är utvecklande eller skadligt. Jag är inte psykolog och kan inte göra annat än följa de olika forskningsrapporter som ploppar in från gång till annan. Kortfattat säger de ungefär att tv-spel visst kan vara utvecklande för hjärnan, men aggressivt beteende eller andra mer eller mindre destruktiva mönster kan utlösas eller åtminstone förstärkas. Kanske. [caption id=“attachment_703” align=“alignnone” width=“550”] Ett spel som många föräldrar antagligen känner igen eller fasar för: Minecraft. Den digitala motsvarigheten till Lego. Ett bra exempel på hur spel kan användas både i pedagogiska och problemlösande syften.[/caption] Kort sagt; tv- och datorspel kan förmodligen göra både gott och ont i olika sammanhang och doser - precis som vilken underhållningskonsumtion som helst; film, böcker, musik eller whatever. Men det som egentligen gör frågan svår är uttrycket “för mycket”. Häri ligger en värdering och en farhåga. Att göra något i “för stor dos” är dåligt eller kan åtminstone gå ut över annat. Som exempelvis skolarbete eller jobb. En människa har 24 timmar per dygn; jag vågar påstå att jag läser saker sammanlagt fyra timmar varje dag. Är det “för mycket”? Eller är det bara utvecklande? Är fyra timmars läxläsning eller tentapluggande för mycket? Eller handlar det om att läxläsning helt enkelt är en bättre syssla - och inte om huruvida spel är skadligt eller ej? Det må vara hänt - läxläsning är viktigt, men frågan du kanske ska ställa dig först är vad du själv anser vara “lagom” i sammanhanget - och gärna jämföra med andra sysslor. Hur många timmar ska ditt barn läsa böcker för att du ska reagera och undra om det är “för mycket”? Hur många timmar ska ditt barn ägna åt fotboll innan det är “för mycket”? [caption id=“attachment_708” align=“alignnone” width=“550”] För de oroliga föräldrarna finns det ganska enkla sätt att begränsa/kontrollera speltid och dess effekter. Ett av de mer effektiva - spela tillsammans med barnet.[/caption] Spelade den elvaårige Zlatan “för mycket” fotboll? Borde han läst läxor istället? Han blev till slut mångmiljonär - vore det mer ok att spela “för mycket” om du insåg att ditt barn potentiellt skulle kunna bli mångmiljonär på spel? Min idé är inte att påstå att ingen kan spela för mycket - min tanke är att varje förälder bör fråga sig varför de är rädda, varför de är oroliga för att något är “för mycket”. Och ställa det i jämförelse med allt annat unga sysslar med på fritiden. Spel är en fritidssyssla bland andra och här för att stanna. Det kan vara otroligt utvecklande men även repetitivt, beroendeframkallande och passivt. En del barn (och vuxna) spelar säkert för mycket. Men en del barn även läser, spelar fotboll och rider hästar “för mycket”. Tv- och datorspel tenderar att få en underordnad tillvaro jämfört med andra fritidssysslor. Bör det ha det?

Recension: Tre PlayStation-klassiker i nytappning [PS4]

Wed, 11 Dec 2013 11:44:46 +0000

PlayStation 4 har inte så många exklusiva spel att skryta med i dagsläget, och ett helt gäng av lanseringstitlarna var portningar från den förra konsolgenerationen. Men om du missat de spelen när det begav sig ställer vi så klart upp med en recension ändå. Johan har sammanfattat sina intryck av tre portning av gamla spel till PlayStation 3 och PS Vita. Så hur står sig Flower , Escape Plan och Sound Shapes på nytt format?

Recension: Need for Speed Rivals [PS4]

Tue, 10 Dec 2013 16:00:24 +0000

Det har pratats mycket om spel som suddar ut gränsen mellan online- och enspelarupplevelser på senare år, men ytterst få har ens kommit i närheten av att få denna ekvation att gå ihop. Närmast skulle jag nog säga att Test Drive Unlimited kommit - ett bilspel med den fantastiska visionen att majoriteten bilar i staden kontrolleras av andra uppkopplade spelare. Resultatet blev som ni säkert vet högst mediokert. Men tanken var god och har nu anammats av bilspelsserien Need for Speed med riktigt lyckat resultat. Need for Speed Rivals känns nämligen vid en första anblick inte som ett onlinespel. Titeln, som går ut på att åka runt i en öppen värld som påminner extremt mycket om den amerikanska västkust vi fick se i Hot Pursuit för bara några år sedan, kretsar huvudsakligen runt dig. Genom att bocka av simpla checklistor som uppmanar dig att vinna tävlingar, utforska världen och få till några snygga bredställ på vägen tas du vidare i handlingen precis som om det vore ett enspelarspel. Handlingen är visserligen rätt ointressant och löjligt berättad, men precis som i många andra arkadracingspel är det via denna du låser upp roligt material som nya sportbilar och användbara uppgraderingar. Men efter ett tag lägger jag märke till att världen omkring mig verkligen lever. Inte nog med att miljöerna är riktigt vackra och vädereffekterna bjuder på en imponerande variation så består en liten del av min omvärld av andra levande spelare som också kör sina enspelarkampanjer. De är inte fler än fem till antalet åt gången, och våra vägar korsas inte särskilt ofta om vi inte aktivt söker upp varandra. Men när vi väl möts i en korsning av en ren slump är det riktigt fräckt och bjuder på en variation som hade varit omöjlig att få till i en värld utan internetuppkoppling. [caption id=“attachment_646” align=“aligncenter” width=“550”] Även om miljöerna är väldigt vackra och varierande känns det synd att inte ens PS4-versionen bjuder på fler än 30 bildrutor per sekund, och ibland inte ens det.[/caption] Du kan välja att antingen spela som polis eller efterlyst fartdåre i Rivals, vilket bjuder på två väldigt olika upplevelser i en långt pågående katt och råtta-lek. Som polis kan du ta allt i det tempo du känner för, och du väljer själv om du bara vill strosa runt på vägarna eller jaga snordyra, snabba sportbilar vars förare bryter mot lagen. Är du däremot den som sitter bakom ratten i den sistnämnda bilen är du ständigt oerhört utsatt, och det räcker med några få sekunders ouppmärksamhet för att polisen ska komma ifatt dig och beslagta alla dina hårt förvärvade poäng. Spelet har ett väldigt beroendeframkallande poängsystem som uppmuntrar illegala racerförare till högt risktagande, men som vid slarv eller högmod resulterar i att ditt vrålåk totaldemoleras och dina tidigare bedrifter bokstavligen blir helt poänglösa. Jag gillar systemet, men samtidigt finns lite för många buggar under huven för att göra det hela tillräckligt rättvist. Det är inte helt ovanligt att jag fastnar bakom osynliga väggar, att spelet hänger sig helt utan förvarning eller att jag hamnar mitt i en polisjakt efter en lång laddningstid när spelet plötsligt får för sig att byta onlinevärd. Trots vissa orättvisor och stundtals oinspirerad speldesign som påminner lite väl mycket om tidigare delar i serien (både kontrollmässigt och sett till utformningen på tävlingarna) förlåter jag detta varje gång något fantastiskt händer i den levande världen. Det är oerhört underhållande när jag mitt i en tävling råkar möta en annan spelare som blir jagad av polisbilar åt andra hållet, jag gillar lättillgängligheten i att med ett simpelt knapptryck kunna utmana vem som helst i onlinevärlden, och det är riktigt roligt att hämndlystet skaka av mig polisbilar som förföljer mig genom att leta upp en medspelare med högre poäng och få dem att jaga henom istället. [caption id=“attachment_647” align=“aligncenter” width=“550”] För att avancera i handlingen måste du bocka av en utav tre valbara checklistor för varje ny nivå. Dessa består av delmål som “vinn en tävling”, “håll 270 km/h i 30 sekunder”, “ramma 10 bilar” och så vidare.[/caption] Allra mest tillfredsställande är att ge igen på andra racerförare efter att ha fått stryk i en tävling genom att snabbt byta till polisbil och tillsammans med en vän leta upp föraren och arrestera denne, och därmed beslagta alla poäng. Skadeglädje smakar sällan godare än då. För mig är Need for Speed Rivals en underhållande enlspelarupplevelse som tar plats i en uppkopplad flerspelarvärld där vad som helst kan hända, och är med andra ord den perfekta inkörsporten för att locka mig till att börja med onlinespelande på allvar. Detta om något är ett väldigt gott betyg, och det får mig att blunda för de irritationsmoment och misstag som Göteborgsstudion Ghost Games råkat lämna kvar i det färdiga spelet.

PSbloggen gnäller: Ständiga kompatibilitetsproblem!

Tue, 10 Dec 2013 15:00:44 +0000

PSbloggen gnäller är ett segment där vi låter någon i redaktionen gå loss fritt kring något spelrelaterat som irriterar och stör sådär mycket som bara ett riktigt jobbigt I-landsproblem kan göra. Joakim drivs till vansinne av bristen på kompatibilitet bland kablar och annan hårdvara För inte allt för länge sedan införskaffade jag ett lite dyrare bluetooth-headset eftersom jag fullkomligt avskyr trassliga sladdar. Jag läste tester och gick till butiker för att känna, klämma och lyssna innan jag bestämde mig. När valet var klart var jag lite mer än en tusenlapp fattigare men hade också härligt skönt ljud ifrån min telefon i öronen vart jag än gick. En del i min övertalningskampanj gentemot mig själv var att jag kunde använda headsetet till datorn och senare även till min nya PlayStation 4. Trots båda dessa maskiners stöd för bluetooth visade sig mitt antagande vara ytterst naivt. Den bärbara datorn får efter många om och men kontakt med headsetet, men lyckas bara få tag på ljudet och inte mikrofonen. Den stationära spelburken får tag i både uppspelning och inspelning men kvalitén är inte alls vad den borde vara, det låter ungefär som att jag viskar i en konservburk. Vid det här laget är jag givetvis redo att lägga mig ner och dö av irritation, men jag måste ju testa min PlayStation 4 också. Föga förvånande kan inte heller den i dagsläget kommunicera med bluetooth-hörlurar och headset trots att protokollet för just detta finns på plats. Inte ens Sonys egna förbannade trådlösa lurar fungerar. Maken till lathet har jag sällan skådat och även om Sony faktiskt har lovat att funktionen ska finnas med i en kommande uppdatering av mjukvaran är jag gruvligt besviken och sanslöst trött på all formatförvirring, brist på kompatibilitet och ständigt bristfälliga mjukvarustöd. Såhär ser det ofta ut när det gäller hårdvara, fullt fungerande och bra grejer pensioneras i förtid eftersom någon eländig kontakt är 1 millimeter tjockare eller något liknande. Utvecklare har förtvivlat svårt att enas kring standarder till att börja med och om de mot förmodan gör det så kommer det ändå nya versioner var och vartannat år. Trots att jag är både insatt och mycket intresserad av hårdvara har jag svårt att få saker och ting att fungera ihop i symbios, jag kan bara drömma om vilken förvirring det måste vara för den som är helt oinsatt. Om jag ska lugna mig i mitt raseri för en stund går det iallafall att konstatera att det var värre förr och att vi är på väg i rätt riktning. HDMI och micro-USB är exempel på format som majoriteten av teknikbranschen faktiskt lyckats att ena sig bakom, men även här finns skäl att bli skogstokig när företag som Apple envisas med att köra sina helt egna varianter på kontakter och annat. Givetvis handlar det om ganska medvetna val där företagen vill att våra saker inte ska funka och därmed tvinga oss att köpa nya prylar. Alternativt köpa allehanda avancerade adaptrar och omvandlare som transformerar och skickar vidare våra älskade ljud och bildsignaler. Nog om mina hemska bekymmer som gör mitt liv oerhört mycket svårare att leva, vad har du för tröttsamma sladdproblem, tidigt pensionerade tillbehör och oförståeligt dåligt kompatibla mojänger hemma?

Tomb Raider: Definitive Edition släpps till PS4 nästa månad

Mon, 09 Dec 2013 15:30:50 +0000

Letar ni efter “Veckans spelsläpp”? Då har ni kommit till fel ställe. Det släpps inga fler skivspel i år till PlayStation, vilket är minst sagt jättetråkigt när vi äntligen har fått PS4 här i Sverige. Faktum är att nästa stora PlayStation 4-spel presenterades för världen nu i helgen, och det är Tomb Raider: Definitive Edition som släpps den 31 januari 2014. Det ser faktiskt ut att bli det enda skivspelet som släpps i januari. Det ska innehålla följande:

Vad har du spelat i helgen? [Vecka 50 2013]

Mon, 09 Dec 2013 14:30:27 +0000

Helt utan förvarning har det redan blivit måndag igen och det har blivit dags att berätta för varandra vad vi har spelat i helgen. Gick allt som planerat? Vann du någon åtråvärd trofé, blev du hjälte i en flerspelarmatch eller besegrade du kanske någon maffig boss? Levde det nyinköpta spelet upp till förväntningarna? Som vanligt vill vi veta varje smaskig detalj om din spelhelg, så berätta! Här är vad vi har spelat och har för intryck efter helgen:

Recension: Battlefield 4: China Rising [PS4]

Mon, 09 Dec 2013 10:00:53 +0000

Jag är en person som gillar väldigt många olika genrer, men att lira flerspelarlägen i förstapersonsskjutare var inte min kopp te efter att jag slutade spela i Counter-Strike i början av 2000-talet. Lite då och då kunde jag testa diverse titlar för att se om jag hade ändrat mig, men inget lyckades fastna. Förrän jag kom i kontakt med Battlefield: Bad Company 2. Efter flera hundra timmar hade jag hittat mitt FPS-hem i Battlefield-spelen. De öppna fälten, mängden varianter av fordon och taktik var det som gjorde att jag bortsåg från Call of Duty och istället ville krama om svenska DICE. På senare år har konkurrenten kommit närmare och närmare, medan buggarna har fått större plats i det svenska krigsundret. Nu har det kommit till en kritisk punkt där jag vill påstå att jag inte längre är en flitig Battlefield-spelare. I min recension av Battlefield 4 (8/10) varnade jag starkt för flerspelarläget och dess stora problematik. Det fanns massiva problem redan i lokala nätverk, något som fortsatte när butikerna började sälja spelet. Men istället för att totalfokusera på att lösa alla problem valde man att ändå fortsätta jobbet med expansionerna. Ja, tills nyligen då DICE gick ut med att de ska försena dessa för att kunna stabilisera slagfältet och ta bort de mest kritiska buggarna. Du vet, de som gör det i princip ospelbart. Detta kan jag dock inte ta hänsyn till när jag ska recensera den senaste expansionen, China Rising. [caption id=“attachment_625” align=“aligncenter” width=“550”] China Rising bjuder på fyra nya banor att förundras över buggar på.[/caption] I teorin är det, som namnet tyder, stort fokus på asiatiska miljöer. Fyra nya kartor, inklusive en mycket stor ökenkarta, två nya fordon, fem nya vapen och lite annat smått och gott är beståndsdelen i expansionen. Verkligheten ser dock ut annorlunda, för det enda jag får uppleva är den ena buggen efter den andra. Jag vill så gärna bortse från detta och bara bedöma innehållet, men det går inte. Trots hela fyra uppdateringar och byte av servrar är det konstanta latensproblem, kraschar av både servrar och spelet, samt den ökända ljudbuggen som efter många om och men lyckades tas bort i föregångaren Battlefield 3. Det känns väldigt ironiskt att det fortfarande är ett stort problem för DICE. Lägg sedan till femtioelva andra buggar och du har till slut en soppa som jag inte frivilligt vill kasta mig in i. Vår betygspolicy berättar kortfattat vad varje steg i skalan betyder, fast på ett ganska förenklat sett. När det handlar om Battlefield 4: China Rising känns det som att PlayStation 4-versionen sammanfattas alldeles utmärkt. Innan jag avslutar med det citatet vill jag bara uppmana dig att gärna hojta till när det går att spela flerspelarläget igen utan att åldras tre gånger så snabbt. Jag gillar faktiskt alla utsökta detaljer som finns gömda bland alla dessa buggar. Men just nu får jag och DICE ta en liten paus, då relationen inte är den bästa i dagsläget. Så jag har egentligen bara en sak att säga: “1 - I princip ospelbart.”

Vad spelar du i helgen? [Vecka 49 2013]

Fri, 06 Dec 2013 17:00:10 +0000

Så var det fredag igen och idag släpps Gran Turismo 6. Är detta något du tänker lägga vantarna på och spela i helgen, eller är det kanske någon annan titel som ska förgylla din spelhelg? Jag gissar på att det är många som kommer att fortsätta spela PlayStation 4 men också en hel del som ger sig an den uppsjö av spel som släppts till PS3 och PS Vita under hösten. Eller ska du kanske prova på någon gammal klassiker som du missat? I så fall skulle jag rekommendera att du tar en titt på Fredriks text om spelskatten Dark Souls. Här är i alla fall vad vi tänkt spela:

Recension: FIFA 14 [PS4]

Fri, 06 Dec 2013 16:37:52 +0000

Efter att jag fick möjligheten att vara bland de första journalisterna som fick testa FIFA 14 insåg jag snabbt att detta skulle bli en årgång som skulle dela upp fansen i två olika läger - de som gillar den ökade realismen och de som tycker att spelglädjen har försvunnit. Ett halvår senare visade sig att jag hade helt rätt om den analysen, då flera, främst personer inom e-sport, anser att fysiken är för oberäknelig. Ett simpelt tryck på cirkelknappen betyder inte längre att du skjuter ett riktigt bra skott mot mål. I princip alla fysiska variabler räknas numera in. Och jag gillar det. För mig har FIFA-serien varit det självklara valet sedan många år tillbaka eftersom EA Sports alltid försöker sträva efter realism i sitt fotbollsspel. Givetvis finns det en gräns för när spelglädjen får för lite plats, men jag sätter snarare ett likamedtecken mellan dessa faktorer. Det värsta jag vet är spel där slumpen avgör istället för skicklighet. Klart det finns en större risk att jag förlorar på det, men min tävlingsinstinkt är så pass stark att jag inte bryr mig. Men allt har inte varit realism. En ökänd obalansering är att det är mycket enkelt att göra mål via inlägg, speciellt med en krossboll utanför straffområdet. EA har släppt ett gäng uppdateringar för att ta itu med detta, fast i ärlighetens namn är det fortfarande ganska enkelt att göra mål på det sättet. Det här är däremot inget som jag stör mig nämnvärt på, utan det är något annat som irriterar mig - lata portar. Nästa generation anlände för en vecka sedan, och som alltid brukar kvaliteten för titlar till flera plattformar vara mindre imponerande, trots att PC numera finns med i bilden och därmed borde det i teorin finnas en mall ägnad åt lite mer avancerade konsoler. Så är inte fallet med FIFA 14 till PlayStation 4. Visst, de irriterande laddningstiderna i menyer och under matcher har minskats drastiskt, men utöver det och snyggare närbilder känner jag knappt någon skillnad. Är det värt att betala 600 till 700 kronor för att uppgradera din PlayStation 3-version? Absolut inte. Om du inte har köpt spelet i en butik som har ett generöst inbytesprogram för den titeln finns det ingen anledning att slanta upp för denna mycket lata portning. Men om du inte har köpt det än så är det definitivt värt pengarna. Realismen tar FIFA 14 till nya höjder samtidigt som alla olika lägen bjuder på lika mycket variation som innehåll att dyka in i.

PSbloggens indiehörna: Fem kommande indiepärlor till PS4

Fri, 06 Dec 2013 16:00:32 +0000

Under de senaste åren har små oberoende spelbolag fått allt mer uppmärksamhet, och de utgör numera en uppskattad motpol till de väletablerade och maffiga storspelen som skapas med stor möda och ännu större budget. Indiespelen är en slags återgång till spelutvecklingens ursprung, och ett litet team på några få anställda kan enkelt spotta ur sig en liten och intressant spelpärla på någorlunda kort tid. Det finns såklart både fördelar och nackdelar med att det ofta blir en mycket enklare spelupplevelse, men de positiva aspekterna brukar vara flest. Det gäller väl inte minst tack vare att prissättningen ofta är låg. När du betalar mellan 70 och 150 kronor för ett indiespel spelar det inte lika stor roll att grafiken är lite enklare och kampanjen är lite kortare. Ja, så länge det finns något nytt och fräscht, det vill säga. Ett bra indiespel måste ju såklart tillföra något nytt. Ett rent lågbudgetspel som kopierar storspel gör ingen glad, utan det är de små teamens önskan att experimentera och få utlopp för sin kreativitet som lockar mest. Vi kommer att återkomma med några av våra favoriter som redan har släppts, men idag blickar vi framåt och tittar på fem av de kommande indiefavoriterna till PS4 - och ibland även PS3 och Vita. Don’t Starve - PS4 [Januari 2014] Vi börjar med Don’t Starve då det faktiskt släpps redan i januari - kostnadsfritt för alla med PlayStation Plus dessutom. Spelet går ut på att du ska överleva i vildermarkerna så länge du bara kan. Bygg ett hem, utforska de närliggande områdena och slå undan monstren. Se till att du har mat för vintern och eld som håller mörkrets bestar borta, och bered dig på att lära dig av dina många misstag. Grafiken är charmigt tecknad och banorna är olika för varje gång. Finns redan till PC om du vill testa det redan idag. Octodad: Dadliest Catch - PS4 [2014] Det här är det roligaste spelet jag har kört på PS4 hittills, och det säger jag inte bara för att jag älskar bläckfiskar. Läs mitt förhandstest här så förstår du nog snart att kombinationen av helgalen fysik och slapstick bara blir roligare när man lägger till åtta sugkoppsförsedda tentakler. Spelet kommer även att ha Move-stöd, vilket faktiskt kanske kan fungera. Rogue Legacy - PS3/PS4/Vita [2014] Ytterligare PC-spel som släpptes i höstas med banor som förändras för varje spelomgång. Rogue Legacy är ett oförlåtande plattformsspel med den roliga twisten att du bara har ett liv. När du dör får du nämligen spela som en av dina ättlingar, och din nya familjemedlem har olika egenskaper som kan hjälpa eller stjälpa din framfart. Färgblindhet och alzheimers gör ingen glad, men ADHD gör dig snabbare och en överdriven hormonproduktion hjälper dig att stå pall för fiendens slag. Målet är att komma så långt som möjligt under varje genomspelning, så att släktens arvegods kan spenderas på uppgraderingar. Hotline Miami 2: Wrong Number - PS4/Vita [2014] Det svenska våldsvidundret är tillbaka i uppföljaren till ett av de bästa spelen från 2012. Hotline Miami 2: Wrong Number kommer att vara likt originalet, men som någon som redan spelat igenom det tre gånger (på PC, PS3 och Vita) ser jag fram emot det otroligt mycket. Stiliserat övervåld med DreamWeb-liknande estetik passar mig som handen i handsken. Läs mitt förhandstest här. The Witness - PS4 [2014] Jonathan Blow utvecklade Braid, som blev ett av det första riktigt stora indispelen. Det släpptes för mer än fem år sedan, och under tiden som förflutit har Blow jobbat med sitt nya spel. Exakt vad The Witness går ut på är svårt att säga i dagsläget, men vi kan nog se fram emot tilltalande estetik och smarta problemlösningselement. The Witness har försenats åtskilliga gånger (det skulle egentligen släppas i 2011) och har nu en utvecklingsbudget på uppemot 25 miljoner kronor. Men det kan nog klassas som ett indiespel ändå. Så, det var fem kommande indiespel som jag ser fram emot. Tycker du att jag har missat något, och tycker du ens om indiespel?

Förhandstest: Hotline Miami 2: Wrong Number [PS4/Vita]

Fri, 06 Dec 2013 00:01:41 +0000

Gamescom i Köln, augusti 2013. Dennis Wedin - den ena halvan av göteborgsduon Dennaton Games - har gått fram till väggen i det lilla båset med en spritpenna. Med stadig hand skriver han snabbt “Förbjudna frågor om Hotline Miami 2”, följt av en lista. “När släpps spelet till PlayStation 4 och PS Vita?”, skriver han först, följt av “Varför är det så svårt?” och “Är det inte lite väl våldsamt?”. Efter ett par minuter går han tillbaka till väggen och lägger till ett par frågor till i listan, som “Tycker du om att skada folk?”. Men en fråga skriver han inte upp, och det är hur de har hanterat den omtalade våldtäktsscenen från demoversionens första bana. Och tur är väl det, för det är inget man bara viftar bort. Dennis är väl medveten om detta. Hotline Miami 2: Wrong Number - den eftertraktade uppföljaren till fjolårets svenska succé Hotline Miami - inleds alltså med en bana där du slår dig fram genom ett par rum och dödar allt motstånd. Och när du väl tagit dig till det sista rummet - ett sovrum med en man och en kvinna - dödar du mannen och inleder ett övergrepp på kvinnan. Att det sedan visar sig vara en filminspelning vars syfte var att måla upp en större handling för uppföljaren är inte en särskilt förmildrande omständighet, och scenen har nu tonats ned något. Den är lite mindre brutal och avbryts mycket snabbare, men det känns i magen första gången jag spelar igenom den. Min första tanke är “jag vill inte spela ett spel där min karaktär gör en sån sak”, och den känslan sitter kvar långt efter att kapitlets regissör ropar “BRYT!” och sanningen uppdagas. Dennis Wedin väger orden innan han svarar på frågan om hur de tagit emot reaktionerna sedan den delen av demoversionen visats upp. “Vi visste ju att det var ett känsligt och väldigt otrevligt ämne. Och det är jättesorgligt att vissa som har varit med om hemskheter har fått det återuppväckt när de spelat spelet, och inte kunnat fortsätta. I demoversionen har vi nu gjort om det så att det blir en vanlig avrättning”. “Men det färdiga spelet innehåller mer än bara de här två karaktärerna, och det finns en mening med det. Det handlar inte bara om att vi vill vara kontroversiella. Men vi kände väl att det kanske krävs hela spelet för att se det, och vi kommer väl även att göra om det så att det blir lite tydligare vad vi försöker få fram”. Var det då ett medvetet beslut att ha med den scenen i demoversionen för att provocera fram en reaktion? “Nej… vi ville presentera Pig Butcher, och det är hans första bana… så vi hoppades att det skulle vara en fascinerande start som skulle få spelaren att fundera på den här scenen. Men det blev inte riktigt så som vi ville, och det kan vi ju förstå. Så därför har vi nu tagit bort det värsta”. Den andra halvan av demoversionen är såklart lika blodig den. Kontrollerna är lika tajta som i originalet, och själva spelupplägget har inte ändrats nämnvärt. Det är snabba strider sedda från fågelperspektiv där en felaktig eller för långsam klickning leder till att du dör och får börja om. Skillnaden här är att du inte längre spelar som Jacket från ettan, utan som medlemmar i en grupp med fans som försöker efterapa hans handlingar i originalet. Så i stället för att välja en mask väljer du i stället vilket fan (med tillhörande djurmask) som ska utföra uppdraget. Den extremt kraftfulla tigermasken finns kvar, med skillnaden att du inte längre kan använda vapen med den. Jag dör nästan lika ofta som tidigare, men jag antar att det är flera timmars nötande med ettan som har vant mig vid att snabbt sparka in en dörr och meja med motståndet med en fulladdad uzi. Men visst hinner jag dö en hel del under den korta demosessionen. Ibland så fort jag har kommit in i ett rum, och ibland i slutet mot den sista fienden. Frustrationen byts ut mot rutinmässiga attacker på de stackars knivbeväpnade fienderna, medan jag lockar alla med avståndsvapen runt hörn så att de får smaka på mina järnnävar. Vad är då nytt i Hotline Miami 2: Wrong Number? För de två nivåerna i demot är förvillande lika ettan. “Det här spelet kommer att bli lite mer berättelsedrivet i och med att det innehåller så många karaktärer. Om vi hade gjort dem lika blanka som Jacket [huvudpersonen i det första spelet] hade de varit rätt ointressanta, så nu försöker vi presentera dem och ge dem lite egen personlighet. De har en egen agenda och kanske skiter i dig. Det är lite som i ettan, för det var ju inte så många som fattade varför Jacket åkte till polishuset och sedan hittade baren med hjälp av filen. Men han behöver ju inte förklara sånt för spelaren, för han lever i sin värld. Antingen följer du med honom eller så gör du det inte, och vi försöker få med det lite mer i det här också. Som i sista scenen i demot där hela gänget spöar på den där killen. Men du får ju inga val… du styr ju inte de här snubbarna”. Precis som i filminspelningens övergreppsscen? “Ja, fast den var nog lite för magstark just nu, för vi ger inte spelaren hela bilden där. Vi vill ju att folk ska fortsätta spela, och vi kände att de fick en bild som kanske inte stämmer när de spelar hela spelet”. Innehåller Hotline Miami 2: Wrong Number många idéer som inte fick plats i ettan? “Nej, vi kände väl redan från början att vi ville göra en tvåa, med karaktärer som utökade den här världen. Det finns en fiende som inte fanns med i ettan som vi har med här, men den avslöjar vi senare. Han är i alla fall väldigt speciell, i likhet med de stora elitkillarna i ettan”. Så, om jag ställer frågan om jag tycker om att skada folk till mig själv är svaret givet. Så länge paletten går i neon och gränsen mellan dröm och verklighet suddas ut går det nog an. Men våldtäktsscenen hade jag klarat mig utan, oavsett om den tonats ned eller inte. Om den passar in i den övergripande handlingen är med andra ord något vi får se under 2014, då Hotline Miami 2: Wrong Number släpps till PlayStation 4 och PlayStation Vita. En sak är dock säker, och det är att jag inte har fått nog av den renodlade arkadbrutaliteten från originalet. Jag väntar vid telefonen så länge - ring mig när spelet är klart.

Förhandstest: Octodad: Dadliest Catch [PS4]

Fri, 06 Dec 2013 00:01:34 +0000

Octodad: Dadliest Catch är ett kommande indiespel till PlayStation 4 som undflyr att definieras så gott det bara kan. Men visst, jag kan väl försöka. Du spelar som Octodad - en bläckfisk som förklätt dig till en människa så pass framgångsrikt att du skaffat dig en människofamilj. Målet med din tillvaro är att klara av varje dag utan att din täckmantel avslöjas och att din tentakeldöljande förklädnad röjs. Och som tur är tänjer spelet något på gränserna för vad folk uppfattar som omänskligt beteende. För så länge du ikläder dig vanliga plagg och inte slår omkull alldeles för många saker med dina sugkoppsförsedda kroppsdelar kommer ingen att märka att du är ett ryggradslöst blötdjur. Och tur är väl det, med tanke på att kontrollerna är helt vilda i och med att du kontrollerar Octodads armar och ben separat. Med ena spaken skjuter du alltså ut vad som ska föreställa hans högra ben, och sedan gäller det att matcha en liknande rörelse för hans vänsterben med den andra spaken. Det är som att försöka lära sig att gå på nytt, och om du spelat andra indie-klassiker som QWOP eller Surgeon Simulator 2013 förstår du kanske hur galet skrattretande det kan vara att försöka få grepp om något så enkelt som att gå. Utvecklarna Young Horses har i och för sig förenklat kontrollerna avsevärt jämfört med det gamla originalspelet från 2011 så att det faktiskt går att ta sig fram genom ett rum utan att falla omkull vid varje steg. Och det finns bara fördelar med detta, då resultatet blir en otroligt rolig spelupplevelse. Octodads långa tentakler leder till långa, spretiga kliv genom rummet, och när jag växlar över till hans armtentakler med en enkel knapptryckning och ska börja plocka upp ett föremål från ett bord flyger allt annat innehåll åt alla håll och kanter. Jag välter krukväxter, raserar väggar och slår omkull klädhängare under min väg fram till altaret, då demoversionen går ut på att jag ska ta mig till mitt eget bröllop. Att hitta alla kläder jag behöver är ingen större bedrift, men det blir knepigare när jag måste gå ned för kyrkgången utan att röja min identitet som cephalopod för de inbjudna gästerna. De börjar nämligen ana oråd när jag trampar på ett illa placerat bananskal och vurpar omkull framför dem och river ned ett ljus, och deras misstankar når riskabelt höga nivåer när jag tar ett tremeterskliv över en av kyrkraderna i hopp om att snabbt ta mig till min tilltänkta brud. Spelet har en misstankesmätare som fylls på i takt med att du beter dig “omänskligt”, och om den slår över är spelet slut. Men som tur är hittar jag ringen och Octodad får därför äkta sin hustru med gud (och tiotalet stenkorkade människor) som vittne. Octodad: Dadliest Catch är alltså ett slags fysikbaserat Katamari Damacy där din kropp är det största hindret, och svårigheten att genrebestämma spelet gör det bara mer intressant. Håll utkik efter Octodad och hans missöden när spelet släpps till PlayStation 4 (även med Move-stöd) under 2014.

Recension: Resogun

Thu, 05 Dec 2013 15:44:21 +0000

Det känns lite ironiskt att den klart bästa lanseringstiteln till nya kraftmonstret PlayStation 4 är en simpel nedladdningsbar rymdskjutare i två dimensioner som har mer gemensamt med 80-talets arkadhallar än avancerade polygonmodeller, invecklad artificiell intelligens och vad mer man kan tänkas förknippa med framtidens spel. Och ja, du läste rätt – redan i recensionens inledande mening avslöjade jag att Resogun är PS4:ans för tillfället bästa titel, så bra är det helt enkelt. I spelet, som ingår i prenumerationen av PlayStation Plus, tar finska Housemarque den så kallade Bullet Hell -genren in i nästa generation genom att blanda koncept från deras tidigare tvåspaksskjutarserie Super Stardust med 80-talsklassiker som Defender och Gradius. Resultatet är en vansinnigt reflexkrävande upplevelse där det är minst lika viktigt att undvika de tusentals inkommande skottsalvorna som att faktiskt skjuta ner sina fiender. Jag älskar hur utvecklarna lagt in en extra utmaning i form av att du ska försöka rädda försvarslösa människor i de krigsfyllda städerna som allt utspelas i. Detta moment är oftast väldigt riskfyllt och går att strunta i helt om du vill, men belöningen i form av extrapoäng, bättre vapen, fler bomber och nya extraliv gör att det är väl värt risken om du skulle lyckas. Jag är också väldigt förtjust i hur de fått till ett smart poängsystem som verkligen belönar dig om du undviker att maska och hur varierad spelstil de olika rymdfarkosterna du kan välja mellan kräver. [caption id=“attachment_550” align=“aligncenter” width=“550”] Jobbig dag på jobbet som stridspilot? Knappast, det här är rena barnleken jämfört med spelets svårare partier.[/caption] Om du kommit i kontakt med genren tidigare vet du förmodligen redan hur vansinnigt svåra spel av den här typen brukar vara. Resogun är verkligen inget undantag, och även om den lättaste svårighetsgraden Nybörjare går att klara av ganska lätt efter ett par försök krävs det hård träning och flera timmars slit för att du ens ska ha en chans att ta dig igenom första banan på den mardrömslika svårighetsgraden Mästare. Men spelet är uppbyggt så pass smart att utmaningen ökar i exakt rätt tempo och ständigt lockar mig att försöka igen varje gång jag förlorar. Och efter ett par timmars spelande märker jag hur moment som verkade omöjliga till en början går hur lätt som helst att ta sig igenom. Tycker du ändå att det är för svårt kan du ta hjälp av en kompis och spela tillsammans över nätet. Detta fungerar riktigt bra och sänker utmaningen ett par snäpp då ni får dela på antalet fiender, samtidigt som det krävs mycket samkoordination för att få till en bra poängsumma. Det är riktigt synd att det inte går att spela med delad skärm eller motsvarande, för Resogun hade stulit ännu mer tid hemma i mitt vardagsrum om sambon eller någon kompis hade kunnat vara med och spela i samma soffa. Även om grafiken inte är lika krävande på samma sätt som i Killzone: Shadow Fall och Battlefield 4 är den ändå väldigt imponerande. Med en Tron-osande estetik och Daft Punk-liknande musik vet jag inte hur presentationen skulle kunna bli mer tilltalande för vare sig ögon eller öron. Dessutom bjuds på riktigt snygga partikeleffekter varje gång någonting exploderar i spelet – och det inträffar verkligen ofta! [caption id=“attachment_551” align=“aligncenter” width=“550”] Bossarna är av varierad kvalité och kanske spelets svagaste sida.[/caption] Bortsett från några fantasilösa bosstrider och avsaknaden av ett lokalt flerspelarläge sitter allt precis där det ska i Resogun. Kontrollen är mer eller mindre perfekt, uppdragsstrukturen med de hjälplösa människorna ökar omspelningsvärdet markant och svårighetsgraden utvecklas i precis rätt tempo hela vägen. Du kommer att tänka ”bara en gång till” varje gång du förlorar och kommer att vara så fylld av adrenalin att du skakar när du till sist tar dig till sista bossen helt utan hjälp av några continues. Känslan när du lyckas slå ett nytt rekord i Resogun är dessutom otroligt tillfredsställande, inte minst då det aldrig beror på tur utan alltid är skicklighet som avgör hur bra det går – skicklighet som du bara kan nå genom att spela om och om och om igen. Och det kommer du att vilja, för Resogun är ett ruskigt bra spel!

Vardagsbestyren jag helst hoppar över

Thu, 05 Dec 2013 12:00:51 +0000

Det är antagligen den femte gången jag rullar en sopcontainer bara under den här spelsessionen. Joel tar tag i räcket på sidan, stönar och knuffar den långsamt och vingligt mot målet. Genom att placera den rakt mot den rostiga lastbilen kan han och Ellie hoppa upp på den och klättra över så att de kan fortsätta sin vandring. Jag förstår att det här är vardagsmat i den lummiga postapokalypsen, men jag är mätt redan efter första portionen. Spel försöker ofta förmedla en känsla, och The Last of Us lyckas nästan alltid bra. Det finns scener som förmedlar uppgivenhet, ångest och ibland lycka, men frågan är varför Naughty Dog blandat in så mycket tristess. Men först ett steg tillbaka: jag förstår poängen med att skildra vardagliga handlingar. När Joel och Ellie söker efter förnödenheter ger det en bild av hur skralt livet efter katastrofen är (även om vi förstås vet det redan eftersom vi har spelat hundra andra spel i samma miljö). Sopcontainern i grunden på samma sätt. Den demonstrerar hur svårtillgänglig världen har blivit, hur en så enkel sak som att ta sig från en kvarter till nästa ständigt kräver en extra ansträngning. Första gången alltså. En stämningsfull scen i spelet är när jag med pilbåge ska jaga en hjort genom en snöig skog. Det är mer mat än duon sett på länge och jag förstår vikten av att fälla den. Men tänk om jag hade behövt jaga en hjort i varje kapitel? Jag vågar lova att det redan vid andra försöket skulle börja kännas som en svag lösning, speciellt med tanke på den ärligt talat ganska taskiga spelmekanik som är inblandad. Styrkan i det är att jag får en ögonblicksbild av vilken nöd Joel och Ellie befinner sig i. Svagheten i att flytta containrar är att det efter första gången blir en arbetsbörda som urvattnar budskapet. [caption id=“attachment_538” align=“aligncenter” width=“550”] I Assassin’s Creed mördar de inte bara digitala figurer. De mördar också min energi genom att gång på gång tvinga mig att sitta på en parkbänk och tjuvlyssna på krystade konversationer.[/caption] Spelserien Assassin’s Creed är en annan mästare på att tråka ut spelaren med vad som på pappret är rimliga spelmoment. Självklart ska en lönnmördare vara kapabel att smyga efter sitt mål och tjuvlyssna tills öronen trillar av, bara för att få reda på var nästa måltavla befinner sig. Du känner säkert igen scenariot, du ska gå i snigeltempo bakom ett högt orerande par i lustiga hattar som på Venedig eller Bostons gator skryter ut sina planer. Jag har inte ens ett problem med att skurkarna är så korkade, det jag stör mig på är att jag gång på gång måste spela mig genom de här momenten. Varför har Ubisoft inte lyft ut tjuvlyssningen till en vanlig filmsekvens så att jag får ta del av informationen utan att långsamt föra den vänstra tumstickan framåt i en smygande gång i fem minuters tid. Jag tror inte att någon skulle gråta om Assassin’s Creed-spelen skar bort alla sådana här överflödiga spelifieringade informationsrutor. Det är kort och gott en lönnmördares jobb att smyga på folk, och vi vet alla om det. Det är ingenting som någon spelare någonsin ska behöva utsättas för igen. Det är lika bra att avrunda med tråkmästarnas mästare: Grand Theft Auto. Ingen annan spelserie har tvingat mig till att köra lika mycket taxi, leverera lika många hemliga paket eller delta i lika många slarvigt kodade fritidsaktiviteter. Mellan adrenalinstinna polisjakter och minutiöst utförda kupper gömmer sig en vardagssimulator utan sin like. Förutom att det är ärligt talat är roligare att jobba med att leverera post i verkligheten, då får man åtminstone betalt. [caption id=“attachment_539” align=“aligncenter” width=“550”] Nej, vet du vad. Det är så urbota roligt att köra taxi så att jag ska bemöda mig med att med våld stjäla en.[/caption] Återigen kan det finnas en poäng i att utföra de trista sysslorna; att gå från att sälja på gatan, till att leverera paket till att beordra andra att distribuera droger målar upp en karriärsutveckling inom den undra värld. Men att kasta sådana här själadödande aktiviteter i ansiktet på spelaren gång på gång? Skamligt! Så varför envisas Naughty Dog, Ubisoft och Rockstar med att gång på gång tråka ut oss? Lättja är kanske ett enkelt svar. Det är lättare att upprepa ett halvdant spelmoment gång på gång och det fyller ut plats. Tänk ett Assassin’s Creed eller GTA utan alla de där små, irriterande momenten. Vi pratar timmar som skärs bort från speltiden. Timmar som på pappret låter lockande för den som ska lägga 600 kronor på ett sprillans nytt spel, men som egentligen bara är nedbrytande tristess i fin förpackning. Nej, skär bort det där. De flesta spelmoment mår inte bra av att upprepas in i absurdum. Och om ni ändå ska envisas med att ha timtal av filmsekvenser i ett spel kan ni väl lika gärna lägga in sådant här kraffs där också? Det var mina minuter i rampljuset, nu vill vi veta vilka spelmoment som får dig att drömma dig tillbaka till jobbet?

Nytt på PlayStation Store [Vecka 49 2013]

Wed, 04 Dec 2013 17:59:15 +0000

Det släpps inte många spel i fysisk form den här veckan, men på den digitala PlayStation-butiken finns det faktiskt ett och annat nytt. Vad sägs om gratisskjutaren Blacklight: Retribution (PS4) , racing i form av Gran Turismo 6 (PS3) och det taktiska rollspelet Rainbow Moon (Vita)? Nya digitala släpp till PS4:

flOw (Cross-buy) - kostar 45 kronor
Blacklight: Retribution - free-to-play

Nya applikationer till PS4:

BBC News
BBC Sports
VidZone

Nya digitala släpp till PS3:

Veckans fråga: Vilken konsollansering har du bäst minnen från?

Tue, 03 Dec 2013 10:00:23 +0000

Som om någon av er skulle ha missat det släppte Sony sin nya konsol PlayStation 4 i fredags. Uppståndelsen var stor med långa köer utanför nattöppna butiker, glada människor som återfick sitt förtroende för Posten tillsammans med sin avi, besvikna spelentusiaster som tappade förtroende för Posten när deras konsol fastnat någonstans på vägen och så klart ledsna spelare som fick det tråkiga beskedet att de inte hade bokat konsolen i tillräckligt god tid. Den glada skara som fick fungerande maskiner i fredags har garanterat hunnit skapa sig flera glada minnen från lanseringen efter en spelfylld helg, och kanske funnit några nya vänner i kön till butiken som sålde konsolen. Men releasen av PS4 är långt ifrån den första konsolen som skapat stor uppståndelse, starka känslor och olika åsikter - så veckans fråga är helt enkelt vilken konsollansering har du bäst minnen från? Vilken konsol fick dig att köa i timmar för att få tag i ett exemplar första dagen? Vilken hade bäst releasetitlar? Eller var det kanske något annat som fick dig att minnas dagen den nya maskinen släpptes som du aldrig kommer att glömma? Vi vill veta allt! Och här är några av våra bästa konsollanseringsminnen!

Vad har du spelat i helgen? [Vecka 49 2013]

Mon, 02 Dec 2013 11:41:57 +0000

Så var helgen över och det är äntligen (?) måndag igen, vilket tar oss till frågan: vad har du spelat i helgen? Blev det de spel du hade tänkt dig eller ändrades planerna? Hur gick det i spelet? Lyckades du äntligen ta den där åtråvärda trofén? Var du matchens hjälte i den där onlinebataljen, eller smiskade du kanske rumpa när du visade upp dina grymma färdigheter för kompisarna i det där partyspelet? Levde det nyinköpta spelet upp till förväntningarna? Eller gick spelandet kanske dåligt på grund av den usla kontrollen eller orättvisa designen? Berätta så mycket som möjligt om din spelhelg - vi vill veta varje smaskig liten detalj! Här är vad vi har spelat och har för intryck efter helgen:

Vad spelar du i helgen? [Vecka 48 2013]

Sat, 30 Nov 2013 12:00:59 +0000

PlayStation 4 har ju släppts i Sverige, vilket delar upp landets spelare i två delar; de som kastat sig in i nästa konsolgeneration med dunder och brak och de som ännu inte tagit klivet dit. Här på redaktionen har ungefär hälften av oss numera en konsol med en fyra på slutet, vilket ger oss en hälsosam mix. Och man får inte heller glömma att det finns ofantligt många fler spel till Sonys lite äldre plattformar. Så, nu är det alltså dags att gå igenom vad vi har att spela i helgen. Toby : Jag packade upp min PS4 idag och installerade en ny hybridhårddisk på 1 TB, men jag har ännu inte spelat något på maskinen. Däremot väntar PS4-versionerna av såväl Battlefield 4 och Call of Duty: Ghosts på mig, så jag lär inte ha några problem att få timmarna att gå. Det känns nästan lite overkligt att jag har en ny maskin under teven, eftersom jag inte spelat på den än. Min PlayStation 3 går dessutom varm, då jag började spela Dark Souls för några veckor sedan. Det är ett av de bästa spelen jag har kört på många år, och laddar nu inför en stenhård bosstrid i Anor Londo. Ornstein och Smough ska få däng imorgon, är det tänkt. Fredrik : Jag är ju en av de få här som ännu inte skaffat en PlayStation 4. Dock såg jag entusiasmen i bland annat Johans ögon i kön till Webhallens nattöppna försäljning i torsdags. Jag kommer istället passa på att arbeta mig igenom den rätt stora skämshögen jag lyckats samla på mig på sistone. Jag har tillbringat alldeles för mycket tid med Dark Souls och för lite tid på nyare spel. Först ut tänkte jag bli klar med Remember Me. Det finns mycket i det spelet jag gillar - stämningen, den visuella stilen och storyn har charmat mig ordentligt. Olivier Derivieres soundtrack är dessutom helt fenomenalt. Samma herre gjorde musiken till det halvdana Alone in the Dark-spelet som kom i början av generationen, och även Of Orcs and Men. Det är bara lite synd att Dontnod Entertainment fundamentalt misslyckats med det viktigaste i ett actionspel - slagsmålen. Maken till träiga strider har jag inte sett sen Enslaved. Och så ligger ju XCOM: Enemy Within och lockar med sin taktiska ondska. Och som alltid, någonstans i bakhuvudet, Dark Souls. Johan : Nu står det äntligen en PlayStation 4 i mitt vardagsrum. Resan dit var dock inte fri från dramatik eftersom jag inte fick någon bild när jag startade upp konsolen när jag kom hem mitt i natten. Mystiskt nog fungerade den utan problem morgonen efter och känslan av lättnad var stor. Min första helg med PlayStation 4 kommer att innebära väldigt mycket Assassin’s Creed 4: Black Flag som jag längtat enormt mycket efter. Jag lyckades dock motstå frestelsen att köpa det till PlayStation 3 och kommer därför att bli mitt premiärspel på PS4 istället. Om jag lyckas slita mig från piratlivet i Karibien kommer jag förmodligen att tillbringa en del tid med att jaga Helghast i Killzone: Shadow Fall och kanske även räkna voxlar i Resogun. Men nog om oss! Vad spelar du i helgen?

Recension: Call of Duty: Ghosts [PS4]

Sat, 30 Nov 2013 08:00:24 +0000

Hur kan spelserien Call of Duty år efter år lyckas leverera både kvalitet och ofattbara mängder sålda exemplar? Jo, genom att ösa pengar på utvecklingen och extravaganta saker som i princip garanterar stor publicitet för de populära krigsspelen. Jag vågar inte ens tänka på exakt hur budgeten ser ut för att låta Eminem skapa temalåten, släppa påkostade utgåvor och naturligtvis betala hundratals medarbetare som jobbar i flera år med att säkerställa allt som förknippas med Call of Duty.

Recension: Battlefield 4 [PS4]

Fri, 29 Nov 2013 22:42:49 +0000

När en ny konsol släpps blir det oftast actionspelen med hög budget som ska visa vad hårdvaran går för. Call of Duty: Ghosts imponerade inte fullt ut på grund av texturer som inte direkt andades hög upplösning, trots 1080p (1920x1080), men å andra sidan kombinerades detta med en mycket hög bilduppdateringsfrekvens (60 FPS). Battlefield 4 använder sig av samma höga uppdatering, men till en uppskalad upplösning på 900p (1600x900). Där ser däremot texturerna betydligt bättre ut, så det är en jämn match rent grafiskt mellan det svenska och det amerikanska stålet. Däremot är det ingen match mellan dem när det gäller kampanjen. Battlefield 3:s kampanj var inget annat än en styggelse som jag vägrade att spela genom en gång till bara för att ta några troféer till. Nej, jag ägnade istället all tid åt flerspelarläget. I fyran är saker och ting lite bättre, men det är nog få spel som skulle kunna bräcka föregångarens uselhet. En stor del av irritationen från min sida är att de utlovade valen är en ren och skär lögn, för det korrekta skulle vara valet. En gång får du välja, och det med all tid i världen samtidigt som det är lika svart och vitt som en show med Lennart Hyland som värd. Den enda anledningen till att faktiskt spela kampanjen är att du numera samlar på dig erfarenhetspoäng som du kan använda dig av för att köpa loss diverse saker i flerspelarläget. En något komisk observation är dock att de sedvanliga filmsekvenserna faktiskt ser fulare ut än själva grafiken inne i spelandet. Om det är kudos för grafikmotorn Frostbite 3 eller ett taskigt konverteringsjobb låter jag vara upp till dig som läsare att avgöra. Nej, det är ingen hemlighet att Battlefield 4 är gjort för att faktiskt kriga med och mot dina vänner. Men inte ens där kommer allt att vara helt fantastiskt, även om det har gjorts en rad stora förbättringar i jämförelse med trean. Det har även lagts till en del ogenomtänkta saker samtidigt som buggarna är brutala - hej och välkommen till den nya konsolgenerationen! [caption id=“attachment_418” align=“aligncenter” width=“550”] Kampanjen är bra när det kommer till häftiga skärmdumpar, men inte så mycket annat.[/caption] Det första som får mig att bli överlycklig är att du numera kan markera fienderna med en bättre placerad knapp än tidigare. Att trycka på select har alltid varit en mardröm eftersom det är svårt att göra det utan att du måste ompositionera ditt handgrepp, så nu lär jag och alla andra få betydligt mer hjälp för att lyckas hitta de fega camparna som ligger och hånglar med någon buske på hög höjd. En till trevlig förändring är att jag nu kan se ur en persons synvinkel innan jag väljer att återskapas, just för att undvika de där momenten då jag dör efter någon enstaka hundradel på grund av att personen springer ute på öppet fält och tror att hen är Neo från Matrix-filmerna och kan ducka för alla femtioelva kulor som skjuts. DICE har också lagt till en indikator genom ett rött filter i vyn som tydligt visar att det kanske inte är den smartaste idén att hoppa in just där. Den stora förändringen är dock att man numera kan vara 64 spelare i flerspelarläget Conquest. Möjligheterna är enorma här och trots att det finns så många fler alternativ kan jag inte tänka mig något annat än att just Conquest blir den absoluta favoriten för den som spelar PlayStation 4-versionen. Det kan egentligen vara två till, för något som äldre Battlefield-fans har längtat efter är Commander. I den här rollen ska endast taktiker hålla hus, då du enkelt kan se hela kartan samtidigt som du kan assistera till med lite extra hjälp från luften. Jag kan på ett enkelt sätt ge direktiv utan att ens behöva använda mikrofonen, trots att jag endast sitter med en DualShock 4. Sedan krävs det ju att de som du spelar med faktiskt lyssnar på dig, så den här rollen lär vara ganska hopplös om du enbart spelar med främlingar som tror att det är Call of Duty istället för Battlefield 4. Commander är helt klart min stora favorit bland alla nyheter. [caption id=“attachment_420” align=“aligncenter” width=“550”] I Commander-läget får du kommendera dina medspelare. Om de lyssnar på dig vill säga.[/caption] Jag som är gravt handikappad gällande flygplan och helikoptrar älskar att det numera finns en träningsbana som jag alltid kan koppla upp mig mot för att träna med just dessa fordon. Tidigare har jag fått göra det samtidigt som motståndare tar upp sina raketgevär och konkurrerar på allvar med fysiska objekt så som marken om vad som ska ta kål på mig under de första tio sekunderna. Tumme upp, DICE! Något annat jag gillar är att Battlelog numera är integrerat i själva spelet, så jag behöver inte längre använda mig av en surfplatta eller en webbläsare för att kunna ta del av rolig statistik. Den som redan har klarat av majoriteten av uppdrag kan nu också utmana andra i vänlistan om att exempelvis lyckas skjuta ner tre helikoptrar med bara kanonen eller andra roliga och kreativa begränsningar. Men som jag skrev tidigare finns det också problem. Något som stör mig enormt med PlayStation 4-versionen är att snabbstatistiken sitter på Options-knappen (före detta startknappen), som ligger alldeles för nära den tryckkänsliga plattan. Det är enkelt att skylla ifrån sig på Sonys design, men de hade å andra sidan kunnat göra precis som Infinity Ward och lägga den statistiken på just den mycket stora tryckplattan, för tänk efter - vilken knapp är det enklare att träffa av misstag? Istället kommer jag in till ett menysystem som stör spelandet enormt och gör att jag tappar fokus och vinner ett skott innanför pannbenet. Jag håller tummarna för att detta åtgärdas i den obligatoriska “dag ett”-uppdateringen. När de ändå håller på att fixa till saker lär de förhoppningsvis jobba hårt med att fixa alla spelförstörande buggar. [caption id=“attachment_421” align=“aligncenter” width=“550”] DICE kallar det här för levolution. Det är ett PR-ord för att man kan spränga skyskrapor.[/caption] Trots att jag och ett gäng andra journalister och skribenter spelar i ett internt nätverk har det funnits så brutala buggar att jag fick starta om konsolen minst tio gånger. Lägg sedan till ett stort antal serverkraschar och grafik- och ljudbuggar (säg hej till den ökända ljudbuggen som länge plågade flertalet BF3-spelare!) som gör det väldigt frustrerande att vilja fortsätta med sitt spelande. Hade det inte varit för mitt jobb skulle jag aldrig ha samma tålamod och stå ut med att spela nonstop under väldigt många timmar med dessa problem. Tänk dig hur det kan se ut när alla nya ägare av en PlayStation 4-konsol vill koppla upp sig och spela mot varandra över internet? Nej, tänk förresten inte på det. Mardrömmar är och förblir något som man frekvent endast hade som barn. Det här är än så länge bara teorier, sanningen får vi veta inom kort. För själva innehållet i flerspelarläget, med favoritkartor som Operation Locker (substitutet för Metro, fast utan en flaskhals) och Flood Zone samt de nya spellägena Defuse och Obliteration, är snäppet bättre i Battlefield 4. Håll alla tillgängliga tummar och hoppas på ett underhållande krigsspel utan spelförstörande moment!

Nytt på PlayStation Store [Vecka 48 2013]

Thu, 28 Nov 2013 15:55:57 +0000

Det är en fullastad uppdatering på PS Store den här veckan, inte minst med alla lanseringstitlarna till PlayStation 4. Men som kompensation för lång och trogen tjänst får den gamla räven PS3 kärlek också i form av bland annat en Batman-trio. Och så kommer de nya PS Plus-spelen! I PS Plus-prenumeranternas samling ryms det den här gången blir det också ett par PS4-titlar i form av den sidskrollande skjutaren Resogun och noiräventyret Contrast. Inte de största av lanseringstitlarna kanske, men en trevlig bonus för de betalande medlemmarna. PS Plus till PS4:

Ska du köpa en PlayStation 4 när den släpps?

Thu, 28 Nov 2013 15:32:04 +0000

Nu är det bara några få timmar kvar! Inatt släpps PlayStation 4 i Sverige, och konsolen är slutsåld i princip överallt. Nästan hela PSbloggens redaktion har konsoler på tv-bänken eller som är redo att hämtas ut i morgon - men hur ser det ut för dig? Vår chefredaktör Jonas påstår att han fick sin PS4 så länge att han redan börjar bli otålig inför PlayStation 5 och hans recension av konsolen kan du läsa här. Men vi andra väntar ivrigt, eller sitter lite i valet och kvalet, eller har råkat hamna alldeles för långt bak i kön.

Recension: PlayStation 4

Thu, 28 Nov 2013 13:25:22 +0000

Det är fantastiskt fascinerande att se alla olika faser som Sony har gått igenom. Först ut var man uppstickarna som skulle slåss mot giganterna Nintendo och SEGA, sedan kom de med lite attityd och lyckades faktiskt att vinna i sitt andra försök. Arrogansen var hård och tydlig den tredje gången, vilket resulterade i en sistaplats bland de stora konkurrenterna. Nu är de tillbaka igen med samma attityd som präglade den andra generationen och efter att ha fått leka med PlayStation 4 under två veckor inser jag att det här mycket möjligt kan vara den bästa under den nya fasen. Ja, jag är fullt medveten om att jag är på en PlayStation-blogg och skriver lovord i inledningen - den uppenbara problematiken finns i bakhuvudet. Det finns saker jag inte gillar, som jag ska ta upp längre ner, men överlag hittar jag inte mycket att gnälla på. När jag öppnar paketet följer det med, utöver det vanliga, en HDMI-kabel version 1.4a, ett headset som påminner om den låga kvaliteten på det som följer med till en iPhone, och slutligen en laddningskabel. Den sistnämnda är av variant micro-USB typ b, med andra ord inte kompatibel med mini-USB som var standarden under PlayStation 3-tiden. Tack och lov är detta inte någon unik standard, utan det som oftast används för i princip alla moderna mobiltelefoner (iPhone undantaget). Som de flesta vet är maskinen också betydligt mindre än vad den första varianten i förra generationen är, och om jag ska jämföra den med något är den i diameter ganska snarlika den första slimmade varianten av PS3:an. Precis som i tidigare maskiner slipper vi också den där tegelstenen till strömadapter, för den är nämligen inbyggd. Det är dessutom ännu enklare att byta hårddisk (en guide kommer mycket snart) eftersom jag bara behöver ta av den glansiga delen av topphöljet. Sedan räcker det med endast en skruvmejsel av den mindre varianten. Kom dock ihåg att du i så fall måste ha ett USB-minne eftersom mjukvaran måste installeras om vid byte. Och det där bytet kommer att behövas, tro mig! 500 GB låter som om att det är väldigt mycket, men numera måste du installera samtliga spel till fullo eftersom den optiska läsaren inte hänger med nu när majoriteten av spel är ganska stora. Som exempel tar Battlefield 4 hela 38 GB i utrymme. Om du hade tänkt vara aktiv i ett flertal olika spel samtidigt är det nästan ett måste att byta hårddisk. Eller, det är ett måste. I dagsläget använder de 13 spel jag har installerat 157 GB av hårddiskutrymmet och då är det flera som också är mindre digitala titlar som bara snor åt sig några GB. Menyerna har uppdaterats rejält. Numera är det två stycken rader som jag snabbt kan bläddra förbi. En för spel och applikationer, den andra för sekundära saker såsom PSN-butiken, inställningar och trophies. Speldelen framstår som praktisk i början av användandet, men två veckor in blir det alldeles för grötigt. Applikationerna sorteras in i olika grupper, men samtliga spel får sin egen lilla ruta i raden. Jag vet inte var gränsen går, men det irriterar mig oerhört att jag inte kan skapa egna grupper och sedan kategorisera spelen på samma sätt som med min PS3:a. Det blir att hålla tummarna och och hoppas på att detta införs vid en senare mjukvaruuppdatering. Det som imponerar mig mest är utan tvekan handkontrollen. Under förra generationen var det svårt att försvara både originalkontrollen och DualShock 3. Formen var allt annat än ergonomisk och trigger-knapparna var så opraktiska att flera släppte tillbehör och även helt nya handkontroller som justerade till just det sistnämnda. Den generationen vann Xbox 360 på knockout efter tre sekunder. Den här gången är det betydligt jämnare. Precis all gammal teknik har förbättrats rejält. Numera har den rätt tyngd och grepp, något som gör att jag inte lär behöva köpa tredjepartskontroller för dessa punkter. Sedan tillkommer det också nya funktioner och där det är lite spridda skurar. Trevligast är den lilla högtalaren som med rätt tänk kan förhöja din spelupplevelse på samma sätt som den gör till Wii och Wii U. Resogun använder den till exempel som utannonserare för fraser som “mission starts”, “phase ends” och “armageddon”. Den tryckkänsliga pekplattan fungerar också mycket bra, trots att det bara skriker gimmick över den. Däremot tar den så pass stor plats att options- och share-knapparna sitter för nära pekplattan. Det är inte bara en gång som jag har tryckt fel under stridens hetta, och när man är så pass korkad som DICE och lägger Battlelog på pekplattan samtidigt som statistiken är på options kommer det att resultera i ett gäng stupfall eftersom jag måste vänta några sekunder innan jag kan trycka bort Battlelog. Sedan kommer vi till den största irritationen för PlayStation 4 - ljuset på framsidan av handkontrollen. Dess funktion ska tydligen vara för den rörelsekänsliga delen, men fungerar även som något spelmekaniskt eftersom den kan byta färg. När du spelar Killzone: Shadow Fall blir det till exempel röd färg ifall din hälsa är låg. Att du tydligt kan se det inne i själva spelet verkar alltså inte vara tillräckligt. Ifall du sitter i ett välupplyst rum kommer det inte att störa något nämnvärt, såvida du använder en TV, men när det är riktigt mörkt reflekteras färgen på TV-apparaten. Detsamma gäller även för projektordukar, fast då hela tiden oavsett vad rummets ljusstyrka är. Detta hade varit förlåtligt om jag i inställningar kunde minska ljusstyrkan, men i dagsläget går inte detta. Förhoppningsvis blir jag van, men som det är nu föredrar jag att rikta handkontrollen mot något annat håll för att just slippa detta. Men nu vill jag återgå till det positiva. Share-knappen kommer att bli en mycket stor hit i vårt IT-sociala land. Med den kan du ladda upp både videor och skärmbilder av ditt spelande utan att du behöver någon extra hårdvara. Per automatik sparas det 15 minuter av ditt spelande och du kan när som helst ta en skärmbild genom att hålla in knappen någon sekund. Tyvärr finns det lite begränsningar i videodelen, då du endast kan ladda upp det till Facebook. Twitter fungerar enbart för skärmbilder medan YouTube inte finns med över huvud taget. Däremot kan du koppla ditt Twitch- eller Ustream-konto för att strömma dina videor. Själva redigeringsverktygen är ganska så basala - jag kan välja mellan att klippa i diverse intervaller (som minst en sekund, som mest tio sekunder) och lägga till rubriker och textinlägg. Det finns med andra ord utrymme för applikationer som kan sköta den biten mycket proffsigare. För att återgå till strömmarna, så blir det svårt att sätta tummen på dess kvalitet. Som alltid blir det hög belastning vid lansering och vissa strömmar kan då ha en väldigt låg bildkvalitet. Ibland blir det så pass komprimerat att jag knappt kan urskilja vad det är för spel. Å andra sidan ser det ganska bra ut när det bara är jag och tio andra som tittar på någon som spelar. Mer bekvämlighet återfinns i applikationen PlayStation, som i dagsläget går att hämta ner till iOS (endast iPhone-versionen) och Android. Det blir numera min plats när jag ska skicka meddelanden istället för att använda handkontrollen. Jag kan också använda den som en “andra skärm” för de spel som har den funktionen. Givetvis kan du också använda din Vita på samma sätt, även om skärmen blir betydligt mindre i jämförelse med surfplattor. Överlag är jag väldigt nöjd med min PlayStation 4-maskin. De positiva intrycken väger betydligt tyngre än de saker som jag gnäller om, och nu när de nya funktionerna har fått “inspirationer” från andra plattformar känns det här lite som en “best of”-samling. Massvis med godbitar är sammansvetsade till en enda maskin som har sitt stora fokus på det allra viktigaste - spelandet. Har du några frågor om maskinen? Ställ dem nedan, så kan jag besvara allt eftersom! Jag har medvetet inte tagit upp om vare sig remote play, kameran eller detaljerat om hårddiskbytet, då dessa ska få egna texter inom kort.

Till alla vilsna föräldrar till tv-spelande barn

Wed, 27 Nov 2013 17:59:00 +0000

Att det släpps en ny konsol lagom till jul brukar normalt synas i våra önskelistor, framförallt i barnens. Föräldrar, både med och utan teknik- eller spelintresse, kliar sig i huvudet och undrar om, när och varför de borde tillmötesgå önskekravet och skaffa exempelvis en PlayStation 4 i vinter. “Behöver du en?” “Vad ska du med den till?” “Varför duger inte den gamla?” Det är i princip samma frågor som ställs till dagens åttaåringar som ställdes till oss för drygt 30 år sedan; då gällde bytet dock andra plattformar. Som NES till SNES eller Commodore 64 tillAmiga 500 - eller något annat. Att barn och unga spelar tv-, dator- och mobilspel är ingen trend som lär gå över i första taget. Du kan även vara säker på att det som anses nymodigt nu är ute bortom förståelse när dagens unga blir vuxna och iklär sig den roll vi föräldrar har i dag. Min son är tre år och kommer att få uppleva PS4 i vinter när familjen skaffar en. Som jämförelse; när jag var drygt tre år fyllda (runt 1977) lanserades spelkonsolen RCA Studio II, en maskin som var direkt stenåldersmässig när jag i mitten av 1980-talet själv började ägna mig åt datorspel. Teknikklyftor blir snabbt milsvida för unga människor. [caption id=“attachment_347” align=“aligncenter” width=“550”] En ny spelkonsol står nog högt upp på många önskelistor i år.[/caption] Det mesta tyder på att dagens PS4 kommer att vara en gammal retromaskin när min son närmar sig myndig ålder - och att spelandet då blivit en naturlig del av alla människors liv, kanske på bekostnad av böcker, film och det vi lite slarvigt kallar tv? Vid den tiden har jag förmodligen inte hunnit klä mig i rollen som farfar, men kommer jag att ha hängt med i utvecklingen? Och ni föräldrar som redan i dag är vilsna i spelvärlden, vad ska ni ta er till om femton år? Spelen tillhör framtiden, så det är bara att greppa hornen. Eller ännu hellre, handkontrollen. En del föräldrar reder sig själva. Andra tar hjälp av varandra, som exempelvis i Facebook-gruppen Geek Parents med, i skrivande stund, cirka 700 medlemmar. Ytterligare en del har ingen aning, men då och då skickar de mail till spelsajter och frågar råd. Om vi får lov att generalisera lite grann så brukar vilsna föräldrars frågor om tv-spelande barn vara i huvudsak två. Den första är: “_Vilket spel ger jag mitt barn?_Jag vill undvika våld och han/hon gillar inte sport?” I en enda mening försvinner fyra femtedelar av varje konsols spelbibliotek, förutom möjligtvis Nintendos. Vilket förvisso kan tyckas vara märkligt eftersom målgruppen spelare mellan fem och tolv år som inte gillar sportspel inte direkt är en liten sådan - och inte heller särskilt köpsvag eftersom det ofta är föräldrarna som betalar. [caption id="" align=“alignright” width=“191”] PEGI 7 betyder från sju år och uppåt och rymmer allt ifrån Skylanders till Need for Speed.[/caption] Det går såklart att rabbla upp en massa titlar som svar; till Sonys konsoler är spelserier som LittleBigPlanet eller Ratchet & Clank givna alternativ som många föräldrar redan känner till. Men hellre än att bara diskvalificera alla “våldsspel” bör du som förälder ta dig en titt på vad ett spel egentligen handlar om. Vilket syfte har det eventuella våldet? Är det explicit underhållningsvåld eller är våldet en del av något större som i sig egentligen inte handlar om våld? PEGI-märkningen kan också vara till hjälp men den är dock tyvärr ofta missförstådd. För det första är det en frivillig åldersrekommendationsmärkning tänkt att hjälpa dig att avgöra innehållet och ta beslut - inte en definitiv åldersgräns, och absolut ingen censur. Märkningen bygger inte enbart på mängden våld, sex och svordomar utan är ett standardiserat system för att märka den lägsta ålderskategorin som bör spela titeln i fråga. Det är alltså inte automatiskt så att ett spel märkt med PEGI 7 endast är till för sjuåringar utan kan vara precis lika passande för en 12-åring, beroende på vad det är. Nyckelordet i att förstå spelen dina barn ägnar sig åt är alltså delaktighet ; visa intresse för vad barnen spelar. Prata om det, skaffa dig en uppfattning om spelets syfte och hur det kanske både kan underhålla och lära ut - och delta i egen hög person. I mån av tid, försök greppa handkontrollen och faktiskt spela med dina barn. Ett annat svar jag ofta ger vilsna föräldrar är att undersöka konsolens inbyggda spelbutik; i Sonys fall PlayStation Store. Du behöver inte stirra dig blind på spelen i butik, faktum är att spelen i onlinebutiken ofta har flera fördelar. Dels är de ofta av indievariant, vilket betyder att de är oberoende av de stora spelföretagen och tenderar att vara mindre våldsamma och mer lekfulla (även om det såklart är en subjektiv bedömning) - dels är de också ofta billigare, går att ladda hem omedelbart efter köp och, vilket kanske är den största fördelen av dem alla, finns vanligtvis tillgängliga i en demoversion som låter dig själv kontrollera huruvida spelet är lämpligt eller inte. [caption id=“attachment_348” align=“aligncenter” width=“550”] Ibland är det lättare att hitta rätt i de digitala spelbutikerna.[/caption] Gillar både du och dina barn titeln behöver du ofta inte köpa den förrän demons begränsningar är nådda. Ibland hinner de tröttna innan demon ens är klar, och då har du sparat lite pengar. Så - som svar på frågan: du ska köpa spel med rätt PEGI-märkning, om du är villrådig. Om du har tid, ork och intresse nog att ta reda på vad ditt barn har för sig bör du dock sitta ner och spela med dem. Då slipper du oroa dig och undra, och du tillbringar dessutom tid med dem. Och vem vet - du kanske har roligt på vägen? Vilken är då den andra frågan föräldrar brukar ställa? Jo, den lyder: Hur gör jag om mitt barn spelar för mycket? Den svarar vi på vid nästa tillfälle.

De svenska priserna i PS4-butiken

Tue, 26 Nov 2013 11:44:53 +0000

Är du nyfiken på om du ska köpa fysiskt eller digitalt exemplar av något lanseringsspel till PlayStation 4? Med tanke på att du måste installera samtliga spel till fullo så kanske det är bekvämt att slippa använda skivan. Just därför kommer vi att lista vad alla spel kostar! Tänk dock på att butiken inte är fullt uppdaterad ännu (sker först på fredag), men dessa titlar finns att tillgå just nu.

Vad har du spelat i helgen? [Vecka 48 2013]

Mon, 25 Nov 2013 10:00:17 +0000

Veckans spelsläpp [Vecka 48 2013]

Sun, 24 Nov 2013 16:05:33 +0000

Spelsläpp står det i rubriken, men i ärlighetens namn borde det väl ändå stå konsolsläpp? På fredag släpps PlayStation 4 här i Sverige och vi får äntligen byta konsolgeneration. Ja, de av oss som förhandsbokade under tidigare delen av bronsåldern vill säga. Veckans spelsläpp består helt enkelt av PS4:ans lanseringstitlar. Det blir både nya förmågor som Knack och Killzone: Shadowfall och konverteringar som Call of Duty: Ghosts och Assassin’s Creed 4: Black Flag. Räkna helt enkelt med att vi kommer att pumpa ut recensioner av spel till den nya konsolen under den närmaste tiden.

Vad spelar du i helgen? [Vecka 47 2013]

Fri, 22 Nov 2013 23:50:55 +0000

Helgen närmar sig med stormsteg och det är i dag bara en vecka kvar tills PlayStation 4 släpps här i Sverige. Med andra ord är det hög tid för dig som tänkt införskaffa maskinen dag ett att försöka spela klart de titlar du påbörjat nyligen redan nu till helgen, så att du kan ägna all ledig tid till PS4 nästa helg. Eller är releasetitlarna för svaga för att roa dig en hel helg, och är det i så fall kanske smartare att försöka spara lite reservspel till nästa vecka? Oavsett hur du tänkt gå till väga, eller om du ens tänkt införskaffa en PlayStation 4 nästa vecka, vill vi veta vad du ser fram emot att spela nu i helgen. Här är i alla fall vad vi ska spela i helgen! Krille : Till helgen blir det att ta på sig den gråblå spandexoverallen (den utan styva gummibröstvårtor) och hänga med Läderlappen i Batman: Arkham Origins för mig. Det jag spelat hittills har varit en stor besvikelse och jag hatar hur de nya utvecklarna förstört stridssystemet med fladdrig kontroll, vänt upp och ned på stämningen och återanvänt så mycket att spelet känns som ett enda stort eko. Ändå tänker jag ge DC Comics svar på Sherlock Holmes en ny chans under helgen och hoppas ändra uppfattning - jag älskar ju trots allt föregångarna och Arkham Asylum är ett av mina absoluta favoritspel någonsin. Joakim : Denna veckan har varit såpass intensiv att jag tar in på spa under lördagen för återhämtning, väl hemma därifrån kommer jag och sambon att försöka köra färdigt spelet med den långa tramstiteln New Super Mario Bros U. Plattformstemat fortsätter med Rayman Legends på min nyinköpta Playstation Vita, ett vackert och härligt färggrant spel som jag uppskattat mycket hittills. Några avkopplande rundor i Blizzards ack så beroendeframkallande kortspel Hearthstone kommer jag säkert också att klämma in, så fort jag sätter mig framför datorn sugs min muspekare mot den ikonen. De snabba matcherna ihop med det enkla men ändå djupa spelsystemet gör att jag är ganska säker på att företaget har ännu en succé i portfolion när de släpper spelet i början av nästa år. Jonas : Jag har nu haft min PlayStation 4 i över en vecka, så jag plöjer fortfarande lanseringstitlar på den plattformen. Assassin’s Creed IV: Black Flag ,FIFA 14 , Need for Speed: Rivals och Skylanders: Swap Force är bara några av titlarna som kommer att gå varma under helgen. På den bärbara sidan får min Vita vila lite eftersom min iPad lär fresta mig med Marvel Puzzle Quest och min 2DS vill säkert att jag ska starta upp The Legend of Zelda: A Link Between Worlds. Så, vad ska du spela i helgen?

Välkommen till PSbloggen.se!

Fri, 22 Nov 2013 23:37:53 +0000

Hej och välkommen till PSbloggen.se! Ja, du läste rätt - PSbloggen**.se**. Vi från gamla PS3bloggen.se och Eurogamer Sverige har nämligen gått ihop oss och startat en ny sajt som fokuserar på allt inom Playstation-världen. Vi är helt enkelt PlayStation-bloggen. Med en mer personlig stil än tidigare ska vi kåsera, recensera, förhandstesta och mycket, mycket mer kring PlayStation. Däremot kommer vi inte att täcka nyheter, videor och skärmbilder på samma sätt, men om något intressant har hänt kommer vi givetvis att skriva och publicera det. Fast i ett annorlunda stuk. Du kommer snart att upptäcka exakt hur det skiljer sig från det vi har gjort tidigare. Vi har massvis med idéer som vi vill förverkliga och du som läsare kommer att få en stor variation sett till innehållet och hur det presenteras. Är det något speciellt du vill att vi ska göra? Testa i så fall att använda den mycket efterlängtade chatten som återfinns på den högra sidan! Använd ett sunt omdöme för att diskutera om spel och andra roliga saker. Med andra ord ingenting om Sp*rs. Vissa klassiker återkommer dock, till exempel vad du spelar i helgen, nytt i butiker och reainlägg. Och ja, fler saker tillkommer också! Det känns extra häftigt att starta den här bloggen just nu. Inte nog med att PlayStation 4 väldigt snart kommer att finnas i spelbutikerna (om du bokade upp en strax efter 1800-talet), utan också för att det är exakt sju år sedan som PS3bloggen startade, då med endast Toby bakom rodret. Den här gången är vi betydligt fler redan från start, där samtliga kommer från Eurogamer Sverige. Att vi ska täcka allt (allt!) kring PS4-släppet känns och är självklart. Vi var bland de första i Sverige som fick en maskin och just nu sitter vi på högvis med spel. Sedan har de övriga redan förhandsbokat maskiner, så vi kommer att inte bara bli den bästa spelbloggen, utan även den mest flest personer som sitter på denna nya och spännande maskin. Hela redaktionen är exalterade över vad som komma skall, så jag öppnar nu upp vår lilla julsäck och önskar dig åter igen varmt välkommen till vårt roliga krypin! Jonas Aronsson - chefredaktör för PSbloggen.se